Etikettarkiv: Jason Bateman

Feb 19 2019

Identity Thief (2013)

Jason Bateman! The hardest working average-Joe in Hollywood. Typ. Den där vanlige tjommen, den oförarglige. Svenne-bananen som är så tacksam att sätta i klistret. Som Sandy Patterson i Denver rullar livet på i gamla invanda spår. Familj och rätt bra jobb som ekonominisse på kontor. Strax skits det i skåpet när hans identitet kapas (!) av skojerskan Diana (Melissa McCarthy) i Florida och hon låter förfalskade kreditkort jobba järnet. Diana har både svadan och swagen. Räkningarna hopar sig hos den milt sagt förbannade Sandy. När spåren leder söderut bestämmer han sig för att åka dit och styra upp problemen själv. Planen; att få med sig Diana tillbaka till Denver för att få henne att stå sitt kast och rentvå honom själv. Mötet blir såklart kaosartat och resan tillbaka minst sagt…äventyrlig.
Hejdudanedej då! Detta var ju rejält underhållande! Utan att vara banbrytande eller nyskapande på något sätt. Bara en stunds hålligång med två stycken mycket sevärda skådisar helt enkelt. McCarthy är i sitt esse! Jäklars vad bra hon kan vara! Och mysig! Humorn sådär perfekt avvägd mellan feelgood och lökig underlivsnivå. Jag gillart.

En roadmovie som helt enkelt är ute efter att underhålla för stunden. Både Bateman och McCarthy får gott om tillfällen att visa upp den snygga komiska tajmingen som de båda besitter. Det är oerhört svårt att inte tycka om McCarthys hela personlighet här. Burdus, flåshurtig men ändå med en oerhörd charm som är riktigt go. Såklart inte för alla. Det är ju sen gammalt.
Ingen behöver heller fundera speciellt mycket på hur det ska gå i slutänden. Det är ju å andra sidan inte en sån rulle. Klyschig komedirulle i standardformat som gör jobbet på ett bra sätt.
Bateman och McCarthy. Sämre sällskap kan man ha till en fredagskväll.

 

Jul 10 2018

Game Night (2018)

Jag är så svag för de här snabba och intensiva komedierna som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Nya alstret från regissörsfirma Daly/Goldstein, som gav oss skrattpillret Vacation – the next generation, är precis en sådan. Att den också sportar två av mina favvisar i huvudrollerna gör det ju sannerligen inte sämre!

Max och Annie (Jason Bateman/Rachel McAdams) älskar varandra. De älskar också att tävla. Speciellt i spel av alla varianter. Det bästa som finns är att träffa kompisgänget och ha spelkvällar. När Max´s brorsa, glidaren Brooks (Kyle Chandler) plötsligt dyker upp och vill bjuda hela kompisgänget på den ultimata spelkvällen…tas detta enkla nöje till helt nya nivåer. En möjlig kidnappning, ett möjligt brott, konstiga gåtor och ett mysterium som skickar ut hela gänget på en bisarr ”skattjakt” i natten…där ingen..inte ens jag som glor på tillställningen…vet vad som är på riktigt eller inte! Lovely! Brutalrolig humor, lite knasroliga scener, en luguber och creepy granne till Max och Annie, Gary (Jesse Plemons), möjliga skurkar och allmänt kaos. Ofta går tankarna till den gamla fina pärlan Trassel i Natten från 80-talet. Lite samma upplägg, det mesta händer under ett par intensiva timmar på natten.

Finfin kemi mellan Bateman och McAdams. Härliga biroller från  tex brittiska Sharon Horgan (tv-serien Catastrophe) och Lamorne Morris (New Girl). För att nämna några.
Duon Daly och Goldstein håller det rappt och sådär härligt ”komedibrutalt”. De slår inte in några nya dörrar, men håller stilen och fanan högt. En rejäl snurrepannkaka till film där själva underhållningen och utförandet känns viktigare än vad filmen egentligen handlar om. Ibland kan man till och med ställa sig frågan; ”vad i h-e har jag just sett?!!?”. Och det i synnerligen positiv mening.
En av årets hittills roligaste komedier!

Jun 20 2017

Office Christmas Party (2016)

Se på julfilm mitt i sommaren?!!?
Javisst! Allt är funkis om man bara vill. Speciellt när det gäller film.

Här en fest som urartar på det sätt som bara fester på film kan göra. Billig slapstick hand i hand med vulgära skämt och over-the-top-skådespelande. Riktiga knasgrejer alltså. Men, jag gillart. Vid det här laget vet ni ju att jag är svag för de här dum-komedierna.

