Etikettarkiv: 2012

Okt 15 2013

Tema Rysligheter: The Jersey Devil (2012)

a.k.a. The Barrens.

Att ta med sig sin familj ut på camping i filmer från dagens kategori är naturligtvis alldeles galet. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att det kommer att gå tokgalet då.

Att det dessutom handlar om en familj där harmonin inte riktigt är på topp hjälper ju inte upp situationen direkt. Richard Vineyard (Stephen Moyer) har bestämt sig för att nu ska familjen ut och campa, kosta vad det kosta vill. Ursäkten är att han ska sprida sin fars aska i det område där han campade med just sin pappa när han var liten (Pine Barrens, en nationalpark i södra New Jersey). Att båda barnen inte är speciellt sugna på utflykten, och att nya frun Cynthia (Mia Kirshner) mest får försöka fungera som medlare mellan den otålige Richard och truliga tonårsdottern Sadie (Allie MacDonald), verkar inte påverka honom speciellt mycket.
Här ska campas. Basta.

Naturligtvis finns en inte helt oviktig liten sidostory till det hela.
Området familjen är på väg mot är sedan länge hemvist för myten om den hemska ”Jersey Devil”, en demonlik varelse som är en sorts blandning av människa och djur vilken sägs husera i skogarna sedan urminnes tider ( i alla fall sedan 1600- och 1700-talet då det var på modet att peka ut kvinnor som sades gå i förbund med djävulen och allt det där ni vet…intresserade kan läsa om den högst verkliga myten här). Vad pappa Richard inte riktigt upplyser familjen om är att han uppenbarligen plågas av ett minne av att han en gång mött denna varelse i vildmarken.
Eller inbillar han sig bara?

Filmens första 20 minutrar är naturligtvis som en snygg karbonkopia på allt man sett i sammanhanget förut. Bara att plocka fram protokollet och checka av; plågad pappa, motsträvig och tjurig dotter, tålmodig stymamma som naturligtvis har barnens bästa för sina ögon och handlingar när det verkligen kniper, omständigheter som placerar familjen så långt bort i vildmarken från de andra camparna som möjligt.

Höstlikt väder och allt annat än snygga campingförutsättningar stoppar således inte Richard, trots familjens protester. Inte ens rapporter om att kanske en björn härjar i området, enligt den förnuftige parkrangern. Björn!?! Ha!
Richard har ju naturligtvis sin egen teori, inget man kastar i ansiktet på sin familj som något motsträvigt följt med ända hit och inte direkt ler tillbaka.

Darren Lynn Bousman heter regichefen bakom verket jag skådar, och han är möjligen mest känd för att ha varit på två delar i Saw-franchisen. Här har han plitat manus själv och låter campingfamiljen drabbas av inte helt lätta omständigheter. Cynthia märker snart att Richard håller på att tappa greppet om tillvaron, verkar besatt av att tränga djupare in i skogen, uppträder som en paranoid och inte är att lita på.
Har Bousman rentav snott lite här från The Shining tro?

vampyr…bah.
rena barnleken mot att vara plågad pappa i bushen

Ju längre in i skogen de ofrivilliga camparna kommer, ju värre blir situationen. Dessutom händer det märkligt konstiga grejer runt om i skogen. Are we surprised? Frågan är dock vad som egentligen sker? Vem är det som ligger bakom? Och vad händer i Richards hjärna? Att kalla filmen en rysare kanske är att ta det lite långt. Obehaglig är den dock stundtals, då Bousman får till det via Moyer som plötsligt känns synnerligen ostabil att luta sig mot. Barnen får istället självklart vända sig mot den tappra Cynthia vilken kliver fram när det kärvar som mest.

Och sen var det ju det här med den gamla legenden…

Historien fungerar bättre som ett sorts drama där hotet kanske, kanske inte, kommer inifrån. Till detta lägger Bousman in lite standardotrevligheter, typ sådana man kan förvänta sig i en skog under den inte helt somriga delen av året, en gammal otrevlig sägen som naturligtvis gås igenom i början, lagom vinklade trådar i berättelsen som satsar på att förvilla sin åskådare. Hårt kapad längs fotknölarna i många recensentläger, men jag finner den ändå ok på det stora hela. Något som Bousman ändå lyckas med, tycker jag, är den olycksbådande stämningen som snabbt sänker sig över hela filmen och stannar kvar. Moyer från True Blood ser lika plågad ut som när han är vampyr, och gör ett helt ok jobb här som pressad pappa. Mia Kirshner har kanske den otacksammaste uppgiften, att både stödja sin filmmake och vara kompis med styvbarnen samtidigt som hon förtvivlat försöker komma underfund med vad som sker egentligen.

The Jersey Devil bjuckar inte på något nytt. Absolut inte. Men faller heller inte igenom totalt. Tycker inte alls att det finns någon katastrofvarning att utfärda här. Knappast skrämmande. Istället mer obehaglig stundtals om konflikten i familjen. Ingen upplevelse att skriva hem om, men duger att foka på för stunden. En udda take på den gamla legenden kanske.
Och väntar man på en twist…..så den kommer såklart.
Vad trodde ni?

