Jan 2 2013

God fortsättning på det nya filmåret!

Efter traditionsfyllda och utstakade helger börjar nu så sakteliga vardagen infinna sig igen. Och nytt år är det också.

Som vanligt: bland det roligaste man kan göra dessa dagar just vid denna tidpunkt på året är att ta del av allas tankar om filmåret som gått.
Summeringar och funderingar, hyllningar och sågningar. Mycket underhållande.

Själv är jag fortfarande på ”vinterlov” ännu ett par dagar…och passar bla  på att förgylla ledigheten med nya filmupplevelser och ett enormt Downton Abbey-maraton!

Runt den 8 januari är dock även jag tillbaka i vardagslunken igen, liksom filmbloggen som tar sats för 2013. Vartefter är också tanken att någon sorts topp/flopp-lista över året som passerat ska presenteras…lägg till detta lite andra temalistor, vanliga recensioner och en och annan specialare.

Jo, men det kan väl bli ett trevligt bloggår även detta år!

Häng med vetja!

Dec 30 2012

Filmspanartema: Omstart!

Årets sista tema i finfina sällskapet Filmspanarna. 
Omstart. Jaha ja, meaning what? Reboot, nystart, justerad kurs?
I filmvärlden måste det ju vara ett av de vanligaste uttrycken i dessa moderna filmtider. Trendordet framför alla verkar vara Omstart. Gamla sagor ska få nya kostymer. Töntsunkiga 80-talsfilmer förses med ny rafflande CGI och manglas ut till kidsen som inte ens var födda när originalen kom. Inte-så-gamla-succéer får också en ny släng av sleven och drar in lite nya dollars på bara just det fenomenet.

Själv tar jag idag och väver in ordet omstart i såväl filmvärlden som i verkliga livet. Och av som en högst förtjusande tillfällighet korsar dessa två händelser faktiskt varandra.

På senhösten 2006 dök han alltså upp. Den nye. Den omtalade och omsurrade. Och det var inte bara han. En hel filmserie tog plötsligt nya friska tag, räddes inte att ventilera ut det gamla och fylla på med nytt piggt blod.
James Bond.
Fram till nu farligt nära kanten till vattnigt blaha. En franschise som i slutet gått på rejäl tomgång. Skulle man överhuvudtaget kunna rädda den gamle agentens anseende med någon sorts värdighet? Resultatet blev ju helt galet enastående, det vet vi ju alla vid det här laget. Ett manus som släppte sargen och vågade lita till sin egen attraktion och styrka. En ny James Bond i Daniel Craig´s skepnad som plötsligt förtrollade oss i åskådarleden. Var det möjligt? Ja det var ju verkligen det!

Och på en av alla dessa knökfulla bioföreställningar satt så en kväll jag. Förstummad och betagen av det jag såg på duken. Men också lika tagen och förstummad av det faktum att kvinnan som satt intill mig på just  denna föreställning stod för en omstart i mitt eget liv. Vi höll varandras händer hårt genom hela föreställningen och ibland, i smyg i skenet av något actionpåhitt där uppe på duken, kunde jag inte låta bli att kika på henne…sådär som bara en fånigt förälskad filmnörd kan göra. Mitt liv hade också plötsligt och lustigt fått en ny injektion. Kanske hade min livsserie gått på tomgång ett par år…men nu släppte jag plötsligt sargen och kastade mig likt en topptrimmad Daniel Craig från den höga byggkranen.

Den nye Bond i Craigs kläder tog världen med storm, det kändes som att det sting av tvekan som funnits med ens bara sveptes bort i en storm av snygga bilder, ett djupare manus, en ny stil som inte var rädd för att göra sin huvudperson både mänskligare och mer bekymrad i livet.

bond3

Själv klev jag den kvällen ut från biografen med synnerligen behagliga känslor i kroppen. Dels en ny hjälte i stan, som inte bara räddade sin filmserie utan också lyckades med bedriften att ta den till en helt ny nivå, helt klart är Casino Royale en av de absolut bästa Bond-filmerna i hela serien….och dels var jag från och med nu inbegripen i en underbar livsresa med mitt hjärta som bankade lika hårt som kanske vår favoritagents gjort när han först fick syn på filmens leading lady.

Åren har runnit på, den nye Bond har hunnit visa prov på ännu mer färdigheter och när man minst anade det kunde till och med Craig´s version av agenteriet ta sig till ännu en fantastisk nivå när Skyfall rullade in i höstas och tog oss med en sorts storm ännu en gång.

