Okt 25 2013

Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.

Okt 24 2013

Tema Rysligheter: The House of the Devil (2009)

Det bästa med dagens försök i ryslighetsgenren är att det är en film som verkligen tar fasta på det där jag skrivit tidigare om, att satsa sitt krut på det som sällan syns. Det som per automatik nästan direkt blir lite mer skrämmande och olyckbådande bara därför.

Det näst bästa med den här upplevelsen skulle kunna vara att upphovsmannen Ti West verkligen tar tillvara nostalgin och detaljerna från förr genom att förlägga handlingen någonstans i 80-talet. Detta lugubra men ack så frodiga vad gäller historier, filmer och diverse hemskheter som passar in i kategorin. Förutom manus dirigerar West vad som ska hända framför kameran, och banne mig om han inte har någon slug baktanke med att skicka iväg ett par rejält snygga passningar mot en viss herr Hitchcock också! Vissa partier i rullen skulle utan tvekan ha kunnat passa in i någon Hitch-film. Det outtalade och obehagligt förestående. Vi som tittar vet att vår huvudperson kommer att hamna i något trixigt redan innan han/hon själv vet det.

Själva handlingen är egentligen inte så kaxig av sig. Studenten Samantha (Jocelin Donahue) har precis hittat sitt eget lilla drömboende. En perfekt ställe att bara få rå sig själv på, utan störande rumskamrat på universitet. Problemet är bara att hon behöver pengar till hyran innan flyttlasset kan gå. Svaret på problemet kan då vara att hoppa på ett barnvaktsjobb för en kväll eller två.
Inte världens roligaste kvällssyssla, men vad gör man inte för lite inkomst..?

En annonsläsning senare har kontakt etablerats med den märklige Mr Ullman som behöver en barnvakt för kvällen till hemmet. Stället ligger (såklart) långt ut i spenaten och bästa kompisen Megan (Greta Gerwig) avråder bestämt från att fullfölja planerna då man ju inte alls vet vilka galningar som kan tänkas ligga bakom en annons som denna. Enligt Megan då alltså. Föga vet hon här hur rätt hon ska komma att få. Känslan för den ekonomiska vinningen är dock som bekant alltid starkare är förnuftet i nästan vilka situationer man än befinner sig i. Snart är Samantha på plats hos den sirligt överdrivet vänlige Mr Ullman och om hon hade vetat att Ullman här gestaltas av den synnerligen creepige Tom Noonan (perfekt roll för honom!) hade hon kanske ångrat sig. Ullman avslöjar också snart att det i själva verket handlar om att passa en äldre kvinna istället för ett barn och sockrar för säkerhets skull erbjudandet med extra kontanter och löftet om fri pizza! Bara en sån sak.
Samantha behöver sina pengar, och kom igen hur svårt kan det vara att se efter en åldring som enligt Ullman ”inte kommer att märkas under hela kvällen”..
Sagt och gjort. Housesitting it is.

Den som letar traditionella och 80-talsliknande actionsekvenser med strittande blod och murriga elakheter här blir möjligen lite snopet besviken. Styrkan i den här aviga storyn är istället det faktum att Samantha under filmens 95 minuter är ensam i bild nästan hela tiden i ett hus som signalerar en otrevlig aura. West leker mycket förtjänstfullt med ljudkulisserna, förstärker klockor som tickar, golv som knarrar, skugglika prång och trappor som känns ogästvänliga. Kort sagt, alla möjliga ljud och skuggor som kan förekomma i ett hus man inte är bekant med.
Snabbt blir hela miljön både främmande, mystisk och lite obehaglig även för mig som glor på filmen. Precis som Samantha börjar känna sig. Plus då den där obestridliga nyfikenheten som dessutom också verkade vara en skön del av framför allt det filmiska rysar-åttiotalet då filmernas huvudpersoner ständigt tog fel beslut mest hela tiden. Till Samanthas fördel ska sägas att hon inte alls utstrålar en spåning tonårings aura här, utan istället tar det både långsamt och försiktigt. Men naturligtvis kan inte ens hon hålla sig från dessa ödesdigra upptäckter vad det lider.