Okt 11 2013

Stand Up Guys (2012)

Val (Al Pacino) muckar efter 28 år bakom galler. Utanför väntar gamle vapendragaren Doc (Christopher Walken). Tiderna har dock förändrats och gangsterlirarna från förr är nu gamla stötar med kroppar som inte riktigt kan matcha deras fortfarande spänstiga sinnen.

Doc dras dessutom med en mörk väntande uppgift, inom ett dygn måste han på order av gangsterbossen Claphands ta livet av Val, som i bossens ögon var ansvarig för en sons död för länge sedan. Doc slits mellan sin väntande uppgift och glädjen över att återse sin åldrade kumpan. Val i sin tur vill ta igen allt han gått miste om under åren i fängelse, vilket bl.a. betyder god mat, drycker, dans och att besöka prostituerade. Rätt snart inser han att världen har blivit lite annorlunda, men med den tålmodige Docs hjälp påbörjar de båda en natt som kommer att innehålla både det ena och andra…innan Doc måste fullfölja sitt otrevliga uppdrag.

Jisses alltså vad både Walken och Pacino har åldrats.
Skådisar som hängt med länge och naturligtvis har sina största år bakom sig. Är detta deras svanesång, eller i alla fall början på den? Kanske de spelar sig själva lite? Filmvärlden förändras och gamla stötar (liksom slitna leading ladies för den delen) åker ut i takt med att de blir äldre, för att ersättas av dagens idoler eller coming stars…? Kanske är det så. De två pensionärerna konstaterar snabbt att inget är sig likt längre. Kroppen lyder inte riktigt som den borde, varför inbrott för att stjäla läkemedel står på programmet snarare än att tillskansa sig pengar. En underhållande sekvens i denna småputtrande story om vådan av att bli gammal i bransch där man inte riktigt hör hemma längre.

Som för att verkligen liva upp sin möjliga sista (?) natt tillsammans, bestämmer sig paret också för att ”frita” den tredje partnern i gänget från förr…Hirsch.
Hirsch (Alan Arkin) är sjuklig och bor på ålderdomshem men har inga större problem att hänga på Val och Doc som lockar det gamla bilköraresset med en stulen bil och en rejäl tur på stan, med tillhörande biljakt. Arkin är dock med på tok för lite här tycker jag.

Det blir möjligen lager på lager i händelserna som staplas upp i filmen, men det är också rätt trevligt för mig som har en sorts relation till de gamla filmstjärnorna. Kanske åskådare av yngre snitt inte på samma sätt kommer att relatera till Walkens speciella minspel…eller Pacinos, här ändå graciösa, överspel som alltid tycks hålla honom på rätt sida om skamstrecket och ofta gör att han ser ut som en busig tonåring…

Regissören Fisher Stevens tycks vilja behandla sina rollinnehavare med en sorts nostalgisk respekt och låter både Walken och Pacino göra sina dialoger stämningsfulla och levande. Tempot i rullen gasar inte på, ändå händer det små grejer nästan hela tiden. Ironisk komik blandas med lite gammeldags stå-upp-för-sin-heder. Speciellt underhållande blir också kontrasten mellan då och nu när Val på Docs inrådan tar viagra för att ”få igång systemet” men råkar ta för många och får uppleva en minst sagt obekväm sidoeffekt. Eller när han i brist på kokain krossar medicinpiller för grå starr och snortar upp (!) i hopp om en liknande effekt.

”pänchos!?! va f-n säger du..!!?”

De tre gamla gubbsen tycks trivas med manuset och den lågmälda historien. Liksom jag gör. Det är sannerligen ingen fartig thrillerdänga, mer ett sorts tragikomiskt avsked till en svunnen tid och karaktärer som inte direkt passar in längre. En sorts ”sista natten med gänget”. Och över allting ligger också det dystra faktum att Doc har ett sista uppdrag att utföra..

Stand Up Guys satsar på gnabbig dialog, lite kärleksfullt samspel mellan Walken och Pacino som uppenbarligen trivs ihop. Plus ett gäng trevliga biroller och ett manus som egentligen inte gör det så svårt för sig. Lite ovisst också hur det hela ska avslutas där finalen är riktigt snygg. Skulle gubbarna nu sluta göra film vore det här ett rejält smutt avsked. Här blir man inte besviken om man gillar the old school.
Och det gör ju jag.

full starfull starfull star

Okt 10 2013

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star

Okt 4 2013

Casa de mi Padre (2012)

Som en enda lång utdragen sketch ur humorprogrammet Saturday Night Live.
Kanske är det enklast att tagga rullen så. Naturligtvis hjälper det också till att man har ett gott öga till den sortens lustigheter.
Vilket jag har.

