Nov 3 2014

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

Nov 2 2014

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…

 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.

Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Okt 31 2014

The Town That Dreaded Sundown (2014)

Staden_posterMer meta än såhär blir det knappast.
Och det på självaste Halloweendan också! Great!

Vi får alltså en sorts ”sequel/reboot” till den gamla B-rullen från 1976. Inte en ren nyinspelning som man skulle kunna tro. Det handlar återigen om de verkliga Texarkana Moonlight Murders 1946. Här utgår man från de otrevliga morden, och att det kom en FILM på 70-talet! En film som nu vevas på stadens drive-in-bio för att ”hedra” händelsen. Mycket märkligt. Och mycket underhållande grepp på hela historien måste jag säga. Dagens regissör Alfonso Gomez-Rejon nöjer sig inte bara med det utan klipper friskt in både dokumentärbilder från mordfallet och bilder från förra filmen i handlingen. Funkar fint också!

Jamie (Addison Timlin) är filmens protagonist vilket runt allt kretsar. I början smyger hon och möjlige pojkvännen iväg från filmvisningen på drive-in-bion. Big mistake. Snart upprepar sig den horribla historien på ortens ”lovers lane” och hela staden går bananas. Igen. Jamie överlever men kan inte släppa det som hänt. Inte minst vaknar hennes nyfikenhet (naturligtvis) till liv och hon bestämmer sig för att undersöka mer om både morden på 40-talet och turerna kring den första filmens tillkomst. Under tiden fortsätter dagens designated slasher i karaktäristisk huva att slå till med jämna mellanrum.

the-town-that-dreaded-sundown-2014-2

här vankas andra bullar

Överraskande bra drag i den här rullen ändå. Inte alls lika pajjig som man skulle kunna tro. Kan det vara sättet manuset hanterar storyn? Det är både en regelrätt slasher och ett stycke deckarhistoria. Givetvis hör det till genrens natur att huvudpersoner och annat löst folk är ute och PROMENERAR i kvällsmörkret trots att en maskerad galning härjar i bygden. Sånt får man ju leva med…och görs det tillräckligt effektivt får man väl ge fan i att klaga.

Timlin agerar bra som Jamie, påminner ibland om favvosen Zooey Deschanel. Extra plus också till rullen för att den slänger in lite gamla rävar som Gary Cole, Veronica Cartwright, Ed Lauter och Anthony Anderson (som får vara lite seriös för en gångs skull). Det kanske bästa är att vi får en dåre i huva som inte lägger fingrarna i kors och drar ut på mordscenerna. Han slår till snabbt, brutalt och effektivt. Inget jamsande här inte. Givetvis snor också rullen friskt från andra klassiska  filmer i både scener och upplägg….men återigen: görs det snyggt och effektivt (och man är på rätt humör) sväljs det lika smutt som en smakrik IPA-öl!

Summasumarum: udda men smart take på hela storyn, bra slasherfrekvens och på det hela taget snyggt gjord rulle (ibland filmad med ett sorts filter som gör 70-talskänslan härligt närvarande). En film som absolut bör avnjutas vid sidan av alla andra galna mördarrullar en weekend som detta.
Bra underhållning!

Okt 30 2014

Wer (2013)

wer_posterOjojoj, precis när jag sitter på kammaren och funderar på om den här ”obehaglighetsveckan” på bloggen verkligen inte ska kunna bjussa på något mer än bara ettor och tvåor i betyg…så dyker den här upp i min hög. Tack och bock för det!

Vi tar oss till Frankrike där det unga amerikanska paret med son är ute och campar. Via FF-bilder (jaja..) ser vi snart att det går direkt åt helvete när något otäckt lurar i buskarna och såklart gör processen kort med familjen. Och så är det ju fullmåne också. Jaha ja du fattar.

