Etikettarkiv: Sylvester Stallone

Mar 18 2014

tema: Rocky III (1982)

(med obligatorisk Spoilervarning….)
När Rocky-sagan tar klivet in i 80-talet gör den det med besked.
En ny tidsepok. Nytt sätt att flasha en story. MTV-generationen. Stallone hade enligt uppgift redan manuset klart för en del tre när han jobbade på del två.
Nu gällde det att visa upp en Mästares nya fräcka vardag.

Rocky är the Man.
Tillvaron går på räls, rena autostradan. Familjen njuter och har för länge sedan lämnat south Phillys mörka och dystra miljöer. Livet framlivs nu i vräkig villa i väl anpassad och skyddad miljö med sedvanligt antal lyxprylar inom armlängds avstånd.

Som vanligt på film, och i verkligheten, mäts framgången i materiella investeringar. Typ.

Den populäre mästaren från Philadelphia är en miljonindustri med merchandise, bilder, reklam, exponering, spel i olika former (nåt som bl.a. Paulie (Burt Young) har en dålig erfarenhet av då han i något bladigt tillstånd ger ett Rocky-flipperspel en rejäl omgång innan det blir fyllecellen…!).

I boxningsringen firar Rocky ständiga triumfer och slår ut hugade utmanare på löpande band, till tidningsrubrikernas glättiga trumpetande. Inget tycks kunna stoppa den ENORMT populäre gamängen i boxhandskar. Ständigt med ett leende. Bistra tider är dock att vänta.
Som vanligt använde sig Sylvester Stallone av knepen att väva in en del av sin egen tillvaro i sagan. I verkligheten var Stallone större än störst vid det här tillfället i Hollywood. Vilket också innebar att han var ”allas” egendom…vilket också innebar att han kom längre och längre bort från den ”normala” tillvaron. Liksom Rocky gör. Borta är den lite timide, lätt klumpige, och naive mannen av gatan. Av folket. Han som alltid kunde förlika sig med den verklighet som rådde.
Här är Balboa en snygg stilare, alltid med ett kaxigt leende där autografskrivande tycks gå före hård träning och disciplin.

När Rocky så faktiskt börjar fundera på att pensionera sig från sporten, till tålmodiga Adrians (Talia Shire) lättnad, dyker hindret på vägen mot en behaglig tillvaro upp.
In på banan med den råstarke och synnerligen otrevlige utmanaren Clubber Lang, som i överspelande Mr T:s (filmdebuten) skepnad kräver en titelmatch mot mästaren.
Stolthet och irritation över hånet från Lang gör att Rocky naturligtvis inte kan stå emot, trots trogne och slitne tränaren Mickeys (Burgess Meredith) invändningar. Den hårda sanningen uppdagas, självlögnen Rocky matat sig själv med (och för den delen matats med) är han är oövervinnerlig….när Mickey egentligen sett att mästaren förlorat sin ”eye of the tiger” för länge sedan.
De segerrusiga matcher han gått har alla varit precist utvalda mot sämre motstånd för att ”passa” hans lagom mätta hunger.
Ajdå.

Stallone hade som vanligt ansvar för både manus och regi, och satsade på symboliska kontraster för att framhäva skillnaderna och konflikterna i manuset.
Plötsligt blir Rocky den figur som en gång i tiden Apollo Creed var….mästaren som hellre ville synas på bild och showa med allt och alla. Lang sliter stenhårt i ensamhet och underkastar sig en furiös träning, ständigt med ilska i ansiktet. Kan utgången bli på något annat sätt än det förväntade? Naturligtvis inte. Det var dags för Stallones karaktär att betala priset för sin framgång och sin bekvämlighet.
Som för att visualisera för mycket mättnad hos mästaren? Trots risken att en ny utmanare möjligen kan beröva Rocky honom på det största han har, kan han inte riktigt ta det hela på allvar. För mycket skygglappar? FÖR skyddad av alla ja-sägare runt honom?

