Sep 26 2012

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45  kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är.  En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…


…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare  har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord

Sep 21 2012

Tema Western: De sammanbitna (1969)

…eller ju True Grit som originaltiteln lyder.
Inom ”expertisen” ansedd som en av de stora westernfilmerna från eran 1950-70. John Wayne var här fortfarande, prick 30 år efter sitt genombrott, en av de stora stjärnorna i Hollywood…om än på väg ned från sin peak.

Historien om den unga Mattie (Kim Darby) som söker sin fars mördare och tvingas ta hjälp av den råbarkade men godhjärtade US Marshal Rooster Cogburn var naturligtvis inget annat än en succé på förhand. Perfekt att införliva i den speciella samling av westernhistorier som liksom bara till synes kunde tillverkas under just 50- och 60-talet. Storslagna, brokiga, en story som tilltalade såväl manliga som kvinnliga åskådare där mer än gärna både känslor och i viss mån svagheter fick anas. För att inte nämna den speciella sorts humor som också återfanns i dessa filmer. Här behöver man inte sakna någotdera.

Filmen markerar också det åttonde och sista samarbetet mellan Wayne och regissören Henry Hathaway, också han ofta ansedd som en av de stora i just westerngenren. Säkerligen kände Hathaway och Wayne varandra ganska bra vid det här laget, och det märks också på Waynes agerande att han känner sig bekväm i rollen och regissören låter honom ta ut svängarna ordentligt. Belöningen kom också i form av Waynes enda Oscar i karriären, men i ärlighetens namn fick han den nog mer för lång och trogen tjänst under de dryga 30 år han tillbringat framför kameran…för SÅ bra är inte rollprestationen i sig ( tex känns Jeff Bridges´ nytolkning betydligt mer minnesvärd), Wayne (61 bast här) spelar egentligen bara den roll han alltid spelat i karriären…tuff och godhjärtad med ett dramatiskt och burdust yttre.

klarar biffen trots pensionsålder

Hathaway har såklart full koll på läget och sin regi, blandar stadsscener med naturscener som det anstår en rejäl äventyrshistoria. Berättelsen bygger på en roman av en Charles Portis men filmens manus skrevs, lite överraskande kanske, av en kvinna…Marguerite Roberts som en gång i tiden faktiskt var svartlistad i Hollywood på grund av sina vänstersympatier. Trots då att Wayne stod så långt till höger man kan komma på den politiska kartan hade han inga problem att jobba med Roberts och tvärtom kallade han hennes manus för ”mycket kompetent och underhållande”. Möjligen berodde det också kanske på att historien, trots att det är unga Maddie som drar igång hela händelseförloppet, mest fokuserar på Coogburn och dennes förehavanden.

I de nödvändiga birollerna gör man också intressanta upptäckter, Robert Duvall spelar banditen och ligaledaren Ned Pepper som fadermördaren Tom Chaney (Jeff Corey) gömmer sig hos, smörsångaren Glenn Campbell i rollen som Texas-rangern La Boeuf vilken också är på jakt efter Chaney och Dennis Hopper som sjaskig ligamedlem.

stjärna, diva, drinkare

I Sverige gick premiärridån upp 20 oktober 1969 och visade upp 128 minuter äkta amerikansk western i traditionell stil och alla torde vara nöjda och glada från både publik- och producenthåll. Och det var de säkert.

Intressanta snaskdetaljer att notera lite ”bakom kulisserna” är annars bla att Wayne inte alls gillade att jobba med unga Kim Darby. Han tyckte hon var alldeles för oproffsig framför kameran, och undvek henne så mycket han kunde mellan tagningarna (kan också ha att göra med att Wayne inledningsvis först ”lovat” Mattie-rollen till sin dotter…och i ett senare skede ville han ha sångerskan (!) Karen Carpenter till rollen). Dessutom gjorde han sig ordentlig ovän med den unge Duvall som han tyckte ifrågasatte alldeles för mycket hos regissören. Hathaway i sin tur mer eller mindre hatade att sångaren Campbell skulle vara med, menade på att denne inte kunde agera överhuvudtaget och bara fanns där för att sjunga och marknadsföra  filmens sedvanliga ledmotiv (fast det var Wayne som handplockat honom!)

De Sammanbitna bjöd möjligen således på mer delikata detaljer bakom kameran än fräsig action framför, men en stabil och engagerande film med den närvarande westernkänslan är det ju dock förstås. Och fortfarande en av de bättre westernfilmerna från förr, och som kan förlänas med det något slitna epitetet klassiker.

(och naturligtvis tittar Flmr också närmare på nyinspelningen lite senare under hösten)

Sep 20 2012

The Raven (2012)

I det högst verkliga livet var den kände Edgar Allan Poe en rätt underlig kuf, därom råder det väl inget tvivel. Än underligare var nog det faktum att han hittades en morgon i oktober 1849 yrandes på Baltimores gator i ett ”eländigt skick” efter att ha varit försvunnen i 7 dagar. Poe återfick aldrig medvetandet ordentligt och dog några dagar senare.

Med detta märkliga dödsfall som bakgrund har nu regissören James McTeigue (V för Vendetta), tillsammans ett par manustrillare, åstadkommit en film som lite fantasifullt och finurligt ”återskapar” Poe´s sista dagar och vad som egentligen hände.
Ja, jag skriver ”finurligt”, för här har trollats fram en lagom obehaglig historia som bär drag av både Sherlock Holmes Londongator och valfri seriemördar/pussel-film mixad med dyster filosofi. Miljöerna är murriga, mörka och deprimerande. Baltimore i mitten på 1800-talet verkade sannerligen inte vara en direkt skojig plats att befinna sig på.

