Shimmer Lake (2017)

Rulle som haft det lite svårt att hitta ut till sin publik. Inspelad redan hösten 2015, sedan hyllvärmare fram till hösten 2016 då Netflix köpte upp rättigheterna och lade ut för streaming under 2017. Hm, bör man vara orolig för underhållningsvärdet? Asch, inget direkt att bry sig om. Filmen siktar inte direkt jättehögt i ambitionsnivån, vilket gör att det blir svårt att bli superbesviken. Influenserna hos debutregissören Oren Uziel verkar komma från Tarantino och Coen-bröder, och sådant är ju alltid svårt att ta sig an.

En småstadspolis (Ben Walker) försöker utreda ett bankrån som uppenbarligen gått snett. Misstänkta snubbar finns. Bla tycks hans bror (Rainn Wilson) vara insyltad. Det ”märkliga” med filmen är att den berättas baklänges. Börjar på en fredag, och tar sig sakta bakåt genom veckan. Udda? Ja kanske, men det tar inte så lång tid innan jag på något sätt ändå kommer in i berättarstilen. Storylinens utformning gör ju också att manuset inte behöver hålla sig helt linjärt i alla lägen. Lägg till detta lite svärtad humor, och det hele borde väl vara i hamn. Eller?

Nja, problemet med rullen är att den aldrig engagerar fullt ut, trots möjligheten att sätta oss som tittar på det hala. Givetvis bygger den omkastade kronologin på att vi aldrig helt ska veta veta vad som egentligen har hänt. Och när väl finalen på rullen kommer, det vill säga starten på den märkliga veckan, blir det mer av ett ”jaha”.
Alla olika inblandade gör nog vad de ska, det är mer i själva storyn det brister. Främst för att allt känns rätt…ointressant. Been there, done that…typ. En fattigmans-Coen-produkt. Självklart aldrig fel med Wilson i en roll. Eller Rob Corddry och Ron Livingston. De två sista är dock med på tok för lite.

Inget du tar fram motorsågen för, men heller inget som är värt att komma ihåg i någon större utsträckning. Lite mellanmjölkig stund sådär i soffan en vardagskväll.

The Incredible Jessica James (2017)

Vem är Jessica James egentligen?? Ett yrväder? A force of nature? En påfrestande, snabbsnackande tjej…eller bara en drömmande, osäker New York-bo som förtvivlat försöker komma över sitt ex?

Svaret är förstås allting. Utom det påfrestande. Istället är Jessica, härligt spelad av Jessica Williams, omedelbart en person jag blir förtjust i. Hon har ett rättframt sätt som inte passar alla, men Jessica lever verkligen efter devisen om ärlighet. I tanke och handling…och kommentarer. Hon drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare och jobbar ”under tiden” med unga kids som också drömmer om teaterns mystik. Att hon också plötsligt hookar upp med den medelålders lite lökige snubben Boone (Chris O´Dowd) känns kanske lite udda..men här döljer sig en alldeles förtjusande spirande romans. Så som det kanske skulle kunna te sig i verkligheten. Okej..sort of iaf.

Rullen regisserad och skriven av Jim Strouse (People Places Things), och förutom en galet charmig story bjuder han på förföriska vyer över New York, rapp humor, lite fräcka skämt, vänskap, osäkerhet, vikten av att aldrig sluta drömma…samt bieffekterna av att gå runt och fundera på det som varit…

Jag får titt som tätt vibbar från gamla När Harry mötte Sally, och det kan ju icke vara ett dåligt omen. Jessica James är ganska incredible mest hela tiden här. Och jag har icke tråkigt en enda minut. Detta är rejäl feelgood hela vägen!

Fyran är möjligen att ta i lite extra…men det är ju ändå fredag.

 

#rysligaoktober: Happy Death Day (2017)

Så var det Halloween 2017!
Den årliga ”högtiden” är över oss once again (och nej Sverige..man firar inte Halloween i november), natten mellan 31/10 och 1/11 är ju gränserna mellan vår värld och den…andra…som tunnast. Det är då det gäller att se upp! Beware!

Bloggens lilla minitema har också i och med dagens inlägg tagit sig i mål vad gäller att foka på filmerna med lite mer rysligt (hrm…) budskap. Som vanligt har det svajat lite i betygen..men det är ju också en del av charmen. It’s a dirty job but someone’s gotta do it.

