Okt 2 2013

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star

 

 

Okt 1 2013

Gone (2012)

Amanda Seyfried må ha sett söt ut och sjungit bra i Mamma Mia en gång i tiden, men som protagonist i filmiska äventyr av den mer thrilleraktiga sorten, som dessutom ska försöka sig på att vara lite ryslig, blir hon bara påfrestande.

Och sällan har jag väl skådat en film som lägger så mycket krut på sina red herrings, att historien helt kommer i bakvattnet och blir av den mer irriterande och intetsägande sorten.
Enligt uppgift lär också regissören, en Heitor Dhalia, ha jobbat hårt för att få sitt namn borttaget från produktionen då han hävdar att han hade absolut noll att säga till om.
Kan mycket väl vara så när man lider sig igenom rullens 94 minuter av blaha och lättmjölkshandling.

Jill (Seyfried) har en historia bakom sig där hon enligt egen utsago blev drogad, bortförd och hölls fången i en grop ute i vildmarken…innan hon lyckades fly och hittades irrande i skogen.
Envist hävdar hon sedan att det fanns fler offer innan henne, men polisen har aldrig hittat något som styrker hennes tes och klassade henne rätt snart som lite lagom knäpp (redan här ringer de filmiska klockorna i manuset). När Jill´s syster plötsligt försvinner är naturligtvis Jill övertygad om att det är samme gärningsman i farten igen. Polisen är självklart inte speciellt sugna på att lyssna på den ”fantiserande” kvinnan ännu en gång. Vilket dock inte stoppar Jill som drar igång en enmansutredning som man sällan skådat….där ledtrådarna liksom bara verkar falla över henne som på beställning! Detaljer som är så ologiska och knasiga hastas liksom bara över för att få beättelsen till nya scener. Morr…

Och då det här med alla villospår som ska portioneras ut!
Manuset lägger mer kraft på det än att göra både Jill och historien intressant. Faktum är att det blir löjligt efter ett tag, och se där har man fått ännu ett irritationsmoment och knorra över. Allt detta innebär också att Seyfried blir oerhört påfrestande i sin självpåtagna detektivroll, och man irriterar ihjäl sig på henne istället.

”jag är bäst och jag vet mest!!”

Efter halva filmen håller storyn rejäl slagsida och man bryr sig liksom inte hur det ska gå. För det har man ju redan räknat ut tack vare de klumpiga sidospåren och de klyschiga dialogerna.

Gone är precis vad filmen är. Förlorad in i blaha-träsket med långsökta detaljer och ett manus som känns oerhört ointressant. Dumt helt enkelt.
Inte ens det lilla glädjeämnet att se gamle 80-talshjälten Michael Paré i polisroll kan hjälpa den här soppan.
Här finns inget att hämta och man missar absolut ingenting. Inte bra!

full star

Sep 27 2013

R.I.P.D. (2013)

Någon gång funderat på om man kan göra en ny Ghostbusters och mixa den med Men in Black?
Du kan sluta med det nu.
Det går inte så bra.

Polisen Nick (Ryan Reynolds) hinner knappt bli tagen av daga av sin minst sagt skumme partner Hayes (Kevin Bacon) innan han mer eller mindre tvångsupptas i den himmelska (!?) polisstyrkan ”Rest In Peace Department”…jag vet… det är lika fånigt som det låter.
De här supersnutarna, eller avlidna supersnutarna, (från varierande tidsåldrar) pysslar helt enkelt med att jaga rätt på alla döda själar som av någon anledning stannat kvar på jorden i förklädnad. Självklart är de flesta av dem kriminella element som inte alls vill rannsakas i skärselden och hellre lever loppan med alla jordiska frestelser.

Nick tar jobbet, mest för att kunna vara nära frugan nere på jorden….men då hade han inte fattat att han inte är synlig för oss vanliga levande…ha-ha-ha (filmen tar dock begreppet ”avatarer” till nya komiska höjder).
Som ny partner i himlapolisen får han den burduse Roy (Jeff Bridges), en relik från the good old west då han illvilligt sköts ihjäl i revolverstrid.
Snart snubblar den nybildade duon över galet ansträngda och murriga planer som hotar alla, döda som levande.

nya chefen drar husreglerna

Låter det fånigt?
Precis vad det är. Bakom verket står Robert Schwentke, som ändå charmade till det med Red för ett par år sedan. Här måste han i fyllan ha blivit övertalad att göra film på en av alla dessa serieförlagor som verkar ligga och drälla i parti och minut. Filmen gör det otroligt svårt för sig och det blir liksom bara en sorts degig stormuffins av det hela. Inte alla serier mår bra att få visuellt liv. Ryan Reynolds följer upp sina dåliga beslut vad gäller filmroller (Green Lantern någon..?). Lättare att gilla Jeff Bridges som väl mer eller mindre skiter i vad han dyker upp i på ålderns höst. Han har ju liksom inget att bevisa längre och kan luta sig åt cashen. Kanske måste också erkännas att det ändå är lite behagligt att se Kevin Bacon i badass-roller. Här kör han på med överspel så topplockspackningen ryker redan efter 5 minuters screentime.
Är man i en hejsanhoppsanrulle så är man!

