Nov 15 2013

The Last Days on Mars (2013)

Om man ville göra dagens tyckande sådär otroligt kort skulle man kunna köra en spoilande (maskerad naturligtvis) text typ såhär:

Någon gång undrat hur det skulle vara om The Walking Dead utspelades på..säg…Mars istället? Jo, antagligen precis såhär!

*slut spoiler*

Om man istället ska sprida bokstäverna lite kan man återigen konstatera att det faktiskt inte behövs ohemult många dollarbuntar, en hel avdelning av cgi-nördar höga på jolt-cola eller skäggpryd producent som heter Bruckheimer i ryggen för att tillverka en fräsig film.

Idag räcker det till och med att vända blickarna mot de gamla brittiska öarna. Brittisk sci-fi har sina ljusa stunder. De kommer i små portioner, men är sällan trashiga, möjligen är det bristen på inpumpade cash som sätter gränserna. Om den föredömliga Moon var både retro och lite allvarsamt filosoferande, känns irländske regissören Ruairi Robinson´s alster här mer som en stunds nu jävlar ska det lekas lite med klyschor, små effekter och den där världsberömda känslan av klaustrofobiska obehagligheter som filmer som Alien, The Thing tagit fasta på. Fast den film jag kanske mest tänker på när jag ser dagens rulle är…öh…Aliens!

Öknen i Jordanien (!) har här fått föreställa Mars där ett gäng astronauter precis håller på att avsluta ett 6 månader långt projekt där den gamla vanliga agendan att finna liv på planeten har varit uppdraget. Hemresan är bara knappt 20 timmar bort och nu är det väl bara att packa ihop och se glad ut.
Icke.

Nån kom på att han måste ut till en utgrävningsplats och kolla en grej.
Sådant är alltid dumt, det vet man ju direkt. Ett par sandstormar senare är det kaos och elände som gäller. Nu handlar det om att överleva för rymdisarna och de har inte så många ställen att huka på.

Det intressanta här är att trots bristen på produktplaceringar, frånvaron av ett übertjockt manus, rätt okända skådisar, klyschiga händelseutvecklingar (kom igen: det är väl klart det handlar om last man standing till slut), blir det banne mig lite småspännande och rätt obehagligt.
Något som Hollywoodbesten Prometheus till exempel totalt misslyckades med.

Här läggs ingen onödig tid på sirliga backstorys eller sidospår. Det skiter sig nästan direkt, och från det är det bara en fråga om hur illa slutresultatet ska bli för alla inblandade på den röda planeten. Att det sedan blir rätt obehagligt trevligt längs vägen får man ta som en liten bonus helt enkelt.

”sjuk nu!??! när vi ska hem!!”

Kanske större delen av rullens budget gick åt till att locka Liev Schrieber, Olivia Williams och gamle filmskurken Elias Koteas till ett par av rollerna, annars är det mest okända ansikten bakom rymdhjälmarna. Vilket känns lite uppfriskande!

The Last Days on Mars är stämplad som sci-fi/horror. Det är väl vilket som kanske. På minuskontot att det ibland klipps hysteriskt mellan scenerna och går lite väl fort. På det trevligare pluskontot hittas att mitt fokus håller ända in i mål, att de visuella effekterna är väl så snygga som en miljardfilm och att det inte behöver vara så satans seriöst eller pretto i rymden för att det ska bli en bra rulle.
Ingen jättestark trea, men likväl en…trea.

Filmitch och Movies Noir har också varit på besök på Mars den här veckan. Vad tyckte de tro?

Nov 14 2013

The Wolverine (2013)

Logan åkte till Japan, hittade sig själv och Äventyret hittade honom!
Ja kanske.Varför inte.

Hur påkostat och välgjort Wolverines förra eskapader på solokvisten (..Origins) än var så blev det lite…mycket. Som att det skulle pumpas in så mycket backstory och bifigurer och tusan vet allt på en gång. En bra början där blev till slut lite utdragen och inte sådär jätteengagerande som i alla fall jag hoppats på. Därmed inte sagt att den filmen var kattskit. Inte alls.

Men den här är bättre. Mycket bättre.
Som en perfekt avvägd cocktail av Hollywoodklyschigt drama och pumpande action som aldrig (faktiskt) blir FÖR utdragen. Som att regissören James Mangold haft en sorts inre timer som sagt åt honom när det är läge att slå på och slå av tempot. Är Logan den i X-gänget som är mest intressant? Kanske. I alla fall den tjomme som verkar bära på de mörkaste och mest besvärliga minnena som hotar att tynga hans sinne för evigt. Det är klart, grabben lever ju typ för evigt…och det är nog inte så kul som man skulle kunna tro..kanske.

Som på beställning får han då idag ett erbjudande, efter att i en ganska traditionell inledning lallat runt lite lagom off the grid i samhället (här snackar vi alltså post-X-Men: The Last Stand), om att möjligen återfå sin dödlighet och kanske kunna leva som en vanlig snubbe, bli kär, åldras och få barn. The Offer kommer från en gammal bekant från länge sedan i Japan. En döende man, en mäktig företagsledare, som vill visa en sista respekt mot den mystiske mutanten som räddade hans liv i Nagasaki på 40-talet.

Innan ens Logan hinner fundera så speciellt mycket på något i detta mytiska solens rike dras han in i skumraskheter som tyder på att den japanska Yakuzan är i farten i någon form. Det finns också naturligtvis en snygg dotterdotter (Tao Okamoto) inblandad, liksom en oväntad och uppfriskande sidekick i form av den rödhåriga och svärdssvingande tjejen Yukio (Rila Fukushima). Plus alla henchmen, skumma pajsare i svarta kostymer och lurkiga karatetyper som Logan nu måste konfronteras med om han ska lösa mysteriet som han nästan mot sin vilja håller på att sugas in i.