Och själv går jag fortfarande på den där sköna känslosamma stigen i livet där adrenalinkicken fortfarande är lika hög som efter det värsta actionstuntet varje gång jag tittar på henne som går bredvid.

Och, självklart satt vi där förväntansfulla tillsammans i biomörkret när Adele´s fantastiska version av ”Skyfall” sakta letade sig ut ur högtalarna…

Omstart.

Och, som vanligt är nu ordern att du genast tar dig över till de andra bloggisarna och läser vad de har att förtälja i ämnet:

Addepladdes filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Dec 23 2012

..and to the whole world: Merry X-Mas!

Denna blogg ber att få önska alla en go och mysig jul!

Nu kopplas det ur ett par dagar och ledighetens mjuka filt tar lite plats. En och annan skinkbit, glöggmugg och köttbulle lär väl hitta hit också.

Om mellandagstristessen (ha!) skulle bli för svår kanske ett och annat inlägg hittar hit..annars tar vi sats mot 2013!

Lebeman, livsnjutare, the spirit of all mankind!

God Jul!

Dec 21 2012

Sinister (2012)

Helvete också.
Hur dum får man vara? Sitta här dagarna innan julhögtiden och tror att man kan varva ned. Känna att man har koll på de förestående festligheterna, och därför kan unna sig lite god underhållning.

Tjenare. Istället får man genomlida nästan två timmar av ovisshet, otålighet och framför allt OBEHAG. Så in i h-e. Samtidigt som man i sitt stilla sinne undrar hur dagens huvudperson, författaren Ellison Oswalt´s, fru har kunnat gå med på de här rent ut sagt för jävligt skumma omständigheterna…! Ellison (en lysande Ethan Hawke) behöver desperat en framgång i sitt yrke som ”dokumentär-författare” med specialitet på verkliga och rent bestialiska, ofta olösta, mord. Nu är ju frågan om han inte helt har tappat allt omdöme…här flyttas det in i samma kåk där just ett hemskt mord på en familj, där dock yngsta dottern fortfarande saknas, begåtts! Hur smart är det då!?

Inte alls naturligtvis, och snart får sig den gode dekisförfattaren mer än bara inspiration i sinnet. Och naturligtvis hittas skumma super-8 filmer på en vind! Och naturligtvis kan inte Ellison hålla sig från att titta på dem och märker strax att de ju inte direkt innehåller de vanligaste upplevelserna man brukar hitta på gamla smalfilmer…

Det är konstigt, det är ruggigt och jag sitter faktiskt på helspänn genom hela filmen. För samtidigt är det smart gåtfullt också, man vill ju så gärna att mysterierna som hopar sig ska mynna ut i klarheter och avslut. Så mycket positiv anda är dock inte att hoppas på här. Tvärtom. Hela historien andas ondska och besvärligheter och snart kan man inte riktigt avgöra om det handlar om rent fysiskt terroriserande the good old style…eller något ännu värre.

Regissören till verket, Scott Derrickson, har hittat ett perfekt driv i manuset som hela tiden kastar små smulor åt åskådaren för att hålla peppet igång. Det är mörker, skuggor och naturligtvis sedvanlig olustig musik. Några chockscener behövs knappast, men naturligtvis fyller Derrickson ändå på med ett par väl genomtänkta sekvenser, vilket mycket väl kan föranleda kalsippbyte om man inte är beredd!

”hmm..kanske lite kvarglömd hemmaporr man kan glo på…?”

Och åh vad jag gillar att Ethan Hawke tagit sig an den här rollen. Också en favvo i min bok. Han är i bild nästan hela speltiden och klarar det med bravur om ni frågar mig. Ska man inte hitta något att klanka ned på då? Njaee..det enda som kanske man kan fråga sig är hur logiskt det är att frun Tracy (Juliet Rylance) verkligen inte har koll på vad det är för hus hon är i begrepp att flytta in i…?!

Sinister behöver inte så mycket mer förklaring. Den bör istället ses och upplevas. En jäkligt effektfull historia, rätt enkel egentligen men satan så obehaglig. Små detaljer och ett par eländiga jumpscares. Snyggt koncept och jag lyfter på min imaginära gubbkeps. En av årets bättre upplevelser på film. Länge sedan man blev så omruskad.

Dec 20 2012

Deck the Halls (2006)

Vi tar en julare till..som extra bonus till julsamlingen, december it is after all.
Ja ni får väl kalla mig tramsig och inkonsekvent då om ni vill. En man som i ena stunden näst intill kapar en historia om killen som tar över tomtens sysslor i jul (ganska juligt tema om man säger så), för att i denna stund istället tramsmysa lite smått lagom över en grannfejd om julbelysning (lika juligt det) in your average american suburb. Håhåjaja.

