Jan 7 2016

Snacka om Film #18 – ”hå hå gånger två”

Nytt år!#18
Slut på bloggledigheten! Nya tag, nya pärlor, nya överraskningar, nya förväntningar….och nya besvikelser.
Dags att gå ned i filmgruvan igen.

Vi startar dock nya året med ett sprillans nytt poddavsnitt!
Det 18:e i ordningen. Som vanligt en fyllig mix av både det ena och det andra!
Vi öppnar 2016 med både trams och allvar. Vad sägs om en lista på skämsfilmer att gilla i smyg? Eller ett par förslag på vilka uppföljare som SKULLE kunna göras..om Fiffi får bestämma?! Jag kollar in superhjältar på nyutkommen bluray, vi tipsar om skräck och Strindberg…till samma kväll…typ!

Sen har Fiffi fått ett mejl…..som får oss att helt byta agenda på dagens avsnitt, och dessutom gör att vi börjar fundera över det här med filmkritik i text och ord…och under vilka former sådan levereras…
Låter det dimmigt, konstigt, oklart?!
Lugn, alla frågetecken rätas ut (?) i dagens mustiga avsnitt!

Välkommen till en ny säsong med Snacka om Film!

 

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Dec 31 2015

Snacka om Film #17 – ”päron & vågen”

 

Årets sista dag!avsnitt 17 vågpärongrön2

KLART vi hinner slänga ur oss ett sista avsnitt för 2015!
Detta är också den tid på året då varje tidning/blogg/podd ofta ägnar sig åt att lista filmåret som gått.

SoF drar NATURLIGTVIS sitt strå till stacken…men gör det på ett lite (kanske) annorlunda sätt.
Vi drar till med ett rejält list-bonanza där vi rankar årets bästa (och sämsta!) filminsatser i kategorier vi själva värkt fram! Visst serru!
Blir troligen ganska säkert hur knäppt som helst, men också förhoppningsvis lite underhållande…här hittas bla den oförutsägbara klassen ”årets filmkyss”! Eller varför inte ”årets magplask”!!
Du hör ju själv..får icke missas!

DESSUTOM..får du såklart lite snack om nya Star Wars-rullen!
Inte kan man avsluta året utan att snickesnacka lite om den också, det lovade vi ju faktiskt det i förra avsnittet.

Annars ser vi fram mot nya sköna tag 2016!
Häng med oss vetja!

Gott Nytt År!

p.s. Javisst…det är värsting-långt idag! Men när passar sig väl det bättre om inte i årets sista avsnitt!? Dessutom; vi är ju som Oscars-galan…och när var DET en kort tillställning senast…? Tjipp!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Dec 30 2015

Pixels (2015)

pixels_pacman_0Alla älskar att bara hata Adam Sandler.
Hej oförtjänt tycker jag, då mannen ändå varit med i ett antal rullar med fin mysfaktor. Liksom han gjort ett par rejäla sunkrullar, det ska man icke glömma.

Men att han skulle liknas vid spetälska i filmvärlden känns lite taskigt.
Eller också är det bara jag som gillar snubbens humor. När han får till det.
Idag teamar han upp med regissören Chris Columbus. Kan nåt gå fel då? Columbus, en rutinerad räv som givit oss alster som Ensam Hemma, Harry Potter, Mrs Doubtfire. För att nämna några. Ingen kaninskit där direkt.

Och, det går faktiskt, FAKTISKT, inte fel här heller. Förutsatt att man är lite på ”det” humöret alltså.
Sandler gör en..Sandler-gubbe, vitsig, finurlig och gammal champion i tv-spel på 80-talet. Nu en vanlig svennebanan som jobbar som kabel-tv-installatör. Bäste kompisen Cooper blev USA:s president och ser ut som Kevin James! Hoppsan! Ytterligare en anledning för belackarna att såga filmen. Lägg till detta Peter Dinklage som kaxig…tja…småväxt man, Sean Bean som bister britt och Michelle Monaghan som militärsnyggo.

En laguppställning som ger sig i kast med den kalasknasiga storyn om att jorden invaderas av främmande makt medelst gamla arkad-tv-spelsfigurer…med Donkey Kong och Pac Man som superbadass!!! What!??! Varför?? Det finns såklart en lagom knäpp förklaring till det också….ack det gamla 80-talet kommer tillbaka och biter oss i baken på det mest oväntade sätt…haha!
Låter det knasigt!? Det ÄR knasigt!! Superknasigt!