Upplägget känns behagligt old school och West skyndar inte på sin story.
Obehaget får sakta växa sig större för varje minut. Jag som tittar vet ju att något otrevligt kommer att hända förr eller senare..frågan är bara exakt när. Och i vilken form? Donahue, som kör näst intill en enkvinnasshow här framför kameran, lyckas sätta både den bisarra nyfikenheten och den murrigare rädslan som smyger sig på. West släpper under resans gång små detaljer som varslar om att det mesta inte alls är som det ska i kåken. Kan dessutom den förestående månförmörkelsen som introduceras tidigt i filmen via nyhetsbulletiner på tv ha något med det hela att göra..?

sällan en bra idé på film…

Kanske mitt extra gillande här också beror på att regissören/manusförfattaren West inte håller det varken krångligt eller svårhanterligt. Det är snarare traditionellt och gammal fin cult-horror. ”Som vanligt” i filmer av det här slaget bjussas vi också på påståendet att storyn bygger på en sann händelse från förr. Något man också precis som vanligt tar med en oerhört lätt nypa salt. Å andra sidan kanske såna smarta pr-trick verkligen fyller sitt syfte? Så fort du läst infon sitter du rentav där och funderar på om det verkligen har funnits dårar som de här i filmen på riktigt…

The House of the Devil lockar med värsta titeln. Kanske medvetet för att ytterligare blinka åt nostalgin. Dock blir det mer av en (o)mysrysare som satsar sitt krut på det vår egen fantasi trollar fram. Att filmen sen också slänger fram lite gamla hederliga handbegripligheter i fin retrostil höjer liksom bara mervärdet. Och vem kan undgå att charmas av den falskt mjuke Noonan!?
Plus en liten smutt endtwist.
Visuellt simpelt måhända, men sånt här gillar jag. En fin liten karamell.

Okt 23 2013

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.

Okt 21 2013

Tema Rysligheter: The Reaping (2007)

Vad det egentligen som händer i den lilla hålan Haven mitt i värsta bibelbältet nere i amerikanska södern? Är det möjligen Guds berömda 10 plågor (de som drabbade Egypten när det begav sig ni vet) som är i antågande?
Och vad betyder det i så fall?

Det är något visst med filmer och det klassiska goda mot onda i alla fall.
En sorts skön gammal envis kamp som aldrig verkar sina. Ett oerhört tacksamt ämne att leta stoff till allehanda storys i. Dagens manus serverar naturligtvis alla de välbehövliga ingredienserna; en huvudperson som på något sätt måste ha en speciell koppling till religion, obehagliga skeenden, en övertygad folkmassa, detaljer som snor hejvilt från de senaste 50 årens alla religionsskräckisar.

Varför tycks då den lilla hålan i södern vara föremålet för Guds (?) vrede, och får honom att börja skicka på de berömda plågorna en efter en? Svar som kräver sin expert och in på banan med Katherine (Hilary Swank) som sedan ett par år förlorat sin tro som präst och nu nästan fanatiskt lever för att avslöja alla mirakel och övernaturligheter med vetenskapliga förklaringar istället. Behöver jag påpeka att dagens hjältinna naturligtvis råkat ut för hemskheter som gjort att hon vänt Gud ryggen?

På plats i Haven med sin trogne medhjälpare Ben (Idris Elba) får Katherine dock anledning att plötsligt börja fundera på om det ändå inte är en del mystiska krafter med i spelet trots allt. Svårigheterna verkar dessutom kunna lokaliseras till en liten flicka som bor ute i träsket och som har fått the locals att börja anta formen av en gammal hederlig lynchmobb då de anser att hon är roten till allt det onda som håller på att hända och som kommer att dra olycka och elände över den lilla staden.
Försök diskutera med en sådan invånare om ni kan.

Första timmen är faktiskt lite delikat underhållande.
Swanks vetenskapliga hållning mot de märkliga händelser hon och Elba ställs mot. Mystiken som tätnar då man ju inte alls riktigt vet i vilken riktning man ska titta. Den lokale matteläraren Doug (David Morrissey) är den som får förse det undersökande paret med backstory och information längs vägen om stadens bakgrund. Anar vi dessutom en sorts attraktion mellan Katherine och Doug..?

Swanks vildmarkskniv var av det tuffare slaget.

Sedan blir det dessvärre lite som vanligt.
Regissören Stephen Hopkins tycks tappa tålamodet med den krypande obehagliga känslan och vill hellre gå all in med alla traditionella ingredienser som finns när det handlar om kampen mellan gott och ont. Det blir lite Rosemarys Baby, ett stänk av Exorcisten och lite lagom otrevliga checkpunkter innan den stora finalen kan avhandlas.

Det här är ingen dålig film, början är nästan lite bra. Längs vägen sjunker den dock ned i det klassiska stuket där händelser och scener plötsligt blir mer over the top ju längre historien håller på. I finalens vräks det såklart på med  allting och the CGI-department får jobba järnet. Swank gör vad hon kan med sin tvivlande forskare även om det inte är lätt mot slutet när det mesta tycks drunkna i specialeffekter.

