Jan 20 2012

In Time (2011)

Det är rätt uppenbart att regissören Andrew Niccol tycks inne på det här med att gestalta framtidens samhällen och segregation mellan olika inkomstklasser. Liksom i hans sevärda debut Gattaca handlar det här om att den som har en välbeställd bakgrund och har sitt på det torra också har de bästa fördelarna i den sterila framtiden.

Just i den här framtiden åldras alla tills de är 25, sedan lever de ett år till innan det är slut, bara sådär. Om man inte kan komma över tid förstås, då kan man bara leva vidare som den vitala 20+:are man är.

Dagar, timmar, minuter har ersatt pengar som valuta och allting avhandlas istället i tid via den grönt lysande display som sitter under huden på varje persons underarm. Lever du i rika city har du förmodligen vansinnigt mycket tid, lever du i slummen som en knegare är det sämre ställt. Precis som Will (Justin Timberlake) där varje dag går åt till att fylla det ständigt sinande tidskontot. För ingen vill ju dö, eller hur? Tillvaron skiter sig för Will när en mystisk främling från det rika city donerar sitt överskott på tid till Will, som dessutom anklagad för ett brott beslutar sig för att göra ett besök i the Big City för att se vad de evigt unga egentligen har för sig.

Väl där träffar han på rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfried), tycke uppstår och den uttråkade dottern får upp ögonen för vad som sker i de mindre glassiga kvarteren (surprise), revolterar mot pappa rikingen och de tycks plötsligt bli framtidens svar på Bonnie och Clyde.  Nu görs detta inte ostraffat och Storebror skickar sin bästa timekeeper (Cillian Murphy som hade gjort sig bättre med skinnrockslooken i Blade Runner…), en sorts tidspolis för att fånga in paret och lägga vantarna på den dyrbara tid som de två turturduvorna uppenbarligen börjat snatta från rikemansvärlden.

Helt klart är att Niccol har en rätt intressant historia/samhällsåskådning på g här. Byt ut valutan pengar och ersätt den med något vi alla människor kommer i kontakt med och mer än ofta behöver. Vad händer när plötsligt tid är för de bättre belevade, de som anser sig vara lite förmer? Frågeställningen är onekligen kittlande, och det i samband med Niccols uppenbara kärlek för att visualisera framtiden i strikt men ändock detaljrik scenografi borde väl göra att filmen spelar i den säkra ligan? Skulle man kunna tro i alla fall.

i behov av både mer tid och ett tajtare manus..

Men se det blir liksom inget speciellt av det hela. Det som börjar lite mystiskt och intressant utvecklas till en högst konventionell jaga-runt-och-fly-timma. Historien börjar gå på tomgång, vissa logiska luckor infinner sig (som man gör bäst i att inte fundera på) och sedan är det liksom bara slut. Utan några överraskningar eller twister. Precis som i Surrogates, vars tema var lite liknande om människan i framtiden.Timberlake gör dock bra ifrån sig och är en snubbe att räkna med i framtiden. Amanda Seyfried visste kanske inte vad rollen innebar när hon tackade ja, springer mest runt i snyggkläder och fulfrisyr. Cillian Murphy gör en dag på jobbet, varken mer eller mindre. Känslan är att Niccol prompt skulle blanda action med samhällskritik och tog för svaga ingredienser av varje del.

In Time startar rätt bra för att sedan sjunka tillbaka och bli tråkigare ju längre den håller på. Grundstoryn känns inte alls fel  men slarvas bort när det ska in standardaction och som vanligt väljer man att inte gå på djupet med karaktärerna. Intetsägande, men håller sig i alla fall på rätt sida om uselheten.

Jan 19 2012

Real Steel (2011)

Jaha, och vad har vi nu här?
En sorts semi-sci-fi med kletig familjemoral inbakad bland sömlösa effekter och rena stölden på allt vad Rocky-boxeriet heter…? Eller?

I en nära framtid har tv-spelen uppenbarligen fått en ny dimension när istället enorma robotar gör upp med mekaniska nävar i boxningsringen, styrda från ringhörnan av sina ägare. Smart sätt att skona mänskliga kroppar förstås, och dessutom göra det hela till våldsamma och bejublade (och lönsamma för de smarta spelarna) maskinmassaker-fester. För här flyger det delar kan jag lova.