Pixels-2

förklara detta..den som kan.

Men, Columbus får ordning på kaoset och ur detta spinner en rätt trivsam och småkul historia fram. Med snygga effekter. Mest kul för oss som var unga på 80-talet? Tja, kanske. Alla referenser i skämten. Alla liknelser som får nostalgivibbar att flyga genom luften. Skämten är SÅKLART låga och lättköpta…men kom igen….VAR passar det bättre om inte i en sån här film om…TV-SPELSFIGURER ON RAMPAGE!

Den som letar mening och djup i filmtittande…letar självklart vidare.
Vi andra fnissar lite lagom förtjust åt tönterierna som pågår..och kom igen..Sandler är ändå rätt lugn idag!

Trevlig tramsstund på riktig knasbollestory!
Ibland behövs sånt också.

 

Dec 29 2015

Vågen (2015)

the-waveDessa norskar alltså.
Inte nog med att de snuvar oss på framgångar i skidspåren, de kör ifrån oss på filmfronten också…vad gäller ytliga och kommersiellt gångbara alster med snyggt format och engagerande storys.

Döljer sig där ett sorts ”mini-Hollywood” bland fjordar och fjäll? Ingen kan beskylla Norge för att de inte vågar testa egna varianter av drömfabrikens mallade produkter, allt från äventyr på flotte (Kon-Tiki) till trolljakt i skogen (Trolljägaren)!
Och inte sällan lyckas det också!

Idag får vi en variant på katastrofrulle, låt vara i mindre skala, men med sköna influenser från Drömfabrikens lärobok 1A. Och vet du, norskarna lyckas även den här gången! Att ta en ganska uttjatad grundstory och göra något av den samtidigt som det vräks på med lite sköna effekter som i sina bästa stunder för tankarna till nog så stabila cgi-verkstäder på andra sidan Atlanten. Jag gillar att filmens manus bygger upp en oro för vad som komma skall, att när det händer grejer så händer det snabbt och förhållandevis realistiskt. Att efterspelet blir lagom drama och lagom Hollywoodskt. För en njutare av den sortens film är det här bidraget från våra grannar i väst mumma!

Geologen Kristian (Kristoffer Joner) bor vid fjorden/byn (?) Geiringer tillsammans med fru och barn. Han är en av de som har som jobb att hålla koll på fjällkedjan Åkneset som ”hänger” över fjorden. Kristian gör sin sista dag på jobbet innan nytt jobb väntar i Stavanger, och flyttlasset går strax för hela familjen. Klart att det ska börja komma märkliga uppgifter just då om att berget uppför sig konstigt….hrm.

Javisst, storyn lyckas verkligen med att bygga dramat direkt. Kristian börjar fatta, vi fattar, att något är på väg att hända. Som vanligt pratar han till en början för döva öron, men snart blir det liv i luckan då katastrofen inträffar, berget faller i bitar och en rasande ursinnig tsunamivåg hotar att ödelägga allt i sin väg!  Ojoj!

vågen2

”…och varför blinkar de DÄR varningslamporna på skärmen just idag!??!”

Visst, inget nytt under solen här…en hjälte som måste rädda sin familj vars medlemmar (såklart) är utspridda i området. Folk och fä som icke vill lyssna på experten Kristian till en början…och när de gör det är det såklart försent. Jag gillar rullen. Jag gillar att den snor lagom mycket från Hollywood och ändå lyckas göra storyn till sin egen. Jag gillar att dialogen känns realistisk och inte styltigt teatralisk. Jag gillar att regissören Roar Uthaug håller det enkelt och rakt, inte trasslar in sig i en massa sidostorys. Jag gillar att effekterna är ganska sparsamma, men desto mer imponerande när de dyker upp.

Joner känns gjuten i rollen som geologen Kristian…och visst ser han ut som en norsk variant av Daryl i The Walking Dead!??! En äkta filmhjälte måste uthärda ett antal strapatser, det är sen gammalt, och Kristian är inget undantag.För mig som tittar blir det både roande och obehagligt längs resan, och trots sedvanliga klyschor som staplas här och där är det väldigt underhållande att kika på. Och spännande!

