Aug 14 2012

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Aug 13 2012

Exam (2009)

Jaha, tänk dig själv…äntligen har du fått span på det där toppjobbet. Kneget som kommer att göra din lycka, ge dig en galet stor inkomst och dessutom ger dig en plats i ett av världens mest omtalade och hetaste företag. Du har klarat den första gallringen, till och med den andra! Allt som återstår nu är ett sista test på plats hos företaget. Vad kan gå fel egentligen? Well, till att börja med kanske du inte hade räknat med att sju stycken andra kandidater skulle dyka upp till samma test…

För så börjar den ju.
Dagens alster kommer från de brittiska öarna och är en riktig liten sleeper. Åtta kandidater till ett toppjobb, ett fönsterlöst rum, på borden framför dem ett vitt papper. Tre regler; inte prata med vakten vid dörren, inte förstöra papperet och inte lämna rummet. 80 minuters test, varsågod börja!

Minst sagt förvåning både hos kandidater och mig som tittare när det visar sig att formuläret på borden framför dem är tomt! Stor förvirring och tendenser till kaos, men så småningom sansar sig de något förvirrade deltagarna och försöker, till en början, tillsammans komma på testets lösning och kanske egentliga syfte. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de börjar snegla misstänkt på varandra och klura på de eventuella hemligheter var och en sitter på. Frågan kvarstår dock, med en irriterande klocka som envist tickar ned framför dem; vad är testet…egentligen?

märkligt test kräver märkliga metoder

Jag tänker ett sorts kammarspel, jag tänker dialogdriven historia som lever högt på att huvudrollsinnehavarna har en intensiv närvaro. Jag tänker att jäklar vad bra det här skulle göra sig på en teaterscen. Klassikt upplägg, lagom blandning av kvinnor och män. De typiska karaktärerna, den kaxige, den hjälpsamme, tvivlaren, den mystiska, den tysta osv.

Bakom dagens film med både regi och manus ligger en mr Stuart Hazeldine, för mig okänd men helt klart med tiden framför sig om han fortsätter i den här stilen. Stor cred också till rätt okända skådisar som verkligen går in för sina roller. Trots avsaknad av fysisk action eller snygga effekter byggs en olustig och synnerligen spännande känsla upp. Som åskådare är man först naturligtvis lika fågelholksgapande  som filmens kandidater, sedan övergår min egen känsla i en sorts fascination och konspirationsteorierna snurrar runt i min skalle. Liksom filmens personer börjar jag kasta misstänksamma blickar på de individer som befolkar detta mystiska rum.

Exam är skön liten twister, en oväntad pärla. Givetvis finns ett slut och en upplösning. Vägen dit är dock sällsamt dramatisk, mystisk och oviss och på filmens 101 minuter hinner jag som åskådare spekulera både en och två gånger om vad som egentligen försiggår. Överraskande bra.

Aug 10 2012

Zombietrubbel x3!

I väntan på att ”The Walking Dead” ska dyka upp med ny säsong och förhoppningsvis lite bättre manus än sist, är det väl aldrig fel att ägna sig åt lite andra alster i genren…även om resultaten kan variera.

World of the Dead: The Zombie Diaries (2011)

Jamen hur trött är man inte på den här found footage-stilen då!?!
Dessa skakiga kameror, gryninga klipp och hopp fram och tillbaka. En stil som naturligtvis hade sina förtjänster en gång i tiden och… mycket väl kan visa upp en och annan höjdare även nu om det görs på rätt sätt.

Dock inte här. En riktig stinkare till film är vad det är. Filmmakarna borde ha börjat med att se till att ha det viktigaste…ett manus. Här finns inget alls…bara ren tråkdom och noll känsla. Att be sina kompisar ställa upp som sminkade zombisar och filma dem i katastrofalt dåligt mörker är snudd på filmiskt självmord. Ojoj vad dåligt det är alltså.

Handling? Ett par soldater och en civilist ska ta sig från punkt A till punkt B. That´s it. Engelskproducerat men det blir inte bättre för det. Ett inlägg i zombigenren som kunde ha skrotats på idéstadiet.
Undvik som (zombie)pesten!

The Dead (2010)

Men här blev det genast bättre! Ta the average zombie ur sin ”normala” omgivning och släpp ned honom/henne i säg….den afrikanska vildmarken…då blev det det plötsligt lite udda och genast lite underhållande småspännande. En ensam stackars överlevare från en flygkrasch, amerikanen Murphy, försöker mödosamt ta sig till någon sorts kontrollerad zon efter ett zombieoutbreak.

