Mar 8 2012

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.

Mar 7 2012

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Mar 2 2012

Jägarna 2 (2011)

Jag tillhörde en av de få i min omedelbara bekantskapskrets som inte gav ett spottstyver för Kjell Sundvall´s första Jägarfilm när den var aktuell. Svensk B-film av värsta slag med så fyrkantigt manus och stela karaktärer huggna rakt ur fördomsträsket att man (läs:jag) bara satt och blev förbannad.

Därför också minst sagt aningens misstänksam när dagens dvd-omslag släpptes i min handflata. Trots min (självklart väl grundade) aversion mot svensk film sägs det ju att fan blir präst när han blir gammal och således in i spelaren med Sundvalls nya alster för lite objektivt (?) tittande och upplevande.

Så värst mycket med förra historien har egentligen inte denna uppföljare att göra. Samma polis, Erik (Lassgård), som får dra upp till samma bygd igen. En kvinna försvinner mystiskt, en väldigt stark misstänkt finns men polisledningen vill ta in en oberoende polis till förhöret då den utpekade genom åren har retat upp alldeles för många locals, och i synnerhet polisen Torsten (Stormare), för att det ska kunna bli riktigt enligt reglementet i bedömningarna. (Att man då från Stockholm väljer att skicka upp Lassgård som har nära släkt i Torstens omedelbara närhet är ju i och för sig en liten ologisk manusgåta….)

Så, återigen för polisen Erik att på nytt uppleva den miljö han lämnat för många år sedan. Den inbundna och ensliga mentalitet som han uppenbarligen gör sitt bästa för att förtränga, liksom möjligen skamkänslor från förra filmen. Torsten är en till synes jovialisk och pragmatisk norrlänning som gift sig med Eriks brors änka och dessutom tagit hand om hennes nu nästan vuxne son. Ganska snart står det också klart att Torsten är van att tillvaron sköts på ett speciellt sätt, och främst av honom själv i ledarpositionen. Upplagt för konfrontation mellan honom och den inte lika lättledde Erik alltså.

Ok, vad vi har här är en brottshistoria lite snyggt invävd i ett drama som omfattar både familj, minnen, svek och det faktum att de lömskaste fiender kan lura i vassen. Eller möjligen den norrländska vildmarken. Och ja, jag blir faktiskt underhållen. Det är riktigt gött att få se Peter Stormare komma hem och släppa loss i en svensk roll! Stormare är ju inte direkt känd för att hålla igen sina rolltolkningar,och inget undantag här. Han är också egentligen den ende som spelar sin roll med stor passion, det märks att han tycker det är kul. Rolf Lassgård är å sin sida ett pålitligt kort, han kan ju säkerligen spela karaktärer som dessa i sömnen och med bakbundna händer. Men visst, han gör det stabilt och tryggt.

"tja du grabben..sådant här har ni väl inte i L.A. iaf..?"

Historien håller faktiskt på sig en bra bit in i speltiden och lyckas varva mindre spänning med ganska trovärdigt drama. Möjligen kunde speltiden kortats en aning och på så sätt fått lite tajtare tempo i mittpartiet. Men, varför klaga nu när det faktiskt håller ända vägen in mål överlag. Kanske är jag lättlurad, kanske är jag lite mildare i sinnet…kanske är det för att det är fredag…men det går faktiskt att hitta riktigt trevlig underhållning här.

Jägarna 2 känns inte alls lika plump som sin föregångare. Mer djup och mer effektivt berättad. Sundvall har lyckats med att ge hela historien liv och spänning på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Dessutom varvar han detta med toksnygga bilder på ett bedövande vackert Norrland. En aningen förvånad tumme upp från soffan är på sin plats.

Mar 1 2012

Enemy of the State (1998)

Det är väl inte mer än rättvist att vi slänger in en Scott/Hackman-rulle också i veckans botanisering. Jag menar, nu när Denzel fick en egen i början av veckan. Tur då att återtittssäcken är generös nog att erbjuda detta alster som i mångt och mycket går i samma anda som övriga Tony Scott-filmer.