Än mer deprimerande blir det alltså när en grym seriemördare börja härja i staden och offren är alla utsatta för diverse hemskheter när det gäller sättet de tagits av daga. Ganska snart görs upptäckten att nästan alla morden är identiska med de som begås i den excentriske och synnerligen svårmodige författaren Poes böcker. Nog för att han är märklig men inte kan väl han väl han vara mördaren? Det är han naturligtvis inte, men den oberäknelige Poe blir så stött av att hans verk inspirerar en utomstående till missdåd så han omedelbart anmäler sig som expertmedhälpare till polisen Fields (Luke Evans) i jakten på förövaren.

Det är alltså John Cusack som gestaltar Poe och dennes förehavanden här, och naturligtvis gillar jag karln. Har jag iof alltid gjort, men här känns det som hans stundtals koleriska tolkning av den mörksinnade författaren sitter som en smäck (och är han inte galet lik Nic Cage i vissa lägen!?). Inget roligt under solen alls om man ska tro Cusack´s deprimerande monologer om livet, möjligen om man undantar hans kärlek till den väna Emily (Alice Eve)…men där ser det ut att ta stopp i form av en överbeskyddande och fientlig far (Brendan Gleeson i stabil biroll) som anser att det då rakt inte är att tänka på för Alice att äkta en sådan misslyckad och kontroversiell figur som Poe.

amatördeckaren Poe tar sig en funderare

Som tittare behöver man naturligtvis inte vara något smartass för att inse att ju länge jakten på den okände mördaren pågår, ju närmare kommer hotet Poe själv, och de i hans närhet som betyder något. McTeigue försöker sig på en hederlig pusseldeckare med mörka inslag samtidigt som han försöker ledsaga den olycklige Poe genom tillvaron, och lyckas nog rätt väl kan jag tycka. Ett dystert foto och miljöer som skulle kunna vara en tidig Tim Burton gör sitt till för att förstärka den rätt obehagliga stämning som råder genom hela filmen. Att den verklige Poe´s frånfälle är omgärdat med mystik och spekulationer (än idag vet man inte riktigt vad Poe råkat ut för under de dagar han var försvunnen) gör det naturligtvis än mer tacksamt att leka med fantasin i dagens manus. Viss standardaction och lagom mängd utlagda ledtrådar samsas med väl valda doser av högtravande replikföring från de inblandade.

The Raven är som en mörk lillebror till Sherlock-filmerna vad gäller miljöer och tidsandan. Seriemördartemat är väl egentligen traditionellt berättat utan några nya grepp, men effektivt. Cusack tycks gå in för sin roll och spänningen infinner sig rätt bra mot slutet när vår antihjälte börjar förstå sammanhanget. Det är så dags då för den missmodige författaren. Underhållande ända in i mål.

Sep 19 2012

Tema Western: Appaloosa (2008)

Höstens tema satsar vidare och växlar upp. Idag med ett alster av lite modernare snitt, men där samma tidsanda har försökts fångats på bästa sätt för en traditionell, om än något annorlunda iscensatt, upplevelse.

New Mexico 1880-talet. I den lilla gruvstaden Appaloosa har ranchägaren och skitstöveln Randall Bragg (Jeremy Irons) tagit sig lite för stora friheter. Bragg vill åt traktens koppargruva och har anställt en hoper råskinn som under hans ledning gör tillvaron i den lilla tidstypiska staden rätt odräglig. Bragg drar sig inte ens för att skjuta stadens sheriff i filmens inledning och de mörka molnen verkar hopa sig ordentligt.

Ropet om hjälp når dock den hårdföre och lagupphållande revolvermannen Virgil Cole (Ed Harris) som tillsammans med bäste vännen och kamraten Everett Hitch (Viggo Mortensen) gör sig ett leverne på att resa runt i nationen som en sorts ambulerande poliser och rycka in (mot saftig betalning givetvis) där det finns problem att lösa. Som i Appaloosa. Cole och Hitch tar snart över sheriffsysslan och visar bryskt direkt ett par av Braggs hantlangare var skåpet från och med nu ska stå. Det bästa vore ju också om man kunde sätta dit Bragg för sheriffmordet, men hur ska det gå till? Ganska snart visar sig en öppning, men det blir också bland det tuffaste Cole och Hitch kommer att ta sig an..

mer westernstyle kan det knappast bli

Bakom dagens bidrag i genren står Ed Harris själv som regissör. Vad han presenterar är en historia som tar sig den tid den behöver. Harris låter varken kamera eller historien skynda framåt i några toksprång, utan levererar lite djup i form av utveckling av vänskapen mellan de två kumpanerna Cole och Hitch. Vi förstår att de känt varandra länge och att ett sorts tyst samförstånd utvecklats mellan dem under åren. Något som också kommer under prövning när änkan Allison French (Renée Zellweger) stiger av tåget en blåsig förmiddag. Hon charmar dem alla från första början, men det visar sig också snart att hennes agenda är något grumlig och hennes sweetness inte alls så vän som man skulle kunna tro.

Appaloosa blev möjligen ingen supersuccé vid premiären, kanske actiontörstarna blev besvikna, men filmen har ändå till dags dato gått med plus med ett par miljoner med tanke på dess budget. Fokuset ligger helt klart mer på dialogen och spänningen mellan de olika karaktärerna. Ett sorts triangeldrama utspelas mellan Cole, Hitch och French, som hotar att riskera den starka vänskap som råder mellan de två männen. Lägg till detta problemet med Bragg och olagligheterna som måste styras upp.

