Etikettarkiv: …inget att hetsa upp sig för

Aug 5 2016

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Jul 15 2016

The Darkness (2016)

The_Darkness_posterFamiljen i centrum igen.
Den allvarsamma, den tyngda. Där mörka krafter får familjebanden att stärkas. Rentav helas. Halleluja. Javisst, det är gammalt som gatan. Frågan är bara vilken form det kommer i, och..är det uthärdligt?

Dagens familjeman heter Peter och ser ut som en värdigt åldrad Kevin Bacon (å andra sidan..ser han inte alltid ganska ung ut?!). Här tar han fru (Radha Mitchell) och två barn på semesterutflykt till Grand Canyon. Det grillas och springs på upptäcktsfärd. Av misstag hittas gammal grotta där uråldriga riter hållits av den numera försvunna ursprungsbefolkningen som levde i bergen. Ajaj, sånt är aldrig bra att snubbla över.

Väl hemma dröjer det förstås icke länge förrän mystiska och obehagliga saker börjar hända. Vi som sett Poltergeist-rullar i legio sitter och gäspar. Alla klyschiga ingredienser ska checkas av. Och okejrå, görs detta tillräckligt underhållande kan det (som vanligt) vara värt att kika på. Här blir det lite…tråkigt efter en stund.

Dagens regissör är mannen som gav oss den obehagliga Wolf Creek 2005 och den rejält underhållande djurskräckisen Territory 2007, Greg McLean. Här har han lämnat Australiens natur och flyttat in i förortsområde i Los Angeles. Och nog känns det som McLean har läst in sig på 20 års filmmanus om osaliga andar och terroriserande av kärnfamiljen. Enda avvikelsen här är kanske just att det från början inte är en speciellt tight familj. Tvärtom öser manuset på med; olycklig hemmafru, kanske/kanske inte otrogen man, en dotter med ätstörningar och (självklart) en yngre son med autism!
Nånstans vill såklart regissörens eget manus använda sig av allt ovanstående i den skrämselhistoria han väver in…men jag kommer mer än en gång på mig med att sitta och tja..gäspa lite. Det blir liksom lite FÖR mycket klyschor.

The_Darkness_pic

familj med ficklampa. har vi sett det förut eller har vi sett det förut..??

Annars går icke att gnälla på filmens frontfigurer. Bacon är alltid rätt, vilken A-, B- eller C-rulle han än dyker upp i. Radha Mitchell har jag alltid haft ett gott öga till, och hon kämpar på med sin hemmafru så gott det går. Inte lätt att glänsa i en roll som är så hårt mallad av klyschor. McLean har koll på det tekniska och effekter, det är mer storyn som känns svårhanterad.
Som en fattigmans-Poltergeist…20 år försent.

Ger dock visst tuggmotstånd i en del scener…vilket är tillräckligt för att ändå inte avfärda detta som totalt skräp.

 

Jul 12 2016

The Do-Over (2016)

do_overStreamingjätten Netflixs deal med Adam Sandler fortsätter. Nu i form av ett thrilleräventyr med ”komiska” inslag.

Det handlar om losers. I form av hunsade banksnubben Charlie (David Spade) vars vardag är sämre än sämst. In på banan med gamle skolkompisen Max (Sandler), som har en plan. Vilken inbegriper att de två stollarna ”försvinner” och återuppstår under nya identiteter. Livet väntar med nya upplevelser! Eller?

Synd bara att Max valde fel identiteter att sno. Snart har de två kumpanerna ett koppel bad guys i hasorna. Varför? Undrar både dom och jag. Och varför verkar dessutom inte Max spela med helt öppna kort?

Alla som känner till sin Sandler vet ungefär vad som väntar här. Den nästan absurda komiken ihop med en actionbetonad thrillerbetonad story…som i och för sig har sina förtjänster. Dessutom varvar inte Sandler upp FÖR mycket i den flåshurtiga humorn. Alltid nåt för de Sandler-skeptiska. Vad filmen dock förlorar stort på är nivån på humorn. Rätt roliga skämt varvas tyvärr alltför ofta med rejält grova och meningslösa klavertramp. Som att ingen kunde säga stopp på inspelningen och verkligen ifrågasätta om nivån på skämten verkligen behövde vara SÅ låga. Faktiskt till och med så de känns bra långt under Sandlers ”normala” standard.
Synd. Jag tror nämligen att rullen hade funkat lika bra, eller kanske bättre, utan dessa plumpa inslag.

doover_pic

”Netflix-rulle!?? jag trodde det var Grown Ups 3!!”

