Månadsarkiv: februari 2012

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.

Feb 28 2012

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Feb 27 2012

Saken är Oscar!

oscarn till vänster

Jahapp, då var den tillställningen avklarad.

Själv tillhörde jag de som inte satt uppe och glodde, och så här i efterhand kan jag nog känna en viss nöjdhet med det.
Känslan är att årets gala inte bjöd på några större överraskningar, kanske var det i själva verket så att nästan alla förhandstips gick in…?

Nu ska jag dock göra mitt yttersta för att inom snar framtid försöka glo på många av de uppmärksammade alstren denna festliga filmnatt, och inkomma med en och annan åsikt här på bloggen.

Stor cred till alla kamrater i bloggosfären också som tålmodigt tog sig igenom nattens maratonsändning. (och kul att läsa Fiffis direktrapportering i efterhand!)

That´s the spirit!

Feb 24 2012

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.

Feb 23 2012

Burke & Hare (2010)

Här har ni en som alltid haft ett gott öga till herr John Landis.
Och för alla som eventuellt nu inte har koll på denne gentleman; är det alltså en regissör vars bästa alster man får leta sig tillbaka till slutet 70-talet början -80 för att hitta. Då springer man raskt på snyggingar som tex Deltagänget, En Amerikansk Varulv i London, Ombytta Roller, den magnifika Blues Brothers och den sobert sköna Trassel i Natten (om den kan Fiffi berätta mer).

Utmärkande för Landis torde vara hans förmåga att mixa stilar, vare sig det är komedi med action eller komedi med skräck. Svårt att beskriva, men Landis har alltid haft en sorts rebellisk stil som gått tvärt emot andra filmstilar lite, i alla fall känns det så i mina ögon. Dessutom är ju karln rätt berömd för att också ha basat över Wacko Jackson´s mest kända videos…där ju Thriller är läcker värre.

På senare år har den gode Landis dock uppenbarligen verkat lite mer under radarn, dykt upp med jämna mellanrum, dock utan speciellt större klass på sina alster om man jämför dem med den gyllene eran från förr. Landis är helt enkelt inte topnews länge som regissör. Här är nu då hans första fulllängdare sedan -98, och här fångar han upp den verkliga historien om ett par seriemördande filurer i 1800-talets Skottland. En tidsepok då intresset för att lära sig mer om människans anatomi var på tapeten. Kruxet var bara att det inte fanns så många döingar att praktisera obduktion på, och dåtidens professorer och lärde var hänvisade till avrättade fångar…vilka heller inte var så jättemånga i det stora sammanhanget.

William Burke och William Hare observerade bristen på lik och kom snart på en lukrativ rörelse, att mörda oskyldiga och sälja kropparna till de olika medicinska instanserna i Edinburgh! Mycket lönande, men också riskfyllt. Denna historia nu alltså i John Landis händer, och då blir det lite rysligt fast med roliga tvister såklart. Landis kan inte hålla sig från att skoja till det ordentligt och smyger in galna detaljer och högst osannlika komplikationer. Samt kör sin specialitet; in med små cameoroller av mer eller mindre känt filmfolk.

Som Burke och Hare figurerar Simon Pegg och Andy Serkis, och de behöver ju ingen större presentation. Möjligen att det är kul att se Serkis som själv för en gångs skull. Övriga som skymtar förbi på löpande band i småroller är bla Tom Wilkinson, Isla Fisher, Tim Curry, Christopher Lee, Ronnie Corbett, Ray Harryhausen, Jenny Agutter och självaste Michael Winner.

oegentligheter pågår

Och visst, det fortsätter i god Landis-stil, stilsäkra miljöer och skämt av varierande grad. Komedin är så svart den kan vara men problemet blir att det inte händer så mycket mer efter att tonen är anslagen. Historien rullar på och det känns lite oengagerat, eller också är det jag som tittare som inte har rätta fokuset fullt ut. Där Landis en gång i tiden fick mig att gapskratta, nöjer jag mig nu med att fnissa lite avmätt.

Burke & Hare är inte en dålig film, men rätt intetsägande och lämnar inga som helst avtryck. Möjligen som en stunds oförarglig bagatell. Känslan är att 2000-talets Landis vill närma sig 1980-talets Landis men att karriärtåget numera håller sig på de mindre oattraktivare spåren där stationerna inte är lika många.

Feb 22 2012

Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

Feb 21 2012

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Feb 20 2012

Shackleton (2002)

Det är ju något visst med de här upptäckarsnubbarna. Och hela den eran förresten. Kalla mig gammalmodig, men jag har alltid varit galet förtjust i alla dessa historier om upptäcksresanden…allt ifrån Amundsen till Dr Livingstone och beskrivningar från eländiga strapatser i en tid då världen dessutom inte verkade lika trång som nu.

Och racet till polerna, jag minns att jag slukade allt detta som skolyngling, böcker, skrifter, bilder. Såg varenda dokumentär som gick på tv. Går det då att inte tycka om en story från denna kategori, som dessutom bygger relevant sanning? Naturligtvis inte.