Som westernfilm levererar historien fint foto över såväl kargt landskap som dammiga gator i den traditionellt byggda lilla staden. Vad jag gillar med filmen är att Harris lagt sig vinn om att vara noga med detaljerna och tidsepoken både i kläder, vapen, sättet att prata och agera. Till exempel satsar filmen på att visa hur eldstrider kanske egentligen gick till, där träffsäkerheten inte alls var så jäkla hundraprocentig alla gånger. Eller hur man förberedde sig för en uppgörelse man mot man.

ställer till problem för gubbsen

Manuset bygger på en roman av den icke helt okände deckarförfattaren Robert B. Parker och satsar sina mesta spelminutrar på att bygga ett stadigt persongalleri som alla kommer att ha med varandra att göra på ett eller annat vis. Trots att man möjligen kan ana historiens fortsatta gång blir det svårt att vara helt säker på hur det ska sluta, och finalen blir både lite annorlunda men ändå logisk om man ser till omständigheterna. Harris och Mortensen funkar finfint som det strävsamma paret som inte tvekar att praktisera lagen med sina skjutvapen om det behövs. Zellweger gör ett bra porträtt av en kvinna som sett sina bästa dagar och ändå gör allt för att sörja för sin egen framtid. Den enda som egentligen får för lite speltid är kanske Jeremy Irons som i sann brittisk dryghetsanda stör ordningen. Skönt och pålitligt skådespel av den rutinerade aktören där. Som bonus hittas också gamle Lance Henriksen i rollistan minsann.

Appaloosa är kanske inget för den som vill ha fart och fläkt i sin westernupplevelse filmen igenom. Istället erbjuder den dock ett djup, en tålmodig historia, snygga scenarion och äkthet i sin framtoning. Gammalt hederligt pangpangvåld finns naturligtvis med och när det dyker upp då och då sker det i god stil som det anstår en western. Ett relationsdrama med westernmiljö som bakgrund kanske…? Stabilt bra.

Sep 18 2012

ATM (2012)

Nej nej nej och förbannat mycket nej!
Om man nu ska till att göra en film i den här synnerligen urvattnade genren så får man banne mig ändå se till att undvika de dummaste av dumma manusmissar. Som konstaterats förr, man kan svälja mycket dumheter…men när missarna drar mer uppmärksamhet till sig än vad som de facto utspelas i handlingen då är det jädrar i mig illa.

Bakom manuset till dagens irrfärder står en Chris Sparling som debuterade i branschen med att tota ihop storyn till den udda och stundtals intressanta Buried häromåret. Det sägs ju lite mytiskt att i musikbranschen är det som svårast när man ska följa upp en debutplatta, och frågan är om inte Sparling råkat ut för detta fenomen även i filmsammanhang. Ok, själva fröet till historien behöver väl inte vara så dåligt då egentligen, om man nu kan hitta någon sorts story som sträcker sig över acceptabel speltid. Här känns det dessvärre som hittepåpunkterna är alldeles för få för att räcka hela vägen, vilket uppenbarligen fått till följd att man skapat inslag för att dra ut historien så mycket man kan…vilket då i sin tur resulterar i att man bara sitter och stör sig på dessa detaljer. Hänger ni med?

Upplägget; tre arbetskamrater lämnar företagets julfest. Den ene, David, är lite tänd på Emily och har lovat skjutsa hem henne och den tredje, Corey, är just bara…ett tredje hjul i sällskapet. Det är naturligtvis han som plötsligt bara måste stanna vid en uttagsautomat modell inbyggd i en liten inglasad kur. Sagt och gjort och här börjar det genast svaja i manuset. Automaten ligger helt ologiskt avsides och mitt i vad som verkar vara ett industriområde. Och vem parkerar bilen 25 meter från automaten när hela parkeringen intill är öde och man lika gärna hade kunnat stanna till precis utanför dörren…? Synnerligen oroande vibbar som uppträder redan här, och då har det inte ens hänt något!

sluta glo, börja agera…puckon!

Men det gör det snart naturligtvis. En mystisk, täckjackeförsedd, dåre dyker upp i natten och tänker inte alls släppa ut de tre käcka karriärungdomarna (som givetvis hittat en nödlösning i manuset för att de alla ska samlas i den lilla glasburen…arrghh..). En tvättäkta slashersnubbe alltså som ganska snart uppenbarligen vill ta livet av de tre medelst rätt udda metoder.

Tänk nu lite Colin Farrell i den synnerligen utmärkta Phone Booth, och tänk nu vad som hade hänt om den filmen hade blivit skitdålig pga ett crappigt manus. Tredubbla den uselheten och vips har du dagens alster. Här händer just ingenting av värde, de tre beter sig irriterande ologiskt och dumt. Den ”hemske” belägraren känns bara som en kille i för stor täckjacka och minutrarna bara rinner iväg utan att det blir minsta ordning på filmen.

ATM fungerar inte alls, Mest för att historien är så urbota dumt presenterad. Huvudpersonerna begår så stora misstag så det inte går att blunda för dem även om man skulle vilja. Och att tre stycken friska och till synes rätt spänstiga huvudrollsinnehavare med gemensamma krafter inte skulle kunna klara av att spöa upp en påbylsad stum jävel känns bara väääldigt löjligt. Hur fantasifullt jag än försöker tänka. Och skådisarna orkar jag inte ens skriva om.

Sep 17 2012

Tema Western: High Noon (1952)

Först ut i höstens tema en film som av många anses höra hemma däruppe på den absoluta toppen när det gäller klassiska westernfilmer. Premiär i Sverige den 7 juli 1952, då med det lagom avancerat försvenskade namnet Sheriffen.

