Etikettarkiv: rysligheter

Okt 26 2016

#rysligaoktober: The Conjuring 2 (2016)

the-conjuring-2-2016_posterI alla lådor finns det alltid en sorts spik som går att återvända till en rätt trevlig soppa. Det behöver inte direkt vara några nya smaksensationer, någon sprillans ny ingrediens. Ibland räcker det med att bara liksom göra en ny portion av det redan avsmakade receptet. Och man står där vid grytan, smackar lite lagom belåtet och väser nöjt att ”jo men det var nog lika gott den här gången…”. Typ.

Höstens ryslighetstema åker vidare runt jordbollen, och stannar idag till i England! Och se där, vilka dyker upp då igen om inte äkta spökjägarparet Ed och Lorraine Warren! Sist vi träffade dom var det ju fullt ös på amerikanska landsbygden! Nu är det 80-tal i ett slitet England och strax ska de få anledning att ta sig en liten tripp över Atlanten för att återigen ge sig i kast med otrevligheter av den övernaturliga sorten.

Ensamstående fyrabarnsmamman Peggy (Frances O´Connor) sliter med en vardag som inte är så jäkla rolig.När så ena dottern i huset börjar uppvisa tecken på att vara besatt (!) blir ju allt av naturliga skäl liite mer jobbigt. Så pass att the word färdas över till USA där makarna Warren strax plockar upp nödropet! Off to England, och vem vet vad som väntar där…?

Kom igen, visst är det ändå rätt mysigt att hänga med The Warrens? Speciellt när stabila Vera Farmiga och Patrick Wilson återvänder till rollerna. Plus regissören James Wan. Den grabben kan det här med att göra snygga spökfilmer. Och…viktigt…kan det här med att brodera ut en ganska efterapande story om man ser till föregångaren. För visst är det i grund och botten den där spiken som på nytt har kastats i det kokande vattnet. Men där originaliteten går förlorad i dagens äventyr, smakar persongalleriet och trivsamheten i gänget desto bättre. Övertydlig ibland javisst, men icke så det stör. Förutom den uppenbara spiritistiska olägenheten i Peggys gamla radhus, dras också Lorraine den här gången med otrevliga mardrömmar och förestående (?) varsel om hemskheter.

conjuring2_pic

mamma med döttrar upptäcker att det finns värre saker än regniga måndagsmorgnar

Smutta tidstypiska detaljer från 80-tals-England i allt från kläder, musik och inredning. Traditionella jumpscares mixas med mer mystiska skuggor, ljud och den ”vanliga” faderullan. Det ÄR ett standardmanus från Hollywoodfabriken (som ändå tar avstamp i en av ”Englands mest kända paranormala incidenter”), men i Wans händer och regi tillreds en småmysryslig soppa som inte alls har speciellt fadd smak.
Smaklökarna får liksom sitt, även den här gången.

ev. Halloween-faktor:.
Inga direkta pumpor i sikte på den glåmiga engelska radhusgatan. Däremot en nunna som passar på vilken Halloween-fest som helst.

Okt 25 2016

#rysligaoktober: Dawn of the Dead (2004)

dawn-of-the-dead-movie-posterJag skyller allt på Sofia.
Här var minitemats alla alster någotsånär utstakade. Vilka som skulle få chansen att visa upp sig. Så, tack vare Sofias förnämliga zombietema just denna höst (2016), smyger sig nu en sista-minutare in och ändrar hela startordningen! Rewatch-suget blev för stort för att motstå. Därmed blir också rullen per automatik kvalificerad för #rysligaoktober!

Ni kan ju upplägget vid det här laget.
Den gamla klassiska storyn om överlevarna som tar sin tillflykt i ett stort köpcenter nånstans i the midwest of America. Det här är alltså nyinspelningen av George A. Romeros gamla 70-talare. Men där gubben Romero satsade på samhällskritik i listigt format…trycker regidebuterande Zack Snyder in action, action och action som numero uno på dagordningen: Och med den äran vill jag påstå! Missförstå mig rätt, jag gillade Romeros take på zombiesar, då när det begav sig. Men nog lider de rätt hårt av tidens tand ändå när man nu ser om dem. Jaja, ni hardcorefans får väl gå i taket bäst ni vill nu..men Snyders version är både bättre, mer underhållande och välgörande för genren med de räliga odöda. Att förvandla zombieuslingen till en snabbsprintande galning är dessutom en välgärning för spänningen!