Idag då, är det det lite kul att konstatera att det går att hitta höstliga rysligheter på bio (oktober -17) också. Vad sägs om en rulle som helt fräckt snor grundpremissen från gamla sköna Groundhog Day (Måndag hela veckan)..och twistar till den till lite rysligt istället!? Smutt! Tree (Jessica Rothe), collegetjej med försmak för partajlivet, hamnar i märklig loop när hon vaknar upp efter en fest..för att på kvällen bli mördad (!), och sen vaknar upp igen samma dag… för att på kvällen bli mördad…och sen vaknar upp igen samma dag för att på kvällen….ja ni fattar.

För varje ”gång” som Tree upplever samma otrevliga dag lär hon sig lite mer om vad som händer. Framför allt börjar hon få kläm på att undvika speciella situationer. Inte utan humor heller. Det som hon dock inte tycks kunna undvika är den rälige mördare i mask som alltid tycks komma åt henne, vad hon än gör. Regissören Christopher Landon (Scouts Guide to the Zombie Apocalypse) fattar grejen med att varva humor och jumpscares. Här ska tilläggas att rullen är oerhört salongsvänlig i goret och satsar sitt krut på fartiga scener och en Tree som på köpet får anledning att omvärdera sitt liv en aning. Just Jessica Rothe i huvudrollen är ett fynd, och bär nästan ensam upp hela filmen. Hon har en skön förmåga att tajma både lökiga skämt och hantera rysligheter på samma gång. Annars är det såklart ett ganska traditionellt birollsupplägg där det finns gott om personer runt Tree som aspirerar på att vara den ”hulige” mördaren som hela tiden tycks få fatt i henne.

Drygt 90 minuters roande underhållning med lite rysvibbar. Ingen himlastormande upplevelse, men nog bryter den mönstret lite vad gäller de klyschiga uppläggen i genren.
Friskt!

  


De grinande pumporna tackar därmed för sig och ber att få önska alla en trevlig Halloween!

 

#rysligaoktober: Annabelle: Creation (2017)

Solid regel i Drömfabriken; slå alltid mynt så mycket det går av konceptframgångar och trender. Alltid!

Den räliga dockan Annabelle syntes första gången i den utmärkta The Conjuring 2013. Om än bara flyktigt och i förbifarten, och med en olycksbådande aura över sig. Klart det inte dröjde länge förrän hon fick sin ”egen” film, den godkända men lite bleka Annabelle 2014. I sann Hollywoodanda behövs således en prequel också! Därav dagens alster. Vad är Annabelles historia? Hur kom hon till? Varför denna aura av ondska i de livlösa porslinsögonen? Svaret finns i 40-talet då dockmakaren Samuel (en fåordig Anthony LaPaglia) skapar dockan åt sin dotter Bee (eller Annabelle om du så vill). Tragedin slår till och Samuel kastas in i sorgens tillvaro ihop med sin fru Esther (Miranda Otto). Hopp i tiden till 50-tal och makarnas stora hus har öppnats för ett gäng föräldralösa kids i väntan på eventuell adoption. Samuel och Esther bor fortfarande kvar, och hoppas kanske på att liv och rörelse i kåken ska..ja..göra vad..? Det dröjer naturligtvis icke länge innan obehagliga saker börjar hända i det stora huset…och allt verkar leda till den uschliga dockan Annabelle som återigen dyker upp, på minst sagt märkligt ställe.

Såja, premissen i den ganska klyschiga storyn satt. In med svenske regissören (heja!) David F. Sandberg, som visade var skåpet skulle stå med underhållande Lights Out häromåret.
Sandberg fortsätter att leka med skuggor och ljud på ett synnerligen övertygande sätt. Ljudmattan är intensiv och sitter i främsta rummet. Minsta lilla knirk blir en olycksbådande förvarning om obehagligheter på ingång. Likadant med bilden. Sandberg utnyttjar ofta det som händer i bakgrunden..detaljerna, när fokuset ligger i bildens framkant. Vilket också gör att jag som tittar…sitter och glor med intensiv blick och bara väntar på att något ska hända! Vilket det ofta gör…men inte alltid där man förväntar det. Klassiskt och fungerande knep!