Överraskande bra.
De tre guldstjärnorna är glada!

Dec 28 2015

Star Wars: The Force Awakens (2015)

star-wars-force-awakens-official-posterVissa filmer väntar man ändå lite MER på.
Snackisen om att en ny del i den gamla rymdsagan var på gång…hur länge har man inte levt med den!? Liksom förhoppningar…och farhågor, vis och märkt av förra trilogin där George Lucas förvandlade det hela till ett kliniskt, trist och segdraget äventyr vars enda positiva var att man i slutänden fick se badassens badass äntligen ikläda sig den sköna svarta blänkande munderingen.

Nu är det nya tider, typ 30 år efter slutet i Jedins Återkomst.
Men att lugnet och freden skulle härska i galaxen är såklart bara en dröm, en ny rälig fiende, The First Order, vill lägga alla världar under sig och tja..regera som i gamla Imperiets dagar. Men se, räddning för the good guys finns. Kanske i form av den unga tjejen Rey (en fantastisk Daisy Ridley), skrotsamlare från planeten Jakuu, som likt en ung Luke Skywalker är ämnat för något annat. Vi har en avhoppad stormtrooper i Finn (John Boyega) som inser att han spelat för fel lag. Lägg nu till detta en insats från gamla hjältar som återkommer…och du får en mix av sprillans ny underhållning och en skamlös men nostalgisk skön…”nyinspelning” av del IV!

Esset J.J. Abrams fattar naturligtvis vad massorna vill ha, krånglar inte till det, håller storyn igång som i gamla dar (läs; originaltrilogin). Framför allt gillar jag att man går tillbaka till det lite ”skitigare” utseendet på rullen. Borta är den blänkande, torra, fantasilösa miljön som Lucas virade in sin senaste trilogi i. Tacksamt också att Lucas nu helt (?) lämnat över kontrollen av Star Wars-universumet till Disney. Vi får ett bolag som man kan tycka vad man vill om…men de har sinne för smarta affärer…och att ”ta tillbaka” sagan till just originalfilmerna kan vara årets bästa deal. Samt att sätta just Abrams bakom spakarna.

Annat att glädjas över är att kombon med de nya skådisarna funkar kanoners ihop med de ärrade veteranerna. Extra stor nostalgikänsla blir det förstås när både Leia (oj så gammal Carrie Fischer plötsligt såg ut) och Han Solo (en lika gammal Harrison Ford) dyker upp och fungerar PERFEKT som brobyggare inför kommande delar, liksom Mark Hamill…vilken dock håller på sig minsann. Har man suktat efter de andra sköningarna, som våra Helan-och Halvan-robotvänner och en viss Chewie, blir man inte besviken där heller! Fast de ser ju alltid lika unga ut!
Adam Driver dyker otippat (?) upp som den här filmens badass..och jösses vad bra han var på det då! Från Girls…..till yttre rymden…bara sådär! Han får fram en perfekt (och trovärdig) mix av plågat sinne ihop med den mörka sidans lockande frestelser. Tänk om en viss Hayden C kunde titta och lära sig hur HAN skulle ha gjort istället för att förstöra de filmer han medverkade i.

untitled

…fast det här ser ju icke bra ut!!

Del 7 i sagan är rullen som verkligen höll för hypen, ett tag var jag faktiskt inne på högsta betyg…men efter lite sansat kontemplerande nöjer jag mig med det näst högsta. Vill man vara liite gnällig går det ju att påpeka att det egentligen ÄR en skamlös nyinspelning av originalet från 1977, och inte bjuder på några nya aha-upplevelser.
Det känns mer som att återse det gamla gänget igen, den gamla miljön, de gamla skämten och effekterna. Med en liten mix av nytt fräscht blod.
Mycket trivsamt och bra.

Det enda som känns lite synd är att Abrams inte kommer att regissera nästa del. Men nu ska vi inte gnälla i förtid.
Leve Star Wars! En saga vital värre….fortfarande!

 

Dec 24 2015

God Jul!

Så var den här.
Den juliga (?) aftonen. Och dagen.

Är det nu lugnet och stillheten ska lägga sig över oss som en efterlängtad varm pläd?
Vi får hoppas det.
Och att alla far väl och får sin egen trevliga julupplevelse.

