Feb 9 2012

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.

Feb 8 2012

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

Feb 7 2012

Ed Wood (1994)

Hade Ed Wood varit verksam idag hade han antagligen varit stenrik.
Och eftertraktad som hantverkare av snabba, billiga och konsumerbara filmer. Ta bara Troma-konceptet, hur än världen ser ut och hur än filmer utvecklas både tekniskt och dramaturgiskt verkar det alltid finnas plats det skräpiga, det inte riktigt salongsfina och det riktigt pajiga.

Man kan naturligtvis tycka mycket om denne Wood, hans liv och hans färdigheter som filmmakare. Hellre än bra kanske kan beskriva hans karriär på ett enkelt sätt, men ingen kan ta ifrån honom hans engagemang och ständiga förmåga att vilja satsa nästan allt på något han uppenbarligen älskade.

Tim Burton´s film kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan och presenterar oss för en skröna som är rätt vedertagen vid det här laget. Naturligtvis fanns det säkerligen beskärda delar av demoner i Wood´s liv liksom svårigheter, och kanske det hade varit alltför komplicerat (och inte lika underhållande) att väva in detta i dagens handling. Blanda inte päron och äpplen liksom. Burton låter istället fartvinden Wood rusa fram genom en tidig karriär med tusen idéer i skallen. Ingenting tycks omöjligt, och karln framstår som en obotlig optimist nästan på gränsen till irriterande.

Historien koncentrar sig i huvudsak på Wood´s liv fram till och med att den ökända Plan 9 from outer space är inspelad. Resten av Wood´s liv är det vi hittar i diverse levnadsbeskrivningar av honom, och det är ju dessvärre en inte helt munter läsning med ständiga refuseringar och hemfallande åt alkoholism och insatser som både regissör och författare i den sliskiga porrbranschen under 60- och 70-talen. Johnny Depp däremot är galet pigg som huvudpersonen och hela filmen andas just den speciella stämning som tycks uppstå när firma Burton/Depp jobbar ihop. Snabba vändningar och Depp´s förmåga att gå in en roll så till den grad att han verkligen blir den han föreställer. Här tror jag verkligen på att det är Wood jag ser och inte Depp. Det är egentligen en samling kvicka nedslag i hans vardag halvtaskiga karriär och privatliv.

geni, galning eller bara kul kille?

Filmens svartvita touch förstärker stämningen av att man rör sig i Hollywoods utkanter under en svunnen tid. Detaljerna känns mustiga och väl tilltagna. Huruvida sanningshalten i filmen ligger inom acceptabel nivå kan säkerligen diskuteras, men den frågan stör å andra sidan inte alls filmens förmåga att underhålla och i viss mån beröra.

Precis som i verkligheten kommer Wood i kontakt med en samling udda människor, och på något sätt känns det helt naturligt i denne udda figurs liv. Bekantskapen med Bela Lugosi hör ju till den mest kända biten och filmen väljer att beskriva den på ett både roligt och rörande sätt. Martin Landau gör kanske en av sina bästa roller på ålderns höst som den gamle Dracula-gestaltaren, och den efterföljande belöningen i form av en Oscar satt rätt gjuten.

Depp gör sin Wood till en möjligen udda och lite knepig figur, men ytterst älskvärd och med ett hjärta av guld och som verkligen brydde sig om sina kamrater och bekanta i denna udda form av tillvaro. Burton gör nog helt rätt som väljer att ta den förhållandevis publikfriande approachen till historien och på något sätt känns det helt naturligt att det är denne filmskapare som gör just den här filmen, synnerligen ”Burtonskt”.

Ed Wood är en skröna med verkliga och synnerligen yviga förtecken, som man antagligen gör bäst i att inte ifrågasätta för mycket. För mig känns det väldigt mycket som att pleasure får gå före pain här och det känns i sammanhanget helt ok. Underhållande med viss tragik som ligger och skvalpar i bakgrunden.

Feb 6 2012

The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.

Feb 3 2012

U-571 (2000)

Lite ubåtsraffel står på programmet idag, och sådant är ju aldrig fel i spänningssyfte.
Instängda, svettiga, skitiga och oftast blöta män som under bister tystnad stirrar på varandra alltmedan de lyssnar som spetsörade kaniner efter de förhatliga sjunkbomberna som den lede fi envist vräker ned i vattnet uppe vid ytan.

Likt alla filmer i denna beprövade kategori om människor (ofta män och ofta i krig) som står inför våndan av att göra något extraordinärt krävs det ett Gung Ho-tal, ett gyllene moment i filmen som tar den över gränsen och får alla inblandade att likt rena Hulkar anamma de reservkrafter de aldrig trott sig ha.