Stallone använder sig mer än någonsin av enkla men effektiva berättarknep i manuset, som egentligen är det tunnaste av dem alla hittills i sagan.
Här om något tar Stallone till det simpla knepet att försätta huvudpersonen i taskiga sitsar, näst intill knäcka honom, för att sedan låta honom komma tillbaka. Störtenkelt berättat, nästan lite fånigt…men också effektivt och framgångsrikt. Första stopp på vägen, att låta Rocky hit rock bottom.
Dubbla olyckor drabbar Rocky när Mickey försvinner ur handlingen och en tjurilsken Lang gör processen kort med honom i ringen i utmanarmötet. Balboa en skugga av sitt gamla jag, hinner inte med, har inte hjärtat, och Lang är som en hungrig hänsynslös varg. Fiaskot ett faktum och Rocky glider in en sorts depression.
Återigen smart skrivet av Stallone, om än en smula fantasilöst.

Oväntade hjälpen kommer från just Apollo Creed (Carl Weathers) som blir Rockys långsamma väg tillbaka till revansch och ett nytt möte om titeln.
Stallone tog sin figur till nya fysiska miljöer. Bytte östkust mot västkust. Nästanpå komedi när Rocky med entourage ska slipas in i Apollos hood och försöka anamma den nya stilen att träna och förhålla sig. Creed som figur ersatte Mickey som den drivande coachen. Till en början dock inte helt smärtfritt. Rocky tycks bära på oerhört tunga stenar. Inga glada miner här inte, trots chansen till återkomst i stjärnljuset. Dock är det Adrian som SJÄLVKLART får sista ordet och är den som hjälper Rocky över det sista hindret mot en fullskalig comeback. Också på tiden att HON fick lite utrymme i storyn. Fram till nu hade hon endast varit en ytterligare reducerad bifigur i manuset. Synd förstås med en karaktär som ändå varit en sådan stor del av den fina sagan om den enkle boxaren. Okej, här får hon i alla fall leverera det obligatoriska talet som gör att Rocky väcks ur sin mentala dvala och försöker nå tigerblicken igen!

Den där härliga magin och närvaron som genomsyrade första filmen, och delar av andra, lyser tyvärr med sin frånvaro.
Men annat var väl inte att vänta. Just den matiga berättelsen UTANFÖR boxningen som varit lite av grejen med Rocky-sagan är överlag borta. De dramatiska checkpoints som passeras är just nödvändiga ingredienser som pressats in i en ganska ansträngd handling. Stallone och producenterna visste ju vad publiken ville ha. Ytan var liksom viktigare än djupet.
Dollarn och krutet satsas inte helt otippat på filmens klimax, finalen.

Boxningsscenerna är återigen tagna till en ny nivå om man jämför med föregångaren.
Kroppsfixeringen verkar ha gått i spinn utom all kontroll, Stallone har aldrig sett slimmare och ändå musklig ut..och jag kan sakna den lite ”normalare” Balboa. Mr T ser ut som ett frustande lok på kollisionskurs, och ganska snart inser man att filmmakarna övergett allt vad realistisk boxning på film heter. Rundpallarna ekar i arenan, slagen är så tunga att man inte kan låta bli att skratta till när de två kombattanterna bara ruskar på sina huvuden och går vidare in mot nästa attack. Att Rocky en gång i tiden led av en ögonskada som kunde ge honom men för livet snuddar inte ens manuset vid!
Att mjölka ett redan vinnande koncept är förstås helt naturligt, och Stallone ju naturligtvis ingen anledning att ändra på dessa planer. Fighten ÄR snygg och hetsig. Den enda av Rocky-rullarna som faktiskt visar en HEL match i finalen. Vilket i och för sig beror på att dagens finalfight inte alls är lika lång eller utdragen som de andra två varit. Vi vet som åskådare redan VAD Rocky kan, vad han är kapabel till under rätt förutsättningar och humör.
Nu ska det ristas i sten en gång för alla!

Här bryter möjligen Stallone mönstret lite.
Vilket blir till dess fördel. Fighten känns plötsligt mer ursinnig, personlig och hatisk än tidigare.
Boxningselegansen (om det nu någonsin funnits någon) är borta. Det är råstyrka och mod som gäller! Rocky verkar strunta i alla taktiska knep som Apollo givit order om från ringhörnan. Symboliskt slåss nu Rocky för sig själv, för Mickey och för den heder han en gång tappat på vägen från Phillys gator.
Rocky skiter (som vanligt) i allt vad gard och kroppsskydd heter, lägger krutet på att badmoutha Lang som en envis retsticka…och tar de hårda slagen som en klyschig fighter.
Såklart! Synnerligen galet överdrivet. Men i helt i linje med sagans utveckling.