Även om döingarna på traditionellt manér sävlar sig fram med sedvanligt väsande ska man inte tro att de är lätta att hålla sig undan. Inte ens i bushen. Och dessutom har de en förmåga att dyka upp överallt!

Murphy slår sig så småningom ihop med en soldat från trakten som letar efter sin familj, och tillsammans försöker de också ta sig från punkt A till punkt B. Fast här är det oändligt mycket mer underhållande. Och så slipper man skakig kamera. Bara det.

Snyggare tillverkad, läckrare foto över det afrikanska landskapet, sin beskärda del av gore, kanske lika tunn story egentligen men ändå betydligt bättre i kategorin. Och zombieraffel från den afrikanska kontinenten är man inte bortskämd med! Godkänt utan tvekan!


(tack filmitch för tipset!)

La Horde (2009)

Så avslutningsvis en ösig action-zombie-karamell som enligt omslaget är ”Zombiefilmernas Die Hard!”. Nå, det kanske kan diskuteras….

Denna franska röjare berättar om ett gäng poliser med tvivelaktig moral som ska hämnas en fallen kollega. Målet för hämnden är två kriminella bröder som sitter och häckar högt upp i ett förfallet höghus. Givetvis med sina beväpnade polare. Planen går om dock om intet, men plötsligt får både snutar och skurks annat att tänka på när höghuset invaderas av horder av bindgalna vrålrusande zombies! Kanske läge för kombattanterna att samarbeta för att möjligen klara livhanken?

Här är det fullt ös från början i ett manus som inte ens är ute efter att försöka sig på en förklaring till galenskaperna med de levande döda. Det är bara skjuta, skjuta, skjuta som gäller. Det är galet tempo och rått gore i var och varannan filmruta. Hetsigt filmat med tvära vinklar och sunkiga miljöer. ”Hjältarna” skriker och gapar mest hela tiden och frågan är vem av dem som egentligen är mest otrevlig. Poliserna inräknade.

I denna filmtrio måste dock detta sista bidrag utses som vinnare, då stilen är helt hysteriskt grafiskt överdriven och på så sätt gör den bisarrt underhållande. Som vanligt vill man ju gärna veta hur det ska sluta. Godkänt och nästan lite….konstigt bra.

Aug 9 2012

En fiende att dö för (2012)

Det hjälps inte men i början går det bara inte att ta sig förbi uttrycket, hur mycket man än försöker: ”det var en tysk, en norrman, en engelsman och en svensk…”
Peter Dalle, denne gemytlige och dokumenterat rolige person, slänger in ännu ett bidrag på sitt cv som regissör. Nu ett sorts spiondrama i krigstid med synnerligen nordiska inslag som sannerligen inte gödslar med humorn direkt.

Någonstans läser jag mig till att Dalle nästan aldrig fått finansiella medel till sina historier i Sverige. Istället får han tydligen söka stöd hos andra investerare, vilket så skett med dagens film. En synnerligen tät och dramatisk historia med en också ganska ovanlig spelplats.

Precis vid krigsutbrottet 1939 befinner sig ett forskningsfartyg i närheten av Svalbard långt uppe i norr. Ombord en internationell blandning av forskare från England, Tyskland, Sverige och med en norsk kapten som basar över ryska besättningsmän. Ett minieuropa på begränsad yta. Alla är de där för att ytterligare fördjupa teorin om Pangaea och dess ursprung. Högst vetenskaplig och god kamratanda till en början. Krigets utbrott tycks dock plötsligt ställa till besvär då forskarkollegor blir ideologiska fiender på bara ett par minuter. Tyskarna verkar med ens ha en annan agenda, och lurar inte engelsmännen också på något? Mitt i smeten finns också svensken, geologen Gustav (Richard Ulfsäter), vilken plötsligt får problem med var hans lojalitet ska ligga. Och besvärande nog är han också attraherad av den kvinnliga tyska forskaren Leni (Jeanette Hain).

