Etikettarkiv: …nostalgi från förr

Feb 19 2014

återtitten: Nätet (1995)

När jag ändå var därinne i arkivet och grävde efter godsaker från ett svunnet 90-tal, råkade jag av bara farten få med mig lite andra alster från förr. Som Sandra Bullock i Hitch-inspirerade bryderier.
Hm, det var ju heller inte igår.

Angela Bennett (Bullock) är ett teknikwiz, sitter hellre hemma och ugglar framför datorskärmar, beställer pizza över INTERNET (som man så gladeligen refererar till här) och aktar sig för mänsklig närkontakt. Trots det åker hon på semesterresa, träffar en flirt och sen skiter det sig som aldrig förr. Såklart.

Lika mycket som man kunde glädja sig åt den finfina kvalitén på gårdagens 90-talsalster, kan man sorgset konstatera att inte alla rullar håller för tidens tand. Speciellt inte technothrillers som bygger på handhavande av state of the art-computers eller andra flashiga grejer. Som var top notch då.

Nu bara ett hånsflin från mig som tittar, och jag lägger upp ett rått asgarv när en sekvens visar ett modem som ringer upp och efter lite plippploppande ansluter till det okända och hemska INTERNET! Ha-ha och herregud! Har man blivit så luttrad? Har utvecklingen gått i så rasande fart..att en liten vanlig thriller i kategorin ”den oskyldiga medborgaren råkar illa ut och måste lösa allt själv”…mer framkallar hånskratt än retroleenden från mig? Alltså, det ÄR bara för galet när Angela ger sig in i INTERNET´s dunkla vrår och knappar för glatta livet på kantiga konsoler och glor in i fetare-än-fetast bildskärmar. Sorry, det går liksom bara inte.

Fast en stor del av skulden måste också läggas på den synnerligen fyrkantiga och överpedagogiska manuset som inte lämnar NÅGOT över att fundera på. Skurkarna är så klyschiga att det blir larvigt. Logiken och upplägget för att driva storyn vidare är faktiskt helt hopplös i vissa lägen..i en sekvens försöker filmens badass (Jeremy Northam) släpa med sig Angela för lite hårdhänt förhör då de ska krama ur henne allt hon vet…i nästa sekvens lyckas vår tjej rymma fältet..och då plötsligt försöker skurken SKJUTA henne! Joråsåatt!

Sandra blir helt fascinerad av det nya ”INTERNET”

Regissören bakom verket, Irwin Winkler, försökte antagligen göra det här till en spänningsrulle om det nya och främmande INTERNET. Elektronikboomen med hem-pc och knastrande modem hade ju precis börjat rulla (man kommer väl ihåg själv hur man satt där och VÄNTADE på blippet och bloppet).

Nätet blir tyvärr en sorts sanning över hur vissa filmer ändå mår bäst av att inte återupplivas. Sandra Bullocks omtalade charm står sig blek här och storyn är mer än lovligt svajig. Rentav hopplös. Full med övertydligheter och ostiga effekter. Ämnet må vara möjligen tidlöst, men flirten med datorer och tekniskt finlir på film känns pinsamt föråldrat.
Tror faktiskt jag tyckte den här rullen var ok en gång i tiden. Hu.

Enhanced by Zemanta
Jan 23 2014

Den skrattande polisen (1973)

Och ibland är det lite skönt ändå att kliva tillbaka i filmhistorien en aning.
Bort från hysteriska MTV-klipp, storknande effekter eller galna BOATS-historier. Man tar sig så att säga ett litet steg in i nostalgin (?) igen.
Inget fel med det.

Idag tillbaka till början på 70-talet och ett San Fransisco av igår. Ett äkta ruffig krimmare till story. Och visst känner ni igen det! Det är ju Sjöwall/Wahlöö´s roman med samma namn från -68 som plockats upp lite lagom behändigt och stöpts om till Hollywood-version. Martin Beck har blivit Jake Martin i Walter Matthau´s skepnad. Och Gunvald…ja det är istället Leo Larsen, här misstänkt lik en slimmad och snygg muscheförsedd Bruce Dern. De två old school-copsen får händerna fulla när de ska utreda ett nattligt massmord på en buss i downtown San Fransisco. En okänd mördare som till synes helt utan anledning klivit på bussen och pepprat ned alla bara sådär. Att ett av offren dessutom var en poliskollega ställer ju liksom bara till det. Vad gjorde han på bussen? Egentligen?

Känns som en kriminalare helt enligt tidens tand. Våra snuthjältar åker runt i stora amerikanare och förhör folk till höger och vänster. Tampas med en och annan ovillig misstänkt. Dialogen är naturligtvis sådär lagom tillgjord och ansträngd, som filmer från den här eran ofta var. Matthau och Dern käftar med varandra, Dern struttar runt i för jävliga kavajer och slipsar. Matthau smaskar mest tuggummi och har en cigg i mungipan samtidigt som han ser allmänt bister ut. Miljöerna är dock skönt slitna och känns trovärdiga. Största delen av rullen måste helt klart ha spelats in på plats i San Fransisco.

Förvänta er dock ingen skjutglad actionhistoria. Regissören Stuart Rosenberg (mest känd för Rebell i bojor och Huset som Gud glömde..?) satsar krutet på snacket och det obefintliga sociala livet mellan kollegorna på polisstationen och Martins privatliv. Som inte verkar sådär jätteroligt (dessvärre ägnar sig filmen för lite åt att utforska Martins äktenskap). Vibbarna går helt klart till deckarböckerna om poliserna i 87:e distriktet som Ed McBain ofta skrev om i långa romansviter (om ni kommer ihåg!?).

Dern flashar slirren. Matthau håller det mer tillknäppt.

Kan man ju tycka att det är lite konstigt att just Walter Matthau dyker upp som filmens huvudperson, komedisnubbe som han ju mest var, men se han gör sig alldeles förträffligt som ruffad och härjad snut på 70-talet. Man kan också notera just romanförlagans signum om den lugne Beck och den något hetsigare Larsson även i det här manuset. Leo Larsen (Dern) har inga problem med att flirta upp kvinnliga förhörsobjekt…eller ge en luguber tjallare en rejäl omgång stryk om svaren inte passar. Då unge Louis Gossett Jr. finns också med som snutkollega med koll på hur man för sig i de delar av staden där en hetsig vit polis (typ Larsen!) inte är den mest välkomna tjommen. Ont om kvinnliga kollegor dock i filmen. Genus-o-Metern får tjura ordentligt då tjejer bara dyker upp som snygga vittnen eller besvärliga prostituerade. En trist produkt av sin tid inom filmen i Hollywood i början av 70-talet?

Man märker också att man kikar på en tidig 70-talare då Matthau´s figur helt oväntat örfilar upp (!) den mördade kollegans hysteriska flickvän för att hon ska ta sig samman.
Som att det vore det naturligaste i världen. Hrm.