Storyn är i grunden superklyschig och styltig, men inlindad i så pass snygg produktion som här gör det inte så mycket att det egentligen är ett antal scener staplade på varandra med fokus på att skrämma sina åskådare. Gediget skådespelande av kidsen i rullen. Driftiga Lulu Wilson, som senast syntes i den utmärkta Ouija: Origin of Evil, dyker upp här också. Så ung och redan typecastad in i rysare…? Hardcorefans av skräck suckar troligen åt ”vaniljkänslan” på rysligheterna…men som vanligt hävdar jag att det ofta blir mer underhållande med ”less is more” när det kommer till effekter och gore. Inget undantag här. Sandberg kommer att få gott om fortsatta jobb i Hollywood.

En rulle som gör jobbet!

  

 

I SoF-poddens Halloween-avsnitt #112 pratar vi mer om mysryset med dockjäkeln. Lyssna här vetja!

#rysligaoktober: Jackals (2017)

Att se sin son (eller dotter) vara medlem i värsta mördarkulten…måste vara en av de mer otrevliga saker man kan uppleva som förälder.
Ett barn som tar avstånd från sin familj, raderar ut sitt namn och betygar sin lydnad mot mörka makter. Hur hanteras sådant? Genom att hyra in en ”avprogrammerare” såklart. Typ en sådan som är expert på att kidnappa tillbaka ”offret” och köra värsta konfrontationen. Helst i närvaro av den övriga familjen; frånskilda föräldrar, en bror samt en (fd) sambo med parets gemensamma barn. Efter lyckad kidnappning samlas nu alla i släktens ”jaktstuga” mitt ute i spenaten..där ”the intervention” ska utföras.

Synd bara att ”offret” inte alls är intresserad av några sådana fasoner. Tvärtom, han gör allt för att ta avstånd från familjen på de mest verbala sätt. Snart börjar token yla också….och döm om allas förvåning när ylandet besvaras ute i mörkret runt stugan! Hu! Den galna mördarkulten har SÅKLART spårat upp the family..och tänker nu ta tillbaka SIN ”familjemedlem”. De omringar snabbt stugan, och en sorts belägring börjar. Hur ska det gå??

Rätt intressant premiss för rullens start. Ganska mycket lågbudget såklart, en del av cashen verkar ha satsats på att ge den märkliga mördarkulten en creepy outfit när de dyker upp i mörkret utanför. Masker, i form av djur, som ser synnerligen otrevliga ut. Inte säger de mycket heller. Bara pekar och har sig och viftar med yxor och knivar och annat tillhygge. Tja, sen rullar filmen på, det blir inte så mycket av den där lovande förutsättningen. Mer klyschor som staplas på varandra, och ganska snart kan man nog ändå räkna ut vad som kommer att hända. Vi får inga superkändisar i rollerna, men här märks ändå Deborah Kara Unger som mamman, och Stephen Dorff som ”avprogrammeraren” Jimmy. Goret är salongsvänligt och största behållningen i stämningen skapas med ljussättningen. En film som i slutänden inte lämnar några bestående intryck. Förutom en lovande början dårå.

Snabbkonsumerat. Som en cheeseburgare.

 

#rysligaoktober: The Babysitter (2017)

Nu tar vi lite skratt, svart humor i kombo med slafs och rysligheter. Eller…rysligheter och rysligheter…., så värst otäckt blir det ju icke här, men det blir rätt bra ändå!
Ånyo en ”Original-Netflixare” som pumpas ut av streamingjätten. Kanske lite passande till årstidens ”högtidsstund”..? Här är det regimannen McG (Charlies Änglar/3 Days to Kill ni vet) som hyrts in med uppdraget att leverera en sorts fartig och lite lagom skum variant på ung-pojke-upptäcker-mystiska-sidor-hos-sin-barnvakt.

När mamma och pappa ska iväg på lite ”egentid” lämnas unge Cole (Judah Lewis) kvar hemma i villan i förorten. Frukta dock icke, då vrålsnygga barnvakten Bee (Samara Weaving) är inhyrd för att hålla koll på Cole. Grabben är såklart småkär i sin barnvakt, och tänker inte sova i onödan..planen är att smyga på den heta Bee och kolla upp vad hon egentligen har för sig när ynglingen sover. Att Bee har bjudit in kompisar och verkar ägna sig åt något som ser både otrevligt och nästan lite….satanistiskt (!) ut…hade Cole dock inte väntat sig! Än värre när han dessutom blir upptäckt och gulliga Bee visar sin rätta jag….