MEN, var inte för snabb nu i din fördom.
Här en rulle som ÄNTLIGEN kanske ger lite upprättelse till den ständigt misshandlade myten om varulven. Det finns hopp med andra ord. Och till på köpet en ganska sansad och modern take på legenden som inte alls hemfaller i en massa sliriga sagomyter och klyschor (okej ett par). Mer ett murrigt kriminaldrama med full fart, perfekt klass på det goriga och synnerligen otrevliga baksidor av det som från början verkar vara ett glasklart fall med mord begånget av en vettvilling på landsbygden. Fransospolisen som utreder anser fallet klappat och klart då man ganska snabbt lyckades ringa in kufen Talan (Brian Scott O´Connor) som misstänkt. Unga amerikansk/franska advokaten Kate (A.J. Cook) får uppdraget att försvara den gigantiske Talan med märkligt hårsvall och kroppsbyggnad. Kate går såklart all-in med sina medhjälpare för att bevisa att Talan nog är oskyldig eftersom han är sjuk och inte kan röra sig speciellt bra. Dessutom KAN det finnas ett annat skäl för myndigheterna att så snabbt vilja få Talan inför rätta och helst inlåst.

wer_pic

crazy farmer, sjukling eller….Mads Mikkelsen?

Som sagt, ganska mycket full fart hela tiden. Bra driv i storyn som mixar folklore med mer konventionell kriminalare…men visst…den är ju klassad som en ”horror/mystery” av en anledning. Såklart. Scott O´Connor har ENORM utstrålning som den tyste och mystiske Talan, Cook sparrar helt okej som hans advokat och resten av gänget gör precis vad de ska. Snyggt och rappt filmad, intensiv och actionstinn när det behövs, och det känns inte på långa vägar som en B-rulle! Det gamla pålitliga Rumänien får föreställa Lyon med omnejd och det funkar det med. (Östeuropa IS the new black remember..?)

Jag svingar min gubbkeps och hävdar att detta kan vara den film som tar tillbaka The Werewolf i leken på allvar, efter alla år av misshandel i diverse rullar (ja jag blänger surt på Twilight-helvetet!).
Ett sådan fin favorit hos Flmr i mytologin  (eller hur Henke och Sofia!?) förtjänar en liten uppgradering. Vilket var på tiden.
Jag belönar med fyra fina ylanden och stjärnor!

Okt 29 2014

Nurse (2013)

Nurse_posterMen för i helvete.
Vad har vi här!? En sorts slasher/sort-of-soft-porn-rulle om en kvinnlig seriemördare som går bananas!?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot kvinnliga seriemördare som gör livet surt, främst för slemmiga snubbar, men det får också vara lite stil på det hela.
Inte ett hopkok av effekter och skamlöst exponerande av kvinnliga kroppar bara för att man tror att rullen blir häftigare för det. Inget fel på sex, men lite balans skadar aldrig.

Eller…nånstans i rullen börjar jag fundera på om man ska se den som en galen svart skröna, en filmad serietidning? Kan så vara, men i så fall ställer jag mig först i det ledet som har lite svårt att underhållas här. Det är absolut inget fel på ”serietidningsfilmer”, varken i story eller visuellt utförande. Det jag retar mig på här är att regissören, en Douglas Aarniokoski inte tycks våga lita på själva storyn som sådan utan måste trycka in klyschiga erotiska undertoner i allt. Både handling och i det som syns i bild. Vi får således en handling delvis förlagd till ett murrigt sjukhus där sköterskor uppträder i korta ”nurse outfits” och strumpebandshållare. Check.

I fokus den mystiska sjuksköterskan Abby (Paz de la Huerta) som på nätterna extraknäcker som mörderska då hon hånglar upp otrogna män och tar dem av daga till höger och vänster. Att Abby tycks komma från en svår barndom är inte så svårt att räkna ut. På sjukan där hon jobbar får hon snart kontakt med den nya sköterskan Danni (Katrina Bowden) och tror sig ha funnit en speciellt vänskap med henne. Ett nära band som knutits. Kanske lite för nära för att Danni ska tycka det är ok dårå. Att reta upp Abby kan dock få sina konsekvenser. I grunden inte en helt idiotisk historia, men den slarvas bort i en kaskad av stolpiga repliker, knasig ologik, sidospår…och att man tycks välja att lägga fokuset på HUR nakna de kvinnliga skådisarna ska kunna bli i olika scener .

Nurse 3D

aldrig reta upp en sjuksyster!

Största kängan idag går till huvudrollsinnehaverskan Paz de la Huerta, maken till USEL skådis har jag faktiskt inte skådat på bra många år. Hon är helt OTROLIGT dålig! Noll inlevelse i sättet att agera. Nästan, men bara nästan, så det blir lite roligt att se på henne bara därför. Hon kanske är en Hubbot slår det mig? Varför tog man in henne? Å andra sidan tycks Huerta inte ha några som helst problem med att kasta kläderna mest hela tiden och kuta runt näck..så det är väl anledningen kanske.