Mangold tycks köra hårt på att filmen ska klara sig bra som stand-alone-rulle till X-Men-serien. Vilket den gör alldeles utmärkt. Diehard-fans av hela X-myten kanske blir besvikna på att det blir väldigt lite mutanter här, om man inte räknar in en synnerligen läskig kvinna med lika läskig tunga, annars är det mer ”vanlig” tung action vid väl valda tillfällen (tågsekvensen är awesome). Så vanlig den nu kan bli när Logan styr upp med sina sylvassa klor till höger och vänster. Vid det här laget torde Hugh Jackman också vara mer än bekant med sin rollfigur, vilket märks ganska bra. Snygg uppumpning på den slimmade kroppen också och Jackman visar återigen att han är en sorts allkonstnär som skådis.

Logan uppskattade ICKE att behöva ta av sig dojorna inomhus i japanska papphus.

Även James Mangold bör få en honnör för sin approach på figuren. Och för att han visar att serietidningsaction är något han klarar av lika snyggt som western, musikdrama, polisthriller eller actionkomedi. Rena rama Coen-snubben med andra ord! Hoppa vilt mellan genrer sådär!

En enda mutantgubbe, Logan, att hålla reda på. Inga större nymodigheter i storyn, inget som för själva franschisen framåt i jättekliv (även om det alltid lönar sig att sitta kvar under eftertexterna). Mer som ett nedslag i Logans privata liv och händelser som får honom att fundera på sin odödlighet och orsak och verkan..och kanske istället tar hans personlighet framåt.

The Wolverine innehåller såväl kontemplerande i olika former, som tung action. Dock ingen tröttsam mayhem (ja jag kikar lite på dig Zack Snyder). En matig story med snyggt underhållningsvåld som håller mer än väl ända in i kaklet. Logan kanske behöver de här utflykterna från X-franschisen för att hålla stinget?
Mycket bra rulle det här. Seriös action med finess.

 

 

Nov 13 2013

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

Nov 12 2013

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Nov 11 2013

The Village (2004)

En av de stora fördelarna med att ha ett stort filmbibliotek (som möjligen kanske växer lite ohälsosamt snabbt) är ju att man när som helst kan gå tillbaka till en rulle igen för omtitt, antingen om bara andan skulle falla på…eller om man får en anledning av något slag.

Efter min kapning av After Earth häromveckan, där jag ändå tog den stackars M. Night Shyamalan lite i försvar, funderade jag ännu mer på just det faktum att regissören under en period faktiskt spottade ur sig ganska smutta grejer. Både snygga och finurliga. Kanske inte alla håller med om detta, men hos mig har en del av hans nedplitade historier verkligen träffat rätt när det gäller att frammana rätt sorts stämning som ofta kanske är mer gåtfull än svår.

När jag funderat på just detta faktum ett slag blev jag således plötsligt väldigt sugen på att återskåda ett Shyamalan-verk från förr i full frihet. Ett alster som sådär riktigt gick hem hos undertecknad. Valet föll på dagens rulle, om vedermödor och hemligheter i den lilla avlägsna byn mitt inne den stora skogen.

Likt Shyamalans andra verk från början av 2000-talet bygger den här på sina tvistar och helomvändningar i manuset. Har man en gång sett filmen är hemligheten ute i ljuset och kan naturligtvis aldrig bli sådär sensationell som den möjligen för en sekund var då man såg filmen för första gången. Vad man istället kan roa sig med vid en omtitt är hur snyggt Night lurar oss som tittar, droppar små hints både här och där (precis som han gjorde i Sjätte Sinnet) UTAN att det avslöjar för mycket av vad som komma skall eftersom man inte vet vad man ska titta efter. Just att följa replikföringen mellan rollkaraktärerna får därför en helt annan innebörd nu när man vet hela bakgrunden. De små nyanserna, blickarna och tonerna i orden. Och här skådas dessutom något så sällsynt som en dubbeltvist, precis när man trott att man till slut fattat det hela, svänger det till igen!
Att lyckas med en sån grej är det fasen inte alla som gör!

Trots den något annorlunda approachen på dagens berättelse tycker jag sannerligen inte att Shyamalan missar att skapa en sådan där skönt obehaglig stämning, som t.ex. också finns i Signs. Den omgivande naturen som plötsligt står för det hotande, oroliga och okända. Vissa skulle nog här fnysa och kalla regissören för pretto och högtravande. Själv dras jag likt en nattfjäril mot en lampa mot hans udda påhitt till historier. Om vi håller oss till de här tidiga alltså. Någonstans på vägen kändes det plötsligt som Shyamalan tappade ”det”. Det där som var just udda på gränsen till larvigt, utmanande och nyfiket.

Här blir det oroligt i den lilla 1800-talsbyn när plötsligt hotet från de märkliga och skrämmande varelserna som bor i skogen (”those-we-don´t-speak-of”) börjar hota invånarna på ett sätt de aldrig gjort förut. Byns äldsteråd manar till lugn och avvaktan. Kanske är det bara nyfikenheten från den yngre generationen, de som dras till den omtalade och skrämmande Staden, som gör att skogens mystiska invånare känner sig hotade av människornas alltmer vågade expeditioner ut i skogen? Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) är precis en sådan orolig själv. En nyfiken man som drivs av att få veta vad som döljer sig bakom skogen. Trots hans mors (Sigourney Weaver) försäkran om att det bara är olycka som väntar där bakom kröken. Byns jovialiske och lugne patriark Edward Walker (William Hurt) får fullt upp med att hålla sina invånare lugna. Att hans ena dotter, den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard), dessutom både är äventyrlig och lite lagom förtjust i Lucuis kommer att sätta hans ledarskap på prov när ödet plötsligt spela ut ett par av sina mer oväntade kort.

joaquin undrar om regissören verkligen menar allvar..!??!

Mitt i detta drama tar sig Shyamalan således också tid för att sätta ribban för obehagskänslan. Bara ett par minuter in i filmen känns byn sådär otrevligt isolerad från omvärlden, skogen har aldrig varit mer hotfull och fotot ligger som en vacker men oroande tavla över landskapet. Små detaljer i bild hjälper till att förstärka hotet och gåtfullheten. Vad är det egentligen som finns där ute i det okända?