De BÄSTA detaljerna i dagens installation ligger inte helt otippat i filmens upplösning.
Filmpubliken får vad den vill ha, Rocky får upprättelse och gör en solklar variant på den amerikanska drömmen på film om hjälten som alltid reser sig. Stallone som regissör är tillräckligt mycket proffs i ringen för att ge oss den tyngsta fighten dittills. Återigen är klippning och dramats utveckling i snygg synk. Rundpallarna är som vanligt HELT overkliga, men fyller på sitt galna sätt ändå precis den funktion de ska. Rockys svar på den mentala förnedringen i filmen blir kraftfullt, snabbt och effektivt! Det är en helt annan Rocky som står där nu när domaren räknat ut den tillintetgjorde Clubber Lang.
En urstark och kalkylerande Rocky.
Till och med Adrian i publiken känns mer avslappnad och lugnare än någonsin.

Rocky III fokade efter en ganska stabbig handling på en STENHÅRD Stallone som kom tillbaka från avgrunden och visade var skåpet skulle stå.
Manusförfattaren Stallone avpolletterade Burgess Meredith´s Mickey ur sagan på ett ganska dramatiskt, men inte töntigt, sätt och…återinförde den lagom kaxige Apollo Credd i Rocky-världen igen.
Trots att denne kanske egentligen skulle ha varit ute för gott. Kvar då också Paulie (Burt Young) och Adrian som huvudkaraktärens två stora stöttepelare.

Kommersiellt en säker framgång såklart, tillsammans med den efterföljande delen under 80-talet de rullar som spelat in MEST pengar i hela sagan.
Filmiskt nu inget som de större prisjurygrupperna direkt tittade åt. Lite pliktskyldigt nominerades låten ”Eye of the Tiger” av Survivor till en Oscar. Det var liksom allt. Den där lockande blandningen av finstämt drama och sportaction upphörde nog i och med Rocky II.
Från här handlade det bara om att gjuta boxarkaraktären i hårdare material än någonsin förut. Kanske då tyvärr på bekostnad av ett seriöst manus.
Å andra sidan skulle kanske sagan om Rocky bara ha berättats i (högst) två akter?

Just greppet med en något annorlunda final här, och Stallones ändå snygga förmåga att piska upp spänningen, adrenalinet och stämningen, gör att rullen ändå trots allt måste anses som underhållande och bitvis rafflande.
Och därmed tjänat sitt syfte.
Som SPORTACTION läckert snygg och effektiv mot slutet. Som BERÄTTELSE den svagaste länken so far.

Härnäst;
Rocky tvingas uppleva ny tragedi…lägger sig plötsligt i världspolitiken på sitt egna, inte direkt diskreta, sätt…och möter sin hotfullaste (?) motståndare någonsin…!

Mar 17 2014

tema: Rocky II (1979)

(som vanligt: Spoilervarning…)
Det bästa med uppföljaren är att den tar vid precis efter att första filmen slutat.

Man är fortfarande kvar i den behagliga känslan runt Rocky. Den lilla recapen från första rullen hjälper såklart till att sätta moodet.
På sjukhuset försöker Rocky repa sig så gott det går. Han är hela Philadelphias hjälte, och media står i kö för att ösa lovord över denne boxare från ingenstans som mörbultat mästaren Creed så pass att det för ett ögonblick var osäkert VAR titeln skulle hamna till slut.

Rocky deklarerar att hans boxningskarriär är över (ha!), och nu vankas det goda Svensson-livet. Giftermål väntar med Adrian (Talia Shire) och livet känns med ens lite lättare! Klart man måste få spendera lite av stålarna som boxningsmatchen inbringade, vilket bl.a. resulterar i en svart Trans Am, ett par pälsar till Adrian, ett nytt hus…och ännu ett förskräckligt bidrag till den potentiella titeln som Philadelphias verkligen sämst klädde man när Rocky investerar i en svart skinnjacka med ett gult tigeransikte på ryggen. Hu! Giriga penningplacerare vill förstås ta hand om Rocky nu, placera hans smärtsamt intjänade pengar. Behövs inte tänker vår hjälte, men går med på att göra lite reklam. Vilket inte går så bra. Plötsligt gör sig hans bakgrund sig påmind, med uppenbara lässvårigheter. När pengarna börjar sina är det inte lika muntra miner. Att söka jobb blir ingen hit. Vem vill ha en tjomme som knappt gått ur grundskolan?

