Etikettarkiv: 2014

Jun 8 2015

Kingsman: The Secret Service (2014)

001_kingsman_posterHahaha, jäklar vad jag är svag för sådana här rullar!

Dessutom har jag alltid gillat regissören Matthew Vaughn´s alster. Ända sen jag såg Stardust.
Lekfullheten, charmigheten, den lite knäppa humorn och det ganska grafiska underhållningsvåldet som alltid tycks hittas i regissörens filmer (Kick-Ass till exempel!).

Här leks det med agentvärlden.
Fast det blir aldrig nån spoof. Mer en sorts…hyllning..till 60-talets ganska färgglada och mustiga äventyr. Jag tänker omedelbart på filmer som Vår man Flint (1966) och serier som gamla sköna Mannen från U.N.C.L.E (1964) (som ju också dyker upp i nygammal skepnad snart!).
Colin Firth visar här att han kan spela cool gentelmannaspion. Som stark kraft i det hemliga Kingsman-sällskapet, en sorts underrättelsetjänst som bekämpar terrorism och allehanda hot mot det engelska rikets, ja kanske världens, säkerhet. Firth, med det snygga agentnamnet Harry Hart värvar en avliden kollegas son till verksamheten; streetkiden Eggsy (en mycket underhållande Taron Egerton). Eggsy får gå i hemliga agentskolan för att kunna bli en riktig Kingsman, inte det lättaste visar det sig.

Under tiden hotas världen av det läspande (?) tokstollegeniet Valentine (Samuel L Jackson) som har sinistra planer i görningen. Precis som det anstår en skurk med dröm om världsherravälde! Jackson, som ju numera tycks göra allt för pengar, är riktigt rolig här….och har dessutom en vacker men dödlig sidekick att kalla in när det behövs!
Vaughn kan sin populärkultur och filmen är fullmatad med sköna referenser till gamla spionfilmer, Bond-rullar och allehanda actionäventyr om hemliga sällskap! Den gode regissören har också varit med och petat i manus, och i vissa lägen kan man möjligen misstänka att han varit på fyllan….som när han skrev in en svensk prinsessa (!) med tvivelaktiga böjelser i handlingen? What!? Jo, det är sant! Kika själv och skratta lite lagom skämmigt!

kingsman01

inte bara Londons bästa skräddarhak…!

Naturligtvis kommer den unge Eggsy och Valentines vägar att korsas till slut, och det är fanimig roligt hela vägen. Den som vill kan säkert hitta saker att klaga på i manus och i utförandet. Själv charmas jag av bara fan och har roliga timmen i mitt sinne!
Lägg till detta lite lagom bra musik och ett par njutbara insatser av veteranerna Michael Caine och Mark Strong….så har man sig en helaftonskväll!

Tramsigt!?
Bara om du är en prettonörd själv.

Maj 22 2015

St. Vincent (2014)

Vincent_posterOkej. De här filmerna kommer alltid att dyka upp med jämna mellanrum.
Vi har sett dem förut. Grinig gubbe (eller kvinna) med skittråkig vardag lever upp (naturligtvis mot sin vilja i början) när en betydligt yngre version av en medmänska dyker upp i hens liv.

Å andra sidan…åt helvete med DET kliniska konstaterandet så länge det görs med hjärta och hjärta och återigen HJÄRTA!
Då får de gärna kasta på mig 73 alster till de kommande 5 åren typ…jag tänker ta emot dem och sitta där med ett dumflin och tycka att det är fasligt dammigt i rummet.

Vincent (Bill Murray), ständigt pank, skyldig pengar till lokala lånehajen och med ett sorts pensionärsliv som inte som framstår som direkt roligt. Vilken surgubbe han blivit. Dessutom tar han ingen skit, säger vad han vill och tycker. OCH, till råga på allt, plötsligt en ny granne i huset intill…en ensamstående mamma (Melissa McCarthy) och lillgammal son. Typiskt.