Handlingen är lika enkel som den blir dramatisk; på sin självaste bröllopsdag får den lilla staden Hadleyville´s sheriff Will Kane (Gary Cooper) reda på att banditen och råskinnet Frank Miller har släppts fri från statsfängelset och sitter på nästa tåg mot staden för att hämnas på Kane, vilken naturligtvis var den som satte Miller bakom lås och bom från början. Och som av en händelse har Millers gäng spotats vid tågstationen där de inväntar sin ledare…

Kanes nyblivna fru Amy (Grace Kelly) vill naturligtvis inget hellre än att paret omedelbums ska laga sig ur staden innan Miller dyker upp, sedan länge är det också bestämt att Kane ska lämna in sin bricka när han gifter sig. Kommer Amy att få som hon vill? Kommer Kane att bara kunna åka ifrån staden utan vidare? Naturligtvis ICKE! Stoiskt och med en sorts stolthet som bara kan hittas i Hollywoodproduktioner från denna period bereder sig vår sheriff på en sista insats för att en gång för alla rensa staden från Miller och co. Problemet är dock bara att invånarna i staden inte alls är pigga på att ställa upp för Kane när han ber om hjälp i form av lite vicesheriffer, inte ens hans ordinarie vicesheriff (en ung och slimmad Lloyd Bridges) vill ställa upp på grund av att Kane inte förordat honom som naturlig efterträdare på posten.

ikon, hårding, modelejon

Ok, den som väntar sig en rejäl skjutglad historia här blir besviken. Regissören Fred Zinnemann satsar istället krutet på den dramatiska upplägget om förhållandet mellan Kane och invånarna i staden. När slutuppgörelsen avhandlas går det fort och utan större krusiduller, filmens kärna och känslocentrum ligger istället på det som SKA hända. Man kan till exempel notera hur skickligt Zinnemann väver in en klocka i nästan varenda filmruta, som hela tiden visar hur visarna kryper närmare det klockslag när tåget ska anlända. Fokuset blir denna väntan och hur Kane förgäves försöker hitta lite backup bland stadens invånare.

Gary Cooper, stor stjärna naturligtvis vid den här tidpunkten, gör sig finfint i rollen som den envise Kane. Han har en sorts bisterhet och beslutsamhet i hela sitt sätt att agera. En riktigt hårding. Hans inställning till det förestående får ju dessvärre också lite komplikationer i umgänget med den nyblivna frun Amy. Grace Kelly ser lagom vän och sårad ut, men i sann mansdominerad Hollywoodanda a´la 50-talet inser hon att det är lönlöst att få huvudpersonen att ändra sig. Sheriffen vet ju alltid bäst, eller…?

Stor framgång vid premiären förstås och storyn hyllades för sin dramatik och sättet den är upplagd på. Vad kanske dock inte många visste från början är att Zinnemanns film egentligen är en snyggt förklädd allegori om det rådande tillståndet i filmfabriken under den här tiden, när svartlistningar pga misstänkta politiska vänstersympatier var på tapeten, kommunistskräcken smög sig naturligtvis också in i Hollywood…vilket flera oskyldiga fick erfara. Manuset till filmen skrevs av en Carl Foreman, som innan filmen ens var färdig var tvungen att fly landet och bosätta sig i England, och skildrar lite lagom slugt hur det är att stå ensam mot ett hot och inte få stöd eller hjälp i någon form.

Helyllepatrioten John Wayne gillade naturligtvis inte alls filmen (är vi förvånade att han stödde utrensningarna Hollywood…?) och menade på att en sheriff aldrig skulle bete sig på det” mesiga” (mänskliga?) sättet som Cooper gör i  handlingen. Som ett sorts svar på dagens film gjorde Wayne ett par år senare Rio Bravo (mer om just DEN längre fram i temagenomgången) där han visade hur det hela skulle ha styrts upp enligt honom (ändå erkände Wayne på äldre dar att han helst av allt skulle ha vilja ha haft huvudrollen i stället för Cooper..)

frugan lägger sig i

Nåväl, trots Waynes griniga åsikter hittas här bra ödesmättad stämning igenom hela historien i kombination med stilenligt foto och snygga kulisser. Skurkgänget (där falkögda hittar en repliklös Lee Van Cleef i sin första filmroll) väntar tålmodigt på sin ledare och blir rätt anonyma igenom hela filmen, vilket möjligen också är lite avsikten.

Till och med badasskaraktären Miller blir egentligen bara en parentes i hela historien, det sista hindret på Kanes väg till själslig ro innan han kan lägga sheriffyrket på hyllan.

High Noon är såklart mumma för en nördig westernälskare. Det svartvita fotot förstärker och ger filmen sin tidstypiska känsla med traditionell musik och för första gången med fenomenet med ett speciellt ledmotiv som lanserades. Gary Cooper visar naturligtvis att ingen bråkar med en sheriff, men vägen till the showdown är faktiskt mer intressant i sig. Dramatiskt värre och kanske lite ovanligt mot den gung ho-känsla som annars alltid tycktes genomsyra westernfilmer på 50-talet. En bra film, om än lite kantstött av tidens tand, och en lagom start på nedstigningen i westernträsket vill jag hävda.

Sep 16 2012

Temadags! Det var en gång en epok…

Egentligen är det lite märkligt att en sådan begränsad tidsperiod i historien har haft en sådan stor påverkan på litteratur, sånger och framför allt filmer genom åren.

Själva fenomenet Vilda Västern som sådan, eller the Old West, varande faktiskt bara under en generation och anses startat runt mitten av 1800-talet, eller kanske till och med strax efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 för att sedan pågå till åren precis efter 1900-talets början med starten på det moderna samhället med elektriciteten, maskiner och den industriella frammarschen. Runt sekelskiftet konstaterades det också att den omtalade ”The Frontier”, dvs. det outforskade landet, inte fanns längre. Nu befolkade människan hela den amerikanska kontinenten från Atlanten i öst till Stilla Havet i väst. En sorts epok som sakta drev in i glömskan när nya utmaningar och problem nu gjorde sig påminda i det nya och betydligt modernare 1900-talet.