Annars gör Sandler precis vad han kan till vardags, om än liite mer återhållsam då. Han funkar som vanligt riktigt bra ihop med David Spade, det är ju inte första gången de två kamperar ihop framför kameran. Paula Patton och Kathryn Hahn förtjänar också att nämnas, även om det är ganska klyschiga roller de har att tampas med.

Storyn är på sina ställen, och de är ganska många, rejält långsökt…och nånstans är det väl också tänkt att ett visst allvar och mörker ska finnas inbakat. Funkar sådär när det ställs mot plumphumorn. Lite synd då det känns som att det kunde ha blivit lite bättre än vad som visas upp nu.

Duger dock för stunden. På nåder.
Om man gillar Sandler alltså.

 

Maj 20 2016

Premontion (2007)

premonition_posterBotaniseringen i Netflix digra utbud fortsätter.
Idag en rulle som sätter den hårt kämpande hemmafrun i fokus. Möjligen att hon får kämpa lite väl hårt just här.

Linda (Sandra Bullock) lever förortslivets inrutade dagar med lämning av barn i skolan, fixa tvätten, sköta hemmet, snacka med bästa väninnan om bättre tider. Och förstås att vinka av maken Jim (Julian McMahon) när han åker till jobbet varje morgon, där avsaknaden av kyssar och kramar skvallrar om att passionen (hänryckningen!?) icke har varit närvarande på länge.

Tillvaron kraschar rejält när beskedet om Jims död i en bilolycka kommer. Linda bryter ihop…bara för att bryta ihop ännu mer morgonen efter då Jim (!) sitter vid frukostbordet som om inget hänt! WTF!!? Och det är bara början på en snurrig karusell..för både Linda och mig som tittar.
På filmens pluskonto ska bokföras att storyn och inledningen verkligen lovar gott för den som suktar efter drama med mystiska förtecken. Storyn verkar vrida sig ett par varv runt sin egen axel och snart sitter jag där och gissar vilt. Bra så. Så långt.

Sen…händer nåt.
Som att filmfolket inte kunde bestämma sig för vad det här skulle bli för sorts film. Kan man påstå att regissören, en Mennan Yapo, slarvar bort sin film under sista tredjedelen?
Låt vara att ”mysteriet” nystas upp bit för bit…men hela ”grejen” med rullen smakar….vattnig mellanmjölk.

premonition-still_1-1160x480

Sandra funderar på om det kanske är en SoF-podden-mugg han använder.

Stabila Sandra gör förstås icke bort sig, men man kan ändå undra varför hon tog en sådan här roll? Hur många potentiella manus borde inte hon få skickat till sig varje vecka!? Min poddarkompis Fiffi har en teori om att kanske inte Sandra visste hur rullen skulle utveckla sig..kanske fanns det inte ett färdigt manus när inspelningen började…? Man är lite beredd att köpa den teorin.

Börjar bra, förvirrar sen ned sig i det klyschiga filosofiska träsket.
Och då hjälper det inte ens att alltid sevärde Peter Stormare tar några minuter ihop med Bullock.

 

Apr 18 2016

Focus (2015)

focus_posterLurendrejerier på film. Tacksamt värre som ämne. Ett manus kan ju dessutom kollra bort sin tittare lite hur det vill. Och, jag gillar sånt.
Skojarfilmer är inte helt fel. Vilken är den bästa ever? Kanske..Blåsningen?

Idag är det möjligen mer snyggt är bra. Fast det kan man ju också komma undan med. Idag Will Smith som smarta snubben Nick med snygga tricks i rockärmen. Kanske lite för snygga. Sådär som det liksom bara kan vara på film. Smith har kompisar och resurser. Detta får bla New Orleans smaka på när det vankas stor football-fest på Stora Arenan. Och utanför. Och i de charmiga kvarteren som ÄR New Orleans. Full fart på bedrägerierna och fingerfärdigheten. Där är också rullen som bäst, under första delen.

Så fort handlingen flyttas till Buenos Aires (!) blir det lite mer…mellanmjölk. Lägg till detta också en ganska tradig romanshistoria mellan vår man Will och filmens kvinnliga fägring Jess (Margot Robbie). En con woman som vill lära sig av den bäste,…Nick?

Filmer som den här bygger förstås på att vi som tittar inte riktigt vet vad storyns lurendrejare har i kikaren. Det hör liksom till att det inte bara är filmens skurkar som ska blir lurade. Även filmens åskådare. Just den klassiska Blåsningen körde ju också med liknande upplägg i sitt manus, där vi fick vara med från början på vissa delar, men kollrades bort i finalen.