Mer fokus på action, smyg och effekter än på samhällskritik och mänskliga relationer. Kan man säga att Romeros ursprungsrulle har blivit popcornsanpassad…? Ja det kan man. Med jäkla lyckat resultat också. Snabbare klipp, mer tempo (framför allt mer tempo!) och lite svart humor. Snyder har koll på läget vill jag påstå! Eller, han tar banne mig originalstoryn ett snäpp högre upp på underhållningsskalan!

97b6e-dawnofthedead20042

städdag i villakvarteret?? nej, zombieröj!

Jag ser om versionen som har fått det så bekanta epitetet ”directors cut” och får då en liten introduktion av herr regissör själv där han både betygar sin kärlek till Romero och originalet…och också förklarar SIN take på rullen. Och varför han valde att göra den som han gjorde den. Med då assistans av dagens manusman, en viss James Gunn (ja, han!), som skruvat lite på Romeros originalmanus.
Alla skådisar får sina 15 minuter i rampljuset, där möjligen Sarah Polley, Ving Rhames och en den stabilt lugne Jake Weber sticker ut lite. Den örnögde noterar också allas vår lömske presidentrådgivare ””Doug Stamper” från House of Cards, Michael Kelly, i en tidig roll! Smutt!

Snyders rulle är finfint godis i genren, speciellt första kvarten bjuckar på ett par snygga visuella godsaker och uttrycket ”there goes the neighbourhood..!!!” har aldrig  känts mer passande!
Jag har sett de flesta av de nya moderna tolkningarna av Romero-storysar …och detta är helt klart den bästa med nytt blod (!) i!

ev. Halloween-faktor:
Kanske närvaron av en och annan välsminkad odöd med ansiktet i ruttet förfall…?
Sånt gör sig ju alltid på Halloween-firande.

Okt 24 2016

#rysligaoktober: Clown (2014)

clown_posterSe där ja. Såklart ett naturligt val i dessa tider.
Var jag rentav före min tid, den sensommarkväll när jag spanade in den här rullen…?

Well well. Stackars Kent (Andy Powers), inte nog med att den beställda clownen till sonens födelsedag tvingas ställa in…när han väl hittar en akutsnabb lösning visar det sig vara hans livs sämsta beslut. Ever.

Födelsedagsfesten väntar, förväntansfulla barn kräver en clown…och så som den fastighetsmäklare han nu är, börjar han rota runt det senaste försäljningsobjektets alla rum i nån sorts ogenomtänkt desperation . I jakt på vad? En lösning? I det huset? Men har ni sett!! Lyckligtvis har vi här ett manus som tillhandahåller just en sådan för vår man Kent. En märklig kista i källaren! Där det ligger en CLOWNDRÄKT! Bara sådär! Tjohoo!

Stor succé på kalaset. Kent är kvällens hjälte i sin fru Megs (Laura Allen) ögon.
Synd nu bara att Kent omöjligen kan få av sig dräkten! Inte ens sminket och lösnäsan vill skiljas från den smått chockade pappan! What!? Knaserier, och till en början tar ingen hans prekära problem på allvar. Inte förrän Kent själv börjar kolla upp huset där han hittat dräkten…frågan är dock om det är försent? Kent börjar visa oroande tendenser på att förändras i personligheten…och dessutom få vissa olämpliga cravings…Hu.

Jahopp. Vad kan man säga här? I bästa stunder en fantasifull take på den älskade (?) clownens hela existens. I lite sämre stunder ett rätt jönsigt, om än med svart humor, försök att koka soppa på en gammal spik. Bäst är att Peter Stormare dyker upp som en gubbe vid namn Karlsson! Hahaha. Klockrent! Karlsson minsann vet att berätta en synnerligen olustig, mindre smickrande, bakgrund om var clownen som figur egentligen kommer ifrån. Yaaak. Bra dock att känna till när clownen Kent plötsligt börjar bli ett hot mot både sin sin son och den hårt prövade frun.

clown-1

frugan tycker till en början det är lite…sexigt

Inte speciellt skrämmande, mer i så fall underhållande i vissa scener. Kanske främst för att jag dras mot det som iaf jag uppfattar som svart humor. Lite sådär salongsvänligt gorig på sina ställen. Inget chockerande. Om man nu inte tycker att en clown som tar kids av daga är chockerande i sig. Vilket det ju egentligen är! Fy mig. Bäst är när Kents skapelse röjer runt inne på ett lekland. Hahaha, hur många irriterande kids finns det inte där!

