Etikettarkiv: 2013

Aug 14 2013

The Colony (2013)

Mixtra aldrig med vädret.
Inte ens i en framtid då tekniska verktyg ger möjlighet till detta. ”Som vanligt” är det växthuseffekten som ställt till det, och som vanligt tror sig the mankind ha hittat medel för att kunna manipulera klimatets makter.Men..man vet ju sedan gammalt; det går alltid åt skogen.
Som här.

I en ny sorts istid finns utspridda kolonier av människor som lever i underjordiska bunkrar där de lagrar förråd, odlar spannmål och växter, samlar på djur och försöker att inte gå varandra på nerverna. Allt i väntan på en bättre framtid då jorden förhoppningsvis ska kunna tina lite. Ryktet säger att det finns vissa hotspots här och där, men trots idogt scannande med elektroniska mojänger lyser jackpotten med sin frånvaro. Dessutom härjar sjukdomar i kolonin, och att bli sjuk på detta ställe är inget man vill önska sin värsta antagonist. Då väntar antingen en kula i pannan eller en dödsdömd vandring ut i ishelvetet.
Bara att välja, hur man än gör är man död.

Som om det inte vore nog har nu grannkolonin plötsligt upphört med sina regelbundna kontakter. Märkligt och olustigt. Klart det måste undersökas och ett searchparty sätts ihop med den rättrådige basen på kolonin, Briggs (Laurence Fishburne), i frontlinjen. Mödosam marsch i kylan väntar således.

Filmens första 20 sätter faktiskt upp något som känns både intressant och  engagerande. Vibbarna av Aliens och The Thing (valfri version) känns bakom hörnet, fast i positiv mening. Regissören, en Jeff Renfroe vet uppenbarligen hur sätta upp spelet på snabbast tid och dessutom gjuta in aningens lite (ok lite) själ i sina karaktärer.

Men det var början det.

När filmen vänder och andra halvan tar vid suckar jag bara trött och konstaterar att här fanns inget nytt under isstormen. Hur modigt hade det inte varit om historien tagit en annan väg istället för den vanliga effektstinna och förväntade med CGI-miljöer och vanvettiga möten i mörklagda kulvertar. Actiondelen är trist nog det sämsta med hela rullen. Finalen känns som ett hafsverk, som om Renfro (vilken dessutom plitat manus) inte vet riktigt vad han ska göra med sin story. Alternativt att han tappade lusten och den eventuella inspirationen.

vad kan dölja sig i mörkret tro..?
..ett bättre manus hade varit smutt.

Konstigt nog har Fishburne alltså tagit emot en lönecheck för det här. Han fick nog bra betalt. Inte nog med det, gamle sköne Pvt Hudson, Bill Paxton, hoppar in från vänster också och ger ett par minuters tjurighet i kombination med dumhet. Hjälten för dagen heter annars Sam och gestaltas av en Kevin Zegers (som tydligen lär vara hämtad från tv:s Gossip Girl…hrm..)

The Colony börjar lite försiktigt lovande. Lite feeling där kanske till och med under första halvtimmen, och filmen är allt uppe på godkänt. Sedan blir det mest skit och pannkaka och ett stilenligt nosedive.
Och i det här fallet känns det lite synd.

full star

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har också kikat på kusligheterna i kylan…kan hon ha tinat upp mer än jag inför den här historien…?

 

 

 

 

Aug 13 2013

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star

Jul 26 2013

World War Z (2013)

Uppskriven. Nedskriven. Omskriven.
Typ.

Senvåren och starten på sommaren 2013 handlade mycket om zombiekatastrof tillverkad av dyra dollars och Bradan Pitt både som leading man och i producentstolen. Som vanligt var jag inte först på bollen, men inte troligen inte sist heller. Nu har Marc Forsters skapelse så äntligen skådats och omdöme kan avrapporteras.