Gamle avdankade boxaren (naturligtvis) Charlie reser runt och försöker dra in fattigmansstålar på robotfighter. Tyvärr verkar han hela tiden få dras med typiska måndagsexemplar som gör att han tvingas ha ständigt underskott i reparationskassan. Charlie drömmer också om den stora chansen till ära och berömmelse i robotfightningscirkusen, kanske en sorts upprättelse för hans egen insomnade karriär i ringen?

Saker kompliceras plötsligt när sonen Max, uppväxt hos sin mamma, gör entré i Charlies liv. Att vara pappa är ju absolut inget han tänkt på. Tur då att Max är precis sådär nästan odrägligt företagsam som bara kids på film kan vara, lillgammal och dessutom ett mindre tekniskt geni med förkärlek för fightande robotar.

Ja ni har naturligtvis redan fattat vart detta kommer att landa.

Men å andra sidan. Skit i det.
In med en skönt ytligt agerade Hugh Jackman i huvudrollen som Charlie, anställ Spielberg som medproducent tillsammans med Robert Zemeckis. Killar som vet hur man kokar soppa på rostiga spikar. Låt Shawn Levy skrika i regissörsmegafonen, han har ju liksom lite rutin på det här med effektfilmer vs familjesituationer ifrån Ben Stiller´s irrande i de båda Natt på museet-filmerna. .

"lägg en höger mitt i nyllet här din plåt-Balboa!"

Smetmixa nu runt allt detta, använd lite överblivna effekter från Transformers-hysterin, tillsätt ett lagom okomplicerat manus löst baserat på en novell av den intressante författaren Richard Matheson (I am Legend ni vet…). Vräk till slut in i stort sett allt som gjorde Rocky-sagan emotionellt engagerande (vissa skulle kanske kalla det patetiskt stöldgods, jag väljer att kalla det en sorts homage).

Visst ja, denna mansdominerade film kräver ju i alla fall en kvinna som får stå för förnuft och lite nyktert betraktande av det hela. Här heter hon Evangeline Lilly och ser så där lagom vardagligt snygg ut som sig bör i en produktion där varje kameravinkel är noga uttänkt som i den värsta Bruckheimerproduktion.

Real Steel är mekaniska muskler, tramshumor, sliskiga familjevärderingar, snygga effekter, bombastisk musik, Hollywoodmoral och konceptstölder. Men, och här kommer det gott folk, det hela är gjort med sådan oförställd charm så att det är helt omöjligt att värja sig.
Feelgood-känsla hette det visst ja…!

Jan 18 2012

Johnny English Reborn (2011)

Att Rowan Atkinson är en rätt kul kuf råder det väl inga tvivel om.
Dessvärre känns det som att han varit just samma kul kuf med samma register ganska länge nu. Oavsett om han dyker upp som Mr Bean eller här i en uppföljare om den synnerligen klantige och självgode agenten English.

Att det överhuvudtaget kommer en uppföljare känns också lite förvånande. Nog för att den förra filmen var lite småkul och hade sina fullträffar på humorhimlen, men det kändes inte som en supersuccé. Och vem ägnar sig egentligen i dessa tider åt agentspoofar? Är inte det mer…90-talet..?

Hur som haver, kanske Atkinson har dåligt med klirr i kassan, kanske han bara haft det tråkigt, kanske ett ev annat manus om Mr Bean gick åt helvete, nu är agent English i alla fall tillbaka. Eller rättare sagt, han kallas motvilligt in när en möjlig komplott mot Kinas premiärminister uppdagas av den nu moderniserade brittiska underrättelsetjänsten.

Som vanligt fumlar sig Atkinson fram, lever på sitt patenterade minspel och just känslan att han är den ende i sällskapet som inte har koll på läget. Manuset leker friskt med agentparodin och i synnerhet James Bond får ett antal passningar under den föredömligt korta speltiden, allt från vad gäller illasinnade torpeder, roliga manicker och slutuppgörelsen på en alptopp.

Mer pengar tycks ha pumpats in i den här uppföljaren, och filmen ger sig i sann Bondanda av på utflykter till både Hong Kong och Schweiz. English blandar sin totala bortkommenhet med lite snygga grepp vid olika tillfällen och lyckas av någon outgrundlig anledning aldrig kollras bort från det som händer och alltid få styr på sig själv.

johnnyboy faller för en kvinnas hand..