Stallone själv tog här över regipinnen och satsade på att visa vad som händer när strålkastarna slocknar lika fort som de tändes. Hur snabbt gårdagens hjältar glöms bort. Vad gör en kille med sitt liv, när det kanske inte innehåller nånting annat än boxning? Och aldrig gjort något annat. Mickey (Burgess Meredith) vill absolut inte veta av Rockys spirande tankar på att kanske så smått börja FIGHTAS lite igen. Matchen mot Apollo fick ju också med sig den otrevliga bieffekten av en skada på Rockys ena öga som kan göra honom blind om han fortsätter boxas. Tuffa tider således för Rocky. Kanske kan faktumet att han snart ska bli pappa väga upp lite? Och att hjälpa till på gymet. Manuset tar Rocky in på den förväntade vägen och Stallone plöjer sin figur längs de obligatoriska stoppen och svårigheterna. Naturligtvis handlar mycket av det som händer bara om att sätta Rocky i den positionen att han inte har något val än att dra på sig handskarna igen.

Det lovvärda med den här filmen är alltså det fortfarande finns mycket av värde att berätta om Rocky, Adrian och för all del Paulie (Burt Young).
Hur tungt det än blir för Balboa låter han aldrig kärleken till Adrian grumla hans sätt mot henne. Som att han bär sin smärta med ett sorts skal, även om det krackelerar vid något tillfälle. Hos Mickey kommer dock känslorna fram, och vi fattar ju snabbt att han aldrig kommer att kunna hålla sig från ringen igen. När inget annat återstår.
Här tar kanske Stallone i liite för mycket när han till slut påstår att Rocky behöver boxningen för att få känna sig som en ”riktig man” igen.
En person som kan ta hand om sin kvinna på rätt sätt. Inte vara en belastning. Hrm..klyschorna haglar således.
Att karln riskerar skador och men för livet tycks plötsligt inte vara så viktigt. Inte ens nu när han ska få barn.

Apollo Creed (Carl Weathers) har det inte heller lätt. Hånad och bespottad för att han lät en rookie spöa upp honom. Var verkligen matchen INTE fixad? Är Apollo VERKLIGEN en mästare fortfarande? Saken är klar, Rocky MÅSTE ställa upp på returmatch så Apollo en gång för alla får visa var skåpet ska stå. Att håna the italian stallion offentligt är alltid ett bra sätt att få igång snacket…och till slut kan ju såklart inte Rocky hålla sig.
Slys manus går här som på  räls. Varje obligatorisk checkpoint passeras, men en sista svårighet på vägen behövs slängas in. Adrian i koma och katastrofen hotar. Ett för tidigt fött barn, i kuvös, och plötsligt visar Rocky ändå vad som betyder mest. Boxningen hamnar i skymundan när allt handlar om Adrians tillstånd. Smart drag av Stallone. Och moraliskt såklart. Till och med Mickey, som hittills bara haft matchen i huvudet, släpper det och vakar över Adrian tillsammans med Rocky.

En märkbar skillnad i dagens rulle är annars att Mickey får lite större plats, kanske på bekostnad av just Adrian.
Fortfarande är Stallone och Talia Shire dock nära varandra i agerandet, men man märker ändå att hon förpassats lite till bakgrunden. Som för att vara Rockys samvete….när storyn kräver det.
Naturligtvis är det ändå Adrian som vaknar ur koman och säger de magiska orden till Rocky när rullen står där och väger…(”There´s one thing I want you to do for me…win!”)

På med träningsbrallerna igen, och de där storslagna löpningarna längs Phillys gator…och den stilenliga rusningen uppför trapporna (jajamensan) vid museét!
Framgångens recept, här gällde det att baka med samma patenterade populära smak!

Trots de kanske billiga knepen Stallone trycker in lite här och där, känns det ändå som att historien om Rocky fortfarande faktiskt har något att förmedla.
Precis som i förra filmen använde sig Stallone av just egna erfarenheter för att vässa manuset. I det här fallet just att man ganska snabbt glöms bort i det stora bruset. Att man aldrig är större än sin senaste insats. Efter första Rocky gick ju Stallone på några ordentliga smällar med filmerna Paradise Alley (hans regidebut) och F.I.S.T, båda mediokra dramer från 1978. Bättre då att vända sig till det som gått hem i stugorna förut kanske.
Plus att det ändå fanns en del kvar att avhandla om Rocky och hans familj.

