Kategori 5

Mar 16 2014

tema: Rocky (1976)

Visste måhända Sylvester Stallone överhuvudtaget vilken snöboll han satte i rullning när han plitat klart sitt manus om den okände, rätt slackige boxaren Rocky Balboa från Philadelphias mindre bemedlade områden?

Troligen inte. Producenterna Irwing Winkler och Robert Chartoff fattade dock intresse för grabbens manus och ville köpa det (för en billig struntsumma givetvis). Den envise Stallone hade dock så mycket pondus, kaxighet, att han endast gick med på att sälja storyn om han själv fick spela huvudrollen.

Filmbolaget United Artist hade dock sina dubier, vem VAR den här tjommen egentligen!? Gick dock till slut med på kravet, men kapade budgeten med hälften. Skulle mer pengar behöva plöjas ned fick producenterna Winkler och Chartoff personligen ställas till svars. Vilket de accepterade…och naturligtvis drogs budgeten över. Winkler och Chartoff belånade sina hus för att kunna lösa finansfrågan…och resten är så kallad historia!

Faktiskt den första sportfilm som fått en Oscar för Bästa Film. Dessutom två guldgubbar till! För Bästa Regi (John G. Avildsen) och Bästa Klippning. Och inte nog med det… filmen var nominerad till ytterligare 7 Oscars! (bla bästa biroller och huvudroll) Historien om den jovialiske Balboa tar alltså sin början i den slummigare delen av Philadelphia. Stallone, kanske klädd i filmhistoriens värsta streetoutfit med svart fedora, svart skinnpaj och avklippta handskar, hasar sig runt som någon sorts inkasserare åt den lokale lånehajen. Uppenbarligen är grabben ganska bra på att boxas också, men det är inget som han tydligen själv fäster så stor vikt vid. Ett par dollars då och då i den lokala sunkiga boxningsringen för att möta nån halvtaskig lirare. Ödet vill dock att Rocky snart kommer att få sin största chans i livet när skrytglade mästaren i tungviktsboxning Apollo Creed (Carl Weathers) behöver en lättboxad motståndare för att ytterligare befästa sin storhet.

Första filmen om Rocky har inte sin största tjusning, eller storhet, i boxningsscenerna.
Nej, det är när det INTE handlar om boxning filmen är som mest fascinerande. När Rocky vandrar runt på de slitna gatorna, pratar och snackar med alla, framstår som den vänligaste tjomme som någonsin befolkat denna bistra del av staden. När Rocky dessutom får ögonen på den blyga och försiktiga Adrian i Talia Shire´s skepnad, ja då gott folk blir det näst intill snudd på liten filmmagi mellan de två. Uppenbarligen såg regissören Avildsen (som senare skulle återförenas med Sly i Rocky-sagan) och Stallone kanske hur bra scenerna mellan Rocky och Adrian funkade. Och det märks genom rutan. De båda känns så härligt naiva och oförstörda. Så tonårigt försiktiga mot varandra. Rocky brassar på sina stundtals lite pinsamma skämt och kommentarer, men visst ser man att skygga Adrian uppskattar det. Om man inte känt någon sympati för den ganska opolerade Rocky fram till hit, smälte man garanterat till hans försök att flirta upp Adrian. Här kommer också den vresige men godhjärtade Mick (Burgess Meredith) och hans gym in i handlingen. Kanske Mick sett något hos Rocky i boxningstalang, men Rockys ovilja att underkasta sig sportens hårda disciplin och mest lulla runt, tycks ha förargat den hese gamlingen. Det roliga är ju att Rocky först inte tycks så speciellt intresserad. Först efter att Mick läst lusen av honom och hojtat om talang (”you have a heart like a lion…but fights like an ape..!!!”), drömmar och viljan av att bli något, fått fäste…tycks Rocky ta tag i situationen.
Nya vindar är dock på väg in!

