Jan 30 2013

Filmspanartema: På Väg!

Jahapp, årets första tema lyder som ovan. 
Hur närmar man sig det då?
Som vanligt finns det ju tusen ingångar och vinklar på dessa mustiga ämnen. Vinklar som också gör att man kan ta sig an rubriken på de mest oväntade och väntade sätt, vilket naturligtvis är det roliga i sammanhanget.

Idag kör jag en sorts komboapproach, försöker som vanligt hitta en vinkling till min egen vardag och liv, och avsluta med en med traditionell glimt av vad ett praktexempel inom filmvärlden skulle kunna vara när det gäller ovanstående.

runt Vättern har mången bra formuleringar kommits på!

Förutom att vara kontorsknegare, hobbyrecensent och filmdåre i största allmänhet är jag också sedan ett par år särbo med en alldeles fantastisk kvinna. Vi har rätt många mil mellan varandra, vilket innebär ett antal timmar  i bilen på vägen varannan helg när vi träffas. Ganska snart upptäckte jag att det också gick att förena nytta med nöje under dessa fredagseftermiddagar i bilen när det gäller mitt bloggande om film.

Normalt ser jag på film i veckorna, filurar och  funderar ett tag på bra inlägg, och till slut hamnar orden på bloggen. Nu upptäckte jag också dessutom att istället för att sitta och bara lyssna på musik och  glo ut på den svenska naturen medans jag körde, kunde jag ju istället fundera på hur nöjsamma(nåja) bloggrecensioner i loopen skulle kunna utformas. Här låter jag nu alltså E4:an söderut från Östergötland till Småland vara backdropen för många av mina recensioner som hamnat här på Flmr.

Att se film är ganska underbart som nöje. Att fundera på film och hur man vill formulera sig kring detta fenomen är ock ganska härligt. Här har således funnits många stunder för tankar på vinklingar, infall och beskrivningar på innehållet i de filmer jag älskar att titta på. Givetvis gäller det att ju bevara de oerhört smarta tankar som man kan få i skallen under sin solofärd längs den svarta asfaltsfloden genom vårt land, men det har nästan alltid löst sig med proceduren att vid första bästa tillfälle plita ned speciellt bra funderingar, eller att helt enkelt bevara dem extra bra i minnet. Således kan nu avslöjas att många av de poster som publicerats här på bloggen garanterat har tillkommit genom en nördig tankeverksamhet av en man i en bil PÅ VÄG någonstans i vårt avlånga land.

****

Såja, från denna ansträngda ingång till dagens ämne, raskt över till ett exempel på ett alster som jag personligen anser vara bland de bättre i att väva in dagens rubrik i sin existens:

plattan i botten!

När gamle Alvin Straight plötsligt får för sig att hoppa på sin motorgräsklippare (!) för att bege sig otal mil genom den amerikanska landsbygden mot en sjuk bror och en möjlig försoning, är detta filmmagi med begreppet roadmovie i annorlunda tolkning. I David Lynch´s regi blir det extra trevligt då Lynch för en gångs skull verkar satsa på feelgood nästan hela filmen, och lämnar sin svarta fantasi och dolda agendor utanför. Filmen är naturligtvis The Straight Story från 1999, och visar upp ett USA som banne mig ofta inte skildras…det positiva och vardagliga där välviljan och faktiskt myten om den goda medmänniskan för ett par ögonblick får vara verklighet. Slitne Alvin (Richard Farnsworth i sin sista roll) möter på sin mastiga och långsamma färd ett otal karaktärer som alla har något att berätta och påverkar Alvin på ett eller annat sätt, liksom vice versa.

En film som egentligen låter oerhört banal, men som alltid påverkat mig på ett varmt och hjärtligt sätt. Jag har säkert sett filmen ett par gånger vid det här laget, och slås alltid av hur snäll filmen är, och hur varmhjärtat filmmediet kan utnyttjas. Det är Lynch med finstämd berättarstil och jag tror verkligen på att han velat få till en mjuk och trevlig tro på det som kallas medmänniskan. Kanske han här tar en liten detour runt alla de vanligtvis mörka och gåtfulla historier som annars verkar vara hans signum…?

Alvin är hela tiden PÅ VÄG, men han tar sig också tid att verkligen möta de människor han…eh…möter längs vägen. Det är enkelt i dialogen, men samtidigt levande och vitalt. Att det hela sedan också baseras på en verklig händelse är naturligtvis än mer förtjusande.

Se där, ett exempel på när begreppet PÅ VÄG korsar mitt filmsinne under trevliga former och ljuv musik uppstår. Rekommenderas varmt för alla som ännu inte sett den!

Och nu…., nu hoppas jag att vi är på väg mot den ljusare delen av året med fullt fart!

Joråsåatt!

Och Du:
…nu som vanligt över till de andra Bloggisarna nedan för att kolla deras tolkning av månadens tema.
Seså, skynda!

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte settd en?
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Jan 25 2013

Django Unchained (2012)

När Tarantino med ett par års mellanrum eller så drar igång den cirkus som till slut mynnar ut i en film,  känns det ofta som han gett sig fan på att ingen ska komma undan de Tarantinska stormvindarna. Oavsett om du är en njutare av hans filmer och stil eller hatare av all den ytlighet och cheapness som hyllas, drabbas alla i någon form.

Och nu är det dags igen.
Och…herregud så roligt och uppfriskande!
Ursäkta uttrycket ovan. Att tycka blodigheter om slaveri och att ta livet av människor mot betalning är underhållande är såklart ganska illa formulerat. Men å andra sidan, hur i helskotta ska man annars beskriva detta alster!? Här spinner regissören och den galne historieberättaren vidare på den stil som präglade den förra galenskapen Inglourious Basterds, där själva historien egentligen känns lite sekundär och där sättet den berättas på är den stora grejen. För det handlar som vanligt om att man måste acceptera upphovsmannens universum med allt vad det innebär i färg, form, ytterligheter och våldsamheter.