Plötsligt en dag, efter illavarslande förtexter, är så katastrofen en faktum. Helt vanliga människor går apebananas och beter sig likt insekter på stereoider. Det gäller med andra ord att kuta för livet. Vilket Pitt´s Gerry Lane med familj gör. Nu är inte Gerry vilken Gerry som helst, utan en sorts tidigare utredare hos FN…vilket gör att han enligt standardmanusingrediens får lite VIP-behandling när det handlar om evakuering (nog hade det varit liiite intressant att se hur en ”vanlig” familj hade försökt klara sig under filmens första intensiva minutrar…?).
Snart är både Bradan och resten av familjen i tillfällig säkerhet och dagens man behövs nu för att försöka hjälpa till att lösa mysteriet om varifrån smittan egentligen kommer.

Jag har sedan Quantum of Solace haft lite surmulna blickar mot Marc Forster, då han i mina ögon försökte sig på att göra en Bondfilm som plötsligt skulle vara djup och lite svårare. Dessutom blev den nästan tröttsamt tråkig. Förhandsrapporter pratar dock här om att Forster har snäppat upp sig och släppt på värsta prettostilen, och till min förtjusning inser jag snabbt att så också är fallet. Nu verkar regissören ha gjort en tvärvändning och sätter snabb action blandat med stilenlig cgi i centrum. Passager med nödvändig dialog för att föra storyn framåt finns såklart, men känslan är att foket ska ligga på de snabba händelserna.

I mina ögon består filmen av tre stora partier, den snabba och olustiga början då tonen sätts och Forster tillsammans med sina skådisar kramar ut finfina scener. Sedan har vi sekvenser i Jerusalem som verkligen är MAFFIGA då cgi-avdelning får jobba..liksom Bradan. Läckert och actionstänkande. Och så finalen, den mera low-key-aktiga då actionadrenalinet ersätts med thrillerkänslan. Spänningen tajtas till samtidigt som tempot går ned. Mycket effektfullt.

Jag läser mig också till att man valde att spela in ett helt nytt slut.
Från början landade Pitt istället i Moskva där han snabbt anslöt sig till det militära och hjälpte till att wacka zombies så blodet strittade åt alla håll. Någonstans längs vägen var det uppenbarligen någon som dock tänkte till en gång till och snabbt ändrades storyn. Något som (naturligtvis) de främsta diehard-fansen till zombiegenren protesterat över..då faktiskt förekomsten av blod och gore i dagens rulle är minimal (uppenbarligen har man också satsat på lägre åldergräns i salongerna).
Själv gillar jag finalen tokmycket, kombon av action och mer drama mot slutet ligger perfekt.

– ”Kofoten..? Äsch..du vet…lite röj med grabbarna bara sådär….”

Skådisarna dårå? Tja, återigen gillar jag vad Brad Pitt serverar. Liksom Tompa C lider man inte alls speciellt mycket av att se Brads förehavanden på film. Under den manusstyrda ytan går det att ana att Pitt ändå har rätt mycket skådespeleri i sig. Dagens rulle är ju inte bland årets djupaste, och då blir också förutsättningarna därefter. Hans familj i storyn gör vad de kan med sina minutrar, men fokus ligger hela tiden på Pitt och dennes förestående äventyr vilket gör att man inte känner sådär jättemycket inför familjebanden som man kanske förväntas. Men nog hade duktiga Mireille Enos som frun Karin förtjänat lite mer tid i storyn?

World War Z infriar vad den utger sig för att vara. En actionrulle där inpumpade miljoner ser till att det knappast blir tråkigt på vägen mot finalen. Forster kan känna sig nöjd. Pitt kan känna sig nöjd. Producenterna kan känna sig nöjda. Jag känner mig nöjd.
Sedan får man väl helt enkelt ge fan i att fundera över logiska detaljer som tex valet av placering av telefoner i forskningslaboratorier.

full starfull starfull star

Jul 22 2013

Cottage Country (2013)

Kontorsslaven Todd (Tyler Labine) har en plan. Äntligen ska han fria till flickvännen Cammie (Malin Åkerman). Glömma vardagens bekymmer och bara tänka behagliga tankar under en hel vecka i romantikens tecken. Vad passar väl bättre än att genomföra planen i den familjeägda sommarstugan som ligger avsides vid den vackra sjön…?