R.I.P.D. vet inte vad återhållsamhet och djup är (som om det skulle vara ledord här från början….duh!!). Det fläskas på med hysteriska CGI-stunts och den nödtorftiga historien swischar förbi som en smörklick i het stekpanna. Och smälter bort lika fort. Enda anledningen till att inte totalsåga dagens övningar är just nämnda småroliga insatser av Bridges och en överspelande Bacon. Plus att Schwentke haft den goda smaken att återigen jobba med Mary-Louise Parker vilken dyker upp i en lagom dumrolig liten biroll. Annars är det mest Roliga Timmen med för mycket pengar att slösa bort. Återigen dock ett alster med ett trevligt soundtrack!
Tvåan är löjligt svag här.

full starfull star

Sep 26 2013

The Frozen Ground (2013)

Den som väntar länge och tålmodigt KAN ibland bli belönad.
Jag har ett särskilt öga till Nicolas Cage. Trots det kan inte ens jag blunda för att snubben varit på väg ned i mörka träsket i en stadig kurs de senaste åren. Likt en gås har jag alltid låtit värsta avskyn rinna av mig och envist trott på nästa chans.
Sista året har det väl i ärlighetens namn känts som även detta envisa hopp har börjat rinna iväg med allt snabbare fart.

Och så kommer den här rullen.
Inte så att det blir klackarna i taket direkt, men ett litet hopp om framtiden tänds igen. Nu är det ju knappast Oscars-material som Cage häver ur sig här, men han sportar en betydligt nedtonad och lågmäldare figur än på länge. Till på köpet är det en BOATS också. Ett faktum som egentligen räcker för att varningsklockor ska ringa och man drar de skeptiska öronen åt sig. Men men…vad det handlar om här är en dramatiserad story om jakten på en av USA´s värsta seriemördare, den lugubre Robert Hansen som härjade i Alaska under 70- och 80-talet (läs mer om det här).

Cage är den stoiske polisen Jack Halcombe (som märkligt nog fått byta namn i storyn) i Anchorage vilken snart börjar se möjliga spår som leder till den mystiske och udda familjefadern Hansen (bra spelad av självaste John Cusack!). Hansen är hal som en ål, till synes respekterad samhällsmedborgare, poliserna famlar efter bevis och mitt i alltihopa finns en kvinna (Vanessa Hudgens), en av de få överlevande som kom i hans väg, som skulle kunna ställa till det för Hansen om hon hamnar i vittnesbåset. Needlessly to say att Hansen har lite att tänka på. Liksom Halcomb, vilken har för avsikt att sluta vid polisen och ta fru och barn med sig i ett flyttlass. Kan detta nya fall och ständigt uppdykande kvarlevor av kvinnor ute i Alaska-vildmarken få honom på andra tankar tro…?

Själva upplägget i filmen är inte mer påkostat än en fredagsdeckare på burken, inga galna actionstunts eller vettvilliga pangscener, förutom de ”nödvändiga” som ett standardmanus ändå kräver. Mer ett sorts drama med tidstypiskt 80-tal som visuell bakgrund. Att toppa rollistan med både Cage och Cusack visar sig kanske vara ett listigt drag, de båda verkar också med ens ta historien på lite mer allvar än de gjort med sina tidigare verk. Kanske det högst verklighetstrogna ämnet kan ha spelat in? En sorts respekt mot de verkliga offren och de poliser som jagade Hansen?

samma bistra look…men bättre agerande!

Det dröjer mer än halva filmen innan de äntligen möts ansikte mot ansikte, men då slår det faktiskt till ordentligt. Inte några gnistor kanske, men scenerna blir intensiva och mer sevärda. Scott Walker heter dagens regi-man och han verkar ha bestämt sig för att skildra historien så autentiskt som möjligt, naturligtvis med vissa små detaljer vässade för att försöka skapa någon sorts spänning i en historia vi redan vet ganska mycket om. Att påstå att du som tittare hoppar upp och knyter näven av filmglädje är såklart en grov överdrift.

The Frozen Ground ÄR kanske en rulle som fladdrar farligt nära B-träsket, men den är försedd med ett visst mått av sans och återhållsamhet som gör den lite småspännande och framför allt trovärdig. Att också Cage håller tillbaka värsta överspelet är ju liksom bara en bonus. Att Cusack kunde hålla stilen visste man ju redan. En helt okej filmversion av denna olustiga mördarjakt från verkligheten. Nästan lite bra vid vissa tillfällen. Jag är positivt överraskad. Av både utförande och aktörer.
Jag friar hellre än fäller här.

full starfull starfull star

Sep 25 2013

End of Watch (2012)

South Central Los Angeles.
Ojoj, där finns mycket att berätta. Mest kanske ändå om hur misären breder ut sig tillsammans med kriminaliteten, drogerna och de hänsynslösa gängen. Och mitt i allt finns poliserna. Dessa stackars levande måltavlor som knappt är vatten värt i den här delen av tillvaron.