Den skrattande polisen har sina största förtjänster i att miljön känns rejält realistisk. Och att inte snutarna rusar runt och skjuter till höger och vänster i actionfyllda sekvenser. Mer grubblande och käftande med varandra innan lösningen så sakta dyker upp. Egentligen som att titta på ett långt av avsnitt av valfri tv-deckare från det här årtiondet.
Helt okej tidsfördriv till kvällsmackan dock.

Nov 7 2013

Flickan ovanpå (1955)

Men det är väl för gött ibland att kunna återvända till de där filmerna från förr.
När allt var lite tramsigare, ytligare, tillrättalagt men frejdigt underhållande. För det mesta, är väl bäst att tillägga.

I dagens rulle skojas det friskt med manliga och kvinnliga roller, och framför allt med äktenskapet och dess tillit. Het sommar i New York betyder att de äkta männen skickar iväg barn och fru ut till sommarställen och sommarläger eller vad det nu kan vara, för att själva lida arbetsdagens alla kval. Så också familjeförsörjaren Richard Sherman. Iväg med son och fru medelst tåg ut mot grönskande natur och själv ser han framför sig ensamma kvällar i den lilla lägenheten där de bor. I värmen. Med hemtaget jobb att dyka ned i.

Naturligtvis blir det av detta intet då plötsligt de bortresta grannarnas lägenhet ovanpå hyrs ut till det blonda bombnedslaget The Girl (hon har faktiskt inget namn under hela filmen!), och Richards frestande tankar börjar vandra i takt med att kvinnan med sedvanligt 50-talsmanér flirtar in sig hos vår huvudperson och får hans hormoner att gå bananas.

Allt i komikens tecken såklart, men under ytan ligger egentligen en för sin tid provocerande frågeställning om frestelser, äktenskapets plikter och tillit. Allt naturligtvis avhandlat inom ramen för reglerna i Hollywood detta årtionde. Filmen bygger i sin tur på en otroligt framgångsrik pjäs, The Seven Year Itch som spelades hela 1141 gånger på Broadway. När så det var dags för filmversionen kallades originalförfattaren in för att justera till ett filmmanus samtidigt som man strök eller kortade ned de ”värsta” anspelningarna på sex och omoraliska undertoner. Tom Ewell som hade spelat Richard Sherman alla gånger på scen fick fortsatt förtroende att agera framför filmkameran, men när det gällde den kvinnliga huvudrollen ville filmbossarna ha pang för pengarna och gav rollen till Marilyn Monroe. Uppdraget att ta filmen i hamn gavs till rutinerade esset Billy Wilder bakom kameran och sedan var det bara att tuta och köra.

Själv är jag ju lite svag för det här med filmade pjäser som uteslutande utspelas på ett och samma ställe. Perfekt läge här med andra ord. Familjen Shermans lägenhet med tillhörande terrass utnyttjas flitigt i de komiska och lite jönsiga situationer som uppstår. Inget fel på samspelet mellan Ewell och Monroe. De har en härlig kemi mellan sig och gott om utrymme att avlossa diverse dubbeltydiga meningar i dialogen. Just Ewell känns oerhört klockren som den samvetsplågade familjefadern. Sådär charmigt larvigt kul också att han i tid och otid lagom övertydligt pratar för sig själv om vad han tänker på, som man gjorde på film förr för att filmpubliken verkligen skulle fatta vad som hände.

Trots Marilyns goda humör och lättsamma sätt genom hela filmen, skvallrar historien om att det ofta var problem att få henne att fixa sina repliker. Depressioner och kanske ett och annat missbruk i någon form satte filmfolket på hårda prov. Hon kom sällan i tid och regissör Wilder fick enligt uppgift använda uppemot 40 tagningar innan han var nöjd med hennes insats i de olika scenerna. Av detta syns ju dock inget i det färdiga resultatet, och framgången lät inte vänta på sig. En av de mer succéfyllda komedierna från 50-talet. Trots att budget och tidsschema spräcktes på grund av den instabila kvinnliga stjärnans lynnighet.

familjeman med livlig fantasi..

Det intressanta såhär 58 år senare är att se hur slugt och snillrikt manuset slingrar sig förbi det snuskiga och ”omoraliska” och ändå antyder det nästan hela tiden mellan raderna. Den publikfriande komiken döljer en del, men historien vinglar ändå farligt nära det som måste ha ansetts tillåtet för sin tid. Ewell och Marilyn gör dock det hela till en rätt oförarglig, dock lite småkittlande och underhållande stund. Men man får naturligtvis akta sig för att studera manliga och kvinnliga roller för mycket här. Rent jämnställdhetsmässigt är det rena minfältet.

Flickan ovanpå blir en ganska dialograpp och lite lagom provocerande tillställning. För sin tid. Idag naturligtvis rent tramsig och schablonstyltig vad gäller kvinnligt och manligt. Annars en av de mer roliga komedierna från denna tidsålder ändå tycker jag (där den hårt utpekade familjemoralen NATURLIGTVIS segrar till slut ändå) och väl värd att kika på om man inte sett den ännu.
Trevligt tidsfördriv från förr.

Aug 31 2013

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!

Aug 15 2013

Sommarklubben: The Goonies (1985)

Men titta vad man kan hitta om man gräver tillräckligt långt in i sitt (ostädade) filmarkiv en sommarkväll när semestern precis håller på att rinna ut i sanden!

En gammal dänga från det snurriga, pastelliga, 80-talet!
Och märk mina ord, de görs inte som de gjordes en gång i tiden…de här putslustiga rullarna med tönthumor och flåsig action i bästa matinéstil.

Och hallå, här behöver man inte vara en ung spjuver för att uppskatta historien. Det går bra att vara en barnslig vuxen också. Spielbergs ande vilar naturligtvis tungt över historien då han varit i farten med både story och producerande.
Richard Donner svarar för frisk regi och allt är sådär amerikanskt äventyrligt så att man egentligen borde sucka åt alla klyschor och förutsägbarheter som rullas upp utan en tanke på logiken.

Men vaddå, det är ju underhållande för bövelen!
Och kolla in kidsen i rollistan; en ung Sean Astin, pålitlige Corey Feldman, virrpannan Jonathan Ke Quan (som förvisso var lite FÖR skrikig i Indy 2) OCH….en tanig Josh Brolin som storebrorsa! Hur kul är inte det då!? Lägg till Robert Davi och Joe Pantoliano som båda verkar skoja sig igenom filmen som luriga skurks med sin minst sagt märkliga skurkmamma (Anne Ramsey).

Det är äventyr, skattjakt, 80-talseffekter, lite sköna blinkningar åt Indiana Jones och bara sådär generellt skojigt att man köper det hela som en glad bagatell. I en tid då man vände sig till sådana som just Spielberg, och kanske en Chris Columbus, för att stöpa det hela i den speciella patenterade formen som gällde för Hollywoods ungdomsäventyr.