Bara yta. Ingen känsla. Splashiga effekter (speciellt mot slutet) och ett manus som glömde bort att det kanske fanns en ganska ok story om man inte hade varit så förbannat såld på att spela på sexet hela tiden. Visst ja, Judd Nelson var visst med också. Var han näck? Ja nästan, fast inte på ”det” sättet. Hade ni väntat er annat?

Okt 28 2014

Extraterrestrial (2014)

extraterrestrialEn liten crossover i Halloweentider. Why not?
Här har vi den obligatoriska utflykten till den ensliga stugan, eller i det här fallet, rätt moderna fritidshuset. Deltagare; de klyschiga unga, snygga som tar chansen till party-party och hångelfräsigheter.

Och så kryddar vi dagens ganska fantasilösa uppställning med ett gäng intruders…från rymden! Space invaders! Typ! Jahaja, långväga badasses som gör livet surt för rullens huvudrollsinnehavare alltså. Istället för skogstokiga yxmördare i mask. Kan det funka? Kan upplägget rentav vara lite halvkul? Jag svarar ja på det sista…men muttrar lite trött njääää på det första.

Inga konstigheter i setupen annars. Stugan tillhör en av utflyktsdeltagarnas mamma och ska nu säljas. Snygga foton ska tas på kåken till annonsen som ska läggas ut. Dottern (Brittany Allen) ombesörjer detta i kombo med liten utflykt. Snart börjar dock otrevligheterna rada upp sig som på beställning. Först som ett ganska dåsigt avsnitt av Arkiv X, sedan med mer klyschiga effekter. Vi får också en dystergök till polis (Gil Bellows) som åker runt och undersöker ”konstiga händelser” i trakten.

extraterrestrial_pic

inga rysligheter utan regn

Bakom manuset i dagens hittepå står ”The Vicious Brothers” (artistnamnet!), som senast skapade Grave Encounters-rullarna Den här genrekombon ser på papperet ganska kul ut, men saggar tyvärr rätt ordentligt i mitten, för att sedan dåna in i en final som bara är för mycket! Här borde de konstnärliga bröderna ha killat sina darlings ordentligt! Gosh!

Proppfull med klyschor, de tröttsamma ni vet, de dumma besluten och ologiken. Viss klippning ställer jag mig lite frågande till också. Bäst med hela filmen är att gamle räven Michael Ironside dyker upp som konspirationsbesatt gammal veteran. Tyvärr för lite speltid på honom. Lägg också till ett par sekunder EFTER den katastrofala avslutningen på filmen, då en liten lagom skön twist ändock har tryckts in. Tyvärr hjälper inte det upp helhetsbetyget.
Trots ett par hedersamma effekter och goda intentioner i genreöverskridningarna.
Tvåan är bräckligt svag.

Okt 27 2014

The Strangers (2008)

the strangersParet James och Kristen (Scott Speedman och Liv Tyler) kommer sent en kväll till den avlägsna Stugan.
Helt klart besvärade av något som från början skulle vara desto mysigare och romantiskt än vad som nu verkar bli fallet. Filmens första klyscha rullar direkt igång när James en stund senare deklarerar att han ”behöver ut och köra en sväng för att rensa tankarna”.

Så, häpp, ni fattar ju redan att det rör sig om ännu en av alla dessa homeinvasionthrillers.
De som tycks poppa upp i parti och minut. Regissören och manusmannen Bryan Bertino ska dock ha cred för att han ganska snabbt lyckas skapa lite obehaglig stämning i stugan, utnyttjar dess vinklar och vrår och skuggor på ett bra sätt. Och även dess omgivningar. Liv Tyler är möjligen lite för övertydlig med sin stigande panik, men okej då, hanterar sin roll rätt trovärdigt i början i alla fall. Speedman går från ledsen snubbe till arg snubbe, och däremellan vet man inte riktigt vart man har honom. Vilket ju är ganska bra egentligen.