Trots sin korta livslängd som epok har westerneran bjussat på otaliga myter, legender och historiska händelser (vissa mer sanna än andra) och det kanske inte var så konstigt att både filmindustrin och litteraturen var snabba med att snappa upp detta fenomen. Snacka om källor att ösa ur när det gällde att romantisera och engagera de som tog del av berättelserna. Och varför inte? Den amerikanska västern var ju i rena verkligheten en riktig tummelplats för allsköns individer, nybyggare som drömde om ett bättre liv västerut..kanske till och med på flykt på grund av sin religion. Eller kanske var det misslyckade figurer från de växande storstäderna som plötsligt insåg att det gick att göra sig en mindre förmögenhet i de små städerna som växte upp över prärien. Desillusionerade fd soldater som efter inbördeskriget insåg att de aldrig skulle kunna återgå till ett normalt familjeliv, visst var det då lättare att bli en outlaw västerut där lagar och rättvisa knappast var något som var speciellt prioriterat…

Alldeles säkert var tillvaron både tuff, slitsam och ibland rent helvetisk i dessa pionjärtider, icke att förglömma att man också systematiskt fördrev de amerikanska urinvånarna längre och längre bort från sina rättmätiga marker. Klart att det skulle explodera i blodiga och tragiska indiankrig under dessa årtionden. Den amerikanska pionjärandan med vissa inslag att skämmas över med andra ord.

Nåväl, efter att ni nu har fått denna möjligen ohemult långa inledning till höstens stora tema här på bloggen och till vad som egentligen skulle bli en sorts kärleksförklaring till westerfilmen och varför Flmr tycks så besatt av denna genre..så får vi helt enkelt konstatera att det naturligtvis tack vare Hollywood (och även i vissa fall Europa) finns sanslöst mycket att skriva om när det gäller westernfilmen. En genre som varit med i filmindustrin ända från stumfilmens första stapplande dagar, och därmed väl torde vara en av de äldsta kategorierna på spelfilm.

Vad bottnar då mitt galna intresse i?
Tja, säg det den som vet. Kanske är det den fascinerande aura av stora vidder, frihet, äventyr som satt avtryck i mitt sinne? Kanske är det faktumet att jag hade snälla föräldrar som lät mig vara uppe sent och kika på alla de westernfilmer som statstelevisionen faktiskt pytsade ut i mängder i sina två allenarådande kanaler (yes kids..två kanaler!) under 70-talets första hälft. Och kanske intresset grundmurades när jag började läsa billiga kioskdeckare om revolvermännen, lebemännen och lustigkurrarna Bill och Ben på äventyr i den romantiserade och våldsamma tillvaron som utgjorde den amerikanska prärien. Minst ett sådant tummat ex låg ständigt bredvid sängen i de unga tonåren…

Skit samma egentligen. Här och nu börjar nu då Flmrs stora hösttema om westernfilmer. Under kanske ett par år har jag sakta men säkert samlat på mig ett mindre bibliotek av westernfilmer, både nyare och äldre, klassiker och renodlade actionstänkare, äventyrliga och dramatiska, både bättre och lite sämre. Många har jag sett för första gången, många såg jag för länge sedan för att nu ha sett dem igen, och många ligger för tittning as we speak.
Först hade jag någon galen idé om att köra temat koncentrerat under kanske två-tre  veckor, men insåg att det nog är smartare att portionera ut dessa alster i bloggen i lagom doser under en lite längre tidsperiod, risken finns ju annars att det blir lite FÖR mycket kobojser på en gång.

De kommer inte i någon speciellt kronologisk ordning, istället känns det mycket roligare att blanda friskt i årtiondena. Och naturligtvis är det minst lika kul om du som eventuellt kikar in lite under temat då och då gärna lämnar en kommentar om dina egna erfarenheter av westernfilmens varande i allmänhet och speciella filmer i synnerhet. Kanske har du också några egna sköna westerntips att förmedla vidare…

Men då så.
Då rullar vi väl igång detta HöstTema dårå!

Sep 14 2012

The Killer Inside Me (2010)

Lou Ford (Casey Affleck) kan vara en av de obehagligaste poliser man någonsin skådat på film. Ung, snygg, alltid med ett leende och en glad hälsningskommentar när man möter honom på gatan. Men Lou har en ytterst creepy dold sida; han är en fullblodspsykopat som gillar att döda. Utan att egentligen veta varför, något som också tycks göra honom ännu mer skrämmande och labil.

Spelplatsen är en liten sömnig stad i västra Texas, kanske i början av 50-talet. Ford har fullt upp med att jonglera sin tillvaro med sina kärleksintressen i form av den prostituerade Joyce (Jessica Alba) och den mer ”fina” Amy (Kate Hudson), samtidigt som han sakta och stadigt rör in sig i komplikationer med bla sina poliskollegor, åklagare och stadens starke man i form av byggpampen Conway (Ned Beatty).

Storyn, som bygger på en roman av skräpboksförfattaren Jim Thompson, blir en sorts skitig noir men ändå inte. Regissören Michael Winterbottom använder kontrastfull glättig, tidsenlig, musik och klär det hela mestadels i dammigt dagsljus istället för att förstärka med skuggor och murrig scenografi. Kanske därför också som det känns mestadels lite konstigt att titta på. Som det yttre inte passar för de inre känslor som filmen vill förmedla. Vilket också kanske är meningen.