The Goonies blir också som ett kärt återseende från ett årtionde när filmtekniken inte badade i fullständig CGI och när det räckte alldeles perfekt med lagom skämmiga repliker, lite fartig salongsaction och en drös gott humör. Filmen skulle förmodligen aldrig ha gått att göra idag. Men det är ju också skitsamma, när man då och då kan återvända till dessa svunna tider!
Äventyrligt 80-tal i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Aug 12 2013

Sommarklubben: Earthquake (1974)

Lika bra att fortsätta på katastrofspåret.
Dessutom, inte en sommar utan en gammal goding från det mustiga 70-talet!

Här tar vi oss från den amerikanska östkusten till västkusten och ser på hur Los Angeles får vad staden förtjänar (?) Oroligheter i jordskorpan upptäcks, en ambitiös assistent anar oråd och plitar ned en rapport…..som ingen av rang naturligtvis först vill ägna en sekund åt. Herregud, karln är ju bara en assistent!
Big mistake såklart, och snart får man minst sagt anledning att ta snubbens rapport på allvar.

I övrigt som vanligt i katastrofrullar från den här eran, ett koppel individer som alla ska presenteras med skälig scentid innan det är dags för den stora smällen. Här vimlar ett antal gamla bekantingar förbi som t.ex. Victoria Principal (i hiskelig frilla), en slimmad Richard Roundtree, Geneviéve Bujold, pappa-Cartwright Lorne Greene..samt George Kennedy som butter men godhjärtad polis (finns det något katastrofspektakel från det här årtiondet då han INTE var med!?)
I frontlinjen står dock den alltid lika buttre Charlton Heston som rättrådig ingenjör. På hemmafronten problem med frugan Ava Gardner (som märkligt nog dessutom ska föreställa dotter till Greene…man undrar stilla om Greene möjligen var runt 12 år när han blev pappa…?), men snart får han större problem att ta itu med.

När katastrofen väl kommer blir såklart inte nådigt på någon front. Plastmodellerna faller sönder, kameran skakar runt som i en torktumlare för att visualisera L.A´s undergång och människor springer som yra höns innan de träffas av diverse betongblock i frigolit. När sedan den stora Hollywood-dammen brister är det ingen hejd på effekterna The 70-tish Style. Och möjligen är det just det som gör den så charmig i sammanhanget. Här finns ingen topnotch CGI att luta sig mot, inga läckra backdrops ditfixade med greenscreens. 70-talets modellmakare måste ha haft julafton här när ordern de fick var att förstöra downtown Los Angeles på ett så dramatiskt sätt de bara kunde.

Earthquake ser naturligtvis rätt tafflig ut i dag. Skådisinsatserna är tidstypiskt rejält dramatiska med galet överspel på de flesta. Här är det inte snack om de små gesternas arena. Men skit samma egentligen. Underhållningsvärdet är ändå sådär härligt trevligt och engagerande med alla karaktärer. Även om möjligen Heston här går på ovanligt mycket tomgång. Se den i skenet av tidsperioden den kommer ifrån och det blir ganska trivsamt. Faktiskt.
Skakigt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Maj 3 2013

Streets of Fire (1984)

Idag blir det nostalgi.
1984 var jag 19 år. Skolan avklarad, lumpen stod för dörren och det mesta var sådär…spännande i tillvaron.

Plötsligt den sommaren dök en film upp som totalt knockade mig och mina kompisar. Tog oss med storm. En svårbeskriven film, som ändå hade allt. En busenkel intrig om den gode som räddar den sköna och tar hand om buset på samma gång. Och allt, precis allt, insvept i en orgie av neon, regntunga gator och fantastisk 80-talsmusik. Ja jag fattar mycket väl att ni idag säkert har synnerligen svårt att ta till er detta. Men så var det verkligen och under bra många år var dagens rulle i min hjärna rena referensexemplet på hur en toppmatad film skulle se ut.

Lite svårt idag, tänker jag först, att se det så när jag skådar historien om Tom Cody (Michael Paré) som räddar rocksångerskan och ex-flickvännen Ellen Aim (Diane Lane) ur motorcykelvärstingen Ravens (Willem Dafoe) grepp. Men det är ett härligt kärt återseende. Vet inte hur många år sedan det är jag såg filmen senast. Men det känns som eoner av tid. Jag ser en film där skådespeleriet är ganska taffligt, där regissören Walter Hill själv plitat ned ett manus där klyschor egentligen bara staplas på varandra så att man bara häpnar. Det är endimensionellt, förutsägbart, taffligt ostrukturerat och så mycket yta att man undrar hur de egentligen kom undan med allt.

Men så var det ju det här med känslan.
Fascinerande nog behövs bara ett par minuters film innan jag är tillbaka i -84 igen. Färgerna, neonet, bilarna, känslan när Cody kysser Ellen i ett tillhörande ösregn, de sköna konsertbilderna när Ellen uppträder på scen och framför dåtidens bombastiskt tunga rockalster; Nowhere Fast och Tonight is what it means to be young…låtar signerade min stora hjälte från 80-talet; Jim Steinman.
Lyckan total.

I den namnlösa storstaden i en oklar tid kommer krigsveteranen Cody hem. Hans ex, rocksångerskan, kidnappad av motorcykelgänget Bombers. Hennes sliskige manager (Rick Moranis) erbjuder Cody 10 000 om han skaffar tillbaka Ellen. Behöver vår hjälte pengarna? Gör han det av girighet eller kärlek? Vad tror du?
Lägg till allt detta övrig musik av en inspirerad Ry Cooder och de tungt svängiga The Blasters. Awesome.

Walter Hill visste precis vad han gjorde vid tillverkningen av denna rocksaga. Det hela blir näst intill en musikal mixad med vibbar från regissörens klassiska The Warriors…eller varför inte en udda variant av West Side Story i vissa lägen. Scenografin är en konstig blandning av 50-tal och nutid med gamla bilar, tunnelbanetåg, regntunga gator som lyses upp av vräkiga neonskyltar. Kort sagt, det vilar en märklig sagostämning över det hela. Som en extra lång rockvideo från ett årtionde som kanske inte liknade något annat när det gäller musik, klädstilar och färger.

så unga. så oförstörda.

Mitt vuxna jag ser en film som lider av oerhörda logiska och filmiska luckor. Som bjuder på halvkackigt skådespelande och galet löjliga repliker. Mitt tonåriga jag ser en rulle fullproppad med tonårsromantik, en historia som trycker på alla de rätta knapparna vad gäller sinnestämningar. Som fångar det där vi alla gick omkring i smyg och drömde om som osäkra tonåringar. Och skådisarna! Så unga! Paré var lite av en favorit hos mig under många år (vad synd att det inte blev något av hans karriär..förutom en tillvaro i B-träsket hos Uwe Boll), snyggot Diane Lane, gnällspiken Moranis, tuffa Amy Madigan som sidekick. Och så en spenslig Willem Defoe i plastiga fiskarbyxor! Hur kul som helst!