Bakom rullen finns regissören Jon Watts (som är på gång med nya Spiderman-rullen!), och bakom HONOM står självaste Eli Roth i producentledet. För att vara en Roth-produkt känns den dock lite….tam.

Jaha ja. Ok för stunden.
Sen rätt snabbglömd ändå.

ev. Halloween-faktor:
Nix. Det kan man icke påstå. Utklädd figur förstås. Det får man ge filmen.

Okt 22 2016

#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Okt 19 2016

#rysligaoktober: Wolf Creek (2005)

wolfFörsta stoppet på årets mysrys blir Aussieland!
Här hittar vi regissören Greg McLeans första rulle. En av ozploitation-filmens främsta utövare i modern tid. Historien om de tre vännerna som 3-veckor-bilar genom ett bisarrt vackert Australien, på väg från västkusten till Sydney. På programmet står också ett besök vid den mystiska kratern ”Wolf Creek” mitt ute i outbacken. Hur trevligt låter inte det? Vad kan gå fel? Såklart det mesta.

Enter vildmarkens egen elegant; Mick Taylor, en sorts knäpp variant av en skrattande Crocodile Dundee. En räddare i nöden? Nej, knappast. Under den jovialiska ytan döljer sig ett riktigt monster. Asch, ni har säkert hört talas om den gode Mick i rysliga sammanhang! De två britt-brudarna Liz (Cassandra Magrath) och Kristy (Kestie Morassi) samt aussien Nathan (Ben Mitchell) kommer dock snart önska att de inte valde att ta den där lilla omvägen ut i vildmarken för att kolla in natursceneriet (kratern finns i verkligheten men heter då Wolfe Creek, häpp!). Och myten om alltid trevligt fölk och fä i Australien….jo jag tackar jag!

Uppföljare kom 2013, plus en tv-serie i väl valda avsnitt. Dessutom är också en del 3 på gång in. MEN, första gången är ju alltid bäst…eller hur? McLean blandar sjukt vackra bilder över natur och mäktiga landskap, lite som han gjorde med krokodil-rullen Territory. Smutt!
I övrigt är det ganska stramt manus, enkelt. Rakt på. Inga större utsvävningar. Till och med filmens första 20 minuter, när grunden till trions gemensamma lilla tripp både grundas och fästs i manuset, känns trovärdigt och…eh…realistiskt (?) enkelt. Man kan liksom inte låta bli att fatta tycke för det resande sällskapet.
Med spjuvern Mick är det lite mer komplicerat. Rutinerade och enligt uppgift väldigt snälle och fridfulle John Jarrat, vid tidpunkten för filmen dessutom populär programledare för ett trädgårdsprogram på tv (wtf!??!), gör Mick till Croc Dundee´s raka motsats. Fast med ett leende! Hu!

wolf_pic

semesterstyle…nu ja!

Våldet kommer rått och lite oväntat, fast man ändå väntat på det. Inte speciellt gorigt, men obehagligt. Regissör McLean törs lita på att hans story håller spänningsmässigt, med den lilla touchen av ren panik och ondska som smyger sig in. Isolerad spelplats, precis som det anstår en rejält otrevlig historia. Plötsligt framstår den australiensiska outbacken inte så lockande längre. Och när mer och mer avslöjas, skalas bort från den ruttna löken, uppdagas en synnerligen hemsk historia och tillvaro. Lanseras i vissa läger som en BOATS-story, men det är förstås bara hittepå. Regissör McLean har visserligen utgått från ett antal verkliga försvinnanden i vildmarken vid ett par tillfällen…men därifrån högst fantasifullt fabulerat ihop sin story om de olyckliga reskamraterna.

Smygande rysligheter detta. Vad filmen framför allt lyckas med in i det sista är att vara oviss, och sånt är alltid bra. Ingen rulle som slår på stora trumman. Den gör liksom jobbet, med små medel. Rakt, enkelt och ondskefullt.
Mitt bland alla fina turistbilder över ett bedårande landskap. Hu!

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Australien. Hetta. Ödemark. Sommar (?)

 

Jul 15 2016

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.

 

Jul 5 2016

Sommarklubben: From Dusk Till Dawn (1996)

from_dusk_till_dawn_ver1Möt bröderna Gecko. Två av de mer, eh, färgstarka personer som befolkar Quentin Tarantinos universum.