Tarantino vs westerngenren är naturligtvis en win-win-situation för (nästan) alla. Här får QT chansen att ösa sin kärlek över de gamla alster i genren som uppenbarligen alltid legat honom varmt om hjärtat. Det är mastigt, löjlig men fungerande humor, en sorts vild variant av äventyr, kärleksdrama och till och med ett socialpolitiskt inlägg om människovärde. Givetvis är allt försett med QT-stämpeln, vilket innebär att man inte kan vara säker på något vad gäller de brokiga karaktärerna mellan skottsalvorna. För smäller gör det ju också ordentligt och grafiskt, kanske hans blodigaste hittills?

dynamisk duo 1800-talet-style!

Den timide tandläkaren-gone-bounty hunter Dr King Schultz (Christoph Waltz) lullar omkring i ett USA strax före inbördeskriget. Snart har han köpt sig en slav, Django (Jamie Foxx), för att nästan omedelbart frige honom och istället ingå i ett samarbete om den ädla konsten att ta folk av daga mot belöning. Styva i korken av sin framgång i branschen styr de så kosan mot söderns plantager där enligt uppgift Djangos fru Broomhilda (!) (Kerry Washington) lär finnas på superdupermansionet Candieland, styrt av den genomobehaglige Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Nå, mer om handlingen bör inte skrivas här, utan istället upplevas visuellt.

Och, det mesta är ju som vanligt för er som kan er QT. Sidospår i berättelsen som är både galna, våldsamma, hysteriskt roliga och..i vissa fall lite långa. Som om Tarantino inte riktigt kan förmå sig att fokusera rakt hela tiden. Som att han är så nöjd med sina scenlösningar att han vill dra ut på dem så länge han bara kan. Å andra sidan kan det också i det här sammanhanget vara en styrka som filmskapare, att flöjta ut ibland men ändå göra det så pass intressant och engagerande att vi bara sväljer det med hull och hår.

Skådisarna verkar stå i kö för att få tjänstgöra i en Tarantinorulle och den här gången är det Jamie Foxx som får coola sig i frontlinjen tillsammans med, numera mysfarbrorn, Christoph Waltz. Återigen får denne behaglige österrikare chansen att briljera i dialogens ädla konst hos regissören, och i mina ögon är han den absolut största tillgången i dagens film. Leonardo DiCaprio anklagas ofta för babyface i stilen, men här får hans möjliga unga anletsdrag en sorts ondskefull aura över sig samtidigt med hans falska jovialiskhet. Ett passande val för rollen med lämpligt överspel. Ingen Tarantino utan en Samuel L Jackson, och här knarrar han runt som gammelslav och öser ur sig gnälligheter som om han gjorde en fördomsfull sketch om alla invånare i Harlem. Gamle Don Johnson dyker också upp som insnöad plantageägare och förgyller några minuter med något som kanske kan beskrivas som sanslös…pre-Ku Klux Klan-humor..?

Django Unchained är i vissa lägen rent mästerlig i sitt utförande. Men så är jag ju också en sucker för westerns, och lägg till detta dialoger av stundtals världsklass så fattar ni att det här är lysande filmberättande. Tarantino har hittat precis den rätta mixen av nostalgisk skräpkultur och nyskapande berättarstil…även om det ibland kan kännas som om han upprepar sig. Och som vanligt är musiken mästerligt hopplockad! En film som tål att ses igen och roas av! En garanterad upplevelse!
Skitbra helt enkelt!

Jan 24 2013

Journey 2: The Mysterious Island (2012)

I dessa tider när Oscarssnacket börjar ta ordentligt med fart kan det kanske ibland vara lite lagom skönt att rikta blickarna mot den aningens mer oseriösa delen av filmens Hollywood. De där gatorna lite vid sidan om de stora premiärfilmernas avenyer, som bebos av alstren som möjligen är glada om de spelar in sin produktionsbudget.

Nu behöver det ju inte alls vara så att dessa filmer på något sätt per automatik skulle innebära lägre underhållningsvärde. Det finns ju synnerligen trevliga exempel på underdogs som blastat lite otippat. Dagens åskådning är nog dock inte ett sådant exempel. Men inte heller ett bidrag från den allra mörkaste gatan.

Här snackar vi alltså en sorts fristående fortsättning på filmen Journey to the Center of the Earth från 2008 (som jag inte sett) där Brendan Fraser var killen med musklerna och hjälteblicken, En sorts upphottad version av gamle hippe Jules Verne´s alster således. Viss framgång röntes enligt statistiken, och lika väntat som en bensinräkning på posten har nu då en uppföljare vaskats fram ur producenternas fickor. Bort med Fraser dock och in med The Rock! Yes, Dwayne Johnson himself, komplett med spelande bröstmuskler! Synd att lämna den gode Verne´s universum dock så därför handlar det idag om den mystiska ön från romanen The Mysterious Island. Unge Sean (Josh Hutcherson), som fanns med i första filmen, är övertygad om att den mystiska ön finns på riktigt någonstans därute i Stilla Havet, och att hans sedan länge försvunne farfar Alexander finns på denna ö. Ett gåtfullt krypterat meddelande talar också om att det är så, vilket får trulige Sean att dra med sig sin styvfarsa Hank (The Rock) på en impulsiv resa. Naturligtvis avskyr Sean den store Hank i början, men runt 67 minuter (or so) senare i filmen kan ni gissa vad som hänt…håhåjaja.