Nu har säkert de flesta redan sett denna finurliga rulle, men för oinvigda finns det massor att hämta här. Om man är på det spåret förstås. Den som väntar sig action och full rulle blir dock säkerligen både arg och besviken. Manuset lockar mer till det gåtfulla och det obehagliga i att veta att allt inte är som det ska. Därmed inte sagt att det inte finns plats för ett par synnerligen stilfulla och välkomponerade jump scares, låt vara i mindre skala. Men ändå lika effektfulla. Sin vana trogen lämnar dock Shyamalan oss inte i sticket helt och bit för bit kastas små smulor ut av backstoryn… och till slut kommer också upplösningen. Kanske lite mer odramatiskt än man skulle kunna tro. Å andra sidan är just den lågmälda stilen det som stärker filmens manus. Hos mig i alla fall. Visst finns ett antal ologiska loopar för den som vill hitta, men frågan är om man vill fundera på det…och förstöra den fluffiga illusionen som Night skapar..?

Stor cred måste också utgå till alla de inblandade skådisarna, som alla kör på med en sorts lågmäldhet som i sina bästa stunder blir så pass dramatisk och effektfull att anrättningen är än mer underhållande i all sin märklighet.

The Village är en liten pärla hos mig. Snyggt iscensatt om ”happiness by fear ?” av en kille med blick för att berätta. Storyn är så pass annorlunda och löjligt enkel på samma gång att det blir bra bara för det. Den största spontantjusningen är naturligtvis borta vid en andra titt, men trots det kan man med lätthet ta till sig, och upptäcka, alla de inbyggda detaljer Shyamalan försett den här sevärda historien med. Plus ett förstklassiskt soundtrack som verkligen sätter sig i sinnet. Kanske en vattendelare hos er andra, men hos mig en mycket bra film! En upplevelse.
Kanske till och med den sista riktigt bra rullen han fick ur sig innan det fria fallet startade…?

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Nov 7 2013

Flickan ovanpå (1955)

Men det är väl för gött ibland att kunna återvända till de där filmerna från förr.
När allt var lite tramsigare, ytligare, tillrättalagt men frejdigt underhållande. För det mesta, är väl bäst att tillägga.

I dagens rulle skojas det friskt med manliga och kvinnliga roller, och framför allt med äktenskapet och dess tillit. Het sommar i New York betyder att de äkta männen skickar iväg barn och fru ut till sommarställen och sommarläger eller vad det nu kan vara, för att själva lida arbetsdagens alla kval. Så också familjeförsörjaren Richard Sherman. Iväg med son och fru medelst tåg ut mot grönskande natur och själv ser han framför sig ensamma kvällar i den lilla lägenheten där de bor. I värmen. Med hemtaget jobb att dyka ned i.

Naturligtvis blir det av detta intet då plötsligt de bortresta grannarnas lägenhet ovanpå hyrs ut till det blonda bombnedslaget The Girl (hon har faktiskt inget namn under hela filmen!), och Richards frestande tankar börjar vandra i takt med att kvinnan med sedvanligt 50-talsmanér flirtar in sig hos vår huvudperson och får hans hormoner att gå bananas.

Allt i komikens tecken såklart, men under ytan ligger egentligen en för sin tid provocerande frågeställning om frestelser, äktenskapets plikter och tillit. Allt naturligtvis avhandlat inom ramen för reglerna i Hollywood detta årtionde. Filmen bygger i sin tur på en otroligt framgångsrik pjäs, The Seven Year Itch som spelades hela 1141 gånger på Broadway. När så det var dags för filmversionen kallades originalförfattaren in för att justera till ett filmmanus samtidigt som man strök eller kortade ned de ”värsta” anspelningarna på sex och omoraliska undertoner. Tom Ewell som hade spelat Richard Sherman alla gånger på scen fick fortsatt förtroende att agera framför filmkameran, men när det gällde den kvinnliga huvudrollen ville filmbossarna ha pang för pengarna och gav rollen till Marilyn Monroe. Uppdraget att ta filmen i hamn gavs till rutinerade esset Billy Wilder bakom kameran och sedan var det bara att tuta och köra.

Själv är jag ju lite svag för det här med filmade pjäser som uteslutande utspelas på ett och samma ställe. Perfekt läge här med andra ord. Familjen Shermans lägenhet med tillhörande terrass utnyttjas flitigt i de komiska och lite jönsiga situationer som uppstår. Inget fel på samspelet mellan Ewell och Monroe. De har en härlig kemi mellan sig och gott om utrymme att avlossa diverse dubbeltydiga meningar i dialogen. Just Ewell känns oerhört klockren som den samvetsplågade familjefadern. Sådär charmigt larvigt kul också att han i tid och otid lagom övertydligt pratar för sig själv om vad han tänker på, som man gjorde på film förr för att filmpubliken verkligen skulle fatta vad som hände.

Trots Marilyns goda humör och lättsamma sätt genom hela filmen, skvallrar historien om att det ofta var problem att få henne att fixa sina repliker. Depressioner och kanske ett och annat missbruk i någon form satte filmfolket på hårda prov. Hon kom sällan i tid och regissör Wilder fick enligt uppgift använda uppemot 40 tagningar innan han var nöjd med hennes insats i de olika scenerna. Av detta syns ju dock inget i det färdiga resultatet, och framgången lät inte vänta på sig. En av de mer succéfyllda komedierna från 50-talet. Trots att budget och tidsschema spräcktes på grund av den instabila kvinnliga stjärnans lynnighet.

familjeman med livlig fantasi..

Det intressanta såhär 58 år senare är att se hur slugt och snillrikt manuset slingrar sig förbi det snuskiga och ”omoraliska” och ändå antyder det nästan hela tiden mellan raderna. Den publikfriande komiken döljer en del, men historien vinglar ändå farligt nära det som måste ha ansetts tillåtet för sin tid. Ewell och Marilyn gör dock det hela till en rätt oförarglig, dock lite småkittlande och underhållande stund. Men man får naturligtvis akta sig för att studera manliga och kvinnliga roller för mycket här. Rent jämnställdhetsmässigt är det rena minfältet.