Om boxningsfajten var lite average i originalet så blev det andra bullar här!
Både Rocky och Apollo ser tuffare, hårdare och mer slimmade ut. Sekvenserna är hetsigare filmade, snyggare konstruerade och överlag ser hela matchen mycket mer proffsig ut. Stallone verkar ha sett till att varenda detalj, från färgen på ringhörnan till materialet på boxarnas brallor, ser top notch ut. Fighten i sig är också hårdare nu. Slagen landar tyngre, ljudeffekterna grövre…och framför allt är hela fighten längre och intensivare. En försmak av vad kommande Rocky-rullar skulle ha att visa upp?
Kameran känns mer närgången och en form av….grittyhet blandad med viss elegans sprider sig. Inget snack om att Stallone velat överträffa fighten från förra filmen.

Som det naturligtvis är med sportfilmer, handlar det mesta om känslor. Apollo är snabbt ute här och tänker golva Rocky en gång för alla. Balboa tar stryk på sedvanligt manér, går i golvet ett antal gånger men står ut med smärtan. Som vanligt finns ingen gard med i matchen hos nån av boxarna. Den här gången har ju dock Rocky lärt sig ett par nya trix av gamle Mickey (”You´re gonna eat lightnin´…you´re gonna crap thunder!!!”), och överraskningen sitter fint när filmen går in i sitt klimax. Ingen Adrian vid ringside den här gången, hon är ju hemma och vilar upp sig efter barnafödsel och koma och allt. Paulie finns också hemma i soffan och kör sitt vanliga osande ”trevliga” språk. Främsta orsaken till Adrian inte var plats under filmens final berodde dock mest på att hon var upptagen med en annan filminspelning, hennes och Burt Youngs scener hemma vid tv:n filmades senare.

Kanske hade Stallone lärt sig av regissören Avildsen från förra rullen hur man lägger upp bästa flowet i actionscenerna.
För visst osar det av spänning här. De två frustande boxarna landar otaliga slag mot varandra och filmen använder sig av alla knep, från snygg klippning till smart användande av soundtracket, för att locka in oss som tittar på rätt spår. Just klippningen var något Stallone ville få till på absolut bästa sätt…och det tog 8 månader (!) innan han var nöjd med resultatet. Och just resultatet…tja…fighten är såklart större och grannare än i första filmen. Borta är nu också alla eventuella kill your darlings i manuset. Apollo är en gårdagens man. Nu är det Rockys tur att kliva fram i rampljuset, och Stallone låter honom göra det under den mest dramatiska form man kan tänka sig! Och när det är över känner man sig så där härligt utpumpad som åskådare igen.

Rocky II blir som en smart och stabil förlängning av Rocky. Stallone är redan här tillräckligt rutinerad i karriären att fatta att det gäller att spela vidare på Rockys varma karaktär och allt som redan finns cementerat.
Större delen av filmen har fortfarande en bra och meningsfull story att berätta (med några små tramsiga klyschor såklart), och det känns fortfarande som ett drama med visst djup….om  än bara som en väntan på den stora finalfighten.
Dessvärre var kanske det här sista gången på ett antal år just DEN känslan kunde bokföras på Rocky-kontot.

Succén ett faktum igen förstås. Publiken älskade sin Rocky. Mannen av folket som löper längs Phillys gator och bevisar att med stort hjärta och mod kommer man långt.

Nu var Rocky på tronen för att stanna. Stallone tog i och med denna film sin karaktär högst upp på pallen, där han skulle komma att stanna ett bra tag framöver. Redan här hade Stallone börjat fundera på en tredje del i sagan. Frågan bara…hur tar man storyn vidare från den HÄR triumfen…?

Liksom sin föregångare slutar filmen på en high note, i ringen, med en lycklig Rocky som mörbultad och misshandlad tackar allt och alla…och framför allt Adrian; ”Yo, Adrian!! I did it..!”

Och visst är det en rätt härlig, engagerande och samma sköna triumf hos mig i soffan i slutänden.
En värdig uppföljare….men långt ifrån lika magisk som föregångaren.


 

Härnäst:
Rocky får känna på bistra tider, förnedring…och längtan efter revansch.
Dessutom möter han sin kanske….otrevligaste motståndare någonsin…!

Mar 16 2014

tema: Rocky (1976)

Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?

Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.

Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!

Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.

Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!

Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren.  Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.

Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.

Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.

Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.

Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!

Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!

Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.

Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!

Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.

Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.

Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!