Hela upplägget här driver med den mexikanska formen av såpoperor, telenovelas, och dagens rulle trycker in så mycket fånerier och blinkningar den bara kan till den här formen av berättande. Och så vrids det till ett par extra varv på köpet. Således finns här gott om helt malplacerad musik, karaktärer som brister ut i sång vid konstiga tillfällen, scener som ska föreställa mexikanska vildmarken men är inspelad i studio där man medvetet både ser fuskrekvisitan och hör hur det ekar i dialogen..och knakar i golvet när skådisarna rör sig!
Klippningen är avsiktligt osynkad och ibland går filmen av, precis som en sorts grindhouse-rulle. (och då har jag inte ens redogjort för den ”skrivna ursäkt” av ”regissören” för en utebliven scen som uppenbarar sig i bild..)

Naturligtvis är allt over the top, och i centrum står Will Ferrell som Armando, en mexikansk godsägarson som anses vara lite ”tjockskallig och dum i huvudet” av sin far. Den ”förlorade sonen” Raul (Diego Luna) återvänder hem till familjens ranch, men Raul pysslar med knarkaffärer och har snart dragit på sig den lokale knarkbaronen Onza´s (Gael García Bernal) vrede. Raul planerar också att gifta sig med den undersköna Sonia (Genesis Rodriguez) som han presenterar för familjen…dessutom väcker hon till råga på allt också Armandos känslor till liv….(”vi trodde inte han gillade kvinnor….!”)

Storyn är lika tunn som en vittjad plånbok i slutet på december, men det är naturligtvis i detaljerna, blinkningarna och den knäppa humorns vinkling behållningen sitter. Om man nu som sagt gillar den här typen av trams.

Bakom filmen står ett koppel av personer som vid ett eller annat tillfälle varit inblandade i SNL och dess verksamhet. Spontant tänker jag dessutom på filmer som Blazing Saddles och Three Amigos och det känns som den rullen snor rätt friskt från dom. Vilket inte alls gör något. Jag gillart.
Kanske Will Ferrell gör den största insatsen som inför filmen jobbade med en dialektcoach och nästan prickfritt lärt sig all dialog på spanska! Visst låter det lustigt, men ändå trovärdigt.

Armando sitter upp för den mexikanska såpakärleken

Trots att jag inte alls är bevandrad i dessa telenovelas, är det rätt lätt att se vad  filmen är ute efter att skoja med. Replikerna är krystade och högtravande, dramaturgin knappast subtil och effekterna sunkigt lågbudget. Actionvåldet är skrattretande illa utfört…fast allt naturligtvis på ett kärvänligt sätt.

Casa de mi Padre kräver nog att man gillar knashumor, avsiktliga taffligheter och framför allt Will Ferrell. Han håller värsta hysterin borta från sin Armando men blir ändock en rätt tragikomisk figur i den här märkliga soppan. Man kan liksom inte låta bli att tycka om honom.
Lättkonsumerat trams som tål att skrattas åt om man är på det humöret. Och gillar humorn. Kanske till och med lite fredagskul…?

full starfull starfull star

 

 

Okt 2 2013

Deadfall (2012)

Kan man se skådisen Charlie Hunnam i någon annan roll än som mc-huliganen Jax i Sons of Anarchy?

Svaret är ja, det går. Men som för att inte förvilla oss alltför mycket, gubevars, får Hunnam spela en Jax-liknande typ även här; Jay. En boxarsnubbe som precis kommit ut från finkan, och redan efter 10 minuter i frihet ställt till det för sig.
Läge att fly från Detroit hem till päronen som bor på en enslig gård nära den kanadensiska gränsen.

Samtidigt inte alltför långt från där Jay snart färdas förbi norrut hittar vi Addison (Eric Bana) och Liza (Olivia Wilde), ett syskonpar på flykt undan rättvisan efter en casino-heist. Då flyktbilen voltat ut i snömassorna återstår bara att per fot ta sig vidare mot gränsen. Syskonen delar på sig, och det är ju inte helt oväntat att Liza snart får lift med den förbipasserande Jay. Alltmedan den uppenbarligen labile och oberäknelige Addison råkar ut för lite äventyr på egen hand. När finalen så nalkas kommer alla inblandade att ha strålat samman på gården där Jay´s föräldrar intet ont anande väntar med snöstormen rasande runt knutarna.

Trots sin nära löjligt enkla intrig blir det underhållning nästan hela vägen.
Lite otippat också må jag säga. Kanske beror det på att Eric Bana tar ifrån tårna när det gäller avdelningen ”lustiga och obehagliga kufar på film”. Försedd med grov sydstatsdialekt och ett artigt manér att lägga till kallblodigheten är han den man kommer ihåg längst från det här thrillerdramat. Ibland är det lätt att gilla de här karaktärerna som bara är för mycket. Wilde å sin sida gör en själsligt härjad kvinna som kommit fel i livet, sånt har man ju sett förut..och här får klyschorna gott om utrymme. Och Hunnam, tja han gör egentligen inget större väsen av sin Jax..flåt…Jay….det är lite same-same som i SoA där om ni förstår vad jag menar.
Krydda så allt med lite lagom grafiskt underhållningsvåld.

bisarrt nog underhållande tjomme.