The Reaping lovar gott, och faller sedan sakta men säkert ned i den trygga fåran från Hollywood. Inga större överraskningar längs vägen, även om manuset försöker sig på en liten twist mot slutet som är rätt ok…men som naturligtvis har kunnat ses en bit i förväg om man är på det observanta humöret. Möjligen är religiösa obehagligheter på film inte så rysliga längre, men man får ändå vara glad om det då och då dyker upp ett alster som kan kasta lite vibbar i den riktningen. Ämnet är ju så att säga lite tacksamt ändå.
Även om känslan faller tillbaka här stannar det på godkänt för stunden.

Okt 18 2013

Tema Rysligheter: Silent House (2011)

En rysare eller obehaglig film av rang ska förstås ses på kvällen när mörkret är som bäst på att omsluta mig som tittar.

Om det sedan är i ett utlämnande biomörker (okej, då kan man ju faktiskt kika på dan också…) eller i ett vardagsrum där strategiskt viktiga lampor är släckta spelar nog inte så stor roll. Är bara storyn tillräckligt obehaglig kommer den där otrevliga, men ändå lockande, känslan krypande. Som i det här fallet.

Nej, jag har inte sett originalet från Sydamerika. Och efter dagens (eller höstkvällens) övning känns det verkligen inte som jag behöver ägna mig åt någon jämförelse, eller välja sida angående vilken av dom som skulle bäst. Det räcker bra som det är med den här amerikanska remaken. I botten dessutom en story som sägs bygga på verkliga händelser (jårå..hrm visst…)

Sarah (Elizabeth Olsen) ska hjälpa pappa och farbror att både städa upp i, och renovera, släktens gamla sommarhus som stått övergivet en längre tid. Det är grådaskig natur, isolerad omgivning och hösten verkar ha kommit till kvällens film också. Det gamla huset är inte i direkt gott skick och elförsörjningen är inte att lita på. Snart får farbrodern ge sig iväg för att försöka få tag på en elektriker som förhoppningsvis kan kolla upp tillståndet i huset. Kvar alltså Sarah och pappa John i sällskap med ett antal ficklampor och arbetslampor av varierande kvalitet. Och tänk så mycket mer hotfullt insidan av ett hus plötsligt ter sig när mörkret tar över. För att inte tala om det plötsligt konstiga ljud som verkar komma från övervåningen…trots att fadern och Sarah för tillfället befinner sig på undervåningen….

Dagens regissörsduo, Chris Kentis och Laura Lau, låg också bakom den effektivt obehagliga Open Water 2003. Liksom den hålls den här filmen inom de små ramarna med en närgången kamera. Lau har anpassat manuset till amerikansk mark, och det är konstiga ljud, skuggor, oklarheter och framför allt ett jäkla MÖRKER hela tiden! Mycket obehagligt och effektfullt. Inte bara Sarah tvingas lita till de svaga ficklamporna, även jag som tittar får anstränga mig för att glo i mörkret. Faktiskt precis som att vara där intill Sarah. Frågetecknen och de otrevliga känslorna hopar sig. Sarah irrar runt i kåken. Plötsligt är pappa borta! För att sedan dyka upp skadad och blodig! Vad är det som händer? Och varför tycks Sarah inte kunna komma ut ur huset?

Kentis och Lau har superkoll på obehagligheterna och låter mig som glor inte vila en sekund för att hämta andan. Nya konstigheter tycks vänta bakom varje hörn i detta synnerligen märkliga hus.

Vad det till slut blir är en effektfull lek med mörker och förstärkta ljudkulisser.
Den ständigt närvarande, handhållna, kameran på Sarah hjälper till att koncentrera obehaget. Jag skruvar på mig, beredd på att ett jumpscare kommer vilken sekund som helst. Jag dras in i filmmakarnas påhitt och vill hela tiden veta mer om vad som händer samtidigt som det känns nästan lite jobbigt att se på filmen. Ovissheten i kombo med de visuella murkiga upplevelserna?

” det där är fan INTE hallonsylt…!!”

Olsen gör sin roll övertygande ända in i kaklet, och även om de största skrämseleffekterna klingar av när väl husets hemligheter börjar anas och rullen går in i slutklämmen, finns tillräckligt mycket kvar på pluskontot i form av illa-till-mods-känslor för att den här filmen med lätthet ska kunna kvala in i avdelningen ”synnerligen obehagliga upplevelser”.

Silent House är en påfrestande liten film, som med små (nästan larviga) medel tar ett ENORMT grepp om mina sinnen. Kanske är den rätt simpel egentligen, säger förmodligen du som redan sett den. Spelar mest på förmågan att dupera och förvilla.
Ja kanske. Men resan till upplösningen och beyond är fan så obehaglig.
Ur alla aspekter.

Okt 17 2013

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Okt 16 2013

Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Okt 15 2013

Tema Rysligheter: The Jersey Devil (2012)

a.k.a. The Barrens.