Bildspråket är annars rätt detaljerat och synnerligen grafiskt. Ford utövar riktigt obehaglig misshandel mot både Alba och Hudson, och det hela görs med någon sorts oberördhet hos Affleck , vilket gör honom mer än avskyvärd att titta på.
Ändå berör inte historien som den borde. Jag ser en fullblodsidiot till människa som samtidigt beter sig synnerligen korkat och inte verkar tänka längre än näsan räcker. Hans motiv till sin natur känns mer än en gång lite oklara och främmande, även om vissa flashbacks försöker visa på troliga orsaker.

ondskan förklädd i stilfullt yttre

Jag vet faktiskt inte om Winterbottom medvetet kapat vissa hörn i sin berättelse, men då och då känns den riktigt förbihastad och som om man inte vill ta sig tid att löpa vissa scener helt ut. Dialogen och turerna i manuset blir stundvis lite abrupta och avsnoppade. Affleck gör förstås ett bra jobb med sin Ford, ligger perfekt i gränslandet mellan galenskap och tidvis beräknande. Ändå framstår hans figur inte som den mest smarta i trakten. Jessica Alba och Kate Hudson har båda rätt otacksamma roller som offer för Ford´s infall, men båda tvekar inte att lämna ut sig själva i scenerna. Det är bitvis obehagligt våldsamt när Ford går lös på sina medmänniskor, och det grafiska våldet blandas då och då med intensiva sexscener där Ford´s dubbelnatur än mer kommer fram i ljuset.

The Killer Inside Me spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska ta den till mig fullt ut. Trots sin mörka handling blir dess figurer mest distanserade karikatyrer av karaktärer som inte riktigt känns så levande som de borde. Mest beror det nog på att historien känns lite…hafsig. Slutet känns dock märkligt nog helt naturligt och förväntat. Otrivsam att titta på, med plus till Affleck för hans insats. Godkänt med obehaglig eftersmak.

Sep 12 2012

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)

Hojta Will Ferrell i väl vald folksamling och kanske hälften grymtar något ohörbart och muttar surt, en del kanske ser helt förvirrade ut och kanske en liten liten del spricker upp i en sorts skämsigt men ändå gillande leende.

Själv bekänner jag mig utan en sekunds tvekan till den sista gruppen.
Är Ferrell möjligen för amerikansk humor vad tex Steve Martin, Chevy Chase och en ung rå Eddie Murphy var i brytningen 70- och 80-talet..? Saken ligger nära till djupare fundering efter att ha tittat på dagens objekt. Ännu en rulle i det speciella universum som omger denne komiker. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, mannen är en potentiell vattendelare med sin humor, sin rätt burdusa framtoning och sitt sätt att gestalta den sorts humor hans filmer näst intill alltid producerar. Då ska man dock inte för en sekund glömma bort att Ferrells kanske bästa insats kom i den betydligt mer djupare och kanske lite mer tragikomiska Stranger than fiction, en film som faktiskt också visar att mannen kan ägna sig åt lite mer seriös humor än man kanske kan tro när man jämför med hans karriär i övrigt.

Här och nu är det dock den puckade skrattbyxan på!
Ferrell i centrum som nationalhjälten och NASCAR-föraren Ricky Bobby. Inget är för omöjligt eller galet för detta raceress! Det är med andra ord en skön nidbild som Ferrell och hans ”husregissör” Adam McKay målar upp. På 108 minuter drivs det hejdlöst med hjältefenomen och andra filmer där jag åtminstone kan pricka av både Days of Thunder och Rocky-sagan. Kanske är det mer än någonsin ett lustmord på Tompa Cruise´s sirapsdoftande bilåkarepos, men också ett finfint skämsinlägg på temat relation mellan far och son hinns med…  Här samsas dessutom hel- och halvidioter och alla kör på i samma inavlade stil.

Speciellt tokroligt blir det när Sasha Baron Cohen gör entré som den dryge och elegante europeiske fartfantomen Jean Girard, den som blir Ricky´s nemesis och den som helt enligt en god hjältesaga på väl vald plats i manuset ser till att huvudpersonen förlorar allt och måste kämpa sig tillbaka med alla prövningar som det nu innebär, givetvis med den speciella idiothumorn som sällskap. Mycket roligt och rejält skönt skådespel av Cohen, helt i linje med hans egen humor och Ferrell´s. Vem kommer att kunna glömma det synnerligen förolämpande; hakuna matata bitches…!!!

legender föds ur denna intellektuella omgivning..

Humorn som sådan uppehåller sig med berått mod på båda sidor om anständighetens gräns, och kanske är det just det som gör den så inihelvete rolig. Och jag skojar inte nu, men en film som i parti och minut får mig att brista ut i hejdlöst gapflabb förtjänar ett rejält gott betyg. Komiken är naturligtvis icke på något sätt avancerad, men det är något speciellt med Ferrell och hans förmåga att alltid kunna få till det. Att göra det simpla ännu simplare och därmed desto roligare. Snygga detaljer och synnerligen snärtigt manus gör naturligtvis sitt till.

Förutom Cohen och Ferrell är det också rejält tilltaget i birollerna med sköningar som John C. Reilly som Rickys något puckade bäste vän, Gary Cole som Rickys vilda farsa, Michael Clarke Duncan (RIP) som pålitlig stallboss, Leslie Bibb som hillbilly-bimbo och Amy Adams som det romantiska inslaget.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby är en hejdlös drift med allt vad sporten NASCAR handlar om, dess kultur och omgivning. Skämten är låga men också galet roliga och någonstans under all yta, färg och rå humor döljer sig faktiskt en rejält frikostig feelgood-historia. Kanske får jag stå ensam vid mitt skrank men jag tycker detta är en galet rolig film! Perfekt när hjärnan inte behöver vara med i tittandet!

Sep 11 2012

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

Sep 7 2012

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.

Sep 6 2012

The Avengers (2012)

Världen behöver sina hittepåsuperhjältar. Fenomenet vi kan samlas runt, de som gör det omöjliga möjligt, de som i slutändan alltid vet att skilja det rätta från det feliga. Vägarna dit kan vara mer än snåriga, men vi kan alltid lita på att de kommer ur det hela på ett eller annat sätt.