Men låt oss ta det från början. Clay (T.J. Miller) är chef för Chicago-kontoret hos ett superduperstort nationellt företag i IT-branschen (tror jag). Han är en sådan där chef som tycker det är roligare att vara kompis med sina medarbetare och har ganska så noll koll på hur företagslivet funkar. Något som hans iskalla och stentuffa syster Carol (Jennifer Aniston) nu, i egenskap av CEO för hela företaget, tänker ändra på. Kontoret ska avvecklas. Basta. Lagom till jul också. Kul.Not.
Det finns bara en sätt att rädda verksamheten i The Windy City, och det är att smörja den potentiella kund som skulle kunna rädda siffrorna i räkneböckerna med ett kontrakt. Hur gör man bäst det? Kanske genom att anordna värsta kontorsjulfesten ever. Spara icke på expenserna är ordern från den stollige Clay. Tur att Carol skulle åka till London så hon inte ser vad som kommer att hända.

Japp, detta är bagateller på hög nivå. Kaos och kontorsmayhem uppstår när de anställda partar som om det icke fanns någon  morgondag. Mitt i allt dåren Clay, vars upptåg hela tiden får ”räddas” av medarbetarna Josh (Jason Bateman) och Tracey (Olivia Munn). Trots att humorn är både vulgär och hård, anas en godhjärtad feeling bakom det hela. Som det så ofta gör i den här typen av filmer. Romantiken ligger också och lurar där hos Josh och Tracey, och till slut är det naturligtvis inte en fråga om OM utan NÄR.

bossen sätter ribban

Självklart vrids hysterin upp ett snäpp när Carol plötsligt blir insnöad på flygplatsen och tvingas återvända till kontoret. Hoppsan! Jennifer Aniston visar återigen hur jäkla bra hon är på att spela komedi när hon tar de här bitchiga rollerna. Hon gör det suveränt, och det känns som att hon själv gillar det. Hahaha. Mer butter-Aniston till folket! Bateman är solid, som vanligt. Här aningens nedtonad och ”förnuftets röst” under den galna kvällen. Ihop med Olivia Munn, som visar komeditakter. Hon är ju annars jäkligt bra i tv-serien Newsroom (missa inte!).

Knaskomedi, fräcka skämt, hård fysisk humor och ett gott hjärta långt därinne. Tja, regissörsduon Will Speck och Josh Gordon öser på med ”det vanliga” i denna humorgenre. Och visst, för mig funkar det. Jag sitter där med ett flin. I ärlighetens namn kanske det är en rulle som inte berör så där väldigt mycket. Trots att stakesen i manusen vill vara rätt höga, är det inget man tänker på i någon större grad som åskådare. Lite som att man bryr sig inte om huruvida kontoret går i graven, bara skämten och humorn levererar. Och det vill jag nog påstå att den gör här ändå. Finns julfeeling i filmen? Kanske inte så mycket att du lägger någon större vikt vid det. Skulle ha gjort sig lika bra med en ”vanlig” fest.

Oförargligt stabil.
För alla med dragning till den här sortens inte-så-subtil-humor är det en helt enkelt en ganska förnöjsam upplevelse.

 

 

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Jun 28 2016

Zootropolis (2016)

zootropolis_posterJag har tragglat frågan förut. Med en dåres envishet.
”Kan man bli kär i en film??”

Och svaret är alltid lika självklart; ”Klart man kan!!!!”
Dagens animerade Mästerverk…jag jag skriver MÄSTERVERK..är så fantastiskt humörhöjande, trollbindande snyggt, smackelibangroligt för både små skitar och vuxna stollar, livsbejakande på alla tvära och randiga sätt…att man liksom bara kan lägga sig platt ned och kapitulera.

De dyker upp ibland, de där rullarna som liksom knockar en ur dojjorna fullständigt.
Som idag!
Såklart, vill du vara en sur-Lisa eller gnäll-Sven kommer du att hitta flaws, fel och störande moment i rullen. Det är jag övertygad om. Men jag tror också att du kommer att vara i minoritet. Har du det minsta av fantasi, livsglädje och kanske till och med är utrustad med lite rutin på filmtittandet…kommer du att hitta så mycket sköna små filmiska referenser att du storknar.