Att ta med sig sin familj ut på camping i filmer från dagens kategori är naturligtvis alldeles galet. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att det kommer att gå tokgalet då.

Att det dessutom handlar om en familj där harmonin inte riktigt är på topp hjälper ju inte upp situationen direkt. Richard Vineyard (Stephen Moyer) har bestämt sig för att nu ska familjen ut och campa, kosta vad det kosta vill. Ursäkten är att han ska sprida sin fars aska i det område där han campade med just sin pappa när han var liten (Pine Barrens, en nationalpark i södra New Jersey). Att båda barnen inte är speciellt sugna på utflykten, och att nya frun Cynthia (Mia Kirshner) mest får försöka fungera som medlare mellan den otålige Richard och truliga tonårsdottern Sadie (Allie MacDonald), verkar inte påverka honom speciellt mycket.
Här ska campas. Basta.

Naturligtvis finns en inte helt oviktig liten sidostory till det hela.
Området familjen är på väg mot är sedan länge hemvist för myten om den hemska ”Jersey Devil”, en demonlik varelse som är en sorts blandning av människa och djur vilken sägs husera i skogarna sedan urminnes tider ( i alla fall sedan 1600- och 1700-talet då det var på modet att peka ut kvinnor som sades gå i förbund med djävulen och allt det där ni vet…intresserade kan läsa om den högst verkliga myten här). Vad pappa Richard inte riktigt upplyser familjen om är att han uppenbarligen plågas av ett minne av att han en gång mött denna varelse i vildmarken.
Eller inbillar han sig bara?

Filmens första 20 minutrar är naturligtvis som en snygg karbonkopia på allt man sett i sammanhanget förut. Bara att plocka fram protokollet och checka av; plågad pappa, motsträvig och tjurig dotter, tålmodig stymamma som naturligtvis har barnens bästa för sina ögon och handlingar när det verkligen kniper, omständigheter som placerar familjen så långt bort i vildmarken från de andra camparna som möjligt.

Höstlikt väder och allt annat än snygga campingförutsättningar stoppar således inte Richard, trots familjens protester. Inte ens rapporter om att kanske en björn härjar i området, enligt den förnuftige parkrangern. Björn!?! Ha!
Richard har ju naturligtvis sin egen teori, inget man kastar i ansiktet på sin familj som något motsträvigt följt med ända hit och inte direkt ler tillbaka.

Darren Lynn Bousman heter regichefen bakom verket jag skådar, och han är möjligen mest känd för att ha varit på två delar i Saw-franchisen. Här har han plitat manus själv och låter campingfamiljen drabbas av inte helt lätta omständigheter. Cynthia märker snart att Richard håller på att tappa greppet om tillvaron, verkar besatt av att tränga djupare in i skogen, uppträder som en paranoid och inte är att lita på.
Har Bousman rentav snott lite här från The Shining tro?

vampyr…bah.
rena barnleken mot att vara plågad pappa i bushen

Ju längre in i skogen de ofrivilliga camparna kommer, ju värre blir situationen. Dessutom händer det märkligt konstiga grejer runt om i skogen. Are we surprised? Frågan är dock vad som egentligen sker? Vem är det som ligger bakom? Och vad händer i Richards hjärna? Att kalla filmen en rysare kanske är att ta det lite långt. Obehaglig är den dock stundtals, då Bousman får till det via Moyer som plötsligt känns synnerligen ostabil att luta sig mot. Barnen får istället självklart vända sig mot den tappra Cynthia vilken kliver fram när det kärvar som mest.

Och sen var det ju det här med den gamla legenden…

Historien fungerar bättre som ett sorts drama där hotet kanske, kanske inte, kommer inifrån. Till detta lägger Bousman in lite standardotrevligheter, typ sådana man kan förvänta sig i en skog under den inte helt somriga delen av året, en gammal otrevlig sägen som naturligtvis gås igenom i början, lagom vinklade trådar i berättelsen som satsar på att förvilla sin åskådare. Hårt kapad längs fotknölarna i många recensentläger, men jag finner den ändå ok på det stora hela. Något som Bousman ändå lyckas med, tycker jag, är den olycksbådande stämningen som snabbt sänker sig över hela filmen och stannar kvar. Moyer från True Blood ser lika plågad ut som när han är vampyr, och gör ett helt ok jobb här som pressad pappa. Mia Kirshner har kanske den otacksammaste uppgiften, att både stödja sin filmmake och vara kompis med styvbarnen samtidigt som hon förtvivlat försöker komma underfund med vad som sker egentligen.