Dagens övning är en snabbmatad odyssé i vardagsträsket genom de två poliserna Brian (Jake Gyllenhaal) och Mikes (Michael Pena) ögon. Filmad som att den upplevs genom diverse olika kameror (en sorts tillknycklad found footage-stil), i bilen, genom Brians olika små videokameror han bär med sig överallt (skälet här är att han håller på med något kursarbete). Nu är inte regissören David Ayer helt konsekvent i sitt bildspråk, ibland är det faktiskt ”vanliga” bilder också på mer traditionellt sätt. Vilket dock är skitsamma. Så dags in i handlingen är man ändå fast i polisernas vardag. Gyllenhaal och Pena är otroligt bra som de två poliserna, har en närvaro med varandra i scenerna, t.ex. i polisbilen, så att man för ett ögonblick kan luras att tro att det är riktiga snutar.

Som vanligt är det en ständig kamp mot gatans element, och polisen är alltid i underläge. Brian och Mike patrullerar sina beat, försöker göra en skillnad för de oskyldiga i den härjade stadsdelen. Det är knark, missbrukare, vapen, hatande gäng och ovissheten om huruvida man ska klara sig igenom sitt skift levande. Motmedlet mot hopplösheten verkar vara humor, skämt, vänskap och att tro på livet utanför uniformen. Mike är gift och pappa och den rastlöse Brian tycks möjligen ha träffat ”den rätta”.

Ayer kör på med en form av gritty stil, oerhört realistiskt, och ibland känns det som att det skulle vara en sorts dokusåpa man skådar. Nästan alla scener är oerhört ”nakna” och intensiva. I vissa fall rentav svettigt spännande. Man kan känna obehaget lura runt hörnet, vid en stoppad bil..eller bakom en låst dörr som våra ”hjältar” försöker öppna.
Förutom vardagslunken lyckas Brian och Mike komma ytterligare unkna och otrevliga aktiviteter på spåren, vissa mönster kan skådas, och till slut tappar de bakomliggande kriminella krafterna tålamodet. Plötsligt är det livsfarligt att vara just Brian och Mike i detta utsatta område.

the cops spelar in ett eget ”cops”

David Ayer är ingen nybörjare med att skildra polismaktens arbete i Los Angeles. Som manusförfattare har han tidigare plitat ihop alster som Training Day, Dark Blue och den mer popcornslika S.W.A.T. Det rätt mörka snutdramat Street Kings är också ett resultat av Ayers regisserande. Där de tidigare alstren mer fokuserade på Los Angeles-polisens interna problem, satsas här krutet på att visa upp en fullt verklighetstrogen vardag för the average cop on the streets. Vilket jag köper rakt av.
Filmen känns, trots sitt dystra innehåll, både pigg, spännande, effektfull och kryddad med lite lagom rå humor. Kudos till Ayer som lyckas så rätt med så liten budget till sitt förfogande….(det ryktas om en budget på ”ynka” 7 miljoner dollars och inspelade siffror på drygt 48!!
Återbäring på satsade cashen!

End of Watch är annars ännu ett inlägg om alltings varande i den hopplösa verkligheten på vissa ställen runt vår jord. Det här är ett Los Angeles som man inte direkt ser varje dag. Mycket bra huvudrollsinnehavare och ett rätt enkelt manus försett med tungt bra realism och finurliga bildvinklar, gör det här till en obehaglig men engagerande upplevelse.

full starfull starfull starfull star

Sep 24 2013

Red Lights (2012)

Olika öden falla olika filmers lott.
Och då berättelsen börjar anta de lite mer svajiga formerna hjälper det inte att rollistan är preppad med lite större namn alla gånger.
Det blir liksom vad det blir.
Typ som här.

Rutinerade forskaren Margaret (Sigourney Weaver) lever på att tillsammans med ambitiöse assistenten Tom (Cillian Murphy) åka runt och avslöja allehanda bluffar och tricks inom den spirituella världen. Samtidigt föreläser Margaret på universitet om vådan av att lägga alltför stor tro och tillit på det oförklarliga och övernaturliga…och att vi männsikor tror på oförklarliga fenomen mycket mer än vad som är nyttigt för oss.