Ok, en mystisk ö, effekter gjorda för 3D-visning, två hjältefigurer, en klyschigt nördig helikopterpilot och hans söta dotter…samt en semesterskådespelande Michael Caine. That´s it. Bara att låta det synnerligen förutsägbara manuset lite lagom lojt och töntbehagligt rulla på in i mål, och då har man av farten hunnit avhandla legenden om Atlantis, Kapten Nemo och hans Nautilus, lite kärlek, ansträngda skämt samt konstaterat att det nog är bra i alla fall med en fadersfigur att se upp till. Regissören till dagens äventyr, Brad Peyton, håller sig med andra ord slaviskt till ordern om att filmen på intet sätt får gå över några känsliga gränser.

flabbergasted x4?

Det vilar också en sorts sorglös hejsanhoppsan-stämning över hela rullen, vilket gör att det naturligtvis inte går att ta den så speciellt mycket på allvar. Dwayne Johnson tycks känna likadant och är plötsligt på ett särdeles gott skådishumör, och jag vet inte jag…men jag måste erkänna att karln är rätt kul att kika på allt som oftast. Det han saknar i talang verkar han kunna rädda med en lustig charm som det är svårt att störa sig på. Och Caine…tja…han cashar mest in kaffepengar utan att bry sig om resultatet.

Journey 2… är en harmlös bagatell, lagom familjeanpassad så att ingen ska behöva må dåligt över vad som utspelas på den märkliga ön. Lite konstgjord spänning i kombo med halvdana cgi-effekter enligt standardmodell. Ett ganska bra exempel på en rulle att slötitta på när kraven och förväntningarna är av mindre vikt. Varför inte en sen söndagseftermiddag.
Vilket det faktiskt just var i mitt fall.

Jan 23 2013

Bigfoot: The Lost Coast Tapes (2012)

Frågan är om någon genre på senare tid med sådan fart har slitit ut sig själv som found footage gjort? Finns det någon historia som inte har skildrats med denna stökiga stil? Ja det finns det säkert såklart, men ni fattar vad jag menar. Ändå finns det uppenbart en sorts liten frodig nisch där dessa alster kan samlas och beskådas av hugade.

Och precis som vanligt  dras jag också då och då till dessa märkliga berättanden av varierande klass. Ibland undrar man varför knappt två timmar slösades bort, och ibland kan man onekligen bli positivt överraskad. Om man nu kan svälja att stilen som sådan känns ordentligt utsliten då alltså…

Det här försöket till spänning och rysningar hamnar någonstans lite mitt emellan stolarna Flipp och Flopp. Ja naturligtvis är det ganska långt till stolen Flipp, men upplägget på historien har faktiskt något som håller mig kvar speltiden ut utan att jag lider mig sanslös. Kryssar man sedan mellan de värsta klyschorna med ett överseende öga, så mynnar det hela ut i något som faktiskt kunde ha varit betydligt värre.

Ung dokumentärfilmare som vill uppåt får erbjudande om att mot betalning beskåda en livs levande (eller numera död då) Bigfoot hos en skum typ i skogarna runt norra Kalifornien. Vår unge hjälte med sedvanligt entourage av kameraman, ljudkille och medproducent kan inte motstå chansen att avslöja gubbens bluff och samtidigt få till lite bra tv. En snabb roadtrip senare är hela sällskapet på plats ute i spenaten på en gård omgiven av lite lagom tät vildmark och märkliga stängsel. Så kommer mörkret och de förväntade mystiska ljuden och händelserna, som liksom ska ingå i en film som denna, kommer som ett brev på posten…joråsåatt.

gubbe i skog med kaffekopp. helt rimligt.

Och vad är detta då? En film som vill skrämmas, eller vara dramatisk? Kanske ett försök till båda. Det är förväntat, men också glimtvis lite oväntat, det är klyschigt och man kan rätt snart börja fundera på i vilken ordning skådisarna ska börja försvinna (äsch, det är väl ingen spoiler). Skådisar som för övrigt är helt okända för mig och därför inte föräras med några som helst namn i dagens text. Regissören till det hela heter dock Corey Grant, och hans namn triggar heller inte en endaste igenkänningsklocka. Hans visuella resultat här tyder dock på att någon sorts finansiär kastat in ett par dollar för att hindra det hela från att se för cheesy och amatörmässigt ut.

Bigfoot: The Lost Coast Tapes tillför inget nytt i genren, men är å andra sidan inte genomusel. Viss fantasifullhet i berättelsen ger också ett slut som jag inte kan låta bli att smågilla mitt i det hysteriska mörkret och dessa irrande kameralinser. Ett av de mindre dåliga alstren i genren skulle man väl kunna drista sig till att skriva. Men fan vad man är trött på FF-stilen.

Jan 22 2013

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Jan 21 2013

The Bank Job (2008)

En rejäl Heist-film med en mer eller mindre otrolig story är ju aldrig fel i filmsammanhang. Speciellt inte om den, som i det här fallet, kommer med engelsk touch.

Småbrottslingen Terry (Jason Statham) och hans kumpaner i livet drömmer alla om att göra det stora klippet för att sedan kunna dra sig tillbaka och njuta livets sötma. Det är London och det är början av 70-talet. När fotomodellande gamla flamman Martine (Saffron Burrows) en kväll erbjuder Terry och co att tillsammans med henne dra igång planerna på ett listigt inbrott i en av Londons otaliga banker, där speciellt ett helt rum med lockande bankfack väntar, smyger sig habegäret in hos dem alla. Kuppen verkar dessutom idiotsäker (om man nu undantar risken att åka fast dårå) då innehållet i bankfack ju oftast brukar vara av sådant art att innehavaren inte gärna springer till polisen i första taget…

Föga anar dock Terry att Martine å sin sida har en dold agenda som följs på avstånd av hennes ”uppdragsgivare” och kommer att påverka hela utgången av historien. Dagens alster lyckas såväl med bedriften av vara både småspännande och lite komiskt underhållande på samma gång. Enligt uppgift vävs verkliga händelser i samband med ett bankinbrott i London in här, ett brott som uppenbarligen länge varit omgärdat av rykten om vad som egentligen hände. Här utger sig manusförfattarna för att de sitter inne med den ”verkliga” historien. Håhå jaja…