The Jersey Devil bjuckar inte på något nytt. Absolut inte. Men faller heller inte igenom totalt. Tycker inte alls att det finns någon katastrofvarning att utfärda här. Knappast skrämmande. Istället mer obehaglig stundtals om konflikten i familjen. Ingen upplevelse att skriva hem om, men duger att foka på för stunden. En udda take på den gamla legenden kanske.
Och väntar man på en twist…..så den kommer såklart.
Vad trodde ni?

Okt 14 2013

Temadags: Rysligheter – prologen…

Ja men jag drar väl av ett litet tema igen då.
Vrid tillbaka tiden ett par snäpp.
Kanske var det 1979. Kanske var det 1980. Lite oklart där. Det som dock var kalasklart var att det var på hösten, jag spelade fotboll och vi var på ungdomsturnering.
En helg. I Västerås.
Evenemanget hette Aros-cupen, jag kommer knappt ihåg hur det gick, hur Västerås såg ut, vad alla mina fotbollskamrater hette…eller några andra praktiska detaljer.

Det jag istället kommer ihåg, och som för alltid sitter inbränt i mitt medvetande till dags ände, är att det var då jag såg en rysare..skräckfilm på bio för första gången.
Med kompisar i ett biomörker som under drygt en och en halv timma kändes förlamande och förlösande på samma gång. Jag plus tre (kanske fyra) av fotbollspolarna på en biograf i en främmande stad. Vår nya bekantskap på vita duken hette Michael Meyers, den obehagligaste figur som någonsin vandrat runt i en löjlig mask. Att titeln dessutom var Alla Helgons Blodiga Natt var ju liksom lite småtabu-härligt. Vi fick så att säga vad vi gapade efter. Ironiskt nog nästan inte en droppe blod i hela rullen, men ack så mycket mer av obehagliga ljud, stämningar, skuggor och lite gamla hederliga jump scares.
En underdrift att säga att vi den senkvällen ganska tilltufsade strök längs husväggarna hem mot den tillfälliga förläggningen.

Kanske var det ändå där och då jag någonstans fastnade för det här med att bli skrämd i biomörker. Fast med stil då alltså.
Ta det inrullande 80-talet. Skräck och rysare fullständigt vällde in. Den ena egentligen sämre än den andra. Att videofilmsmarknaden passade på att explodera gjorde ju inte saken sämre. Det var Studio S på tv, snacket på skolgårdarna. Filmerna man bara var TVUNGEN att se. Och låt oss vara ärliga…det mesta var skit. Riktigt sunkiga historier där manus rymdes på en ansträngd sida och resten fylldes ut med blodiga och galet konstruerade scener som fick tonåringarna av sin tid att ömsom tjuta av obehag och förtjusas på ett synnerligen konstigt sätt.

Är detta mitt tidigaste minne av aktivt tittande på skräck och rysligheter?
Tja, kanske i alla fall om vi pratar filmer av modernare snitt. Gamla läckra svartvitingar som Frankenstein, Dracula, Mumien, Skräcken i Svarta Lagunen kanske inte räknas?

Inte heller gamla godingar från 50-talet som Myrorna eller Spindlarna, vilka statstelevisionen då och då under 70-talet brukade veva ut under sena (typ 23.00!) klockslag. Hade man tur fick man vara uppe och insupa SKRÄCKEN… (hrm…)

Nä, 80-talet var den stora förändringens tid. Nu skulle dessutom finfina rysaralster som t.ex. Exorcisten (fortfarande kanske den mest obehagliga skrämselrulle jag sett) och Rosemarys Baby tas igen. Sida vid sida fanns också det nya; Fredagen den 13:e (där jag dock klev av efter del 2 typ), Stilla Natt, Blodiga Natt, Evil Dead, Toolbox Murder, Boogeyman, The Burning osv.
Ja ni hör ju själva.

Ganska snart märkte jag ändå att de filmer som gav mest tillbaka på skrämsel-o-metern var de som satsade sina bucks mer på läbbig musik, lek med skuggor och ljus. De filmer som sakta byggde upp obehaget istället för att fläska på med goriga effekter. Den skräck och rysligheter som gav mest i sinnet, och verkligen uppfyllde förväntningarna var just den som inte var så uttalad, den som inte syntes, den som bara anades…och visst…den som kanske gav en payoff i form av en slutlig läbbig effekt på något sätt.

Rysare/Skräckfilmer har nog ändå varit en återkommande inslag i mitt filmliv. Kanske inte  som en favorit, mer en ständig följeslagare. Ganska snart lärde jag mig också kryssa mellan blindskären och föresatte mig att försöka se kvalité istället för kvantitet.
Vilket har gått ganska bra tycker jag nog.