Flickan ovanpå blir en ganska dialograpp och lite lagom provocerande tillställning. För sin tid. Idag naturligtvis rent tramsig och schablonstyltig vad gäller kvinnligt och manligt. Annars en av de mer roliga komedierna från denna tidsålder ändå tycker jag (där den hårt utpekade familjemoralen NATURLIGTVIS segrar till slut ändå) och väl värd att kika på om man inte sett den ännu.
Trevligt tidsfördriv från förr.

Nov 6 2013

After Earth (2013)

Det KAN inte vara M. Night Shyamalan´s fel. Det FÅR inte vara Shyamalan´s fel. Jag vill ju så gärna att snubben ska få en hit igen.

Men det är sannerligen märkligt. Från att ha levererat sådana snitsiga pärlor som twistade Sjätte Sinnet, obehagliga Signs och gravt underskattade The Village, har det liksom bara gått rakt åt skogen för denne tjomme. Varför? Och varför i h-e väljer han att teama upp sig med en Will Smith som på äldre dar verkar ha drabbats av totalhybris och försöker grunda företaget FilmFamiljen AB i Hollywood!!?

Alltså, nånstans finns det ju ändå en sorts förutsättning här i denna märkliga historia…; en sedan länge övergiven jord, evolutionen som tagit sin egen väg, en oväntad kraschlandning. Det kunde ha blivit något av det. Faktiskt. Och Shyamalan har en blick för vissa grejer, det hävdar jag fortfarande. Vissa scenlösningar är snygga och tekniskt top notch (ok, andra inte…). Men precis allt faller dessvärre blytungt med Jaden Smith i frontlinjen som filmens bärande faktor. Noll karisma, noll pondus och till synes noll talang. Och så Will Smith själv som trodde han var skitsmart att ta birollen, sitta i ett rymdskeppsvrak och leka James Earl Jones med rösten. Herregud. Vad har hänt med karln!? Elaka (sanna?) rykten säger också att Shyamalan bara fick bestämma hur kameror och tekniken skulle sättas i scenerna, personregin till grabben Smith tog farsan hand om själv. Och det märks. Maken till familjetrams och floskler har väl sällan skådats på länge.

Far och son kraschar således på den mänskoöde jordbollen i en svår framtid. Far är sårad och sonen måste ge sig ut på hajk för att hitta en nödsändare i den delen av rymdskeppet som kraschade på annan plats. Precis samma del som också innehöll ett cgi-skapat rymdmonster som nu är på rymmen på den nygamla planeten. Joråsåatt. Nu ska veke sonen också passa på att bli en man för att duga i bistra pappas ögon. Häpp.

Det är illa. Tråkigt illa. Storyn blir blahablaha där man ständigt irriterar sig på Jaden för att han känns så fel, på Will för att han tror sig vara större än de flesta i den här soppan och så skamlöst sätter grabben i fokus. Kunde ingen ha klivit fram till familjen Smiths trailer on location och sagt att ”sorry grabben, du håller inte måttet…!”?? Nähä, skulle inte tro det. Smith är just alldeles för stor maktfaktor i filmfabriken för att man uppenbarligen ska våga utmana.

Junior önskade plötsligt att pappa inte bestämde så mycket

Och så regissören själv då. I så stort behov av framgång att han hoppar på vad som helst? Ja kanske. Tyvärr ännu en dikeskörning, och det blir såklart Shyamalan som fått bära hundhuvudet. Smith behåller sin status på A-listan och lär inte sakna anbud i framtiden. Jag vill inte att Shyamalan (jvligt långt namn att skriva det där!) ska förpassas ned i träsket där ingen har roligt längre. Kom igen nu Night! Hitta nåt bra att lägga fokus på, jag tror på dig fortfarande. Och Will förihelvete: var är gamängen från Hancock, MIB eller Wild Wild West!!!?

After Earth hade någon procents förutsättning att faktiskt kunna bli nåt.
Det försvann i samma sekund som klanen Smith bestämde sig för att göra projektet till sin egen lilla familjesammankomst. Apskit är vad det blev av det.

Nov 5 2013

Killing Season (2013)

Att en tillräckligt stark story understundom kan bli riktigt bra trots avsaknaden av kända nyllen i rollistan är väl ingen större nyhet.
Bra där också egentligen, det är ju trots allt historien som är viktigast. Eller?

Att kända skådisansikten per automatik inte alltid gör en rulle top notch är också en ganska vardaglig sanning. Ibland räcker det ju liksom inte att ställa ut skorna på plan. Och ibland dyker dessa kända nunor upp i produktioner där man inte direkt tänkte sig hitta dom.

Vad som lockade Robert DeNiro och John Travolta till den här rullen får man väl fundera vidare på, men inte kan det ha varit den konstnärliga approachen direkt väl? Ville de hemskt gärna jobba med varandra? Köra lite betald semester och hänga runt lägerelden för att klämma några pilsner? Eller var det kanske insikten om att bankkontot skulle fyllas på med dollars för lite lagom halvhjärtat arbete? Både DeNiro och Travolta börjar ju lite lätt att förfalla i branschen, om ni ursäktar uttrycket. De har sina bästa år bakom sig, och visst kan de gnistra till i ett och annat projekt men nog känns det här som en rulle-för-brödfödan-insats.

Visst spott och spä kan möjligen också uttalas då man inser att det är regissören Mark Steven Johnson som står bakom dagens händelser. En gång utskälld för sin version av Daredevil på film (dock inte av mig då jag tycker den är ganska ok!).

Nån kallade den här rullen för pensionärs-Rambo, och varför inte? DeNiro är Ben Ford, gammal krigsveteran från i början på 90-talet då USA lade sig i kriget i Bosnien. Givetvis dras han med plågsamma minnen och trivs bäst i sin ensamhet högt uppe Appalacherna där han kan sitta och häcka i sin jaktstuga och gå promenader i naturen. Snart ändring på dagsrutinerna då den serbiske ex-soldaten Emil Kovac (Travolta sportandes en underbar skäggvariant och med hysteriskt rolig serbdialekt!) plötsligt dyker upp från ingenstans. Bara sådär. En trevande vänskap övergår dock snabbt i otrevligheter då det visar sig att Kovac knappast av en slump knallat in i Fords livscirkel.