Bolaget vid ritbordet den här gången är Walt Disney Studios, numera mest utskällt för att de tycks lägga beslag på alla möjliga rättigheter till höger och vänster. Disney må stå för mycket av det som bespottas av övriga nöjesindustrin, men när den mäktiga koncernen spänner musklerna…då ligger banne mig många i lä.

zootopia

”ännu en 5:a i betyg från Flmr…har han rentav blivit soft på äldre dar…?!!?”

Dagens historia om den lilla, nästan tröttsamt, positiva kaninen Judy (med röst av Ginnifer Goodwin) som inget hellre vill än att bli polis i den stora staden Zootropolis…och hennes äventyr tillsammans med den streetsmarte räven Nick (Jason Bateman) är så härlig att mina betygsstjärnor liksom slår knut på sig själva. Sen kan du säga vad du vill om att älska en tecknad film så pass att högsta betyg delas ut utan att tveka.

För det är ju så.
Som så många gånger förut i den animerade filmvärlden.
Att det är hjärtat som bestämmer betyget.

 

#40_logoVi kärleksbombar SJÄLVKLART dagens rulle i SoF-podden! I avsnitt 40 närmare bestämt!

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Jun 6 2015

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Mar 25 2015

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.

Mar 24 2015

Bad Words (2013)

0001_badwords_posterHAHAHA!
Får man säga vad som helst till ett barn? Får man svära och be kidsen dra åt helvete!?
Oh no NO, säger samhället och pekar finger.

Ändå är det just vad vrånge Guy Trilby (Jason Bateman) gör. Och inte bara kids, han ber alla som inte passar sig att dra, försvinna eller helt enkelt råka ut för all världens otrevliga incidenter. Just det, samma trevlige Jason Bateman du och jag lärt känna i diverse trevliga, ibland myspysiga…och ibland lite larviga komedier.
Här testar Bateman regijobbet för första gången och sätter sig själv i huvudrollen som den idel förolämpande Trilby.

I USA fascineras märkligt nog väldigt många av det här med stavningstävling. Herregud, man tävlar ju till och med uppe på riksmästerskapsnivåer! Förlästa kids som ligger farligt nära nördstämpeln turas om att ge sig på att stava svåra ord inför en hänförd (?) publik mest bestående av mammor och pappor.
Det är alltså i den världen nu den vuxne Trilby dundrar in som en ångvält. Trilby har hittat ett kryphål i regelverket för stavningstävlingar och inget ska kunna stoppa honom att vara med! Jo, upprörda föräldrar och representanter (bla en snapig Allison Janney) för tävlingen förstås…men HAHHAHA de är ju ingen match för den socialt akwarde Trilby!

Som såklart har en plan med sitt agerande.
Bateman är helt fenomenal i rollen. Dessutom rolig. GIVETVIS finns det goda hjärtan som slår bakom allting, vad trodde du? Men vägen dit är otroligt underhållande…och fast jag har tre härliga kids själv….njuter jag av den sköna omoral när Trilby verbalt massakrerar kidsens självkänslor. Hemskt! Men asroligt!

sinistre Bateman smider nya planer

Så pass kul att jag jackar upp min redan starka trea till ett toppbetyg.
Och Bateman är nu verkligen en kille i min bok!

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Idag har också Fiffi spanat in Batemans politiska inkorrekthet, och jag tror mig veta att hon fnissade rätt mycket åt galenskaperna hon också. (och japp, citatet ovan är så härligt att du får det i repris hos Fiffi!)

Feb 13 2015

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

Jun 13 2012

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.

Apr 12 2012

The Kingdom (2007)

Ett bombattentat sker mot en amerikansk civil förläggning utanför Riyadh i Saudiarabien, och följs av ännu ett lite senare. Stort kaos och hemma i USA försöker FBI, vilka är ansvariga utredare  när attentat sker på amerikansk mark, få grepp om vad som skett och varför. Snart står det klart att en eftersökt terrorist kan ligga bakom, och möjligen planera fler dåd.

Specialagenten Fleury (Jamie Foxx) försöker med alla medel få dit sitt team för att ta upp jakten på förövaren, men det är naturligtvis en het potatis politiskt där det gäller att inte låta saudierna tappa ansiktet utåt när det gäller vem som har kontrollen och bestämmer spelreglerna. Efter lite lagom lömskt rackarspel befinner sig snart dock Fleury och co på katastrofplatsen och blir genast varse att det här med att reda ut brott på en främmande mark präglad av annan kultur och praxis inte är det lättaste.