De som vill tar nu fram protokollet och bockar av. Gör det. Skiter väl jag i.
Jag vet också att rullen följer den patenterade mallen för hur sådana här draman ska tänjas ut och spela på rätt strängar. Men återigen, det ger jag fan i så länge det utförs så härligt och känsloframkallande som just här. Regissören Theodore Melfi kanske har lärt sig alla ”rätta” manusgrepp utantill, men finns absolut ingen anledning att haka upp sig på det. Tvärtom.

ST. VINCENT

Murray har koll på arbetsfördelningen i kvarteret

Murray gör troligen sitt livs roll som den dystre Vincent. Att gubben bär på lite hemligheter och ett brokigt förflutet behöver man ju inte vara raketforskare för att fatta. Liksom att det krävs en liten parvel som den förtjusande grabben Oliver (Jaeden Lieberher….vilket fynd!) för att locka fram MÄNNISKAN VIncent igen. Se på fan, gubben hade dessutom ett och annat att lära den unge spolingen om livets ibland hårda skola. Och Melissa Mc då! Alltid förtjusande bra i vad hon än dyker upp i. Åh vad jag gillar henne! Till och med Naomi Watts med klyschig rysk dialekt (!) funkar. Jag köper det.

En liten film med STORT hjärta om att det uppenbarligen inte är helt kört i livet hur mörkt det än verkar, och att ljuset ibland kan komma från det mest oväntade håll. För alla.
Dessutom…störtskön mix av för jävla bra musik! Och…varför var inte Murray med i Oscarssnacket!? Va…va..VA?!?!?!?!

Feelgooden och effekten filmen har på mitt humör räcker långt i betygsskalan!
Så det så.

Maj 11 2015

No Good Deed (2014)

001_NGD_posterColin är en karismatisk typ.
Samtidigt en dömd fånge…möjligen en återanpassad fånge?
Men hans eventuella framtidsplaner slås snabbt i kras när hans yrkande på frigivning i förtid röstas ned.
Colin tappar det helt och några våldsamma minuter senare är han fånge på flykt.

Idris Elba som den instabile Colin torde ju borga för bra underhållning här. Men ack vad man bedrar sig. Inte ens en superrutinerad Elba kan dra runt ett lass själv, inte minst som han dessutom får jobba med ett tröttsamt klyschigt manus HELT utan överraskningar. Om vi för en sekund ändå skulle få möjligheten att fundera på om Colin är en  good guy eller ett badass…..så trasas denna möjlighet direkt sönder när han visar sig vara värsta svinet. Bara sådär. Han söker strax upp en gammal flickvän som i hans ögon svikit…ajaj…för att sedan fortsätta och till slut hamna hos den olyckliga hemmafrun Terry (Taraji P. Henson) och hennes två barn i värsta vräkvillan där han kör lite hederlig homeinvasion.

  • Regnet vräker ned…check.
  • Colin charmar som bara ett psyko kan….check.
  • Terry har en otrevlig make som åker iväg på möte….check.
  • Terry har en granne (Leslie Bibb) som självklart ska ha tjejkväll med Terry just den här kvällen….check.
  • Colin och Terry kommer leka katt- och råtta i det stora huset…check.

Inget nytt här.

no_pic

stå inte där och smyg…kniva den gapige fan istället!

Och då menar jag verkligen det.
Ett makalöst tunt och ihåligt manus enligt formulär 1A i genren.
Man undrar vad som fick Elba att ta den här rollen? Han borde väl kunna välja mellan godsakerna?

Tröttsam och ointressant rulle. Som en vattnig TV-deckare.
Inte bra.
Hör ni det Elba-lovers…inte bra.
Den här kan ni hoppa över.

Maj 8 2015

Boyhood (2014)

001_boyhood_posterVilken jävla underbar film!

Alla filmvänner och älskare av livet och tillvaron borde förstås se den här rullen (liksom de flesta i nämnda kategorier förmodligen redan gjort!).
Vilket galet projekt! Vilken crazyness från regissören Richard Linklater! Vilken chansning! Som gick hem!