På papperet låter ju detta som en högst märklig historia och blandning av ingredienser. Dalle låter sin film börja i behagligt tempo och forskarkollegorna får i tur och ordning belysa sina åsikter om alltings varande. Den mesta politiken verkar ha lämnas utanför hyttdörren vid sammankomsterna, även om små fragment av ironi och skepsis ofta dyker upp i de täta diskussionerna. Allt ändras naturligtvis vid beskedet om att kriget är ett faktum.

lugnet före stormen

I samma veva förändras också filmen och manuset. Från att ha varit en till största delen vetenskaplig, dialogtät och kanske lite ideologi-ifrågasättande historia blir det nu mörkare och allvarligare. Hemligheterna låter inte vänta på sig och Gustav, som möjligen får fungera som filmens förlänga åskådarobservatör, vet plötsligt inte vem han kan lita på.

Dagens film är både lätt underlig, tät och oviss in i det sista. Ett smart grepp att låta huvuddelen av handlingen utspelas på det slitna fartyget. Små ytor, stora hemligheter och förekomsten av traditionsenligt smygande hit och dit. Klart att historien möjligen hemfaller åt lite slitna klyschor då och då, men det är inget som stör helheten. Det är högst fantasifullt och lite oväntat småspännande. Finfint foto och ödslig stämning över det arktiska landskapet gör också sitt till.

En fiende att dö för känns som en udda fågel i den svenska filmindustrin, i positiv mening. Peter Dalle har vågat närma sig den gammeldags berättarstilen och ger filmen en aura av både äventyr och murrigt drama. Snygg internationell touch på svenskgjort hemmasnickrat!

Aug 8 2012

Mission to Mars (2000)

Ibland är det verkligen tillfälligheter som styr riktningen på filmtittandet och vilken väg det ska ta just för stunden. Det kan vara humörets spontana impuls, en nyfikenhets otåliga längtan eller bara en liten oväntad detalj.

Precis som med dagens objekt. Det började egentligen som en liten kommentarsutväxkling borta hos filmitch angående regissören Brian De Palma. Och om vilka filmer man  möjligen höll högt av denne regissör. Bland de som jag stolpade upp fanns då detta sci-fi-drama, som jag alltså enligt egen utsago påstod att De Palma ändå lyckats med. Just dessa tankegångar födde då, helt naturligt i en filmnördhjärna, en plötsligt längtan efter att se om denna rulle vilken jag inte skådat på säkert minst 7 år. Bort till samlingshyllan och i med rullen!

Det handlar alltså om framtiden och mer specifikt planeten Mars. Denna ständigt lockande röda himlakropp med sina eventuella hemligheter. Och som av en tillfällighet just när detta skrivs i augusti 2012 så har precis en liten farkost landat på Mars i verkligheten! Det kan man ju kalla en slump som nästan ser ut som en tanke!

Nåväl, i filmen sticker den första Mars-expeditionen iväg, når fram och börjar sina förutbestämda undersökningar. Ganska snart, för att inte säga nästan direkt, går allt käpprätt åt skogen och en mystisk…kraft….verkar sabba hela upplägget. På jorden fattar man snabbt att något är lurt när inga livstecken hörs och en räddningsexpedition trollas fram under lednig av stabile Tim Robbins, som dessutom kan räkna in Gary Sinise, Connie Nielsen och Jerry O´Connell i astronautligan. Naturligtvis handlar det också om känslor då allas bästis Don Cheadle är en av de saknade. Takeoff mot Mars igen således!

Som sagt, jag har alltid tyckt att De Palma haft snygg koll på sin film och drivet. Och visst är det snyggt under första timmen. Synd att påstå att tempot rusar fram, men istället kan man njuta av rätt fräsiga detaljer rent visuellt och nog fångar manuset ganska väl känslan av hur en möjlig rymdfärd inte alltför långt in i framtiden skulle kunna se ut.

helt fel läge att få ”den-bekymrade-minen”…

Hur intressant en sakta kokande sci-fi-anrättning än kan vara så måste det naturligtvis till ett par extra ingredienser som för att höja temperaturen lite. Sinise är en plågad typ som lider av alltför sorgliga minnen av en bortgången hustru, Robbins och Nielsen är gifta i filmen så där kan lite extra känslor tryckas in. Speciellt om manuset slänger in oväntad dramatik som hotar att stjälpa hela rymdresan! Och detta alltså innan de ens kommit fram och kan ta del av mysteriet som möjligen döljer sig i Marsgruset. Och ska man nu hitta bästisen Cheadle också? Alla i denna minirollista gör dock precis vad som förväntas med sina roller och bäst känns som vanligt Robbins.