Regigubben för dagen, Roger Donaldson, är dock så pass rutinerad att han kan styra förbi blindskären som skulle kunna uppstå, och generera en historia som mycket väl skulle kunna vara möjlig. Spänningen och viss intensitet saknas som sagt inte, och dramatiken lever högt på ett färgstarkt birollsgalleri och ett detaljrikt yttre där 70-talsvibbarna ligger lagom behagligt över hela produktionen. Vissa sidospår avhandlas också och vävs faktiskt in i berättelsen på ett finurligt sätt.

skinnpaj, polisonger och planerande

Jason Statham gör en riktig ”Stathamare” vilket innebär att vi kan lita på honom som filmens stora stjärna. Grejen med vår vän Jason är att det känns som att han ofta får personifiera stabiliteten och tryggheten i en rollbesättning. Om man inte blir klok på vissa andra figurer kan man alltid lita på den gode Statham. Han överraskar möjligen sällan, men man vet vad man får. Både på gott och ont.

The Bank Job uppfyller sin beskärda del av begreppet Heist-film, men det är egentligen efterspelet som är det intressanta. Det och det visuella sättet filmen är tillverkad på. Underhållande och lite småspännande, med en intrig som inte alls känns så ansträngd så att den inte skulle kunna ha inträffat i levande livet.

Jan 18 2013

Sverigeproblem x3!

Helgen på ingång och stundande svensk filmgala bakom denna. Då kan man ju ladda bössan och sikta in sig på svenskttillverkat…
En mental utmaning.

Morgan Pålsson – Världsreporter (2008)

En förutsättning här torde vara att man liksom gillar Anders Jansson och Johan Wester, och deras universum. Har man problem med detta…ja då har man också stora problem här som tittare. När karaktären Morgan Pålsson (Jansson), världsreporter med tvivelaktig kompetens får en hel film tillägnad sig är det förstås mycket som kan gå fel i denne katastrofale public-service-mans liv. Och det gör det. Han skickas till ett obskyrt afrikanskt hittepåland, blir av en händelse indragen i en statskupp, kommer terrorister på spåren, avslöjar en konspiration och är sådär allmänt dryg som bara denne figur kan vara. Bakom honom står också naturligtvis den trogne och prövade vännen/fotografen Robert (Wester).

Liksom mången annan svensk tv-humor som ska kavlas ut till en långfilm håller det inte hela vägen. Personligen älskar jag Hipp Hipp-humorn, men det är också ett faktum att den ska avnjutas i små doser. Tomgångskänslan gör sig påmind rätt snabbt efter en lovande inledning. Ett synnerligen simpelt manus fylls med förväntad snubbelhumor och ironisk dialog. Ingen ska dock ta ifrån Anders Jansson att han har en förmåga att hitta den där lagom absurt njutbara nivån på sin komik. Underhållande stundtals i en film som inte tar sig själv på något större allvar, men som helhet för lång och innehållslös. Men jag gillar gubbsen!

 

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter (2012)

Det är så irriterande uppenbart inom den svenska filmindustrin när film nr två i en serie dyker upp. Det är då hafsverket lyser igenom. Där den första filmen lanserats på biografer under stort pompa och ståt, där en liite kändare och mer erfaren regissör har gjort sitt, där några extra tankar har ägnats åt manusets tjocklek och där pengarna ändå till synes har placerats med viss tanke…har en uppföljare mer den sunkiga smaken av ”vi slänger ihop något medans hypen ändå är igång!” Precis som här.

Dagens verk får direkt smaken av snabbjobb, ett pliktskyldigt manus där man inte har varken ro, vett eller möjligen avsatt budget till att utveckla de underliggande konflikter som beskrivs så mycket bättre i boken som dagens rulle baseras på. Nä, här ska det spelas på billiga känslor i första hand, varför ett barn blir kidnappat till mellanöstern och den enda som kan fixa biffen är den streetwise agent Hamilton.

Det blir på gränsen till absurt när manushörn kapas i racerfart för att leda fram till en final med lagom svenskt filmvåldsutövande. Inget bett i historien, ingen trovärdighet alls. Persbrandt verkar redan ha tröttnat på sin karaktär, ansträngda scenlösningar och allt går plötsligt så FÖRBANNAT LÄTT!

Kunde faktiskt ha gjorts som en tätare tv-serie med mer djup. Nu blir det blahablaha och synnerligen anpassat för söndagstablån i TV4 när något måste in för att ersätta Beck-dyngan. Riktigt svagt är vad det är.

 

Prime Time (2012)

Här kopieras med fördel första stycket i vad jag nyss beskrev ovan.

Vad fan är detta? Tror filmmakarna att vi som glor är sinneslöa idioter? Att vi accepterar vilket överspel som helst? Ska det vara så jäkla svårt i svensk crime-film att någon gång åstadkomma ett resultat som möjligen skulle kunna passera förbi som acceptabelt!? Här kastas återigen Malin Crépin in som reportern Annika när ett mord begås på ett slott där ett tv-program spelats in, naturligtvis finfint sprängstoff för oseriösa kvällstidningar. Ett begränsat antal misstänkta, och alla hade sina skäl att tycka illa om mordoffret. Givetvis kommer bylingen ingenstans i sin utredning utan det blir rävlistiga Annika som knäcker alla (uppenbara) ledtrådar.

Stundtals känns det så förbannat amatörmässigt så jag gapar av förvåning och glömmer bort att vara förbannad. Manuset är uslare än uslast och repliker avlossas utan en tanke på känsla och tajming. Och då är det ändå etablerade skådisar som fått betalt för detta! Och hur kunde dialogen få grönt ljus? Folk pratar onaturligt, gör saker som är helt ologiska i verkligheten. Viss artistisk frihet visst, men någon jäkla gräns finns det väl för det också!?