Drygt tre timmar och tjugo minuters drama/äventyr om den legendariske Sir Ernest Shackleton, den första tjommen som fick för sig att han skulle korsa Sydpolen från kust till kust (egentligen ville han bli först till Sydpolen men det gick ju om intet när Amundsen visade var skåpet skulle stå…).

1914 var Europa på väg mot krig men det var också the age of upptäckanden. Envise Shackleton låter sig inte nedslås av krigshotet, flänger runt och säljer sin idé till hugade finansiärer och raggar medarbetare. Filmens första timme går egentligen bara åt till att placera Shackleton i diverse finrum där han får prata för sin sak. När timmen så passerat och skeppet ”Endurance” lägger ut från Sydamerikas kust blir full fart på historien. Det diskuteras och provoceras. Meningsskiljaktigheter men också typiska starka band som knyts i vetskapen om detta är en samling män som alla sitter i samma båt (!) och måste lägga sin tillit till sin granne…och sin färgstarke och stabile ledare.

och var är mössorna!??!

För visst är det så, Shackleton är verkligen skillnaden mellan liv och död i dagens berättelse. Hans envishet håller dock emellertid på att stjälpa hela expeditionen då skeppet ganska snart efter ankomst till kyligare breddgrader fryser fast i isen och sedan helt enkelt sjunker. 27 män, hundar och packning kvar på isen och läget minst sagt kärvt. Shackleton finner dock självklart  på råd och har bestämt sig för att se till att förlustsiffran i människoliv i framtida historieböcker visar noll.

Detta är naturligtvis en helt otrolig historia, och än bättre blir den ju eftersom den också är sann. Det är kyla, det är is, snö, oändliga vidder, lidanden och hopplöshet och fullt av män i yviga skägg, tjocka fiskartröjor och ett evinnerligt piprökande. Det är med andra ord så mycket äventyr och drama som bara får plats under nästan tre timmar. Uppgivenheten ligger som en isfilt över hjältarna, som ändå kombinerar brittisk hyfs med sedvanliga torra kommentarer. Mycket underhållande.

Shackleton, denne envise man, gestaltas med stor pondus av självaste Kenneth Branagh på ett fördömligt sätt. Alltid närvarande, aldrig rådvill och med en snygg auktoritet men aldrig överlägsen. Produktionen är (naturligtvis) brittisk och synnerligen väl tillverkad..och nöjer sig med att fokusera vid huvudpersonens styrkor i karaktären utan att syna hans brister alltför mycket. Historien är trots givna utgångar rejält spännande och som varande historienörd är detta ren mumma för sinnet.

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Feb 14 2012

War Games: at the end of the day (2011)

Man är ju en obotlig filmnörd. Så är det liksom bara. För oss förtappade och förlorade entusiaster är ju det här med visuellt berättande bland det bästa som finns. Känslan som uppfyller sinnet när man ser en riktigt trevlig upplevelse, vare sig den är positiv eller på annat sätt stimulerande för tyckandet.

Eller när man ser de här filmerna från dyn, träsken, de mörka gränderna. Filmerna som aldrig någonsin lär hitta in i någon endaste finsalong. Filmerna som aldrig får njuta av de feta dollarbuntarna i budgeten. Det finns en viss glädje i att också anta dessa utmaningar för ögat. Att utsätta sig för skräpet. Det ingår liksom i filmtittarens uppdrag. Att inte väja för filmernas skuggsida.

Dagens alster ligger antagligen i kategorin strax över den trögflytande dyn som alltid stadigt långsamt strömmar fram som en neverending flod i filmvärlden. Jag skriver strax över, för här är det faktiskt inte lika dåligt som det möjligen kan ge förutsättningar för.

Italienskt producerat och regisserat (och till och med inspelat i Italien) men på engelska och med en uppenbarlig mix av amerikanare och britter i rollistan. Samt möjligen några mer obestämbara nationaliteter. Det är den gamla vanliga historien; Sju raska, naiva och supercoola (tror de ju) 20+-nånting i åldern ska ut i skogen och leka krig med medelst soft-air-gun-metoden. Tre kvinnor finns (naturligtvis) med i laguppställningen varav två är systrar. I samma skog härjar också tre stolliga och synnerligen lömska typer som av allt att döma är gamla stridisar som gillar det här med att jaga. Speciellt levande byten. Upplagt för katt-och-råtta-lek i grönskan alltså.

givetvis med den starka kvinnliga karaktären

Har man här nu hört larmklockorna ringa i sitt huvud när det gäller storyn, är det väl inte helt fel men man kan också ta och lugna ned de där klockorna en aning. Förvånansvärt nog ser det rätt snyggt ut. Kompetent klippt och bra drag i det visuella som ger filmen en oerhört mycket proffsigare känsla och stil än jag någonsin trott. Suggestiv musik som utnyttjas helt rätt. Ett bra ljudspår dessutom.