Ingen kan väl heller komma och snacka om oväntade turer i manuset direkt, snarare används de flesta checkpoints du kan komma på i formulär 1A. Å andra sidan känns det föredömligt lätt att glida in i storyn och bara hänga med på resan, tempot känns rätt piggt fram till den förväntade finalen. Så dags har också ett antal poliser lagt sig i handlingen, under befäl av självaste Treat Williams som sportar smakfullt grått skägg och sedvanlig lantispolismentalitet. Även om deras roller är mindre känns det också trevligt att njuta av Sissy Spacek som tålmodig mamma och hesa Kris Kristofferson som kärv pappa. Är det nostalgin som talar i mig?

Deadfall är kanske en B-aktigare thriller än vad som möjligen var tanken på papperet. Men tack vare Bana´s galenpanna till badass, snyggt filmade snömiljöer och ett manus som egentligen inte krånglar till det för sig… blir det bättre än jag hade förväntat mig. Faktiskt underhållande. Möjligen en story där karaktärernas öden inte berör speciellt mycket. När det är slut så är det slut och några minuter senare har man glömt det mesta som hände. Utom Bana då.
Annars är det banne mig en rulle som smyger in lite under radarn ändå.
I positiv mening.

full starfull starfull star

 

 

Okt 1 2013

Gone (2012)

Amanda Seyfried må ha sett söt ut och sjungit bra i Mamma Mia en gång i tiden, men som protagonist i filmiska äventyr av den mer thrilleraktiga sorten, som dessutom ska försöka sig på att vara lite ryslig, blir hon bara påfrestande.

Och sällan har jag väl skådat en film som lägger så mycket krut på sina red herrings, att historien helt kommer i bakvattnet och blir av den mer irriterande och intetsägande sorten.
Enligt uppgift lär också regissören, en Heitor Dhalia, ha jobbat hårt för att få sitt namn borttaget från produktionen då han hävdar att han hade absolut noll att säga till om.
Kan mycket väl vara så när man lider sig igenom rullens 94 minuter av blaha och lättmjölkshandling.

Jill (Seyfried) har en historia bakom sig där hon enligt egen utsago blev drogad, bortförd och hölls fången i en grop ute i vildmarken…innan hon lyckades fly och hittades irrande i skogen.
Envist hävdar hon sedan att det fanns fler offer innan henne, men polisen har aldrig hittat något som styrker hennes tes och klassade henne rätt snart som lite lagom knäpp (redan här ringer de filmiska klockorna i manuset). När Jill´s syster plötsligt försvinner är naturligtvis Jill övertygad om att det är samme gärningsman i farten igen. Polisen är självklart inte speciellt sugna på att lyssna på den ”fantiserande” kvinnan ännu en gång. Vilket dock inte stoppar Jill som drar igång en enmansutredning som man sällan skådat….där ledtrådarna liksom bara verkar falla över henne som på beställning! Detaljer som är så ologiska och knasiga hastas liksom bara över för att få beättelsen till nya scener. Morr…

Och då det här med alla villospår som ska portioneras ut!
Manuset lägger mer kraft på det än att göra både Jill och historien intressant. Faktum är att det blir löjligt efter ett tag, och se där har man fått ännu ett irritationsmoment och knorra över. Allt detta innebär också att Seyfried blir oerhört påfrestande i sin självpåtagna detektivroll, och man irriterar ihjäl sig på henne istället.

”jag är bäst och jag vet mest!!”

Efter halva filmen håller storyn rejäl slagsida och man bryr sig liksom inte hur det ska gå. För det har man ju redan räknat ut tack vare de klumpiga sidospåren och de klyschiga dialogerna.

Gone är precis vad filmen är. Förlorad in i blaha-träsket med långsökta detaljer och ett manus som känns oerhört ointressant. Dumt helt enkelt.
Inte ens det lilla glädjeämnet att se gamle 80-talshjälten Michael Paré i polisroll kan hjälpa den här soppan.
Här finns inget att hämta och man missar absolut ingenting. Inte bra!

full star

Sep 25 2013

End of Watch (2012)

South Central Los Angeles.
Ojoj, där finns mycket att berätta. Mest kanske ändå om hur misären breder ut sig tillsammans med kriminaliteten, drogerna och de hänsynslösa gängen. Och mitt i allt finns poliserna. Dessa stackars levande måltavlor som knappt är vatten värt i den här delen av tillvaron.

Dagens övning är en snabbmatad odyssé i vardagsträsket genom de två poliserna Brian (Jake Gyllenhaal) och Mikes (Michael Pena) ögon. Filmad som att den upplevs genom diverse olika kameror (en sorts tillknycklad found footage-stil), i bilen, genom Brians olika små videokameror han bär med sig överallt (skälet här är att han håller på med något kursarbete). Nu är inte regissören David Ayer helt konsekvent i sitt bildspråk, ibland är det faktiskt ”vanliga” bilder också på mer traditionellt sätt. Vilket dock är skitsamma. Så dags in i handlingen är man ändå fast i polisernas vardag. Gyllenhaal och Pena är otroligt bra som de två poliserna, har en närvaro med varandra i scenerna, t.ex. i polisbilen, så att man för ett ögonblick kan luras att tro att det är riktiga snutar.