Jaha ja, fram till att filmen egentligen bara ska tas hem, hängas in på de stabila hängarna i garderoben, är det riktigt trivsamt. De som suktar efter fartig och röjig rymdaction blir möjligen besvikna. De Palma har mer för avsikt att köra drama fullt ut. Nästan. För när slutet ska summeras inser jag att jag möjligen får sätta mina lovord på skam en aning. Inte så mycket för innehållet och filmens teorier, de är skönt fantasifulla och så goda som något i dagens konspirationsvärld. Nej, mer för att sista delen känns irriterande ihophafsad. Det kapas ordentligt på hörnen och plötsligt misstänker man att De Palma tappat intresset och bara snabbt som fan vill avsluta. Flummigheten blir sas på tok för stark och plötsligt känns det som en fattigmansversion av 2001 och Närkontakt… man skådar.

Mission to Mars har sina kvalitéer som teknikdrama från en icke helt avlägsen framtid. Manuset väver lite snyggt in vissa verklighetselement i den fantasifulla utvecklingen, men tenderar i slutet att gå lite väl överstyr. Och dessutom inte klara av att hålla koll på den värsta sliskigheten. Bäst under första hälften för att sedan sagga till sig ordentligt. Och…det kanske trots allt inte är bland det allra bästa De Palma tryckt ur sig om jag nu får revidera mina tankar lite…

Aug 7 2012

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Aug 6 2012

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?

Aug 3 2012

Sommarklubben: Anchorman – Legenden om Ron Burgundy (2004)

En riktig vattendelare i dagens klubbtips.Och ja, jag är rejält svag för Will Ferrell och dennes humor. Allt som oftast (inte alltid) knasiga skämt som tilltalar mig på det lite udda sättet. Som en sorts amerikansk version av Peter Apelgren kanske.

Fasen, eftersom jag har en hel hoper Ferrell-filmer kanske det vore läge framåt hösten för ett litet tema på denne knasboll…?

Tills vidare lyfter jag dock fram dagens rulle. En av de roligare helt klart. Nyhetsankaret Ron Burgundy (Ferrell med skön porrmusche) är top notch i 70-talets San Diego. En stjärna i nyhetsvärlden och den coolaste kille som någonsin smilat in i tv-kameran. Hela San Diego älskar och lutar sig mot vår hjälte.

In på banan med en ung energisk Christina Applegate som nykomlingen vilken vill göra samma karriär som esset Ron. Upplagt alltså för en tokrolig envig där det också blir galet mycket ståhej om det här med kvinnligt och manligt. Det är 70-tal i filmen och detaljerna är skönt retro, likaså den helt aviga synen på jämnställdhet. Här dock naturligtvis med humorns utgångspunkt. Burgundy är såklart ett praktmanssvin (sicket ord!) och faller givets tungt. Liksom hans rejält spåniga kollegor med dåren Brick Tamland (en lika skön Steve Carell) i spetsen.

Ok, gott om billig fördomshumor, men också kryddad med ett par riktigt roliga scener. Ferrell är speciell som figur, och det är kanske inte helt självklart att han går hem i alla stugor.

Anchorman… är dock för mig ett härligt exempel på tramshumor som ändå levereras med underfundighet och slagkraftig ironi. Under bältet och spelandes på alla billiga strängar visst, men den glimten i ögat kan man inte bli sur på (som tex parodin på West Side Story). Dessutom är Christina Applegate ett fynd i komiska roller, men det visste ni ju redan. Ironi i sommarnatten.

Aug 1 2012

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Jul 31 2012

Sommarklubben: The Mist (2007)

Ja här skulle man ju faktiskt kunna stanna upp och förlora sig i en lång lång utläggning om det till synes starka band som tycks råda mellan Frank Darabont och Stephen King. En tillfällighet eller ett sorts likformigt tänkande, som gör att Darabont på ett enastående sätt har lyckats visualisera varenda King-story han pillat med?

Här är inget undantag, och med rätt små medel (och för all del rätt fantasifullt ihopmeckade digitaleffekter) spelar han upp en synnerligen obehaglig men ack så spännande historia om vad som händer när en mystisk illavarslande dimma plötsligt sveper in i den lilla Staden (som så alltid i King-land är det en average-Joe-sömning småstad som råkar illa ut) och vår hjälte för dagen David  (Thomas Jane) tillsammans med sin son tar skydd i stadens supermarket. Tillsammans med en hoper andra förundrade har de nu parkettplatser när det gäller att beskåda det hemska som plötsligt tycks bebo den vita dimman och visar sig då och då.