De flesta klassiker i genrer som slasher och skräck har avhandlats. De mest meningslösa alstren, de som endast tagits fram för att frossa i kroppsdelar, blod och andra vätskor, har med gott samvete kunnat lämnats därhän. Ibland har man ju snubblat in i rullar som man inte hade en aning om hur de skulle vara. Ibland spott och fräs. Ibland ett förvånat ”positivitets-hoppsan”! Filmer som kunde få en triggad biosalong att gemensamt lyfta från stolarna med några välplacerade scener här och där. De bästa alltså.

Nu är mörka hösten här, och vad känns väl då naturligare än att foka på lite ruggigheter…?
Snart är det ju dessutom Halloween-högtid igen..!!
Flmr tjuvstartar således skrämselnatten med ett ryslighetstema där obehagligheterna får samsas om utrymmet. Jag låter 80- och 90-talet sova gott och satsar på filmer av lite nyare snitt.  Inte heller kommer jag  att utge mig för att ta ett helhetsgrepp på samtliga typer av filmer som kan hittas inom denna något lugubra kategori. Urvalet har varit oerhört selektivt och jag har dykt ned i filmer som på ett eller annat sätt möjligen (kanske) förtjänar sin plats i detta forum (vissa sommarkvällar och höstaftnar har varit väääldigt långa kan jag avslöja…liksom i vissa fall rejält obehagliga).
Och visst, du har säkert redan både glott på och arkiverat många av de titlarna jag ämnar dra upp här. En del kanske du inte ens skulle kalla varken rysare eller obehagliga. Men som sagt, kategorin är både stor och diffus.

Kanske (troligen) du heller inte alls håller med om mina omdömen, och då är du som vanligt synnerligen välkommen att kommentera här!
( å även om du håller med så klart!) Den här genren är ju lätt en av filmmediets mest fullmatade, och det här blir ju egentligen bara ett plaskande på ytan. Kom ihåg, jag är ingen skräckexpert eller kännare på något sätt.

Ok…från och med i morgon: Tema Rysligheter och Obehag…nästan i ett svep!

Okt 11 2013

Stand Up Guys (2012)

Val (Al Pacino) muckar efter 28 år bakom galler. Utanför väntar gamle vapendragaren Doc (Christopher Walken). Tiderna har dock förändrats och gangsterlirarna från förr är nu gamla stötar med kroppar som inte riktigt kan matcha deras fortfarande spänstiga sinnen.

Doc dras dessutom med en mörk väntande uppgift, inom ett dygn måste han på order av gangsterbossen Claphands ta livet av Val, som i bossens ögon var ansvarig för en sons död för länge sedan. Doc slits mellan sin väntande uppgift och glädjen över att återse sin åldrade kumpan. Val i sin tur vill ta igen allt han gått miste om under åren i fängelse, vilket bl.a. betyder god mat, drycker, dans och att besöka prostituerade. Rätt snart inser han att världen har blivit lite annorlunda, men med den tålmodige Docs hjälp påbörjar de båda en natt som kommer att innehålla både det ena och andra…innan Doc måste fullfölja sitt otrevliga uppdrag.

Jisses alltså vad både Walken och Pacino har åldrats.
Skådisar som hängt med länge och naturligtvis har sina största år bakom sig. Är detta deras svanesång, eller i alla fall början på den? Kanske de spelar sig själva lite? Filmvärlden förändras och gamla stötar (liksom slitna leading ladies för den delen) åker ut i takt med att de blir äldre, för att ersättas av dagens idoler eller coming stars…? Kanske är det så. De två pensionärerna konstaterar snabbt att inget är sig likt längre. Kroppen lyder inte riktigt som den borde, varför inbrott för att stjäla läkemedel står på programmet snarare än att tillskansa sig pengar. En underhållande sekvens i denna småputtrande story om vådan av att bli gammal i bransch där man inte riktigt hör hemma längre.

Som för att verkligen liva upp sin möjliga sista (?) natt tillsammans, bestämmer sig paret också för att ”frita” den tredje partnern i gänget från förr…Hirsch.
Hirsch (Alan Arkin) är sjuklig och bor på ålderdomshem men har inga större problem att hänga på Val och Doc som lockar det gamla bilköraresset med en stulen bil och en rejäl tur på stan, med tillhörande biljakt. Arkin är dock med på tok för lite här tycker jag.

Det blir möjligen lager på lager i händelserna som staplas upp i filmen, men det är också rätt trevligt för mig som har en sorts relation till de gamla filmstjärnorna. Kanske åskådare av yngre snitt inte på samma sätt kommer att relatera till Walkens speciella minspel…eller Pacinos, här ändå graciösa, överspel som alltid tycks hålla honom på rätt sida om skamstrecket och ofta gör att han ser ut som en busig tonåring…

Regissören Fisher Stevens tycks vilja behandla sina rollinnehavare med en sorts nostalgisk respekt och låter både Walken och Pacino göra sina dialoger stämningsfulla och levande. Tempot i rullen gasar inte på, ändå händer det små grejer nästan hela tiden. Ironisk komik blandas med lite gammeldags stå-upp-för-sin-heder. Speciellt underhållande blir också kontrasten mellan då och nu när Val på Docs inrådan tar viagra för att ”få igång systemet” men råkar ta för många och får uppleva en minst sagt obekväm sidoeffekt. Eller när han i brist på kokain krossar medicinpiller för grå starr och snortar upp (!) i hopp om en liknande effekt.