Creed och hans entourage utser Rocky som den lycklige skit som ska få chansen att gå en 15-ronders mot Mästaren.  Det sägs att Stallone vävde in ganska mycket av sin egen frustration, att inte lyckas i Hollywood vid den här tidpunkten, i manuset runt Rockys person. Dags att lägga sig i träning. Fortfarande är allt runt Rocky-figuren så härligt oborstat…oslimmat…och lite low key. Rocky springer på gatorna i långkalsonger…typ.., slår på djurkroppar i det slakteri där Adrians buttre, tjurige, förolämpande, men UNDERBARE bror Paulie (Burt Young) jobbar. Paulie skräder inte orden. Saknar hyfs och säger bara rakt ut vad han tycker. Ju längre åren gick och ju mer filmer som kom…undrar man ju egentligen hur Rocky stod ut med gubbens eviga gnällande. Lite ironiskt är det ju också det som är en av tjusningarna med denna saga…de oförlikneliga karaktärerna runt vår favoritboxare. De som hör ihop med honom på alla sätt. Stallone själv matchar sin karaktär på ett sätt som gör att man naturligtvis aldrig hade kunnat se någon annan i rollen. Han ÄR Rocky ända ut i det där lilla flinet i mungipan han får anledning att avlossa i parti och minut här. Överlag känns alla karaktärer så ”oförstörda” i det här stadiet. Rocky känns valpig och osäker, men ödmjuk och när det väl gäller…beslutsam. Dessutom ser han verkligen ”normal” ut i kroppen. Liksom Carl Weathers som Apollo. Ännu har inte den hysteriska kroppsfixeringen (som ändå smög sig in i kommande delar) slagit till. Boxarna ser faktiskt ut som riktiga boxare. Mer eller mindre.

Det jag upptäcker när jag nu ser om filmen så många år efter förra tillfället, är hur underbart romantiskt filmen också är! Inte som en mindblowing swept away-vind..mer som en liten, mysig, envis våg av kärlek som rullar in i bakgrunden och hjälper till att stärka både Rocky och Adrian i deras karaktärer. Dessutom har nog Adrian aldrig varit så söt som här. Hennes ”uppvaknande” hemma hos Rocky i dennes slummiga lägenhet är alldeles fascinerande magisk. Extra roligt att bakgrundsinfon berättar om en förkyld Talia Shire som inte ville smitta ned Stallone med för mycket intimitet..och en Stallone som på alla sätt försökte få henne att strunta i det. Avildsen var så nöjd med de tafatta scenerna som kom ut av detta så han behöll dem i filmen! Scenen vid skridskorinken är en annan underbar scen från dagens film som har fått lite ikonisk status. Dialogen sitter som gjuten och det känns som att skådisarna bara spelar sig själva rakt av. Just ögonblicket mellan Rocky och Adrian, när de är precis själva på isen. Kemin är obetalbar mellan dem i den här första filmen. Också den scenen kom för övrigt till genom en hittepå-habravink av Stallone i sista stund. Från början var det meningen att runt 300 statister skulle åka runt på isen med Stallone och Shire. Dessvärre hade man inte råd att hyra folk överhuvudtaget så Stallone skrev snabbt om scenen till det vi ser i filmen.

Den första av många kommande slutfighter bjuder såklart på sportdrama av bästa klass. Underdogen mot Mästaren. Rocky verkar till en början mest glad över att få vara i ringen med Mickey vid sin sida. Mästaren storskrävlar, publiken tjoar och allt ska väl bara liksom gå efter planerna. Här är det då dags för oss som tittar att för första gången stifta bekantskap med Rockys adelsmärke; envisheten och att aldrig ge upp. Ta stryk och alltid komma tillbaka. Apollo inser ganska snart att det inte vilken femöresboxare som helst han är uppe mot. Osäkerhet är såklart en champs värsta fiende.

Varje sportfilm, och boxningsfilm i synnerhet, måste ju ha bra actionscener. Något som möjligen hela Rocky-sagan lidit av är ju den ”filmiska” boxningen som utövats. Rundpallar av guds nåde. Rena mördarslag som i verkligheten hade skickat även den hårdaste av hårda rakt ned i canvasen. Och hålla en gard uppe verkar aldrig ha existerat i Rocky-universumet! Samtidigt kan man inte gnälla om det för mycket, en stor del av filmernas framgång och recept bygger just på att Rocky SKA få hysteriskt mycket stryk..att vi ska känna smärtan innan vi får uppleva triumfen. Som åskådare har det alltid lockat oss att se folk få stryk på film. Och se dem ge igen! Rocky-filmerna förpackar kanske egentligen bara en del av våra drifter i snygga kostymer, och serverar med känslor som tilltugg. Här är dock boxningen inte lika kliniskt genomförd. Det ser ganska verkligt ut (även om vissa kameravinklar avslöjar att en del slag aldrig träffar) , känns ganska verkligt…och 80-talets hysteriska MTV-klippning hade inte sett dagens ljus ännu. Underdogens möjliga triumf byggs upp bra mot slutet. Apollos otålighet och hans plötsliga insikt om att grabben tvärs över golvet faktiskt inte är ett dugg imponerad av Mästaren, får honom i gungning. Rocky å sin sida är färdig att kasta in handduken men vägrar låta Mick bryta matchen. Här finns plötsligt chansen till stordåd! Inte minst för sig själv.