Atkinson gör naturligtvis vad han ska och är också anledningen till att det dras på smilbanden lite då och då i the house of Flmr. Övriga som syns är kvinnlig fägring i form av både Gillian Anderson (var har hon varit?) som English kyliga chef  och Rosamund Pike (Die Another Day apropå Bond…) som smart och snart kär medhjälpare. Den som ofta får styra upp English´galenskaper är den unge medhjälparen Tucker (Daniel Kaluuya) som får ligga i för att hänga med i turerna.

Brittisk humor är erkänd som varumärke, men det gäller att den behandlas på rätt sätt. Atkinson gör egentligen inga fel, han är ju rätt bra på det han gör så att säga, men det känns lite…åldrat. Lite förvånande är det ändå att filmen kommer nu. Snart är det tio år sedan den förra. Nåväl, mycket agentskojeri blir det och det mesta ser man komma långt i förväg.

Johnny English Reborn räddas av att det är just Rowan Atkinson som bär hela cirkusen på sina axlar och jag erkänner att jag är rätt förtjust i karln och hans humor. Det blir inte speciellt bra, men inte uselt heller. En film att flina lite till en vardagskväll och sedan snabbt glömma bort.

Jan 17 2012

HP-manglad!

Mission completed!
Målet är nått och resultatet arkiverat på Flmr. Som ni möjligen visste sedan tidigare har det ju varit Harry Potter-maraton mitt bland alla andra filmer som passerat Flmrs radar.

Ett digert jobb ska jag tillägga, men nu finns i alla fall analysen och resultatet av hela experimentet redovisat här på filmbloggen.
Ni hittar hela genomgången i menyraden ovan under ”Flmr vs Harry Potter” eller klickar här.

Ni som orkar läsa hela texten kommer också att belönas med en liten genomgång av varje film och betygssättning.

Efter denna djupdykning bland trollkarlar, svartalfer, mugglare och allehanda annat löst folk ska det nu bli lite skönt att åter kasta blickarna mot mer realistiska saker som övernaturligheter, galna spioner, adrenalinstinna hjältar, skjutgalna tokar, påfrestande slapstickfigurer och andra dårfinkar….hrm..

Jan 16 2012

I Am Legend (2007)

Dagens filmbetraktelse tar avstamp i en läsupplevelse.
Efter att ha ägnat ett par dagar i december åt att läsa Richard Matheson´s utsökta olycksbådande framtidsskröna I am Legend från 1954 (med den i Sverige något snurriga titeln Varulvarnas Natt), blev en av årets första filmer en återtitt av just den moderna versionen av romanen.

Mathesons litterära förlaga är en utsökt uppvisning i en ensam mans irrfärder i sitt mentala tillstånd i en kaosfylld framtid. Ramstoryn i boken är både sakligt och känslosamt beskriven, och med en särdeles dyster handling som inte direkt livar upp sinnet. Men strävt underhållande dock.

Francis Lawrence´s hypermoderna filmversion (nummer tre i ordningen) har rätt lite att göra med bokens filosofiska tankar, även om Will Smith lyckas med konststycket att vara den fokala underhållningen nästan hela filmen igenom. Mathesons grundstory används dock helt ok här, och viruset som tycks slå ut hela jordens befolkning andas samma skräck vilket årtionde det än använts i.

Jag gillar att första delen av filmen är en sorts olycksbådande väntan på något obehagligt. För just obehagligt blir det ju längre man får följa med på Robert Neville´s (Smith) vardag som verkar bestå av ett ändlöst genomsökande av ett toktomt New York, kombinerat med hans fruktlösa försök att finna ett botmedel på det hysteriska virus som orsakat hela katastrofen, immun forskare som han naturligtvis (hrm..) är.