Bertinos manus blandar vilt med lågbudgetstilens alla ingredienser av ljud, skuggor och det som aldrig ses i bild. En och annan gorig effekt får också utrymme, men känns i sammanhanget rätt malplacerad då den övriga visuella stilen skulle räcka gott. När ”katten väl är ur lådan” blir det naturligtvis mer standard-smy-smyg-betonat och med ens lite tråkigare.

strangers_pic

”WTF!!? ”bara” en tvåa i betyg!?”

Och då tappar tyvärr rullen direkt. Som vanligt i filmer av den här sorten gör huvudpersonerna dessutom helt idiotiska OLOGISKA saker som en vanligt person, om än vettskrämd, aldrig skulle ha gjort. Och börjar filmkaraktärer pyssla med sådana ”stunts” i en rulle, speciellt i en miljö som den här, kan man inte riktigt släppa det (även om det är så det ”ska” vara i sådana här rullar) utan sitter mest och muttrar lite lagom grinigt i väntan på finalen.

Rullen sägs ”vara inspirerad” av verkliga händelser i norra Kalifornien 1981, och som vanligt låter det alltid lite fräsigare att skylta med sådant i förtexten (även om likheterna är pyttesmå).
En okej rulle som framkallar en del obehag men faller i den där jolmiga fällan med klyschor och irriterande ologik…och lyckas därmed inte skrämma upp mig nämnvärt.
För det var väl tanken?

Okt 25 2014

Draft Day (2014)

Draftday_posterSportfilmsdrama. The American Style.
På det där, numera, vuxna sättet.

Tänk dig Moneyball. Fast här om amerikansk fotboll. Då har du en rätt bra hum om vad det här handlar om. Jag skrev nyss ”på det vuxna sättet” (knasigt ordval kanske..men du fattar..?). Kanske för att den här rullen i första hand vänder sig till alla som är mer intresserade av spelet bakom kulisserna med att sköta och forma ett lag, än att ta del av själva spelet.

Och liksom i Moneyball funkar det lysande! För den som är rätt såld på ämnet alltså bör tilläggas..

Kan filmer om siffror, statistik och andra märkliga uppgörelser och turer i den amerikanska proffsidrotten verkligen vara underhållande?
Tja, jobba fram ett manus som lyckas komba allt ovanstående, viss realism om hur det KAN gå till i de olika ”war-rooms” i klubbarna, ta in en rutinerad regissör och slutligen sätt en skådis som har brutalkoll på läget i centrum…så är du nästan hemma. I alla fall bland de som gillar dialogdrivna rullar där tonvikten läggs på vad som SÄGS, inte hur många smällar eller skottsalvor eller biljakter som får plats under två timmar.

Idag får vi Kevin Costner, här den stabile Costner, som ikläder sig rollen som Sonny Weaver Jr, General Manager för fotbollslaget Cleveland Browns. Den stora drafting-day står för dörren, ni vet den dagen när alla klubbar ska välja i olika rundor och försöka knyta till sig framtida supertalanger. Här har vi en pressad GM nu då som måste försöka komma fram till hur han vill ha det. Givetvis finns staben runt honom som försöker råda och analysera. Där finns också ägaren till laget (Frank Langella) som har sina synpunkter, coachen (Dennis Leary) som vill säga sitt, fansen som kräver ett rätt beslut som kan betyda en framgångsrik säsong.

Och så har vi Sonny själv, lite i skuggan av sin legendariske far i klubben. Vi har också hans privatliv som även inbegriper den alerta klubbadvokaten Ali (Jennifer Garner).
Med andra ord, lite som vanligt i sportdramer.

coachen och GM inte helt överens, och klockan tickar…

Är detta en film för alla?
NEJ säger jag direkt! Du måste tycka speciellt mycket om den där sortens drama som just filmer om sport, som inte visar själva sporten, kan trolla fram i sina bästa lägen. Här bygger nästan allt på spelet i styrelserummen, de olika överenskommelserna man tycks ägna sig åt mellan klubbarna, vem som ska få välja vem i de olika rundorna osv. Det sedvanliga rävspelet.

Jag är ju en sucker på just sådant, och icke helt obevandrad i den amerikanska fotbollsmiljön njuter jag totalfokuserat av det som händer! Ivan Reitman (ja DEN Reitman!) bakom kameran vet PRECIS hur han ska styra ett sportdrama som är ”on the clock”, filmen börjar ju när det är prick 12 timmar kvar till den stora Draften. Alla rutinerade rävar, från Costner till Leary, Garner, Langella och en hoper andra i större och mindre biroller, ser till att det stundtals, KANSKE, känns som det är ett Aaron Sorkin-manus jag skådar. Vilket det alltså inte är.