Filmbloggen tar ett par dagars julledigt (men kan möjligen dyka upp med en post om en rulle som utspelas i en galax låångt borta…framåt annandagen)

Ät gott.
Ta det lugnt.
Och se på mycket film.

GOD JUL alla Filmvänner!

 

Dec 23 2015

Snacka om Film #16 – ”blir det inte julafton utan den..?”

 

Dan före dopparedan! avsnitt 16

Vi vakar in julafton med att släppa ut ett litet lugnt julpoddsavsnitt.
Förutom att tjattra julminnen, förväntningar, måste-ses-under-julen-filmer, julmat och annat snickesnack…får du också ett par sista-minuten-tips på filmiska trevligheter med julanknytning. Dessutom har yours truly minsann ett Tomte-Uppdrag att utföra innan det är dags att smaka på julskinkan!

Tja, vi myser en liten stund helt enkelt.
Inga större åthävningar.
Kalla det ett….litet julkort från Snacka om Film vetja.

In och lyssna!
Nu kommer julen!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Dec 22 2015

The Visit (2015)

The_Visit_(2015_film)_posterMannen som alla älskar att hata är tillbaka med en ny film.
M. Night Shyamalan har verkligen inte rosat marknaden de sista åren. Den ena knasrullen efter den andra har dykt upp. Lite märkligt kanske att mannen fortfarande verkar ha filmbolagens förtroende..?

Men, skam den som ger sig.
I mina ögon har regissören skapat ett par minnesvärda filmer genom åren…The Village, Signs. Rullar med sköna twister och lite obehaglig spänning. Som sagt, i mina ögon alltså.

OCH…lite så även i denna nya rulle, där Shyamalan också håller det lite lowkey och enkelt. Bränd av fiaskot med sunkiga After Earth kanske…?
I sann trendig anda blir det dessutom att uppleva storyn genom en videokamera som hålls av en ung tjej, och ibland hennes lillebror. Minerad mark att beträda det där…med first person view…det vet vi ju sedan gammalt. Hur ska det gå här?

Men Night klarar det ganska bra ändå.
De två kidsen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska på utflykt och hälsa på sin morfar och mormor som de aldrig träffat. Mamma (Kathryn Hahn) lämnade föräldrahemmet i vredesmod i tidiga år för att aldrig återvända. Kanske tycker hon det ändå är dags att barnen får träffa sina närmaste släktingar? Passar ju bra då mamma vill åka på den där kryssningen hon suktat efter länge.

Becca ser det dessutom som ett kanontillfälle att dokumentera besöket via videokamera då det kan ingå i ett filmprojekt om just mammas liv.
Så långt allt lugnt. Första träffen med morföräldrarna (Deana Dunagan/Peter McRobbie) blir trevlig, paret bor härligt på landet i stort hus. Veckan kommer nog att gå smutt….om det inte vore för de märkliga regler syskonen måste underkasta sig. Varav ett är att ALDRIG lämna rummet efter ett visst klockslag! Och vad är det för skumma ljud som hörs i natten…?

lead_960

släktingar som vill dig väl

Se där ja, Shyamalan visar prov lite gamla fina takter! Plötsligt är det både underhållande och ganska obehagligt på samma gång. Att något uppenbarligen är fel i huset blir ganska klart omgående…men exakt VAD är det som händer..?

En enkel rulle. Regissören tar den här gången inte i så att han storknar. Han låter syskonparet bli historiens undersökare…och mer än en gång känns det både lite läskigt och nästan komiskt. Bra kombo där av Night ändå. Att lyckas peta in lite absurd humor mitt i allt. Bra spelat av de unga huvudrollsinnehavarna…tycker jag. En del kommer säkerligen att reta sig på deras stil och framtoning.

Manuset är både lockande och kusligt på samma gång, och under resans gång hinner jag fundera ett antal gånger på vad som egentligen försiggår i det avlägsna huset….

Är Shyamalan tillbaka?
Det återstår att se, men denna lilla karamell med märklig smak bådar ganska gott.

Oväntat.