Dags för katt- och råtta-lek där båda får visa upp sina gamla trix och knep till beskådan och att ha övertaget. Inte utan att man tänker på den gamla John Boorman-rullen Duell i Söderhavet  från -68. Det handlar naturligtvis om gamla oförrätter och två män som bär på minnen de inte vill ha. Lite nödtorftigt drama förklätt som light-action.

Inte direkt upplyftande som filmupplevelse. Johnson kan dock inte beskyllas för att inte leverera snygga naturbilder när nu epitet ”vildmarksaction” ska stämplas in hårt. Inte heller kan man gnälla FÖR mycket på Travolta, som vanligt ÄR han bäst när han får spela buse eller ondskefull typ med dold agenda. Att han sen spelar över (som vanligt) är man ju nästan lite van vid nu. Tröttast i gänget känns DeNiro som kanske inte visste vad han gav sig in på..?

Gubbsen drar lite Jäger innan otrevligheterna

Historien är såklart det svagaste kortet, engagerar knappast fullt ut och den moraliska taken på de båda männens bakgrund och minnen berör knappast mig som glor. Men jag ger ändå Johnson viss cred för att han ändå inte råslarvar bort sin film eller hemfaller åt alltför simpla knep. En säck knyts ihop till slut och även om finalen kanske hos vissa känns slajmig och larvig…kunde det ha varit värre. Mycket värre till och med.

Killing Season är en genuin mellanmjölksrulle. Mest förvånande är att just DeNiro och Travolta ens ville ägna en sekund åt den. När de stod på toppen av sina karriärer hade de förmodligen hånskrattat åt erbjudandet. Så kan det gå.
Inte bra. Inte usel. Viss underhållning för stunden för den som är försonande mot de båda åldrande skådisarna.
Snabbglömt.

Nov 1 2013

Tema Rysligheter – Epilogen

Se där ja.
Precis 13 filmer landade vi på också! Ett sammanträffande eller en nostalgisk tanke?
Ryslighetstemat stänger sin säck för den här gången. Kanske har du fått några nya tips här, eller har du bara hängt med på resan ändå. I vilket fall som helst tackar Flmr för visat intresse.

Snittet på ”temat” ger ett stadigt 2,5 i betyg. Kanske är det signifikativt för genren? Det ÄR svårare att hitta tunga betyg i en kategori som egentligen lever på att nästan massproducera, tala till våra tacksamt skrämda sinnen, utan att behöva ägna sig alltför mycket åt kvalitén i många (inte alla) fall.

Guldkornen finns dock! Precis som det finns MASSOR av ryslig film därute! Det här temat skrapade bara liiite på ytan och hade heller som sagt inga större ambitioner att vara ett helt omtag. Fokus låg ju, som förvarnats om, på nyare alster. En Halloween och en ruggig höst kräver ju naturligtvis OCKSÅ sina gamla godingar, men dom har ni redan koll på!

Det blev ett par ordentligt intensiva och…intressanta sommar/höstkvällar trots allt inför det här lilla höstruskiga temat.
Och naturligtvis behövs inte ett tema för att andra rysliga titlar ska hitta in på bloggen lite till vardags sådär. Vänta bara.

Nu återgår Flmr till lite business as usual under ett par veckor. Snart är det ju dock jultider gubevars, och vem vet vad som då kan hända!?
Och vad är det som säger att november inte kan bjussa på ett och annat (förhoppningsvis) intressant spår…?

…..och vad var det nu det stirrande ögat såg där i nyckelhålet…..:

 

Okt 31 2013

Tema Rysligheter: The Conjuring (2013)

Dags att avsluta höstens ryslighetstema.
Vi går idag i mål på självaste (riktiga) Halloweendagen, och vad passar väl bättre än att kröna denna genomgång av filmer från de obehagliga hörnen med en riktig smällkaramell till rulle…som dessutom VERKLIGEN gör skäl för epitetet rysligheter.

Förra året höll man på att göra i brallan när Ethan Hawke råkade illa ut i skrämselpillret Sinister, och nu är det lite sån där varning för klädbyte igen om man inte passar sig eller är beredd. Regissören och hittepåsnubben James Wan verkar ju så här långt i karriären ha superkoll på den mörka sidan av fantasier och mardrömmar. Både Saw (första) och Insidious har lämnat obehagliga och eftersökta effekter i åskådarsinnet. Dagens manuspillande står brorsorna Chad och Carey Hayes för, så att Wan kan satsa järnet på regin. Typ.

Vi återvänder till det lummiga och märkliga 70-talet. Avstamp tas i de verkliga förebilderna Ed och Lorraine Warren, omskrivna och ganska kända paranormal investigators som det så snyggt heter. Vidare har vi här en likaledes verklig familj som inget hellre vill än att flytta in i sitt nya hus ute på landsbygden och leva 70-talets glada dagar. Vad nu det kunde innebära. Murriga krafter är dock i görningen och tänker sätta stopp för det genom traditionstunga poltergeist-påhitt.
Visst, inget nytt här. Mer klassisk old school enligt bästa receptet, som gör att man tror på återanvändning av gamla beprövade grejer igen.

Till slut finner mamman i huset, Carolyn (Lili Taylor), ingen bättre råd än att kontakta makarna Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) för att se om de kan bringa klarhet i vad som pågår i det knarriga huset. Och pågår saker gör det ju! Hela tiden! Precis som det anstår en fullspäckad finalrulle i ett ryslighetstema matas här på med konstiga ljud, dörrar som beter sig som dörrar inte ska, upptäckten av en minst sagt oinbjudande källare och en närvaro som till och med sliter sängkläderna av sovande barn! Bara en sån sak!