Synd då bara att Todds slackige och osympatiske bror Sal plötsligt dyker upp med sin minst sagt skumma europeiska flickvän Masha. Veckan hotar att bli en katastrof och Cammie, som redan luskat ut vad Todd har för planer på bröllopsfronten, börjar visa bossiga tendenser som den snälle Todd inte alls trodde fanns. Sal och Masha måste bort från huset, men hur? En minst sagt felplacerad yxa (!) i Sals hals under ett bråk bröderna mellan löser detta problem, men öppnar samtidigt dörren till en serie händelser så bäst kan beskrivas som…eh…lätt obehagligt underhållande.

Det som börjar som vilken amerikansk romantisk komedi som helst, övergår ganska snart i ett betydligt mörkare drama med synnerligen svart humor..vilket gör den här filmen till en av de mer udda jag sett i år. Och detta i positiv mening.
Todd och Cammie hamnar i en spiral som knappast är av godo, där mindre smickrande delar av deras egen personlighet plötsligt lyser igenom.

det börjar i alla fall lite lagom romantiskt..

Det blir en sorts bisarr utveckling av en historia som ibland känns som en galen mix av slashergenren med ett stänk av spring-i-dörrar-komik. Allt dock med en svärta som gör att skrattet på något sätt fastnar lite på vägen ut. Viss cred till dagens två huvudrollsinnehavare, Tyler Labine och Malin Åkerman, måste utdelas. Labine perfekt som den genomhygglige Todd vars prövningar hotar hans förstånd ju längre den här svarta historien löper på. Åkerman, som jag brukar tjata om bara dyker upp som sidekicks i romantiska lättviktare, gör kanske här ett sorts ”lustmord” på sina egna karaktärer hon brukar gestalta. Synnerligen underhållande på det där sättet man inte riktigt vill erkänna för sig själv som tittare.

Cottage Country blir en märklig upplevelse. En rulle som mixar genrer på det mest udda sätt. Resultatet blir dock förvånansvärt underhållande där humorn får samsas med både nyfikenheten och obehaget hos den som tittar. I alla fall hos mig.
Oväntat bra.

full starfull starfull star

Jul 4 2013

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Jun 20 2013

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

Jun 19 2013

Oz the Great and Powerful (2013)

Någonsin undrat hur just trollkarlen i filmen Trollkarlen från Oz hamnade där?
Eller hur egentligen konflikten med den elaka gröna häxan (henne som man var så rädd för som liten!) började..?

Nu finns svaret i form av dagens film. En sorts…eh..prequel till en av världens mest berömda filmer kanske man kan kalla den. Just Trollkarlen…är nog ändå en av mina riktiga favvofilmer. Har skådats ett antal gånger genom åren, inte minst i yngre ålder! En rejäl saga med både spänning och lite tönthumor samt ett gäng trivsamma figurer. Till och med har jag faktiskt spelat en spoof på Lejonet på scen i en amatörföreställning som byggde på historien om Dorothys äventyr.
Men det är, som man säger, en HELT annan historia.

Här och nu är det istället gamle rysarfarbrorn Sam Raimi som går i Disneys tjänst och levererar en skröna om händelserna som i sinom tid leder fram till Dorothys ankomst i originalfilmen. Trots märkliga rättighetskonflikter (vilket bl.a. betydde att man inte fick använda de berömda röda rubinskorna eller ens nämna dem och att man heller inte kunde använda exakt samma gröna färg i nyllet på den elaka häxan) snor Raimi ändå rätt friskt och lurigt, vilket ju gör att man ändå aldrig har långt till den gamla klassikern i tankarna.