Ämnet för dagen är övervakning, främst den elektroniska som om man ska tro filmens möjliga budskap finns runt om oss hela tiden. I synnerhet medelst satelliter. Dagens huvudperson är dock inte buttre Gene utan en 90-talsung Will Smith som kör på i den bekanta BigWillieStyle-stilen. Här som advokat som hamnar i besvärligheter när han av en slump kommer i besittning av ytterst komprometterande digitala bevis mot en synnerligen skumraskig chef på självaste spionövervakningsorganet NSA. Småpåvechefen och hans gorillor gör naturligtvis allt för att komma över det känsliga beviset och drar sig inte för att använda elektroniska knep och tricks i sin krigföring. Tur då att Will Smith är Will Smith och bestämmer sig för att ge skurksen en match..

Inget nytt under filmmakare Tony S sol. Han vet precis hur att använda klippning, tempo och snabba händelseförlopp. Storyn gnuggar på och man behöver inte oroa sig för att det ska bli saggigt eller tuggummi av det hela. Vilket det sällan blir i den gode kocken Tony´s filmer. Manusen må vara endimensionella och perfekt slipade i Hollywoodstil, men mannen vet hur att tillverka underhållning rent visuellt. Återigen uppbackad av herr Jerry Bruckheimers pengar kan det knappast köras i diket pga knapphändiga resurser. Man kanske kan säga om bröderna Scott att Ridley står ofta för innehållsrika och matiga berättelser medan Tony är vass på utförandet och det ögat skådar…? Eller?

Big Willie Style!

Här fullbordas inte underhållningen fullt ut förrän herr Hackman gör entré i lagom butter stil, och blir tungan på vågen i Smiths kamp mot the bad guys. Hackman kommer in och styr upp i sedvanlig stil och även om det möjligen känns att han går lite på sparlåga räcker det långt. Saker att gilla med den här filmen i synnerhet är att Scott närmast kärleksfullt låter en liten bit av filmen bli till hyllning av Hackmans insats i 70-talsklassikern Avlyssningen. Annat att glädja sig åt är att Jon Voight återigen demonstrerar sin färdighet i att spela ärkesvin på bästa underhållande sätt. Karln är filmen igenom i behov av en stor fet smäll, och får naturligtvis vad han tål mot slutet.

Annars känns just slutet på dagens film som den svagaste länken, och känns som en billig variant av final där handlingen fram till just slutet varit rätt rappt och ganska så smart. Men, man kan väl inte få allt i en Hollywoodfilm som ändå ska uppfylla de flesta mallarna som används.

Enemy of the State fyller väl kravet på en rapp och väl berättad actionthriller. Tony Scott cementerar ännu mer sin skicklighet i att berätta med snygga färger, med knivskarp stil och får ytligheter att verka gjutna i betong. Här har man inte (heller) tråkigt.

Feb 29 2012

Rött hav (1995)

Vi tar ännu en Scottare. Backar några år och se här har vi en tät historia om misstänksamhet, revirpinkande och gammalt gott hyfs. Spelplatsen är återigen den blippbloppande kommandobryggan på en av de klassiska boytoysen; en atomubåt.

Eftersom Tony Scott uppenbarligen gillar att jobba med Denzel Washington hittar man naturligtvis honom även här, som rättrådigt ubåtsbefäl och killen man vill luta sig mot när det skitits i det blå skåpet. Utmanaren här kommer dock i form av en ordentlig skopa Gene Hackman, och när detta veteraness tar i ordentligt vet vi ju alla att han ofta är fullkomligt lysande. Som här.

Denzel mönstrar på som ny sekond till kapten Gene när ubåten Alabama ska ut på hemligt uppdrag till havs. Kanske, kanske inte kommer det till ett läge då missiler måste avfyras mot rebeller som skapar oreda i Ryssland och därmed också stör världsordningen. Redan i de första scenerna märks spänningen mellan Hackman och Washington, artigt men kallt och synnerligen revirmarkerande. En känsla som följer paret genom hela filmen och därmed också blir den ständiga lågan som håller historien på topp ända in i mål.

