Kategori 1

Dec 7 2011

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.

Nov 14 2011

The Lost Future (2010)

Det här med tv-filmer är ett riktigt gissel.
Man vet inte riktigt vad man får, vilket man i och för sig inte vet när det gäller ”vanliga” filmer heller. Men tv-filmer känns särdeles luriga eftersom distributörer ofta vill tillskriva dem samma status och tyngd som en vanlig film.

Jag vet inte hur det är för er andra, men själv är jag otroligt känslig för det där och snappar blixtsnabbt upp de avslöjande signalerna. Det handlar allt som oftast om den forcerade historien, de mindre påkostade effekterna, det oftast sämre fotot i kombination med alltför snabba klipp tv-style och det faktum att filmens skådisar inte ens går att hitta i den bästa B-film.

Men visst, det finns också bra tv-historier som mer än väl kan förhöja tittandet. Det här är dock inte en sådan. Dagens dikeskörning börjar med en grupp män som rör sig i en skog, snart har de lyckats bekämpa något som ser ut som en gigantisk hamster korsat med en förvuxen koala och vartefter förstår vi att det handlar om den ack så uttjatade framtiden efter att en större katastrof inträffat och över världen breder djungler, våtmarker och öknar ut sig.

Ytterligare hot finns också i form av att andra väldigt skumma varelser, en sorts kombo av förvildade zombies och kannibaler (naturligtvis en effekt av en fruktansvärd sjukdom som härjat över världen) gör livet allmänt surt för den lilla kolonin av människor i sin skog där de mest verkar sitta och  trycka i brist på annat att göra. Lösningen på alltings gåta och motgång vad gäller det förflutna tycks finnas i ruinerna av Storstaden (självklart) som bara ligger ett par manussidor bort. Den obligatoriska äventyrsgruppen ger sig av och får handskas med standardiserade och klyschiga hinder som är så intetsägande att man allvarligt sitter och fingrar på stopp-knappen.

Bean börjar misstänka dåligt rollval i pågående karriären..

Illa spelat är det också av okända tv-skådisar där noll möda verkar ha lagts på någon större personregi. Det enda förvånande är att man tydligen skickat en fet lönecheck till Sean Bean som kommer in och lite pliktskyldigt hasplar ur sig plattityder till höger och vänster. Easy money för honom såklart, men frågan är om han verkligen vill att detta jobb ska stå med på hans cv i framtiden…? Dåligt omdöme säger jag i alla fall.

Det är halvtaskiga effekter och någon större kruttunna har sannerligen inte satsats på att få till snygga backdrops eller fräsiga digitala lösningar. Storyn är brutalt forcerad, kapar hörnen alldeles för ojämt och oengagerande och det tycks inte hjälpa att det är icke helt okände Hollywood-dansken Mikael Salomon som basat på inspelningen. Det hela blir till en mischmasch av allt vi sett förut. Fast sämre. Det som hade kunnat bli något slarvas bort på nolltid. Och alla har hela tiden så förbannat vita tänder för att vara halvvildar! Bara en sån sak.

The Lost Future kan möjligen ha tjänat som inkörsport till ett framtida serieprojekt. Eller också bara ett försök att spinna lite på temat att blanda postapokalyptiskt mumbojumbo med äventyrsgenren med anpassning för dumburken. Hur som helst är det ett irriterande dåligt försök som jag ångrar att jag slösade tid på. Och nu har jag dessutom slösat text på den också.

Nov 9 2011

The Inglorious Bastards (1978)

Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.

Okt 5 2011

Natt utan nåd (1968)

Löjligt enkel historia från slutet av 60-talet, en kidnappningshistoria som inte riktigt går enligt planerna.

Amerikansk produktion som utspelas i Frankrike och tycks i många scener följa den franska filmvågens sätt att skildra scener, långa tagningar, märkligt musikval och en grov klippstil som inte direkt får historien att flyta jämt.

En ung kvinna anländer till Paris via flyg och det dröjer inte länge förrän hon sonika är kidnappad av ett slugt sällskap som tänkt sig håva in lite lätta dollars från farsgubben. Kvinnan körs omedelbums till en avlägsen villa vid havet där sällskapet ska invänta lösensumman som ska göra dem rika. Enligt sedvanlig rutin finns den rutinerade ledaren (som ska göra sin sista stöt innan ”pensioneringen”), hans högra hand och den som är den smartaste i sällskapet, den irrationella och drogberoende flickvännen samt den råe torpeden med sadistiska tendenser som hellre vill döda kvinnan på stört. Karaktärer i svart och vitt. Inga gråzoner här inte.