Streets of Fire snodde titeln från Springsteen-låten, Hill snodde säkert friskt från varenda story han kunde komma på. Resultatet är långt ifrån en perfekt film, men en sjujäkla skapelse som proppas full med det där som hjärtat gillar.
Känslan.
Dagens betyg är fullständigt galet. Men ändå inte!

p.s. …och ja…jag skaffade naturligtvis soundtracket, som höll på att spelas sönder under resten av året…

Apr 23 2013

Tema Hitch: The Trouble with Harry (1955)

Problemet med just Harry är att han är stendöd och en dag dyker upp som synnerligen stelt lik liggandes mitt ute i naturen utanför en sömnig liten by i New England-området i nordöstra USA. Strax får ett antal personer besvärliga bryderier om hur de ska förhålla sig till situationen då nästan alla anser sig vara orsaken till Harry´s frånfälle. Och framför allt, vad ska man göra med kroppen? Och hur dog han…egentligen?

På många håll anses dagens avslutande verk i Flmr-temat vara Hitchcocks mest lättsamma film någonsin, och på äldre dar avslöjade regissören att det kanske var den film han faktiskt tyckte allra bäst om av alla han gjort. På ytan en ganska snurrig historia, som hela tiden för tankarna till gamla engelska farser, med en gnutta av den svenska spring-i-dörrarna-komik som tycks vara speciellt populär hos oss i Svedala under framför allt sommartid. Som vanligt ligger styrkan i den uppsluppna dialogen, där det faktiskt är en ständig ström av vassa oneliners och underfundiga associationer mest hela tiden. Och ett sällskap med skådisar som verkar har hittat det perfekta humöret i sitt agerande. Historien som sådan utvecklas snart till en märklig soppa där alla inblandade verkar vara villiga att ta på sig skulden. Den döde Harry åker upp och ned i jorden ett par gånger innan mysteriet får sin lösning, och då efter att både polismakt och nyfikna utomstående effektivt har hållits borta från den besvärliga situationen.

Det intressanta med dagens film är att Hitch här försöker sig på att blanda lättare humor med mörkare, och samtidigt inte låta mig som tittar vara helt säker på om det är en thriller med komiska inslag eller en komedi med thrillermoment jag tittar på. Här experimenterade också Hitchcock vidare med sitt filmskapande. Han ville se om det gick att tillverka en film utan att casta större stjärnor i rollerna, då han hade en teori om att mången goda manus tappade i fokus då publiken oftast mest koncentrerade sig på de stjärnor som spelade huvudrollerna. Således dyker här varken någon James Stewart, Cary Grant, Doris Day eller Kim Novak upp. Istället gör faktiskt en viss Shirley MacLaine istället sin filmdebut som ung mamma med lillgammal son, och som romantisk motpart kan John Forsythe (Dynastin-patriarken remember..?) skådas som konstnär med vass tunga och smarta idéer. Lägg till detta några stabila birollsaktörer som jobbat med Hitch förut och sällskapet känns ganska komplett. Vidare ville Hitch ta reda på om det gick att få fram en mer subtil och något vässad humor än vad dåtidens publik var van vid. Detta märks också möjligen ganska väl då mycket av det som sker och sägs känns oerhört modernt för att vara mitten på 50-talet. Typiskt nog var den amerikanska publiken ganska svårflirtad och svek i salongerna, men historien gillades desto bättre i Europa där filmen bla gick över ett år i sträck på biografer i såväl England, Frankrike och Italien. Själv tycker jag att det är riktigt trevlig upplevelse från Hitch där jag gillar de sköna och snärtiga kommentarerna som alla verkar ha på lager. Och bara känslan att just Hitchcock kliver ett rejält steg åt sidan från den väg han normalt sett vandrat känns tilltalande.

dagens huvudpersoner konspirerar

Är detta också kanske filmregissörens mest ”friluftsaktiga” film någonsin? Handlingen utspelas nästan helt utomhus med en finfin New England-miljö som bakgrund. Planen var att spela i hela filmen på plats i Vermont. En del scener fick dock filmas inomhus i en skol-aula där skogsscener fick byggas upp, då kraftiga regn hotade att fördröja hela produktionen. Vissa kompletterande interiörscener filmades också som vanligt i studio i Los Angeles. The Trouble With Harry begåvades i Sverige med översättningen Ugglor i mossen och bjuder på en stunds riktigt godmodig och finurlig humor kryddat med lite mystik och den lilla osäkerheten på om det möjligen är något foul play inblandat i det hela. Överlag tycks Hitchcock gilla situationen att för en stund släppa det riktigt dystra och mörka och i stället satsa på mer humor än någonsin. Svårt att inte dra på smilbanden här.

 

******

Jaha, därmed tackar Hitchcock-temat för sig och hoppas att visst nöje har hittats i de olika redogörelserna för just mina favvisar från Hitch. Naturligtvis skulle man kunna fylla en hel vår med Hitchcock-alster om det skulle vara så. När man tittar på de filmer jag skrivit om, kan man nog ändå dra slutsatsen att jag gillar min Hitch bäst under 50-talet. Du kanske saknar alster som Fåglarna, Psycho, Marnie och Frenzy. Helt ok filmer de också ska sägas, men i mina ögon inte lika vassa som de sju favoriter jag redogjort för under veckan som gått. Psycho kanske till och med är så uttjatad och sliten att det ligger den i fatet lite. Även om det går att hitta snygga ingredienser där också som mer än väl symboliserar Hitch förmåga att berätta på ett olustigt och lockande sätt.

Har du möjligen inte dykt ned i Alfred Hitchcock´s värld ännu är det något jag verkligen kan rekommendera. Dels för många oerhört snygga färgrika scenlösningar, men också för en förmåga att berätta en filmhistoria på ett annorlunda och i vissa lägen nyskapande sätt för sin tid. Då så, då stänger vi Hitch-butiken för nu!

Apr 22 2013

Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.

Apr 19 2013

Tema Hitch: North by Northwest (1959)

Det sägs att Hitchcock efter sin rätt dystra utflykt i Vertigo ville göra något mer lättsmält och underhållande, kanske för att vinna tillbaka publiken som knorrat lite över regissörens senaste alster.

På en lunch med manusförfattaren Ernest Lehman bad Hitch honom hitta på en story som skulle innehålla tre saker; förväxlad identitet, FN-byggnaden och en jakt på Mount Rushmore. Inga lätta ingredienser möjligen att få till sig sådär plötsligt, men Lehman fixade biffen och det hela resulterade i en av Hitch´s bästa (och kanske mest trivsamma) rullar han presenterat i sin karriär…tycker jag dårå.

Om man nu skulle vilja det kan man mycket väl se dagens huvudkaraktär, Roger Thornhill, som lite James Bond-light. Trots att James Stewart ihärdigt försökte övertala regissören att ge honom huvudrollen, nobbade Hitch och duckade diplomatiskt för lobbyandet (ni kommer väl ihåg regissörens missnöje med Stewart i Vertigo…?). Filmbolaget MGM ville ge Gregory Peck rollen, men Hitchcock såg sin man i Cary Grant. Vilken i sin tur först nobbade ihärdigt och hänvisade till att han var för gammal! Joråsåatt.