Dec 21 2015

The Fitzgerald Family Christmas (2012)

MV5BMTU0MzY4MzE0NF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIwOTI3OA@@__V1_SX640_SY720_Jag har alltid gillat Edward Burns. Ända sedan skådisen/regissören/manusförfattaren slog igenom i mitten på 90-talet med de ganska lågmälda, men ändå starka, rullarna Bröderna McMullen och She´s the one.

Sen har det inte hade varit SÅ mycket Burns i finsalongerna under 2000-talet kanske. Men så, för tre år sen, en återkomst till berättandet han tycks behärska bäst…familjen i centrum. Gärna en tämligen problemfylld familj. Och varför inte slänga in lite jul också?

De sex vuxna syskonen Fitzgerald rustar för jul. Igen. som vanligt ska högtiden firas ihop med deras mamma…som lägligt nog bor hemma hos äldste sonen Gerry (Burns) i ett litet hus på Long Island. The Fitzgeralds är inga rikingar, alla barnen har tagit olika vägar i livet, och Gerry är den som fått på sin lott att driva familjens lilla bar vidare.
Pappa Fitzgerald lämnade familjen för 20 år sedan, och är nu en person vars namn man inte nämner i sällskapet. I lönndom har dock pappan (Ed Lauter) hemliga samtal med just Gerry om att få komma hem och fira jul med sina barn och sin ex-fru just detta år. Kan Gerry försöka få in denna lilla önskan hos de andra månntro?

Vad jag gillar med Burns skapelser är just dialogen och att de människor han beskriver i sina manus…verkar vara normala och som folk är mest. Här är det medelklass, utan att sticka ut. Vi har systrar som har åsikter, vi har bröder som spelar lite på det gammeldags machosättet som kanske hittas i större amerikanska (och svenska?) familjer…där de ändå är riktiga mjukisar längst in. Gerry själv hamnar förstås mellan a rock and a hard place när han tvingas agera budbärare mellan sina föräldrar.
Men kan julen verkligen förlåta svek och gamla synder?

Burns har satsat på en digert persongalleri med bra skådisar på alla fronter. Kul att Michael McGlone också dyker upp en tredje gång i en Burns-rulle. De har tidigare spelat mot varandra i just de två ovan nämnda alstren. Nu återigen bröder med starka åsikter. Smutt. Fina prestationer också från skådisar som Kerry Bishé, Heather Burns, Caitlin FitzGerald, Tom Guiry, Noah Emmerich och Anita Gillette. Familjekänslan blir stark och välspelad, och jag gillar att hänga med den digra syskonskaran…där alla ändå tycks bry sig om varandra, även om det kan ta sig lite lustiga former.

The-Fitzgerald-Family-Christmas

familjejulen börjar i köket!

En liten sidostory med Gerry som möjligen kan ha hittat kärleken lagom till jul hinns med också, där alltid sevärda Connie Britton dyker upp i en liten roll.

Dagens rulle gör egentligen inget väsen av sig, julhögtiden får kanske enbart tjäna som en sorts ursäkt och bakgrund till ett familjedilemma som behöver få sin lösning. Är det en feelgood-rulle? Nja, inte riktigt kanske. Här finns inga förlösande ögonblick som gör att du börjar nynna på klatschiga juldängor lagom till eftertexterna.
Däremot är det en stunds underhållande familjedrama…invävt i lite rött julpapper. Och som sagt Edward Burns har…”nåt”..när det gäller att skildra familjekonflikter av alla möjliga slag.

Lågmäld men stabil.

Dec 18 2015

A Christmas Horror Story (2015)

a-christmas-horror-story-coverDagens försök till juliga rysligheter hämtas från Kanada. En sorts episodrulle som utspelas i den lilla fiktiva staden Bailey Downs…och faktiskt dessutom på självaste Nordpolen (!), i ett av segmenten.

Nå, vad har vi här då?
Ett gäng kids ska göra nåt sorts videoinslag för ett skolarbete och tänker därför bryta sig in i skolan under julen…och framför allt i den del där ett hemskt mord begicks just förra julen…hrm.
Vi får också en ansträngd familj på biltur till en gammal gniden släkting…ajaj..upplagt för besvärligheter.
En annan familj ska ut i skogen och hugga en gran…men är det inte nåt konstigt med lillgrabben när de kommer hem?
Och så då besöket på…Nordpolen! Va? Jaha, johorå. Tomten själv får plötsligt tampas med svårigheter när alla nissarna verkar tappa det helt och inte alls uppföra sig som nissar…borde uppföra sig.