Som att kika på en mörk variant på Ensam Hemma-rullarna..sort of. McG öser på med lite knasaction, ett par slafsiga effekter och lökig humor. Dock inte helt oävet. Humorn är så pass svart att krocken mellan komedi och rysligheter funkar. Överlag en sorts ”parodi” på allt från barnvaktsrullar till sunkiga sekter som tillber mörka krafter. Cole blir såklart en handlingens (unge) man och fattar att han får fixa biffen själv om han tänker överleva natten. Bee, med ganska spåniga (men farliga) kompisar, tänker inte släppa knatten över bron i första taget.
Småkul, underhållande för stunden. Jag gillar framför allt tonen på skämten i tid och otid. Högt och lågt. Svart och lökigt. Lewis i huvudrollen gör ett piggt jobb, och Weaving som Bee får vara både förförisk och olycksbådande på samma gång.

Inget för den som letar efter en allvarlig och skräckig historia såhär i Halloween-tider.
Vi andra skrattar gott i 85 minuter.

  

#rysligaoktober: 1922 (2017)

Netflix-gänget som sitter på kammarn och pular ihop ”original”-produktioner åt företaget…verkar för tillfället ha en dragning åt Stephen King. Här kommer ytterligare en story som har sitt ursprung i den gamla författarens hjärna. 1922 är livet inte så jäkla kul för den fattige, men ack så stolte, farmaren Will (Thomas Jane). Visst, han bor naturskönt (?) på en gård, odlar majs som växer bra. Värre ställt dock med privatlivet, där frun Arlette (Molly Parker) längtar till staden och att umgås med andra människor, dessutom börjar hon förakta Will alltmer. Sonen Henry hamnar lite mitt emellan föräldrarnas konflikt. Att ta ut skilsmässa är ingen option för Will då det är frun som sitter på pengarna..och marken. Det finns egentligen bara ett sätt för den fåordige Will att lösa situationen….och en djup brunn finns ju på tomten.

Bra förutsättningar till en fräsig story. Dessvärre kanske det hela inte utvecklas till vad jag väntat mig. Det gjorde ju iof inte Geralds Game heller…men här finns inte så mycket oväntat som lockar när storyn rullar på. Inget nytt att upptäcka. Ja, jag fattar ju rätt snabbt att synden ofta straffar sig hårt. I allehanda former. Och Will får ganska snart känna på lite olika alternativ av det. Kanske dock inte sådär jätteunderhållande i längden, och plötsligt känns de 102 minuternas speltid rätt tradiga. Molly Parker är såklart perfekt i rollen som frun..men hennes talang utnyttjas på tok för lite. Nej, det är istället Thomas Jane som får briljera som den buttre bonden Will. Han känns faktiskt trovärdig här. Bra spelat av honom. Klapp på ryggen.

Bra tidsmarkörer och snygga detaljer hjälper dock inte upp storyn till mer än godkänt för stunden. Mer mörkt drama (vilket i sig inte behöver vara fel) än rysligt. Sensmoralen ligger som en tung filt över storyn. Här finns dock absolut inget man inte sett förut..och i slutänden ställer jag mig ändå frågan om VARFÖR den här rullen gjordes….
Tvåan är svag.

 

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

A.k.a. Salazar’s Revenge.
Precis när man trodde att piratskeppen seglat sin sista rutt…så kommer de tillbaka!
Nu med norskarna Joakim Rönning/Espen Sandberg (Kon-Tiki) bakom rodret. Och DET var kanske ett litet lyckodrag. Regissörerna verkar nämligen ha fattat det här med att ta svulstigheter och äventyr lite på skoj sådär. Pirates-serien körde ju mer eller mindre in på grunt vatten ju fler uppföljare som dök upp…för att till slut stranda helt. Och vi var väl kanske inte alltför många som grät för det.