Nåväl, till slut fick Hitch som han ville och därför är det just gamängen Grant i rollen som reklamaren Thornhill som inleder dagens äventyr med att av en rejäl slump misstas för den mystiske George Kaplan. En figur som dessutom uppenbarligen icke är populär hos ljusskygga krafter. Thornhill kidnappas och lyckas överleva ett märkligt mordförsök medelst rattfylla (man kan undra varför de inte bara sköt honom rakt av och grävde ned kroppen..). Dessförinnan har Thornhill förgäves försökt förklara missförståndet för filmens skurk, den lugubre affärsmannen Vandamm (stiligt spelad av James Mason med effektiv torr humor) och dennes underhuggare Leonard (en slimmad ung Martin Landau). Thornhill klarar sig mirakulöst, men tänker gå till botten med mysteriet som tar honom både till FN-skrapan i New York (där han lyckas bli efterlyst för mord!) och vidare med tåg mot Chicago. Att han sedan stöter på den mystiska och snygga Eve Kendall (Eva Marie Saint) längs vägen i jakten på mysteriet Kaplan gör inte det hela lättare. Men desto roligare för mig som tittar.

Vad jag gillar med dagens film är den både snygga och finurliga tounge-in-cheek-känslan som känns i hela historien. Grant glider runt lite lagom avslappnat trots sin prekära situation, dessutom i snygg kostym, och vräker ur sig förnumstiga oneliners till höger och vänster. Flirtandet med Eve är fräcka små pärlor som måste ha satt bryderier i dåtidens moralväktare. Det känns som att det är en ganska lössläppt regissör som styr sin skuta här. Som att han gett sina skådespelare lite friare tyglar.

Som vanligt förses vi tittare med informationen om vad som egentligen pågår bra mycket tidigare än den jagade Thornhill. Återigen leker Hitch med fenomenet MacGuffin när det gäller den lömske Vandamm och dennes dunkla arbetsgivare, likaså vad det egentligen är på en väldigt åtråvärd mikrofilm. Syftet blir aldrig det viktigaste, det är resan till upplösningen som står i fokus. Om Hitch var en mästare på att hålla vissa historier inom små utrymmen och låta dialogen vara det primära, är det tvärtom här..och han fixar det också. I rena rama Bond-stilen förflyttar sig handlingen över halva USA och vår hjälte får gott om tillfälle att leka katt-och-råtta med både bad guys och lagens män när han försöker bedyra sin oskuld. Trots sin thrillerinramning glömmer dock inte Hitchcock bort humorn. Ibland lite jönsig, ibland sarkastiskt vass och Cary Grant känns verkligen som rätt man att leverera skämten i tid och otid.

Det här är kanske den Hitchcock-film jag minns mest från när jag var liten. Den avslutande jakten över ansiktena på Mount Rushmore gjorde ett oförglömligt intryck på en liten parvel, och jag kommer ihåg att jag fasade inför spänningen när de klättrade runt där och bara var ett snedsteg från att störta mot döden! Är det kanske därför jag älskar filmen så mycket idag? Den är så hårt sammankopplad med trivsamma minnen? Som ett visst ondskefullt flygplan mitt i filmen…

Grant sportar en lagom diskret stil…

Ok, men när jag ändå idag ser på filmen ur Hitch-synpunkt ser jag en film som innehåller de varma färgerna, de rika detaljerna, den underfundiga humorn vässad med lite fräckheter, lagom fräsiga actioninslag med lite underhållningsvåld som inte torde reta någon moralväktare i någon större utsträckning..och med ett behagligt tempo som bryggor inför alla svårigheter Grant ska utsättas för innan förtexterna rullar igång.

North by Northwest, också känd som
I sista minuten, känns som en av Hitchcock´s mest livliga rullar. Också en av de mer påkostade, men ändå med en sorts lättsamhet som gör att en viss (trivsam) hejsanhoppsan-känsla smyger sig in i föreställningen. Här känns det mer än någonsin som att Hitch varit ute efter att underhålla och roa istället för att oroa. Synnerligen trivsam rulle som har det där ”lilla extra” fortfarande efter så många år.
Och den absoluta sista sekvensen med tåget som kör in i den mörka tunneln lagom när Grant och Saint börjar hångla måste vara regissörens bästa sexskämt ever…!

Apr 18 2013

Tema Hitch: Vertigo (1958)

Av många förståsigpåare ansedd som Hitchcock´s absoluta mästerverk.
En djupdykning ned i den mänskliga naturen om besatthet och fascination på gränsen till galenskap. Mer kanske ett mörkt drama än en renodlad thrillerhistoria.

Återigen förlitar sig Hitch på James Stewart, här som kriminalaren John ”Scottie” Ferguson, vilken i början av filmen råkar ut för en olycka och på kuppen blir sjukligt rädd för höjder. Så pass skräckslagen att han inte ens klarar av att kliva upp på en pall. Stukad i självförtroendet och stoltheten drar han sig tillbaka från polisyrket.

I samma veva hör en gammal studiekamrat av sig och vill att John istället, mot betalning, ska skugga vännens fru vars beteende på sista tiden har varit synnerligen märkligt. I brist på bättre sysselsättning accepterar John och dras snart in sitt skuggobjekts mystiska förehavanden. Dessutom börjar han bli obekvämt attraherad av den märkliga kvinnan.

Hitch håller som vanligt hårt på att berätta i varma och murriga färger, med dramatisk musik och vinklade bilder. Olikt många av sina andra filmer kan tempot här dock upplevas som lågt och ganska utdraget. Kanske ett medvetet val av Hitchcock för att jag som tittare ska identifiera mig med John´s fascination och de begynnande känslorna han verkar hysa. Om Stewart långa stunder i filmen är betraktaren, så är Kim Novak som den bräckliga hustrun Madeleine helt klart den stilistiska och känslosamma detaljen i anrättningen. Hon har ett sorts sorgset men lockande utseende som än mer spär på gåtan om henens förehavanden.

Märkligt nog blev inte filmen den stora succé som Hitchcock´s filmer normalt kunde räkna med. I själva verket drog inte filmen alls in några större summor dollars, och kritiker liksom ”folket på gatan” hade svårt att ta till sig historien och dess huvudpersoner. Hitchcock själv gav trist nog James Stewart hela skulden och menade att stjärnan var på tok för gammal (50) för att publiken skulle tro på hans romantiska intresse i den blott 24-åriga Kim Novak…och att han dessutom var för åldrad som fixstjärna för att locka publiken överhuvudtaget. Lite taskigt sagt av gubben kan man ju ändå tycka, speciellt eftersom Stewart fram till nu varit kanske Hitch´s absoluta manliga skådisfavorit. Det här skulle också bli sista gången de jobbade ihop.