JAG ger en totalfokuserad STOR tumme upp för den här rullen.
Jag älskar amerikansk sportdramatik. Speciellt den som utspelas i kontorsrum, över telefonledningar, genom walk-and-talk-dialog i korridorer och som även lyckas innehålla en härlig dramatisk final från den stora Draft-galan i New York. Costner genomstabil här. En klippa. Det måste bli kanonbetyg på rullen.
MEN…har du svårt för genren kanske du ska undvika. Märk väl.

Okt 24 2014

The November Man (2014)

novemberman_posterÄr östeuropa det nya svarta i actiongenren?
Flyg in ett gäng skådisar och utnyttja de olika städerna till att föreställa allt från Prag, Moskva…..och till och med Paris i vissa lägen. Eller som här, låt hela (nästan) handlingen utspelas i Belgrad.

Men aj sicket elände.
Trots en tuff titel på filmen och en gammal räv som frontar. Tyvärr får vi en trött, TRÖTT, Pierce Brosnan som fd CIA-hejduk. Grånad, sliten och man kan i värsta stunder tänka sig att typ just 007 skulle se ut såhär om han pensionerat sig och inte hade mycket annat att ägna sig åt i livet. Vår man Devereaux (Brosnan) dras in i skumraskheter i Moskva, när gamla synder poppar upp till ytan igen…som det så snyggt heter.

Jaha, det är såklart den gamla frågan om VEM man kan lita på i spionernas värld. Den helt igenom oengagerande storyn drar alltså snart vidare till Belgrad där det svingas friskt i manuset till höger och vänster. Vi får också Olga Kurylenko med vattentunn roll som ska vara Brosnans sidekick, men som blir ett påhäng. Storyn är märkligt hopsatt, eller är det klipparen vi ska skälla på? Som att det är ett rejält hafsverk som ingen riktigt velat styra upp. Personer kommer och går, konstiga grejer händer som inte avslutas.

November Man

”dammit bitches! jag är faktiskt 007 egentligen!”

Lite märkligt, då bakom kameran hittas ingen mindre Roger Donaldson…och han har ju inte gjort kattskitt förut om man säger så; Tretton Dagar, The Bank Job och den fräna 80-talaren Ingen Utväg för att nämna några. Här är han helt uppåt de östeuropeiska väggarna! Är detta de enda jobb han får nuförtiden? Det blir inte ens lättmjölk! För att skyla det värsta i storyn tycks orden ha varit att ösa på med gritty actionsekvenser titt som tätt. Jag retar mig på detaljer i storyn, i det visuella (ett HELT tomt lyxhotell!?! Inga andra synliga gäster!?!?), det konstiga sättet att driva handlingen framåt.

Mest irriterande är kanske ändå att gamle Pierce hemfaller åt sådana här sunkiga B-rullar. Uppenbart att han går på halvfart här, och då blir det också rejält pajigt. Duger knappt som ett avsnitt i valfri deckare på tv. Helt ointressant story. HELT.
Irriterande underkänt.

Okt 22 2014

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Okt 21 2014

Sex Tape (2014)

sextape_posterUnderbare Jason Segel igen! Och charmtrollet Cameron Diaz!
Här som gift par med barn, i hus och hela paketet. Klart de var som pilska kaniner i början av förhållandet! Värre nu när vardagen mest tränger sig på hela tiden och orken/lusten tryter. Här krävs nåt nytt. Som att Annie (Diaz) en barnfri kväll, i mer eller mindre berusat tillstånd, knäcker idén att de kanske borde göra en egen sexvideo! Äkta amatörporr homestyle. Stimulerar alla sinnen och hjälper till att trolla fram kaninerna igen såklart. Givetvis med det förbehållet att man dagen efter ska radera filen gubevars. Det var ju bara en rolig grej för stunden. Ha!

Teknikhandikappade dåren Jay (Segel) lyckas dock ganska omgående med konststycket att istället för radering skicka materialet upp i det mytomspunna Molnet! Stor panik och bara en tidsfråga innan kvarterets nya porrstjärnor är berömda! Jay och Annie har dock en plan, och härifrån….tja…blir det ju mest mayhem och komik av den högljudda sorten.