Marlon Brando hade vid den här tidpunkten suttit i frysboxen ett par år på grund av alla sina påhitt och divigheter, men fick här chansen till comeback i liten skala. Som ledarens högra hand Bud är det också han som håller ordning på torpet och försöker sy ihop den unkna kidnappningsaffären så gott det går. Brando gör vad han kan med dialogen och manuset som känns synnerligen stabbigt och väldigt föråldrat. Berättelsen hackar på flera ställen och skådespelandet är överlag stelt och övertydligt, på gränsen till irriterande.

Nog för att filmen är produkt av sitt 60-tal, men den känns verkligen ofärdig och mer eller mindre ihopslängd av nöd. Förutom Brando kan sådana gamla storheter som Rita Moreno och Richard Boone skådas i de andra rollerna, men inte ens mixen av sin tids större skådisar kan hjälpa upp historien till några tillfredsställande höjder.

Gängets galet ologiska plan för att slutföra kidnappningen känns rent irriterande och overkligt omständigt. Filmens klimax utspelas vid husets stränder och är filmat i nattmörkret precis innan gryningen vilket innebär att man inte ser speciellt mycket av det som sker i finalen. Som actiondrama på tok för blekt med ett slut som påstås vara uppseendeväckande för sin tid. Idag rycker vi väl mest på axlarna åt detta.

Natt utan nåd, med den udda originaltiteln The night of the following day blir mest en parentes  i 60-talets filmflora, och kanske inte den succé Brando ev. hade hoppats på. Manuset är för ryckigt och spretigt. Scenerna känns mest staplade på varandra och jag ifrågasätter starkt det allt annat än smarta sättet att hantera sin gisslan. Det mest intressanta jag kan komma på vad gäller den här filmen är hur en nyinspelning skulle kunna se ut och vem som skulle kunna axla Brandos roll.
Russell Crowe?

”If I come back and I find out that she’s not all right, I’m gonna take that burp gun and I’m gonna jam it up your nose… and I’m gonna pull the trigger ‘til it doesn’t work any more.”

Okt 3 2011

Green Lantern (2011)

Och varför blev det så här nu då?
Återigen en superhjältes historia tagen till filmduken. En superhjälte som jag än en gång inte kan förhålla mig till på något speciellt sätt, förutom att han förekom ganska flitigt i serietidningen Gigant som jag nog glodde i lite då och då under uppväxtåren.

Vad jag kommer ihåg är att han verkade vansinnigt tuff som kunde ”trolla” fram nästan vad som helst med sin ring. Hjältens, Hal Jordan, bakgrund har jag ingen som helst koll på och lite snokande på nätet ger vid handen att det uppenbarligen funnits ett antal Gröna Lyktor-poliser på jorden vid olika tillfällen!

Nåväl, dagens historia förtäljer om hur just testpiloten och allmänt oansvarige Jordan i Ryan Reynolds gestalt blir utvald att bli en av de många poliser som patrullerar universum i godhetens (och grönhetens) namn. Med sina ringar har de krafter och  förmågor som mer än väl gör dem till rena superhjältar i tajta trikåer. Givetvis finns det onda krafter med i spelet, och ett par ljusskygga figurer förekommer även på jorden för att göra livet surt för den utvalde.

En hjälte som (naturligtvis) måste lära sig ödmjukhet, mod och att följa den rättrådiga viljan. Men herregud så tråkigt det blev!
Jag som alltid har ett gott öga till fantasifulla superhjälteepos känner bara hur fokuset rinner iväg trots ideliga försök att verkligen ta till mig vad som händer. Historien spelar otroligt svår och det droppas utomjordiska namn hit och dit, allvarliga gestalter har möten på obskyra utomjordiska ställen, en rätt ointressant sidohistoria om en försynt professor som går bananas när konstigt ämne kommer in i kroppen och ställer till det. Grejen är bara att allt som görs känns halvhjärtat och utan större inlevelse.

Visst, effekterna är kanon och kan inte klagas på, men vad gör väl det när allt i övrigt känns ogenomarbetat och inte direkt spännande. Man undrar i sitt stilla sinne hur producenter och manusnissar tänkte…? Att kalla filmen bred och tillgänglig för alla känns verkligen som en lögn i sammanhanget. Troligen är det endast de supertajta fansen till serien som vet hur att uppskatta den sega historien som knallar på utan att jag bryr mig speciellt mycket.