Och sedan det här med klappande i händerna! Utan att avslöja för mycket för dig som möjligen (finns det nån?!) inte har sett rullen ännu…kan jag säga att om det här med att klappa i händerna har varit en positiv grej..så är det slut med det nu. Här vankas bara olustkänsla i fortsättningen. Speciellt om det sker i ett stort, murrigt och slitet hus.

Snabbare än en avlöning tar slut konstaterar undersökande Lorraine att huset är fyllt med ondskefullhet och ett väsen som icke på långa vägar tänker tagga ned och slå sig till ro. Nu är det upp till makarna Warren att komma på sorts lösning, men inte ens dom tycks rå på dessa rysligheter. Dessutom verkar ”gåvan att förnimma” ta hårt på Lorraine. Kan det här möjligen barka åt skogen för alla?!

Wan håller superkoll på sin film, ger inte en meters utrymme i onödan för återhämning. Är det inte läbbiga scener, så är det läbbiga avslöjanden i dialogen. Återigen är det de små detaljerna som gör det hela så rysligt. En sekundsnabb aning av något i ögonvrån. En blixtsnabb förnimmelse av en skugga, en gestalt. Det andas verkligen otrevligheter här. Och så mitt i alltihop en mamma och en pappa, Carolyn och Roger (Ron Livingston), med sina barn som varken vet ut eller in. Men vänta bara, snart blir det till och med lite värre när Carolyn tycks vara den som drar till sig mest intresse från denna otrevliga inkräktare…

En gammal hederlig, låt vara lite klyschig, spökhistoria alltså. Eller? Som dessutom utger sig för att vara till största delen sann. En BOATS!? Hur ska man förhålla sig till det? Tja, man får väl göra som vanligt, sila och filtrera lite mellan tuggorna så blir det nog bra. Naturligtvis är väl inte bröderna Hayes dummare än att de vet hur anpassa sin ”sanna” story till det effektfulla filmmörkrets stigar. Att Ed och Lorraine Warren i allra högsta grad var verksamma, och hade både det ena och det andra oförklarliga att förtälja, råder det dock ingen tvekan om. Liksom att dagens förföljda familj också existerat. Nätet är naturligtvis fullt av info för den som vill gotta ned sig djupare där.

James Wan mallar in sin skapelse helt enligt bästa mönstret, låter otrevligheterna börja i mindre skepnad för att sedan ösa på med mer ju längre speltiden rullar på. Och detta utan att det känns klyschigt och tröttsamt en enda gång! Istället gräver man ned sig i spänningen och sitter som på nålar, ständigt beredd på nästa jump scare. (de där jäkla handklappen alltså…)

Wilson fick plötsligt syn på sina 70-talspaltor i spegeln

Förutom det formidabla drivet i rullen och avsaknaden av utfyllnadsminutrar måste kudos utdelas till rollistan. Vi snackar inga superstars här, vilket filmen tjänar på, men synnerligen kompetenta skådisar. Vera Farmiga gör sin Lorraine till både mystisk och skör på samma gång, Patrick Wilson (Wan´s husskådis..?) känns stabil som Ed som verkligen gör vad han kan när det skiter sig ordentligt. Lili Taylor och Ron Livingston bjuder in till sitt hus med en trovärdig värme och önskan om hjälp. Man känner verkligen för paret med sina döttrar i den här otrevliga historien.

The Conjuring har i vissa kretsar kallats för rullen som tar tillbaka den klassiska spökrysaren till finrummen igen. Efter att ha suttit igenom 112 minuter av nervositet, stålfjädrig spänning och obehag har jag ingen som helst anledning att säga emot detta.
Hu!

Okt 30 2013

Tema Rysligheter: Solo (2013)

Vad är det egentligen som gör en ryslig film bra?
Eller bra och bra, vad är det som gör en film så pass intressant att man sitter kvar och verkligen vill veta upplösningen trots att det innebär obehagligheter längs vägen?
Eller handlar det om något så enkelt och primitivt av vi bara vill bli rädda?
Vissa kanske vill se våldsamheter i form av grafiskt otäckt filmvåld? Blod?

Det är naturligtvis så olika mellan oss alla att det inte går att ha ett enda svar på frågan. Ni vet ju säkert vid det här laget att hos Flmr står obehagligheter som kör på devisen less is more högst i rang. Filmerna som går in för att skapa den obehagliga känslan på ett enkelt och kanske minimalistiskt sätt. Den där som sakta kryper in i medvetandet, säger åt hjärnan att nu känns det otrevligt, men som gör att du ändå inte kan sluta kika. Fokuset är totalt eftersom du samtidigt drivs av den där lilla enerverande nyfikenheten som vägrar lägga sig.

Ge mig en rulle som kan innehålla den mest tekniska fulländning som finns, de mest påkostade effekter som kan uppbringas…eller den mest fantasifulla story någon kan ha värkt fram….saknas det där lilla extra…den där nyfikenheten som gör att man fokar fullt ut…då tappar jag det nästan direkt. Hade du frågat mig på 80-talet kanske svaret såg annorlunda ut. Jag var yngre och visste inte vad jag vet idag. Kalla mig luttrad eller gnällig, men nog har man sett alltför mycket sunkiga rullar i sina dar som alla saknar den där lilla men ack så viktiga kryddan. Gore och våldsamheter fyller naturligtvis sin plats helt naturligt i ett välkomponerat manus. Men filmer som satsar sina pluringar på enbart att göra det så visuellt vidrigt som möjligt känns rätt poänglösa i min bok.

Nu finns det väl i ärlighetens namn inte alltför många rullar som pytsas ut på marknaden som verkligen kan täcka in alla de kriterier jag efterlyser. Men ibland snubblar man ändå över en och annan, och då gäller det att uppskatta det man ser. Ok om det snos till höger och vänster, finns den där lilla känslan bifogad, ja då spelar det väl inte så jäkla stor roll om influenserna kan spåras till andra alster.

Med allt detta sagt riktar jag nu blickarna mot dagens representant i ryslighetstemat.
Den som vill hittar naturligtvis en mixmaxad kompott av alla möjliga filmer här.
Men det gör liksom inget. Problemfyllda Gillian (Annie Clark) (ja och hon har naturligtvis en otrevlig backstory att handskas med) ser chansen till själslig kontemplation genom att hoppa på ett sommarjobb som ledare på ett summer camp vid en sjö (joråsåatt!)