_87C7066.dng

”bara en insats till. snälla.”

Är filmen bra då?
Tja, som sagt..alltid kul att kolla in skojerier och hur ”kupper” styrs upp. Det som drar ned betyget lite är att det i varje rulle av den här sorten uppenbarligen alltid måste kastas in en ganska ointressant lovestory. Ett traditionellt grepp som tyvärr inte ger nåt alls. Will Smith sköter sig dock, han är för rutinerad för att falla igenom. Margot Robbie sköter sig också, det lilla hon har att jobba med.

Viss underhållning för stunden, men oerhört lättglömt.
Bäst i filmen? När Nick och Jess går på football i New Orleans och Nick drabbas av speldjävulen. Snyggt genomfört.

Mar 15 2016

Circle (2015)

circle-teaser-poster-1Dagens betraktelse kommer från ett tips från filmitch, och som via Netflix streamat sig rakt in i min tv-burk. Dags för gåtfullt mysterium mixat med lite obehagligheter…eller?

Ett femtiotal individer vaknat upp i ett rum. Kanske ett sorts gränssnitt av dagens samhälle i USA? Vad gör de där? Hur hamnade de där? Vilka krafter är i görningen? skumma myndigheter, aliens eller… Donald Trumps privata sållningsprocess??

För här tas folk av daga! Varannan minut slår slumpen (?) till och rycker bort en av de olycksaliga personerna. Vem står näst på tur? Ganska snart upptäcker sällskapet att de faktiskt kan påverka utgången liite, inte stoppa den grymma avlivningsprocessen, men väl styra i vilken ordning det ska ske.

Så, vem ska dö? Och hur snabbt?
Lovande intrig detta. Dialogdrivet manus med spelplats i ett enda (mycket märkligt) rum där frågor om ras, ursprung, jobb, ålder, jobb, status i samhället osv…avhandlas i takt med att den lätt otrevliga ljudsignalen som förebådar ett nytt offer ska utses…hoppar igång med jämna mellanrum.

Man behöver naturligtvis inte vara raketforskare för att inse att filmen är en ganska snyggt förklädd historia om tillståndet i vårt samhälle. Och hur vi ser på varandra. Hur värderar man människor? Finns det viktigare personer än andra? Är du bättre än din granne därhemma? Har inte alla samma rätt till liv och välstånd? Oavsett omständigheter?

Filmen klassas som både thriller, sci-fi och horror…men naturligtvis stämmer inget. Detta är ju såklart ett drama, ett snackedrama om vår tid. Snyggt tillverkad med ganska stram budget inbillar jag mig. Visuellt lagom konstig med en blipp-bloppande ”spelplan” där de instängda personerna fungerar som spelbrickor.

circle_pic

det gäller att snacka för sin sak

Ingen action att vänta för den som törstar efter det. Här står dialogen i fokus mest hela tiden. Kanske är filmen dock för lång? Efter ett tag märker jag att jag tappar fokus lite. Kanske när ”samma frågor” avhandlats lite för länge och lite för många gånger? En liten åtstramning med saxen hade nog varit på sin plats? Kanske det är för mycket med 50 pers på samma ställe?

Manus- och regimännen Aaron Hann och Mario Miscione stretar dock på mot slutet som försetts med en liiten (är väl tanken iaf) tvist. Så dags har jag dock tappat lite av det där helhjärtade intresset för rullen. Ganska okänt i skådisleden, men den som letar hittar ändå Julie Benz (Dexter) nånstans där i leden.

Ok för stunden, men absolut inget man bär med sig i minnet.

Feb 15 2016

Preservation (2014)

preservation_posterRulle som skamlöst lägger smörpapper på den obehagliga Eden Lake från 2008.

Här är det gift par som ska ut och campa i naturreservat (naturligtvis stängt för säsongen). Med på turen finns också äkta mannens bror, givetvis med lite lagom inre issues efter en tur som soldat i Afghanistan. Som ni hör; standardklyschigt upplägg i den något uttjatade genren ”survival horror”.

En morgon vaknar hela trion och märker att någon eller några under natten snott hela packningen inklusive tältet (snacka om heavy sleepers!) Stort mysterium. Återfärd mot civilisation och den parkerade bilen. Givetvis splittras sällskapet, givetvis gås det vilse i spenaten. Givetvis blir det våldsamt och blodigt.