Är detta nu en sorts revival? Äsch nej, bara ett nytt litet försök att underhålla i piraternas tecken. I och för sig går det ju att ställa sig frågan VARFÖR denna femte del dyker upp. Men skit i det, en frejdig skröna är aldrig fel. Vad får vi här då? Ah, ni vet ju hur uppläggen brukar vara; den olycksalige Kapten Jack Sparrow (javisst, Deppen är tillbaka i sin patenterade jönsiga roll!) får en nemesis efter sig, och så måste det letas efter lite övernaturliga artefakter. I dagens fall är det Spök-Kaptenen Salazar (Javier Bardem med..eh…”böljande” hår) som har svurit på att hemsöka Sparrow en gång för alla. Så pass att han rymmer med sina gastar från ”Devils Triangle” (typ där alla gastar är fast för evigt) för att röja runt på haven. Det enda som kan tygla spökerierna är om man har tillgång och kontroll över ”the Trident of Poseidon”..och var finns nu detta märkliga föremål? Ja, se det är ju upp till alla inblandade att klura ut.  Jo, just det, ni kommer väl ihåg Will Turner? Enter i detta avsnitt hans grabb Henry! Plus en kvinnlig astronom som får vara dagens Keira-Knightley-kärleksintresse.

Vi får lite äventyr, lite CGI-action, mustig musik, en Johnny Depp som fortfarande springer  lika larvigt, solen skiner också fortfarande lika förföriskt över Söderhavet (eller stand-in-Australien). Med den lilla skillnaden….faktiskt…att det inte alls känns så tråkigt den här gången. Upprepande och larvigt, javisst, men inte alls lika trist och pompöst mättat. Regi-norskarna håller det ganska stramt, effektivt och framför allt snabbt. Precis som att de vet på pricken hur de andra rullarna varit uppbyggda, men aktar sig för att gå i samma fälla. Ett antal miljoner är som vanligt inskyfflat i projektet av herr Bruckheimer, vilket  gör att det ser snyggt ut. Fattas bara annat.

Du kan inte räkna med nåt nytt på piratfronten. Och jag kan inte påstå att jag saknat genren direkt. Å andra sidan har jag inga som helst problem att hitta nöje och munterhet här. Men vi rör oss självklart fortfarande i oerhört ytliga vatten. Men det finns väl ingen på den runda jordboll som hade räknat med något annat…?
Slår ganska lätt sina två omedelbara föregångare på fingrarna.

Överraskande underhållande.

Baywatch (2017)

Hahahahahahahaha…och lite mer hahaha!
Jag veeeet, ni superseriösa filmgloare och konnässörer hatar självklart detta som pesten. Vi andra, som gärna smilar på munnen åt ett och annat under-bältet-skämt, flinar åt en Dwayne Johnson som mer eller mindre drattar på ändan i tid och otid, finner pubertalt nöje i att se en vuxen mans erektion ”fastna” i en solstol…ja vi har ändå lite att gotta åt oss här.

Det är förstås en take på den gamla kultiga, nästan ikoniska, tv-serien…som en gång i tiden sportade David Hasselhoff i frontlinjen (not to worry..han dyker upp här också). Dagens Mitch på skutan (Johnson) leder sina livräddare med gott humör och effektivt snygga metoder. Skummisar med knarkaffärer hotar den idylliska stranden och nu är det upp till gänget att ta tag i problemet. Dessutom är det dags för den årliga tryouten…då hugade framtida livräddare får chansen att komma med i gemenskapen. Bland dem finns fd OS-simmaren Brody (Zac Efron). Odräglig, självgod men nästan omöjligt att inte börja gilla. En ny triumf för komediesset Efron! Lägg till detta kvinnlig fägring i form av Alexandra Daddario och en hoper andra modellsnygga livrädderskor…och vi har oss en nästan oförskämt kul provocerande laguppställning. Och just det, självklart den halvtjocke nörden som i slutänden ändå charmar alla och blir lite hjälte. The Rock, Johnson, fortsätter att bjuda på sig själv och sin personlighet. Han räds inte att förlöjliga sin egen uppenbarelse, vilket än en gång ger honom cred i komedisammanhang. Efron är som vanligt askul. Det går icke att ha tråkigt i hans sällskap.

Hela cirkusen på stranden är rattad av regissören Seth Gordon, som bla har den skrattiga Horrible Bosses och den hysteriskt roliga tv-serien The Goldbergs på sitt samvete.
Detta är självklart en av de mer jönsiga rullarna från 2017, men otroligt nog är den mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Lövtunt manus fylls istället med knasigheter, sexskämt, slapstick, klyschor och stötande (?) humor. Precis som det ska vara ibland.

En larvigt kul rulle helt enkelt.

 

Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.