Ryan Reynolds gör väl ingen större skada som nr 1 i rollistan, men tillför å andra sidan inget heller, han får den obligatoriska chansen till förändring och får på köpet kyssa den snygga kvinnan. Mest anmärkningsvärt är annars att Tim Robbins av alla människor accepterat en roll i detta spektakel. Den ideologiske Robbins kanske börjar få tomt i plånboken?

Green Lantern är katastrofalt tråkig och träig. Synd som bara den när man nu har tex Martin Campbell bakom kameran som bevisligen trollat fram snygga alster förut, och x antal miljoner till sitt förfogande att bränna på en mustig historia. Dessutom känns allt så inihelvete pretto så man nästan storknar. Kanske man helt enkelt valde fel superhjälte att profilera?
Vem ville vara Gröna Lyktan när man lekte som liten….liksom?

”I’ve seen you naked! Of course I know who you are! A simple mask is not gonna hide anything!”

Sep 29 2011

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”

Aug 11 2011

Carpenter x2!

Sommartider och kanske speciellt semestertider tycks ofta bli än mer inbjudande till att ta omtag på gamla rullar från förr.
Som i det här fallet, att gräva djupt i säcken och plötsligt få upp två alster av gamle John Carpenter.

Dock, ska det visa sig, inte den vitale och fräsche Carpenter som verkligen var ett namn att räkna med i slutet 70- början på 80-talet när ett tonårssinne tjusades av titlar som Dimman, Halloween och varför inte Starman!. Precis som mitt rätt osvikliga minne kommer ihåg var jag inte direkt överförtjust första gångerna jag såg nedanstående alster. Och den här gången blev jag snarare beklämd och rentav lite förbannad.
Hur tusan kunde det gå så här?

Flykten från L.A. (1996)

Först ut på reprisbanan en film som mycket väl kan kvala in på listan över helt onödiga uppföljare, till råga på allt en svindlande illa maskerad nyinspelning som det egentligen är.
Man undrar varför?
Varför förstöra det goda minnet av coole Snake Plissken från NY-äventyret?

Rätt färglös redan när den kom lider den oerhört av tidens tand, både visuellt, utformning och framför allt storymässigt. Vissa uppföljare kan ju vara rentav lysande och lite snyggt rebootande, men här snackar vi fan rent plagiat på sitt eget mästerverk. Hur tusan tänkte Carpenter egentligen!? Lätta dollars!?!
Byt ut NY mot LA, in med en oerhört ansträngd historia om jordbävning, polisen som maktmedel och jätteviktig-borttappad-manick som gör att Plissken än en gång måste in på främmande, isolerat område och konfronteras med diverse pajaser och knäppskallar av varierande sort. Ett så uppenbart fantasilöst manus kan inte mer än kallas hafsverk. Och så undrade Carpenter förbannat varför publiken svek…

Flykten från New York var på sin tid rätt banbrytande, hade den tidens coola effekter och en rätt galen och skönt oborstad historia som i vissa fall förde tankarna till ironi och framtidssatir. En film i fin 80-talsanda helt enkelt. Att upprepa detta i denna historia känns istället som att plötsligt titta på en sketch om fenomenet Snake Plissken.

Som actionstory en trött upprepning av minsta detalj i originalmanuset, Kurt Russell får väl delvis ta på sig skulden eftersom han enligt uppgift var en av de drivande krafterna som ville få filmen gjord. Naturligtvis spelar han Snake med sedvanlig pondus och man kan inte tycka helt illa om den här figuren. Den enda andra som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Steve Buscemi, som kör en patenterad Buscemi-roll med mycket snack och låt vara lite snygg ironi i kommentarerna. Noterbart också att sköningen Bruce Campbell flimrar förbi ett par sekunder som flippad knäppgök med smak för skalpeller.

Som helhet en rejäl besvikelse, högst onödig som uppföljare och som också dessvärre svärtade ned minnet av hårdingen Snake en aning. Av den innovative Carpenter märks inget här utan det blir mest en högst standardtillverkad trött resa mot slutet där Snake givetvis får sista ordet och förhoppningsvis såg till att allt snack om ytterligare uppföljare begravdes. Möjligen inte uselt men oerhört trist som film, med mikroskopiska ljusglimtar . Rejält svaga tummar här.