Idag förkroppsligade av QT själv och självaste George Clooney minsann! Två rövarbröder, farliga typer, på väg mot Mexiko för ett möte med lokal maffia och förhandlingar. Ödet gör att de tar en intet ont anande pappa och hans två barn i husbil som gisslan. Målet för färden, en lagom skum sylta på mexikanska landsbygden. Som blir ännu mer skum när mörkret faller och gruvliga saker börjar hända. Bröderna Gecko, med tillhörande gisslan, inser snart att de kommit…tja..ur askan i elden.

Fantasifullt, svart humor och en massa rejäla effekter the old-style är vad som bjuds här. Allt övervakat av Robert Rodriguez som styr handlingen med säker hand. QT skrev manus (dock baserat på en story av Robert Kurtzman), och visst finns alla Tarantinos kännetecken med ändå. Dialogen, backlucke-scenen, de spontana våldsyttringarna. Tja, man känner sig rentav lite hemma här när det gäller QT. Haha.
Clooney sköter sig förstås. QT med. Harvey Keitel och Juliette Lewis finns med. Liksom skojaren Cheech Marin, B-filmsräven Fred Williamson OCH make-up-gurun Tom Savini. Och Salma Hayeks ”erotiska dans”!

I botten en gnska tafflig story som försetts med skön mexiko-musik, goriga effekter, splattervåld, vampyrer och svart humor. Den som vill hittar såklart allsköns referenser till Tarantinos underliga fantasi och värld.
Annars kan man nöja sig med att det är en rejält underhållande rulle, trots diverse lökigheter här och där.

Huggtänder i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 1 2016

The Boy (2016)

boySkådisen Lauren Cohan visar att hon uppenbarligen har ett liv utanför tv-rutan också. Normalt är hon ju stentuffa Maggie i The Walking Dead, men idag tar hon sig minsann ända vägen till gamla England (eller tja…Kanada då som får vara stand in) för lite barnvaktsjobb.

Greta (!) behöver komma bort från dålig relation. Vad är väl bättre än att fly till annan kontinent och ta anställning som nanny (well..) hos ett gammalt par med eh…märkligt uppdrag. Kom igen, att passa en grabb kan väl inte vara så svårt? Men om grabben istället visar sig vara en docka!? Med tillhörande porslinshuvud och lömsk blick i glasögonen? (att dockor på film är creepy är ju sen gammalt…det vet ni vid det här laget)
Värdparet är mysko, situationen är mysko, det avlägsna huset är mysko med oroväckande trappor och konstiga rum. Och till råga på allt tänker hennes nya arbetsgivare åka bort! Och lämna Greta ensam med en…docka.
Well well, lönen är ju ganska bra och jobbet ter sig ju plötsligt lättare än lättast. Bara sitta still ett par veckor och håva in cashen liksom. Betald semester. Tänker Greta. Trots att det gamla paret pekar på en lista med ”regler” som absolut måste följas. Hoppsan.

Så vad gör our girl Greta?

Lagom bra början på den här murriga och ganska glåmiga storyn. Som ofta  i filmer av det här slaget lyckas filmmakarna ändå bygga upp en stämning som lovar gott. Vad är grejen med dockan? Vilka är det gamla paret egentligen? Och vad är Malcolm (Rupert Evans), den lokale handlaren som dyker upp med matvaror då och då..för en snubbe?

the-boy-600x397

”kom igen nu..visst har du en kusse som heter Chucky!??!”

Bakom kameran finns William Brent Bell som ju gav oss den underhållande Wer för ett par år sen. Här är tempot lugnare, berättelsen mer osäkert murrig. Dessvärre behövs inte alltför lång speltid innan jag som nördig och filmskadad filmgloare börjar kunna räkna ut twisten på filmen, och kanske det förtar upplevelsen lite. Dock faller rullen aldrig igenom sådär totalt att den blir tramsig eller helt olidlig att uppleva. Mer som en lagom underhållande fredagsobehaglighet på nån tv-kanal.

Cohan sköter sig stabilt och den som suktar efter effekter och skrämselpropaganda a la Conjuring blir nog besviken. Dock saknas inte ögonblick av obehag och jumpscares.

Trots allt godkänt för stunden. Men sen kan man gå vidare och glömma den.