”pänchos!?! va f-n säger du..!!?”

De tre gamla gubbsen tycks trivas med manuset och den lågmälda historien. Liksom jag gör. Det är sannerligen ingen fartig thrillerdänga, mer ett sorts tragikomiskt avsked till en svunnen tid och karaktärer som inte direkt passar in längre. En sorts ”sista natten med gänget”. Och över allting ligger också det dystra faktum att Doc har ett sista uppdrag att utföra..

Stand Up Guys satsar på gnabbig dialog, lite kärleksfullt samspel mellan Walken och Pacino som uppenbarligen trivs ihop. Plus ett gäng trevliga biroller och ett manus som egentligen inte gör det så svårt för sig. Lite ovisst också hur det hela ska avslutas där finalen är riktigt snygg. Skulle gubbarna nu sluta göra film vore det här ett rejält smutt avsked. Här blir man inte besviken om man gillar the old school.
Och det gör ju jag.

full starfull starfull star

Okt 10 2013

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star

Okt 8 2013

Flmr Firar Fyra!

När jag under min numera avsomnade karriär i fotbollsvärlden spelade lång mittback med uppgift att rensa bort alla höjdbollar som kom farande i parti och minut, såg jag alltid till att lägga beslag på matchtröja nummer 4.
Alltid. I varenda match.
En siffra som lite sedan dess följt mig genom livet i alla möjliga sammanhang. Kanske har det blivit en liten favoritsiffra.

Nu i dagarna är det faktiskt också fyra år sedan Flmrs Filmblogg såg dagens ljus, tog de första stapplande stegen ut i cybervärlden.
Ett enskilt intresse (på gränsen till en sorts böjelse påstår vissa) som plötsligt  visade sig inte vara så enskilt.
På kort tid har jag fått förmånen att komma in i ett sorts community, en bloggsfär där det gemensamma stora intresse är FILM.
Mycket roligt och oerhört trevligt.

Andra firar ju 5 år, jag firar således 4 år i filmtyckandets ”tjänst”.
Att se film.
Att känna film.
Att förmedla sina tankar om film.
Det är fina grejer det.

Och så rullar det väl på såklart!
Ni som fortsätter hänga med in mot mörkhösten och vintermånaden kommer bla att få bekanta er med ett par olika teman, vardagliga tyckanden, lite nytt smått och gott vartefter….och så en liten tävling.
Liten, men där möjlighet finns att vinna smutt pris tillhandahållet av finlirarna borta på Noble Entertaimment.

Jag skanderar som plakaten på en valvaka;
”Fyra år till!!!!”

Joråsåatt!

Okt 4 2013

Casa de mi Padre (2012)

Som en enda lång utdragen sketch ur humorprogrammet Saturday Night Live.
Kanske är det enklast att tagga rullen så. Naturligtvis hjälper det också till att man har ett gott öga till den sortens lustigheter.
Vilket jag har.

Hela upplägget här driver med den mexikanska formen av såpoperor, telenovelas, och dagens rulle trycker in så mycket fånerier och blinkningar den bara kan till den här formen av berättande. Och så vrids det till ett par extra varv på köpet. Således finns här gott om helt malplacerad musik, karaktärer som brister ut i sång vid konstiga tillfällen, scener som ska föreställa mexikanska vildmarken men är inspelad i studio där man medvetet både ser fuskrekvisitan och hör hur det ekar i dialogen..och knakar i golvet när skådisarna rör sig!
Klippningen är avsiktligt osynkad och ibland går filmen av, precis som en sorts grindhouse-rulle. (och då har jag inte ens redogjort för den ”skrivna ursäkt” av ”regissören” för en utebliven scen som uppenbarar sig i bild..)

Naturligtvis är allt over the top, och i centrum står Will Ferrell som Armando, en mexikansk godsägarson som anses vara lite ”tjockskallig och dum i huvudet” av sin far. Den ”förlorade sonen” Raul (Diego Luna) återvänder hem till familjens ranch, men Raul pysslar med knarkaffärer och har snart dragit på sig den lokale knarkbaronen Onza´s (Gael García Bernal) vrede. Raul planerar också att gifta sig med den undersköna Sonia (Genesis Rodriguez) som han presenterar för familjen…dessutom väcker hon till råga på allt också Armandos känslor till liv….(”vi trodde inte han gillade kvinnor….!”)