 

Ghosts of Mars (2001)

Man undrar ju också stilla nyfiket om inte Carpenter tagit till sig något av det faktum att hans senare filmer i den nedåtgående karriären inte direkt rosat marknaden.
Man kan bara undra vad som rörde sig i hans huvud  vid tillkomsten av den här soppan. Eller skämtet till film kanske är bättre uttryckt.

Ledsen kan man i alla fall bli över att se hur en sådan ikon som Carpenter ändå var vid en viss tidpunkt plötsligt faller djupt genom lagren och sedan kränger ur sig sådan här dynga. 
I framtiden har människan koloniserat delar av Mars och små gruvsamhällen växer upp här och där. Den mer än usla historien följer ett antal poliser som är utsända till ett litet samhälle för att eskortera en ökänd brottsling tillbaka till huvudbasen där han ska tas i stadigt fängsligt förvar. Vad sällskapet inte räknat med är att oförsiktiga gruvingenjörer plötsligt av en händelse släppt lös onda krafter som nu verkar ta varenda kotte i besittning och förvandlar dem till…tja…kan det vara någon slags zombier…?? Skrattretande dåligt är det i alla fall.

Filmens hjältinna är polisen Ballard(Natasha Henstridge) som backas upp av ingen mindre än Jason Statham i början av sin karriär, och gamle Ice Cube som den infångade brottslingen med det mustiga namnet ”Desolation Williams”… vilken nu måste ställa sig på samma sida som poliserna i kampen för överlevnad.

Det skjuts, springs och hoppas i något som alltså ska föreställa ett gruvsamhälle på Mars, men mest påminner om ett grustag i mellansverige. Kulisserna är så satans dåliga att de direkt för tankarna till de gamla sci-fi-serierna som gick på tv när man var grabb och där allt var inspelat i studio och det ekade när de pratade. Här kommer rullande klippblock som ser ut som något mina barn gjort i papier maché i skolan och allvarligt får jag problem med att hålla mig för skratt. Och då har jag ändå sett filmen en gång förut.

Carpenter visar ånyo upp en totalt bristande förmåga att förvalta sitt arv som en intressant filmskapare. Hans omdöme måste helt ha skjutits i sank vid något dystert tillfälle i karriären. Manuset är tunt och vekt som ett bakplåtspapper, produktionen andas C-film så det stänker om det, skådisprestationerna är taffliga, inte ens Statham kommer undan. De s.k ”skräckinjagande zombierna” ser mest ut som ett antal lallande A-lagare i maskeradkläder, och kan någon förklara varför Carpenter envisas att här liksom i det föregående alstret ovan ha med den överspelande och påfrestande Pam Grier i birollsavdelningen!? (visst, hon gjorde ett snyggt jobb i Jackie Brown men Carpenter är ingen Tarantino direkt)

Magra och tokdåliga effekter, ett sorts rött filter som för att markera att det är Mars vi är på, känslan av firmafest i grustaget och överspelande C-skådisar. Återigen får Carpenter gå och ställa sig i skamvrån. Den här gången långt in. Inte en enda ursäktande detalj att luta sig mot får han av mig.
Skäms!

Jun 16 2011

Mutant Chronicles (2008)

Jamen ibland blir man ju bara så ambivalent. En viss typ av film man sett som känts på ett visst sätt. Och så dyker det upp en ny film i samma stuk, men som får mig att reagera helt annorlunda.

Naturligtvis bidrar rätt viktiga saker som story, utförande och driv till helhetsintrycket. Men ändå, det är rätt intressant att man hela tiden skiftar i sinnet och omdömet. Och samtidigt inbillar jag mig att det är ett friskhetstecken så gott som något.

Där filmen Sky Captain and the World of Tomorrow var en frisk, fantasifullt eggande skröna gjord med snygg annorlunda teknik, blir dagens skådeobjekt bara rörig, tröttsam och irriterande otillfredsställande i sin historia och utförande. Trots den säregna stilen. Här om något känns det som att sitta och glo på en mellansekvens i ett datorspel. Och måste det vara så inihelvete mörkt hela tiden!?!

Jorden i framtiden är ingen munter historia, fyra stora företag styr världen och krigar ständigt om herraväldet. Som om inte det var nog släpps onda krafter lösa i form av något som benämns som..eh.. ”maskinen”…en sorts maskin (surprise), begravd i marken som förvandlar man, kvinna och barn till zombieliknande mutanter vars enda mål är att ge sig ut och skörda fler offer till….maskinen.