Filmmakarna korsklipper friskt mellan historierna, vilket gör att det blir lite hattigt och stressigt i vissa lägen. Kanske hade det varit bättre om varje ”avsnitt” hade fått avslutats i ett svep? Å andra sidan finns ett par små ögonblick där den förmodade önskade cliffhanger-effekten ändå funkar lite.
Annars har man sett det mesta, inget nytt under julstjärnan så att säga. Jag tjusas ändå lite av avsnittet med julgranshistorien…där ett par sekvenser känns lite lagom creepy. Ett par effekter där detaljerna lyckas. Att man sedan också bla får stifta bekantskap med Tomtens motsats…Krampus…är ju lite halvroligt ändå. En rälig demon som är ute och samlar in olydiga barn på självaste julaftonsnatten. Hu!

Mitt i denna grannlåt sitter också gamle William Shatner i form av den lokale radioprataren ”Dangerous Dan”! Kanske ska Shatner ha, för filmen, en sorts sammanhållande funktion…men i ärlighetens namn sitter han mest och dricker äggtoddy hela tiden. Hans insats får möjligen en liten payoff mot slutet av rullen när en av delhistorierna tar en helt annan vändning.
Den såg man faktiskt inte komma.

BESVIKELSEN…när det inte var goe Tomten som knackade på dörren

Spridda skurar med andra ord. Fixa julgran kan vara ödesdigert…och att saker kan gå åt skogen till och med på Nordpolen…det är mina bestående intryck.
Resten är egentligen lite lagom blaskig julmust som tappat kolsyran.
Och tycker ni att ni känner igen namnet Baily Downs i filmsammanhang…så beror det ju på att Ginger Snaps-filmerna utspelas i samma ”stad”. Kanske mest beroende på att filmmakarna här har ett par fingrar med i de rullarna också. Så kan det gå.

Snabbglömt…med visst svajigt underhållningsvärde.

 

 

#15I filmpoddens avsnitt 15 lägger Fiffi, yours truly och vår GÄST ut texten mer om dagens rulle.
Med blandat resultat kan man säga.

Dec 17 2015

Snacka om Film #15 – ”Jar-Jar…missförstådd?!!?”

Snart-är-det-jul-torsdag!! #15

Vi firar detta med sedvanligt poddmys….och sportar dessutom premiär för GÄST!
Tjohoo!
Idag nördar vi  ned oss i STAR WARS-sagan!
Självklart!
Vilken del är bäst? Vilken spyr man på?
Är George Lucas en idiot? Varför har ingen spöat upp Hayden Christensen?
Varför blev Darth en mes? Är inte Ewokerna lite väl tramsiga nallebjörnar…?

OCH…hur kommer ”nystarten” av sagan att påverka den nya generationen?
Kan man lita på Disney?

Många roliga frågor, OTROLIGT mycket snack i vårt längsta avsnitt ever! (Då klippte vi ändå bort nästan en timme!)
Men det är ju så kul att sitta där och gagga.
Häng med oss runt bordet vetja!

Och självklart får du även lite List-of-the-week och ett Uppdrag där Fiffi blir värsta värdinnan vid ett spännande julbord!
Plus julskräck! Jajamensan!

In och lyssna!
Tjopp Tjopp!!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Dec 16 2015

The Gift (2015)

Påminner i sina bästa stunder om en gammal hederlig home-stalker-historia från det glada 80-talet.

Trivsamma paret från Chicago flyttar till Los Angeles för att ”börja om”. Vilken dyster bakgrund bär de med sig från The Windy City…?
Jason Bateman är den jovialiske Simon som precis fått ett nytt toppjobb, dessutom i sin gamla hemstad. Rebecca Hall är hans fru Robyn, som uppenbarligen tänker sig att jobba hemifrån parets nya, rätt flashiga, villa. Livet med andra ord ganska lovande. Eller?

Det där lilla abret kommer i form av kufen Gordo (Joel Edgerton) som en dag i en affär dyker på Simon när han och Robyn är ute och inredningsshoppar.
Gordo visar sig vara gammal klasskompis till Simon…vissa ansträngda minnen utbyts innan artigt avsked tas med ”löfte” om att de ska höras igen. Simon är väl sådär pepp på den idén kan man säga. Snart visar det sig dock att Gordo är desto mer ”på”…och börjar göra sig påmind i parets vardag på ett eller annat sätt.
Är Gordo en knasboll, en stalker, en snyltare…eller bara en ensam snubbe som vill ha en vän?