Enhanced by Zemanta
Feb 12 2014

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

Feb 6 2014

Homefront (2013)

Jaha, nån hittade minsann ett gammalt manus utvecklat från en roman och nedplitat av självaste Sly Stallone. Uppenbarligen legat i någon byrålåda ganska länge…då man kan läsa sig till att Stallone först tänkte göra historien till en del i Rambo-franschisen men skrotade idén längs vägen.

Nytt liv och justering i storyn och in på banan med pålitlige vigören Jason Statham som fd knarkpolisen Broker, vilken nu inget hellre vill än att leva det goda livet med sin dotter i nyinköpta huset.

Synd bara att de bor i värsta redneckgrönskan djupt nere i Louisiana-södern där alla tycks koka knark i garaget och den lokale sheriffen ser åt ett annat håll för att bevara lugnet. En slumpmässig incident leder plötsligt till att grannskapets lokale knarkbaron, Gator Bodin (James Franco) får ögonen på tuffe Broker. Illa, då man inte sportar en bakgrund som undercover-snut i de här trakterna ostraffat.

Precis, det låter som det kommer.
En gammal hederlig oneman-show mot både det lokala buset och inhyrda torpeder i MC-västar. Givetvis ser det oerhört platta manuset till att trycka in en liten koppling till Brokers förflutna också. Hade man väntat något annat? Statham gör en Statham och kör en dag på jobbet, lite lagom oinspirerad sådär…de här rollerna klarar han ju med vänsterhanden utan nån större inlevelse. Inte så det blir uselt dock, att se vår bistre vän kicka skiten ur diviga rednecks kan aldrig vara fel. Ge dem bara.

Däremot behöver man inte bemöda sig om att koppla på någon större hjärnaktivitet, man oroar sig liksom aldrig över hur det ska gå. Inte ens när det är en 10-årig dotter inblandad i storyn. Känns lite som en gammal avsomnad 80-talsrulle med alla ingredienser. Såna som just Stallone, Dolph eller varför inte Patrick Swayze hade som lite adelsmärke. Kanske regissören Gary Fleder( ..och han älskade dem alla) kör lite på nostalgin här…? Däremot fattar jag inte att han låter ett irriterande plothole passera förbi. Struntade man i det i klippningen för att klocka in speltiden på sedvanligt dryga 1.35 som sig bör i lättviktiga rullar?

Franco blir knappast skrämmande som badass, men det får väl gå. Lite lagom (o)roande också att se Winona Ryder som sliten bikerbrutta. Man kan inte direkt påstå att hennes karriär tagit någon vidare fart igen såhär på äldre dar om man bara lyckas landa roller i sådana här dussinfilmer. Gamle sköningen Clancy Brown (Highlander!!!) används på tok för lite och kunde gott fått lite mer att göra som den lokale snuten.

rullens djup analyseras flitigt

Jaja, nu ska jag väl inte sitta här och gnälla. Visste ju vad som väntade. Det är ju trots allt en rulle som inte försöker dölja vad det går ut på. Skulle Stallone själv skulle ha tagit hand om huvudrollen? Äsch, det hade inte spelat någon större roll.

Homefront kör sitt race och sedan är det klart. Enkelt och tunt som ett bakplåtspapper, men det gör liksom inget. Här är det slåss-pang-boom-som gäller. Och sen går man vidare. Här går det inte att djupdyka sig ned i några större analyser. Inte bra. Inte uselt.
Ok i kategorin ”spöa upp ditt lokala badass”. Statham pålitlig. Nästa.

Aug 10 2013

Sommarklubben: Daylight (1996)

Klart man petar in en katastrofrulle i sommarnatten.
Minst ett drama där eländes elände utspelas är ju ALLTID gångbart när årets sommar ska avnjutas. Och, det finns ju rätt mycket äldre material att ta av om man säger så.

Här är det möjligen i lite mindre skala, men ändock synnerligen prekärt.
Att ta sig via tunnel in och ut i New York ter sig uppenbarligen very risky (hade jag vetat det när jag själv åkte där för eoner av tid sedan…då vete i fan…), speciellt när olyckan är framme och stänger in ett par olyckliga satar under ton av betong, grus och annat bråte. För att inte tala om de hotande vattenmassorna som trycker på.