Trots den yttre ramberättelsen är det naturligtvis en snillrik betraktelse om oss människor och vad som lockar fram det bästa respektive sämsta i oss. Eller kanske hur lätt vi påverkas av andra krafter i ögonblick av fara och rädsla. Efter en stund känns det snarare som hotet mer står att finna i grannen intill än vad som döljer sig ute i dimman.

Darabont har lyckats portionera ut den här berättelsen av King till en underhållande fullängdare där det för huvudpersonerna naturligtvis gäller att välja rätt läger innan filmens showdown tar vid. Trogna gluttare av The Walking Dead känner igen flera av skådisarna runt Thomas Jane´s figur. Det stör dock inte här och istället blir det både rysligt, tankeväckande och framför allt spännande. Även när man sett filmen förut! Några givna svar på situationens uppkomst finns inte, istället låter man oss ana att viss yttre påverkan från den intilliggande militärbasen kan spela in.

The Mist kombinerar skräcken för det okända och rädslan för vad människan är kapabel till i helt oväntade situationer. Säkerligen vad gamle King också hade i åtanke när han skrev storyn. Darabont står själv för filmens manus och satsar på en final som till och med författaren själv imponerades av så till den grad att han officiellt önskade att han själv kommit på det.
Dimmigt i sommarnatten! (vilket ju låter som något helt annat…)

Jul 30 2012

The Awakening (2011)

Ska det vara murriga, onaturliga, kanske till och med lite övernaturliga, berättelser elegant kryddade med tungsint drama om skuld och plågsamheter..ja då ska man naturligtvis rikta blickarna mot England. Har påpekat det förr och gör det gärna igen.

Redan i förtexterna känner jag en viss trygghet när jag ser att bla BBC Films ligger bakom dagens objekt. Jag menar, kan det bli dåligt då?!

I 1920-talets England är det bistra tider. Det förödande första världskriget må ha upphört sedan ett par år tillbaka, men nationen blöder av saknade nära och kära och tuffa tider rent allmänt. En lysande marknad för charlataner och skojare med andra ord. Och gott om stackars offer som är villiga att lägga ut både en och annan förmögenhet för chansen att via ”andevärlden” få kontakt med saknade älskade.

Florence Cathart (Rebecca Hall) har som specialitet att dyka upp som gubben…hrm…kvinnan..i lådan på tvivelaktiga seanser och avslöja bluffarna, något som gjort henne både ökänd och i vissa läger hatad. Ganska snart fattar jag ju också att Florence trots sin tuffhet och högst raka syn på sanning och vetenskap icke alls är en speciellt lycklig person. Tvärtom verkar hon i sin tur plågas av saknad och längtan.

Den välkomponerade historien spetsas så till när läraren Robert (Dominic West) dyker upp och vill ta Florence´s tjänster i anspråk. På den internatskola för pojkar där han jobbar har ett sällsamt kusligt spöke nu visat sig med jämna mellanrum, och bla orsakat en ung pojkes död. Skulle inte Florence vilja komma dit och undersöka, kanske rentav dokumentera det som uppenbarligen verkar vara just ett riktigt spöke! Motvilligt drar Florence på sig spökjägarminen och slår följe till den stora och synnerligen dystra miljön som omger skolan, komplett med diverse udda anställda.

tvivel, hemligheter och dystra slott

Dagens regissör, en Nick Murphy, vet hur bygga en snygg engelsk obehaglig stämning. Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det ju faktiskt) varvas dubbelbottnad dialog med snygga scenografiska avsnitt. Skolan blir verkligen så obehaglig och främmande som manusförfattarna vill få mig att känna. Florence är inte helt opåverkad och får betydligt mer att bita i än hon någonsin räknat med. Ska man hitta någon sorts gnäll här så är det väl möjligen att manuset anammar en rätt konservativ utveckling i genren, det blir kanske i ärlighetens namn inte så jättesvårt att lista ut de förmodade turerna mot eftertexterna.