Filmens största förtjänster ligger inte helt oväntat i det visuella, och Lawrence har  fångat det ödsliga New York rätt bra, som ett skrämmande skelett av en försvunnen era där tiden tycks ha stannat. Kontrasten är effektfull och det är inte helt omöjligt att sätta sig in i Nevilles smått desperata kamp för att uppbringa något sorts mod i den uppenbart tröstlösa tillvaron. Dagarna må vara ensamma och händelselösa, men nätterna är desto värre med bindgalna varelser på gatorna som är en sorglig påminnelse om det människosläkte som en gång funnits, nu förvandlade av sjukdomen till synnerligen blodtörstiga och rasande agressiva individer.

dystra utsikter även i denna version…

Smith är ju de stora filmernas man, och det vore väl löjligt att påstå att den här filmen inte skulle lira i Hollywoods popcornklass, men nog får han då och då visa att han faktiskt kan förvalta en tyngre och lite mer pondusstinn figur..fast med ett inre mörker. Nu är det här ju dock en actionrulle till syvende och sist och därför dras inte Nevilles många kamper med sitt dystra sinne i någon längre långbänk..även om ett par strategiskt instoppade flashbacks får symbolisera tiden före katastrofen.

Naturligtvis stannar inte filmen heller någon längre tid vid Mathesons originalfilosifiska existensfunderingar utan brassar på med beskärd del av effektaction. Det funkar, men känns också irriterande sämre utfört när det kommer till cgi-tekniken och de objudna gästerna. Dataspelskänslan ligger som ett anmärkningsvärt skimmer över just de scenerna och drar helt klart ned betyget en aning.

Det Lawrence sätter i filmens stämning och miljö tappar han i lite i actiondelen med kampen mellan Neville och de otrevliga besökarna så att säga.

I Am Legend är annars snyggt gjord, lyckas till största delen med sin olycksbådande stämning och bjuder på en Will Smith som agerar stabilt i kvartetet. Någonstans önskar man möjligen att filmmakarna hade vågat sig på att filma Mathesons bok rakt upp och ned. Det tror jag hade blivit kalasbra.
Nu blir det ”rätt bra” med rutinerat Hollywoodsignum.

Jan 13 2012

Bridesmaids (2011)

Frågan är om inte Annie (Kristen Wiig) i Millwaukee har nått den lägsta nivån av tillvaro; singel, 30+, inneboende hos ett hjärndött engelskt syskonpar (Little Britan–Matt Lucas i en rätt intetsägande roll) med ett bageri som nyligen gått i konkurs. Life sucks ungefär med andra ord. Blandade känslor då när bästa vännen Lillian meddelar att bröllop stundar för henne, klart att Annie blir glad…men varför kunde det inte vara hon själv?

Som liten tröst får dock Annie äran att bli huvudtärna och bröllopsfixare nummer 1, något som hon tar sig an med fantasifulla idéer. Synd bara att Lillians andra nyfunna bästis, den odrägligt rika och påfrestande Helen, väldigt gärna vill visa vad hon kan när det gäller fixeri av den lyxigare sorten. Naturligtvis utvecklas det hela till en bister och prestigefull kamp mellan Annie och Helen, och frågan tycks efter en stund vara om det överhuvudtaget kan bli ett bröllop av det här?

Kristen Wiig kan mycket väl vara bland de vassaste namnen den amerikanska humorscenen har fått fram på länge vad gäller kvinnliga komiker. Som många andra har hon sitt ursprung i Saturday Night Live-kärnan och tycks symbolisera den nya humor som är både provocerande och hjärtlig. Wiig har själv varit med och knåpat ihop manus här och det märks. Hon rör sig hemtamt mellan skämten och väjer inte för både högt och lågt.

Någon hävdade att det här är Baksmällan för tjejer, och visst finns det rejält starka paralleller att dra mellan de båda filmerna. Nu tycker jag dock att den här filmen har ett varmare skimmer över sig och drar sig mer åt det romantiska feelgoodhållet än vad Baksmällan gjorde. Här signalerar manuset redan i början att det kommer att ordna upp sig på alla fronter mot slutet. Baksmällan var otroligt mer oberäknelig in i det sista. I alla fall den första filmen.

Roligt i dagens fall är att filmen och manuset inte väjer för att hänge sig åt låg humor då och då, som i en brudklänningsprovarsekvens. Känns inte vanligt att sådan typ av komik brukar hitta in i filmer av den här kalibern. Kanske ett grepp av just Wiig som får symbolisera den nya tiden? En skön incident på flygplan hör också till höjdpunkterna i filmen. I övrigt är det rätt trivsamt över lag mest hela tiden.