Den analt ordningsamme och strukturerade Steve (Matthew Broderick) vet precis hur en snygg julbelysning ska lysa upp ett hem..och varför inte en liten småstad i New England. Kanske därför han likt en odräglig klassens ordningsman alltid bär ansvaret för utsmyckningen på stadens gator också… Inget tänk utanför ramar här inte. Som vanligt bakom en tokskalle till huvudperson finns en prövad fru (Kristin Davis) och barn. Likt en viss Clark Griswolds fru har hon lärt sig att det inte är lönt att försöka ändra makens egoideér i någon större utsträckning.

Stora problem kommer som ett oväntat snöoväder då plötsligt kubiken Danny DeVito flyttar in i grannskapet med het het het fru och döttrar. Grannen, Buddy, har sina egna tankar om hur ett hus bäst lyses upp i jultid…vilket helt krockar med Steve´s syn på samma ämne, och se här har vi nu den klassiska grannfejden om vems ego, jullampor, inställsamhet mot allt och alla..som ska avgå med segern. Det blir naturligtvis pruttigt, elakt, klyschigt, farsartat och SJÄLVKLART smörjigt när båda familjerna till slut måste lära sig julens sanna (what!??!) budskap.

Egentligen inte ett dugg bättre än julens alla andra drypande alster, med sina pekoral och manande till alla jäklars goda sinne. Här finns dock något som höjer min trivselfaktor lite mer än vad som vore logiskt. Kanske är det för att jag alltid gillat Broderick. Kanske är det för att Danny DeVito får vara lite lagom skönt burdus. Kanske är det för att jag gillar julbelysning rätt mycket…och här får man sanna mina ord valuta för den böjelsen!

lagom krystade juliga artigheter utbyts

Således, det finns inget nytt att förtälja med denna film. Det blir vad som förväntas. Det vrids och tänjs lite på de gamla slitna julfilmsreglerna, men i slutändan kommer bjällrorna och den sötsliskiga musiken lagom till eftertexterna…och om du nu har något kvar av den där sötsliskiga glöggen jag nämnde för några poster sedan så drick upp resten här. Passar finfint det se!

Deck the Halls fick heta En lysande jul i Sverige och det var väl lite käckt kanske. Broderick med filmfru Davis blir möjligen lite som mesigare kusiner till paret Griswold, för till deras liga når ju detta inte riktigt…trots egentligen samma typ av historia. Jag är dock en juligt förlåtande filmälskare och hittar ändå några små trevlighetstecken i denna tillrättalagda historia…vilket gör att den får två stabila godkända (jul)stjärnor.  
Påfyllning av glögg tack.

Dec 19 2012

The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

Dec 18 2012

Looper (2012)

Förmodligen som en bland de sista i bloggvärlden tar jag mig så an denna karamell som rönt uppmärksamhet i både de positiva och negativa lägren. Blandad kompott skulle man väl alltså kunna säga skriva.

Som vanligt har jag försökt (men inte alltid lyckats till hundra procent) att hålla mig ifrån de mest detaljerade och ingående recensionerna för att inte luras/ledas in i alltför många förutfattningar/förväntningar.

Så, det här med tidsresor alltså. Alltid lockande hos mig. Och alltid mindbending om man ger sig in för mycket och funderar. Logikens lagar är inte alltid lätta att tas med, och ska man fästa en historia på film ja då gäller det trots allt att försöka ha koll på läget. Och det är väl ändå något som regissören Rian Johnson har i stort sett till ända eftertexterna. Från att ha trampat vatten med den ganska blaskiga The Brothers Bloom, snärtar nu Johnson upp sig ordentligt med en historia som tar sin början i framtiden år 2044. Tidsresor finns inte ännu, men kommer att göra om 30 år, vilket får framtidens brottsyndikat att utveckla en ny metod när olyckliga satar ska tagas av daga. De skickas helt enkelt tillbaka till 2044 där en skarprättare, en looper, väntar på dem och utför jobbet kliniskt med ett sorts pimpat muskedunder..

Joe (Joseph Gordon-Levitt) är en sådan snubbe. Snabb och effektiv och utan att ifrågasätta sitt jobb speciellt mycket. Han lever också i vetskapen om att hans tjänster i framtiden kan dras in och att han bokstavligen kommer att leva på lånad tid fram till detta sker. Och såklart grusar det till sig ordentligt när han plötsligt en dag står öga mot öga med sitt trettio år äldre jag (Bruce Willis) som är tillbakaskickad för att avrättas. Ett Jag som dock inte alls har några tankar på att bli ”arkiverad” på detta märkliga sätt. Plötsligt springer således två stycken Joe omkring på bygden, dessutom med olika agendor då Joe d.ä. har klurat på en plan som ska förändra hela framtiden.