Vad ska man då tro om den blinde spiritualisten Simon Silver (Robert DeNiro) som efter ett antal år i ”pensionering” plötsligt känner sig redo att inta de stora scenerna igen med sin omtalade show, där det bl.a. bjuds på både tankeläsning, skedböjningar och allehanda fascinerande grejer? Silver är den stora snackisen, en sorts paranormal Joe Labero kanske och rätt snart fattar vi också att Margaret har någon sorts beef med den mystiske tjommen.

Regissören Rodrigo Cortés hade något av en miniframgång med sin förra film Buried (Ryan Reynolds-i-en-låda-dramat), men här är det längre till punchlinen. Filmer om paranormala grejer behöver ju oftast ha en ganska bra payoff i slutändan. Den här filmen har visserligen det, men den känns både lite långsökt och rätt..trist faktiskt.

Innan DET händer blir det mer av en transportsträcka och ett manus som inte (tyvärr) lyckas engagera så mycket som berättelsen kanske förtjänar. Weaver är som vanligt stabil, Murphy är hängiven, Elizabeth Olsen skymtar förbi i miniroll och DeNiro…tja han gör en Morgan-Freeman-roll (tar lättförtjänta cash mot några timmars ansträngning).

Tagsen för dagen är drama, mystery, thriller.
Drama kan jag gå med på, och rätt mycket är mystiskt, för att inte säga luddigt. Men thriller…njaeee.
Regissören som själv plitat ihop manuset kanske slog för mycket knut på sig själv för att kunna få med alla de nivåer i filmen han föresatt sig? På bekostnad av ett jämt och flytande tempo, lite spänningsalstrande oklarheter och en engagerande historia.

Red Lights sportar en tilltalande ramstory i början men förlorar sig lite för mycket i mörkt drama och kantiga passager på vägen fram till upplösningen. Inget billigt hantverk, skådisarna gör vad de kan och Cortés fyller ut med murrig scenografi, men känslan blir ändå lite avslagen när filmen är slut.
Absolut inte bland det sämsta man sett i genren, men ingen film man saknar om man skulle missa den.

full starfull star

Sep 23 2013

En oväntad vänskap (2011)

Jamen här var det ju som att slå in öppna dörrar!
Som om det skulle spela någon roll i dagens upplevelse, när mysfaktorn och den där sköna feelgood-känslan slår kullerbyttor, positivitetsbägaren skummar över och man bara liksom sitter där med ett fånflin och tycker att kvällen blev med ens lite roligare…och att det där trista kommande mötet på jobbet dagen efter plötsligt känns lite oviktigare.
Då spelar ju sådant som den ovanstående observationen kanske ingen större roll ändå.
Banbrytande? Icke på något sätt.
Har man sett det förut? Givetvis.
Blir det ett problem? Njet!
Dubbelnjet faktiskt!

Äsch, man är så lättsåld i sinnet.
En historia som på förhand har sitt givna facit. Dessutom en BOATS också.
Herreminje..vi pratar ju själslig straffspark här. Och resultatet blir målisen i ena hörnet och bollen säkert placerad i andra. Johorå, visst serru.
Vi vet ju att snabbpratande Driss (Omar Sy) må vara en strulputte från den franska betongförorten, men egentligen är försedd med guldhjärta, moral, heder och en sjujävla cool dansstil. Vi vet att den totalförlamade rikingen Philippe (François Cluzet) framlever sina trista, inrutade, dagar med sina skötare/entourage i väntan på den förlösande extra kryddan i det (till synes flyende och meningslösa) livet.

Typ Diss. Vilken i sin upptäcker att det här med att vara personlig assistent åt en förlamad, till en början lite torr, snubbe ändå har sina små fördelar.
Inte minst tycks han må lite bättre i sitt eget sinne.
Trots att han egentligen bara dök upp på den där ”anställningsintervjun” för att få en stämpel i sina papper som berättigade honom till bidragspengar. Typ.
Och Philippe i sin tur upptäcker att den här lätt burduse gamängen intresserar honom och sannerligen inte är som alla de andra torrisarna som söker jobbet som assistent. Philippe känner sig nästan lite…upprymd?!

Ett omaka par på upptäcktsfärd i vardagen typ alltså.
Ah så fantasilöst egentligen. Men så satans underhållande att man efter filmen är färdig att ställa sig upp och busvisslande klappa händerna åt alla inblandade. Det är smart spelande på våra må-bra-känslor i kombo med våra empatisinnen, det är snyggt, och det är fanimej roligt hela vägen till eftertexterna. Här behandlas allt från moraliska dilemman, kärlek, längtan, vänskap och hur man coolast lurar Paris alla poliser när man är ute och kört för fort med fina sportbilen.

Extra roligt förstås att Diss väljer att behandla den förlamade Philippe som vilken snubbe som helst, handikappad eller ej. Alla de andra i omgivningen tassar naturligtvis på tå. Diss livar upp allt och alla helt enkelt. Skitenkelt manusgrepp som bara frossar i politisk inkorrekthet och inte är ett dugg nyskapande.
Men jag köpert ändå!