Som vanligt är det en ständig kamp mot gatans element, och polisen är alltid i underläge. Brian och Mike patrullerar sina beat, försöker göra en skillnad för de oskyldiga i den härjade stadsdelen. Det är knark, missbrukare, vapen, hatande gäng och ovissheten om huruvida man ska klara sig igenom sitt skift levande. Motmedlet mot hopplösheten verkar vara humor, skämt, vänskap och att tro på livet utanför uniformen. Mike är gift och pappa och den rastlöse Brian tycks möjligen ha träffat ”den rätta”.

Ayer kör på med en form av gritty stil, oerhört realistiskt, och ibland känns det som att det skulle vara en sorts dokusåpa man skådar. Nästan alla scener är oerhört ”nakna” och intensiva. I vissa fall rentav svettigt spännande. Man kan känna obehaget lura runt hörnet, vid en stoppad bil..eller bakom en låst dörr som våra ”hjältar” försöker öppna.
Förutom vardagslunken lyckas Brian och Mike komma ytterligare unkna och otrevliga aktiviteter på spåren, vissa mönster kan skådas, och till slut tappar de bakomliggande kriminella krafterna tålamodet. Plötsligt är det livsfarligt att vara just Brian och Mike i detta utsatta område.

the cops spelar in ett eget ”cops”

David Ayer är ingen nybörjare med att skildra polismaktens arbete i Los Angeles. Som manusförfattare har han tidigare plitat ihop alster som Training Day, Dark Blue och den mer popcornslika S.W.A.T. Det rätt mörka snutdramat Street Kings är också ett resultat av Ayers regisserande. Där de tidigare alstren mer fokuserade på Los Angeles-polisens interna problem, satsas här krutet på att visa upp en fullt verklighetstrogen vardag för the average cop on the streets. Vilket jag köper rakt av.
Filmen känns, trots sitt dystra innehåll, både pigg, spännande, effektfull och kryddad med lite lagom rå humor. Kudos till Ayer som lyckas så rätt med så liten budget till sitt förfogande….(det ryktas om en budget på ”ynka” 7 miljoner dollars och inspelade siffror på drygt 48!!
Återbäring på satsade cashen!

End of Watch är annars ännu ett inlägg om alltings varande i den hopplösa verkligheten på vissa ställen runt vår jord. Det här är ett Los Angeles som man inte direkt ser varje dag. Mycket bra huvudrollsinnehavare och ett rätt enkelt manus försett med tungt bra realism och finurliga bildvinklar, gör det här till en obehaglig men engagerande upplevelse.

full starfull starfull starfull star

Sep 24 2013

Red Lights (2012)

Olika öden falla olika filmers lott.
Och då berättelsen börjar anta de lite mer svajiga formerna hjälper det inte att rollistan är preppad med lite större namn alla gånger.
Det blir liksom vad det blir.
Typ som här.

Rutinerade forskaren Margaret (Sigourney Weaver) lever på att tillsammans med ambitiöse assistenten Tom (Cillian Murphy) åka runt och avslöja allehanda bluffar och tricks inom den spirituella världen. Samtidigt föreläser Margaret på universitet om vådan av att lägga alltför stor tro och tillit på det oförklarliga och övernaturliga…och att vi männsikor tror på oförklarliga fenomen mycket mer än vad som är nyttigt för oss.

Vad ska man då tro om den blinde spiritualisten Simon Silver (Robert DeNiro) som efter ett antal år i ”pensionering” plötsligt känner sig redo att inta de stora scenerna igen med sin omtalade show, där det bl.a. bjuds på både tankeläsning, skedböjningar och allehanda fascinerande grejer? Silver är den stora snackisen, en sorts paranormal Joe Labero kanske och rätt snart fattar vi också att Margaret har någon sorts beef med den mystiske tjommen.

Regissören Rodrigo Cortés hade något av en miniframgång med sin förra film Buried (Ryan Reynolds-i-en-låda-dramat), men här är det längre till punchlinen. Filmer om paranormala grejer behöver ju oftast ha en ganska bra payoff i slutändan. Den här filmen har visserligen det, men den känns både lite långsökt och rätt..trist faktiskt.

Innan DET händer blir det mer av en transportsträcka och ett manus som inte (tyvärr) lyckas engagera så mycket som berättelsen kanske förtjänar. Weaver är som vanligt stabil, Murphy är hängiven, Elizabeth Olsen skymtar förbi i miniroll och DeNiro…tja han gör en Morgan-Freeman-roll (tar lättförtjänta cash mot några timmars ansträngning).

Tagsen för dagen är drama, mystery, thriller.
Drama kan jag gå med på, och rätt mycket är mystiskt, för att inte säga luddigt. Men thriller…njaeee.
Regissören som själv plitat ihop manuset kanske slog för mycket knut på sig själv för att kunna få med alla de nivåer i filmen han föresatt sig? På bekostnad av ett jämt och flytande tempo, lite spänningsalstrande oklarheter och en engagerande historia.