Filmvärlden behöver också sina superhjältar, inte minst visar  Hollywoods sprängfulla kassakistor på detta faktum. Och frågan är om man inte kört med det mest smarta tillvägagångssättet någonsin vad gäller att producera fram superhjältefilmer. Från fyra helt egna standalone-filmer, fast med djup förankring i vad som komma skall, har nu alltså Marvels superduperkamrater samlats i en och samma film. I en riktig fyrverkeripjäs och urladdning signerad Joss Whedon.

Ni vet ju redan vid det laget på året vad allt handlar om. Låt mig därför istället bara nämna några små saker som gör att jag tycker om den här filmen; att se dagens visuella galenskaper är som att bli tonåring igen och läsa sina gamla seriemagasin (ja..jag är så gammal att jag skriver just seriemagasin!), det finns en sekvens i filmen som slår allt annat med hästlängder…när de fyra hjältarna står tillsammans på gatan mitt stridslarmet och liksom förbereder sig för den sista urladdningen. Just den scenen säger kanske allt om vad det här handlar om.

Whedon är så pass smart att han inte försöker sig på att införa några nya grepp i myterna, istället omfamnar han idén om att det är fyra rätt kiviga egon som nu måste samlas för ett samarbete. Det tjafsas och tråkas och bits ifrån, men alla har naturligtvis det goda hjärtat längst in. Alla får också sin beskärda del i rampljuset, mycket snyggt balanserat av Whedon och som också gör att det blir ett härligt flyt i filmen när den hoppar från hjälte till hjälte. Till och med de lite mer jordnära Scarlett Johansson och Jeremy Renner får här chansen att briljera ihop med dagens lätt annorlunda laguppställning på hjältesidan.

så ska en lagbild se ut!

För motståndet står alltså den sluge Loke med långväga invasionskompisar. Helt i linje med serietidningstänket där allt är möjligt och man aldrig ska stanna upp och fundera på vare sig logik eller andra petitesser. I ärlighetens namn kanske dagens storyupplägg inte känns sådär jätteupphetsande i manuspärmen, mer som en snygg ursäkt för att regissör Joss ska få komma fram till den punkt där han kan släppa loss megamayhem på gatorna och pumpa in så mycket grann visuell action så det räcker både till en och två omtittningar. För action blir det, cgi och greenscreens och en sjujävla massa miljoners nedplöjda i projektet. Skyskrapor raseras, asfalten flyger all världens väg, broar blir historia och det är fan och hans moster. Helt i Transformers-style med andra ord…MEN…där just de tilltagen till slut blev rejält påfrestande och rent långtråkiga i Cirkus Bay…blir Whedons final bara underhållande, störtkul, uppfriskande och njutbar i all sin fånighet.

Samling runt pumpen för alla skådisarna och det känns faktiskt som de haft jädrans kul vid inspelningen också. Klarast av dem alla lyser såklart Robert Downey Jr som står lite över alla andra. Evans, Hemsworth och Mark Ruffalo bidrar med sidekickandet precis som det anstår en vältrimmad ensemble..och extraplus ska också delas ut för att man väljer att kalla in Gwyneth Paltrow och Stellan Skarsgård i sina små men inte obetydliga roller. Tom Hiddleston får nu utveckla sin skurkfigur lite mer än i Thor, tar chansen och blir som person en rätt ok första utmaning för det här hjältegänget. Den som istället möjligen hamnar utanför är Samuel L Jackson´s Nick Fury som mest känns inknöad per konstruerad ansträngning för att man just ska ha karaktären Fury med. När han väl samlat ihop sina gubbs blir de ju mer som ett självspelande piano. Nå, han får säkert mer av filmrutorna i kommande äventyr. Slutligen har de också äntligen fått ordning på den store, gröne, arge killen. Nu ser han riktig serietidningsvänlig ut han också! Muntert!

The Avengers är såklart genomtrevligt sällskap till chipsen och dippen. Nördkäckt och actionvänligt med apsnygga effekter i varenda filmruta. Inget mästerverk men toppklass i sin genre med ett störtenkelt upplägg och inga konstiga sidospår. Inget djuplodande, mer en färgsprakande bagatell att gilla för stunden. Lättsmält och klädd i en snajdig kostym som passar perfekt för den här versionen av Roliga Timmen. Den sista stjärnan åker med bara för att filmen får mig på gott humör!

Sep 5 2012

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!

Sep 4 2012

The Cabin in the Woods (2011)

Oj oj oj, precis som det redan konstaterats på flera andra ställen i filmbloggarvärlden är det satans svårt att skriva om dagens upplevelse utan att förstöra och spoila. För här är det ju så att ju mindre man vet, desto fräckare och intensivare blir upplevelsen.

Det är både galet roligt och skrämmande på samma gång, eller…kanske mer roligt än skrämmande om man ska vara ärlig. Dock är det gjort med sådan härlig tounge-in-cheek-humor att det omöjligen går att värja sig emot alla eventuella brister och ologiska element. Älskare av ren slasherskräck får också möjligen vad de suktar efter, även om det kanske sker med en udda touch…men ändå i gamla beprövade spår.

Vad fenomenet Joss Whedon och kumpanen Drew Goddard åstadkommit rent manusmässigt är kanske en helt nytt omtag på genren . Eller hyllning, eller en riktig bjudning. Det är klassiska upplägg varvade med helt galna infall och som förstagångstittare är det rena bergochdalbanan med frågetecknen staplade runt om, utan att man liksom hinner hämta andan.

Klassisk ramstory. Vännerna som ska ut och campa i naturen. Sova i avlägsna släktingens stuga. Våra såta vänner kommer alla ur manualen för filmgenrens traditionella koncept; hunken, pluggisen, den blyga, sportisen, den pårökte och naturligtvis hon som inte tvekar att visa brösten i tid och otid (i sällskapet kan man bla skåda Chris Hemsworth innan han blev Thor..). Trots varningar längs vägen tas det snart in på Casa Horror mitt ute i spenaten. Och sedan…tja sedan börjar det ju gå som det oftast går…och ändå inte!

blodig teen med tillhygge. inga konstigheter.