-”alltså polarn..vi får trimma din rullis lite! det här går ju för sakta!”

Stort plus i kanten förstås till manushantverkarna, tillika regissörerna, som anammat den uppenbarligen ganska sanna historien om denna vänskap. Givetvis något justerad för att passa filmformatet och för att ta del av sylvasse och mycket sevärde Omar Sy i den ledande rollen. Men vad fan, det kan man köpa också.

En oväntad vänskap innehåller sannerligen inga direkt oväntade turer i sin berättelse. Istället satsas på fint skådespel, roliga detaljer, en framvärkt sorts moral som dock inte stör alls, ett bra soundtrack och ambitionen att skapa ett stycke synnerligen underhållande drama med lite lustiga och udda kanter. Ett gött inlägg från filmeuropas pleasuredepartment som visar att fransoserna kan de också när andan faller på!
Mycket sevärd!

full starfull starfull starfull star

Sep 20 2013

Detention of the Dead (2012)

Vi (fredags)öser på med ännu en galenskap ur samma genre som förra inlägget.
Tänk The Breakfast Club möter Zombieland, typ (och möjligen ett stänk av Shaun...eller…nä…). Fast mycket sämre. Rejält mycket sämre.
Men..ändå inte så man sitter och spottar och svär och förbannar sig över att man klippte den här knäppa historien en vardagskväll när inget annat fanns att tillgå på burken.

Baserad på en pjäs (!!!!!!) kommer den inte så originella storyn om ett gäng kvarsittare på The Skolan som plötsligt befinner sig mitt i kaoset när zombieapocalypsen bryter ut just där. Nu måste de ju såklart både samarbeta samtidigt som de kommer på nya sköna verbala sätt att förolämpa varandra. Ingen zombierulle har dock vett att kalla sig det om inte de spåniga aktörerna plockas en efter en, vilket tacksamt nog sker här också.

Hela anrättningen är märkligt nog dock gjord med ett sorts jönseri som gör att det blir småroligt vid ett par tillfällen. Och sådana känslor gillar man ju för jösse namn! Även i en lusig zombieflick.

Räkna med ostiga effekter och nördig humor på gränsen till slapstick.
Bäst är naturligtvis just nörden i sällskapet. Vilken hjälte! Fattas bara annat.

Detention of the Dead. Knasbilligt zombieraffel som det inte går att bli förbannad på hur mycket man än vill. Man kan liksom inte låta bli att dra på smilbanden.
Absolut inte bra..men jag kan inte hålla mig från att peta dit en svag liten stjärna till.
Jag kände mig ju ändå lite upprymd efter den här rullen!
För tusan!

full starfull star

Sep 19 2013

The Demented (2013)

När den gode bloggaren Filmitch drar upp ännu en ljusskygg skapelse till film i avdelningen ”träsket bortom träsket” ur hatten…ja då känner jag naturligtvis att jag inte kan hålla mig borta. Vi har ju förtjusande nog samma typ av bisarra dragning mot dessa svampiga områden. De lökiga alstren måste ju liksom till för att väga upp den filmiska tillvaron. Eller?

Här då som vanligt en hoper idioter i form av hormonstinna boys and girls som ska weekenda sig i det stora sommarhuset i det fina vädret. Grilla, partaja och allt det andra som your average teens i dessa filmer suktar efter…. Naturligtvis måste en tjomme vara rekorderlig, en annan värsta aset och den tredje (den färgade såklart) vinthundssnabb footballsnubbe. Hos tjejerna hittas samma utslitna spektra med helylle, halvylle och inte..så helylle (”-det var ju bara på fyllan…förlåt...”).

Snabbt in med terroristattack (nya grepp i genren!?) i form av bomber över nationen, och snart har folk och fä i omgivningen förvandlats till dreglande och hiskeligt förbannade spillror av sina forna jag. Tyvärr räckte tydligen inte budgeten till några större sminkeffekter, så därför ser de flesta dårarna ut som statister i någon utbildningsfilm från Trafikverket då en olycka ska illustreras.
Nå, de springer och vrålar i alla fall som det anstår en riktig lågbudgetrulle.

Idioterna till huvudpersoner tar naturligtvis en hoper galna beslut med stundtals förödande konsekvenser. Regissören satsar allt på att beskriva sprinterlopp längs övergivna gator, ur olika vinklar och ytterst uttråkande efter ett par minuter. Ihopvärkt, styltig, dialog kan inte rädda aktörerna här…men det hade väl inget väntat heller. Man skiter ju liksom i hur det går för dem. Basta.

Den största katastrofen håller dock på sig till slutet, då den olycklige regissören verkar ha drabbats av fullständig inre vankelmodighet. Resultatet blir bara dumt, dumt och….dumt igen.