Jaha ja, naturligtvis väljs en hoper orädda och kaxigt snackande typer ut för att göra ett självmordsuppdrag ned i helveteshålet där maskinen tydligen bor. I spetsen för dessa Thomas Jane som av någon märklig anledning hittat in i den här soppan till film. Mindre förvånande att Ron Perlman visar sitt snygga nylle som klurig präst, men honom är man ju van att se i diverse obskyra produktioner. Nu gillar jag ju Perlman så honom stör jag mig inte lika mycket på. Han hör liksom till paketet.

De få små scener som ev kan bereda något som helst nöje för ögat, drunknar i alldeles för mycket fläskande med effekter, bluescreens och datoranimation i legio. Tröttsamt både för ögat och övriga sinnen. Fast det som ändå retar mig mest är att man inte kunde få till en vassare story. Om vi nu ska köpa framtid, effekter, en sorts mix av gammal stil och högteknologi, och udda typer…kan jag ju tycka att ett betydligt vassare och mer fräckare manus kunde ha trollats fram. Kom igen…en maskin som tillverkar mutanter!!!

Mutant Chronicles är en riktig snedsegling. Sedan hjälper det inte att komma att påstå att det bygger på ett känt spel, den blir inte mer förlåten för det. Och att John Malkovich totala speltid på (högst) fem minuter i filmen renderar honom ett omnämnande dvd-omslaget är ytterligare en sak som är rejält sunkig med den här historien.

”What do you believe in?”
”I don’t get paid to believe, I get paid to fuck shit up.”

Maj 30 2011

All the Boys Love Mandy Lane (2006)

Mer från slash/rysar/skräck (nåja)-träsket. Nu en historia om en brutta som är så hot att hon sätter griller i huvudet på varenda testosteronstinn yngling som kommer i kontakt med henne.

Norska skogen är nu avlägsen och istället rör vi oss huvudsakligen på någon slags ranch lite lagom utslängd på någon sorts prärie i the US of A. En av skolans (det är alltid en skola…) show-off-grabbar bjuder med den synnerligen snygga, åtråvärda och till synes tillbakadragna Mandy Lane (Amber Heard) till pappas lantställe (modell ranch) över weekenden. Sällskapets manliga deltagare har alla som mål att stöta på Mandy och den kvinnliga utfyllnaden i gänget kämpar för att försöka få boysen att se något annat än en naken Mandy för sina ögon.

Med denna ”djupa” story etablerad bär det av ut på helgfestligheter vilket inbegriper nakenbad, öldrickning, lekar och allmänt omoraliska diskussioner. Allt under överinseende av den tystlåtne förmannen på ranchen.

Och så då självklart den objudne och smygande gästen som uppenbarligen satt som målbild att ta festens deltagare av daga i sedvanlig takt och ordning. Naturligtvis uppträder de spåniga bratsen precis som förväntas i filmer av den här kalibern, och man kan inte tycka annat än att det är helt ok att de får lida för sin enfaldiga dumhet.

Meningen är väl att jag som tittare ska sitta som på nålar och yvas över vem det kan vara som vill sällskapet illa i prärienatten (kandidater finns ju såklart), men ärligt talat bryr jag mig ungefär lika mycket om det som om kungens påstådda eskapader med diverse kaffeflickor; absolut noll.

All the Boys Love Mandy Lane ger oss låg nivå på skådespeleriet från hela uppställningen och ett direkt irriterande upplägg på en synnerligen iskall och ointressant story som gör att filmen nästan förses med Flmrs röda tumme, vilket ska jämställas med en dödskallevarning. Vad som dock ”räddar” det hela till ”bara” en grön, usel och nidpekande tumme är den sista vändningen i det annars urbota knasmanuset.

”Damn it. I am trying to fuck your best friend here. Give me a little cooperation please.”

Maj 27 2011

Rovdyr (2008)

Ännu en film där antalet personer decimeras allteftersom speltiden rullar på. Ännu en film med de obligatoriska tonåringarna på utflykt.

Ännu en film där den starkaste naturligtvis måste vara tjejen som i början framställs som den svagaste. Ännu en film med skogen som lekplats. 

En norsk sådan.
Hoppsan.