Som det ska vara i rullar som den här! Segel har själv varit med och petat i manuset tillsammans med bla Nicholas Stoller, och då vet vi ju hängivna fans vad som väntar. Läge för pinsamheter och låg humor! Bäst är Rob Lowe i rollen som proper chef med konstigt och illavarslande sidoliv när tillfälle ges. Liiite extrakul med Lowe´s medverkan här blir det ju också med tanke på Robbans egen sexvideo-skandal i början av karriären! Häpp!

KUL I KUBIK tycker jag således om dagens stolleprov. Jason Segel är hjälte och Cameron Diaz charmar alla till höger och vänster. Värsta TUNNA handlingen javisst!!! Men ack så underhållande om man är lagd åt det här hållet. Hade dagens par hetat Seth Rogen och Kristen Wiig hade jag inte klagat på det heller.
Humor under bältet med skön snusknivå som ändå lyckas toucha familyfeelgood!

Okt 18 2014

Flmr vs Filmåret 2006!

Dags för 2006.2006
Ett år som känns lite svagt, om man ser till andra årslistor. Här fanns inte sådär jättemycket att välja på när det skulle summeras.
Ett mellanår? NEJ, kommer vissa att hävda och visa på skillnaden.

Har jag sett för lite film från det här året?

Hursomhelst, nu är det som det är och då hittas allt från jönsiga flabbkomedier, en avdankad boxare, historiska återberättelser…till en fransos som smög in på listan.
Plus två kvinnliga starka regissörer. Trevligt!

Här kommer 2006:

***********************

10. Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby

talladega

Ojoj! Skojfilm av det flabbigare slaget. Kan en sådan verkligen ta sig in på en topp-10!? Japp, här skrattar man nästan hela tiden.
Jäklars alltså vad jag skrattade! Fast man måste nog tycka om Will Ferrell….jättemycket!

 

 9. Rocky Balboa

rocky

Finfin avslutning (?) på sagan om filmens mest kände boxare. Stallone lyckas med bedriften att återskapa första filmens charm, drama och avsluta med en realistisk fight. Allvarlig ton genom hela rullen. Trodde man inte i mitten på 80-talet…om man säger så.

 

8. Marie Antoinette

marie

Sofia Coppola visar stor konst i den här filmbakelsen med färger, musik och ett härligt bildspråk. Men också en tragisk historia.
Sin tids rockstjärnor? Kirsten Dunst mycket bra.

 

7. The Prestige

prestige

Det här var året då trollkarlsrullarna gick en match. Den här vinner på sin cast, Christopher Nolans (som vanligt) luriga intriger och en olycksbådande stämning som håller genom hela rullen. Mystiskt och spännande värre.

 

6. Stranger Than Fiction

strangerthan

ÄNTLIGEN fick Will Ferrell visa att han kan vara allvarlig också! Det är klart, liiite humor blev det ju såklart! En lyckad kombo.
Och Maggie Gyllenhaal!

 

5. The Last King of Scotland

the last king

Forest Whitaker ÄGER som dåren Idi Amin! Så fick han en Oscarsgubbe också.

 

4. Berätta inte för någon

berätta inte

Jag läste boken ett par år innan filmen kom. Det gjorde inget. Spänningen! Dramat! Franskt från sin bästa sida.

 

3. Red Road

red

Dyster. Glåmig. Oviss. Man vet direkt att det inte handlar om trevliga grejer här…men man kan inte sluta titta.
Sorglig film. Men bra. Mycket bra av regissören Andrea Arnold.


2. Casino Royale

casino

Bond tog tillbaka Bond!

 

1. Children of Men

children

Alfonso Cuaròn´s makalöst bra version av en dyster framtid där barn är bristvara. Livsfilosofi och oro.
En rulle som stannar i sinnet bra länge efter att man sett den.

 

övrigt: 

Bubblare: Blood Diamond, Departed

Skitvarning utfärdad: Silent Hill (totalt misslyckad filmversion av spelet. Urtråkig!)

Note: Varför inga länkar på filmerna #1 #6 och #7!? Svaret: jag har otroligt nog INTE skrivit någon recension om dem ännu här på Flmr!!!

*********

Som vanligt kollar du in vad övriga delar av filmbloggsgänget tyckte om det aktuella året här nedan!