Just historier om galna sjöbefäl som håller på regler intill dumdristighet finns det ju ett par av, kanske klassikern Myteriet på Caine från 1954 med en skogstokig Bogart i en effektfull huvudroll är det bästa exemplet på det. Kopplingen i dagens moderna historia är inte långt borta och Hackman utmanar fint om titeln som kaptenen från helvetet.

"nej säger jag...kepsen kommer du aldrig att få...!"

Sin vana trogen kör Scott på med bombastiska, intensiva, bilder. Filmklipparna har fått jobba för högtryck och historien utvecklas sakta men säkert till ett klimax där Den Väldigt Stora Konfrontationen är ett faktum. Då visar det sig också vilka i den övriga besättningen som valt vilken sida.

Uppbackad av Jerry Bruckheimers (låt vara att han här hade sin knarkande partner Don Simpson som medproducent) produktionsapparat kan Scott låta filmen rulla i förväntad trygg riktning. Det blir tätt och intensivt, småspännande och irriterande när jag som åskådare bara kan se på hur Hackman kör sitt galna befälsutövande. Hackman´s storhet just här är annars att han lyckas ge kapten Ramsey en god sida mitt i allt revirpinkande, och det är svårt att helt förkasta honom som karaktär. Washington drar av en perfekt roll som sekonden Hunter enligt beprövad Denzel-modell; lugn, trygg och handlingskraftig när det gäller.

Rött Hav är ett snyggt kammarspel med två stora skådisar i centrum. Den minimala storyn lyckas brodera ut sig till två timmars spänning med tillhörande effektiv musik, visuell stil och ett yttre som anstår en produkt från Bruckheimer. Trots ett digert birollsgalleri är det Washington och Hackman som äger hela tillställningen. Frågan är om inte Hackman vinner på poäng.

Feb 28 2012

Man on Fire (2004)

Efter att ha sett den här filmen ett par gånger, och nu senast i närdåtid (sicket ord!), slås man av vilka kontraster och intensitet den faktiskt innehåller.

Tony Scott´s irrande och påträngande stil mixad med Mexico Citys myllrande utseende.
En kombo som kanske inte gifter sig direkt visuellt, men snart är man inne i storyn vare sig man tycker om den eller inte. Denzel Washington tar sällan en usel roll, vissa kan vara mer ytliga än andra, men nästan aldrig kassa. Här är han Creasy, en före detta hantlangare inom den smutsiga agentvärlden som stavas CIA, vilken anlitas av en rik familj för att skydda och vaka över dottern Pita (Dakota Fanning). Mexico City är inte utan orsak ofta betitlad ”kidnappningarnas huvudstad”.

För Creasy är det en chans att rycka upp sig och komma ur både depression och smygalkoholism. Motvilligt tycks också han också efterhand (och efter de sedvanliga tvivlen) trivas i Pita´s sällskap, och därför blir fallet tungt när han en dag övermannas och kidnappningen är ett faktum. Lösenförhandlingarna går åt skogen och meddelandet till familjen är att flickan är mördad. Creasy som återhämtar sig från skottskador går över någon sorts gräns och bestämmer sig för att leta upp gärningsmännen till varje pris och sedan döda dem utan pardon enligt konstens och hämndens alla regler. Signifikativt för mannen som inte har något att leva för och inte bryr sig om vilka risker han utsätter sig för. Han litar endast till sin förråade moraliska syn på verkligheten och dess konsekvenser.

Scott kör således på med historien ganska rakt upp och ned, Brian Helgeland´s manus känns tätt och murrigt. Tid till kontemplation ges sällan, och det är inte varje dag man ser en sådan man uppfylld av mordisk hämndlust veva loss på alla möjliga sätt. Givetvis rör han upp krafter och intresse hos andra medspelare i denna korrupta huvudstad. Fokuset ligger dock alltid på Washingtons agerande, och han tycks vara inne på en rak linje precis rätt ned i den smutsiga delen av det liv han precis kravlat sig upp från.

en av de fina dagarna

Jag har inga som helst problem med regissör Scott´s vildsinta och färgglada stil, bildspråket är snabbt och brutalt. Tempot rätt hetsigt, och det egentligen bara i scenerna som Washington och Fanning har ihop det hela känns förhållandevis stillsamt. Det är också i de scenerna filmen är som starkast och bäst. Fanning har förmågan att inte bli den lillgamla påfrestande ungen, utan blir istället en varm liten figur som det är svårt att värja sig mot även som åskådare. Washington faller naturligtvis han också och tar henne till sitt hjärta…och framför allt; hans livslust börjar smyga sig på honom igen.