Ni kan redan storyn och bakgrunden.
Ni vet ju allt om den här rullen redan. Ett 12-årsprojekt som seglar in i framgångens hamn med skinande och känslomässig lyster! Allra bäst är förstås Ellar Coltrane som filmens huvudpunkt, Mason. Åren, familjen runt honom. Händelserna. Det genialiska i att Linklater inte behöver skriva oss på näsan att åren hoppar fram. Istället märks det genom små referenser och detaljer i populärkulturen runt familjen. Lovely! En film om en pojkes uppväxt genom åren. Det räcker så liksom. Låter ju nästan löjligt när man tänker på det rent kliniskt. Och du som ännu inte sett den….på´t bara!!

Känns som att herr regissör har en sådan underbar hand med detaljer och flowet. Han får sina skådisar att VARA personerna. Riktigt BLI dem genom åren som går. Patricia Arquette! Vilken mamma! Vilken kämpande frånskild kvinna hon gör här, hon har det inte lätt med alla knasbollar hon träffar. Men hon härdar ut.
Ethan Hawke dyker till en början upp i papparollen som en rolig gubben i lådan när han ska hänga med sina barn. Weekend-pappan! Men även han formas under åren, han slår sig till ro och får ett nytt liv han också. Mer lugnt.

Finns en underbar sekund i scen mot slutet, i köket mellan Arquette och Hawke, där pappa äntligen ger mamma den cred hon förtjänar för att hon funnits för sina barn i alla år.
De verkar lugna, kanske till och med vuxnare tillsammans än de någonsin varit. De lever inte ihop men har för alltid sina barn tillsammans. Scenen vevar igång mina känslor, jag tänker på min egen situation med mina barn som växt upp med frånskilda föräldrar. Deras mamma och jag har en härlig relation idag, vi är kompisar, förtrogna. Vi pratar om livet, tillvaron…och våra ungar såklart! Det finns också en sorts ro i att veta att våra kids mår bra av att se sina föräldrar på det sättet.
Jag får samma vibbar av barnen här. Förhållandet mellan mamma och pappa är inte det bästa i filmens början, men sakta når det en sorts punkt av…själslig insikt?

Ja det är en omvälvande rulle för mig. Jag vet inte, kanske jag känner extra för att jag själv har barn och kan på något sätta identifiera mig liiite mer med situationen än de som ännu inte blivit förälder? Kan det vara så?
Skulle filmen ha varit lika bra om det inte handlat om 12-årsperspektivet? Klart den inte skulle!! Men det är ju just dagens premisser som sätter moodet i min hjärta och sinne!! Hela grejen. Som att kika in i ett par verkliga livsöden!

Hawke hänger med sina filmkids

Jag vill inte att filmen ska ta slut när den till slut gör det. Jag är så fast att jag lätt skulle kunna ha klämt tre timmar till om Masons liv in i vuxenvärlden. Överlag är det fascinerande rent visuellt att se barnen förändras över åren, filmiskt godis De Luxe! Jag kräver därmed också nu att Linklater omedelbart påbörjar ett nytt projekt, Manhood, där vi får hänga med Mason på vägen mot att utbilda sig, skaffa jobb och familj! Arquette, Hawke och systern Lorelei Linklater hänger förstås med i detta projekt också!

Idag styr hjärtat och magkänslan och flowet i mitt sinne över betyget…och se på fan..2015 års första guldbetyg delas ut!!
Jag faller stenhårt för filmen. Jag tänker på den i dagar efteråt. Jag gläds med den.
Jag är så glad att jag fått se och uppleva den.

En underbar film!

Maj 7 2015

Deep in the Darkness (2014)

Deep_darkness_posterGlassig storstadsläkare flyttar med familjen till landet, till den lilla byn, in i det murriga stora huset, på randen till den stora mörka skogen.
Yeh right.
Been there, done that, seen that.
Typ.

Absolut inget nytt under solen här. Såklart.
Ännu ett litet samhälle som beter sig konstigt och underligt….hemligheterna liksom ligger i DRIVOR längs vägkanterna. Sånt man ser direkt efter 3 minuter i filmen. Och som vanligt; den gode huvudpersonen gör det inte. Till en början förstås. Sen jävlar tar det hus i helvete.