Men, fear not ty dagens hjälte…ex-räddningsledaren Kit Latura (Sylvester Stallone) är i faggorna är tydligen den ENDA i sällskapet som vet hur situationen ska behandlas. Vilket han också gör medelst lite äkta Sly-manér.
Det är story enligt mall, förväntade turomgångar i ordningen birollsinnehavarna plockas ur handlingen. Men hell, det är också rätt underhållande och ganska trivsamt actiondrama fram till den förväntade upplösningen. Stallone kör ändå ett rätt återhållsam stil här och framstår mest som gemytliga snubben…som dessutom lyckas flörta in sig hos helylletjejen Amy Brenneman.

Daylight har förvisso ett par år på nacken,och det var ett bra tag sedan jag såg den senast. Men den håller fint. Gott gry i Stallone och man liksom sväljer de flesta flosklerna som dyker upp med jämna mellanrum. Bäst är ändå när dumkaxige Viggo Mortensen gapar efter för mycket. Han skulle lyssnat på förnuftige Sly.
Instängt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jul 12 2013

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star

 

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Feb 9 2013

Dredd (2012)

Jodå, jag tillhörde dem som läste serien då och då under uppväxten. Det var våldsamt och grafiskt och en annorlunda motvikt till de mer ”normala” serietidningshjältarna. I vuxen ålder kan man ju naturligtvis drista sig till att se mr Dredd som en sorts satiriskt kommentar över 70- och 80-talets utseende i samhället.
Men vad tänkte man på det när man var ung..yngre…?

Det tycks också som dagens film är lite av den berömda vattendelaren hos oss skådare. Den gode rättskiparen Dredd har ju bevisligen gestaltats en gång på Hollywood-film förut, och då var det ju som bekant herr Stallone som 1995 bar upp den svarta dräkten. Viss mått av spott och spä lät naturligtvis inte vänta på sig då många serietidningstrogna tyckte att Sly nästan förlöjligade Judgen och framför allt pysslade med sådan hädelse som att slita av sig hjälmen i parti och minut! Det gör man ju naturligtvis inte om man är den stentuffe hjälten med dödliga rättigheter.

Jag kommer också ihåg att jag själv blev rätt besviken på -95-års version, och då gillar jag absolut Stallone och de flesta av hans filmer, här kändes det mest som en standardiserad actionrulle med plastig scenografi och ansträngd humor och inte alls i närheten av råheten och tuffheten från serien. Vad tex Rob Schneider egentligen skulle i den filmen att göra har jag ännu inte riktigt fattat…

Lite misstänksamhet nu då från min sida då detta dagens äventyr ska till att avnjutas. Kan regissören Pete Travis som stod bakom den i mina ögon, underhållande Vantage Point för ett par år sedan, ha något att tillföra genren? Ja se på fan, det kunde han! Här har vi nu en Dredd som stigen ur en av de otaliga serietidningarna. Det är dyster framtid, det är motorcykeln, det är livsmörk syn på tillvaron och det är framför allt hjälmen på! Tack och tack igen för den! Travis och manusnissen Alex Garland verkar ha förläst sig på utvalda nummer av tidningarna och bestämt sig för att visualisera det mesta som förekommer i dessa serierutor. Således är detta pang-på-rödbetan-action, skippad onödig dialog och en nästan total brist på humor. Nattsvart action är tydligen ämnet för dagen.

Judge Dredd får här med sig rookien Anderson (Olivia Thirlby) ut på uppdrag, en nybörjare som dessutom visar sig besitta vissa muterade egenskaper vilka kan vara lite handy längre in i handlingen. Dredd själv muttrar som vanligt mest tjuriga saker och deras första uppgift består i att undersöka ett dödsfall i ett enormt skyskrape-bostads-komplex. Snart blir de varse att stället styrs av knarkdrottningen Ma-Ma (Lena Heady i en skön badass-roll), och hon tänker inte släppa ut några Judges levande ur ”sitt” hus. Återstår bara en sak för lagens långa armar, att bokstavligen slå sig upp igenom huset och ta buset av daga medelst sprittande filmvåld av varierande grad.

nu jäklar blir det Dredd-spö

Handlingen här är således så enkel att det nästan blir löjligt. Å andra sidan är det hela så anpassat till serietidningsformatet att det faktiskt känns riktigt lyckat. Det är full fart, plattityder i dialogen och en sjujävla massa smällande och skjutande. Kan naturligtvis bli tröttsamt i längden, men många av scenerna är förbannat snyggt filmade med både ljussättning och tempo och gör det stilistiskt gött att kika på.