Joe i handgemäng med…sig själv!

Som ni hör är det ju här det börjar bli ordentligt lurigt i manuset. Okoncentration vid tittandet kan på några sekunder ställa till problem, precis sådant som jag gillar. Är det då en sci-fi, en thriller…eller kanske ett konstigt drama? Varför inte lite av varje? Andra hälften av filmen går möjligen in i något sorts standardmode inför en förväntad slutuppgörelse och filmen är som bäst i första delen när Johnson låter oss ana ett framtida samhälle som bär spår av lika mycket framtida teknologi som nutida slum och miljöproblem. Actionsekvenserna kommer stötvis, är hårda och rätt brutala, men passar historien precis som hand i handsken.

Gordon-Levitt och Willis känns stabila och flankeras av (en möjligen rätt standardiserad) Emily Blunt som ensamstående mamma till den synnerligen ovanlige och hemlighetsfulle lillgrabben Cid (en makalöst bra liten knatte vid namn Pierce Gagnon!). Lägg till detta lite filosofiska frågeställningar om det alltid är försvarbart att skada människor i nutiden som man vet kommer att påverka framtiden? Eller att om du påverkar ditt eget tankesätt och sinne och minne…kommer detta att innebära att du blir en annan person i framtiden med andra val? Och kan framtiden verkligen möta nutiden utan att konflikter uppstår i tidsrevan…? Och vem är egentligen ond eller god?

Looper är en film som tilltalar mig. Alldeles förtjusande mycket. Jag gillar att den känns både enkel och samtidigt så komplicerad under ytan. Att miljöerna är bekanta men ändå så främmande. Att den blir mörkare ju längre den rullar på. Att traditionell action mixas med finfina effekter och kvasifilosofi. Ingen film som kommer att bli världsberömd i framtiden, men tillräckligt ovanlig i sin genre så att det känns att jag gillart långt in i det framtida 2013.
En av årets bättre filmer helt klart!

Dec 17 2012

Resident Evil: Retribution (2012)

När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.

Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?

Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.

Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.

steril skarprätterska i steril miljö

Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.

Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.

Dec 14 2012

The Santa Clause (1994)

Det är väl klart att jultider tarvar lite julfilmer.
Nu har ni ju förvisso en liten Flmr-sammanställning på annan plats i bloggen över juliga rullar att avnjuta, men julfilmer är som myggorna om sommaren; de bara dyker upp i överflöd från ingenstans…och är kanske till och med avskydda i samma utsträckning som mygguslingarna.

Och dårå, bara för att spä på julfilmskavalkaden, betar jag av en rulle som inte gjordes igår direkt. Sen 80-talskänsla i kombo med 90-talsdesign råder härskande när självaste tv-lustigkurren Tim Allen (ja jag kan erkänna att hans show var rätt underhållande när det begav sig) här är Scott Calvin, frånskild besserwisser som ska umgås med sin son på julaftonsnatten. Grabben funderar på Tomtens existens och Scott är sådär lagom cynisk som föräldrar-i-begrepp-att-få-lära-sig-en-läxa kan vara. Problemen tilltar naturligtvis när Scott av misstag på julnatten råkar ha ihjäl (!) Tomten som kommer på besök på hustaket! Udda nog finns en skum klausul som säger att den som tar på sig tomtedräkten (guess who?) per automatik blir The Man på Nordpolen och får som livsuppgift att utföra Tomtens alla plikter (lite som Fantomen eller hur…?)

Bakom dagens bjällerklangssörja ligger såklart Disney och då förstår ni på vilken nivå det hamnar. Moral, kärlek till sin nästa och det här med att vara skilsmässobarn ska avhandlas mitt i alla lustigheter som uppstår när en rookietomte ska börja dela ut julklapparna. Filmens manus sträcks ut så långt att det mest liknar ett junkigt tuggummi, och Tim Allen gör sitt bästa för att avlossa oneliners där han umgås med barn som ska föreställa nissar i varierande åldrar, får stå ut med massiv viktökning, vilt växande vitt skägg och en ex-fru som tror han blivit psykfall.

Allen drar ett skämt på nordpolen

Filmen är naturligtvis alldeles för tillrättalagd för att sticka ut ens ett litet uns. Idén skulle annars kunna ha förvaltats på en nyfiket sätt, och kanske till och med lite utmanande om både manus och skådisar beretts lite mer svängrum. Nu hjälper det inte ens att behaglige Judge Reinhold dyker upp som humorlös tomtetvivlare.