Och varför måste alla jävla grannar på film vara så satans gåtfulla och mumliga och undvikande!?
De kan väl för fan bara säga vad som gäller…typ! Här får vi en velande veteran i Dean Stockwell som inte riktigt vet varken ut eller in hur han ska göra för att vara en god granne till den nye doktorn med familj.

Håhåjaja, det är såklart en B-rulle, men okej…en B-rulle i ganska snygg kostym.
Bra stämning ganska fort i huset när det visar sig att det finns något…eller några..i den mörka skogen som inte alltid håller sig där. Kan det möjligen ha något att göra med de galna sägner som vår vän läkaren (Sean Patrick Thomas) lyckas dra ur grannen…?

Det börjar lulligt och klyschigt, växer faktiskt lite längs vägen….kanske på grund av det rätt snygga fotot, effekterna och regissörens (Colin Theys) val av scenlösningar. Men okej, när det väl drar på för fulla spjäll blir det superduperklyschigt och nästan lite over-the-top igen, manuset tappar det igen och glömmer bort att viss kontinuitet och flow i en berättelse trots allt är av rätt stor betydelse för helheten.

deep_pic

jädrans granne. stå där och mumla!

Såklart blir det en rulle som alla andra i den här synnerligen urvattnade genren, men själva kärnan i storyn är ändå inte att spotta på.
Det finns ändå kanske…..nåt…att hänga upp de 100 minuterna på.

Godkänt för stunden.
Du vet, mellanmjölken.

Ok, jag hade inte jättetråkigt.

Apr 29 2015

Inherent Vice (2014)

Jahapp. Jorå. Det här är ännu en Paul Thomas Anderson. Denne säregne regissör och storymakare som aldrig tycks vilja foga in sig i det ”vanliga” ledet när det gäller visuell underhållning.

Jag gillade hans There Will Be Blood och The Master. Når denna upp till samma nivå? Vi kollar.
Året är 1971 och den ständigt pårökte Larry ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) jobbar som privatdeckare i hippiesoliga södra Kalifornien. När exet Shasta (Katherine Waterston) ber Doc undersöka misstankarna om att hennes nya älskare, affärsmannen Wolfmann, är utsatt för fulspel och möjligen är på väg att bli kidnappad….accepterar den godmodige och lite lullige privatsnoken.
Trots att han nog både låtit bli. Inte blir det bättre av att även Shasta plötsligt försvinner kort därefter.

Vilken galen film!
Som drygt två timmars kladdig salongsberusning mixat med någon av Docs otaliga jointar han suger på mest hela tiden. Vad är det egentligen som händer? Vad är det han ramlar in i? Som tittare vet jag inte alltid vad som är fram och bak på den här murriga skrönan. Och kanske ska det vara så! Bättre att bara luta sig tillbaka och titta…eller njuta om man så vill…av Andersons hittepåhistoria som tar Doc från det ena osannolika mötet till det andra. Ett koppel av de mest märkliga figurer man kan skåda under en 70-talssol i södra drogindränkta Kalifornien dyker upp i hans väg.

Mysteriet tätnar när Doc följer sina knäppa ledtrådar samtidigt som han måste se upp med snuten ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin) som tycks vara ute efter att göra livet surt för vår trötte hjälte. Och vad är ”Golden Fang” för nåt?

IV08

inget är som lite mysterielösning i dimman!

Ojoj, har PTA gjort sin ”lättsammaste” film so far?
Som att han tryckt undan ångest, inre smärta och prestationskrav och satsar på …tja…vaddå? Liten galen drogromantik med mörka undertoner? Ibland påminner storyn om nåt som den lugubre Hunter S. Thompson mycket väl skulle ha kunnat plitat ihop, men istället bygger det hela på en roman av en lirare som heter Thomas Pynchon…och man undrar vad HAN gick på när han författade…

Känns som en sån här typisk film där man inte behöver ha så mycket koll på vad som egentligen händer, mest bara kul att luta sig tillbaka och se alla galna grejer som Doc och hans knasiga sidekicks råkar ut för. Och visst är det lite kul att se gårdagens gamla filmsnubbar dyka upp i form av gästspel från både Eric Roberts och Martin Short. För att nämna några.
Dessutom har Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro den goda smaken att checka in hos Anderson för lite tjänstgöring framför kameran.