Och det är nu som manuset, eller Stallone om ni så vill, visar sin totala storhet. Där säkerligen nästan alla historier hade tagit den enkla och publikfriande vägen till finalen, tar Stallone då den (kanske) oväntade. Han låter sin Rocky få stanna kvar i just det enkla, och samtidigt det som gör honom till en VINNARE i sin egen situation. Rocky åtnjuter folkets respekt, visar att han faktiskt kunde göra skillnad för sig själv. På ett sätt som känns genuint och faktiskt riktigt realistiskt! Kanske den första och sista gången i hela sagan? Nej fel där, en liten smak av den fina fingertoppskänslan skulle komma i sagans elfte timme…men mer om det just DET senare i temat!

Rocky filmades på bara 28 dagar, vid vissa tillfällen på plats i Philadelphia under enkla former. Många av Stallones löpscener genom gatorna i Philly är filmade guerilla-style från en bil där Avildsen satt och gav order. Folket runtom den kutande Stallone hade således ingen aning om att en film höll på att spelas in! Här också för första gången den ikoniska tagningen på en Rocky som springer uppför trapporna till Philadelphia Art Museum!

Man kan heller inte skriva om Rocky utan att nämna det fantastiska musikaliska ledmotivet av Bill Conti. Snacka om att det etsat sig fast i våra hjärnor! Fanfaren till den rullande titeltexten! Eller..”Gonna fly now”! Vad vore Rocky utan detta?!
Filmen blev naturligtvis den mest inkomstbringande under 1976 och folk vallfärdade till biograferna för att se Rocky Balboa med lejonhjärta utmana både sig själv och Apollo Creed. Filmens obligatoriska slufight är helt klart än av de bättre i sagan, måhända inte lika snygg och snabb som de senare skulle bli. Men likväl effektfull i all sin enkelhet.

Rockys största förtjänst ligger dock inte i boxningen utan i det som händer i alla andra scener. Det är ett härligt drama från tuffa kvarter och ett underbar romantisk kärlekshistoria. När Rocky i slutscenen nästan desperat ropar efter Adrian och hon svarar sådär med sin veka röst… och tårar i ögonen..ja då sitter jag banne där själv med känslorna utanpå och är beredd att stämma upp i gråtkalaset!
Filmmagi igen!

Första delen av Stallones episka saga är kanske inte den snyggaste. Men nog den VACKRASTE. Premiärmötet med Rocky Balboa och hans närmaste får hjärtat att vibrera av oförställd glädje.
En mycket fin avslutning på 119 minuters sportdrama av bästa märke. Skulle Stallone överhuvudtaget kunna ta det här vidare? Ville han det? Vi vet ju såklart svaret.

Men frågan är om det någonsin har varit bättre än där och då…. i detta första kapitel.

Härnäst:
Apollo nöjer sig inte…vill ha ny match. Rocky upptäcker att vardagslivet inte riktigt blir som förr….och boxningsactionen tas till grisigare, tuffare, nivåer!
Dags för nya utmaningar i Rocky II!

Enhanced by Zemanta
Dec 30 2013

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.

Nov 26 2013

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Aug 31 2013

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!

Jul 2 2013

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Jan 22 2013

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Nov 2 2012

Tema Western: Dansar med vargar (1990)

Man har ju undrat om man någonstans i detta temarace ska få chansen att dela ut full pott på betygsskalan. Om det finns en western med så mycket känslor, innehåll och djup så att upplevelsen blir total. Oddsen är inte nådiga såklart, men äntligen har turen kommit till en film som talade till mitt westernhjärta på alla de sätt som finns och det här är NATURLIGTVIS ett i allra högsta grad fullvärdigt bidrag till temat…

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen och en sann njutning för en westernnörd och älskare av denna tidsålder.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar (Costner själv), desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armén har…för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

”mig äger ingen!”