The Santa Clause eller Nu Är Det Jul – igen är så Disneyvattnigt att man inte bryr sig nämnvärt. Ett par underhållande scener från Allen´s sida får man ta med sig, i övrigt är det en rejält tunn soppa på en spik. Det mest konstiga är att det gjorts två uppföljare på detta från början lusiga recept. Ska ni nu se lite juliga munterheter bör kanske denna inte komma alltför högt upp på listan. Och om ni nu tittar iaf så gäller det att ha mycket sötsliskig glögg till hands. Det passar liksom.

…. (sista stjärnan bara för att det är…jul..typ)

Dec 13 2012

Nobels Testamente (2012)

Så har det hänt igen.
Ännu en gång har jag plumsat ned i det svenska polisthrillerträsket. Det där eländiga och väldigt obehagliga träsket där varje uns av nyskapande och friskhet alltid verkar slukas av den kraft som i sann TV4-anda vill förse oss tittare med fabriksgjorda löpande-band-produkter.
En mall, tusen vinklingar.

Här är det nu en film som faktiskt legat och glott lite på mig under hösten.
Som att den signalerat; ”kom och titta på mig nu då. Bilda dig en uppfattning…”
Okej då. Precis som Fantomen ibland lämnar djungeln och går på gatorna som en vanlig man, byter jag miljö och ger ett nationellt alster en chans igen. Och vad passar väl bättre då i dessa Nobel-tider om inte en historia som tar sitt avstamp i just de där skitnödiga festligheterna i Blå Hallen.

Reportern Annika Bengtzon blir hastigt och synnerligen olustigt vittne till en dödsskjutning mitt under partyt som följer på Nobelmiddagen. Stor kalabalik, en mördare som undkommer och alla börjar givetvis yra om terrorister. Inte minst Annikas arbetsgivare som förbereder värsta terrorstoryn som lösnummerkaramell. Men dagens hjältinna har (naturligtvis) börjat fundera i andra banor och lanserar en egen teori om att allt kanske inte är som det ser ut vad gäller offer, motiv och hela faderullan.

Jag har aldrig läst någon Liza Marklund, och kommer aldrig att göra det. Kanske ett litet plus då jag beskådar dagens manus, och inte kan göra några referenser till bokförlagan. Men visst, det är samma gamla visa som i de flesta svenska produktioner. Annika ska vara stressad, småbarnsmamma som grälar lite lagom med sambo, diskutera teorier med klyschiga tidningsvärldskaraktärer och poliser…och sedan vara lite lagom rättrådig själv. Gott om potentiella badass finns det naturligtvis, men för en luttrad åskådare tar det typ fem minuter innan filmens ljusskygga krafter är identifierade.

Annars börjar det lovande. Snygga bilder över Stockholm som tyder på rätt ok budget för rullen. Filmens första tjugo minuter är rentav underhållande med fartiga sekvenser och intensiva klipp. Sedan är det som den svenska förbannelsen åter tar kommandot och hela tillställningen glider in i det där stadiga och trygga tv-deckarformatet som får alla Beck-älskare (seriöst: finns det några sådana!?) att mysa lite extra i soffan.

parrtypingla, journalist, mamma..!

Dansk dynamitgubbe bakom kameran, Peter Flinth, försöker vässa på utförandet så gott han kan, och lyckas väl delvis bra då i filmens början. Men varför måste all svensk dialog vara så inihelvete styltig? Inte pratar vi väl så i levande livet!?

Det bästa med dagens film är att man slipper Helena ”Gråten” Bergström och Colin Nutley. Här är det yngre krafter i form av Malin Crépin som får vara journalistmorsa och nyfiken värre. Vilket hon känns helt ok som….även om hon ofta ser rätt fotomodellig ut. I övrigt idel kända plyten i omgivningen, Björn Kjellman, Per Graffman, Björn Granath osv osv….

Nobels Testamente ska uppenbarligen vara som en sorts reboot på den filmiska delen om Annika Bengtzons äventyr. Nu finns det ju ett antal filmer till, givetvis med mindre budget och direkt till DVD-träsket. Helt enligt svenskt kriminalkoncept alltså. Idag blir det aldrig skitdåligt, men aldrig speciellt bra heller. Godkänt för stunden med sedvanliga moment att störa sig på. En film som icke berör på något som helst sätt. WYSIWYG typ.