Oscar Diggs (James Franco) är en rätt misslyckad trollkarl på ett kringresande tivoli i depressionens Kansas. Omständigheter och en plötsligt uppdykande tornado (hrm..) gör att han via en luftballong snart hamnar i det märkliga och vackra landet Oz. Den rätt själviske och skojaraktige Diggs möter den vackra och mystiska Theodora (Mila Kunis), men ajaj vad han strax kommer att ställa till det och kasta Oz in i en kamp mellan gott och ont där det gäller att välja sida. Och naturligtvis får Diggs på kuppen lära sig bli en bättre människa.
Det är ju trots allt Disney remember…

Raimis första film utan större åldersgräns innehåller nog allt som krävs av en saga av den här typen. En motvillig hjälte, udda sidekicks (en flygande apa med Zach Braff´s röst samt en liten levande porslinsdocka), den goda häxan Glinda (Michelle Williams), den luriga häxan Evanora (Rachel Weisz), läbbiga skrikande cgi-babianer och så då stackars Mila Kunis, som av hjärtesorg snart börjar förvandlas till något riktigt elakt och grönaktigt häxlikt..

Huvuddelen av cashen i budgeten har vräkts in i effekter och fantasifulla bakgrunder, vilket gör att filmen ser väldigt snygg ut med granna combos i färgsättningen och kontrasterna. Kanske också en sorts avsiktlig (?) homage till originalet då studioscenerna verkligen osar av inomhuskänsla på det där gammeldags viset. Och visst ligger the yellow brick road där som den ska….

THE way to see Oz!

Då Disney ligger bakom produktionen hålls moralens fana naturligtvis högt, och inga som helst osedesamma ögonblick tillåts inträffa. Mer då av humor och hjältesaga. Franco får till en rätt bra mix av motvillig hjälpare och framför allt egoistisk skojare med egen vinning för ögonen när han först kommer i kontakt med det märkliga sagolandet och dess lockande rikedomar.

En riktigt snygg habravink som Raimi och manusnissarna lyckas få till mot slutet, är då de låter vår hjälte bidra med tekniska finurligheter som mer än någonsin för tankarna till den gamla klassikern från förr. Speciellt slutet knyter ihop hela historien på ett smart sätt och dukar upp för igenkännande vibbar av vad som komma skall i det framtida Oz.
Lite smutt där ändå!

Oz the Great and Powerful blir mer visuellt underhållande än jag faktiskt trodde. Ingen hejdundrande upplevelse kanske, men trevlig. Kalla mig enkel. So what? Kanske är det min svaghet för originalet. Här finns tillräckligt mycket smågodis för att jag ska underhållas hela vägen. Om man (som vanligt) silar bort den värsta sirapen får man sig en riktigt nöjsam historia serverad, kanske med både en frisk blinkning och viss nostalgirespekt på samma gång.

Jun 18 2013

Warm Bodies (2013)

Driver man en genre för hårt är alltid risken att det uppstår avarter i olika former. Det är ju rätt känt vid det här laget. Och ganska etablerat också kan man väl nästan säga?

Inte ens zombiegenren klarar sig undan detta fenomen, och visst ska jag erkänna att jag muttrande skakade på huvudet när dagens rulle först kom på tal, skulle nu Twilight-stuket till och med nästla sig in hos zombierna?! Är det inte illa nog med glittrande vampyrer som det är..?!..typ tänkte jag nog. Så såg jag trailern och kände att det ändå möjligen kanske kunde ge nåt det här. Kanske. Lite. Trots allt.

Framtiden är som vanligt en värld i kaos. Det gamla hederliga Viruset med stort V har lämnat civilisationen uppdelat i de som klarade sig och lever bakom barrikader, och de som blev…zombies och mest bara irrar runt hela tiden. Lustigt nog finns en avart av zombies som förfallit i stadiet och mest ser ut som spinkiga skelett på rymmen från The Black Pearl (you know..)

Den glåmige och bleke R (Nicholas Hoult) är dock inte som andra levande döda. Inte nog med att han helt ologiskt är filmens berättare, han verkar också kunna tänka liiite själv och skapar sig till och med en sorts rutin i den lealösa vardagen (man får väl helt enkelt klassa in det under filmskaparnas konstnärliga frihet…).