Jag inbillar mig att Whedon och Goddard möjligen har suttit och riktigt nördspånat om hur man kan ta alla dessa sugiga slasherhistorier genom åren, vrida och vända på dem, titta lite bakom och twista konceptet så inihelvete galet att det liksom inte går att värja sig bara för att det är så out of the box. Det är förvirrande, mystiskt, lite lagom läskigt och helt superdumt egentligen.

Början är snygg, traditionell och lite smådumrolig. Mot slutet bryter hela helvetet löst och vi matas med skräck, effekter och smart humor i kanske den galnaste mix jag sett på åratal när vi snackar rysare/skräck. Effektgubbar som får jobba övertid ser till att Goddard´s regianvisningar och vision följs till punkt och pricka. Att filmen gjordes redan 2009 och sedan legat till sig på någon hylla är också ett smärre mysterium (men skriven text hävdar att filmen skulle förberedas för 3D, trots Whedon´s och Goddard´s protester och filmbolaget till slut föll till föga…kanske ”straffet” var en tid i frysboxen…?)

The Cabin in the Woods liknar banne mig ingenting man sett i genren förut. Eller också är det allt nedmonterat till en och samma beståndsdel. Att se den första gången är som att svepas med av upplevelsen utan att ha någon större kontroll. Sedan är det bara att se den igen för att lägga märke till alla detaljer du missat. En skitbra film helt enkelt!

Sep 3 2012

Martha Marcy May Marlene (2011)

Berättelser om sekter är alltid ruggiga.
Vare sig det handlar om rena dokumentärer eller spelfilmer. Varje historia tycks alltid berätta samma sak…om misstro, dåligt självförtroende och vilseledda sinnen. Här är naturligtvis inget undantag.

Filmen plockar upp unga Martha (Elisabeth Olsen) som precis bestämt sig för att lämna den sektliknande tillvaro hon tillhör på en avlägsen gård i östra USA. En förvirrat telefonsamtal senare hämtas hon upp av sin äldre syster. Rekreation och vila hos systern och hennes man i parets sommarhus väntar. Men hur funkar det….egentligen? Kan Martha bara släppa sin kontrollerade tillvaro sådär? Kan hon överhuvudtaget släppa någon utomstående inpå sig och berätta vad hon egentligen gjort, och var hon varit, under de två år som gått sedan systern Lucy (Sarah Paulson) sist såg henne?

Svaren är naturligtvis att det inte går sådär jättebra. Martha försöker till en början hålla skenet uppe, men tappar bitvis kontrollen och det är något som varken Lucy eller maken Ted (Hugh Dancy) kan undvika att notera. Enligt Martha har hon ”bara” flytt från en elak pojkvän, och något annat verkar vara omöjligt att få ur henne.

Långfilmsdebuterande regissören Sean Durkin väljer att berätta historien i tillbakablickar där Marthas liv med sekten visas upp enligt traditionell modell och varvas med vad som händer runt Martha när hon nu är ”i säkerhet” hos sin syster. Problemet för Martha är bara att hon får allt svårare att skilja på vad som är verklighet och vad som är tidigare upplevt, kanske till och med bara ihopfantiserat. Paranoian gräver sig allt djupare i henne.

Durkin kör med gamla hederliga grepp när det gäller att visa upp den märkliga sekten. Det är alla obligatoriska ingredienser med självhushåll, gemensamma sångstunder, odla egen gröda, hålla sig för sig själva, ingen kontakt med omvärlden…och givetvis den gamla klassikern; att alla kvinnor måste ligga med sektledaren Patrick (John Hawkes) närhelst han önskar. I sina bästa stunder ligger en ytterst otäck stämning över filmen, och Patricks sätt visar upp oroväckande likheter med tex den verklige Charles Manson´s sätt att styra sin grupp och framför allt dess kvinnor. Hawkes, som ju lovordades för sin insats i Winter´s Bone, kör med lågmäld stil och terrorvälde the slow way.

vapenkunskaper tycks vara A och O i sekter

Historien är obehaglig, och blir det kanske till och med några extra snäpp när man inser att detta är verklighet för många människor i dagens värld. De oroliga, lite svaga, som letar efter meningen med livet och kanske framför allt en ledare att ty sig till med allt vad det innebär. Dessvärre känns det inte som att Durkins egna manus berör mig så mycket som jag skulle vilja. Hans val av berättarstil, med hopp fram och tillbaka i tiden, är naturligtvis ett smart drag för att förstärka skillnaderna mellan tillvaron i huset hos Lucy och vardagen hos sekten…abret med detta hos mig som tittar blir dock att jag gradvis tappar fokuset när historien börjar trampa vatten efter halva speltiden och att slutet också känns ganska förvirrat och otillfredsställande oklart lägger ännu mer ris på den brasan.

Ingen skugga dock på Elisabeth Olsen som den stackars Martha, här finns stor talang till framtida huvudroller. Och kanske hon också slipper att jämföras med sina mer kända systrar Mary-Kate och Ashley. Hawkes har för lite speltid för att göra något större intryck på mig, blir mest en anonym knäppskalle…en karikatyr på sig själv.

Martha Marcy May Marlene är en stundtals effektiv, men högst traditionell, djupdykning ned i detta dystra fenomen med livssökande sekter. Regissör Durkin bankar dock frenetiskt på redan inslagna dörrar och har i ärlighetens namn inte något nytt att berätta om dessa obehagligheter, snarare förstärker han de redan förutfattade klyschiga bilder vi ständigt skapar oss av dessa sekttomtar som faktiskt finns på riktigt. Delvis intressant film som dock inte stannar kvar i minnet så länge som jag hade önskat.