Som alla andra komedier lider filmen naturligtvis av den ökända förbannelsen att historien tappar både fart och friskhet efter en stund, ofta innan manuset ska ta sig till den stora finalen. Här känns det extra påtagligt på grund av filmens alltför långa speltid på strax över två timmar. En komedi bör nog hålla sig på runt 100 minuter för att vara optimal när det gäller fokus hos oss som tittar. Passeras den gränsen blir det gärna lite segdraget och här finns små inslag av just den känslan.

glada nu ja. men vänta bara....

Wiig gör som redan nämnts en fin insats och sidekickas trevligt av en tjejliga bestående av bla Maya Rudolph, Ellie Kemper, Melissa McCarthy ( i kanske den varmaste rollen av alla!) och Rose Byrne som den oerhört påfrestande Helen. Naturligtvis finns ett kärleksintresse även för Annie här, är polis och heter Nathan (Chris O´Dowd). Ni kan ju roa er i två sekunder med att fundera på hur det kommer att gå där.

Bridesmaids är rätt kul. Någonstans handlar det naturligtvis om vänskap, både gammal och ny, och att det finns plats för alla trots olika förutsättningar. Vill man dock bara bli lite skönt underhållen behöver man inte tänka så mycket på det utan bara njuta av en humor som möjligen är lite råare och fräckare än vad vi sett förut när det gäller romcoms med tjejerna i centrum. Uppfriskande.

Jan 12 2012

The Alphabet Killer (2008)

”Samma intensitet som i När lammen tystnar!” Bokstäverna lyser eldgula mot mig från omslaget. Pyttsan, tänker jag när jag petar in skivan i spelaren, så kan det väl ändå inte vara?
Och det är det naturligtvis inte.

En liten flicka hittas mördad och det kan röra sig om en seriemördare. Det hävdar i alla fall den unga ambitiösa polisen Megan (Eliza Dushku) som får hand om fallet. Hon menar med bestämdhet att det finns otvivelaktiga tecken på detta.
Offret hade samma initialer i för- och efternamn och kroppen hittades i en stad med samma begynnelsebokstav i namnet som initialerna i flickans namn. Kollegorna är dock inte lika benägna att hålla med (är det inte alltid så?) och till slut driver fallet Megan bokstavligen från vettet och ett par hallucinationer (och ett självmordsförsök) senare är det psykhospitalet som gäller för hjältinnan på obestämd framtid.

Två år senare är hon uppenbarligen tillräckligt frisk för att vara tillbaks i tjänst bakom skrivbordet hos polisen när nya mord med samma mönster upprepas, och hon tjatar till sig en ny chans att ställa allt till rätta… mot allas bättre vetande. Det är bara de nyfunna vännerna från stödgruppen som verkar tro på hennes återfunna styrka.

Utgångspunkten för manuset är ett verkligt fall från 70-talets början där tre unga flickor rövades bort och mördades enligt principen med initialerna. Någon mördare har till dags dato aldrig gripits, varför huvuddelen av filmen är en ren fabulering av händelseutvecklingen. Karaktären Megan är påhittad, liksom de flesta andra figurer som rör sig runt henne. Filmens stil vill vara avskalad och lite rå med glåmigt foto och dyster höstkänsla över varenda scen, med resultatet att det blir på tok för mycket klyschor i mixen.

Dushku undrar vilken sorts rulle hon egentligen hamnat i...?

Att också välja den något tramsiga vägen att försöka göra Megans tillstånd lite gåtfullt med vissa övernaturliga inslag (eller är det bara sjukdomen som pratar?) känns just bara fånigt och som ett försök att kamma hem billiga ryspoäng. En sorts credit kanske ändå motvilligt ska delas ut för att filmen faktiskt försöker hålla sig till mer drama och fakta än sväva ut i nonsenaction/thrillerträsket. Trots den spöklika approachen i vissa lägen då.

Tempot är sävligt, trots den relativt korta speltiden, och träsmaken låter inte vänta på sig. Känslan är att jag inte känner något för storyn, Megan eller hur det ska gå. Filmen försöker sig antagligen på att vara lågmäld och enkel, men känns bara väldigt….B.
Har man dessutom lite rutin på detta att skåda på mördarfilmer dröjer det inte många sekvenser innan man ser upplägget och vart spåren kommer att leda. Det är lite synd att inte mer ansträngning görs i manusförfattandet på just detta i stället för att ta den traditionella snabba men ack så förutsägbara genvägen.