Tja, inget nytt under solen här inte. Verkligen inte.
Finns detaljer att störa sig på, som varför tex brodern med militärbakgrund inte kan göra bättre motstånd när det yttre hotet visar sig. Som att det uppenbarligen går att smyga i en skog fast man trampar på grenar och i prasslande vegetation.

Visst, det finns en obehaglig aura runt hela filmen, och den är som mest tittarvänlig i starten och precis när ”mysteriet” tar sin början. Efter det blir det mer att checka av den obligatoriska listan på punkter som ”måste” finnas med i rulle som den här. På plussidan konstateras dock att filmen lever högt på sin kvinnliga huvudrollsinnehavare, Wrenn Schmidt, som möjligen genomgår en sorts ”förvandling” från citygirl till vildmarkens badass nr 1 när omständigheterna så kräver. Och då gäller förstås att ha de förlåtande glasögonen på när det handlar om logik, val och händelseförlopp.

preservation_pic

”dude…var är vårt tält..?!!?”

Upplösningen blir våldsam och ganska förutsägbar ändå. Okej…med liiite inslag av en viss osäkerhet ska medges. Litet miniplus också till försöket att mysteriets ”orsak” behandlas rätt kliniskt och utan större förklaring. Ibland kan sådana, ganska udda grepp, faktiskt förhöja upplevelsen en aning. Tyvärr lider dock denna rulle lite av att den just plankar ovan nämnda brittiska rulle aningens FÖR mycket för att det ska kännas originellt och fräscht.

Godkänt för stunden.
Och för att man trots allt vill veta hur det ska sluta. I övrigt är det lättglömt.

Feb 3 2016

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

maze_posterUr labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

Maze-Runner-2-3

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.

 

Jan 26 2016

Crimson Peak (2015)

film_crimson_peak_PosterDom1Guillermo del Toro gillar sina murrigheter.
Och att förklä sina berättelser i visuellt snygga former. Tur att man ändå kan bocka av det sista på dagens protokoll.

Gör man sig ovän med folk och fä om man dristar sig till att påstå att den gode regissören/producenten möjligen är något…överskattad?
Är del Toro numera en sorts ”institution” i filmvärlden vars alster per automatik håller hög klass? Jag hoppas inte man ser honom på det viset. Trots kraftfullt bra CV i ryggen är ju som bekant kedjan aldrig starkare än sin svagaste länk. Här snickrar han ihop samma typ av yttre ögongodis som vi (kanske) är vana vid…men under ytan blir det allt lite…tråkigt.

När unga Edith (Mia Wasikowska) kommer som nygift brud till det dystra Allerdale Hall nånstans i det bistra norra England runt förra sekelskiftet, är det en olycklig familjetragedi hon lämnat bakom sig i USA. Kanske hennes nye man, sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), vilken hon lärde känna hemma i Buffalo (trots faderns ogillande) kan lätta upp sinnestämningen? Och ett nytt liv väntar ju i det nya hemlandet. I det ödsliga herresätet, det gotiska byggnadsverket, väntar också Lucille Sharpe (Jessica Chastain)…Thomas´syster och inte helt förtjust (?) i tanken att en annan kvinna ska styra och ställa i det rackiga kråkslottet.

del Toro ger oss alltså en sorts viktoriansk murrig historia med obligatoriska övernaturligheter. Spöken. Dessa ghouls. Alltid av ondo, eller finns det avstickare? Edith, uppenbarligen mottaglig för vissa vibbar, kommer snart att bli varse.
Vad är då detta? Ett sorts mörkt drama med inslag av en klassisk spökhistoria? del Toro har (förstås) varit med och plitat manus själv…och nånstans känns det som han inte riktigt kan bestämma sig för vad det är för sorts film han vill berätta. Dessutom staplas rejält tunga klyschor i sann spökhistorieanda på varandra…både vad gäller scenografi, huvudpersonens agerande och händelsernas utveckling…vilket gör att det till slut blir lite overload på det hela…kanske på gränsen till ofrivillig komik. Kom igen…bo i ett hus där det är hål uppe taket så att både snö, löv och annat effektfullt kan singla ned i motljus…?

”alltså käraste….det där taket….”

För så blir det till slut, det känns som att del Toro mest vill fokusera på att framhäva coola (?) effekter i viktoriansk skrud. Jag zonar ut och känner att det blir lite trist. Borde jag bry mig mer om Edith? Vilket jag inte gör. När den fulla intrigen till slut synas i sömmarna känns den mest…långsökt. Å andra sidan är det ingen rocketscience att se vartåt storyn håller på att ta vägen.  Kanske hade jag väntat mig nåt annat, frågan är bara vad?