Det är mitten på sjuttiotalet och fyra stinna tonåringar i folkabuss på väg på någon sorts utflykt. Det obligatoriska stoppet på hillbilly-fiket (modell norskt) görs och den ännu mer obligatoriska liftaren dyker upp en kort stund innan allt brakar lös i en högst normal man-har-sett-det-förut-soppa som inbegriper vild flykt i skogen, grymma fällor som slår igen utan förvarning, skrik och förvirring och effekter av variande goregrad samt ett irriterande (och rätt olycksbådande) jakthorn som tjuter i tid och otid när ett par jägare uppenbarligen hittat nya sätt att skaffa sig kickar på. 

Dialogen är till största delen fåordig i skogen, mest degraderad till stön och flämtningar, och när den väl existerar i början av filmen är den rätt svag och allmänt intetsägande klyschig. Norska skådisar som inte direkt agerar världsvant, och vad är det egentligen med det norska språket som gör att det är så förbannat svårt att ta det på allvar!?? Minsta dramatiska lilla scen blir oerhört svårt att titta på utan att börja dra på smilbanden när man hör tonfallet..

En annan grej som känns rätt misslyckad är att de olustiga typerna som härjar skogen känns alldeles för anonyma. Ett par norska skäggiga pellejönsar i keps som inte direkt sätter några avtryck i filmen. Turligt nog är filmen föredömligt kort för att höra hemma i den här genren och på det obefintliga pluskontot kan noteras att regissören Patrik Syversen ändå har en sorts blick för hur vissa scener kan komponeras på ett möjligen gångbart sätt, men storyn känns dessvärre hopplöst ointressant och upprepande. Inte heller den (återigen) obligatoriska lilla twisten på slutet kan rädda omdömet. Även det har man sett hundratals gånger förut.

Rovdyr bjuckar på vildmarksskräck a´la Norge, men inte ens detta möjliga exotiska faktum kan dölja att det är rätt saggigt och fantasilöst. Effekterna får dock svagt godkänt och tillför ett pyttemått av klass till produktionen. I övrigt absolut inget att skriva hem om.
Dessutom, ett dvd-omslag som skriker ut ”Skandinaviens mest hårda skräckfilm” borde vara åtalbart.

Apr 21 2011

Hobo with a Shotgun (2011)

Ok. Ännu en fejktrailer som tillverkades för Tarantino/Rodriguez-projektet Grindhouse har fått bli en fullfilm.

Liksom i Machete är allt uppåt väggarna galet . En sorts överspeedad modern blinkning åt de usla filmer som producerades utan vare sig logik, känsla eller talang. Som just fejktrailers är det ju onekligen rätt kul att se vad de kan tota ihop för knasigheter och presentera under två minuter med dödsallvarlig berättarröst. Men som helfilm? Mjanääää….

Ska också villigt erkänna att filmen hade aldrig någonsin hittat in i mitt sinnesupptagningsområde om det inte hade varit för att ikonen, hjälten, skurken, charmören, the one and only Rutger Hauer hade engagerats i huvudrollen. Kan man då glädjas åt just detta faktum? Att han fått huvudrollen, fast i en rätt lusig film? Lite splittrat där alltså, kul att den gamle ändå mellan varven i den här upprensningshistorien får visa att han fortfarande har agerandet i sig. Mer än man kan säga om resten av rollistan för övrigt. Lite synd dock om Hauer ska behöva vara förpassad till att i fortsättningen ägna sig åt projekt av den här kalibern. Man får väl hoppas att det finns någon medveten list från Huset Hauer om framtiden.

Storyn då? Ja inte mycket att orda om. Hauer är luffaren som kommer till Scum City (!) för att försöka köpa en gräsklippare. Tillståndet i staden är minst sagt bedrövligt med våld, droger och allmän misär. Producenternas främsta sätt att åskådliggöra detta tycks vara att det ska se så skräpigt ut som möjligt, när jag tänker efter har jag nog aldrig sett så skräpiga gator på film. Vår antihjälte får nog, köper inte vingar för pengarna men väl ett gevär, laddar på sig ammo och sedan….tja…ni fattar… Operation upprensing liksom.

Klart filmen ska vara skräpig, töntig, over the top, dumfånig och allt som hör till. Grejen är bara att det känns som att det inte håller för en hel film. Efter ett tag blir jag uttråkad. Nu är jag verkligen ingen finsmakare som kräver att allt måste hålla ihop eller ha storys som funkar fullt eller på annat sätt gör sig förtjänt att få kallas film. Jag har roligt en liiten stund, men sedan…

Men visst, det finns ett par roliga saker med filmen, det första är titeln som är helt obetalbar och verkligen lysande rolig! Det andra är det ena av badassen som på pricken är en kopia (medvetet/omedvetet?) av Tom Cruise i Föräldrafritt! Dessutom är Hauers avskedsreplik om ”riding shotgun” rätt träffande rolig.