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

kul med nya kompisarna

 Naturligtvis var detta inte ett helt lätt projekt att genomföra och Costner själv fick kämpa ordentligt för att få filmen till biosalongerna. Bla ville inget bolag först plöja ned så mycket pengar på en western i skarven 80/90-talet, lite talande kanske för hur svag genren var just då sett till statusen (trots framgången med tex Silverado)…speciellt inte när budgeten rätt snabbt överskreds med råge.  Snäll-Kevin fick därför lassa upp en ansenlig summa pengar ut egen ficka…pengar som han ju rätt snabbt tjänade igen på de mastodontiska inkomsterna som klirrade in under de kommande åren.

Filmen är lång, även i den officiella bioversionen, 181 minuter men finns (naturligtvis) i ännu längre format… då bla en fyratimmarsversion finns att tillgå för den som är hugad och verkligen vill djupdyka i historien.

Dansar med vargar är en således enligt mina subjektiva åsikter en storslagen film, ett magnifikt fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet. Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla. Udda ”western” möjligen, men i allra högsta grad passande i temat och här stänker stjärnorna in!

Aug 31 2012

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Aug 14 2012

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Apr 25 2012

The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Maj 26 2011

Blue Valentine (2010)

Oj vad det gör ont att se den här filmen. Ont i magen, ont i sinnet. Det är som att få ett känslomässigt stenhårt slag där det känns som mest. En brutal djupdykning i två människors vardag där det triviala och rutinmässiga ersatt det fina, det längtansfulla och det vackra.

Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) befinner sig på den nedåtgående spiralen i sitt äktenskap, medelåldern knackar på dörren och livet består av…tja vadå?. De ser inte längre varandra och det är närmare till glåporden och hånfullheten än till ömheten. Det är bilden av familj på väg att falla sönder, med ett barn som vittne på första parkett. I ett sista försök att rädda vad som möjligen räddas kan, tar Dean med sig Cindy på en kort motellvistelse över natten för att de ska kunna hitta något gemensamt igen.

Samtidigt får vi i återblickar se det som en gång förde de två tillsammans och hur deras relation startade, något som mycket snillrikt och effektfullt klipps in i den pågående konflikten som utspelas i nuet vilken är obehaglig i kontrast till dåtiden som är förväntansfull och charmig med två osäkra individer som via omständigheter växer allt närmare varandra.

Det är en sorgsam film. Men också vacker och vid ett par tillfällen roande. Man vill så gärna att Dean och Cindy ska hitta tillbaka till…DET igen. Historien glider långsamt längs den destruktiva själsbanan vilken det inte tycks finnas någon återvändo ifrån. Mitt i alltihopa är det snyggt gjort också, detaljer som fångar stämningen i filmen…allt från de sunkiga tapeterna i Cindys flickrum till de taskiga trash-tröjorna Dean bär till sin begynnande flint med cigaretten i mungipan. Det är närgånget, naket och utlämnande spelat av de två personerna i centrum.

Ryan Gosling och Michelle Williams äger totalt varenda filmruta de är i, och jag köper till tvåhundra procent att det verkligen är ett par på riktigt som krisande utkämpar ett förödande slag där känslor och kärlek står på spel. Hans intensiva, nästan maniska, förtvivlan och hennes återhållsamma desperation får mina sinnen och ögon att tåras av medlidande, jag sitter och skriker åt de två att fixa det och det är sannerligen en pärs att ta sig igenom denna historia utan att känna. Utan att tycka.

Regissören Derek Cianfrance låter de två huvudpersonerna hållas, låter scenerna ta sin tid och låter framför allt det osagda hänga i luften som en obehaglig tyngd.

Blue Valentine är naturligtvis en av de bästa filmerna som kom förra året, kanske den bästa, och givetvis den bästa jag själv sett hittills i år. Historien tycks även ha drabbat både Fiffi och Filmitch på liknande sätt. Det tog sannerligen ett bra tag att skaka av sig känslorna efter att ha sett den. Om man någonsin gör det.

”I didn’t want to be somebody’s husband and I didn’t want to be somebody’s dad, that wasn’t my goal in life. But somehow it was. I work so I can do that.”

Jan 13 2011

Toy Story 3 (2010)

1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade Toy Story premiär. En galet bra film med förbluffande effekter och gjord med en teknik som var rent sagolikt häpnadsväckande. Året innan hade man gråtit och njutit till Lejonkungen och hänfört viskat tillvarandra att ”nu har nog Disney i alla fall överträffat sig…tusan vad bra!” Men bara ett år senare alltså skulle det visa sig att det mytomspunna företaget hade ett ess till att spela ut. Toy Story var en film som vartefter rullade konstant hemma i videon kan jag säga, med två knattar lystet sittandes framför tv-rutan.