Förutom Dushku finns här insatser av namn som Michael Ironside, Timothy Hutton och Cary Elwes. Pålitliga killar i facket såklart, men som med sin närvaro i den här sortens film dessvärre stärker tesen att de antagligen haft sina femton minuter i framgångsljuset. Och visst, alla skådisar gör väl vad de ska, men inte blir det bättre för det. Det hela styrs opersonligt upp av regissören Rob Schmidt, som tidigare övat sina färdigheter i den föga nyskapande Wrong Turn och inte direkt känns som en framtida kille att ringa när nästa seriemördarfilm ska personalbesättas.

The Alphabet Killer tar alltså avstamp i ”based on a true story”-konceptet, och då vet ju både ni och jag att det gäller att se upp. Här är det sannerligen inte alls många gram ”true” i storyn, och resultatet blir hopplöst intetsägande.

Jan 11 2012

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

Jan 10 2012

Attack the Block (2011)

Ibland verkar ju koncepten och historierna så pass udda så att de inte borde funka liksom.
Speciellt ju mer modern filmhistorien verkar bli. Mixade genrer och mer utrymme för undergroundfilmer som når ut till fler konsumenter än någonsin.

Filmsnubben Joe Cornish (som uppenbarligen hänger i kretsen runt Nick Frost/Simon Pegg och dessutom varit med och skrivit på nya Tintin) levererar här ett stycke historia som vid första anblicken kan tyckas heltokig och rätt mycket over-the-top. Brittisk komedi av det råa och sträva slaget med ytlig lättsam Hollywoodtouch. Ja varför inte..?

Ett nedgånget bostadsområde i södra London drabbas plötsligt av en sorts invasion av något som måste vara aliens…väl? Först en konstig och anskrämligt ful figur som strax följs av en hel hoper svartpälsade/vasstandade illasinnade figurer. I centrum för händelsernas utveckling återfinns det lokala tonårsgänget, tuffa med stenhård jargong, men egentligen bara ett gäng vilsna grabbar som alla andra. Naturligtvis verkar det bara vara de som inser vad som håller på att hända och beslutar sig för att försvara kvarteret med alla till buds stående medel. Både våldsamma och en del mer tokroliga.

vi som spöar aliens!

För roligt blir det lite hela tiden sådär. Runt gänget vävs en samling bifigurer in i historien på det ena mer galna sättet än andra. Det är en sjuksköterska, en lokal flummare, en droglangare och en wannabe-gangster. För att inte tala om de två smågrabbarna som minsann tänker visa att de är lika stentuffa som de är grova i mun.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka på den gamla 80-talspärlan Critters, och det här är nästan är som att se en uppdaterad (nåja) version av den stilen. Cornish blandar friskt och visst kan man också ana en liten samhällsåskådning över de brittiska miljonbostadsprogrammen mitt i all grannlåt om man är på det humöret, samtidigt som han öser på med tramshumor och rätt larvigt underhållande action.

Cornish sejfar också och slänger in just Nick Frost i tacksam biroll och kammar hem några extra skratt bara på det. Förutom det sköts dock taktpinnen av de unga gänget som med skön attityd och träffsäker ironi ser till att freda sin turf mot de minst sagt udda angriparna.

Attack the Block är komedi och lättviktig action mixad till en oväntat underhållande helhet. Bra unga skådisar med glimten i ögat och ett manus man liksom bara kan luta sig tillbaka och underhållas av för stunden istället för att syna närmare. Fartigt, lite lagom effekt-blodigt och mest bara kul.
Ja.. det är väl det man kan säga om det hela.

Jan 9 2012

A Lonely Place to Die (2011)

Ännu en rulle som börjar förbaskat intressant, eskalerar en aning för att sedan sjunka tillbaka i en rät slät mix av standardaction och nödtorftig utveckling i manuset.

Den till synes alltid dystra och inbundna Melissa George leder laguppställningen här som bergsklättraren Alison, vilken tillsammans med en grupp likasinnade ska ha lite klättrarkul i skotska högländerna. Naturligtvis med sarkastisk kompishumor och sedvanlig jargong som tillhörande bakgrundsmatta. Det klättras och vandras och käbblas i den kargt sköna skotska naturen innan det plötsligt händer grejer i samband med den obehagliga upptäckten av en liten flicka instängd i låda begravd i marken…men högst levande!