Innan lägret slår upp portarna måste dock Gillian, i egenskap av nykomling i ledarstaben klara av den traditionella ”inkilningsriten”; att campa ensam i två dagar på den öde ön som ligger mitt i sjön. En ö som det självklart sägs spöka på då en liten flicka försvann spårlöst från lägret för många år sedan och som nu sägs hemsöka ön med sina klagorop vid väl valda tillfällen (joråsåatt igen!!).

Ja, jag märker nog vart era tankar är på väg nu.
Precis som mina var. Men tro´t eller ej, det blir icke alls så cheesy som förutsättningarna vill ge sken av här. Gillian forslas ut till ön, får sin utrustning och ett hejdå från chefsledaren som meddelar att han kommer tillbaka om två dagar. ”Och använd INTE nödradion om det inte ÄR nödfall!” Basta!
Snart är både tält och brasa i full användning. Lite bad och lagom upptäcktsfärd hinns med. Plötsligt också en besökare i form av en fiskarsnubbe, Ray (Daniel Kash), som oroligt undrar om hon är ok..då han från sin båt hörde hennes rop på hjälp (!!!)
Hmm…

Och det är väl typ här filmen börjar bli sådär intressant obehaglig. Gillian försäkrar att hon mår bra, Ray ger sig av ut på sjön igen efter att Gillian berättat varför hon är på ön. Dagen övergår i kväll och plötsligt blir också naturen väldigt mycket obehagligare i mörkret både för vår huvudperson och mig som tittar. Dagen efter börjar heller inte bra då nattligt besök utanför tältet konstateras och det verkar som att Gillian inte är den enda…närvaron…på ön.

ser rätt mysigt ut…på håll.

Manuset och regissören Isaac Cravit gör det smarta här att hela tiden hålla tillbaka en aning.
Låta mig som glor försöka dra egna teorier. Storyn presenterar ett antal olika spår att följa som tittare. Vet Gillian verkligen vad det är hon upplever, eller spelar hennes förflutna in? Och vad är egentligen allt det här med legenden om ön? Historien kan egentligen tyckas ganska skral och simpel och ett evigt staplande av klyschor, men sättet den presenteras på väger upp bristerna och det faktum att vi kanske sett det allt förut. Dessutom håller manuset ett antal dörrar öppna ända in mot mållinjen och det känns ganska ovisst till och med under upplösningen. Och har man nu en sån känsla som tittare kan det inte vara kattskit tänker jag. Man bryr sig verkligen om dagens huvudperson, även om hon kanske personifierar alla andra protagonister du sett genom åren i diverse inmallade alster. I min bok räcker det ganska långt.

Solo är en mindre kanadensisk indie-rulle som lånar friskt från andra historier och dess upplägg. Vad den här filmen dock lyckas bra med är att skapa en mysryslig atmosfär mitt i allt plagierande. Vilket gör att kufar som jag gillar det jag ser. Även om jag sett det förut och inte direkt kan hävda att det är oväntat. Du behöver knappast vara en Sherlock om man säger så.
Absolut inget nytt under solen, men ändå förbaskat trevligt underhållningsobehag.

Okt 29 2013

Tema Rysligheter: The Apparition (2012)

Dagens par, Kelly och Ben, hade möjligen tänkt sig att bo någon annanstans än i Kellys mammas investeringsobjekt; ett sterilt nybyggt hus i en av de där konstruerade villaförorterna som tycks vara så populärt att smälla upp i USA. Drösvis med gator och hus i exakt samma utförande och med ökenlandskapet som granne åt vilket håll man än vänder sig.

De unga tu kanske dock inte har det så fett ekonomiskt och då kan det väl möjligen passa bra.
Kelly (Ashley Greene) aspirerar på att bli veterinär och Ben (Sebastian Stan) jobbar lagom oinspirerat som någon slags it-tekniker. Nyss inflyttade i området är det väl bara att packa upp flyttlådor och gilla läget? Bristen på grannar då områdets villor verkar vara svårsålda kan möjligen kännas lite isolerande, men gott humör och lite kärlek löser väl det mesta. Eller?

Synd då att Ben missat att tala om att han en gång i tiden deltog i ett lagom murrigt experiment på college då det skulle framkallas ett andeväsen (of course) medelst det gamla hederliga tilltaget att använda sig av energiflöden (hur många filmer har inte haft det som sin grej!?). Något gick såklart tokgalet, allmänt kaos och otrevlig överraskning och en Ben som valde att lägga missödet bakom sig så mycket han bara kunde och knipa käft. Tyvärr fungerar ju inte det lilla knepet speciellt bra på film, att låtsas som inget olustigt har hänt i det förflutna. Och absolut inte i filmer av den här typen.

Snart börjar det därför hända oförklarliga saker i det sprillans nya huset. Dörrar står öppna som ska vara låsta, möbler har flyttat på sig, konstiga ljud kan anas lite när som helst…och vad är det för mögelliknande massa som verkar ha fått fäste i husgrunden? Första hälften av dagens rulle blir som en liten variant av gamla fina Poltergeist, låt vara i betydligt mer avskalad och mindre tappning. Våra huvudpersoner beter sig naturligtvis lika klyschigt som det anstår i ett manus som detta. Är huset besatt? Hemsökt?

Och hur trodde Ben att han skulle kunna komma undan sina gamla synder?
För självklart är allt sammanlänkat av det som hänt i det förflutna. Otrevligheterna ökar och inte ens tilltaget att tillfälligt fly kåken tycks hjälpa. Kärvt läge.

gänget undrar för ett ögonblick om det är Tobe Hooper som spökar för dem…?