Bäst i hela filmen är Jessica Chastain som Lucille. En närvaro och en outtalad fientlighet som lyser i hennes ögon. Hiddleston gör vad han kan med sin något begränsade figur. Och Wasikowska då? Stöpt i klassisk ung-naiv-oskyldig-som-råkar-illa-ut-form. Komplett med vitt nattlinne och kandelaber i handen. För såklart, på Allerdale Hall väntar inga sötebrödsdagar. Det får hon snart erfara.

Obehagligheter som känns rätt ljumma. En sorts mischmasch mellan klassisk spökhistoria och mörkt familjedrama där scenografin är inslaget som avgår med segern.

Ok för stunden, men inte så man mysryser inombords.

Jan 12 2016

Last Shift (2014)

last-shift-posterOk, här gäller det att tänka ”rätt”.
Att inte låta funderingarna ta den logiska och naturliga vägen. Då kommer man att reta ihjäl sig på den här rullen. Istället får du, om du ska hitta något nöje här, tänka bort vett och sans och istället ta på den filmiska dumstruten.

Och om du gör det…finns ett och annat litet korn av underhållning. Ok då….med betoning på litet.

Rookie-polisen Jessica (Juliana Harkavy) har som första uppgift fått att ”vakta” en polisstation som ska stängas. Det är sista natten innan dörrarna slås igen för gott. Här inträffar den första konflikten i tittar-hjärnan; man har styrt om alla samtal till den nya stationen, alla besökare är sedan länge hänvisade till den nya stationen, allt som finns kvar på det gamla stället är föremål och prylar i bevisrummet som ”kommer att hämtas av utpekad personal nån gång under natten”. Därav ”måste det” finnas en polis på plats…hrm..i verkliga livet hade man självklart bommat igen stationen och lämnat ut nycklar åt de som skulle hämta grejer. Liiite störande..är den spontana känslan.

MEN, nu är detta en ryslighetsrulle, och då får man köpa manusets upplägg.
Eller stänga av. Jag kikar såklart vidare och ganska snart upptäcker Jessica att det inte är ett helt bekvämt ställe att vistas på. Inbillar hon sig…eller hörs det inte konstiga ljud? Och varför är vissa dörrar öppna fast de nyss var stängda?

Det murrar på ju mer Jesscia dras in i en mörk story som kastar långa skuggor bakåt i tiden, och inbegriper såväl hennes snut-pappa, otrevliga kollegor på telefon, en utsatt hysterisk kvinna och en Charles-Manson-liknande dåre med tillhörande ”familj”. Regissören, en Anthony DiBlasi, satsar på att skapa en sorts isolerad ruggighet som (ändå i vissa lägen förtjänstfullt) bygger på skuggor och illavarslande musik. Är manuset en sorts twistad variant av Carpenters gamla Attack på polisstation 13? Tja, varför inte. Men bara till det yttre ramverket i så fall. Innanför dörrarna fyller filmmakarna på med obehagligheter som mer för tankar till demoniska övernaturligheter.

55fb8bacb8be0

hon funderar på att dra…men hur går det då med filmens manus..?

Lyckas det? Nja, ibland tar filmens protagonist så pass dumma och overkliga beslut så det knappt går att ursäkta att det är just en film. Finns det en gräns även på film för hur dumt man får bete sig? Självklart…och tappra Jessica är då och då inne trampar i det gränslandet.

På pluskontot sätter jag att ett par scener, och effekter, känns godkända och fyller sitt rysliga syfte. Sluttwisten är också värd att nämnas lite extra. I övrigt är det lagom mycket dos av grejer att reta sig på…liksom sucka åt.

Ok för stunden….om man är lite förlåtande i vissa lägen.
En fladdrig tvåa.

 

Dec 18 2015

A Christmas Horror Story (2015)

a-christmas-horror-story-coverDagens försök till juliga rysligheter hämtas från Kanada. En sorts episodrulle som utspelas i den lilla fiktiva staden Bailey Downs…och faktiskt dessutom på självaste Nordpolen (!), i ett av segmenten.

