Gott Nytt År och ha ett trivsamt 2017!
Passengers (2016)
Livet på jorden är tråkigt. Eller för trångt. Eller för karriärdödande.
Så, ta nya tag. Ta ett språng i tillvaron. Häng med stjärnkryssaren ”Avalon” till den nya världen Homestead II. Där nya utmaningar väntar!
Eller vänta. Nu kom vi visst inte så långt ändå. Det är ju icke bara att hoppa in i rymdskeppet och gasa på under en kaffekvart. Nix, smakar det så kostar det; i runda slängar 120 år tar det nämligen att ta sig till den nya jorden….och när nu dagens rulle stannar till för ett besök på Avalon återstår 90 fullmatade år av resan. Typ en livstid alltså. Men vänta, varför verkar plötsligt en av de drygt 5000 behållare som innehåller de nya bosättarna börja blinka och blippa?? Asch, det är ju den i sci-fi-världen så populära ”hibernation sleep chamber” som får spunk och börjar tina upp Jim Preston (Chris Pratt), en helt vanlig tjomme. Varför vaknar han nu?? En fråga som både vi åskådare och han själv ställer sig. Inte ens den tryggt lugne robotbartendern (!) Arthur (Michael Sheen) tycks kunna hjälpa till.
Strax….well, på film är ju tid alltid lite speciell eller hur…har också författaren Aurora (Jennifer Lawrence) tvingats hoppa upp ur sin sömnkapsel på ostadiga ben. Illa! Två vakna pers på en resa som inte ska sluta förrän om 90 låånga år! Hu! Strandade (heh!) på ett högteknologiskt gigantiskt rymdskepp som rusar fram i det stora okända. Går det att fatta läget? Går det att ringa hem? Går det att somna om?
Norrmannen Morten Tyldum´s (The Imitation Game) nya alster är framför allt en formidabel uppvisning i sjukt snygga futuristiska miljöer. Ett rymdskepp där allt känns stilrent och med raka linjer. Vissa kanske kallar det sterilt. Jag påstår att det är smutt värre ned i minsta detalj. Enligt uppgift har rullen gått loss på ca 110 miljoner dollars och det är lätt att se vart pluringarna har plöjts ned (förutom lönecheckarna till Pratt och Lawrence förstås). Dessutom, har världsrymden sett snyggare ut?? I alla fall var det länge sen.
dresscode i världsrymden?!
Vad gör två personer som inser att de kanske är fast i rymden återstoden av sina liv? Hur tacklar man moraliska frågor om själviskhet och längtan efter kontakt? Hur kan man oberört kontemplera över tillvaron….med okända solar, galaxer och nebulosor tindrandes utanför fönstret? Och vetskapen om att det inte går att vända om. Always look forward…mot vad? Och vad döljs för hemligheter (både mänskliga och maskinella)?
Ok, jag sitter kanske inte och hoppar av hänförelse. Storyn är typisk Hollywood. Rätt simpel, men karaktärscentrerad. Eventuella svagheter i manus räddas framför allt av den lyckade (och stundtals charmiga) kemin mellan Pratt och Lawrence, vilket gör att man kan bortse från allt ologiskt. Tur för filmen, att dess två enda maincharacters funkar ihop. Så pass att jag lutar mig tillbaka och faktiskt myser lite (trots filmens synnerligen bistra handling) av sällskapet med Jim , Aurora och den fantastiska miljön runtom dem. Både ombord på Avalon och utanför i det enorma okända.
Utan att tveka utser jag detta till årets snyggaste rulle vad gäller detaljer och visuella godsaker.
Stabil underhållning utan att bjuda på något nytt under (den nya) solen.
p.s. För en gångs skull frångick yours truly principen om att bojkotta 3D. Kanske ändå rymden skulle kunna bjucka på häftig effekt? Jajamensan!! Vilken vinstlott!
Rymden + 3D = Sant!! Tjo!
Arrival (2016)
Jädrans film att dröja sig kvar i minnet!
Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.
Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?
Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.
Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.
varför så bedrövad?
Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.
Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!
Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!
Snacka om Film #69 – ”filmåret 2016”
Årets sista poddavsnitt! 
Den här gången i sin allra enklaste form: filmåret 2016 ska summeras, bokföras, arkiveras och läggas till de berömda handlingarna.
Vi gör det självklart på vårt vanliga nördiga, flummiga och snackiga sätt i det magiska #69.
Välkommen att hänga på!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden.se
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
God Fortsättning!