Våra hjältar tar förstås hand om flickan och börjar fundera ut snabbaste vägen tillbaka till civilisationen och en polisstation i synnerhet. En och annan tanke om var gärningsmännen till situationen kan vara finns förstås också, och det dröjer inte länge förrän svaret på det kommer snabbare än man hinner vända blad i det något tunna manuset.

För det är ju så att filmen börjar bra, bygger upp en något obehaglig stämning…kanske till och med lite gåtfull, för att sedan övergå i mer ren spänning och survivalmode. Så länge filmen håller sig i rena ödemarken är det både snyggt och förväntansfullt, men i samma ögonblick storyn utvecklas och blandar in sidohistorien (låt vara att den har anknytning till flickan) blir det genast både tristare och ihåligare.

vem påstod att det är rofyllt i naturen..?

På plussidan dock att regissören, en Julian Gilbey, rappar på rätt bra med de olika personernas öden och det börjar hända både väntade och oväntade grepp ganska snabbt in i filmen. Tempot således helt ok första hälften, med snygg scenografi och tacksam backdrop i form av skotska berg och vindlande forsar.

Melissa George kör på med uppenbarligen väl inövad dystermode i agerandet, trots att hon ska vara hjältinnan på kalaset. Övriga kamrater i manuset gör vad de ska under sina respektive minuter i handlingen och finns liksom bara där som en sorts sidekickar till George.

A Lonely Place to Die är en rätt typisk film som inte orkar hela vägen. Med en intressant start och en svagare utveckling, som om de bästa idéerna tog slut halvvägs. Det som sticker ut under speltidens första hälft förvandlas ju längre det håller på till en ordinär thrillerhistoria som antagligen kunde ha passat i vilken tv-deckare som helst. Inte dåligt, inte bra. Mer slätstruket och ett antiklimax att fnysa lite besviket åt.

Jan 5 2012

Det Femte Elementet (1997)

Ibland vill man ju bara bli sådär underhållen. Utan större djup eller tyngre mening. Då kan man banne mig slänga på den här rullen med gott samvete!

Någonstans för länge sedan läste jag någon artikel om att Luc Besson som yngling fabulerade fram en knasig historia i sin fantasifulla hjärna. En tokig soppa som kanske inte ens skulle gå att visualisera, men som Besson ändå alltid burit med sig i någon sorts portabel byrålåda. Var det då inte för väl att den kufiske filmmakaren till slut grabbade tag i sin ungdomsfantasi och såg till att få den gjord!

För vad är väl detta om inte drygt två timmars nonsens förpackat i det gladaste av färger, action, sci-fi och rent tokrolig humor. Som om alla inblandade gått på partaj anordat av värden Besson och fått sig lite goda drinkar och finfint tilltugg. Skit samma vad gäller festens innehåll egentligen, det viktiga är att alla som är där har kul och mår bra.

Se på Bruce Willis bara, snygg och smärt och nära till de patenterade oneliners han behärskar så till fullo i rätta element (!) Och se på Milla Jovovich. Sällan har väl hon sett så söt och oskuldsfull ut. Rolig är hon också och samspelet med Brucan ligger snyggt i dessertfatet. Snabbkäftade Chris Tucker ÄR påfrestande men till och med Willis småskrattar nog åt kommentarerna som sprutar ur Tucker´s mun under filmens gång. Partycrasharen nummer ett Gary Oldman sitter minsann i ett hörn och verkar mysa. Lagt sig till med värsta Billy-Bob-Thornton-sydstats-trash-dialekten har han gjort också i sin roll som badass. Rolig kille det där! Oldman verkar vara bästa gästen vilket party han än dyker upp på!

partykillar med tillfälligt problem

Och sådär håller det på. Besson målar upp en riktigt mustig historia om att rädda världen i framtiden, ett par mystiska stenar, dumstrutar till aliens och fartiga hjältar, ett New York som man inte vill köra flygande bil i och det hela saltat med lite trivsam tramshumor . Släng in lite snygga effekter och bra driv i tempot så är vi nästan i mål.

Det roliga med filmen när man nu ser den igen efter ett antal år, är att det är kul att upptäcka nya detaljer mitt i alla fyrverkerier som serveras. Besson må ha släppt iväg en rätt tunn story på manuspapperet, men utförandet är det sannerligen inget fel på.