Jag tycker annars att Malin C har skådiskvalitéer, men omgiven av detta spektakel drunknar hon i alla irritationsmoment. Inte ens salig Göran Stangertz kan råda bot på den pajasstämpel som sitter hårt på detta alster.
I´m flabbergasted!

Jan 17 2013

Columbus Circle (2012)

En bra spänningsfilm ska väl hålla på sin tvistade intrig i det längsta. Eller?
Å andra sidan kan en bra spänningsfilm redan i början avslöja det mesta för mig som tittare och sedan ägna resten av speltiden åt att luras med hjälten/hjältinnan i filmen. Tänk Hitchcocks alla luriga manusvändor. Kan också funka helt okej, eller hur?

Här blir det en sorts lustig mischmasch av ovanstående. Kanske därför också lite väntat och mindre uppseendeväckande. (eller kan det möjligen vara för att jag inbillar mig att jag vill stämpla mig själv som en garvad filmgluttare och därför har aningens lättare att se vart en story tar vägen…? Tja..man vill ju gärna tro det…)

Den skygga och försiktiga Abigail (Selma Blair) lever eremitliv i fräsig våning i lyxigt hus vid just Columbus Circle i New York. Rykten säger att flickebarnet inte gått utanför dörren på nästan tjugo år! Lagom diffus bakgrund låter mig ana att hon varit med om hemskheter i barndomen, och kontakten med omvärlden sköts medelst dator, en hygglig portvakt och en gammal sliten faderlig doktorstyp i form av Beau Bridges.

När granntanten hastigt och olustigt uppenbarligen tas av daga medelst ojusta medel en natt och poliser börjar stryka runt på våningen skapar det extra oro i Abigail´s värld. Och inte blir det bättre av att våningen strax efter hyrs ut till ett ungt par i karriären. Och ÄN värre blir det faktiskt när vår huvudperson upptäcker att de otäcka ljuden från grannlägenheten tyder på att det handlar om hustrumisshandel in progress. Summa summarum störs hela Abigail´s snäva värld av allt som händer. Hur ska hon göra? Och vad gör hon den kvällen den misshandlade kvinnan desperat bankar på dörren…?

Selma är tveksam till det mesta

Här måste erkännas att upplägget i dagens thriller är rejält lovande, med utvecklingar som kastar ut lite trådar både hit och dit. Selma Blair (varför förväxlar jag hela tiden henne här med Liv Tyler !?) är lagom rådjursrädd och verkar i vissa lägen inte kapabel att klara av något själv. De nya grannarna i form av Amy Smart och Jason Lee (kul att se honom i något annat än komedifacket!) klyschar sig fram i berättelsen som det unga karriärparet. Giovanni Ribisi hoppar in i en biroll som polis, vilken kikar lite extra noga på det plötsliga och osunda dödsfallet med granntanten i början. Och så den jovialiske portvakten (Kevin Pollack). En diger samling individer alltså.

Och så någonstans mot mitten av filmen vänder liksom allt. Från att ha varit lite lagom kufisk börjar det rulla på enligt den gamla nötta mallen 1A. Inte dåligt, men inte heller speciellt nervkittlande. Sträckan in mot finalen blir just ett sorts race där historien ska hinna med att ta ett par tre (vid det här laget förväntade vändningar) till.

Columbus Circle har lagom stuk av tv-deckare över sig. 82 minuters speltid avslöjar möjligen att det har varit svårt att krama hur mycket som helst ur den här storyn. Inget bomskott till film dock. Men den engagerar inte så pass mycket att jag bryr mig speciellt mycket om karaktärernas utveckling. Och det hade onekligen varit kul att se vad Hitchcock hade gjort med storyn i en annan tidsålder…

Jan 16 2013

Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

Jan 15 2013

The Bourne Legacy (2012)

När Bourne-franschisen så skulle ta ännu ett kliv var det möjligen svårare än man trott att förbise det faktum att Matt Damon inte var speciellt sugen på att ännu en gång återupprepa sin rollkaraktär.

Ändå såg kanske regissören/manusförfattaren Tony Gilroy potentialen med ännu en djupdykning ned bland skumma CIA-understödda hemliga organisationer och diverse ljusskygga aktiviteter vars agenter självklart alltid agerar med landets säkerhet som mål för ögonen. Moraliskt rätt eller ej. Och lösningen på att komma runt problemet med Jason Bournes frånfälle, utan att låta något nytt ansikte ta över rollen, är naturligtvis att skapa en ny karaktär i samma universum som Bourne. Där händelser från just Bourne´s förehavanden spiller över på dagens utvalde, Aaron Cross. Det är också kanske det som är filmens stora utmaning, hur infoga originalintrigen och ändå få fart på en ny figur…?

En snabb recap; Jason Bournes freebasande i sin ”sista” rulle har fått alla ljusskygga myndighetspersoner på tårna, och plötsligt får alla för sig att varenda smutsig liten agentorganisation (vi snackar ”Blackbriar”, Treadstone” och andra vitsiga benämningar) ska skrotas, utplånas, förintas innan alltför stora avslöjanden kan leda till skandaler big time. Således bort med varenda supersoldat, forskare och tjomme som varit inblandad på något sätt…och här snackar vi sparken medelst avrättning!