God Fortsättning!
God Jul!
Ha En Riktigt God Jul!
Rogue One: A Star Wars Story (2016)
Givetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??
Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!
Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.
Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.
Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!
Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.
run for it!
Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!
Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!
Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.
Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!
Snacka om Film #68 – ”slå mig med ett köttstycke!”
Poddtorsdag! Snart Jul!!
Vi vakar in julen med det magiska och MAFFIGA avsnittet nr 68 där vi jonglerar mat, rymdkrig och en laddad filmroulett på samma gång!
Vi vakar in julen med det magiska och MAFFIGA avsnittet nr 68 där vi jonglerar mat, rymdkrig och en laddad filmroulett på samma gång!
Å så har vi en GÄST också!
Full fart i vinterköket där vi tjabbar vilt bland peppisar, lussekatter, julmust och hederligt svart kaffe!
Kan det bli bättre?
Inget är för högt, inget är för lågt. Häng på!
God Podd-Jul!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
#xmas: A Christmas Story 2 (2012)
Säg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.
Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.
Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.
Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.
yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen
Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.
En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.
Juligt för stunden. På nåder.
Djungelboken (2016)
Gasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.
Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.
Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.
Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…
var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!
Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!
Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!
#xmas: Almost Christmas (2016)
Jepp, vi checkar in ännu en familj som ska fira jul.
Såklart en familj med vuxna barn där relationerna inte är de bästa. Lägg karbonpapper på valfri julkomedidrama som producerats de senaste 10-15 åren. Men du, inte för att det gör nåt.
Det lackar mot den gamla beprövade högtiden hemma hos Walter. Än en gång. Samma rutin som vanligt. Fast ändå inte. Bara 10 månader sedan älskade hustrun gick bort. Hur ska julen kunna vara densamma igen? Svaret är förstås att den aldrig blir det. Istället gäller det att skapa en ny jultradition. Som att själv försöka sig på att baka den där underbara sweet potato pie, som tydligen bara hustrun hade det hemliga receptet på.
Döttrar och söner ska vända hemåt, med sina respektive och SINA barn. Jamen här finns ju återigen allt, döttrarna som inte drar jämt, den äldste sonen som gör karriär inom politiken och har svårt att släppa jobbet till och med på julafton, yngste sonen som gör idrottskarriär men har svårt att hålla sig borta från piller. En ganska typisk laguppställning med andra ord. Inget nytt under solen här.
Rinner likt en rumsvarm julmust i samma sorts fåra som tex Love the Coopers, eller varför inte Välkommen till familjen. Å andra sidan, har vi väntat oss något annat?? Rullen kläs i julskrud med viss komisk touch, fastän det egentligen är det gamla beprövade dramat om att hitta hem till varandra igen. I Hollywood ÄR ju julen en perfekt högtid att saluföra familjens värde above all.
spännande jul när bössan plockas fram!
Vad har då dagens rulle att komma med, som möjligen skiljer sig liiite mot de tex ovanstående exemplen då? Tja inte mycket, mer än att den kanske är lite tuffare i skämten, lite mer utagerande av känslor, lite mer jargong. Lite mer dialograpp. Det sista något som får tillskrivas den stabila rollistan; Kimberly Elise, Omar Epps, Mo´Nique, Gabrielle Union, Jessie T. Usher och min favorit J.B. Smoove (från Simma Lugnt Larry!)
I centrum dock Danny Glover, den gamle rackaren. Som far i huset. Med kanske julens strävaste och mest ärrade stämma försöker han hålla ordning på alla konflikter samtidigt som saknaden efter hustrun måste hanteras. Glover självklart stabil.
Japp, detta är ännu ett exempel på jänkar-dramakomedi i jultider när dysfunktionalitéten ska tämjas in i den glittrande fållan. Alla som inte har förmågan att ta på sig de sötsliskiga julglasögonen, och köper den sockrade varianten på julfirande, har inget att hämta här. Ni får ägna er åt allvarligare grejer.
Och ja, det börjar självklart att snöa på julaftonskvällen.
Förutsägbart. Klyschigt. Sliskigt.
Men rätt mysigt. Även här.
SVJ – Stora vänliga jätten (2016)
Kolla den svenska titeln ovanför här.
Min hjärna vill hela tiden läsa SJ eller SVT. En symbolik till två ofta utskällda instanser. Men inte kan väl denna ”familjefilm” falla in under den flaggan? Eller?