Det känns svårt att inte engagera sig i Denzels trasiga figur, och man vill bara att han ska fixa sig ur den galna situation han hamnat i. Filmen är både hård och mjuk på samma gång, på något sätt hyllar den det rena, oskuldsfulla, samtidigt som ett badass kan tas av daga lika lätt som man smashar en envis mygga på sommaren. Creasy är hämnaren från filmer förr i tiden,  uppdaterad med lagom avkall på moral för att passa in i dagens samhälle. Denzel W gör honom ganska perfekt, och backas upp av en birollslista med rätt snygga namn som Christopher Walken, Radha Mitchell, Rachel Ticotin och Mickey Rourke (i en menlös men viktig roll).

Man on Fire är snabb, hård och mustig. Gillar man inte Tony Scott´s speciella stil kan man få problem, men i övrigt är det rätt mycket tuta och kör. Själv är jag mer än förtjust i den färgskaliga berättarstilen och kontrasterna mellan hyllningen till livet och den ständigt närvarande känslan av ond bråd död som verkar följa i vår hjältes fotspår.
Intensivt bra.

Feb 27 2012

Saken är Oscar!

oscarn till vänster

Jahapp, då var den tillställningen avklarad.

Själv tillhörde jag de som inte satt uppe och glodde, och så här i efterhand kan jag nog känna en viss nöjdhet med det.
Känslan är att årets gala inte bjöd på några större överraskningar, kanske var det i själva verket så att nästan alla förhandstips gick in…?

Nu ska jag dock göra mitt yttersta för att inom snar framtid försöka glo på många av de uppmärksammade alstren denna festliga filmnatt, och inkomma med en och annan åsikt här på bloggen.

Stor cred till alla kamrater i bloggosfären också som tålmodigt tog sig igenom nattens maratonsändning. (och kul att läsa Fiffis direktrapportering i efterhand!)

That´s the spirit!

Feb 24 2012

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.

Feb 23 2012

Burke & Hare (2010)

Här har ni en som alltid haft ett gott öga till herr John Landis.
Och för alla som eventuellt nu inte har koll på denne gentleman; är det alltså en regissör vars bästa alster man får leta sig tillbaka till slutet 70-talet början -80 för att hitta. Då springer man raskt på snyggingar som tex Deltagänget, En Amerikansk Varulv i London, Ombytta Roller, den magnifika Blues Brothers och den sobert sköna Trassel i Natten (om den kan Fiffi berätta mer).

Utmärkande för Landis torde vara hans förmåga att mixa stilar, vare sig det är komedi med action eller komedi med skräck. Svårt att beskriva, men Landis har alltid haft en sorts rebellisk stil som gått tvärt emot andra filmstilar lite, i alla fall känns det så i mina ögon. Dessutom är ju karln rätt berömd för att också ha basat över Wacko Jackson´s mest kända videos…där ju Thriller är läcker värre.

På senare år har den gode Landis dock uppenbarligen verkat lite mer under radarn, dykt upp med jämna mellanrum, dock utan speciellt större klass på sina alster om man jämför dem med den gyllene eran från förr. Landis är helt enkelt inte topnews länge som regissör. Här är nu då hans första fulllängdare sedan -98, och här fångar han upp den verkliga historien om ett par seriemördande filurer i 1800-talets Skottland. En tidsepok då intresset för att lära sig mer om människans anatomi var på tapeten. Kruxet var bara att det inte fanns så många döingar att praktisera obduktion på, och dåtidens professorer och lärde var hänvisade till avrättade fångar…vilka heller inte var så jättemånga i det stora sammanhanget.