Genom list och en jäkla massa tur undgår agenten Aaron Cross (Jeremy Renner) att bli just tagen av daga och bestämmer sig för att gräva vidare vad det egentligen är som pågår (vilket också lär oss att denna films händelser torde utspela sig parallellt med The Bourne Ultimatum). Dessutom är han i starkt behov av en dos supermediciner för att hålla sin trimmade kropp i vigör, eller åtminstone ett alternativ. Något som uppenbarligen den oskyldiga forskaren Marta (Rachel Weisz) tycks kunna tillhandahålla från det superduperhemliga labbet. Ända tills hon också blir ett hot mot badassen i kostym.. Varför då inte slå sina påsar ihop med den flyktande Cross i jakten på sanningen…?

lika tuff och envis som sin föregångare

Ger man dagens rulle sina behövande minutrar kommer man till slut in i historien på ett helt okej sätt. I början är det galet mycket växelklippning mellan bistra figurer som muttrar lite allt möjligt på sedvanligt byråkratlingo. Inte lätt för regissör Gilroy att på ett naturligt sätt få igång alla förutsättningar, men till slut tycker jag nog ändå att han lyckas mala in Bourne-världen i Cross´s tillvaro och vi fattar att den gode Jason egentligen bara är toppen på ett isberg. Mycket för badassen att försöka skyla över med andra ord.

Vilket de gör så gott de kan. Jakten på Cross och Marta tas snabbt upp, intensifieras i ett par rafflande underhållningsvåldsscener, via ett par lagom uppseendeväckande avslöjanden, innan storyn mynnar ut i en final som tydligt krattar  upp möjligheten för en ev. uppföljare (och slutar inte filmen lite…plötsligt?). Renner sköter sig rätt exemplarisk med pumpad kropp och Weisz har jag jag alltid haft ett gott öga till. I övrigt skymtar sådana ess som Edward Norton, Scott Glenn, Albert Finney och Stacy Keach till. Av Matt Damon ser man som sagt intet (om inte ett foto av denne räknas in), ändå finns hans ande på något sätt svävande över hela anrättningen..så i den bemärkelsen har väl Gilroy lyckats får man anta.

The Bourne Legacy satsar på att vara en standalone-film i Bourne-världen med originalhistorien som en sorts språngbräda, men visst blir förståelsen för historien så mycket lättare om man skådat de övriga i serien. En pratig inledning övergår vartefter i ett par ordentliga actioninslag och överlag tycker jag nog att Gilroy och co spottar ur sig ett rätt tryggt och bra hantverk. Om figuren Cross blir lika populär som den finurlige Jason återstår dock att se.

 

Jan 14 2013

Topp o Flopp 2012 enligt Flmr!

Jamen varje blogg med lite seriositet ska väl innehålla ett par listor då och då. Jag är nog lite dålig på att göra listor, för att ta del av dessa är hur kul som helst. Kanske det kan bli ett blogglöfte såhär i början av året, att göra lite mer listor!

Hur som haver, du hittar en liten genomgång av filmåret 2012 uppe i menyn under ”Listat”, och som vanligt är jag  bland de sista att komma in i matchen…

Kika gärna och säg emot eller håll med!

 

Jan 11 2013

Argo (2012)

Livet i filmbranschen har sannerligen till synes inte varit lätt för Ben Affleck. Som skådis hånad, bespottad och allmänt förlöjligad som träig och oförmögen att visa upp något som skulle kunna kallas skådespeleri. Jag vet att många av er delar just den uppfattningen, emedan vissa andra möjligen är lite mer förlåtande (och i den klubben befinner nog jag mig för det mesta).

Affleck verkar dock aldrig ha gett upp hoppet om att en dag lyckas få något slags gillande, och kanske var det lite otippat som regissör ett sorts erkännande skulle komma. Manusplitare hade han ju redan provat på att vara i och med framgången med Good Will Hunting . Som ansvarig regigubbe på alstren Gone Baby Gone och The Town kändes det plötsligt som att Affleck kanske hittat sitt rätta element, med ett engagerande och snyggt bildspråk i kombo med historier som verkligen fastnade. Eller var det möjligen Affleck´s öga och talang för det filmiska hantverket?

Här har han nu fått chansen som ansvarig på ett politiskt drama med högst verklig bakgrund…och fan vad jag gillar dessa efterdramatiserade historier som bygger på rafflande autentiska händelser! Låt vara att det möjligen är färgat och justerat i efterhandskonstruktionen, och med CIA´s goda minne (läser jag mig till i eftertexten), men det här är bra gott folk. Riktigt bra skit!

Affleck ikläder här också sig själv rollen som CIA-fixaren Tony Mendez, vilken tar på sig den minst sagt besvärliga uppgiften att få ut 6 amerikaner som sitter illa till i Teheran, vi befinner oss alltså i det oroliga Iran och året är 1980 då Shahen avsattes och Khomenei installerades som landets andlige ledare. Att vara amris i denna miljö var plötsligt inte tillrådigt då denna nationalitet plötsligt var jordens mest hatade. Den amerikanska ambassaden stormades, gisslan togs och stort rabalder. Det där vet ni ju redan eftersom ni antagligen läst om det i skolan eller i historieböckerna. Kanske är då berättelsen om hur de 6 amerikaner som lyckades tillfälligt ta sin tillflykt hos den kanadensiske ambassadören lite mer höljt i dunkel. I alla fall för oss här i Sverige.

Det mest galna med den här historien är naturligtvis att den är sann, nåja till största delen. Mendez med kamrater i Langley kommer på den märkliga och hysteriska idén till räddningsoperation  att de ska anta roller som filmskapare vilka ska spela in en fejkad sci-fi-rulle med det lugubra namnet Argo i öknen utanför Teheran (tänk Star Wars fast 10 ggr sämre….) Mendez vill komma dit under förevändning att han ska titta på inspelningsplatser, och på köpet få med sig flyktingarna hem i skepnad av att de är medlemmar i det påhittade crewet. Joråsåatt! Och för att verkligen grundmura bluffen utifall de iranska myndigheterna vill göra en koll skapas ett låtsasfilmbolag i Hollywood, ett par tvättäkta filmproducenter invigs och ett riktigt B-filmsmanus inhandlas för pre-production.