Vad filmen lite oväntat lyckas med är att bygga upp drama och i viss mån en liten gnutta spänning kombinerat med en obehagskänsla som går aningen utanför de här vanliga ramarna som är legio i dessa filmvatten. Våra okända rollinnehavare kämpar på med det naturligtvis ganska löjligt förutsägbara manuset, och tar alla de i förväg uppställda vägarna in mot finalen. Dagens skurkliga gör inte så mycket annat än att observera och utföra sina illdåd. Ingen större bakgrund till galenskaperna presenteras, kanske en viss charm i det också.

War Games: at the end of the day skulle kunna vara en irriterande billig dussinvariant av slasher/vildmarksaction utan någon som helst hållbar fiber. Men regissören sparar på värsta goren och satsar uppenbart på mer tension och drama, vilket gör utseendet betydligt bättre än historien. Och slutet, ja det är precis lika förväntat/oväntat som sig bör. Det blir en friande dom trots allt.
Inte speciellt bra, men inte alls en-stjärna-uselt.

Feb 10 2012

Gisslan (2005)

Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.

Feb 9 2012

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.

Feb 8 2012

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

Feb 7 2012

Ed Wood (1994)

Hade Ed Wood varit verksam idag hade han antagligen varit stenrik.
Och eftertraktad som hantverkare av snabba, billiga och konsumerbara filmer. Ta bara Troma-konceptet, hur än världen ser ut och hur än filmer utvecklas både tekniskt och dramaturgiskt verkar det alltid finnas plats det skräpiga, det inte riktigt salongsfina och det riktigt pajiga.

Man kan naturligtvis tycka mycket om denne Wood, hans liv och hans färdigheter som filmmakare. Hellre än bra kanske kan beskriva hans karriär på ett enkelt sätt, men ingen kan ta ifrån honom hans engagemang och ständiga förmåga att vilja satsa nästan allt på något han uppenbarligen älskade.

Tim Burton´s film kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan och presenterar oss för en skröna som är rätt vedertagen vid det här laget. Naturligtvis fanns det säkerligen beskärda delar av demoner i Wood´s liv liksom svårigheter, och kanske det hade varit alltför komplicerat (och inte lika underhållande) att väva in detta i dagens handling. Blanda inte päron och äpplen liksom. Burton låter istället fartvinden Wood rusa fram genom en tidig karriär med tusen idéer i skallen. Ingenting tycks omöjligt, och karln framstår som en obotlig optimist nästan på gränsen till irriterande.

Historien koncentrar sig i huvudsak på Wood´s liv fram till och med att den ökända Plan 9 from outer space är inspelad. Resten av Wood´s liv är det vi hittar i diverse levnadsbeskrivningar av honom, och det är ju dessvärre en inte helt munter läsning med ständiga refuseringar och hemfallande åt alkoholism och insatser som både regissör och författare i den sliskiga porrbranschen under 60- och 70-talen. Johnny Depp däremot är galet pigg som huvudpersonen och hela filmen andas just den speciella stämning som tycks uppstå när firma Burton/Depp jobbar ihop. Snabba vändningar och Depp´s förmåga att gå in en roll så till den grad att han verkligen blir den han föreställer. Här tror jag verkligen på att det är Wood jag ser och inte Depp. Det är egentligen en samling kvicka nedslag i hans vardag halvtaskiga karriär och privatliv.

geni, galning eller bara kul kille?

Filmens svartvita touch förstärker stämningen av att man rör sig i Hollywoods utkanter under en svunnen tid. Detaljerna känns mustiga och väl tilltagna. Huruvida sanningshalten i filmen ligger inom acceptabel nivå kan säkerligen diskuteras, men den frågan stör å andra sidan inte alls filmens förmåga att underhålla och i viss mån beröra.

Precis som i verkligheten kommer Wood i kontakt med en samling udda människor, och på något sätt känns det helt naturligt i denne udda figurs liv. Bekantskapen med Bela Lugosi hör ju till den mest kända biten och filmen väljer att beskriva den på ett både roligt och rörande sätt. Martin Landau gör kanske en av sina bästa roller på ålderns höst som den gamle Dracula-gestaltaren, och den efterföljande belöningen i form av en Oscar satt rätt gjuten.

Depp gör sin Wood till en möjligen udda och lite knepig figur, men ytterst älskvärd och med ett hjärta av guld och som verkligen brydde sig om sina kamrater och bekanta i denna udda form av tillvaro. Burton gör nog helt rätt som väljer att ta den förhållandevis publikfriande approachen till historien och på något sätt känns det helt naturligt att det är denne filmskapare som gör just den här filmen, synnerligen ”Burtonskt”.

Ed Wood är en skröna med verkliga och synnerligen yviga förtecken, som man antagligen gör bäst i att inte ifrågasätta för mycket. För mig känns det väldigt mycket som att pleasure får gå före pain här och det känns i sammanhanget helt ok. Underhållande med viss tragik som ligger och skvalpar i bakgrunden.

Feb 6 2012

The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.