Steven Spielberg har alltid varit en man i min bok. Det visste ni ju sedan gammalt. Att jag bugar och tillskriver den ikoniske regissören en stor bit av det som idag är förstklassig Hollywoodhistoria och den moderna filmmagins utveckling. Icke desto mindre har jag också dragit runt med en känsla att den gode Spilis kanske ändå hade sin absoluta största period så tidigt i karriären att det nästan känns konstigt…från mitten 70-tal till mitten 90-tal? Efter det har det känts…kanske inte lika bergsäkert.
Som idag. Uppgifter gör gällande att Spielberg länge velat filma en Roald Dahl-historia. Typ den här. Ok, så vi får oss en rejäl dos av mixad liveaction och cgi. Apsnygg cgi förstås. Inga pluringar sparade på det. In också med en lillgammal tjej (hej filmitch!) i huvudrollen som den föräldralösa Sophie (Ruby Barnhill) som från fönstret på barnhemmet i London en natt plötsligt ser en jätte smygandes runt Londons gator. Tjopp! Snart är hon jättens nya kompis, och på plats i ”Giant Country” (nånstans norr om Skottlands kust) lär vi oss också att det finns fler jättar. Större och elaka dock. Tur för Sophie att hon stötte på snällisen i sällskapet. Jaha ja, men det här låter väl som en typiskt fluffig story som magikern Spielberg kan trolla lite med?
Kunde man ju tro.
Sällan har jag väl gäspat så mycket i soffan. Men herregud vad trist det här var! Finns ju ingen handling liksom. Sophie upptäcker att snällisjätten är ute och ”fångar drömmar” som hobby. Jaha. Och? Booring. De dumma jättarna gör livet surt och måste tas omhand på nåt sätt. Det går ju icke an att de mobbar snällisjätten mest hela dagarna. Tur att Sophie dök upp. Hon har en lösning.
Snälle Spielberg satsar allt på att det ska mysas framför storyn. Att vi verkligen ska förstå hur fin vänskapen är mellan en liten förnumstig tjej och en godmodig gigantiskt gubbe med snäll engelsk dialekt. Asch, det är ingen fart i rullen! Ingen spänning. Inga stakes! Det hjälper inte ens att Spielberg plockar in Mark Rylance (han som snodde birolls-Oscarn från Stallone 2016) i röst-rollen som jätten…den där magin slår aldrig till. Just den där speciella filmmagin som Spielberg faktiskt kan plocka fram. Har han tappat det? Blivit mätt? Gör rullarna med vänsternäven numera?
vad flinar ni åt? knappast betyget iaf
Tja det återstår att se. Känslan här är dock att det svajar ordentligt. Trots att manuset är skrivet av E.T:s skapare Melissa Mathison. Magin från filmskaparduons största succé vill icke infinna sig.
Den andra stjärnan i betyget delas ut för för att rullen trots sina irriterande brister, ser jäkligt snygg ut. Fan vore det väl annars herr Spielberg!
Men då är jag snäll.
Behöver du fler argument om varför dagens rulle landar snett? Lyssna på #67 av Snacka om Film! Där lägger vi ut texten mer om besvikelsen.
Snacka om Film #67 – ”plastsäck, traktordäck och miniskidor!”
Poddtorsdag! 
I det magiska avsnitt 67 bjuds det märkliga decemberupplevelser.
En dusch som strilar, en mikrofon som ger ifrån sig konstiga ljud, en poddare som bytt namn till Scrooge och en som förätit sig på peppisar i ivern att bli snällis inför julen.
I det magiska avsnitt 67 bjuds det märkliga decemberupplevelser.
En dusch som strilar, en mikrofon som ger ifrån sig konstiga ljud, en poddare som bytt namn till Scrooge och en som förätit sig på peppisar i ivern att bli snällis inför julen.
Å sen blir det grejer som komedi om könssjukdom, opålitliga robotar i Vilda Västern, en perverterad (!?) pappa på julklappsjakt, ett vääääldigt udda hotell i östeuropa, en hårtork, Rogga Moores bästa (?) Bondfilm, en tavla som försvunnit och Fiffis söndergråtna ögon.
Tja, allt är väl precis som vanligt med andra ord. Bara att hänga på!
Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;
Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film
Money Monster (2016)
Tänk dig att dyng-kanalen TV3 skulle få för sig att göra ett finansmagasin. Då skulle det se ut som i dagens rulle. Show, jönsigheter och en rätt egotrippad programledare (möjligen kunde man locka över pingstkyrkeleendet Marcus Oscarsson från Tv4-helvetet).