CIA skålar sig in i filmbranschen

Styrkan i dagens film är både den rappa dialogen och sättet som filmen är gjord på rent hantverksmässigt, det är inga svårigheter att känna vibbarna från Alla Presidentens Män eller Tre Dagar för Condor om man så vill. Som om Affleck kollat in hur spänning byggdes upp i filmer på 70-talet. Ett stort tack borde han också rikta till sin klippare, som ser till att vissa minutrar i filmen är bland de svettigaste man sett på länge. Filmens inledande 15 minuter är banne mig rent magontsframkallande nervösa (och aldrig har väl en dokumentförstörare gått så långsamt!) För att inte prata om finalen som är ruskigt bra ihopknåpad både berättarmässigt och bildmässigt med vilda kast mellan olika scener. Affleck vet vad han gör! Jag lyfter återigen på gubbkepsen och gratulerar!

På skådisfronten är det välbesatt med idel kända namn både här och där, läste någonstans att Affleck slängt in runt 120 talroller på knappa två timmar, och bland dem utmärker sig bla Tate Donovan, Bryan Cranston, Victor Garber, Clea Duvall, Titus Welliver, Alan Arkin, John Goodman, lillebror Casey Affleck och så då Ben-grabben själv. Hur är han här som skådis då? Jo tackar som frågar, han sköter sig väl helt ok ändå. Inga större åthävor, i stället rätt låg profil genom hela historien. Kanske var det så den verklige Mendez  agerade, vad vet jag? Filmen hade nog inte blivit bättre om han nu hade lämnat the lead till någon annan, för styrkan i dagens film sitter i hans blick som filmmakare att skapa spänning och drama..och att framkalla det tidstypiska i berättelsen via imponerande detaljrikedom. Vilket gör att skådisensemblen liksom bara behöver flyta med i storyn.

Argo är utan tvekan en av de bästa filmerna som dök upp under 2012. Fruktansvärt spännande moment mixas med stabila skådisprestationer, ett finfint driv i tempot och till och med lite humor på väl valda ställen. Välberättat av gamängen Ben Affleck som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Och som gott kunde ha belönats med en regi-nominering i Oscarsracet!

Jan 10 2013

Taken 2 (2012)

Nu är det ju onekligen så att jag tillhör den skara som höjde första filmen till skyarna. Som hävdade rejäl spänning och snyggt underhållningsvåld utfört av Liam Neeson i fransk regi. Med en historia som också lyckades tala till mitt föräldrahjärta, vilket naturligtvis också kan vara orsaken till mitt då höga betyg.

Lika besviken blir jag då här när det vankas uppföljare. För naturligtvis måste det ju till en sådan. Inspelade bucks på originalfilmen pratar sitt krävande språk. Någon annan anledning kan jag inte se när det gäller varför dagens rulle ens började tänkas på. Att ta i princip samma upplägg och dra det ett varv till kan förvisso funka i en del lägen har ju filmhistorien visat.
Detta är inte ett sådant fall.

Alla som fann den första historien rätt tunn och larvig borde väl egentligen gå bananas här. Själv undrar jag besviket ledsamt varför i hela friden den gode Neeson ställde upp i den här pajashistorien? Nu visar ju hans CV dessvärre att det inte direkt är första gången vår hjälte dyker upp i bottennapp, och handlar det inte om dåligt omdöme är det väl helt enkelt så att han liksom många andra skådisar säljer sig för en diger lunta pluringar. Har alltid skett och kommer alltid att ske.

här vankas spö…igen.

Hade nu dagens film kommit i form av en gammal hederlig kioskdeckare med tummat omslag hade den förmodligen hetat ”Hårda nävar i Istanbul” eller något annat slagkraftigt. Den stenhårde pappan Bryan är alltså tillbaka på (semi-)europeisk mark, med sig har han dotter (Maggie Grace) och ex-fru (Famke Janssen) (..som uppenbarligen dessutom snart är på väg att comebacka som riktig fru) för några dagars R&R i Istanbul. Säg den ro varar då de albanska skurksen från förra filmen planerar gruvlig blodshämnd för de badass Bryan tog av daga i Paris. Samma manusplitare som förra gången (Luc Besson/Robert Mark Kamen) lider uppenbarligen brist på nya idéer då de skamlöst återanvänder gamla scener och förser dem med nya vinklar och utförande. Och det hjälper inte med ny fransk regissör (Olivier Megaton). Bryan med exfru blir kidnappad, uppspöad och förnedrad, blir naturligtvis superslug och löser det mesta ändå. Dotter får agera listig som en räv och lyckas bla köra bil som ett ess trots avsaknad av körkort, hantera puffror och handgranater som om hon inte gjort annat sedan förra filmen, få kontakt med superfarsan som guidar henne på det mest tramsiga sätt jag skådat på länge. Och exfrun då? Jo, hon liksom bara…är….större delen av speltiden.

Allvarligt, är det någon som tvekar på utgången?
Är det någon som bryr sig till slut?
Olikt sin föregångare finns det inget hjärta här. Bara ett antal actionsekvenser staplade på varandra. Boring efter ett tag om jag får säga mitt.

Taken 2 är riktigt och rejält lusig. Eftersom den första rullen ändå kändes både frisk och spännande och engagerande, känns det som om fallet blir än tyngre här. Jag vill ju så gärna hålla den gemytlige Liam om ryggen. Men runtom honom pratar fakta sitt tydliga språk; det här är en ansträngd skitfilm som aldrig borde ha tillverkats.
Se där, en hård näve från gamla Svedala.

Jan 9 2013

Moonrise Kingdom (2012)

Kan man bli lite sådär småkär i en film?
Klart man kan! Så att det känns lite genuint varmt och mysigt mest hela tiden. Att värdet på det man ser klingar i perfekt kombo med den känsla som sinnet plötsligt antar. Sköna vibbar helt enkelt. Och glädje som räcker en bra bit efter att filmen tagit slut.