The Big Sick (2017)

En film om sjukdom och krånglig romantik?? Kan det kvala in som höstmys?? Really?

Jajamensan, yes sireee Bob! Dessutom en rejäl BOATS! Och det mest uppseendeväckande med det hele; den manliga karaktären Kumail..spelas av den verklige Kumail Nanjiani (från serien Silicon Valley)!! Hoppsan! Det här är alltså historien om hur ståupparen Kumail möter sin framtida fru Emily. Ett trevande möte som till slut mynnar ut i romans. Samtidigt måste Kumail hela tiden hantera att hans pakistanska familj försöker para ihop honom med ”rätt flicka”, dvs en flicka från Pakistan.

Ytterligare problem uppstår när filmens Emily (Zoe Kazan) plötsligt blir sjuk och hamnar i koma! Precis också när hon och Kumail grälat! Ojoj! Kumail bestämmer sig dock för att hänga vid sjukhuset och vaka, där han också konfronteras med Emilys föräldrar som flugit in för att vara vid hennes sida. Kumail har såklart skrivit manuset själv ihop med sin fru, den verkliga Emily. Några av detaljerna i storyn är enligt dom själva lite friserade för att passa komedifacket, men huvuddelen av det som sker….hände faktiskt i verkligheten. Emilys päron spelas med den äran av Holly Hunter (aldrig dålig i en roll!) och gamle tv-räven Ray Romano (Alla älskar Raymond).

Lite underfundig humor, drama, ovisshet (fast man egentligen vet hur allt slutade)…och romantik förstås! Förutom sjukhusscener får vi också lagom kaotiska och hysteriska moment hemma hos Kumails pakistanska familj när de envist försöker tussa ihop honom med andra kvinnor. Underhållande! Regisserat av Michael Showalter, som skrev den tokroliga Wet Hot American Summer.

En riktigt mysig liten pärla detta!

Blade Runner 2049 (2017)

Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.

Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?

Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!

Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.

Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.

Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!

 

 

 

 

Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

Baby Driver (2017)

Edgar Wrights intensiva skapelse är inget annat än ett rejält glädjepiller!
En slick och kaskadig historia som hämtad rakt ur den populärkulturella tuggummivärlden. Samt den första (?) rulle jag upplevt där banne mig musiken används som en organisk del i det som sker i bild! Skottsalvor i takt med de musikaliska takterna! Jo, man tackar.

Baby (Ansel Elgort), ung och oskuldsfull till utseendet. är dock en jävel på att köra bil på ett sånt sätt att han får jobba heltid hos den märklige Doc (Kevin Spacey), vilken har som sysselsättning att sätta ihop olika crews för att utföra rån mot banker, postkontor och liknande. Baby har en skuld till Doc och han jobbar av den lite i taget. Egenheten med Babey är att han lider av tinnitus och har ständigt en iPod fylld med skön soulig/jazzig/poppig musik i öronen, även när han kör rally på gatorna! Kanske han jobbar bättre. Kanske det bara blir en häftigare effekt i filmen. Skit samma. Läckert är vad det är.

Edgar ”Shaun of the Dead” Wright pytsar på med asläckra biljakter, shootouts, ösig och lökig dialog…plus en spirande romans mellan Baby och söta Debora (Lily James) på det lokala kaffehaket. Kanske är det till och med så att Baby och Debora kan dra vidare mot nya äventyr när skulden till Doc är kvittad? Wright fyller på med allt han kan komma på i sin egen lilla mapp om hur populärkulturen ska återges. Musik, bilar, filmvåld, romantik. En mustig idé av regissören/manusmannen som kör hem applåder från mitt håll. Ytligt och otroligt snygg. Ett koncept som inte mallas in i vad som helst. Jag tänker att inte mycket CGI har använts här, bilåkeriet utförs av top notch-stuntfolk enligt order från regissören. Downtown Atlanta är spelplatsen och jag känner flyktiga vibbar av gamla mästerverket Heat när det kommer till filmens upplösning. Förutom Elgort och Spacey får vi också Jamie Foxx och Jon Hamm som märkliga rånartyper.
Ett riktigt piggelinpiller detta! Musiken går utanpå allt annat och har kanske den riktiga huvudrollen!? Vi får till och med lite snyggt koreograferad dans!

Troligen en film att antingen älska eller avsky.
Jag håller på Edgar!

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.