Nå, vad har vi här då?
Ett gäng kids ska göra nåt sorts videoinslag för ett skolarbete och tänker därför bryta sig in i skolan under julen…och framför allt i den del där ett hemskt mord begicks just förra julen…hrm.
Vi får också en ansträngd familj på biltur till en gammal gniden släkting…ajaj..upplagt för besvärligheter.
En annan familj ska ut i skogen och hugga en gran…men är det inte nåt konstigt med lillgrabben när de kommer hem?
Och så då besöket på…Nordpolen! Va? Jaha, johorå. Tomten själv får plötsligt tampas med svårigheter när alla nissarna verkar tappa det helt och inte alls uppföra sig som nissar…borde uppföra sig.

Filmmakarna korsklipper friskt mellan historierna, vilket gör att det blir lite hattigt och stressigt i vissa lägen. Kanske hade det varit bättre om varje ”avsnitt” hade fått avslutats i ett svep? Å andra sidan finns ett par små ögonblick där den förmodade önskade cliffhanger-effekten ändå funkar lite.
Annars har man sett det mesta, inget nytt under julstjärnan så att säga. Jag tjusas ändå lite av avsnittet med julgranshistorien…där ett par sekvenser känns lite lagom creepy. Ett par effekter där detaljerna lyckas. Att man sedan också bla får stifta bekantskap med Tomtens motsats…Krampus…är ju lite halvroligt ändå. En rälig demon som är ute och samlar in olydiga barn på självaste julaftonsnatten. Hu!

Mitt i denna grannlåt sitter också gamle William Shatner i form av den lokale radioprataren ”Dangerous Dan”! Kanske ska Shatner ha, för filmen, en sorts sammanhållande funktion…men i ärlighetens namn sitter han mest och dricker äggtoddy hela tiden. Hans insats får möjligen en liten payoff mot slutet av rullen när en av delhistorierna tar en helt annan vändning.
Den såg man faktiskt inte komma.

BESVIKELSEN…när det inte var goe Tomten som knackade på dörren

Spridda skurar med andra ord. Fixa julgran kan vara ödesdigert…och att saker kan gå åt skogen till och med på Nordpolen…det är mina bestående intryck.
Resten är egentligen lite lagom blaskig julmust som tappat kolsyran.
Och tycker ni att ni känner igen namnet Baily Downs i filmsammanhang…så beror det ju på att Ginger Snaps-filmerna utspelas i samma ”stad”. Kanske mest beroende på att filmmakarna här har ett par fingrar med i de rullarna också. Så kan det gå.

Snabbglömt…med visst svajigt underhållningsvärde.

 

 

#15I filmpoddens avsnitt 15 lägger Fiffi, yours truly och vår GÄST ut texten mer om dagens rulle.
Med blandat resultat kan man säga.

Okt 27 2015

When a Stranger Calls (2006)

Galet klassiskt upplägg i dagens rulle?
The mother of all gamla rysare?
Barnvakten och telefonsamtalen.

Idag en nyinspelning på gammal kultförklarad (nästan?) originalrulle. Här upphottad version där unga Jill Johnson(!) (Camilla Belle) ”måste straffas” för att hon använt mobiltelefonen på tok för mycket. Telefonräkningen har blivit åt skogen för hög enligt pappa Johnson (och minsann är det inte ”agent Coulson” som flimrar förbi där!). Utegångsförbud på kvällarna, ingen tillgång till bil och plikten att tjäna ihop cash till att hjälpa till med räkningen.

Som att sitta barnvakt ute obygden hos paret Mandrakis till exempel. Vilka bor i värsta lyxvillan mitt ute i…ingenstans.
Pappa Johnson skjutsar Jill och manar henne samtidigt att höra av sig under kvällen om hon känner sig orolig över nåt. Taskigt läge dessutom, alla kompisarna på skön friluftsfest! Bara att bita i det sura äpplet.

Och vad kan hända, tänker Jill?
Ensam, nästan, i ett stort glassigt hus, barnen som sover. Bara att låta timmarna gå och inkassera cashen. Eller?
Of course not!!!

Så här pass in i rullen har man som tittare redan fått ”avnjuta” en synnerligen illavarslande prolog, och strax är Jills tillvaro på gång att få sig en rejäl åktur.
Regissören Simon West (Expendables 2) serverar en rätt salongsanständig version av den gamla rysligheten från sent 70-tal. Här är det som bäst under första halvtimmen då en rejält obehaglig stämning ändå målas upp. Den avlägsna villan och den lite hotfulla naturen runtom gör förstås sitt till. Som vanligt går att anmärka på knäppa, ologiska, val som Jill gör. Samtidigt gör inte Belle bort sig i huvudrollen. Vek, orolig men ändå troget stabil när det hettar till i handlingen.
För att det ska just hetta till på ett eller annat sätt…det kan man ju vara ganska säker på.
Det handlar egentligen bara om under vilka former.

så mycket som det rings i rullen….är det konstigt att kidsen inte vaknar av alla signaler!