 

 

Maj 24 2016

Bone Tomahawk (2015)

BONE-TOMAHAWK-One-Sheet-692x1024Märklig mix av western och…kannibalhorror.
Men likväl..en western.
Räcker för mig för att fokusera.

Filmen lirar dessutom med små medel. Ingen överdådig superbudget här inte. 90% av handlingen ute i ett kargt stenlandskap. Men feelingen blir bra. Det finns en obehaglig atmosfär över hela rullen. Kanske beror det på det något ovanliga (?) upplägget för att vara en western. En kvinna tycks bortrövad av ett gäng indianer…som mer verkar ha släktdrag med…eh…kannibaler..typ. Ruggigt.

Rollistan går dessutom inte av för benyxor; vi får Patrick Wilson som den äkta maken vilken ska ha tag i frugan till varje pris, Kurtan Russell med omgångens fetaste musche i nyllet som bister och rättrådig sheriff, samt Matthew Fox i snygg finlirar-kostym som besitter färdigheter i hantera skjutvapen på bästa sätt. Denna udda trio, plus oldtimern Richard Jenkins (som nästan stjäl hela filmen!) är således laguppställningen som är ute på räddningsuppdrag.

BoneTomahawk

Kurtan sportar givetvis slips i ödemarken

Återigen, märklig kombo av ingredienser. Ibland ett ganska sävligt drama. Ibland en gorig tillställning med blod och kroppsdelar som flyger lite huller om buller. Ibland rysliga övernaturliga vibbar. Och ibland ren och skön westernfeeling.

Jag sitter dock nöjd. Gillar blandningen. Som en bra påse smågodis med både salt, surt, hallonbåtar och geléråttor i mixen. Russell och gänget är stabila och stoiska utan att det blir töntigt. Den märkliga storyn och regin kommer från en lirare som heter S. Craig Zahler och det här är enligt uppgift hans debut bakom kameran. Kunde varit mycket sämre, tack och bock. Kanske lite för lång för sitt eget bästa? Men annars så!

Möjligen inget för den som väntar sig en traditionell western.

Maj 13 2016

Unfriended (2014)

Unfriended_posterFilmen jag inte tänkte se.
Snarare avfärda som ytterligare en dussintillverkad rulle för den hormonstinna unga målgruppen 15-20 år.

Men när en filmälskande (såklart!) tonårsdotter hörde av sig efter att ha skådat verket och bestämt proklamerade att ”nu tänker inte jag ringa några Skype-samtal på ett tag iaf!!”….ja då väcktes ju förstås den där lilla enerverande nyfikenheten i kropp och sinne.
Rysligheter i den digitala världen.
Ligger ju i tiden! På´t bara!

Sex skolkompisar fördriver kvällstimmarna med att hänga framför datorskärmar och chatta/facebooka/skypa/snapchatta…eller vad man nu gör i den åldern i detta digitala samhälle (Läs en bok! Se nyheterna! Jösses, var är världen på väg??). NÅVÄL…en, medelst självmord, framliden gemensam vän tycks plötsligt dyka upp både på skypen och på sitt eget fb-konto! Vilket ju inte borde vara möjligt. Förvirring och ilska över att någon troligen kontokapat sidan förbyts snart i kalla kårar då sällskapet kanske ändå fått en påhälsning från andra sidan…?

Jaja, tänker man nu. Tonårsskräckis med alla klyschor. Precis som vanligt.
Kanske. Och kanske inte. Att filmen helt utspelas på gängets datorskärmar ger en minst sagt udda upplevelse. I början som att se en kollega från IT-avdelningen på jobbet ta över datorn via fjärrstyrning…men snart har man anpassat sig. Eller rättare sagt, den lagom lugubra storyn gör att man fokar mer på vad som komma skall, än på tekniska visuella grepp. Trevligt ändå, och ganska smart av russki-gone-Hollywood-regissören Levan Gabriadze . För mig helt okända skådisar gör det trovärdigt framför skärmarna. Man säger mig att Shelley Hennig som här spelar ”Blair” är lite småkänd från andra rullar i genren.

unfriended_pic

pixelproblemen hopar sig.

Är du som jag 20+ (kachiiing!) och har spenderat de senaste 20 med att dra i dig diverse rullar i genren…av bra och dålig kvalle…är detta förstås inget att egentligen skriva hem om. Förväntad utgång i finalen.
Grejen är bara att det är rätt snyggt gjort, och kanske till och med lite underfundigt. Man sitter liksom kvar och väntar på vad som ska hända. Och NÄR det ska hända.