Storyn är lika tunn som en vittjad plånbok i slutet på december, men det är naturligtvis i detaljerna, blinkningarna och den knäppa humorns vinkling behållningen sitter. Om man nu som sagt gillar den här typen av trams.

Bakom filmen står ett koppel av personer som vid ett eller annat tillfälle varit inblandade i SNL och dess verksamhet. Spontant tänker jag dessutom på filmer som Blazing Saddles och Three Amigos och det känns som den rullen snor rätt friskt från dom. Vilket inte alls gör något. Jag gillart.
Kanske Will Ferrell gör den största insatsen som inför filmen jobbade med en dialektcoach och nästan prickfritt lärt sig all dialog på spanska! Visst låter det lustigt, men ändå trovärdigt.

Armando sitter upp för den mexikanska såpakärleken

Trots att jag inte alls är bevandrad i dessa telenovelas, är det rätt lätt att se vad  filmen är ute efter att skoja med. Replikerna är krystade och högtravande, dramaturgin knappast subtil och effekterna sunkigt lågbudget. Actionvåldet är skrattretande illa utfört…fast allt naturligtvis på ett kärvänligt sätt.

Casa de mi Padre kräver nog att man gillar knashumor, avsiktliga taffligheter och framför allt Will Ferrell. Han håller värsta hysterin borta från sin Armando men blir ändock en rätt tragikomisk figur i den här märkliga soppan. Man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.
Lättkonsumerat trams som tål att skrattas åt om man är på det humöret. Och gillar humorn. Kanske till och med lite fredagskul…?

full starfull starfull star

 

 

Okt 3 2013

Passion (2012)

Alltså jag tycker det är lite sorgligt på något sätt.
Att en sådan tjomme som ändå gjort verk som den täta och påfrestande Scarface, den spännande De Omutbara, eller varför inte den lätt obehagliga 70-talaren Carrie…har chanserat så till den grad att han nu pysslar med..tja..jag vet inte vad.

Vad är det som gått fel? 90- och 00-talen har inte varit goda mot den gamle Brian De Palma. Antingen har det tappats förtroende för honom, eller också har hans omdöme kraftigt reducerats under åren. Varför är de filmer han nuförtiden klämmer fram så inihelvete krystade och känns framför allt så amatörmässigt och B-aktigt gjorda?!

Här verkar han dessutom förpassad till Tyskland och ett koppel europeiska finansiärer (det har jag alltid sagt; ju mer producenter som ska stå med i förtexter…ju sämre är filmen). Historien då, hafsigt omskriven från en fransk thrillerhistoria för att passa den amerikanska (?) publiken. På Reklambyrån jobbar Isabelle (Noomi Rapace) hårt för att komma på bra idéer…som rätt snart snos av den manipulativa och förrädiska chefen Christine (Rachel McAdams). En sorts envig börjar där Isabelle sätter igång ett tyst krig mot Christine för att ge igen med samma mynt. Och så tar historien naturligtvis en annan vändning och obehagligheter börjar hända…

Arga Leken…alltid gångbart när manusluckor ska tätas

Kunde ha blivit något. Kunde.
De Palma tycks plötsligt återvända till nybörjarstadiet och börjar stapla taffliga och ansträngda scener på varandra. Var är flytet? Var är handlaget med skådisarna? Rachel McAdams kan ofta sina saker, men här känns det som hon spelar lite halvt valiumpåverkad och inte verkar gå in för det alls. Och så Rapace! Vad i herrans namn!? Hörni, kanske ni inte håller med mig alls, men fan vad hon är kackig!! Ett mysterium hur hon kan få roller internationellt. Var är hennes tajming, hennes talang? Avigt beteende och noll känsla i agerandet. Tycker jag.
Säg gärna emot om jag har fel.

Ett slags känslodrama ska uppenbarligen samsas med thrillerinslag och lite soft erotik.. och som vanligt försöker sig De Palma också på att härma Hitch-andan. Gick rätt bra förr får man ju ändå säga (Dressed to kill, Blow Out), men här havererar det helt uppåt väggarna. Är det också kanske för att regissören är på europeisk mark….för plötsligt ska han köra lite Giallo-still också!
Funkar icke! Taffligt!

Passion lider av just nämnda vara. Felet med filmen är kackigt manus och en regissör på väg ned i källaren som inte verkat kunna styra undan onaturligt agerande och märkliga turer. Var är hans öga för stilen!? Pensionsdags? Ställt mot regissörens alster från förr blir dagens övningar ännu mer beklämmande.
Och så två skådisar som har noll koll på känsla och flytet. Hu!

full star