I dagens betraktelse sker detta rätt precis 1 timme och 36 minuter in i filmen då vår ubåtskapten, den snaggade och något kantige (och för all del yngre) Matthew McConaughey tar i med värsta stålrösten och upplyser en av sina mannar att ungefär hela världen förväntar sig att denne man löser sitt problem och att de sedan alla kan åka hem och leva vidare i den fria världen. Efter detta är naturligtvis det mesta smutt och ledigt smidigt vad gäller händelseutvecklingarna.

Å andra sidan har det smällt och hänt rätt mycket innan detta gyllene ögonblick också, inte så att manskapet under McConaughey direkt legat på latsidan. På våren -42 firar tyskarna stora triumfer i Nordatlanten med att sänka allierade skepp till höger och vänster med sina luriga ubåtar som smyger runt i de mörka vattnen. Av en tillfällighet får de allierade (i detta fallet naturligtvis amrisarna) en chans att knycka en av tyskarnas bergärliga kodmaskiner, de inte helt obekanta Enigma-maskinerna, från en skadeskjuten tysk ubåt som ligger och driver i Atlanten. Kuppen förutsätter att en modig expedition förklär sig som tyskar på ingång med reservdelar och sedan helt enkelt bordar ubåten och snor bytet.

Några högtidliga tal, lite ubåtsvardag och sedvanligt äventyrsaction senare befinner sig plötsligt filmens tappra utvalda ombord på den halvt skadade ubåten. Grundplanen har naturligtvis gått åt skogen och nu återstår inget annat än att försöka få igång ubåten och förflytta sig medelst denna fiendefarkost så gott det går. Men då hade man glömt att räkna med den tyska jagare som lurar i grannskapet (eller grannvattnet kanske man ska skriva..)

precis som det ska se ut i filmer av den här sorten

Regisserande Jonathan Mostow ödslar ingen tid i onödan och öser på med klaustrofobisk spänning enligt gammal fin krigsfilmstradition. Täta scener, snabba klipp och ett bra driv i storyn. Sekunder i berättelsen som på film alltid tycks växa ut till minuter. Män som tvekar, män som inte tvekar. Vår vän McConaughey agerar möjligen kantigt och stelt, men passar ändå in i miljön. Han backas upp en driftig ensemble där bla Jon Bon Jovi (!), Jake Weber och klippan Harvey Keitel stöttar på bästa sätt. Till och med gamle gnällisen Bill Paxton i tidsenlig 40-talsfrisyr får komma till tals en stund.

Det är dramatisk och faktiskt rätt spännande trots att man kan räkna ut hur det ska gå redan i samma ögonblick man trycker in filmen i spelaren. Naturligtvis måste dock vissa offer göras och det måste allt bli lite sämre innan det kan bli bättre.

Bloggkollega Sofia´s genus-o-meter slår, likt en djupmätare gone wild, förmodligen i botten på rött här då inte tillstymmelse till kvinnlig närvaro går att uppbringa…om man inte räknar de 15 sekunder i filmens början då några av dem syns i dansens virvlar vid ett rackarns elegant party. It´s a mad mens world under vattnet minst sagt.

U-571 är precis vad den utger sig för att vara, en snabb och enkel actionrulle med tillhörande spänningsmoment inpiskade i en tacksam miljö. Det är trångt, ovisst och Hollywooddramatiskt värre. Ganska förutsägbart men också stadigt stabilt och som vanligt går det inte att undvika att fascineras en av aning av den mytiska ubåts-kulturen. Ett hederligt äventyr av den gamla skolan helt enkelt.

Feb 2 2012

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….

Feb 1 2012

Dream House (2011)

Det absolut märkligaste med den här filmen måste ändå vara att det är Jim Sheridan som regisserat den. Det känns som det är oerhört långt bort från Min Vänstra Fot vi rör oss här. Rena kontinentavstånd faktiskt, och väl lite outside the box för denne dramaregissör…?

Snokar man vidare upptäcks snabbt också dessvärre att detta är en film som fick dras med en och annan besvärlighet. Filmbolaget var inte nöjda med versionen som visades upp för testpublik, tog sonika filmen från Sheridan och klippte om den till mer kommersiellt och traditionellt utseende. En vansinnig regissör fick skådisarna med sig och det hela resulterade i att de vägrade göra en sekund pr för produktionen.