Lägg till detta också att filmen faktiskt lyckas med att bli lite lagom obehaglig. Precis som en väl avvägd ryslighet ska vara.
Traditionella obehagligheter i ny digital kostym.
Oväntat nice.

Maj 11 2016

Krampus (2015)

krampus_posterJulfrossan i maj fortsätter! Hua!
Idag en sorts vild mix mellan skräck och komedi, eller skräck och skräck…mer rysligheter kanske.

Unge Max (Emjay Anthony) har det inte lätt i jultider. Stor stökig familj med besvärlig syster (självklart!). Max hoppas förstås på den förestående högtiden då Tomten ska komma på besök. Om bara mamma (Toni Collette) och pappa (Adam Scott) kunde vara lika på där hemma i förortsvillan. Och varför måste moster (Allison Tolman) med asjobbig man, den försupna släktingen aunt Dorothy (Conchata Ferrell) och riktiga svin till barn komma på besök? Den enda han tycks kunna lita på är farmor (Krista Stadler).

Nånstans på vägen mot juldagen brister det för Max som vänder både Tomten och julen ryggen. Aj! Illa! Inte nog med att strömmen försvinner, oväder tilltar och en kuslig stämning lägger sig över grannskapet….någon annan än den gamle vänlige mannen med det vita skägget tycks ha anlänt….hoppsan.

Okej, tänk dig Tomtens absoluta motsats. En rälig demon som kommit för att hämta alla som inte uppskattar julen. Ojoj, här är goda råd dyra. Speciellt som den illvillige Krampus dessutom har en armé av smådemoner i olika former till hjälp..
Så, vad sägs om Ensam Hemma möter Gremlins….? Typ så. Det är nog den bästa beskrivningen här.

Max och gänget får fullt upp. Vissa offer görs…men gamla farmor med tyska anor vet nog vad som försiggår i huset. Kan hon hjälpa? Kan någon? Bakom kameran och manus hittas en Michael Dougherty, som bla författat X-Men-rullar och den rätt underhållande Trick´r Treat (2007).

krampus-1

den enda man kan lita på när det skiter sig..?

Som vanligt inget för dig som kräver logik, djup eller allvar i en film. Möjligen skjuter filmmakarna lite över målet om de tänkt sig att rullen ska vara ryslig och lite otäck (okej, inget du kollar på ihop med släktens 8-åringar kanske). Här blir det mer skoj-action när till exempel leksaker får ondskefullt liv…eller en liten trupp med pepparkaksgubbar plötsligt tar över köket. Håhåjaja.

Har jag tråkigt? Nix.
Är det bra? Allt är en fråga om definition, men om du tar rullen på rätt sätt så….
Julfilmer med twist. Jag gillar ju det. Även om våren.

Lite bonusplus till snygg design på Krampus-filuren och det något oväntade (?) slutet.

Apr 11 2016

V/H/S/2 (2013)

V-H-S-2_PosterJaha ja. Egentligen är det väl emot ”reglerna”…att slänga sig in i en del 2 av en franchise såhär. Men jag gör det ändå! Tipset från den gode filmitch lät alltför lockande för att avstå.

Det handlar alltså om fyra små korta berättelser med en liten ramstory runt.
Ni som sett första filmen vet ju vad som gäller. Här börjar det med ett par privatdetektiver som bryter sig in hos en försvunnen student. Inga spår efter studenten, men väl rum fyllda med tv-apparater och videospelare och en jäkla massa vhs-band. Såklart kan en av inkräktarna inte hålla sig utan börjar spana på banden. Och får se vad vi nu får se.

4 olika regissörer och 4 mer eller mindre kladdiga, skäckiga och obehagliga små kortisar.
Här vankas ingen skratt eller komedi för den som hoppas på det. Eller jo förresten, ett par av delarna kör med nåns slags svart humor, vilket gör dem underhållande bara för det!
Vad sägs om; en ögonoperation som bjuder på…oväntade bieffekter? En cykeltur i parken med…eh..hinder. Ett gäng dokumentärfilmare vars inslag om en till synes fredlig sektliknande församling istället kan betyda..världens undergång?!
Och vad händer när det är FF hemma i huset och pyjamaspartyt avbryts av besökare som..inte verkar vara från trakten…?