William Burke och William Hare observerade bristen på lik och kom snart på en lukrativ rörelse, att mörda oskyldiga och sälja kropparna till de olika medicinska instanserna i Edinburgh! Mycket lönande, men också riskfyllt. Denna historia nu alltså i John Landis händer, och då blir det lite rysligt fast med roliga tvister såklart. Landis kan inte hålla sig från att skoja till det ordentligt och smyger in galna detaljer och högst osannlika komplikationer. Samt kör sin specialitet; in med små cameoroller av mer eller mindre känt filmfolk.

Som Burke och Hare figurerar Simon Pegg och Andy Serkis, och de behöver ju ingen större presentation. Möjligen att det är kul att se Serkis som själv för en gångs skull. Övriga som skymtar förbi på löpande band i småroller är bla Tom Wilkinson, Isla Fisher, Tim Curry, Christopher Lee, Ronnie Corbett, Ray Harryhausen, Jenny Agutter och självaste Michael Winner.

oegentligheter pågår

Och visst, det fortsätter i god Landis-stil, stilsäkra miljöer och skämt av varierande grad. Komedin är så svart den kan vara men problemet blir att det inte händer så mycket mer efter att tonen är anslagen. Historien rullar på och det känns lite oengagerat, eller också är det jag som tittare som inte har rätta fokuset fullt ut. Där Landis en gång i tiden fick mig att gapskratta, nöjer jag mig nu med att fnissa lite avmätt.

Burke & Hare är inte en dålig film, men rätt intetsägande och lämnar inga som helst avtryck. Möjligen som en stunds oförarglig bagatell. Känslan är att 2000-talets Landis vill närma sig 1980-talets Landis men att karriärtåget numera håller sig på de mindre oattraktivare spåren där stationerna inte är lika många.

Feb 22 2012

Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

Feb 21 2012

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Feb 20 2012

Shackleton (2002)

Det är ju något visst med de här upptäckarsnubbarna. Och hela den eran förresten. Kalla mig gammalmodig, men jag har alltid varit galet förtjust i alla dessa historier om upptäcksresanden…allt ifrån Amundsen till Dr Livingstone och beskrivningar från eländiga strapatser i en tid då världen dessutom inte verkade lika trång som nu.

Och racet till polerna, jag minns att jag slukade allt detta som skolyngling, böcker, skrifter, bilder. Såg varenda dokumentär som gick på tv. Går det då att inte tycka om en story från denna kategori, som dessutom bygger relevant sanning? Naturligtvis inte.

Drygt tre timmar och tjugo minuters drama/äventyr om den legendariske Sir Ernest Shackleton, den första tjommen som fick för sig att han skulle korsa Sydpolen från kust till kust (egentligen ville han bli först till Sydpolen men det gick ju om intet när Amundsen visade var skåpet skulle stå…).

1914 var Europa på väg mot krig men det var också the age of upptäckanden. Envise Shackleton låter sig inte nedslås av krigshotet, flänger runt och säljer sin idé till hugade finansiärer och raggar medarbetare. Filmens första timme går egentligen bara åt till att placera Shackleton i diverse finrum där han får prata för sin sak. När timmen så passerat och skeppet ”Endurance” lägger ut från Sydamerikas kust blir full fart på historien. Det diskuteras och provoceras. Meningsskiljaktigheter men också typiska starka band som knyts i vetskapen om detta är en samling män som alla sitter i samma båt (!) och måste lägga sin tillit till sin granne…och sin färgstarke och stabile ledare.

och var är mössorna!??!

För visst är det så, Shackleton är verkligen skillnaden mellan liv och död i dagens berättelse. Hans envishet håller dock emellertid på att stjälpa hela expeditionen då skeppet ganska snart efter ankomst till kyligare breddgrader fryser fast i isen och sedan helt enkelt sjunker. 27 män, hundar och packning kvar på isen och läget minst sagt kärvt. Shackleton finner dock självklart  på råd och har bestämt sig för att se till att förlustsiffran i människoliv i framtida historieböcker visar noll.

Detta är naturligtvis en helt otrolig historia, och än bättre blir den ju eftersom den också är sann. Det är kyla, det är is, snö, oändliga vidder, lidanden och hopplöshet och fullt av män i yviga skägg, tjocka fiskartröjor och ett evinnerligt piprökande. Det är med andra ord så mycket äventyr och drama som bara får plats under nästan tre timmar. Uppgivenheten ligger som en isfilt över hjältarna, som ändå kombinerar brittisk hyfs med sedvanliga torra kommentarer. Mycket underhållande.