Sparsam cast, inte helt fel i sammanhanget, och ett par små trevare till att lura oss uppåt väggarna. Är man van filmgloare är det dock förstås inga problem att förutse handlingen. Vänner av Sons of Anarchy får dessutom tillfälle att dra på smilbanden lite.

Well well, inte det bästa i genren. Men inte det sämsta heller.
Ni som törstar efter gore får leta nån annanstans. West vill satsa sina bucks på skuggor, mörker och olycksbådande stämning. Vilket han alltså lyckas bäst med INNAN det hela brakar loss på allvar.

Sen blir det mest standardformulär 1A i ryslighetsavdelningen.

Okt 14 2015

Final Girl (2015)

Jäklars vad splittrad jag känner mig efter den här filmen.
Magkänslan säger en sak, upplevelsesinnet ett annat. Förresten, kan man hålla isär de två ”zonerna”?

Abigail Breslin hoppar in i rollen som blonderad hämnerska. Superduperutbildad sedan barnsben av en märklig kuf (Wes Bentley) i konsten att använda våld, trixa med vapen och ta död på folk rent allmänt. Är detta en ny Nikita på ingång? Den unga kvinnan heter Veronica, och ser banne mig nästan ut som just en….Veronica…i sin röda klänning.

I en namnlös småstad pågår hemskheter.
Knasbollar i kostym med fina moves som går hem hos flickorna ägnar sig åt svinaktig hobby i och med att de tar med kvinnorna ut i mörka skogen för att jaga dem som villebråd med tillhörande avlivning. Rena rama grabbligan alltså, välklädda snorungar som behöver sig en läxa. Och, den kommer ju såklart.
Enter Veronica.

Alltså, filmen.
Är det en artsy-fartsy-konstrulle med våldsamma inslag?
Eller en sorts knaspoetisk färgexplosion om förtryck och frigörelse?
ELLER, bara en jävlig skum rulle om hämnd?

Gjord av en snubbe som heter Tyler Shields, och enligt uppgift är fotograf till yrket. Och, låt mig säga såhär; det märks.
Shields fyller varenda bildruta med stilistisk och estetiskt innehåll. Färgsätter som om det inte fanns en morgondag, centrerar varje scen som om det vore mitt på en teaterscen, leker med skuggor och ljus till näst intill hysteri. Och så in med lite lagom murrigt filmvåld i allt. De inblandade aktörerna agerar som om de vore som tagna ur en 50-talsrulle (vi får till och med lite tidsenliga sångtunes från en av aktörerna).

Abigail trodde för ett ögonblick att hon provspelade för rollen som en ung Daenerys i GoT!

Hela filmen känns bananas och som att titta på en välfylld färgpalett i handen på en konstnär som inte riktigt vet vad han ska göra. Bara att han vill göra…nåt. Manuset är lika tunt som ett sladdrigt bakplåtspapper, och även om alltid sevärda Breslin jobbar för lönen känns det ganska snart rätt…tråkigt.

Att Shields har öga för visuellt snygga kompositioner råder ingen tvekan om. Han kan sin sak.
Kanske han bara inte borde ha ödslat 90 minuter på att…experimentera?

Det är dock just de ibland rätt snyggt arrangerade scenerna, och Abigail Breslin´s coolhet, som räddar rullen från bottenbetyget.
Men det är på nåder.

Sep 29 2015

Phantom (2013)

Fattigmansversionen av Jakten på Röd Oktober.
Den här med räven Ed Harris som garvad och plågad u-båtskapten. Kombon Harris och ubåt  räcker en liten bit på vägen.
Men kan också missas helt utan att man grämer sig för det.

Kalla kriget i slutet på 60-talet. Härjade kaptenen Demi (Harris) får order om att ta en gammal skorv till ubåt ut på ett sista spaningsuppdrag innan farkosten ska säljas vidare till kineserna. Demi får anledning att fråga sig varför, då den gamla ubåten är en riktig relik och håller på att fasas ut från den sovjetiska flottan. Men, som sig bör på film i det militära, är det bara att lyda order. Nåt han naturligtvis kommer att få ångra ganska snart.