Speltiden på dagens alster är larvigt kort, men å andra sidan finns det ingen anledning att dra ut på ett manus som inte direkt håller för att leverera några större överraskningar i genren. Det blir lite som vanligt. Lagom kusliga händelser som iscensätts av regissören och manusmannen Todd Lincoln med det nya huset som spelplats. Det dunkar, smäller och rör på sig, skuggor som anas. Tilltag som naturligtvis driver den lättskrämde in i otrevliga tankebanor. Självklart förhåller sig filmen grymt inkonsekvent när det gäller sina aktörer också. Kelly är den i sällskapet som uppenbarligen ska vara räddast. Ändå är det hon som mitt i filmen, när det krisar som värst, är den som prompt ska ge sig ut och undersöka korridorer och rum i beckmörker…när en annan skulle ha lagt benen på ryggen för länge sedan.
Lite tröttsamt klyschigt, om man är på det humöret.

På pluskontot kan jag drista mig till att notera att miljön med alla nya obebodda hus och tjutande ökenlandskap runtomkring gör sitt till att höja otrevlighetskänslan då och då. När rullen går in i sin andra hälft, och hjälp anländer i form av Bens gamla experimentpolare Patrick (Tom Felton), blir det mer ointressant och mer standardmall på utvecklingen.
Finalen kommer som sagt rätt snabbt och känns lite..avslagen…efter att filmen ändå har bemödat sig med att sätta upp en inte helt ointressant spelplan.

The Apparition gör jobbet som rulle en kväll när man inte vill tänka alltför mycket på vad det är man kikar på. Som fjäderlätt underhållningsrys för stunden kan den kanske platsa. Mest för sin första hälft. Eller är det jag som låter minnet dra iväg för långt till 80-talet? Synar man det här alstret lite noggrannare i sömmarna har den knappt något värt att komma ihåg.
Inte usel dock. Men inte speciellt bra.
Mellanmjölk?

Okt 28 2013

Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?

Okt 26 2013

Tema Rysligheter: Histeria (2008)

Skräckis från Malaysia är man ju inte direkt bortskämd med.
Så pass ovanligt att det kändes liksom ett måste att ta sig an den här rullen.

En asiatisk regissör, en James Lee, som tagit lite local folklore, blandat hejvilt i den berömda mixern med västs alla måste-ingå-detaljer och sedan slängt fram det hela enligt konstens alla klyschor.

På en avlägsen internatskola händer det minst sagt oroväckande grejer. Eller hände.
Filmen börjar nämligen i slutet, och berättas sedan i flashbacks via en ung flickas förvirrade minne då hon vårdas på sjukhus i inledningen. Men någonting hemskt tycks ha hänt på skolan under terminslovet och den unga Murni verkar vara den enda överlevande (?) Polisen är också där och vill hemskt gärna ha reda på vad som hänt.

Lovande start får man ju säga.
Det unga fartiga tjejgänget Pink Ladies (!) gör lite som de vill på skolan. Energi och hormoner verkar inte vara alldeles lätt för personalen att hantera. Att tjejerna dessutom är lite bortskämda och allmänt taskiga gör ju inte saken bättre. När de sedan får för sig att dra ett pratical joke som inte uppskattas är det droppen. Som straff får de tre dagars arrest på skolan och i uppgift att städa den. Märkligt nog tycks brudarna inte speciellt upprörda över detta utan ser tillvaron mest som en sorts semester.

Snart dock ändring på slackerstilen då en objuden gäst intar stället.
I sin iver att genomföra det dåliga skämtet har de nämligen råkat väcka en lokal demon, en jembalang, till liv! Vilken kan beskrivas bäst som en ganska smutsig variant av The Creature from the Black Lagoon,  med tänder som påminner om de galna figurerna i Critters om ni kommer ihåg. Av någon anledning (som inte förklaras speciellt ingående) är dagens demon out for blood.
Speciellt kaxiga studenters.

Regissör Lee sparar absolut inte på dramatiken, har uppenbarligen studerat sin genre i väst och fyller på med klassiska POV-vinklar, lagom många hörn att behöva runda, ovänliga korridorer och övertydliga jump scares. På pluskontot dock att han aldrig slösar med att visa upp demonen i bild alltför mycket. Filmblodet sprutar å andra sidan i galna kaskader då de olika offren tas av daga via väl utvalda filmknep.
Någon större insats av CGI är inte att tala om. Det känns mer hardcore old style.
Lägg ihop allt detta med den speciella överspelande stilen som hittas i produktioner från sydostasien och ni fattar ju att det blir en märklig upplevelse.

det ena ödet värre än det andra anas..

Hemskheter på begränsad yta med en skara personer som sakta men säkert reduceras. Inte utan att man slänger en tanke åt godingar som Predator och Alien. Har möjligen Lee svävat iväg åt samma håll? Filmens manus tycks annars mest rikta in sig på att ta sig till de olika gore-sekvenserna, och kapar lite här och där i logiken och den bakomliggande backstoryn som ändå kanske behövs i alster från den här stilen. Inte alltid helt lätt att bilda sig en uppfattning om var och varför det som händer faktiskt händer. Men den synnerligen mystiske trädgårdsmästaren som finns kvar på skolan beter sig naturligtvis lite lagom skumt och kan rentav ha något med det hela att göra…?

Förvänta er inga djuplodande turer eller slingriga vägar in i Malaysisk fin – och fulkultur. Demonen används mest som en ursäkt för att ösa på med fejkblod och slafsiga effekter. Det kunde lika gärna varit en galen yxman som hotar de tjattriga tjejerna. Någonstans försöker sig också regissören på lite social åskådning under ett par minuter då de olika tjejernas hemförhållanden kommenteras. Det går dock blixtsnabbt över och fokus styrs upp mot det oinbjudna hotet igen. Lee kör på med raka rör och ser naturligtvis till att drämma in en liten lagom twist i slutminuten.

Histeria blir som att se en ordinär teenslasher från 80-talet med alla klyschor intryckta, doppad i en udda kryddblandning där man både kan känna igen vissa smaker samtidigt som man har fullt upp med att svälja den nya. Överspelat, visst. Och kanske lite taffligt i vissa lägen. Men det är banne mig inget fel slabbet.
Mer intressant upplevelse än bra.