Red Lights sportar en tilltalande ramstory i början men förlorar sig lite för mycket i mörkt drama och kantiga passager på vägen fram till upplösningen. Inget billigt hantverk, skådisarna gör vad de kan och Cortés fyller ut med murrig scenografi, men känslan blir ändå lite avslagen när filmen är slut.
Absolut inte bland det sämsta man sett i genren, men ingen film man saknar om man skulle missa den.

full starfull star

Sep 20 2013

Detention of the Dead (2012)

Vi (fredags)öser på med ännu en galenskap ur samma genre som förra inlägget.
Tänk The Breakfast Club möter Zombieland, typ (och möjligen ett stänk av Shaun...eller…nä…). Fast mycket sämre. Rejält mycket sämre.
Men..ändå inte så man sitter och spottar och svär och förbannar sig över att man klippte den här knäppa historien en vardagskväll när inget annat fanns att tillgå på burken.

Baserad på en pjäs (!!!!!!) kommer den inte så originella storyn om ett gäng kvarsittare på The Skolan som plötsligt befinner sig mitt i kaoset när zombieapocalypsen bryter ut just där. Nu måste de ju såklart både samarbeta samtidigt som de kommer på nya sköna verbala sätt att förolämpa varandra. Ingen zombierulle har dock vett att kalla sig det om inte de spåniga aktörerna plockas en efter en, vilket tacksamt nog sker här också.

Hela anrättningen är märkligt nog dock gjord med ett sorts jönseri som gör att det blir småroligt vid ett par tillfällen. Och sådana känslor gillar man ju för jösse namn! Även i en lusig zombieflick.

Räkna med ostiga effekter och nördig humor på gränsen till slapstick.
Bäst är naturligtvis just nörden i sällskapet. Vilken hjälte! Fattas bara annat.

Detention of the Dead. Knasbilligt zombieraffel som det inte går att bli förbannad på hur mycket man än vill. Man kan liksom inte låta bli att dra på smilbanden.
Absolut inte bra..men jag kan inte hålla mig från att peta dit en svag liten stjärna till.
Jag kände mig ju ändå lite upprymd efter den här rullen!
För tusan!

full starfull star

Sep 5 2013

Upside Down (2012)

Tänk…om…?
Kolla där, ett begrepp som på två ord kanske beskriver vad film handlar om. Fantasi. Möjligheterna att saker sker på ett sätt som vi kanske inte alltid ser som logiska, troliga eller ens möjliga. Att förutsättningen är på ett speciellt sätt. Handlar inte merparten av filmens värld om detta? Den där känslan som kittlar att man som tittare upplever något som egentligen är ganska omöjligt.

Sedan finns det ju dom som absolut inte kan se en film som är så långt från vår verklighet det bara är möjligt. Är man inskränkt i sitt sinne då? Eller är man bara helt enkelt pragmatisk? Jag är ju en tvättäkta filmisk nörd, vilket också betyder att jag sväljer de flesta världar och förutsättningar som presenteras. Märk väl att bara för att man då och då totalsågar en rulle med allt vad det innebär, betyder ju inte det att man inte tar in filmens förutsättningar och vilken miljö det handlar om. Tricket är ju på något sätt att först köpa premissen och sedan kika på det som sker inom dessa ramar.
Inte alltid lätt kanske överallt.

NÅVÄL. Dagens jeppe bakom kameran heter Juan Solanas, en argentinare som mig veterligen här slår till med sin första film för den breda publiken. Solanas har också plitat på manus och dyker verkligen in i det här med nya grepp, udda förutsättningar och en visuell saga. Kanske är den vid eftertanke inte så bred ändå? Kanske kräver den sin sinnligt öppna åskådare för att till fullo komma till rätta?

Världen i dagens alster är inte en värld utan två!
Så pass nära varandra i världsrymden så att kloten tycks dela på samma atmosfär, men har varsin gravitation som drar åt respektive håll! Krångligt? Visst, som tusan. Men om man skiter i att fundera på logiska och fysiska OM och MEN får man betydligt roligare när man skådar detta. Således kan unge Adam (Jim Sturgess) stå på sin stadiga plats i tillvaron och kika uppåt. Där himlen borde vara ser han istället berg och skog från den andra världen som hänger över honom som ett tak. En visuell grannlåt som faktiskt bara den är värd några extra minuter att glo på. Olyckligtvis för Adam är han fast i den värld där tillvaron inte är en dans på rosor, städerna är lite mer slitna och människorna betydligt mer desillusionerade. B-världen kanske?
I A-världen, den glittrande motpolen ovanför hans huvud och naturligtvis upp och ned, verkar allt mycket roligare dessutom. Kanske man borde ta sig dit ändå? App-app-app. Det går ju inte alls. Respektive världars gravitation och den ”finare” tillvarons lagar tillåter inte alls kreti och pleti och försöka sig på några utflykter. Då blir det kaos i tillvaron.