Sin vana trogen skyltar dock inte filmer av den här kalibern med sina jumpscares utan låter dem antingen smyga sig på eller bara plötsligt vara där i rutan och det stora pluset går till genomförandet och uppbyggnaden av stämningen. En allestädes inbakad melankoli medräknad. Hall lyckas också att ge sin figur en fin balans av tvivel och inre rädsla som uppenbarligen tycks bottna i något helt annat än det vi ser hända i bild. Dominic West gör sin lärarfigur lagom gåtfull och bister i den obehagliga miljön där man icke heller ska förglömma alltid sevärda Imelda Staunton som husets matmor med koll på det mesta.

The Awakening är alltså stabilt bra som underhållning av den obehagliga sorten. Historien hittar en bra balans mellan mörkt drama och oförklarliga onaturligheter samtidigt som den bygger upp den traditionella spänningen utan att upprepa sig (vilket lite oturligt var känslan med tex The Woman in Black). Gillar man kusligheter på begränsad yta the british style blir man inte besviken här. Ännu ett snyggt hantverk från brittiska öarna ta mig tusan.

Jul 27 2012

Sommarklubben: Tre amigos! (1986)

Dagens bidrag till klubben är en rejäl portion John Landis-humor.En riktig galen blandning av slapstick, ordvitsar, ironi och musikaliska inslag som höjer töntfaktorn å det grövsta, men också lockar fram skratt i parti och minut.

Perfekt lanserad i en tid då Landis version av humor verkade ha hittat hem. Dessutom med tre av 80-talets stora inom den amerikanska filmens komedifack. Det här blev en sorts gemensam ha-lite-roligt-tillsammans-film. Chevy Chase, Steve Martin och Martin Short är de tre stumfilmsstjärnorna i Hollywood 1916, som plötsligt förlorar jobbet…. då kommer lägligt ett telegram om deras önskade närvaro i Mexiko där en liten by vill ha deras hjälp. De tre spåniga figurerna tror givetvis det rör sig om ”en föreställning” a la westernshowen i High Caparall, men blir snart varse att det handlar om riktiga skurkar och riktiga kulor som plågar den lilla byn.

Det är naturligtvis uppbyggt som en enda stor spoof på filmer som 7 vågade livet och De sju samurajerna. Landis hittar på lite allt möjligt med sina figurer, det mesta med en glimt i ögat som möjligen idag kan framstå som oerhört töntig. Både Steve Martin och Chevy Chase får här gott om tillfällen att utöva sin oerhört sköna tajming på sina skämt, och för en som växte upp med 80-talets Hollywood är detta naturligtvis mumma.
Jag var omåttligt förtjust i filmen redan när den kom, långt senare rullade den ofta på VHS när det skulle skrattas gott framför dumburken, och naturligtvis har den också sin rättmätiga plats i DVD-hyllan. Främst under ”nostalgi som never goes out of date”.

Tre amigos kräver möjligen att man gillar sin John Landis. Men om man nu gör det så väntar 100 minuters larvig men ack så underhållande humor. Plus rejält sköna westerntoner i det uppfriskande soundtracket! Bästa scenen i hela filmen: vid lägerelden på kvällskvisten…får det vara en grillad fladdermus i sommarnatten..?

Jul 26 2012

Killer Elite (2011)

Och här en film som egentligen i grund och botten är en riktig dussinfilm.
En sådan där skapelse som man knappt lägger märke till och vips så är den borta från radarn.
Kunde ha hänt mig här också.
Men så plötsligt låg den liksom där i att-se-högen, som att den väntade på att få försöka bevisa motsatsen vad gäller min tes om dussinvara.
Den lyckas väl sådär kan jag tycka.

Det roligaste faktumet med filmen är att den lyckats samla så gott om ändå kända namn i rollistan. Eller, det är ju inget namn som är sensationellt på något vis. Jason Statham har de klarast lysande bokstäverna i eftertexterna och fungerar väl som filmens huvudperson. Och Statham, tja han gör som vanligt just en ”Statham”…dvs knallar runt med coolheten i ögonen, fåordig, slåss och sparkar och är listig sådär bara lite till mans. Robert DeNiro har hoppat in i en liten biroll och fungerar som Stathams vän och mentor…för vi rör oss icke helt förvånande i den smutsiga agentbranschen här. Cliwe Owen kör på i glajjor och musche och blir parets antagonist under filmens speltid.