Men, en film blev det ju iaf. Will (Daniel Craig) lämnar jobb i storstaden för att bo i lilla idylliska småstaden, i drömvillan, med drömfrun och drömbarnen. Här ska skrivas på den STORA romanen (joråsåatt). Den sköna vardagen störs efter ett tag bara av lite lagom småmystiska händelser som alla verkar bottna i att det i familjens hus för ett antal år sedan begicks det klassiska hemska brottet; en man mördade hela sin familj. Will kan naturligtvis inte släppa detta faktum och börjar en egen liten undersökning om omständigheterna som självklart leder honom in på en och annan illavarslande väg.

Vad jag ser är ett normalbegåvat manus, tillyxat enligt drömfabrikens mallar. Inte svårt att börja lägga ihop matematiken ganska tidigt om du är en rutinerad filmnörd. Svackorna finns i form av att historien känns lite ryckig med scener ibland staplade på varandra utan viss logik. Kanske ett resultat av filmbolagets desperationsklippning?

"Bond säger du...? Nä då är det fel hus..."

Trots detta faktum gör både Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts helt ok ifrån sig. Den sistnämnda har en betydligt mer lågmäld roll här än vad man är van att se henne arbeta med., medans Craig jabbar på som frustrerad huvudperson. Sheridan har möjligen fått för sig att jobba mer med känslorna och dramatiken än att fokusera på thrillermomenten eller det som ska vara skrämmande. Inget fel i det alls, men tyvärr blir hans vision kanske lite lidande av att filmbolaget vill ha jumpscares och intjänade flis på snabba effekter. Viss smarthet i detaljer kan dock skönjas, vissa bara subtila, andra i mer blickfång vad gäller miljöer och stilar.

Trots att det nog är ganska lätt att börja pussla här som tittare finns viss spänning och drama som försöker hänga på in till finalen och slutet känns allt lite filmkänslosamt i all sin tafflighet. Eller är det bara jag som är skadad av alltför många filmklyschor i samband med det faktum att jag har familj själv?

Dream House är en standardthriller vars olika turer du antagligen kan börja ana ganska tidigt. Inga omvälvande överraskningar, förutom de som manuset försöker sig på att leverera. Det finns naturligtvis bättre historier, men också betydligt sämre och det hela duger gott för stunden. Gillar man Craig, Weisz och Watts blir det här en helt ok upplevelse. Godkänt som kvällsmacka vill jag nog hävda.

Second opinon?
Fiffi har också spanat in Craigs förortsproblem och var kanske inte lika friande i sin dom…

Jan 31 2012

Red Road (2006)

Ibland är det ju för lustigt vad tillvaron kan styra upp det eller se till att vissa saker händer. Här har man gått runt under en ganska lång höst och småkikat på omslaget till dagens betraktelse, tummat lite på det, vänt och läst och känt att hmmm tja…det kan nog vara något..kanske. Och så gör man den mentala minnesanteckningen om att lägga in den i se-högen. Kanske inte i toppen, men ändå. I högen.

Så går tiden, plötsligt får man syn på det där omslaget igen, man kommer ihåg vad som stod och liksom återigen bekräftar för sig själv att jo då den ska nog hitta in i spelaren vad det lider, platsen i högen är oförändrad. Kort sagt kan man kanske beskriva det som att en viss nyfikenhet alltid har funnits på den ganska kortfattade beskrivningen av intrigen, men möjligen inte av den grad så att den bums åker upp ett par snäpp i listan.

Och sedan plötsligt, av en tillfällighet dyker filmen upp hos en bloggkollega och någonstans fungerar det som den utlösande katalysatorn som av någon anledning saknats fram till nu. Och än en gång blir man påmind om att just filmer och historier kan ta de mest ovanliga vägar in i ens spelare.

Tystlåtna Jackie jobbar med att övervaka en del av Glasgow via de otaliga övervakningskameror som finns att tillgå. Från sin tysta och diskreta arbetsplats i murrigt kontrollrumsmörker tar hon del av samhället och vardagens gång. Ganska snart står det klart att Jackie inte tycks leva livet direkt, snarare försöka stänga ut det och kanske också sina egna känslor. I ett sorts avtrubbat sinnestillstånd tar hon del av stadsmiljöer ganska långt från de flashiga turistbroschyrerna. Hennes liv känns med andra ord rent för jävla tråkigt. Så plötsligt en liten detalj i ett tillfälligt ögonblick. En kamera som fångar en person som uppenbarligen Jackie inte hade väntat sig att se. En sorts besatthet inträffar, och plötsligt gör hon allt för att följa denna persons förehavanden både via tv-skärmar och live ute i verkligheten.