Ja men annars var det väl allt dårå.

Hobo with a Shotgun förtjänar en grön tumme upp för Rutger Hauer och några roliga detaljer. I övrigt är det rätt kasst. Faktiskt.

”I’m gonna sleep in your bloody carcasses tonight!”

Apr 6 2011

Vanishing on 7th Street (2010)

Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.

Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.

 ”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.

Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.

 Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…

 Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.

”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”

Mar 9 2011

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Feb 9 2011

Slaget om apornas planet (1973)

Dags att sätta punkt i den numera kultförklarade filmserien om apor vs människan och framtiden. Detta görs trist nog med den sämsta av de fem filmerna, i en ytterst oengagerande historia fylld med lite pliktskyldigt drama, taffliga effekter och en blek actionfinal.

Ett antal år efter det stora upproret som Caesar startade i föregångarfilmen har ett kärnvapenkrig ödelagt städer och befolkningen flyttat ut på landet. Befolkningen i det här fallet är just aporna som nu styr de samhällen som är under uppbyggnad. De människor som finns lever i något slags fredligt samförstånd, men det görs ganska klart att det till syvende och sist är aporna som basar på bygget. Caesar försöker styra så rättvist och så gott han kan, men motarbetas i det tysta av den krigshetsande generalgorillan Aldo som menar att enda vägen till lugn och ro är att utrota de sista resterna av mänskligheten.

När Caesar och hans högra hand, ickeapan MacDonald (inte samma MacDonald som i förra filmen men väl hans bror…logiskt eller…?), får nys om att vissa svar angående framtiden finns att hämta i oförstörbara arkiv i ruinerna i Den Förbjudna Staden beslutar de sig för en liten expedition. Väl i den bestrålade staden hittar de visserligen vad de söker, men stöter också på motstånd i form av ett gäng muterade människor som naturligtvis inte direkt gillar tanken på en framtida apkultur. Våra hjältar lyckas fly, men förföljs snart av den muterade människoskaran som rustar för ett sista slag mot aporna.

Precis lika tunnt som det låter är det också utfört. Ett synnerligen trött manus som bjuder på lite kvasifilosofi, de obligatoriska meningsskiljaktigheterna mellan ap- och människokultur, och till sist ett synnerligen taffligt klimax i våldsutgjutelse mellan apor och rent jönsiga muterade dumskallar till människor. Roddy McDowall återvänder naturligtvis en sista gång i apmasken, och det känns i alla fall tryggt att ha honom där på något sätt. I övrigt är det slätsruket längs hela rollistan, och en sorts ofrivillig dumhumor inträder när man som tittare får följa de strålningsskadade typerna som bor i ruinerna av Den Stora Staden.

Det känns dessutom som om order att hålla budgeten i strama tyglar har utgått till producenterna, effekterna är helskräpiga, actionscenerna rejält taffliga och makeupen har aldrig sett sämre ut. Speciellt på de krigiska gorillorna med generalen Aldo, vars gäng ser ut som ett förvirrat maskeradsällskap på avvägar. Då hjälper det inte ens att man återigen kallat in J. Lee Thompson att sköta regin, nivån blir för dålig och till slut känns det inte som en värdig avslutare i filmserien. Ett sista desperat berättargrepp görs mot slutet då vi får skåda in i en framtid som ska symbolisera att apa och människa ändå till slut hittade ett sätt, tack vare Caesars ansträngningar, att leva ihop med en rättvis lära.

Lite ironiskt ändå eftersom vi tittare ju redan vet av originalet att det inte kommer att gå så bra i en ytterligare förlängning. Vill man nu börja fundera på det här med  framtiden och resor bakåt och framåt i tiden, inser man ju rätt snabbt att det blir en viss ologik här. Hade inte Zira och Cornelius rest tillbaka i del 3, hade inte Caesar fötts i vår tid och inget av apornas utveckling vad gäller tal och intelligens hade inträffat. Men Zira och Cornelius hade ju aldrig fått chansen att resa tillbaka om inte Charlton Heston hade kommit från dåtiden till en framtida jord där just aporna härskade, och hur var det nu de hade kommit till makten igen….?