The Demented är skitdålig helt enkelt. Ett totalt ointressant kapitel i sagan om att ”hitta de små intressanta pärlorna i denna uttjatade genre”.

Märkligt nog är musiken rätt bra.

full star

Sep 18 2013

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Sep 13 2013

G.I. Joe: Retaliation (2013)

Fredagsröj. Eller en rejäl fredagssåpbubbla.
Välj själv.
Att pumpa in stålar i projekt är inte alltid en garanti för att resultatet skulle vara bättre än ett 500-dollars-hopkok från de mörkaste delarna av det filmiska C-träsket.

Hollywood-miljonerna ser visserligen till att det smäller mer, större och snyggare. Att specialeffekterna ger mer visuell grannlåt till soppan. Utan känsla och avvägning är det ju dock rätt troligt att även det mest påkostade spektakel får problem i maskineriet.
Men vad vet jag? Många kanske gillar det fernissade ytan. Bara ytan och inget annat. Fyll två timmar med effekter, pumpade skådisar och vapenskrammel och fan vad det var gött till fredagsölen!

Riktigt så funkar inte jag. Klart jag uppskattar en fräsig effektstinn teknikrulle med noll djup…men oftast då i kombination med att det finns ett litet korn av lockelse på något sätt. Det här är inte en sådan film. Jag gillade första filmen. En galen hittepåhistoria med snygga effekter och framför allt lite pajig (läs: behaglig) humor som drog referenser till valfria tecknade actionserier…eller en James Bond på steroider. Ett bevis på att ett nonsensmanus kunde fungera ihop med fyrverkerierna för ögat.

Här är bristerna värre. En story som sitter ihop med den tunnaste tråd man kan tänka sig. Återigen en känsla av att man beställt actionscenerna först, och sedan värkt fram ett manus runt dessa. Inte för att det var några större karaktärer i första filmen, men här är det om än ännu värre. Dwayne Johnson, The Rock,  (som jag ändå gillar) är dagens man med vapen i handen. Dessvärre springer han mest runt som den osannolike supersoldaten Roadblock och ska piska upp de uslingar som i början av rullen gett G.I. Joe-styrkan så på skallen att de inte är vatten värda längre. The Rock ser bara en utväg: hämnd på det mest våldsamma sätt en actionfilm kan åstadkomma. Den skurkiga organisationen Cobra är förstås kvar från förra rullen, och likaså den lömske presidentlookaliken som nu tagit över styret av nationen. Bistra tider väntar…om inte spillrorna av supersoldaterna under Johnsons ledning kan ändra på läget.

som förvuxna plastgubbar

För mycket action och explosioner tar ofta bort intresset trots att rullen ändå är i en sådan genre. Precis detta inträffar i dagens alster. Man bryr sig liksom inte vad som händer. Sitter mest och funderar på hur scener är uppbyggda och hur manusplitarna fick för sig att välja si och så mellan alternativen. The Rock hojtar på, Bruce Willis tackar inte nej till kaffepengar och dyker upp i kanske 15 minuter, Channing Tatum ska fungera som någon sorts brobyggare mellan första filmen och den här. Tveksamma reaktioner på testpublik fick enligt rykten filmmakarna att kalla in Tatum i elfte timmen för att fylla på med några fler scener för att smörja publiken ordentligt. What?!

G.I. Joe: Retaliation är nog en av de onödigaste filmerna som gjorts i modern tid.
Och tja…det räcker väl så ungefär.

full star

Sep 12 2013

Star Trek Into Darkness (2013)

Ut mot stjärnorna igen.
Den första filmen satte lite de nya spelreglerna, bootade om historien med lagom modernt snitt. Grundade karaktärernas personligheter. Kanske det då gick ut lite över DEN filmens story, som stundtals kändes luddig och inte helt klockren att ta till sig. Fast ändå var det bra.

Här förväntas vi redan vara kompisar med Enterprise och dess besättning fullt ut, och därför kanske J.J. Abrams startar dagens äventyr i rena James Bond/Indiana Jones-stilen. Lite pang på bara. För att strax låta CGI-effekterna vråla igång sina turbomotorer på högsta nivå….och stanna där.

Lika flashigt snygg som föregångaren. Läckert snygga detaljer och skylines över det framtida jorden. Samma riviga gäng i rollistan, plus ett par nya ansikten…varav beslutet att hyra in Benedict Cumberbatch som badass måste vara ett av de bästa producenterna någonsin tagit.  Karln äger naturligtvis varje scen han är med i, och tycks spela skjortan av våra hjältar lite bara sådär.
Som vanligt käbblas det annars mellan Kirk och Spock, högt och lågt om regler, företeelser och moraliska dilemman. Vad som sedan verkligen gäller när det osar hett om öronen behöver man dock aldrig tveka över.