(..och tro´t eller ej men det ligger faktiskt en till Annika-rulle och väntar här hemma…återstår att se när den hoppar in i spelaren…)

Dec 11 2012

The Day After Tomorrow (2004)

I verkliga livet kom vintern 2012 snabbt och brutalt, och plötsligt var till och med hela södra Sverige insnöat.
Går månne allt i cykler? Efter något år med mild vinter i större delen av södra landet, kan nu det rådande tillståndet i riket (12-12-11) möjligen på nytt föra tankarna till vintersäsongen bara för ett par år sedan då vi hade något mest påminde om istid light från november till slutet av april.

Riktigt så illa som i dagens Flmr-betraktelse ska det väl inte behöva gå dock. Och absolut inte lika snabbt. Kanske var det möjligen det rådande klimatet…eller ett snyggt reapris på stormarknaden, men vips så inföll lusten att återuppleva denna rigorösa besvärlighetsrulle igen. Och som vanligt när det gäller att försätta bla New York i elände är det Roland Emmerich´s signum som står bakom händelserna.

Och ännu mer som vanligt är det överdrivet med värsta overdriven (hmm..lät ju nästan lite kul det där…) vilket gör att då får man väl liksom bara ta att vetenskapliga och realistiska fakta åsidosätts en aning (typ!). Även om Emmerich må ha haft en liiiten vision om att göra ett miljöstatement, är det till syvende och sist underhållning the good old style som gäller från Hollywoodfabriken. För visst är det på något bisarrt sätt ändå mumma att på film se det envisa New York sväljas av en snöstorm som förmodligen aldrig kommer att beskådas i levande livet. Att medelst top-notch-effekter visuellt skåda den fasansfulla kylan som på en sekund förfryser livet ur en levande varelse och dess lungor. Det handlar alltså om paybacktime från vädrets makter. Oroande rapporter talar om att störningar i klimatet kommer att orsaka en smärre istid. Och det rätt så mycket snabbare än man någonsin kunnat förutse. Ja faktiskt redan runt 50 minuter efter att filmen startat!

Må vara att NASA hånskrattat åt filmens ickerealism, att tidsförloppet för en liknande katastrof i verkligheten inte på långa vägar är så kort som i dagens berättelse. Kan man koka soppa på en spik kan man väl göra lite iskall spänningsaction på teoretiska möjligheter/risker! Och får man dessutom chansen att mangla både Los Angeles med tornados och The Big Apple med isande snöstorm är väl det bara lite åskådarbonus. Eller!?

Lex Emmerich: gatunivå, bilar, människor…annalkande katastrof..

Emmerich kör rutinerat på i sin patenterade mall där vi får följa ett antal personer på olika ställen. I spetsen för dagens upplevelser hittar vi klimatforskaren Jack, och den här gången är det stabile Dennis Quaid som får vara hjälte hos regissören. Förutom att vara den som ”upptäcker” den kommande katastrofen måste han också ge järnet rent fysiskt för att hitta tonårssonen Sam (Jake Gyllenhaal) som är på skolutflykt till….taadaa…New York! Familjeband och Force Majeure som ska samsas i berättelsen. Visst serru. Vräk också in ett antal dugliga birollsskådisar såsom Ian Holm, Sela Ward, Kenneth Welsh, Jay O. Sanders mfl så blir det väl bra på den fronten också. Det finns något litet för alla här. I brist på djupare personregi låter också Emmerich specialeffektsavdelningen jobba lika hårt som vanligt. Snyggt blev det naturligtvis, precis som sig bör alltså.

The Day After Tomorrow är en stabil produkt från den tyske bombastiske filmmakaren. Inga aliens och ingen total undergång av jorden den här gången. Mer ett synnerligt besvärligt läge som uppstår med lite filmfusk och friheter i logiken. Småspännande och underhållande trots sitt dystra budskap, med sedvanliga hjältar som får skina lite.

Dec 10 2012

Your Highness (2011)

Prins Thadeous kan vara den största slackern fantasyvärlden någonsin skådat. Lat och bekväm ägnar han sig hellre åt att röka på ordentligt och spana in jungfrurs behag istället för att ägna sig åt mer…nobla grejer en prins i ett kungarike kanske borde göra.