Enter filmens hjältinna Julie (Teresa Palmer) från bakom-barrikaderna-där-de-levande-bor, som strax får se sin pojkvän falla offer för just sävlige R och hans kadaverpolare. När R smakar på pojkvänshjärna börjar så något hända…han KÄNNER och tar till sig minnen från det liv han just släckt. Kanske blir han till och med lite kär i Julie….och Julie kan inte riktigt skaka av sig att det är något speciellt med den där zombiefierade typen som dessutom räddar henne undan de andra blodtörstiga rackarna som envisas med att dyka upp.

Som ni fattar heter inte Julie Julie och R heter inte R (som i Romeo) för inget. Dagens regiman, Jonathan Levine, förklär helt enkelt den gamla storyn i lite nya, märkliga, trendiga kläder och färger. Och visst blir det en balkongscen också! Fattas bara annat. Ju längre filmen rullar på, ju mer blir det uppenbart att R är på väg att bli mänsklig igen, med känslor och förmågan att tänka allt klarare…
Är det här filmens motsvarighet till glittereffekten i Twilight frågar jag mig? Kan man verkligen förstöra och ”leka” så med zombiesmittan? Herregud, det går väl inte att bli frisk från den? Eller!?

mysa med en zombie. bara sådär.

Trots att filmen egentligen är ganska smal i sin handling och rätt lökig känns inte snedsteget med att flirta med den företrädesvis rätt unga (och kvinnliga?) publiken sådär jättestörande som vampyrtramset. Kanske beror det på regissör Levines försök att krydda med lite smårolig obskyr humor i vissa sekvenser. Kanske beror det på Hoult som ändå känns rätt kul i rollen som sengångare med pånyttfödd tankeverksamhet och känslor. Eller att en lagom flummig och lite frånvarande John Malkovich hoppar in i en miniroll som Julies pappa, tillika basen på bygget bakom barrikaderna. Julie och R tar rätt god tid på sig att ränna runt innan det förutsägbara manuset kan rulla i mål på sedvanligt sätt, och då har R till och med gjort ett lite halvroande besök i the town of living.

Och visst ja, så har ju också R och hans godhjärtade (really!?!) zombiepolare hunnit med att starta krig mot de hispiga dödskallarna på två ben som istället får bli historiens verkliga badass. Hmm..är detta filmen som på något sätt ska ge zombien upprättelse?
Hoppas verkligen inte.

Warm Bodies blir ett lustigt hopkok av lite allt möjligt. Spelar farligt nära samma liga som Twilightskräpet, men lyckas märkligt nog ända hålla sig från att ramla ned i smeten alltför djupt. Bättre humor här, och betydligt bättre skådisar, räddar dagens alster från soptunnan.
Men zombies som…känner…..? Hrm…

Jun 14 2013

The Numbers Station (2013)

Liksom blogvännen Henke tycks jag hysa en sorts vurm för John Cusack.
Kanske är det hans buttra utseende. Hans släpiga och tilltufsade sätt. Hans förmåga att se ointresserad och sammanbiten ut på samma gång.
Fan vet. Som sagt..en man crush?

Från att ha medverkat i en av de mer underhållande filmer jag vet, Grosse Point Blank, har vår hjälte möjligen peakat sin karriär för ett bra tag sedan. Och från t.ex. Vince Larkin i Con Air har det blivit mer och mer besök i B-filmsträsket. Men vaddå, där hittas ju andra snubbar med stil också….typ Nic Cage! (host!)

Nåväl, sist jag kollade in Cusack var han en besatt Edgar Allan Poe i Baltimore. Här är han en trött CIA-agent i New Jersey som börjar med att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Naturligtvis (men NATURLIGTVIS!) jabbar dock samvetet in en klockren höger och Emerson Kent (jo han heter så) tappar stinget, blir omplacerad till tjänstgöring i England, på landsbygden där en gammal nedlagd flygbas fungerar som hemlig gömma för en av CIA´s alla sändarstationer i världen. Ett ställe där en person (uppenbarligen kvinnor mest) sitter och rabblar kodade siffror till agenter världen över. Hemliga meddelanden som inte kan spåras. Mycket effektivt enligt förtexterna (även om jag har svårt att tro på att det skulle vara bättre än snabba digitala trollkonster i cyberrymden).