Den kvinnliga regissören Andrea Arnold låter till synes gåtfulla gärningar ta överhanden. Jag fattar att något inte är som det ska, Jackie har uppenbarligen en gås oplockad med denne mystiske figur. Men vad? Arnold låter dock inte manus springa iväg och ta en för enkel väg, istället drar hon ut på händelser och skeenden. Jackie verkar i vissa lägen smart beräknande, i andra helt jäkla lost och förvirrad. Hon blir en sorts betraktare på avstånd, och plötsligt börjar man undra om hon själv har koll på sin psykiska form. Små små glimtar av en annan bakgrund gör sig via bifigurer i hennes omgivning till känna och jag förstår att Jackie egentligen bär på något så tungt att det håller på att förgöra henne som människa.

Tycks bära på tunga bördor

Tempot är sävligt, miljöerna är berättade rakt upp och ned med den nakenhet som brittiska produktioner är så fenomenala på. Kate Dickie har en fantastisk närvaro som Jackie, och förkroppsligar verkligen allt det som jag bara kan ana finns inom henne. Vi ser genomtänkta stalkermetoder och synnerligen ogenomtänka konfrontationer. I slutänden tycks det handla om skuld, oavsett vilken sida om staketet man befinner sig på.

Filmen laddar upp för en faktiskt gastkramande välspelad och dramatisk sista halvtimme då allt ställs på sin spets, mina frågor som betraktare får sina svar. Kanske filmen på en nivå är lite förutsägbar, å andra sidan inte för även om du kan ana kan du inte riktigt veta. Och absolut inte vad Jackie har bestämt i sitt sinne.

Historien är rätt fattig på driftig dialog, men den som faktiskt existerar är nog så bra och engagerar ihop med händelsernas utveckling ju länge filmen håller på. Lite populärt kan man ju då säga att Arnold låter handlingen vila i tystnaden. Låter klyschigt måhända, men tusan så sant i det här fallet. De inblandade skådespelarna med Dickie och  Tony Curran i spetsen har inget lätt jobb, men de klarar det oerhört snyggt och ambitiöst. Det är också ett utlämnande sätt att spela på som kräver sin skådis och en stor tilltro till både manus och regissör. Till min stora förvåning ställs även mina känslor på ända när filmen börjar ta sig mot slutet, sympatier och förståelse, rättvisa mot sinnets spontana lösningar. Mycket märkligt och mycket fascinerande.

Red Road visar upp en färgskala där allt kanske ändå inte är svart eller vitt. Hur långt måste en mänsklig individ ta sig i sitt eget sinne innan en sorts ro om tillvarons ädla varande kan uppnås? Gåtfull, långsam, mer drama är något annat men med en oerhörd kraft som berättelse som sitter i länge och får mig att fundera på filmen i flera dagar. Missa inte.

Stora tacket här går alltså till bloggkollegan Jessica på The Velvet Café, vars egna reflektion av den här filmen fick mig att flytta upp den i att-se-listan på rekordfart.
Vad hon tyckte om det hela läser ni här.

Jan 27 2012

tema Bay: Transformers 3: Dark of the Moon (2011)

När jag första gången hörde talas om att Transformers skulle förvandlas till en påkostad Hollywoodfilm var det inte liksom kärlek vid första tanken. Snarare ”hur i h-e har de tänkt sig det!?” och ”Det är väl leksaker för småkids!?”
Desto roligare då när det visade sig att Michael Bay´s rulle faktiskt istället levererade en stilfull, fantasifull, skönt tekniskt och framför allt vital underhållande historia! Som dessutom var rolig på ett roligt sätt! Det är banne mig inte vanligt.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Jan 26 2012

tema Bay: The Island (2005)

Jaha, här huserade Bay första gången utan Jerry Bruckheimer som producent i kulisserna, men i ärlighetens namn märks inte det speciellt mycket. Och man kan ju undra, med tanke på resultatet, varför Bay prompt skulle ratta denna story utan sin moneyman Bruckheimer…? Om han nu ville byta lite stil menar jag och komma bort från Bruckheimers varumärke. Fortfarande hittar man här samma läckra motljusbilder, samma varma och intensiva färgskala, samma bombastiska musik och samma galna tunga action som vid för stor dos möjligen blir aningen steril och intetsägande.
Möjligen kan skillnaden hittas i att storyn den här gången känns lite mer lowscale och ”enklare”.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

Jan 25 2012

tema Bay: Pearl Harbor (2001)

Efter galenskaperna i Armageddon 1998 (nej den filmen får stå tillbaka i det här minitemat, men är annars en av mina guilty pleasures kan jag avslöja..) kunde man väl tänka sig att firma Bay och Bruckheimer nu fått ut det mesta av popcornsvälling på film.