Själv tycker jag dock inte alls att Stewart gör bort sig här, snarare får han en chans att flytta sig en aning bort från de mer traditionella figurerna han ofta brukade gestalta. Här är han mörkare, svårmodigare och mer inbunden. Inte ens hans förtrogna tjejkompis Midge (Barbara Bel Geddes), som naturligtvis är hemligt förälskad i John, kan få honom på gladare tankar när det hela är som värst knivigt. Finns det då ingen traditionell thrillerstory här kanske du undrar? Jo det gör det, fast i lite annorlunda tappning och i den bemärkelsen att det känns som att den inte ligger som prio ett i filmen.

Hitchcock visste ändock naturligtvis hur man hanterar manusdetaljer och knyter ihop en säck på ett finurligt sätt, och via ett par ordentliga omvägar i det mörka manuset tar han sig till den dramatiska finalen. Som faktiskt håller lite på sig. Först under filmens sista tredjedel låter regissören mig själv räkna ut händelseförloppet fram till en viss punkt. Sedan är det mest upp till huvudpersonen att själv komma underfund med läget.

vår man funderar på soppan han hamnat i

Som femme fatale gör sig Kim Novak finfint, hennes sorgsna och sköra natur i kontrast mot den färgrika omgivningen står absolut ut en aning. Som vanligt hade också mästerregissören egna tankar om hur han ville visualisera sin kvinnliga huvudroll, och bestämde därför helt vilka kläder hon skulle bära och vilka färger de skulle ha för att passa in i filmens känslonatur (och vad är det egentligen med regissörens maniskhet med blonda kvinnor i huvudrollen…?). Stewart´s karaktär å andra sidan känns både svag och nästan lite irriterande hjälplös. Naturligtvis helt enligt manuset, och snyggt presterat av Stewart. Kanske hade publiken lite svårt att inte se honom som den stabile och snacksalige hjältetypen…?

Vertigo, aka Studie i brott, bryter helt klart mot det traditionella Hitchcock-konceptet. Den oskyldige mannen som råkar ut för besvärligheter finns iof med, men utvecklingen därifrån skiljer sig avsevärt från tidigare thrillers. Det ÄR mer drama och mer djupdykning i den mänskliga naturen här. Idag har filmen mer än väl fått sin eventuella upprättelse och ger Hitch cred som en djupare berättare än vad man kanske kunde tro.
Engagerande och gåtfull rulle med visst inslag av de gamla välbekanta detaljerna.

Bonusinfo med HÖG SPOILERVARNING: (markera de ”osynliga” raderna under här för att läsa texten om nu nyfikenheten tar överhanden… ;-))
Det här är faktiskt Hitchcocks enda film där mördaren inte får sitt straff och istället kommer undan. Eftersom vissa länder i Europa dock ansåg detta vara helt oacceptabelt ur moralisk synpunkt, spelades ett alternativt slut in där John och Midge via en nyhetssändning på radion hör om mördarens gripande…

Apr 17 2013

Tema Hitch: Rear Window (1954)

Här återvänder Hitch till det lilla men ack så täta och klaustrofobiska formatet igen. Med ett manus som till 99 procent utspelas på ett och samma ställe, i ett enda rum (filmen spelades in back-to-back med Dial M…under hösten -54 och kanske var vår regissör inne i ett flow om det här med små ytor och mycket drama…).

Det nya greppet nu är att låta åskådaren göra gemensam sak med hjälten och uppleva precis det han ser och hör. Kameralinsen blir en sorts peeping-Tom i det fördolda. För det är ju precis vad det handlar om här. Att tjuvkika och att möjligen få lite mer än man ber om i retur.

Dagens man i fokus är fotografen L.B. Jefferies (James Stewart) som tvingas uppleva en sommar från rullstolen instängd i sin heta New York-lägenhet då ett brutet ben, snyggt förpackat i gips, ser till att han inte tar sig någonstans. Hans enda sällskap är sjuksystern Stella (en trivsamt rapp Thelma Ritter) och hans toksnygga flickvän Lisa (Grace Kelly) som dyker upp med jämna mellanrum. I all sin tristess börjar ”Jeff” istället spana ut över sin innergård, kika in i lägenheterna som omger den och ta del av sina grannars liv och leverne. Snart rotar han också fram både kikare och kameraobjektiv för att komma sina intet ont anande grannar närmare.

Här ännu ett otroligt innovativt grepp av Hitchcock för att skapa en atmosfär, vi lämnar aldrig Jeff´s lägenhet. Allt som visas upplevs från Jeff´s synvinkel. Vi, liksom filmens huvudperson, ser bara de övriga hyresgästerna på avstånd, vi hör dem nästan aldrig prata, deras kroppsspråk och känsloyttringar är det som hamnar i fokus. Rätt snart framträder olika människor med olika karaktärer, den hurtiga singelkvinnan med ständiga herrbesök, pianisten som ständigt håller fester, det nygifta paret som precis flyttat in, den ensamma kvinnan som förtvivlat försöker hitta en livspartner, paret där kvinnan tycks vara sjuk och mannen olycklig.

Heta dagar och lika heta nätter gör att Jeff har svårt att sova, och när han väl slumrar till med vidöppna fönster en natt dröjer det inte länge förrän ett fasansfullt skrik hörs i nattmörkret. Från det ögonblicket är Jeff övertygad om att något hemskt hänt i någon av lägenheterna runt innergården och nu tas all hans tid upp av att i hemlighet spana på sina grannar för att leta efter något som inte stämmer.

Trots detta udda upplägg för en historia sugs man snabbt in i Jeff´s teorier och försök att hitta någon ledtråd till sin galna teori. Stella och Lisa är naturligtvis i början skeptiska till hans påståenden, men också deras nyfikenhet drar in dem i mysteriet.
Återigen upprepar således Hitch sitt snygga varumärke med den oskyldige huvudpersonen som via en slump snubblar in i något märkligt. Dagens historia lockar möjligen oss som tittare för att det handlar just precis om det som känns lite tabu, lite fult…att tjuvkika på andra människor, in i deras lägenheter och bli den där lilla flugan på väggen. Allt detta lyckas Hitch på ett sällsamt lysande sätt få fram här genom sin berättarstil…att hela tiden studera på avstånd. Vilket också gör att manuset kan skicka ut både Stella och Lisa på små spanaruppdrag runt innergården med en orolig Jeff sittandes i sin rullstol där han bara kan titta på vad som händer utan möjlighet att ingripa rent fysiskt.