Kanske är det också det som är rullens lilla, men noterbara, aber.
Att det aldrig bjuds på några som helst överraskningar. Konceptet är stämplat i sten typ, och det är bara för Abrams att ösa på enligt den beprövade principen. Vilket naturligtvis inte alls behöver vara så hemskt i alla lägen såklart. Uppvisningen i hisnande specialeffekter kan knappast kallas tråkig..men gör inte heller att man sitter och känner spänningens vassa klor gripa tag i en. Därtill är Trek-sagan, gammal som ny, alltför förutsägbar.
Man konstaterar mer en stabil och hög lägstanivå.

Manuset i dagens utflykt känns dock betydligt vassare än förra gången.
Till en början iaf. En ”rakare” skurk, ett till synes enklare ”uppdrag” och lite mer oklara fiender. Sen blir det mest effektcirkus för hela slanten, och det känns som manusnissarna hellre lagt krutet på att snickra ihop snygga actionsekvenser i rymden, och i rymdskepp (och…på jorden!), än att lägga ut intrigen i några djupare eller snåriga vindlingar. När det mesta står klart, tja då står verkligen det mesta klart..och då är det bara att brassa av fyrverkerierna in mot den obligatoriskt överdramatiska finalen.

sterilt och kalt. classy sci-fi.

Viss kudos till Abrams ändå för att han inte får för sig att välja den svåra vägen till att casha in framgången. Han håller det enkelt. Men snyggt och bombastiskt. Jag gillade Chris Pine som kapten Kirk redan första gången, och har ingen anledning att ändra mig nu heller. Hans övriga besättning, Quinto, Zaldana, Urban, får också gärna fortsätta i framtiden.
Och mer Simon Pegg. Jag gillar verkligen den snubben.

Star Trek Into Darkness är såklart ett hantverk av hög klass.
Möjligen har man sejfat så mycket det bara går och håller sig på den väl upptrampade stigen. Tråkigt har jag dock inte när jag ser filmen, och för en sci-fi-nörd som en annan kan det ju naturligtvis aldrig bli för mycket rymd eller warpmotorer eller gravitationsproblem.
Underhållande…men knappast utmanande… uppföljare.

full starfull starfull star

Sep 9 2013

Fast & Furious 6 (2013)

Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

full starfull star

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.

Sep 6 2013

Jack the Giant Slayer (2013)

Min omedelbara tanke här är; för vem är den rullen? Egentligen?
För larvig för att vara riktad mot en vuxnare publik.
Och lite för skrämmande för de yngsta fanatsitörstande kidsen. Eller?

Lite otippat att just Bryan Singer hoppat på ett projekt som det här. Trots allt känns det som något ur den lättviktigare avdelningen. En sorts påkostad bagatell där specialeffekter smackats in varhelst det finns plats.

En sorts ny take på den gamla sagan om Jack och bönstjälken. Fattige Jack (Nicholas Hoult) bor i ett namnlöst fantasiland. Det är förstås en prålig kung, hans snyggo till dotter, en pålitlig kungens man, en opålitlig dito…och så en massa CGI-jättar av varierande fulhet.
Ett klassiskt upplägg med andra ord, där den ystre hjälten snart ska få visa modet när han måste vinna prinsessans kärlek.

Ett länge sedan gammalt krig mellan människan och jättar väcks till liv igen när Jack, den klanten, tappar en magisk böna vars stjälk strax börjar växa upp i skyn. Dessvärre följde prinsessan (och ett hus!) med av misstag upp mot himlen. Räddningsoperation börjar, Jack hänger på klätterexpeditionen och snart är det upplagt för ny konflikt mot de illvilliga jättarna.

Singer kör på med lite matinéäventyr, varvat med Hollywoodsk medeltidshumor, försöker sidsteppa de största flawsen i manuset och fyller ut resten av tiden med digitala trollkonster. Det mest anmärkningsvärda känns som rollistan. Förutom Hoult dyker Ian McShane upp som prålig kung, favoriten Stanley Tucci kör en skön bananas-roll som badass, en sportig Ewan McGregor (han tycks aldrig bli äldre!) drar några sköna kommentarer på typiskt brittiskt manér, en röst till chefsjätten som naturligtvis tillhör…Bill Nighy…och på det hela taget verkar alla ha haft lite lagom skön betald semester.

Jack the Giant Slayer är förvisso ett tekniskt snitsigt hantverk…men storyn fäster inte jättefokat och känns anpassad till en yngre publik. Jättarna är dock fula som stryk och våra hjältar får fullt upp med att rå på dem. Som lättpoppad underhållning duger den väl för stunden, men inget man känner att man vill skriva hem om.
En mellanfilm för Singer?

full starfull star

Sep 5 2013

Upside Down (2012)

Tänk…om…?
Kolla där, ett begrepp som på två ord kanske beskriver vad film handlar om. Fantasi. Möjligheterna att saker sker på ett sätt som vi kanske inte alltid ser som logiska, troliga eller ens möjliga. Att förutsättningen är på ett speciellt sätt. Handlar inte merparten av filmens värld om detta? Den där känslan som kittlar att man som tittare upplever något som egentligen är ganska omöjligt.