 

Okt 17 2014

22 Jump Street (2014)

22JumpHahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.

Okt 16 2014

Deliver Us from Evil (2014)

Deliver-Us-From-Evil-PosterSå här mitt i oktober, när mörkret faller och Halloween står för dörren (IGEN!) bara ett par ynka veckor bort, då borde man ju skrämma upp sig lite med en rejält murrig rysare!

Sådana grepp kan ju aldrig vara fel, och när man har det klart för sig gäller det bara att hitta den ”rätta” rullen som ska få stå för skrämmandet. Just idag KAN jag ha valt aningens fel. Och kanske blivit liiite underhållen ändå. Hur hänger det här ihop?!

Jo men det börjar ju bra, riktigt trevligt OTREVLIGT till och med. Dystergöken Eric Bana är New York-snuten Sarchie som tillsammans med kollega får rycka ut på ett ärende som absolut inte kommer att kunna kallas för rutin när det ska skrivas in i böckerna. Det är också regniga gator, murriga kvarter, mystiska människor och allmän otrevlig feeling. Kan mysteriet som Sarchie ramlar in i ha något att göra med händelserna i filmens prolog som börjar i Irak!? (ständigt detta Irak när det vankas demon-vibbar!)

Jahapp, bakom kameran Scott Derrickson, ni vet han med ohälsosamt läskiga Sinister. Nu ger han sig på lite mer fysiska rysligheter som möjligen är tänkt att vara en blandning mellan valfri deckare, Seven och Exorcisten. Som sagt, lovande ändock i början och jag fokar in rätt snabbt på det som sker. In på banan efter en stund med en modern ung präst (röker, svär och sveper whisky minsann!) som kan upplysa Sarchie om ett annat som man möjligen inte tänker på i vår stressade vardag. Sarchie är god katolik men tvekar in i det längsta på prellens (Édgar Ramírez) teorier. Dumt så klart! Klart Sarchie skulle ha lyssnat! Speciellt när hans familj, dotter och fru (Olivia Munn) hamnar i siktet för de sinistra krafterna.

Deliver_us-pic

kanske inte det vanliga NY-klottret…?

Balansen mellan rysare och mer standaraction är hårfin här. Som renodlad rysare fungerar den ju inte alls vill jag påstå (trots några tappra försök av Derrickson till hoppa-ur-soffan-scener). Felet är väl kanske att det aldrig blir sådär SPÄNNANDE som man vill. Som en sorts mischmasch av olika genrer känns det istället lite bättre. För den som är ute efter rejäla demoniska doningar riskerar det här att bli rätt mycket mellanmjölk. Ser man den som en gåtfull thriller med lite creepy inslag blir det lättare att svälja. Dock känns rullen på tok för lång och seg i vissa lägen. Kill your darlings?

Polisen Sarchie finns i verkligheten (fast filmmakarna fick erkänna att manuset var påhittat) och ägnar numera sitt liv åt att jaga just demoner som stökar till i folks hem. Om du frågar mig, efter att ha läst lite om denne snubbe, så verkar han rätt…pajig.
Godkänt för stunden får det väl bli här i alla fall.
Jakten på rejäl skrämselrulle går vidare.

Okt 15 2014

TV-Landet: 24: Live Another Day (2014)

24_posterJa det var väl kanske bara en tidsfråga innan Jack kom tillbaka. Ändå.

Efter att ha kämpat sig fördärvad genom 8 säsonger av tv-drama blandat med tung action och mer eller mindre otroliga intriger och konspirationer…fick Jack Bauer smyga ut i den stora ovissheten efter sista avsnittet i finalsäsongen. Känslan var att det inte fanns mer att berätta om den lojale och synnerligen okonventionelle patrioten. Som dessutom ”som vanligt” lyckades fortsätta att vara efterlyst, trots att han jobbat för nationens säkerhet. Så kan det gå! Vad skulle hända med den envise ensamvargen?

Drygt 4 år senare kommer här svaret. Om nu konceptet som 24 en gång i tiden ”uppfann”, att låta en serie handlingar utspelas i realtid, kändes rejält utslitet mot slutet…och kom igen…i ärlighetens namn var inte alla avsnitt sådär enormt underhållande utan mer transportsträckor…så vet man lite bättre den här gången. Smarta filmbossar i kostymer hade kanske känt att världen ändå saknade sin Jack. Trots alla ”arvtagare” i serier som Homeland, The Blacklist och allt vad de heter…fanns nog känslan lite där ändå att låta agent Bauer en än gång få komma tillbaka. Men samtidigt gällde det att inte upprepa sig. Den stigen var naturligtvis alltför upptrampad efter 8 säsonger.