Som om det skulle stoppa Adam.
Speciellt när han nu av en slump fått span på den flicka han i yngre upplaga för 10 år sedan kysste på en bergstopp (eller var det nu hon som satt på en topp..?), och dessutom upptäcker att hon har blivit den vackraste kvinna han någonsin sett. Men så bodde hon ju i ”fel” värld! Aj!

Solanas flitiga penna tycks alltså ha såsat ihop en ganska enkel liten kärlekshistoria med personer på varsin sida i tillvaron. Den fattige och den lite bättre bemedlade. Kärleken vet ju som bekant dock inga gränser eller hinder. Till detta lägger regissören otroligt snygga scenlösningar som vrider det tittande sinnet lite ut och in vid mer än ett tillfälle, och faktiskt då och då för tankarna till en sådan visuell vackerhet som Blade Runner. Otippat!

och här börjar det bli riktigt konstigt…

Men vinner filmen några poäng i långa loppet då? Har storyn tillräckligt mycket pondus för att ta hem det hela vägen? Kanske inte för att det ska bli den där magiska upplevelsen med fyra glimrande stjärnor ändå. Förutsättningar finns mellan dagens stjärnor Sturgess som Adam och snyggsöta Kirsten Dunst som flickan med det finfina filmnamnet Eden, men det är som att Solanas ändå inte riktigt ändå lyckas få det att tända till mellan dem. Jag ser på deras strävan och envishet (mest Adams kanske), men jag känner inte med dem fullt ut. Kanske är meningen att romantiken ska ta större plats ju längre filmen håller på, men hos mig blir istället detaljerna och det visuella roligare att glo på.

Klart dock att jag håller stenhårt på dagens lovers. Det blir inte lätt under de fysiska förutsättningar som råder, och förutom att trotsa tyngdlagar måste Adam också deala med misstänksamma myndigheter, luriga möjliga bundsförvanter och framför allt att övertyga Eden om att han är The Guy.

Upside Down är märklig film. En sorts hybrid av en gammeldags kärleksstory och ett sorts alternativt universum där de yttre förutsättningarna inte direkt är som de vi är vana att skåda. Det är galet snyggt gjort dock och Solanas behöver inte skämmas för sitt tilltag. Filmens…eh..vackra..feeling får mig att hellre fria än fälla. Och dessutom strunta i all logik.
Kanske blir upplevelsen lite bättre då?

full starfull starfull star

Sep 4 2013

Treasure Island (2012)

Egentligen ett ganska taffligt försök att slå mynt av succeérna med Pirates-franschisen.
Någon tyckte säkert att det var en lysande idé att väcka Robert Louis Stevensons gamla romanpärla till liv igen, nu när kajalförsedda piratsnubbar tycks vara på modet sedan drygt ett decennium.

Budgeten räckte dock uppenbarligen bara till en tvåtimmars tv-film, men å andra sidan behöver ju det inte alltid vara kattskit.
Således, den gamla klassiska drapan om unge Jim Hawkins som verkar vara den enda som vet var den fruktade piraten Flint begravt sin skatt. Dubbelspel, trippelspel och lagom med tv-anpassad våldsaction. Och så lite brittisk humor också. Bäst är Eddie Izzard (!) som otippat briljerar i rollen som den opålitlige Long John Silver (tänker alltid på mormors cigaretter när vi var små!). Elijah Wood känns som en lustig smurf med klet i nyllet levandes vildmarksliv som någon sorts halvvilde på ön där skatten ligger. Donald Sutherland får oförtjänt mycket plats på omslaget då han bara gör runt 7 minuters insats i filmen som piraten Flint.
Billigt marknadsföringstrick där.

Gillar man pirater, gamla skepp och behagligt varma karibiska öar är det här dock helt ok som underhållning en vardagskväll när man är för trött i huvet för att orka ta in något mer avancerat.

Naturligtvis sämre än den sämsta av Pirates-filmerna (eller…kanske inte…) och den klenare budgeten hindrar förekomsten av större folksamlingar i scenerna , men Izzard är ett oväntat bonusinslag som förhöjer stämningen en aning i denna upphottade version.
Ayeeh!

full starfull star

Sep 4 2013

Airborne (2012)

Sista planet ut från London en kväll när stormen rasar som värst. Joråsåatt.
Halvtomt i kabinen (som sig bör i lågbudgetrullar där kostnaderna ska hållas kort), men de som ändock sitter där i sätena är också den sortens kufar som bara kan förekomma i en C-thriller som det här.
Klyschor samsas med övertydlighet. Och ett vansinnigt fyrkantigt skådespelande.

I lastrummet ligger också en låda som vissa på flygplatsen uppenbarligen var väldigt glada att bli av med. Snart börjar folk och fä uppföra sig konstigt (givet) och dessutom mystiskt försvinna ombord på planet. Kursen inställd på Amerikat ändras oförklarligt (vad pysslar piloten med?), vilket får chefen i den Londonska markkontrollen Mark Hamill (just han!) att spela över å det värsta, och man undrar stilla hur vägen från Luke Skywalker och hit kunde bli så….dyster och sned.