Slaget om apornas planet är en trist avslutning på filmserien. Historien känns trött och slarvigt ihopslängd, liksom engagemanget vad gäller makeupen och den speciella stil som ändå genomsyrat hela serien. De filosofiska frågorna lyser med sin frånvaro och kritiken mot dåtidens samhälle (som ju ändå varit lite signum) är som bortblåst. Snabbglömd epilog med andra ord, och någonstans kanske också Hollywood kände att det fick vara bra nu.

Feb 3 2011

The Last Templar (2009)

Roman filmatiserad och tillrättalagd för att passa in i tv-formatet. På den skiva jag snärtar in i dvd-spelaren har man lagt ihop de två långfilmsavsnitten till en helhet, vilket innebär att det plötsligt blir en lång kväll i soffan (rätt mycket kaffe med andra ord).

Eftersom jag nu läst romanen som ligger till grund för den här filmskapelsen kändes det ändå inte helt galet tänkt att  se filmresultatet och försöka göra sig en uppfattning huruvida de lyckats eller ej. Sicken dålig idé.

En museiutställning i New York innehållandes gamla ting utlånade av Vatikanen får på galakvällen besök av en grupp ryttare klädda som tempelriddare (!). De rider helt sonika in i museét under pågående invigningsfest, ställer till allmänt rabalder och lyckas sno åt sig ett antal värdefulla artefakter och däribland en sällsynt mekanisk apparat som verkar fungera som en sorts avkodare. Stora rubriker förstås och FBI kallas in på fallet. Mitt i kaoset finns den kvinnliga arkeologen Tess (Mira Sorvino) som snabbt räknar ut att de maskerade männen i första hand var ute efter kodmanicken. Bildsköne FBI-agenten Sean (Scott Foley) avfärdar till en början Tess teorier, men kan naturligtvis inte låta bli att attraheras av henne, vilket självklart gör att han också börjar fundera på om det ändå inte ligger något i hennes vilda teorier.

Som vanligt när televisionsmediet ska anpassa en historia finns det så mycket att ta hänsyn till. Bla att den s.k. breda massan ska kunna ta till sig det som händer utan att förfäras alltför mycket. Det är väl egentligen bara rebelliska tv-bolaget HBO som brukar komma undan med lite grövre produktioner i landet där moralpaniken lever högt och vilt. Här blir det således mycket bilder på snygga Sorvino i motljus, och förföriska toner när hon charmar brallorna av FBI-Sean. För naturligtvis är det ju arkeologen som har rätt och polisen fel. Tess lurar ut att spåren leder mot en vid det här laget rätt uttjatad myt om att en liten grupp tempelriddare under korstågen hittade och gömde en skatt, som de sedan såg sig nödgade att flytta i säkerhet när tempelriddarna började få spö i mellanöstern. Kan det tänkas att den mekaniska manicken kan användas som en sorts kompass…?
Erkänn att ni hört det här förut.

Från lite snygga New York-miljöer (som i själva verket är Montreal) går historien vidare till mellanöstern (som egentligen är Marocko) där upplösningen sker i bästa Indiana Jones-stil. Krutet har så att säga inte lagts på ett fungerande och engagerande manus. Istället ska det flirtas och kivas mellan våra turturduvor och de får otaliga tillfällen att lura varandra innan de fattar att de måste jobba ihop. Och precis som vanligt finns det lömska personer som inte är vilka de utger sig för att vara. Tv-action och tafflig romantik värdig en rejäl B-film alltså.
Ungefär som det brukar bli när tex romaner ska filmas men man ändå inte vill plöja ned alltför många miljoner i produktionen (eftersom man egentligen inte tror på idén). Ok, Mira Sorvino är snygg som arkeolog och Scott Foley passar säkerligen in i FBI:s broschyr när en välleende och proper/sexig agent ska visas upp. Men alltså, som film är det ganska pajigt. Och så in med gamlingen Omar Sharif på strategiskt ställe också. Fattades bara det.

The Last Templar är en superbagatell, ett blink i natten så har man glömt bort vad man tittade på. Romanen var möjligen inte jättebra, men hade ändå mer kvalité än det här som spelas upp. Här är det dumhumor, dumromantik och korkade skurkar för nästan hela slanten.  Det lilla frö av intresse som möjligen skulle kunna finnas inför upplösningen, räcker inte till för att rädda det här spektaklet.  Alla som skäller på Dan Brown borde tvångstitta på det här, och plötsligt framstår den karln som ett geni…