Scenografin är otroligt snyggt gjord med husen, lägenheterna och till och med en skymt av New Yorks skyline och en stor gata. Ljussättningen är påkostad vilket gör att både soluppgång och skymning kan trollas fram på ett kick. Vid tidpunkten för inspelningen var faktiskt studion Paramount´s dittills största bygge någonsin. Ett helt kvarter med funktionella lägenheter alltså. Inte illa.

jimbo leker ”nyfiken i en strut”

James ”Jimmy” Stewart är så klart kanske den största behållningen här. Med sitt enkla och familjära sätt att föra en dialog eller slunga iväg en och annan sarkasm känns han mer än någonsin som Hitchcock´s householdname under 50-talet. Att regissören även vid det här tillfället torde ha ett synnerligen gott öga till undersköna Grace Kelly är nog ingen hemlighet. Här har hon mer eller mindre bara promenerat från förra Hitchcock-filmen rakt in i den här med samma svala hållning. En romantisk sida av storyn finns naturligtvis också då Jeff ständigt grubblar över om Lisa, vilken jobbar som modell, egentligen borde liera sig med en sådan bum som han själv anser sig vara. Att Lisa faktiskt uppenbarligen är tokkär i Jeff verkar han ha otroligt svårt att ta till sig. Dumskallen.

Rear Window fick heta Fönstret åt gården i Sverige och bjuder på riktigt rejäl spänning, lite kärlekskomedi och en otroligt snygg scenografilösning. Att ett brott begåtts blir än mer uppenbart ju längre filmen håller på och Hitchcock utnyttjar varenda möjlighet han har att försätta den för tillfället handikappade Jeff i bryderier. Som vanligt en upplösning som jobbar sig upp mot ett riktigt klimax.
Ett av regissörens verkliga toppalster under sin karriär, och en av mina absoluta favoriter i Hitchcockvärlden.

(En sunkig nyinspelning gjordes 1998 med den då på-riktigt-invalidiserade Christopher Reeve i huvudrollen…waste of time om du frågar mig.)

Apr 16 2013

Tema Hitch: The Man Who Knew Too Much (1956)

Redan 1934 gjorde Hitchcock faktiskt den här filmen en första gång, i svartvitt och med en blygsam budget. 22 år senare, med filmbolaget Paramount och en avsevärt större summa cash i ryggen, beslöt han sig för att göra en ny, flådigare, version. ”Den första filmen gjordes av en talangfull amatör, den senare av ett proffs”, lär Hitch ha sagt i ämnet på äldre dar. Ändå sägs det att han i slutändan föredrog den tidiga versionen då den i hans ögon inte var lika polerad som denna  Hollywoodversion.

Nevertheless, här leker regissören med det som han ofta skulle återkomma till; de oskyldiga huvudpersonerna som av en slump råkar ramla in i något mycket större och farligare än de någonsin kunnat ana. Och dagens alster innehåller gott om moment då filmens antihjältar tvingas ta saken i ena händer. Dessutom har filmen en final som inte bara är ganska berömd utan också rejält vass ur spänningssynpunkt och ytterligare ett bevis på Hitchcock´s nästan sjukligt snygga förmåga att hålla sina tittare på sträckbänken. Större budget betyder större stjärnor och här dyker James Stewart upp som läkaren Benjamin McKenna på semester i Marocko med frun Jo och sonen Hank. Familjen ska vidare till en läkarkonferens i Paris, men ödet vill annorlunda. Av en tillfällighet blir McKenna vittne till ett mord, där den döende med sina sista krafter mumlar något om ett förestående attentat mot en statsman i London. McKenna försöker varna oförstående myndigheter, men de mörka krafter som ligger bakom det eventuella attentatet har andra planer. Plötsligt är sonen Hank spårlöst försvunnen…. Stewart känns som klippt och skuren för sin roll här. Med sitt karaktäristiska, något bonnigt buffliga, yttre går han på i traditionell sävlig dialogstil när familjens situation plötsligt går från semesterfirare till brickor i ett smutsigt spel. Trots idoga varningar tar McKenna saken i egna händer och följer spåren som leder till London. Med sig har han självklart frun Jo, i Doris Day´s skepnad, som i sin förtvivlan ändå blir ett kort att räkna med när det drar ihop sig mot slutet.

Och tycker du nu att du känner igen det faktum att just Doris Day dyker upp i en Hitchcockrulle, och dessutom kanske kopplar ihop det till ett speciell musikaliskt stycke…har du helt rätt. Här lanserades ju nämligen den käcka dänga som skulle följa Doris Day genom hela hennes karriär; Que Sera, Sera. Ironiskt nog ville Day inte alls spela in sången först, då hon menade att det bara var en larvig barnvisa som snart skulle glömmas bort. Det skulle visa bli hennes största musikaliska hit någonsin… Nåväl, Hitchcock har stadig hand över historien…som egentligen är ganska enkel. Som vanligt är det detaljerna som imponerar, och smartnessen hos regissören att portionera ut små bitar av det förestående brottet som kommer att ske. I början av filmen låter han oss ana att det är något skumt i görningen. Mitt i filmen presenteras vi som tittare plötsligt för hela planen och hur det ska gå till. Återigen samma upplägg alltså, åskådaren får i god tid veta brottets tillvägagångssätt, medan hjälten fortfarande får sväva i ovisshet och slita för att lösa gåtan. Sett till sin tid känns historien kanske lite tafflig idag, men det gör också det hela ganska underhållande med lite ofrivillig (?) komik som smyger sig in längs vägen. Stewart har ju också en förmåga att egentligen bära hela filmen med sin karaktäristiska figur och blir lite ”mannen på gatan”. Både han och Doris Day fungerar finfint här.

privatspanarna Day och Stewart anar skumraskheter

Filmens final är helt klart bland de bästa Hitchcock trollat fram i sin karriär. Upplösningen sker delvis på Royal Albert Hall i London, mitt under en konsert med stor symfoniorkester inblandad. Och dessutom vet vi ju som tittare redan NÄR det hemska ska till att ske. Det är en musikalisk passage inblandad, och med dessa toner som ljudmatta till det visuella som sker blir det härligt rafflande. Hela sekvensen utspelas under dryga 10 minuter utan att ett enda ord dialog används. Mycket sevärt. The man who knew too much, Mannen som visste för mycket, är väl närmast ett sorts äventyrsdrama klätt i grälla färger. Ganska snälla actioninslag, lite lagom fåniga backdrops framför huvudrollsinnehavarna då och då. Ett praktexempel också på när Hitch använder sig av det berömda MacGuffin-trixet som historiens motor. Lite skojsig, lite spännande, men framför allt underhållande med ett snyggt dramatiskt klimax.

Apr 15 2013

Tema Hitch: Dial M for Murder (1954)

Från början en framgångsrik Broadwaypjäs (drygt 500 föreställningar) om den avdankade tennisspelaren Tony Wendice som gifter sig i London med den förmögna Margot. Vidlyftigt leverne och upptäckten att hustrun har en hemlig affär med en amerikansk författarvän får Tony att i hemlighet planera mordet på sin fru via en lömsk plan, där tanken är att han sedan via ett vattentätt alibi ska ärva hennes pengar.
Det perfekta mordet planeras således, men finns det verkligen något sådant?