Shackleton, denne envise man, gestaltas med stor pondus av självaste Kenneth Branagh på ett fördömligt sätt. Alltid närvarande, aldrig rådvill och med en snygg auktoritet men aldrig överlägsen. Produktionen är (naturligtvis) brittisk och synnerligen väl tillverkad..och nöjer sig med att fokusera vid huvudpersonens styrkor i karaktären utan att syna hans brister alltför mycket. Historien är trots givna utgångar rejält spännande och som varande historienörd är detta ren mumma för sinnet.

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Feb 14 2012

War Games: at the end of the day (2011)

Man är ju en obotlig filmnörd. Så är det liksom bara. För oss förtappade och förlorade entusiaster är ju det här med visuellt berättande bland det bästa som finns. Känslan som uppfyller sinnet när man ser en riktigt trevlig upplevelse, vare sig den är positiv eller på annat sätt stimulerande för tyckandet.

Eller när man ser de här filmerna från dyn, träsken, de mörka gränderna. Filmerna som aldrig någonsin lär hitta in i någon endaste finsalong. Filmerna som aldrig får njuta av de feta dollarbuntarna i budgeten. Det finns en viss glädje i att också anta dessa utmaningar för ögat. Att utsätta sig för skräpet. Det ingår liksom i filmtittarens uppdrag. Att inte väja för filmernas skuggsida.

Dagens alster ligger antagligen i kategorin strax över den trögflytande dyn som alltid stadigt långsamt strömmar fram som en neverending flod i filmvärlden. Jag skriver strax över, för här är det faktiskt inte lika dåligt som det möjligen kan ge förutsättningar för.

Italienskt producerat och regisserat (och till och med inspelat i Italien) men på engelska och med en uppenbarlig mix av amerikanare och britter i rollistan. Samt möjligen några mer obestämbara nationaliteter. Det är den gamla vanliga historien; Sju raska, naiva och supercoola (tror de ju) 20+-nånting i åldern ska ut i skogen och leka krig med medelst soft-air-gun-metoden. Tre kvinnor finns (naturligtvis) med i laguppställningen varav två är systrar. I samma skog härjar också tre stolliga och synnerligen lömska typer som av allt att döma är gamla stridisar som gillar det här med att jaga. Speciellt levande byten. Upplagt för katt-och-råtta-lek i grönskan alltså.

givetvis med den starka kvinnliga karaktären

Har man här nu hört larmklockorna ringa i sitt huvud när det gäller storyn, är det väl inte helt fel men man kan också ta och lugna ned de där klockorna en aning. Förvånansvärt nog ser det rätt snyggt ut. Kompetent klippt och bra drag i det visuella som ger filmen en oerhört mycket proffsigare känsla och stil än jag någonsin trott. Suggestiv musik som utnyttjas helt rätt. Ett bra ljudspår dessutom.

Vad filmen lite oväntat lyckas med är att bygga upp drama och i viss mån en liten gnutta spänning kombinerat med en obehagskänsla som går aningen utanför de här vanliga ramarna som är legio i dessa filmvatten. Våra okända rollinnehavare kämpar på med det naturligtvis ganska löjligt förutsägbara manuset, och tar alla de i förväg uppställda vägarna in mot finalen. Dagens skurkliga gör inte så mycket annat än att observera och utföra sina illdåd. Ingen större bakgrund till galenskaperna presenteras, kanske en viss charm i det också.

War Games: at the end of the day skulle kunna vara en irriterande billig dussinvariant av slasher/vildmarksaction utan någon som helst hållbar fiber. Men regissören sparar på värsta goren och satsar uppenbart på mer tension och drama, vilket gör utseendet betydligt bättre än historien. Och slutet, ja det är precis lika förväntat/oväntat som sig bör. Det blir en friande dom trots allt.
Inte speciellt bra, men inte alls en-stjärna-uselt.

Feb 10 2012

Gisslan (2005)

Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.