Jag gillar skådisen-turned-director Peter Berg och hans effektiva berättarstil. Det är snabbt, hetsigt och hoppigt…men aldrig förvirrande. Däremot blir oftast ganska ytligt, och det grävs aldrig djupare i kulturkrockar och relationer som det kunde göras. Bara så pass mycket att det gagnar historien på bästa sätt och ser till att den drivs framåt.

Foxx har inte helt koll på läget

Jamie Foxx känns stabil, liksom hans kollegor Chris Cooper, Jason Bateman och Jennifer Garner. De har sin yrkesjargong, men tillåter sig ändå att bli mänskliga mitt i det kaos de möter.

Manuset tar avstamp i de hemska attentaten och följs av huvudsakliga rutinkonflikter gentemot de saudiska myndigheterna och den saudiske polisman som fått i uppdrag att ”barnvakta” kvartetten. Trots en sorts friskhet i att aldrig låta tempot sagga för mycket, finns faktiskt en liten vattentrampar-risk i mellanpartiet innan det laddas för finalen. Möjligen kan filmen beskyllas för att ha en extremt lång startsträcka, men det är inget större fel på actionbiten när den väl drar igång. Till de visuella läckerbitarna här får en intensiv shootout på gatunivå räknas (som för tankarna till Heat) till höjdpunkterna samt en synnerligen snyggt filmad bilkrasch på en motorväg.

Trots att filmen egentligen behandlar ett alltid aktuellt och brännbart ämne aktar den sig noga för att bli alltför ställningstagande, och försöker sig istället på att visa upp arbetsmetoderna hos agenterna och de kulturella vardagsproblem som kan uppstå i kombo med de personliga känslorna.

The Kingdom för stilmässigt tanken till Tony Scott och hans filmer. Samma snabba bilder och färgsättning. Storyn håller sig lite avvaktande och blir på så sätt aldrig riktigt engagerande eller speciellt flerbottnad . Mer som en betraktelse. Ett gott hantverk är det dock.

Apr 15 2010

Hancock (2008)

Redan när jag såg den här filmen första gången slogs jag av en tudelad känsla, och banne mig om inte samma känsla återkommer nu när jag ser om den ett par år senare. Historien om John Hancock (Will Smith) , superhjälten som inte beter sig som superhjältar ska. Han dricker, tycker medmänniskorna är idioter och när han någon gång får för sig att stoppa brottslighet eller en olycka lyckas han ställa till med materiella skador för miljontals dollar. Efter sitt senaste tilltag har nu staden Los Angeles tröttnat på honom och ber honom mer eller mindre fara åt helvete. När han av en händelse stöter på den misslyckade pr-konsulten Ray (Jason Bateman) och hans fru Mary (Charlize Theron) ändras dock förutsättningarna en aning och Hancocks mer mänskliga sidor lockas fram av den naive men driftige Ray. Dessutom är det något med Mary som fångar Hancocks nyfikenhet och gör att han inte kan slita sig från familjen.

Filmen börjar i god stil som en skön sarkastisk skröna över hur superhjältar INTE ska bete sig, och det är i dessa ögonblick filmen fungerar alldeles förträffligt. En liten känga till alla städade historier om hjältar som alltid gör det rätta. Hancock får istället tillfälle att visa upp alla dåliga sidor som kan tänkas förekomma hos en man med ovanliga krafter,och jag som tittare har oerhört roligt åt detta. Problemet dyker upp när filmen plötsligt ska anta en liten seriösare ton och allvaret smyger sig in i berättelsen, som redan från början är aningen tunn. Nu ska en diger backstory avslöjas och det känns lite som lekfullheten och satiren går förlorad.
Problemet är att filmen inte tycks veta vilken fot den vill stå på, skamlös underhållning eller seriösa livsfunderingar?
Själv hade jag föredragit om man fokuserat mer på det satiriska och låtit manus virvla iväg i samma goda stil som inledningen.

Hancock fungerar dock som helhet och effekterna är snygga och riktigt trevliga att se på, speciellt när Hancock ställer till med materiella skador till höger och vänster. Det känns också som att det är Will Smith som gör Hancock till en underhållande film, det är hans karisma och stil som bär upp figuren. Jason Bateman och Charlize Theron förpassas till bakgrunden även om de bidrar till historiens utveckling, men på högst ytliga grunder. I sina sämsta stunder känns filmen lite rumphuggen och förbihastad med ett koppel snygga effekter inkastade. I sina bästa stunder är det en skön, ytlig, skröna om lite civil moralolydnad.
I det här fallet hade jag föredragit lite mer av det sista.

Betyget: 2/5