I händerna på en filmfarbror som Hitchcock måste detta naturligtvis ha varit mumma, speciellt eftersom Hitch enligt egen utsago hade en svaghet för synnerligen morbida historier. Filmbolaget lät helt enkelt pjäsens författare, Frederick Knott, skriva om historien till ett filmmanus som sedan presenterades för Hitchcock. Smart nog insåg regissören skönheten i att hålla scenografin och miljön lika stram som på scenen, och istället koncentrera sig på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Naturligtvis går Tony´s planer först som på räls, för att sedan ta en helt oväntad vändning och få honom att improvisera fram en plan B. Trots att filmen egentligen helt saknar actioninslag och högt tempo, är det andlöst spännande nästan hela tiden. Bara greppet hos Hitch, det finurliga som blev hans adelsmärke, att redan i filmens inledning visa oss historiens badass men låta den kvinnliga huvudpersonen sväva i ovisshet är rent genialiskt. Tony´s gruvliga planer är både kallsinniga och snillrikt uttänkta, men som en liten brasklapp kastas det där lilla abret in om att slumpen och tillfälligheterna…eller ödet om man så vill…kan stjälpa den bästa planering. Den där lilla detaljen som ingen kunde förutse.

Storyn är nästan helt dialogdriven och utspelas till 99 procent i ett och samma rum, makarnas vardagsrum i Londonvåningen. Huvudpersonerna flyter in och ut ur rummet, agerar och sätter den knivskarpa, stundtals nästan lite torra, dialogen på ett mästerligt sätt. Ray Milland som Tony är lysande som den diaboliska maken med mörka planer och en elegans mitt i all sin ondskefullhet. Grace Kelly gör en typisk Hitchcock-kvinna, oskuldsfull, naiv och näst intill hjälplös. Dessbättre här med en synnerligen sober utstrålning och skönhet som verkar ha fallit regissören i smaken ordentligt.

Rent filmiskt känns historien naturligtvis lätt daterad, men Hitchcock har toksnygg koll på både den detaljrika möbleringen i scenografin, ljus och skuggor och färger (håll koll på Grace Kelly´s klädfärger..). Vilket också samtidigt gör den lätt svävande tidlös. Och framför allt kramar han det bästa ur Knott´s historia vilket skapar den där olustiga ibland galet spännande känslan. Detta ihop med dramatisk musik och just den nästan klaustrofobiska inramningen med att hålla spelplatsen för händelserna stramt begränsad gör detta till en av Hitchcock´s absoluta bästa filmer från den här eran.

Sober fru med luguber make

Att det är ett snabbt hantverk, inspelat på endast 36 dagar, märks knappast i utförandet. Rollistan är liten men stabil. Ray Milland och Grace Kelly dominerar tillställningen, där kanske just Milland är filmens absoluta behållning med sitt jovialiska och älskvärda yttre som döljer hans diaboliska inre. En detalj och vetskap som vi hela tiden får dela med honom, och på sått sätt också gör hustrun Margot än mer sårbar. Att jag som tittare också ibland näst intill sitter och håller en tumme för Tony´s mörka påhitt är ju naturligtvis helt sjukt galet, men kanske ett bevis på historiens magnifika sätt att engagera sina åskådare…?

Dial M för Murder eller Slå nollan till polisen är ett suveränt stycke kammarspel med obehagliga ingredienser, ett av de allra bästa alster Hitchcock någonsin tillverkat, och ett rejält tilltaget extramaterial på den dvd jag kikat på, berättar också om att regissören själv var synnerligen nöjd med både sina skådespelares insatser och hur historien berättades. Möjligen passar epitetet filmad teaterpjäs ganska bra in här, dock gjord med sådan finess och känsla i dialogerna att den filmiska upplevelsen blir kalasbra.
En otroligt bra film helt enkelt.

Mar 8 2013

Maratonmannen (1976)

Var det enklare förr?
Var det lättare att berätta en historia när tex inte effekter eller budgetarna inom filmmediet var så utvecklade som de är nu? Finns det överhuvudtaget ett bäst-före-datum på vissa historier?

Se där ja, ett par frågor som säkerligen kan tänkas poppa upp lite både då och nu. Och speciellt lämpliga tycker jag att de är att applicera på denna dagens skådningsobjekt. Vi tar oss tillbaka ett antal år i filmtiden, landar i det murriga 70-talet en stund. Regissören John Schlesinger hade rönt rejäla framgångar med dramat Midnight Cowboy 1969. Nu ville han göra en 70-talsthriller. En tät story med New York som fond.

Valet föll på författaren William Goldman´s romanhistoria om diamantsmuggling, gamla krigssynder och det välkända fenomenet att placera en alldeles oskyldig individ i händelsernas centrum. Goldman tog självhand om manusplitandet, om än att han tvingades göra vissa förändringar i framför allt upplösningen.

Tom ”Babe” Levy (Dustin Hoffman) gillar att springa och att studera. Han lever möjligen singellivets ganska glada dagar i ett tidstypisk New York med sin mix av nostalgiskt glittrande och sjaskig nedgångenhet. När hans bror ”Doc” (Roy Scheider) dyker upp dras Tom in i skumraskheter som kastar sina långa skuggor tillbaka till andra världskrigets utrotningsfasor. Lika delar mysterium och våldsamma thrillerinslag fyller filmens mesta speltid. Utöver det hinner Tom lära känna en kvinna, Elsa (Marthe Keller), där viss romantik tycks uppstå.

Jag såg filmen första gången i yngre dar, upplevde den som både tät och dramatisk. Och framför allt välspelad av en ung, slimmad och hängiven Dustin Hoffman. Att han också sidekickades av esset Roy Scheider och legendaren Laurence Olivier var ju liksom bara mumma i sammanhanget. Jag kommer också ihåg tjutande bildäck, en skrikande Hoffman och mörka gator samt två otäcka goons i kostym som dök upp lite varstans och ställde till det.

En omtitt anno 2013 får mig dock att revidera känslan en aning. Kanske var det positivitetsminnet som spelade mig ett spratt ändå? Tempot känns plötsligt stabbigt och ojämnt, händelseförloppen lite konstruerade och historien som sådan ganska åldrad. Kanske till och med lite tunn? Kanske tidens tand ändå filat ordentligt här. Den synnerligen våldsamma utvecklingen i manuset känns ju länge historien rullar på rätt…långsökt.

Hoffman utövar löpning i pyjamasbraller!

På pluskontot fortsätter jag dock att skriva finfina insatser av Hoffman, Scheider och framför allt Olivier som den gamle nazisten Szell. Och har man bekänt sig någorlunda till sekten ”filmnörderi” kan man inte ducka för den klassiska repliken ”is it safe?” samt en viss tandläkarborr på väg mot den olycklige Hoffman´s mun…

Regissör Schlesinger förtjänar också en fortsatt eloge för att visa upp ett NY med tidstypiska drag, och att han använder staden som levande bakgrund i de flesta scener.

Maratonmannen är historia som kanske inte riktigt överlevt tidens nötande. Som nostalgiobjekt över hur filmiska hantverk kunde se ut i ett årtionde då mest krut satsades på dialoger, stötig action och ganska förutsägbara manusförlopp är den dock ett godkänt exemplar. Mer underhållande för sitt utseende än för sin handling.