Billig variant på thriller med övernaturliga inslag och den ofrivilliga (?) komiken ligger hela tiden och lurar runt hörnet. Märkligt nog har man även lockat in Julian Glover i en roll, liksom verbale hårdingen Alan Ford (Cockneys vs Zombies).
Flygvärdinnan Harriet (Gemma Atkinson) får ordentligt att stå i och man undrar möjligen för en sekund hur det ska sluta och vem som egentligen är vem, eller vad..

Eller vänta…det gör man nog inte alls.

full star

Jul 12 2013

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

Jul 2 2013

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Jun 26 2013

Dark Tide (2012)

Sommaren är här, och med den badsäsongen!
Naturligtvis tarvar en sådan årstid sin beskärda del av vattenskräckisar, eller som vi också säger..farliga djur i mörka vatten.
Givet inslag i semestertider…jaså inte?

Så värst mycket skräckis blir det dock inte av dagens karamell. Mer ett sorts drama med synnerligen oroande komplement i det blöta elementet. En film som jag på förhand mer eller mindre avfärdat som träskigt trams.
Men se vad jag ändå bedrog mig lite grann. Faktiskt.

Rullen har (såklart) inte inhöstat några större stjärnor i snacket runt vår blå boll. Ett objekt att studera bara lite därför alltså. Här sportar Halle Berry moderiktig bikini under våtdräkten när hon blir marinbiologen Kate som utanför den sydafrikanska kusten är ett ess på att simma med vithajar. Jepp, rejäla bjässar dessutom. Enligt historien nästan den enda personen i sitt slag faktiskt. Här ska i filmens början göras undervattensdokumentär som visar Kates färdigheter, men som på ett beställt tecken i manuset går någonting åt skogen och det hela tar en ände med förskräckelse och dödlig utgång för en av Kates kollegor. Så pass att hon tvärt slutar att simma med hajarna faktiskt. (MEN, vi vet ju….VI VET JU!!)

Ett år senare vill burdus affärsman med tonårsson betala ohemult med pengar för att Kate ska ta med dem på utflykt till hajvatten och leda ett gemensamt dyk så kostymnissen ska få känna adrenalinet pumpa. Kate vägrar, ex-mannen Jeff som fixat mötet, och dessutom passande nog är undervattensfotograf, övertalar och vips är sällskapet på väg ut i båten Orc…flåt..Volante. Hade de bara vetat vad som väntar hade de naturligtvis spelat minigolf och tagit en glass istället.

Det bästa med den här filmen är det vrålsnygga sättet den är fotad på. Riktigt classy faktiskt. Och hur själva hajscenerna är gjorda. Fråga mig inte vilket som eventuellt är CGI:at in i filmen, för det är jäkligt bra presenterat i bild. Någonstans har jag ju ändå lite svårt att tro att Halle Berry på allvar simmade med de här hajarna live framför kameran. Eller..?

Det sämsta med filmen är att den segar sig ordentligt i mittpartiet. Det händer helt enkelt nästan ingenting förutom att båten tuffar på, den skrävlige affärsgubben är taskig mot sin son, trogne besättningsmannen Tommy (gissa hans öde…) drar ett par snuskiga skämt och Kate försöker tillsammans med Jeff (Olivier Martinez) köra med ett slags rebound på förhållandet. Eller inte, svårt att veta säkert då de hojtar och gormar på varandra för att i nästa sekund krama varandra förlåtande. Alla klyschor på en gång alltså.

nästan som gamla Spielbergtider…nästan.

Normalt sett har jag lite svårt för Halle Berry, förtjänar hon egentligen den stjärnstatus hon tycks ha? Monsters Ball var en sak, men hjärnsläppet med Catwoman är svårt att förlåta. Dessvärre. Här känns hon väl ok ändå. Det går att köpa hennes rollfigur, och hon SKULLE nog kunna tas för en marinbiolog. Kanske.

Den fysiska spelmiljön är naturligtvis begränsad större delen av filmen då den utspelas ombord på båten, och om man kan gnälla på historien och skådisarnas trovärdighet kan man inte göra detsamma på regissören John Stockwell´s sätt att komponera bilderna. Det är snygg klippning och utnyttjande av finurliga vinklar ombord det trånga utrymmet.
Som ni hör imponerar det tekniska hantverket mer på mig än själva historien.

Den som letar en traditionell vattenskräckis med hajar här kan bli lite besviken. Hajarna är mer med som luriga biroller, skugglika hot, men får naturligtvis sina beskärda sekunder av fokus när det väl hettar till. Kanske är det ändå den mest realistiska hajfilm man sett på ett tag?

Dark Tide är inget du behöver lägga på minnet. Rent storymässigt en rätt klyschig rulle med den mentalt sargade hjältinnan som måste övervinna sina demoner för att kunna gå vidare. Vi har sett´et förut. Därmed inte sagt att det är dåligt här.
Men bäst är fotot!

full starfull star