Som hans mer tvålfagre bror Fabious, snygg och handsome och en riktig hjälte.
Vilken nu dessutom hittat den vackraste kvinna att gifta sig med, sötsnygga Belladonna. Men en saga vore inte en saga om inte besvärligheter väntar runt hörnet…Belladonna blir raskt bortrövad av den illvillige och rätt dumme trollkarlen Leezar, och nu är det upp till Fabious att tillsammans med sin oduglige bror plus en flöjtig tjänare samt ett gäng hårda stridisar till riddare rädda henne innan en hundraårig gammal profetia hinner uppfyllas och hela världen kastas in i ondskans mörker. Tjohoo.

lek och pyssel med kompisgänget

Gänget bakom den hos mig underhållande Pineapple Express är alltså tillbaka. Och detta med ett regelrätt lustmord på allt vad Sagan om Ringen-konceptet står för. Och, eftersom jag nu alltid har haft lite svårt för den lallande skitnödigheten och prettonivån på Peter Jacksons filmer (men ger dem cred för att de är sjukt snyggt gjorda!) är detta mumma på gapflabbsnivå. Det är letande efter heliga föremål, vänskap som ska sättas på prov, förräderier, okända faror och okända främlingar som blir bundsförvanter i kristider. Ja….och så en hel massa mängd av supersnuskiga sexskämt, idiothumor och ren slapstick på synnerligen lagom låg nivå.

Och jag gillart.
Kanske för att det är så oborstat och föga politiskt korrekt. Versionen jag skådar är en unrated modell och det märks inte minst på drog- och sexskämten som håller till en bra bit under bältet allt som oftast. Ett skitlarvigt manus egentligen, och det håller naturligtvis inte hela tiden…hejdlöst roliga scener matchas mot lite svagare och ansträngda moment. Men det är tillräckligt roande för att gå hem hos mig en lördagskväll.

Danny McBride som snuskpellen Thadeous är lagom irriterande, utskällde James Franco verkar ha hur kul som helst i rollen som den ständigt positive Fabious på jakt efter sin Belladonna som Zooey Deschanel leker fram lagom spånigt och oseriöst. Sitter man dessutom kvar lagom länge så får man också träffa Natalie Portman som en kvinnlig skojvariant på Legolas.

Your Highness är lika oborstad som den är larvig och simpel. Som ett gäng skådisar på roliga timmen där de tävlar om att få varje replik så grov eller dräpande som möjligt. Utskälld i finsalongerna naturligtvis, men i Flmrs lya gör den sig finfint i jakten på ett och annat garv.
Hur ska man nu kunna se om någon Jackson-film och ta den på allvar…?

Dec 7 2012

Stolen (2012)

Till och med jag var ju rätt uppgiven efter Nicolas Cage´s senaste bravader här på filmbloggen i den usla (åh så usel!) uppföljaren till Ghost Rider. Som att det kändes att tålamodet med denne skådis nu var upphällningen. Så vad händer när en rulle med ”överspelet” Cage smyger in från vänster? Jo då sitter man ju där och glor igen förstås.

Den här gången teamar han upp sig med regissören Simon West igen, paret gjorde ju smärre succé en gång i tiden med popcornsbyttan Con Air. Nu är det liiite lugnare tongångar som gäller. Men, men vi har naturligtvis sett det förut, speciellt när Cage är inblandad. Stackars jävel som hamnat i det tristaste av rollfack som kanske finns…som hjälte i filmer som bär grava spår av B-stämpel. Ingen höjdare för en snubbe som ju kan om han bara ges rätt förutsättningar.

Nu är han mästertjuven Will som efter en misslyckad kupp mot en bank i New Orleans åker rakt in i buren alltmedan hans kumpaner minsann smiter iväg. Åtta år senare är Will en fri man och ska inte helt otippat söka upp sin dotter (åhhh dessa fantasilösa manusnissar) för lite själslig botgöring. Men se det går inte alls då gamla vibbar från förr gör sig påminda, är det inte så att Will i hemlighet har gömt de där miljonerna som han säger försvann den kvällen han greps..? Kanske bäst att kidnappa dottern för att få Will lite mer samarbetsvillig i det ärendet…

Jaha ja, det var liksom ramen för storyn. Nu flänger Cage runt som den skållade råtta han brukar vara (och har en för jävlig löpstil btw) i ett snyggt New Orleans samtidigt som han försöker vara listig tillbaka och rädda sin dotter. Dessutom är allt övervakat av den lokala FBI-agenten Harlend (Danny Huston med Gene Hackman-hatt) som också tror att Will har lite secret money stashed någonstans.

Dagens story är nedtecknad av David Guggenheim, vilken senast författade den rätt sevärda Safe House, men som här hemfaller åt billiga berättartricks. En lovande början, med snygg biljakt, sätter lite förhoppningar om något som går lite utanför boxen. Men icke. Cage vevar på i ren rutin (vilket han tycks ha blivit något av en mästare på) och regi-West tar inte heller i så det knakar. Trivsammast i sällskapet är nog Danny Huston som snart borde få spela förstafiolen på film, det har han liksom samlat ihop till. Malin Åkerman gör ett inhopp som lojal vän och fd medkumpan…och sen var det väl inte så mycket mer med det. Hur hon har kunnat bli ett namn i Hollywood är fortfarande höljt i dunkel om ni frågar mig.