Det är knäppt, murrigt, knasigt och ganska flytande handling mest hela tiden.
Men som den filmknarkande sälle jag nu är…..tycker jag det här var underhållande hela vägen. Men som sagt, man gör nog bäst i att inte analysera för mycket vad det är man glor på.

Apr 23 2015

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!

Apr 22 2015

Outpost 37 (2014)

37_posterJahapp, fortsätter att grotta runt i indieträsket.
Nu lirkar jag fram en rätt annorlunda krigsrulle.
Sort of.

Vi leker att det är ett antal år in i framtiden.
År 2031 närmare bestämt. 10 år tidigare invaderades jorden av aliens, de s.k. Heavies. Bra fart på motståndet och gemensam miltär sak världen över slog dock tillbaka merparten av invasionsstyrkan och drev de objudna gästerna på flykt. Nu finns bara sporadiska styrkor av de uschliga utomjordingarna utspridda lite här och där över jordbollen .

För att hålla koll på dessa aliens i förskingringen har man nu byggt ett antal outposts på diverse ställen på jorden.
Dagens outpost, nr 37, ligger på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och är både en av de mest avlägsna…och mest utsatta posteringarna som finns. Hit kommer nu då tre sprillans färska rekryter plus ett filmteam som ska dokumentera vardagen på posteringen.

Det är naturligtvis svårt att inte se detta som en allegori över det militära tillståndet i det aktuella området i dagens verklighet. De amerikanska styrkornas närvaro, en lokalbefolkning som kan vara både vänskapliga och moståndare.
Eller också skiter man i den vinkeln och ser rullen för vad den är…en sorts ”dokumentär” om soldatlivet. Här bjussas vi till och med på ”intervjuer” med nästan varje stridis som bemannar fortifikationen.

Återigen har filmskaparna, den här gången en Jabbar Raisani (regi) och en Blake Clifton (manus), lyckats med konstycket att göra lågbudget till visuella små karameller. Det ser jäkligt snyggt ut och effekterna funkar kanoners utan att se kackiga ut. Man dras helt enkelt med i storyn om de utsatta stridisarna i ökenlandskapet! Det blir också en fantasifull mix av både nutidspolitik och sci-fi-utsvävning på samma gång. De räliga Heavis som finns i området ser lagom hotfulla ut…och kanske/kanske inte har de dessutom viss kontroll över delar av lokalbefolkningen. Vad ska detta betyda?

”take this, alien scumbags!!”

Finalen kommer med sedvanlig lite over-the-top-känsla…men vad fan…det är ju hittepå-film! Då köper man det också!

Snyggt filmat, man tänker inte på att det förmodas vara en ”på-platsen-fotograf” som dokumenterar. Bra flow i rullen som inte saggar alls skulle jag vilja påstå. Ser otroligt snygg ut för att inte komma ut från Hollywoods popcorns-rullband!

Överraskande bra!

Apr 21 2015

Wyrmwood (2014)

Wyrmwood_posterVad händer om man mixar…säg……..Evil Dead med Mad Max…?
Jo detta. Ända långa vägen från Down Under också!

Den gode bloggar-filmitch och jag brukar för det mesta vara på samma våglängd när det gäller filmer och dess olika genrer. I dagens fall skiljer vi dock oss åt rejält vill jag påstå. Och det var för övrigt hos honom jag plockade upp tipset!
Så, okej…vi skuttar oss till Australien…där ett kraftigt meteorregn tycks få hela världen att tappa det helt. Det dröjer inte många minutrar innan större delen av befolkningen förvandlas till blodtörsta zombietyper (oh yes..it´s that road again today!)…och alla andra…tja de får kuta för livet. Som vanligt alltså.