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

Jan 24 2012

tema Bay: The Rock (1996)

Men, är det inte dags för ett litet mini-Michael Bay-tema nu?
jodå, nu kör vi:

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Jan 24 2012

Toppoflopp 2011 enligt Flmr

Jamen det var värst vad det tog tid att få ur sig en sådan lista då!

Men ni vet ju hur det är, så mycket filmer i tillvaron och så lite tid…

Nu finns iaf en alldeles egen sektion i menyn ovan.
För året som gick.

"men hur i h-e tänkte han här!??!"

Inga direkta överraskningar om man säger så.

Jan 23 2012

Försvunnen (2011)

Vildmarksrysligheter på svenska, eller tja…vildmarksspänning kanske är mer rätt uttryck dårå.
Hur som helt, det är man sannerligen inte van vid! Kan det vara något då? Eller blir det bara krystat, mögigt och hopplöst plagierande?

Klart historier som denna och andra liknande är plagierande!
Säg de som har något nytt att komma med…?  Nåväl, här är det alltså på svenska, och en gammal hund som yours truly drar genast öronen åt sig och börjar fnysa aningen skeptiskt. Orden svenskt + kvalité klingar i denne filmnörds sinne lika troligt som att någon av alla de jäkla trisslotter som inhandlats under åren skulle innehålla 25 000 spänn i 25 år.
Å andra sidan; plötsligt händer det…

Nu ska väl inte fallet här ska dras så långt som till succé, men oväntat nog håller dagens betraktelse stilen riktigt ordentligt. Eller kanske det är så att långfilmsdebuterande duon Olsson/Åkesson flirtat tillräckligt bra med utrikiska alster för att kunna sno så mycket att det ser bra ut och framför allt eget..?

Dystra Malin (Sofia Ledarp) ska från punkt A till B medelst bil och släpkärra. Tillvaron tycks inte speciellt bra och en tragisk händelse i familjen spär bara på dysterheten. Snart blir det också värre när hon i ensliga svenska skogstrakter träffar på en sådan där kuf som man inte alls vill bli bekant med. Ett par dramatiska turer senare är Malin fånge i ett ödsligt hus och utsikterna är inte direkt goda för ett fredligt frisläppande. Nu är dock vår Malin inget mähä, finner på råd och se där har vi oss starten på en fartig jakt i den svenska vildmarken serverad.

köpa bil av denne goe gubbe...?

Manuset ödslar ingen tid på sega förklaringar eller pedagogiskt berättande bakgrunder, här är det öppna spjäll från början. Och det känns friskt gott folk. Den svenska tramsstämpeln känns långt borta. Snarare går tanken till kanske den norska Rovdyr, men utan den filmens sensationslystna effektsökeri. Här satsas det mer på rak spänning och enkelt obehag som framför allt i början för tankarna till mästerverk som Liftaren (utan att för den skull komma upp i den klassen).

Filmen håller storyn tajt, segar aldrig ner sig och persongalleriet inskränks till ett fåtal individer. Kjelle Bergqvist äger naturligtvis varenda scen han medverkar i, och ingen kan med sådan skön naturlighet ge ordet ärkesvin ett rejält trevligt Svensson-ansikte. Ledarp gör sig som fisken i vattnet fast det handlar om den gröna skogen. Mer skitig och härjad, ju tuffare ser hon ut. Till och med Björn Kjellman fyller sina promenadskor riktigt bra. Klippningen känns tät och fotot snyggt, där skogens alla skuggor och ljud blir en snygg bakgrund till det som sker.

Försvunnen känns osvensk och enkelt underhållande utan tjafs. Filmens stora plus hittas i berättandet som trots en del logiska galenskaper, vilka ändå naturligtvis finns (vilken badass lämnar någonsin kvar nyckeln i en celldörr..!??!) och visst plagierande från stora filmvärlden, lyckas hålla på sig i det längsta vilket gör att jag som tittare inte riktigt vet hur det ligger till. Faktiskt. Och sådant gillas i den här filmbloggen. High five i soffan!

Jan 21 2012

Hangaround!

Det är inte många tv-serier som hittar in i Flrmrs hjärta.
Som får mig att känna det där galna suget efter att bara vilja ha mer i följetongsväg.

Flmr är med andra ord en filmkille.
Men, MEN, det kommer alltid sällsynta tillfällen då undantaget inträffar.
Som nu.

Sons of Anarchy.

Jag är besatt.
Hör ni det, besatt!

Säsong 1 är avklarad.
Min lyckliga stjärna har sett till att Säsong 2-boxen nu hittat hit också.

Jax, Clay, Tig, Chibs, Tara, Opie, Juice, Bobby Elvis och Gemma.
Mina nya tv-kompisar.

Tusan vad bra det är!