Sedan finns det ju dom som absolut inte kan se en film som är så långt från vår verklighet det bara är möjligt. Är man inskränkt i sitt sinne då? Eller är man bara helt enkelt pragmatisk? Jag är ju en tvättäkta filmisk nörd, vilket också betyder att jag sväljer de flesta världar och förutsättningar som presenteras. Märk väl att bara för att man då och då totalsågar en rulle med allt vad det innebär, betyder ju inte det att man inte tar in filmens förutsättningar och vilken miljö det handlar om. Tricket är ju på något sätt att först köpa premissen och sedan kika på det som sker inom dessa ramar.
Inte alltid lätt kanske överallt.

NÅVÄL. Dagens jeppe bakom kameran heter Juan Solanas, en argentinare som mig veterligen här slår till med sin första film för den breda publiken. Solanas har också plitat på manus och dyker verkligen in i det här med nya grepp, udda förutsättningar och en visuell saga. Kanske är den vid eftertanke inte så bred ändå? Kanske kräver den sin sinnligt öppna åskådare för att till fullo komma till rätta?

Världen i dagens alster är inte en värld utan två!
Så pass nära varandra i världsrymden så att kloten tycks dela på samma atmosfär, men har varsin gravitation som drar åt respektive håll! Krångligt? Visst, som tusan. Men om man skiter i att fundera på logiska och fysiska OM och MEN får man betydligt roligare när man skådar detta. Således kan unge Adam (Jim Sturgess) stå på sin stadiga plats i tillvaron och kika uppåt. Där himlen borde vara ser han istället berg och skog från den andra världen som hänger över honom som ett tak. En visuell grannlåt som faktiskt bara den är värd några extra minuter att glo på. Olyckligtvis för Adam är han fast i den värld där tillvaron inte är en dans på rosor, städerna är lite mer slitna och människorna betydligt mer desillusionerade. B-världen kanske?
I A-världen, den glittrande motpolen ovanför hans huvud och naturligtvis upp och ned, verkar allt mycket roligare dessutom. Kanske man borde ta sig dit ändå? App-app-app. Det går ju inte alls. Respektive världars gravitation och den ”finare” tillvarons lagar tillåter inte alls kreti och pleti och försöka sig på några utflykter. Då blir det kaos i tillvaron.

Som om det skulle stoppa Adam.
Speciellt när han nu av en slump fått span på den flicka han i yngre upplaga för 10 år sedan kysste på en bergstopp (eller var det nu hon som satt på en topp..?), och dessutom upptäcker att hon har blivit den vackraste kvinna han någonsin sett. Men så bodde hon ju i ”fel” värld! Aj!

Solanas flitiga penna tycks alltså ha såsat ihop en ganska enkel liten kärlekshistoria med personer på varsin sida i tillvaron. Den fattige och den lite bättre bemedlade. Kärleken vet ju som bekant dock inga gränser eller hinder. Till detta lägger regissören otroligt snygga scenlösningar som vrider det tittande sinnet lite ut och in vid mer än ett tillfälle, och faktiskt då och då för tankarna till en sådan visuell vackerhet som Blade Runner. Otippat!

och här börjar det bli riktigt konstigt…

Men vinner filmen några poäng i långa loppet då? Har storyn tillräckligt mycket pondus för att ta hem det hela vägen? Kanske inte för att det ska bli den där magiska upplevelsen med fyra glimrande stjärnor ändå. Förutsättningar finns mellan dagens stjärnor Sturgess som Adam och snyggsöta Kirsten Dunst som flickan med det finfina filmnamnet Eden, men det är som att Solanas ändå inte riktigt ändå lyckas få det att tända till mellan dem. Jag ser på deras strävan och envishet (mest Adams kanske), men jag känner inte med dem fullt ut. Kanske är meningen att romantiken ska ta större plats ju längre filmen håller på, men hos mig blir istället detaljerna och det visuella roligare att glo på.

Klart dock att jag håller stenhårt på dagens lovers. Det blir inte lätt under de fysiska förutsättningar som råder, och förutom att trotsa tyngdlagar måste Adam också deala med misstänksamma myndigheter, luriga möjliga bundsförvanter och framför allt att övertyga Eden om att han är The Guy.

Upside Down är märklig film. En sorts hybrid av en gammeldags kärleksstory och ett sorts alternativt universum där de yttre förutsättningarna inte direkt är som de vi är vana att skåda. Det är galet snyggt gjort dock och Solanas behöver inte skämmas för sitt tilltag. Filmens…eh..vackra..feeling får mig att hellre fria än fälla. Och dessutom strunta i all logik.
Kanske blir upplevelsen lite bättre då?

full starfull starfull star