Filmen börjar faktiskt ganska seriöst (!?) och vi får bla träffa på en familj där pappa (Jay Gallagher) tvingas uppleva hur dotter och fru i ett huj inte…är dotter och fru längre.
Ok, sen tutar det på och det dröjer inte länge förrän rullen växlar upp i ett hysteriskt tempo där det tycks hända galna saker mest hela tiden! Knasiga typer och putslustiga antihjältar. Vår vän pappan vill nu försöka rädda sin syster (Bianca Bradey) från helvetet som brutit ut, men att ta sig till henne blir garanterat lättare sagt än gjort! Och som vanligt är det inte bara zombies att akta sig för…!

wyrmwood-road-of-the-dead-087

vän eller fiende? svårt att säga med de läskiga ögonen!

Den där lite galna, knäppa australiensiska humorn man sett då och då…kommer fram även här! Och mixas med all vansinnig action och goriga effekter…som ser otroligt bra ut! Överlag är ser alla effekter asbra ut…vilket får mig att gapa ännu mer av positiv förvåning då jag läser mig till att denna indie-rulle tog runt 4 år att göra…eftersom de inblandade upphovsmännen (brödraparet Tristan och Kiah Roach-Turner) bara kunde jobba på helger med rullen!!! Kudos!

Bra stuk på zombietyperna, och vi får även en ny crazy take på vad man kan använda zombieblod och de dreglande galningarnas andedräkt till!
Fantasifullt! Skoj! Innovativt! Krispigt! KRISPIGT!??!

Jag skrattar gott åt detta, och njuter lite av friskheten och det hysteriskt överdrivna i allt som händer!
Bra jobbat säger jag och klappar lite golfapplåd åt detta spektakel!
Här hade iaf inte jag tråkigt!
Då måste stjärnorna belöna!

Fear Not The Dark har också sett galenskaperna…och jag tror banne mig hon blev lite förtjust också.

Apr 10 2015

Into the Woods (2014)

001_ITW_posterOk, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.

Apr 9 2015

The One I Love (2014)

The_one_posterEthan och Sophie kämpar på med äktenskapet.
Men det är det klassiska; passionen är puts väck. Vardagen tycks inte lika festlig som den en gång var i förhållandet. Inte ens att återuppliva gamla tokiga påhitt hjälper.

Det blir en tur till terapeuten Ted Danson, varvid denne gråsprängde gamle räv ordinerar det prövade paret ett par dagars retreat på ett utvalt undanskymt ställe där de kommer att få gott om tid och möjligheter att hitta varandra igen.
Vad har de att förlora liksom? Klart de antar inbjudan.

Dagens indie-rulle klassas som någon sorts dramakomedi. Men med mycket udda inslag.
Att skriva något mer om handlingen är egentligen att förstöra hela upplevelsen som väntar Ethan och Sophie. Klart är dock att Mark Duplass och Elisabeth Moss som vårt strävsamma par gör sig mycket bra….och får gott om tillfällen att visa prov på fina skådiskvalitéer, inte minst vad gäller detaljerna i det som utspelas.

Det enda som står klart att det är just kärleken som står i fokus.
Och det var väl därför de kom, eller?

TheOneILove-720x340

”okeeeej…det där hade vi inte väntat oss….”

Debuterande regissören Charlie McDowell svänger minsann ihop en lustig liten historia som kryddas med både viss humor, eftertänksamhet och lite oro. Det brukar ju heta att det är i de små gesterna man hittar det lite större, och visst stämmer det här.

Märkligt underhållande liten rulle som verkligen fångar ditt intresse och fundersamhet…och dessutom låter den där lilla osäkerheten gnaga i dig ända in till slutet.
Om du är på det humöret!

Nördig bonusinfo: regissören är son till Mary Steenburgen och Malcolm McDowell, och således styvson till Ted Danson.
Hela filmen är dessutom inspelad i Dansons och Steenburgens hus! Tjipp!