Nåväl, här dansar nu istället George Clooney in som programledaren Lee Gates och raljerar på i självgod beprövad stil. Hans stabila och hårt prövade producent Patty (Julia Robers) sitter i kontrollrummet och känner att det nog är dags att gå vidare i karriären. Men först en show som ska genomföras. Men vänta, vad är det för kuf som plötsligt dyker upp i kulissen där? En budsnubbe som har gått vilse? Nej inte alls. Ett pistolskott senare visar det sig att desperate Kyle (Jack O´Connell) är precis där han vill vara. I direktsändning. Med Lee som gisslan. Kyle har nämligen gått på den lätte att lita på den flinande programledaren vad gäller investeringstips…och nu har det mesta gone south…så att säga. Ett jättebolag har plötsligt förlorat 800 miljoners dollar. Dessutom på ett mystiskt sätt. Vem kan ställas till svars? Vår pistolman börjar med playboyen Lee.
Börjar som ett rätt nervigt gisslandrama, utvecklas till en fartig finansthriller där allt plötsligt är lite som att skala en lök…nya lager av information hela tiden. Behagligt rappt regisserat av Jodie Foster (!), möjligen lite klyschigt i uppbyggnaden…men hey..that´s the way we want it sometimes.
pajig programledare får smaka hårda puckar
Jag sitter kanske inte och hoppar på soffkanten av spänning, mer en sorts stabil förnöjelse i att se hur väl samspelet mellan Clooney och Roberts klickar. Två proffs som vet hur hantera ett manus som till utseendet möjligen ter sig lite fyrkantigt, ur underhållningssynpunkt. Bra sidekickat också av O`Connell som den desperate gisslantagaren. Han känns trovärdig. Faktiskt.
Bäst i första hälften, när the stakes känns lite halvsvettigt höga. Sen rullar det på i mer gammal god thrillerstil när finansmannen Walt Crambys (Dominic West) hippa företag sätts under luppen alltmer.
Summa summarum; alla gör det bra.
Helt enkelt.
Now You See Me 2 (2016)
Sorteras snabbt in i facket ”onödiga och intetsägande filmer”.
Så pass är det. Frågan att ställa sig efter att ha kikat på dagens alster är självklar: varför?
Men svaret är också enkelt. Alla vi som såg den första (underhållande) rullen får nu åter en chans att hänga med det finurliga gänget. The Four Horsemen. Alla är tillbaka, utom Isla Fisher som är ersatt med Lizzy Caplan. Absolut inte ett fel val. Hon funkar. Utan att avslöja storyn i film nr 1….är alltså the gang tillbaka igen. Och hamnar via mystiska omständigheter i Macau där en märklig bratboy (Daniel Radcliffe) mer eller mindre tvingar in Jesse Eisenberg, Dave Franco, Woody Harrelson, Caplan och förstås Mark Ruffalo i nya åtaganden som inbegriper lite sköna tricks.
För tricks blir det ju igen såklart. David Copperfield-style. Inget du showar off med hemma i vardagsrummet inför släkten på julfesten. Men det visste ni ju redan. Mönstret återupprepas från första rullen.
Har jag tråkigt? Nä, kanske inte. Men filmen bjuder sannerligen inte på något nytt. Som sagt, kanske producenterna helt enkelt räknat med att det är gött att bara få hänga med kufarna igen. Av 129 minuters MTV.klippande och hysteriska effekter är det kanske en scen som sticker ut lite extra. Som blir lite extra snygg sådär. I övrigt; återanvändning.
Men ok, det visste jag ju mer eller mindre om när jag bänkade mig.
Ingen gör bort sig, ingen utmärker sig. Jo kanske Woody som plötsligt dyker upp i dubbel upplaga. Varför manuset envisas med att trycka in Merritts (Harrelson) tramsige tvillingbror i handlingen är en gåta. Sabbar helt klart mer än tillför.
”vaddå..vi fick ju åka till Macau!”
Dessutom, Morgan Freeman och Michael Caine skohornas in i rullen sådär ansträngt uppenbart att man morrar lite i mungipan. Ett trött manus. Ett slött manus. Hantverket dock rätt snyggt utfört av nye regimannen Jon M. Chu.
Troligen mest intressant för dem som såg originalet. Fast, det är lite kantboll på den också om man ska vara ärlig.
Flmr - Om film och serier. Mest. 