Det som börjar i ena änden av spektrat…byter strax skepnad och antar alltmer otrevliga former.
Simon och Robyn blir plötsligt utsatta på alla möjliga fronter, och när parets hund försvinner en kväll slår kuslighetsmätaren i topp. Simon har sina aningar om vem som ligger bakom, men bevis saknas. Robyn oroar sig för det mesta…och Gordo..tja..vad pysslar han med egentligen..?

Det är en smart och småtrevligt spännande dramathriller. Fokus på Simon och Robyn. En story som plötsligt visar sig ha mångt mycket mer bottnar är man kan tro från början. Speciellt imponerad blir jag av Joel Edgerton som inte bara skrivit ihop manuset…utan också regisserat detsamma. Bra jobbat! Jason Bateman visar återigen att han kan spela så mycket mer än bara småputtriga gubbar i komedier. Och Rebecca Hall känns….bräcklig. Perfekt för storyn.

ansträngd berätta-minnen-middag

Klassiskt upplägg som alltså för tankar till tidiga homeinvasions-thrillers från förr. Edgerton är dock alldeles för smart berättare för att låta det stanna därvid.
Ett bra manus och en rätt smygande otrevlig händelseutveckling, där man helt klart vinner på att inte veta nästan något i förväg när rullen ska skådas.

Oväntat bra.

Dec 15 2015

The Pack (2015)

Vi tar lite australiensisk vildmarksaction idag.
Eller, vildmark och vildmark…well..familjen Wilson bor i alla fall ganska isolerat och otillgängligt mitt ute i outbacken på den stora kontinenten.

Å andra sidan har familjelivet sin ganska sköna gilla gång får man förmoda. Tycker alla utom tonårsdotter som suckar och stönar över att alla kompisarna minsann bor i mer bebyggda områden…sådana där strömmen och internet/tfn inte går ned stup i kvarten.

Nåja, strax får hela familjen en väl så god anledning att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan och svetsas samman….när ett yttre hot närmar sig gården. Från ingenstans; ett gäng synnerligen otrevliga, vildsinta och blodtörstiga vildhundar! Japp, du läste rätt. Inga vargar, inga varulvar, inga hybrider…bara rent jäkla vildsinta byrackor! Nu är det ju dock så att vilda jyckar i Australien uppenbarligen mer eller mindre ser ut som skabbiga vargar med hotfulla blickar och samma isande ylande. Flocken som kommer smygande ur skogen intill gården har uppenbarligen fått smak på människokött (efter ett par inledande attacker på andra gårdar) och tänker inte låta The Wilsons slippa undan. En sorts homeinvasion alltså!

Ibland kommer den bästa underhållning på det mest oväntade sättet!
Låg budget, okända skådisar och en enkel story. Inga större utsvävningar- För familjen handlar det bara om att överleva den galna attacken som de fyrfota inkräktarna sätter igång. Att barrikadera sig inomhus är heller ingen större garanti för säkerhet kommer det att visa sig. Hu!

Och, jag gillart. Tycker om att storyn hålls ganska kort och simpel. I fokus två instinkter; familjens att överleva…och bestarnas att krossa och förgöra.

”snäll jycke…SNÄLL JYCKE!!”

En rejäl tvekamp. Pappa Wilson (Jack Campbell) må ha sitt gevär…men det är sannerligen ingen säkerhet i det här läget, och mamma Wilson (Anne Lise Phillips) får tillsammans med son och dotter hjälpa till att sätta fantasin i arbete för att överhuvudtaget ha en chans mot det vildsinta hotet. Regissören, en Nick Robertson, jobbar snyggt med små medel. Ibland lite enklare specialeffekter som funkar fint, ibland gamla hederliga dresserade (får man hoppas) jyckar som står för det fartiga.

Ovisst och inte alls så självklart manus som du möjligen skulle kunna tro.
Spännande. På ett trivsamt…och rätt obehagligt..sätt.

Dec 14 2015

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

Dec 11 2015

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.