Apr 1 2015

Time Lapse (2014)

timpe_lapse_posterVad skulle Du göra om du kunde skåda in i framtiden?

Du vet, bara en liten glutt sådär. Hos mig kommer den spontana känslan att snabbt göra sig rik på nåt sätt.
Åh, vilket vekt sinne man har.
Men vaddå, erkänn att du också skulle ha de tankarna…?

Är det möjligen precis likadant de tre roomisarna Callie, Finn och Jasper tänker? De bor i ett sorts radhuskomplex där Finn knäcker extra som vaktis.
Ett besök i mystiskt försvunnen grannes tomma lägenhet leder till upptäckten av en lika mystisk mojäng…som ser ut som en bigass-kamera.
Vars lins mycket märkligt nog verkar kunna ta bilder av vad som händer 24 timmar in i framtiden!
Bara sådär.

Hur förhåller man sig nu till detta inte helt vardagliga fenomen?
Jo såklart, på film går det inte att låta saker och ting bara bero. Klåfingriga kompisar kommer snart att bli inte-så-goda-kompisar när de sakta dras in i maskinens förehavanden. Girighet, egoism och misstro börjar snart gnaga hos de tre. Och än värre blir det när maskinen/kameran plötsligt börjar visa bilder av en obehagligare framtid än vad de räknat med.

Och hur är det nu…vill man utmana ödet..om man fått en försmak på vad som håller på att ske…?

vem behöver fotoalbum när det finns väggar..

Mystiken ligger tät i denna rätt finurliga indie-sci-fi-thriller. Lågbudget visst, men med viss stil ändå och regissören Bradley King har rätt bra koll på flytet i filmen. Som vanligt i rullar och storys om tidsresor och tidsbegrepp blir det rena halabaloon om man försöker sig på att tänka FÖR mycket på det man ser. Även här haltar logiken hårt om man är på det humöret. Själv har jag dock varken ork eller lust att gräva ned mig för djupt i det logiska och väljer istället att foka på de tre vännernas mer och mer besvärliga förehavanden.

Lätt skruvad thriller/sci-fi som ger underhållning för stunden. Inget man skriver hem om i upplevelseboken.
Filmer om tidsresor-/hopp/förändringar är dock aldrig fel.

Mar 31 2015

Let Us Prey (2014)

lup_posterMärklig och mystisk rulle som utspelas i en sliten avlägsen håla i Skottland.

En ny kvinnlig polis ska göra sin första natt på polisstationen. Kopplingen till Carpenters klassiker ”Attack på polisstation 13” känns svår och säkert medveten.
Till och med olycksbådande synthar som vräker på i tid och otid.

Natten blir såklart allt annat än lugn.
Galna typer tas in i arresten, och allra märkligast känns den mystiske främlingen som plötsligt bara dök upp i stan. (och här spenderar jag nu säkert runt 20 minuter med att försöka komma på VAR I H-E jag sett människan förut!?!?…..innan det står klart att det är ju ”Davos Seaworth” från Game of Thrones!!! Eller Liam Cunningham som han heter)

Ok, då var det mysteriet löst iaf. Men det stora mysteriet är vad filmen egentligen vill vara? Thriller? Skräck? Övernaturligt? Lite för splittrad för att jag ska falla ordentligt för den. Den har sina snygga stunder, helt klart…men det tänder aldrig riktigt till. Personerna känns lite för klyschiga och rätt snart kan nog rutinerade filmskådare räkna ut ett och annat. Då blir det mest intressanta HUR regissören har tänkt sig att knyta ihop det hela…

strulig första kväll på jobbet

Gott om goriga effekter och brutala inslag. Inte så skrämmande dock som den kanske vill vara.
Men å andra sidan ligger det ju helt i betraktarens ögon. Extra plus till Pollyanna McIntosh som spelar den nya tuffa snuten Rachel. Och till den skumma stämningen som ändå gör att man sitter kvar och undrar hur det ska gå….

Dessutom ståtar rullen med kanske de snyggaste förtexter jag sett på länge.

Mar 27 2015

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.

Mar 25 2015

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.