VHS_pic

kamera i ögat! smart! eller…inte.

Japp, det är våldsamt, gorigt och blodigt och framför allt skakiga kameror. Hela konceptet bygger ju liksom på det. Found footage-stilen. Full fart mest hela tiden. Jag lyfter lite på hatten för filmitch-tipset här. Kan gilla den här berättarstilen ibland. Som en sorts utveckling på gamla tv-konceptet Twilight Zone från förr. Små miniruskiga storys. Gärna med en liten twist.

Lagom längd, och det blir aldrig direkt tråkigt. Effekterna är kanske bättre än sina storys. Men det är ju inte oväntat kanske. I den här typen av genre. Absolut bättre klass på obehagligheterna än jag trodde från början.

Bästa segmentet?
”A ride in the park”. Svart humor när den är som effektfullast. Dessutom regisserad av Eduardo Sanchez…jepp Blair Witch..och Exists-Eduardo.

Kanske inget du intar helgpizzan till dock.

Mar 30 2016

Sinister 2 (2015)

sinister2_posterNej, se detta funkade inte alls.
Lika bra och obehaglig som originalet var….lika slapp och totalt förutsägbar är den här.
Snacka om kontraster.

Största felet är såklart ett för jäkla svagt manus.
En soppa på en spik. Knappt det faktiskt. Det känns som om filmmakarna fått anstränga sig över alla gränser för att få till ett manus…och att de då valde det minst usla.
Vilket inte säger så mycket här.

Den namnlöse polisen (James Ransone) från förra filmen dyker upp igen. Numera dock ex-polis och uppenbarligen besatt av händelserna från originalet. Den här gången korsas hans väg av en ensamstående mamma (Shannyn Sossamon) med två pojkar på en ödslig gård ute på den amerikanska landsbygden. Javisst ja…plus den envise demonen Bughuul förstås. Och ett gäng kids på rymmen från Sjätte Sinnet. Och en gammal filmprojektor i källaren med obskyra rasslande smalfilmer.
Hej och hå. Nye regimannen Ciarán Foy öser på med alla klyschiga element han kan, som taget ur en instruktionsbok från rysarskolan. Eller kanske man ska skylla på manusets upphovsman, som är just regissören från första rullen; Scott Derrickson…?

sinister-2-1

som vanligt har man ingen koll på vad som händer bakom ryggen

Inget nytt under solen, inga fräsiga annorlunda grepp. Mer en tröttsam och ansträngd hittepåstund som bara verkar tillverkad för att få en chans att stapla lite rysarklyschor. Späckad med jump-scener som man kan se en mil i förväg och på tok för mycket ologiska fallgropar. Så pass många att det liksom inte går att bortse från dem, hur mycket man än vill. Originalet hade en sorts underbart otäck…aura..av ovisshet hela tiden. Här känns allt utstakat fram till den synnerligen blahaiga finalen.

Nog för att jag inte väntat mig några stordåd…men att den skulle vara SÅ dålig….illa.
Och varför är det för lite Bughuul och för mycket kids?

Dikeskörning.

 

Feb 2 2016

The Sand (2015)

sand_posterNej nej…NEJ!
Annars är jag bland de första i leden att ställa mig upp och lyfta på hatten för mindre produktioner, B-rullar som mycket väl kan göra sitt jobb. Ett sorts premierande av filmfantasin. Men lika ofta som det finns goda exempel, finns det galna och irriterande dikeskörningar.

Fast det börjar med bra förutsättningar.
En ramstory som direkt leder tankarna till en gammal Stephen King-novell (?)…om ett gäng kids fast på en flotte ute i en sjö då något oklart lurar i vattnet i form av ett ”oljespill”. Eller har jag fel? Var det inte King?

Hur som haver, här är flotten utbytt mot en sandstrand och det är morgonen efter värsta beachpartyt. Spring Break är här och våra obligatoriska filmkarikatyrer vaknar med väl vald huvudvärk. Bara för att upptäcka att de sitter ordentligt i klistret. Det finns alltså nåt i sanden…något otrevligt och dödligt som inte tänker släppa några bakfulla brats över brojäveln. Ta ett steg ut på det stekheta underlaget…och vips är du monstermat.