241242

Svaret verkade till slut vara lika enkelt som smart. Sätt Jack i en annan yttre miljö, varför inte ett annat land, och korta ned säsongen! Om serier under bra många år verkade leva efter principen med minst 20 avsnitt per säsong….har det skett en mycket trevlig utveckling även på den fronten. Som inte bara gäller dagens objekt. Kortare och snabbare säsonger! Det nya svarta?

Således, när nu Jack plötsligt dyker upp på CIA:s radar igen gör han det i London! Fåordig och bister i blicken. Ett hett byte att fånga, vilket ett par handlingskraftiga agenter snabbt gör. Men, fångar man verkligen Jack Bauer så lätt? Eller har han som vanligt något i kikaren? Och varför?

243244

För en som uppskattat seriekonceptet är det förstås en välkommen comeback Kiefer Sutherland gör som den buttre och sällan leende hårdingen Jack. Samma korta, väsande, tonfall. Samma envishet och samma beslutsamhet. Vid det här laget är det väl ingen, varken motskådis eller tittare som behöver tveka ett uns på att den härjade fd agenten numera är beredd att gå hur långt som helst för att nå sina mål. Vilket han får gott om tid att göra även över de här tolv avsnitten (!) som den här ”säsongen” består av.

På tal om det ja, hur löser man tidsfrågan på en serie som heter 24 och bygger på att timmar på ett dygn läggs på hög? Inga problem, man gör bara ett lagom stort hopp på lämplig plats i handlingen så har man kortat 12 timmar. Dessutom rätt smart då handlingen koncentreras och vässas mer.

246249

Likt förr är det misstro, förrädare och till och med gamla uvar från förr som dyker upp i London. Temat för dagen är ”som vanligt” terrorism blandat med hämnd för gamla synder. Vi återser William Devane, nu som President Heller på statsbesök i den engelska huvudstaden. Heller hamnar i skottgluggen både politiskt och privat och övervakas oroligt av sin dotter Audrey (Kim Raver) (Jacks gamla flamma remember?) Hon som var bortom all hjälp efter fångenskapen hos kineserna. Nu verkar hon ha hämtat sig så pass att hon dessutom gift sig med presidentens stabschef (Tate Donovan). Hur ska det gå nu när Jack störtar in i hennes liv igen? Nya för säsongen är den tuffa kvinnliga CIA-agenten Kate (Yvonne Strahovski) och CIA-stationschefen Navarro (Benjamin Bratt) som plötsligt får mer att handskas med än han trott från början. Plus ett par andra lite oväntade namn som dyker upp i rollistan! Trevligt!

Dessutom: ingen Bauer utan den knasiga men underbara sidekicken Chloe O´Brian (Mary Lynn Rajskub), som manusförfattarna verkligen KLÄMT in i handlingen synnerligen ansträngt den här gången, men vaddå..en Chloe måste vi ju ha såklart! Det enda på minuskontot här är att någon uppenbarligen tittat för mycket på Noomi Rapace eller Rooney Mara…och har fått för sig att en datahackaer av rang faktiskt bara MÅSTE se ut som en gammal punkare. Oerhört tramsigt grepp om du frågar mig. Men så är det. Man kan inte få allt i livet som man vill ha det.

248245

Något mer av handlingen går egentligen inte att skriva då man hotar att avslöja vad det hela handlar om. Men som vanligt är det full fart och till seriens stora plus ska också läggas att den inte drar sig för en del luriga turer och ett par rejält oväntade scener.

24: Live Another Day borde väl egentligen bara hetat Säsong 9 rakt upp och ned. Nu vill man möjligen ta ett nytt tag på gamle Jack, och då duger det inte med beprövade titlar. Här måste uppfinnas lite nytt lockande! Jaja, grundstommen är dock densamma och de små justeringarna i formen och de yttre förutsättningarna är bara av godo. Nu är väl frågan om hur Jack tänker sig framtiden? För hur slutar det egentligen här?

 

247