Några ord om dagens Dredd-tolkare måste också nämnas, Karl Urban. Må vara att han aldrig kommer att vinna någon Oscar för sina roller, men banne mig om han inte slår Stallone med hästlängder i sitt performance. Med egentligen bara munnen som redskap (hjälmen sitter ju alltid på, remember..) får han ändå ur sig det som behövs för att han ska bli bilden av det där grymma badasset med lagen på sin sida.

Dredd är en riktigt vrålande smällkaramell som faktiskt överraskade mig positivt. Här tycker jag att man nästan på pricken lyckats fånga känslan från serietidningarna och lägger fokus mer på det grafiska och att göra Dredd till en mytisk figur. Mycket mer än Sly lyckades med. Storyn är rak och väldigt enkel. Larvigt enkel, men effektfull. Ohyggligt mycket skjutande, men på något sätt passande stilen som filmen vill eftersträva. Jajamen.

Okt 19 2012

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

Okt 11 2011

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Okt 26 2010

The Expendables (2010)

Vilken grej! Vilken idé! Som en gammal fin klassåterförening, där tiden liksom har stannat till när man träffar de gamla kompisarna. Vilken nostalgitripp!
Det kunde ha blivit alltså.
Det dröjer inte alltför långt in i filmen tills jag börjar skruva på mig lite mumlande och känner en föraning om att det värsta är att vänta. Det som låg som en sorts gnagande oro och baksida på det blänkande myntet när filmplanerna hos regissör Stallone först blev kända i filmvärlden. Och det hjälps inte hur mycket nostalgi eller gammal 80-talskänsla jag än försöker uppbåda av hela mitt filmsinne; det här är en riktig skräpfilm. Riktigt mög som utan sina namnkunniga skådisar inte ens skulle föräras en C- eller D-stämpel. Den otroligt korkade historien om de ärrade legoknektarna som tar sig an ett korrumperat örike verkar Stallone snutit ur näsan en kväll på Planet Hollywood, och är världens sämsta anledning till att få skapa skjut- och spring- och smäll utav bara f-n. Gärna också i totalt beckmörker.

Men, hojtar du, det är ju lite det som är meningen för oss filmdårar. Att det ska vara som på det glada 80-talet, då historier som dessa kunde nå miljonpublik på bio och VHS. Åh fan säger jag, då tyder det på att vi verkligen borde skämmas för vår smak ”back in the old days”. Det här är ju galet dåligt. Inte ens kul ur nostalgivinkel, inte ur någon vinkel alls förresten. Credit dock till Stallone för att han fått med ett par av de gamla tunga namnen från då det begav sig, å andra sidan blev de säkert lyckliga över att någon ville ha med dem i en film igen. Den enda som inte ska ha på truten för sin medverkan i det här galna påhittet är Jason Statham som faktiskt då och då kan bevisa att han är en man för framtiden, och i många filmer rätt underskattad. Här får han ju dessvärre rätta in sig ihop med de andra jönsarna i ledet. Eric Roberts hade man velat se mer av, som skurk gör han sig helt perfekt med sin eländiga skådisförmåga, men givetvis ”extraknäcker” Stallone som skådis också och tillsammans med Statham stjäl de den mesta av speltiden. De andra medverkande är bifiurer och göra sig icke besvär, och Dolph Lundgren blir en sorts trött parodi på sig själv och sina skräpfilmer och jag tappar snart intresset för hans figur. Inte ens ”bröderna cameoroll” kan lätta upp stämningen.

The Expendables är en orgie i gäspningar för mig som tittare. Det smäller, skjuts och mumlas plattityder enligt mallen. Storyn är direkt dum och man tycker ju att Stallone kunde för bövelen ha kommit på något annat i manusväg som kunde ha infattat de gamla veteranerna. En galen hype innan premiären, samma känsla som när Rambo kom tillbaka än en gång för ett par år sedan. I sin enfald hade man hoppats på något extra, men då liksom i denna soppa faller allt ihop till en riktig axelryckning och irritation. Nostalgin funkar helt enkelt inte. Sylvester Stallone själv är riktigt plågsam att titta på, med sitt härjade, förvridna ansikte som tycks ha genomgått en förvandling hos Hollywoods värste botoxexpert. Det är bara att konstatera att vissa idéer ser kanon ut på papper, men mår bäst av att bara vara just en idé. Det här var illa, riktigt illa.