Som sagt, agentbranschen under tidiga 80-talet. Statham vill (naturligtvis) lägga av, men ödet vill att han rycker in en sista gång och utför ett uppdrag. Ett rentav måstejobb för annars kommer gamle polaren DeNiro att råka illa ut och så kan vi ju inte ha det. Ett uppdrag som kräver att vår antihjälte måste gå ett antal ronder mot gamla skumma SAS-män med ljusskygg verksamhet där alltså Owen står för huvudmotståndet.

Storyn är ganska rakt på sak. Spelplatserna hoppar från England, Paris, Oman och Australien. Det blir aldrig särskilt spännande…men å andra sidan inte jättetråkigt heller. Det är liksom bara rätt slätstruket utan överraskningar. En viss sorts trygghet dock i att både Statham och Owen verkar ha trott på projektet och går in för det tillräckligt mycket. DeNiro cashar in lite kaffepengar på att haspla ur sig ett par rutinmässiga repliker, men han gör det helt okej och passande i sammanhanget. Behållningen i rollistan är annars Clive Owen och Dominic Purcell, den sistnämnde som kollega till Statham med diskutabel moral. Kvinnors list lyser dock med sin frånvaro, och endast en liten roll får plats…och då som Stathams kärleksintresse (och måste då naturligtvis hållas utanför de lömska aktiviteterna).

”han den där Owen…ser han inte lite porrig ut därborta…?”

Rent visuellt en standardthriller där actionbitarna ligger snyggt förpackade enligt det förväntade recpetet. Storyn hålls som sagt enkel och tar sig från A till C via B utan krusiduller. Den kapar också rätt snabbt i logistik och kontinuitet genom att egentligen bara hoppa mellan spelplatserna och putta ned huvudpersonerna där de ska vara. Ingen onödig tid att spilla på tidssänkande sidospår här inte, vilket dock kanske är den rätta vägen i just dagens alster då den får ett ganska behagligt tempo. Litet plus delas också ut för rätt detaljrika och tidstypiska miljöer fångade av regissören Gary McKendry

Killer Elite är tillverkad helt enligt läroboken om ”lagom osannolik thriller med färgstarka actioninslag”. Inga överraskningar whatsoever, men å andra sidan känns den tryggt pålitlig när man letar efter något som ska underhålla för stunden och man inte orkar/har lust att fördjupa sig något nämnvärt i det man tittar på.

Jul 25 2012

Sommarklubben: Casino Royale (2006)

På tal om just fenomenet reboot så får väl producenter och manusansvariga bakom just Bond-serien ta varandra ordentligt i handen.Sällan har väl en franchise mått så bra av lite nytänkande.

Med en sällan skådad fingertoppskänsla insåg man uppenbarligen att något alldeles extra var tvungen att hända för att inte den gamle filmagentens öden helt enkelt skulle förtvina ut i oigenkännlighetens stora mörker. Lika fräsch som en gång Pierce Brosnan var i sin debut, lika trött och ospännande hade hans äventyr nu blivit på senare år. Var världen rentav på vippen att tröttna på dubbelnollans äventyr?

Receptet var lika enkelt som genialiskt, in med ny skådis i frontlinjen, använd samma regissör (Martin Campbell) som när Goldeneye bootade om serien på 90-talet samt strippa ned äventyren till en mer jordnära actionbetonad skapelse som inte lade allt krut på exotiska miljöer och jönsiga skämt. Istället fick Bond faktiskt bli lite mer mänsklig (så mänsklig han kan bli dårå i sitt yrke). In på banan också med en kvinna (Eva Green) som mycket väl kunde matcha hans syn på sig själv,och faktiskt få honom ur balans.

Snitsigt också att ta en gammal Bondhistoria, ge den en fräsch och modern kostym…låt vara med en aura av gamla stilgrepp. Det var länge sedan en Bond-film kändes så vital och pigg trots att hela världen inte längre var visuell skådeplats och överbadasset inte hade några förintelseplaner i skallen. Skurkarna känns istället mer lömska, actionbitarna känns tajtare och rappare, historien enklare men också smart nog dubbelbottnad och framför allt känns verkligen Daniel Craig som ett oerhört lyckat val som vår hjälte med rätt att döda.

Casino Royale återupprättade hedern för hela Bond-serien i en tid när man nog  trodde att vi sett det man kunde göra med världens kanske mest kände agent. Hela filmen andas tempo och en smartness som faktiskt gör den till en av de bästa i hela serien. Hemligheter i sommarnatten.

Jul 24 2012

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.