Nic är lika diskret som vanligt

Som hjärnlös medelaction duger den väl helt ok kan jag ändå tycka. Cage räddar sig till lite fastare mark med den här rullen, men han behöver fanimig studsa tillbaka på något stort snart. Törs någon producent ta chansen? På det lilla pluskontot skriver jag upp musiken i filmen, som mest påminner om toner från någon 70-talskriminalare från England. Lite udda..men trevligt.

Stolen bara…är. Lite som McDonalds. Man vet precis vad man får. En sorts pajigare avart på det som normalt sett Brucan W och Liam N brukar vara rätt bra på. Galet ologiska luckor i manuset och en upplösning som är mer än fånig. Å andra sidan är det ingen katastrof till film och bara det känns ju som ett fall framåt för vår man Cage i B-träsket.
Godkänt med svaga betygsstjärnor.

Dec 6 2012

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Dec 5 2012

Total Recall (2012)

Men det var väl satan vad splittrad jag blev nu då. Det händer inte ofta, men dagens rulle försätter mig faktiskt i vissa bryderier.

Eftersom min tonårstid inträffade under första delen av 80-talet är man naturligtvis rent filmiskt präglad av den tidens filmstars och de historier som såg dagens ljus då. He-mannen Arnold S hade ju dessutom rätt stora framgångar då när det begav sig. Och när hans TR dök upp 1990 var han liksom the shining light i Hollywood, och i kombo med filmvåldsälskande regissören Paul Verhoeven blev det ju supermumma på duken när intressante författaren Philip K. Dick´s novell blev till visuell pumpaction. Galet tokig historia med (dagens mått mätt) pajiga effekter. Underbart naturligtvis. Ska man då ens våga sig på att matcha in en nyinspelning?

Här är det gamängen Colin Farrell som är knegaren Doug, vilken drömmer konstiga drömmar på nätterna. Han bor med snyggofrun Kate Beckinsale i bostadskomplex som mest påminner om kvarglömd rekvisita ur mästerverket Blade Runner. Livet är fan inte kul och Doug tänker sig plötsligt att testa lite konstgjord minnesinplantering hos företaget Rekall, så man iaf får något kul att tänka på till vardags. Som att man varit en hemlig agent typ.

baksätesförare snackar man ju om, men det här…

Hos Rekall går det mesta åt pipsvängen och sedan är karusellen igång, ja ni filmlovers vet ju vad som väntar. I denna upphottade variant är dock Mars historia, världen består endast av två kontinenter som förbinds med varandra via ett mysko tåg rätt igenom jordkulan! Joråsåatt! Fortfarande handlar det dock om viss klasskamp och förräderier både hit och dit. Farrell får gott om tillfällen att visa sina färdigheter i både parkour och med framtidspuffran. Den mystiska Jessica Biel dyker upp som söt sidekick till den förvirrade Farrell när hustrun Lori (Beckinsale) plötsligt inte vill vara så öm som en förstående fru kanske borde vara. Vad har vi mer..? Jo en rätt bortslösad Bill Nighy i plutteroll.

Dagens man i registolen, Len Wiseman, har fått tydliga order om vad som gäller; pang på rödbetan och helst ett vansinnestempo mest hela tiden (lite som dravlet i Underworld…fast med mer klass ändå). Trots att man således har näst intill slaktat hela originalstoryn kan jag inte låta bli att känna några gram av belåtenhet över att man ändå fått till det ganska ok manusmässigt när man nu envisas med att hålla sig på jorden. Vissa delar i storyn upplever jag dock som onödigt snåriga och de drunknar snabbt i Wisemans vision om action mest hela tiden. Utdraget användande av CGI-möjligheterna? Tja lite kanske. Men gravt snyggt utfört är det ju onekligen och svävande bilar ser för jäkla granna ut i framtiden! Farrell, Biel och Beckinsale gör precis vad de ska, förblir rätt ytliga filmen igenom…men vad fan..hade man väntat något annat?

Total Recall är bättre än jag trodde. Faktiskt. Rentav underhållande stundtals, förutom mot slutet kanske då man känner att det känns lite för utdraget. Wiseman kan action och snygga effekter, Farrell kan slåss, Beckinsale ser arg och snygg ut mest hela tiden. Men att den skulle ”vinna över Arnolds version varje dag”….inte en chans! Klart godkänt som effektspektakel, men någon måtta får det ju ändå vara.