Det Femte Elementet ger stil åt begreppet Roliga Timmen och det blir en knasig kombo av action, sci-fi, komedi och högtravande mumbo-jumbo. Allt försett med snygga bilder och ett extremt underhållande soundtrack. En klassisk oviktig pärla från Besson. Visst räcker det så ibland.

Jan 4 2012

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.

Jan 3 2012

Drive (2011)

En av 2011 års sista alster att avnjutas. Och kanske också bland de allra bästa.

Danske Winding Refn´s film lyckas med trickset att förvandla sig till en sorts noirberättelse och konstfilm på samma gång, och ändå behålla underhållningsvärdet! Ibland som att se och befinna sig i ett av äldste sonens alla tv-spel, ibland som att förpassas tillbaka till början av ett 80-tal då historierna verkade enklare och mer rätt-på.

Ryan Gosling´s namnlöse figur, den ensamme hjälten, riddaren i vit rustning, den tystlåtne som jag som tittare aldrig kommer inpå livet, är naturligtvis den perfekta motorn att driva denna egentligen ganska simpla film vidare. Hans goda hjärta är också det som ställer till det, och urladdningen och konsekvenser blir därefter.

Gosling torde redan ha cementerat sin talang och skicklighet och naturligtvis känns han klockren här i rollen som stuntförare/bilmek/flyktbilschaufför vilken engagerar sig en sekund för mycket i sin grannes livsöde. Carey Mulligan blir lagom hjälplös och manar fram Gosling´s beskyddarinstinkt. Albert Brooks gör kanske filmens bästa roll som den till synes jovialiske Bernie, Brooks som annars skådas mest i komedifacket visar att även en roll med svinaktiga förtecken passar som handsken. Att Ron Perlman skulle dyka upp i en film som denna är heller inte förvånande, det finns plats för honom också. Även om känslan är att han mest spelar sig själv, eller möjligen är på rymmen från Sons of Anarchy.

en man med en bil och rätta charmen

Filmens absoluta höjdpunkter hittar man kanske inte i själva storyn, istället är det detaljerna i filmdanskens produktion som utmärker sig. Fotot är lagom murrigt och Refn låter ofta bilderna vila utan att sedvanlig dialog ska ackompanjera. Våldet i filmen ligger ständigt och lurpassar, är synnerligen grafiskt på sina ställen men blir mer dramatiskt än osmakligt. Naturligtvis måste en film med ovanstående namn också innehålla ett visst mått av bilåkning, och frågan är om inte filmens första kvart är den absolut bästa. Kanske rentav en av årets bästa filmscener.

Filmens största plus, och det som verkligen fick mig på fall, är annars det galet snygga soundtracket. Sällan har väl en musikalisk matta passat så bra som här, och de elektroniska tonerna som blandas med det som sker i storyn smälter samman till en fantastisk enhet.

Drive har naturligtvis en och annan fläck också, en är att den möjligen är lite för lång. Vissa partier blir lite transportsträcka mot upplösningen och jag hinner fundera en sekund eller två på vardagliga göromål i hemmet efter filmens slut, vilket ju betyder att fokuset inte riktigt sitter där det ska hela vägen in i mål.
Som helhet dock en väldigt snygg och bra film, en sorts film man inte tycks se så mycket av idag.

Dec 31 2011

Gott Nytt Filmår!

Tillbaka i slitna soffan efter julutflykt ett antal dagar, men fortfarande lös och ledig från kneget. Film och serier samsas med skön läsning i nyfådda julklappsböcker.

Originalplanen var att kasta upp en eller annan ny recension här i mellandagarna, men latheten visste uppenbarligen inga gränser den här veckan…

Efter nyårsraketer och ringande klockor och allt börjar dock filmerna dyka upp här igen.

Till dess ett rejält Gott Nytt År på er alla därute!

Dec 23 2011

Have a yippee-kay-yeeah christmas!

Känner att jag kan lämna er i gott sällskap med Brucan här nedan som the perfect guardian of the blogg under julen.

Nu tar jag lite jullov från både blogg och jobb.
Hoppas ni alla nu får en trevlig, välsmakande och filmig julhelg!

GOD JUL!

ok..kanske inte en Smålandsvy i jul...men önska går ju i af...