Skit samma.
Emerson är satt att bevaka sifferbruttan Katherine (Malin Åkerman) så att inget händer, och vad som egentligen skulle kunna hända under normala omständigheter frågar man sig ju lite försiktigt. Eftersom detta nu inte på något sätt är en snackfilm om meningslösa siffror så händer naturligtvis det oväntade. Just på Emersons påbörjade skift. Det skiter sig i det blå skåpet och vips är det Emerson och Katherine som inlåsta i sifferbunkern måste hålla stånd mot okända badass och vad de nu kan vilja. Pang på rödbetan så att säga.

koll på både brutta och picka

Bakom rodret i dagens rulle hittas ännu en dansk! Kasper Barfoed (Barfota-Kasper?) Om honom vet jag inget, förutom att han tycks komma från tv-världen. Nu uppenbarligen överplockad för att skolas i Hollywoodfabriken. Vad kan väl passa bättre då än att börja med en lagom lusig B-thriller. Bara komma in och regissera lite sådär efter ett redan uppställt och mallat manus. Kanske har Barfoed tur som får jobba med vår vän Cusack och dennes stil: lite vänlig och inte speciellt intresserad av att diva till sig. Springa runt och smyga, sucka, dra iväg ett par skott, se lite härjad ut och sedan dra in lönechecken. Det räcker för honom.

Och så vår Malin då. Lite splittrad om henne. Normalt är hon ju bästa kompisen i romantiska lättviktare..typ. Här blir det lite andra bullar så att säga. Hon gör väl dock vad hon ska i det synnerligen begränsade och lite ansträngda manuset. Kanske hon tar i aningens för mycket i sina kritiska scener. Men äsch, ingen av dem gör ju på något sätt bort sig. Kasper regisserar enligt standardmallen och bjuder inte på några som helst utstickare, Cusack kör sin Cusack och Åkerman är ändå rutinerad nog att inte framstå som ett hjälplöst våp.

The Numbers Station är en tvättäkta rulle från andradivisonen, ingen tvekan om det. Som övningsobjekt för en dansk med ambitioner känns det dock som ett helt ok projekt att basa över. Generellt en smått oengagerande historia. Inget att spara i minnesbanken, men en räv som Cusack räddar föreställningen till ett…tja..habilt betyg.

Jun 11 2013

Vehicle 19 (2013)

En rätt bra idé blev till en ganska tunn och intetsägande film. Eller nåt.
För ok, om man kan vistas i en telefonkiosk i en hel film och göra spänning och drama av det…så borde ju grejen med en film som utspelas i en bil ha sina chanser den också.

Möjligen lider dagens skapelse av att det är en indiefilm med begränsade resurser för sådana här storyupplägg.
Eller att manuset helt enkelt inte lyckas fastna riktigt. Vilket ju faktiskt är lite synd ändå, för tanken är som sagt god. Det måste man ändå ge regissören, en Mukunda Michael Dewil, som också har plitat på historien.

Amrisen Michael (Paul Walker) dimper ned på Johannesburgs flygplats i Sydafrika, där han via hyrbil ämnar ta sig till den amerikanska ambassaden där ex-flickvännen jobbar. En sorts försoning står på programmet och vi lär oss också snabbt att den gode Michael har en strulig icke helt laglydig historia bakom sig.

Knappt har han dock hunnit sätta sig i den bokade bilen och börjat irra runt i ett stimmigt Johannesburg förrän märkliga saker börjar hända, bilen visa sig innehålla en helt otippad ”last”, och det mesta går så där fel som det bara kan göra på film. Inte nog med att de kör på vänster sida i Sydafrika, nu måste Michael dessutom se till att bilen inte hamnar i polisens blickfång. Korruption är naturligtvis ämnet för dagen.

Paul Walker tutar och kör som om det gällde livet, vilket det ju i och för sig gör mest hela tiden. Som det stora dragplåstret i rollistan är han naturligtvis i stort sett 100 procent av speltiden, bakom ratten och med ett förvirrat uttryck.
Just greppet att låta filmen utspela sig inne i bilen känns egentligen lite lockande och utmanande, både rent tekniskt att tillverka och för mig som tittar. Att vara på samma nivå som filmens förare ger onekligen en helt annan översikt över vad som händer i omgivningen, och det en stund att anpassa sig till sättet att titta på filmen.