Det Toy Story fångade i teknik och känslor lyckades också Toy Story 2 med, trots att man trodde att det knappast skulle vara möjligt. Nyhetens behag var ju liksom borta, nu hade vi ju bekantat oss med den nya tekniken och sättet att göra animerad film. Men det var bara att återigen buga inför Hollywood och dess förmåga att förvandla något bra till nästan ännu bättre, mycket genom att utveckla storyn och ta det ett steg längre utan att upprepa sig. En rätt bra konst i dessa uppföljar-tider vi ändå lever i. En sak som jag alltid älskat med dessa filmer är att de både tilltalar barnen och de vuxna. På ett snyggt sätt lyckas alltid filmskaparna smyga in en släng av lite skön vuxenhumor och listiga filmreferenser utan att det känns som att det siktar över barnen, om ni fattar vad jag menar? Tvåan gjorde självklart lika stor succé hemma i the House of Flmr.

11 år efter del två har vi nu alltså den avslutande trean här. Och var jag för ett ögonblick rädd att sinnet, tiden eller fantasin skulle ha sprungit ifrån mig å det grövsta känner jag snabbt ett bubblande pirr och en glädje i kroppen bara ett par minuter in i filmen. Allt är sig likt och det känns sannerligen som att återse ett par kära gamla vänner. Eller som Eagles sade när de återförenades i mitten på 90-talet…; ”vi hade egentligen aldrig slutat…vi tog bara en liten paus…”
Åren har dock gått och Andy har blivit en stor grabb, redo för utflytt från pojkrummet och vidare till collegestudier. Men vad ska hända med de älskade leksakerna? Alla oroar sig naturligtvis, speciellt Woody som ju ändå varit Andys number one i samlingen. Det visar sig att Andy har stora planer för Woody, han får hänga med till College och de andra får åka upp på vinden. Nåja, det kunde ju vara värre. Och naturligtvis blir det det. Genom ett missförstånd finner sig plötsligt leksakerna på ett dagis, dit de blivit skänkta. Ett dagis som kommer att te sig som rena fånglägret, styrt av den till synes godmodige björnen Lotso…

Ja, vad ska man säga? Återigen en lysande historia som tar våra figurhjältar ännu ett steg längre och behåller samtidigt humorn, tempot och lyckas av bara farten introducera ett gäng nya karaktärer som inte går av för hackor. Extra kul att Barbie och framför allt sköne fåfänge Ken får lite tid i manuset. Ja det är sannerligen en lysande film som hoppar mellan att framkalla skrattanfall och en klump i halsen som extra krydda till tårar som börjar fylla ögonen. Rent tekniskt är det briljant utfört och Pixar spänner musklerna ännu en gång för att visa vart skåpet ska stå. Vem ska kunna slå dem på fingrarna inom avdelningen animerad teknik inom den närmaste framtiden? Ingen säger jag.
Har man möjlighet ska man självklart se filmen med originalljud för att än en gång få njuta av Tom Hanks och Tim Allen och deras sköna repliker. Även Joan Cusack, John Ratzenberger och Don Rickles återvänder naturligtvis i sina respektive röstroller som Jessie, Hamm och Mr Potato Head. Nya i gänget är Ned Beatty med lurigt behaglig röst till björnen Lotso och Michael Keaton i en galet skön tolkning av Ken. Strålande.

Toy Story 3 är tokigt bra och en glädjespridare i kroppen. Inte på något sätt upprepar den sig utan det känns verkligen som framåt hela vägen. Gärna i ett omtumlande och svängigt tempo, med korta uppehåll för dragandes i de rätta känslosträngarna. Ännu en omedelbar favorit såväl hos barn som hos oss filmälskande vuxna. Dessutom är det en värdig och fin avslutning på en trilogi som hållit stora delar av en generation som sällskap under åren som rullat förbi. Slutscenerna är både rörande och fina på ett sätt som få filmer lyckas uppnå.
2010 års bästa film säger jag!

Sep 3 2010

Dansar med Vargar (1990)

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se om det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen nu när jag ser den igen ett antal år senare.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar, desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armen har för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

de fria viddernas man

Dansar med vargar är en storslagen film, ett fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet.

Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla.

Jan 25 2010

Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp.  Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.

Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.

Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.

Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.

Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.