Jag är nog en man i Wes Anderson´s klubb. Denne till synes märklige regissör och historieberättare vars alster sällan eller aldrig liknar något annat man sett. Ja, förutom hans egna tidigare filmer då. Sedan 2004 har jag envist hävdat att ”Life Aquatic….” är min Anderson-film…men banne mig om det inte har ändrats nu.

Det är sommaren 1965 och på en kufisk ö utanför New Englands kust förbereder sig en ung grabb och tjej för att rymma tillsammans. Sam är en scout som tänker ”desertera” och Suzy är en allmänt olycklig bokmal i huset där hon bor med syskon och udda föräldrar. De två har brevväxlat och nu är det dags för det stora språnget. Deras olovliga flykt sätter snart igång nästan hela öns befolkning som alla blir inblandade i jakten på rymlingarna på något sätt, och med märkliga tillvägagångssätt.

Storyn i dagens film är egentligen ganska fånigt simpel, och storheten ligger naturligtvis istället i utförandet. Det är Andersonskt berättarstil av bästa märke där detaljerna (dessa underbara detaljer!) får fokus och integreras finfint sida vid sida med skådisprestationerna. Som vanligt är det lite avigt och kantigt i både klippningen och flödet, liksom i replikskiftena där alla på ett helt suveränt sätt tycks anamma regissörens trademark. Trots att humorn egentligen känns lite avig och lågmäld kommer jag på mig själv flera gånger med att gapskratta åt vissa scener. Dessutom är jag övertygad om att Anderson många gånger gör en och annan skön filmreferens, av vilka många jag inte hinner uppfatta då jag är upptagen med att roas av det jag ser.

här ska rymmas rejält!

Ingen framgång utan bra skådisar heller. De två unga turturduvorna Sam och Suzy är helt enkelt hur bedårande som helst och frågan är om inte Jared Gilman (Sam) och Kara Hayward (Suzy) spelar skjortan av alla andra synnerligen etablerade skådisar som i god Anderson-stil ställer upp och bjuder på sig själva. Laguppställningen går sannerligen inte av för hackor och mönstrar bla Bruce Willis som polis, Edward Norton som scoutledare, Frances McDormand som mamma och Tilda Swinton som tycks göra en sorts parodi på sina alla häxroller genom åren…här som en kvinna från Socialtjänsten. Ingen Anderson-film är dock naturligtvis komplett utan de två ”husskådisarna” Bill Murray och Jason Schwartzman, där Murray som pappan kör på ett varv med sin patenterade speciella stil i dessa filmsammanhang. Och glöm heller inte bort Bob Balaban som då och då dyker upp som en sorts lustig ciceron i bild iklädd röd toppluva (!) levererandes udda fakta om ön de alla befinner sig på…eller Harvey Keitel i miniroll som scoutboss.

Moonrise Kingdom känns som en makalöst bra film. Som vanligt är känslan att Anderson spelar med små och ibland rätt ytliga medel, men att hans manus bjuder på underfundig humor, melankoli, värme och subtila knasigheter som gör mig alldeles varm i hjärtat. Att jag dessutom gillar hans kantiga sätt att berätta, där snabba klipp och detaljer får stor plats gör ju absolut inte saken sämre. Dags för ett klyschigt uttalande: en STOR liten film! Rekommenderas varmt.
Nej förresten, det blir en order: se den!

Jan 8 2013

The Watch (2012)

Ömsom ris och ros. Kanske mest ris om man ska vara ärlig.
Det är väl det allmänna omdömet om denna film, i alla fall om man ägnar en liten stund åt att surfa runt i nätvärlden på jakt efter tyckande om detta alster som bla ser Ben Stiller i en av de stora rollerna.

Som den motvalls jag nu ibland är sitter jag dock efter avklarad filmisk upplevelse och påstår helt frankt att här kan man visst hitta sin beskärda del av flabbupplevelse och lagom underhållande fånigheter. Stiller gör den skitirriterande präktighetskvartersinvånaren Evan som gillar att ha konroll på saker. Minst sagt. Här får han för sig att bilda kvarterspatrull för att hålla koll på grannskapet när mystiska saker börjar hända, saker som möjligen inbegriper lite skumma aliens på besök…!

Jaja, jag vet. Låter ju hur töntigt som helst, men Stiller tar hjälp av både Vince Vaughn och Jonah Hill som kufiska grannpolare och i min stundtals enkla underhållningsvärld räcker det gott om man är på det humöret. Stiller är påfrestande men kul, Vaughn spelar en…typisk Vince Vaughn-roll och kommer undan med det hur lätt som helst. Det är något med den snubben jag gillar ska erkännas. En sorts snygghet i hans flåshurtiga humor. Den ende som möjligen spelar över lite för mycket är kanske Hill, men det går väl det också…i det här sällskapet och i det här sammanhanget.

som The Warriors…eller.. inte.

Tramshumor, lite lagom vågad under-bältet-humor och rätt ok effekter. Mannen bakom verket, Akiwa Schaffer, är hämtad från SNL-världen och det färgar naturligtvis av sig i utförandet och historien…som likväl skulle kunnat ha sprungit ur just en lång SNL-sketch. Att Seth Rogen dessutom varit inblandad i manuskrivandet känns heller inte speciellt konstigt i sammanhanget.

The Watch lägger inte ned tid på några större konstigheter. Ansträngd historia förses med lagom mängd plump komik, pinsamma putslustigheter och sedvanlig knastvist i slutet. Inget för den med kvalitétskrav som nummer ett på sin tittarlista. För mig då som har tex Dodgeball som referens vad gäller trivsamma underhållande tönterier är detta naturligtvis dock lagom mumma att avnjuta med hjärnan perfekt frånkopplad.