Jamen håll med om att rent fantasimässigt låter det väl ändå lite lovande?
Tyvärr är det raka vägen ned i skräplådan härifrån. Inte så mycket för storyn utan mer för de s.k. skådisarna som besitter rollerna i denna soppa. Herregud, vilka lökiga lirare! Och värst av alla är filmens kvinnliga ”hjältinna”…en brutta med en röst jag retar mig på, ett skrik och skrän som gör mig förbannad…och att hon ska ge sig på att fulgråta på ett sätt som får mig att gnissla tänder. Och inte bara hon förresten, övriga delar av den amatörmässiga casten har uppenbarligen fått i uppgift att visa känslor på valda ställen….och misslyckas kapitalt. Kan man hålla på filmens ”monster”?
Att det ska lyckas ta livet av alla dumfånar i filmen? Jag gört.

getImage

det finns hysteriskt mycket knas med den här rullen…som en kille i en soptunna.

Näru. Detta är skit och pannkaka och upplösningen är så rejält usel, med lika usla ”finaleffekter” att man häpnar lite där bakom all sin ilska. Ungefär som om man trodde att det fan inte kunde bli sämre….och det faktiskt blir det!

För mycket galna detaljer som inte går att köpa, trots att det är fantasi-skräck, men framför allt ett galleri av de uslaste skådisar jag…eh…skådat… på länge. Inte ens värda att nämna vid namn. När jag tänker efter…är det nog mer det sistnämnda (plus det galna amatörslutet) som sänker rullen till största delen.
Yaak.

 

Jan 12 2016

Last Shift (2014)

last-shift-posterOk, här gäller det att tänka ”rätt”.
Att inte låta funderingarna ta den logiska och naturliga vägen. Då kommer man att reta ihjäl sig på den här rullen. Istället får du, om du ska hitta något nöje här, tänka bort vett och sans och istället ta på den filmiska dumstruten.

Och om du gör det…finns ett och annat litet korn av underhållning. Ok då….med betoning på litet.

Rookie-polisen Jessica (Juliana Harkavy) har som första uppgift fått att ”vakta” en polisstation som ska stängas. Det är sista natten innan dörrarna slås igen för gott. Här inträffar den första konflikten i tittar-hjärnan; man har styrt om alla samtal till den nya stationen, alla besökare är sedan länge hänvisade till den nya stationen, allt som finns kvar på det gamla stället är föremål och prylar i bevisrummet som ”kommer att hämtas av utpekad personal nån gång under natten”. Därav ”måste det” finnas en polis på plats…hrm..i verkliga livet hade man självklart bommat igen stationen och lämnat ut nycklar åt de som skulle hämta grejer. Liiite störande..är den spontana känslan.

MEN, nu är detta en ryslighetsrulle, och då får man köpa manusets upplägg.
Eller stänga av. Jag kikar såklart vidare och ganska snart upptäcker Jessica att det inte är ett helt bekvämt ställe att vistas på. Inbillar hon sig…eller hörs det inte konstiga ljud? Och varför är vissa dörrar öppna fast de nyss var stängda?

Det murrar på ju mer Jesscia dras in i en mörk story som kastar långa skuggor bakåt i tiden, och inbegriper såväl hennes snut-pappa, otrevliga kollegor på telefon, en utsatt hysterisk kvinna och en Charles-Manson-liknande dåre med tillhörande ”familj”. Regissören, en Anthony DiBlasi, satsar på att skapa en sorts isolerad ruggighet som (ändå i vissa lägen förtjänstfullt) bygger på skuggor och illavarslande musik. Är manuset en sorts twistad variant av Carpenters gamla Attack på polisstation 13? Tja, varför inte. Men bara till det yttre ramverket i så fall. Innanför dörrarna fyller filmmakarna på med obehagligheter som mer för tankar till demoniska övernaturligheter.

55fb8bacb8be0

hon funderar på att dra…men hur går det då med filmens manus..?

Lyckas det? Nja, ibland tar filmens protagonist så pass dumma och overkliga beslut så det knappt går att ursäkta att det är just en film. Finns det en gräns även på film för hur dumt man får bete sig? Självklart…och tappra Jessica är då och då inne trampar i det gränslandet.

På pluskontot sätter jag att ett par scener, och effekter, känns godkända och fyller sitt rysliga syfte. Sluttwisten är också värd att nämnas lite extra. I övrigt är det lagom mycket dos av grejer att reta sig på…liksom sucka åt.

Ok för stunden….om man är lite förlåtande i vissa lägen.
En fladdrig tvåa.