Med på resan, förutom en hoper besättningsmän och partiobservatörer, två mystiska lirare från nåt obskyrt hemligt specialkommando där den ene…Bruni…(David Duchovny) hävdar att de ska testa en topphemlig ny uppfinning ute på öppet hav. Mer än så behöver inte kaptenen veta tycker hemlige Duchovny. Sånt kan ju aldrig båda gott, det vet man som garvad tittare. Och mycket riktigt, väl ute till havs visar det sig att den mystiska mojängen är till för nåt mycket mer illavarslande än att ”bara” lyssna på fientlig verksamhet från väst… Ajaj.

Som sig bör en maktkamp i instängd miljö. Det är trångt, det är murrigt och det pyser och fräser lite överallt i den gamla ubåten. Manus tar lite avstamp i en verklig händelse från slutet på 60-talet då en sovjetisk ubåt råkade ut för ”nåt”.
Regissören och manusmannen Todd Robinson (Lonely Hearts Killers) matar på men lyckas aldrig få filmen att bli sådär adrenalinspännande som man vill att det ska vara. Trots det instängda utrymmet. Harris är såklart alltid stabil, men till och med han går lite på halvfart här känns det som. David Duchovny är helt felcastad som sovjetisk hårding från specialstyrkorna och man skulle naturligtvis stoppat in en lirare som William Fichtner i den rollen! Nu får Fichtner nöja sig med att vara sidekick till den hårt prövade Harris.

”…och så vill jag fan ha samma fräsiga ubåt som Sean Connery fick!!”

Således, inmallad ubåtsaction utan några som helst överraskningar. Dessutom är slutet ganska…tramsigt.
Helt klart lågbudgetfeeling och kanske endast för oss diehard-fans på ubåtsfilmer?
Okej för stunden för den som verkligen vill ha sin ubåtsaction till varje pris, övriga missar inget.

sofpodden-avsnitt3Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 3 där jag ytterligare recenserar dagens bleka undervattensaktivitet.

Sep 23 2015

Cursed (2005)

Varulven fortsätter att anfalla bloggen från alla kanter.
Efter ett besök hos den gode filmitch stod det klart att det här en ytterligare en Wes Craven-rulle som gått mig förbi under åren. Tills nu.

Således, Firma-Scream…Craven och Kevin Williamson…slog sina ljushuvuden ihop inför denna story från lala-land Los Angeles. I centrum ett föräldralöst syskonpar och lurig hårig best som i början roamar the hills ovanför LA. Ellie (en HELT felcastad Christina Ricci) sliter med att ta hand om sin lillebror Jimmy (en ung tjattrande Jesse Eisenberg) samtidigt som hon försöker göra karriär i kulisserna bakom en talkshow som produceras i staden. Går väl sådär på alla fronter…typ.

En bilolycka senare drar mardrömmen igång (”vaddå, det var ju en stor hund jag krockade med på den ensliga vägen i fullmånens sken…!!”) Ellie och Jimmy kommer rätt snart att få dras med oönskade effekter från sitt möte med det ”skadade” djuret. Hoppsan! Jaja, ni fattar ju upplägget.
Tänk Scream fast med varulv i stället. Som att Craven plötsligt droppat en idé hos Williamson om; ”att hördudu..om man skulle ta och göra en varulvsrulle med lite fokus på spåniga teenagers och väva in lite mystik a´la vem-är-det-som-är-skum…!? Vad tror du om det? Sno lite plots från dina Scream-rullar vetja!”
”No problems Wes” Det fixar jag till!”

”vänta nu…är det där en fullmåne?!!? jag trodde det var Hollywood-skylten som lyste så starkt!”

Det är standardrutin all over. Upplägget med märkliga filurer runt syskonparet. Effekterna klarar sig någorlunda bra. Nåt Craven ÄR bra på är ju att skapa viss obehaglig stämning i täta scener. Gubben hade blick för det. Helt klart. Dessvärre hemfaller även han i den här rullen åt att trycka in kackig CGI i kombo med lusiga maskeradkostymer, speciellt mot slutet som blir mer av rejält bonkers.
Men vad fan, man ska väl inte analysera för mycket när man frivilligt glor på en rulle som den här.

Nåt som är betydligt svårare att svälja är Ricci´s insats. Hon har fan aldrig varit bra i nåt. Så det så. Lättare då att ta till sig hyperaktive Eisenberg som spelar en typisk Eisenberg-roll. Det är ju förstås också han som har lite koll på läget när det mesta börjar skita sig.

Aldrig astråkigt, men visst är det en rejäl mellanmjölksprodukt från den det gamla filmesset Craven.
Splittrad rulle.