Nu kan man ju dock inte bygga en thriller på att bara filma en kille som kör runt i en bil i drygt 80 minuter, det gäller att tillföra något i historien också. Och det är väl här det brister lite. Historien som sådan känns lite ologiskt malplacerad och rejält ansträngd. Skurksen blir rätt anonyma och bara röster i en telefon. Walkers samspel med filmens kvinnliga motvikt Rachel (Naima McLean) känns lite stressad och hinner aldrig fastna riktigt. Alla blir för intetsägande helt enkelt, Walker också.

har fullt upp med vänstertrafiken!

Någonstans kan jag inte låta bli att undra varför Walker ställt upp i den här filmen (även om en stor del av svaret stavas c-a-s-h), än mer förvånad blir jag faktiskt då jag ser hans namn som en av producenterna också! Men vem vet, kanske han ville supporta den sydafrikanska filmindustrin och lockades av det udda konceptet.
Att det går att fixa till rätt ok biljakter även utanför Hollywood, med småsmulor till produktionspengar, visar regissören Dewlin trots allt upp vid ett par fåtal tillfällen.
Btw: är Walker ett householdname numera när det ska rattas bilar i hög fart?
Är det hans öde månne?

Vechicle 19 satsar sitt mesta krut på konceptet med en isolerad, rörlig miljö. Kanske lite för mycket, då historien hamnar i bakgrunden och inte känns lika dramatisk som troligen syftet var från början. För att vara en film tillverkad utanför den stora filmindustrins ramar bör den dock ha lite cred för både idé och tanke. Naturligtvis en rulle man glömt i samma sekund den är över…men en B-film som det ändå inte går att dissa ut helt.

 

Jun 4 2013

Parker (2013)

Mest anmärkningsvärt idag; regisserandet sköts av gamle Taylor Hackford.
Mannen som en gång i tiden gav oss 80-talets kanske ultimata kärleksfilm för hormonstinna tonåringar: En officer och gentleman 1982.

Jag erkänner, visste inte ens att karln gjorde film längre efter Ray 2004.
Och absolut inte att han har tagit ett kliv in i den här ”hämnd- och vedergällnings”-genren. Men vaddå, det är väl inget fel med udda överraskningar ibland.

Annars är det lite som vanligt, sätt dagens huvudgubbe Jason Statham i vilken rulle som helst och han levererar. Idag är han Parker, en listig och ändå godhjärtad bandit med smarta och effektiva rån som specialitet. Här är det marknaden Ohio State Fair som blir rånad på värsta bytet och allt vore väl frid och fröjd om inte Parkers synnerligen opålitliga och påtvingade rånarkompisar försöker döda honom efter utfört uppdrag.

Lämnad halvdöd i ett dike kunde ju historien om den gode Parker tagit ett abrupt slut här, men självklart överlever han och planerandet för hämnden kan ta sin början. Och kan man också komma över lite byte som bonus så är väl det bara bra tänker Parker slugt.

Hackford spiller ingen tid på onödiga eller irrelevanta sidospår, han låter Statham köra raka puckar och vad han är bra på och egentligen gör han precis samma roll som alltid, vilket aldrig lär leda till något pris för extraordinärt skådespelande. Men vad gör väl det när han istället alltid ser till att värdet på underhållningsvåldet står sig ganska bra.

Figuren Parker hämtas från romanvärlden och författaren Donald E. Westlakes penna och har faktiskt setts förut på film, då hette han dock Porter (märkligt nog) och förkroppsligades av Mel Gibson i Payback. Ni som sett den rätt habila rullen vet då ungefär vad som väntar här.

Ett förförisk och glittrande West Palm Beach i Florida är lekplatsen för större delen av filmens handling med en regissör som har full koll på klyschiga dialoger och actionröjet. Statham är ju sig själv typ och möter bra motstånd i bl.a. Michael Chiklis och Clifton Collins Jr. som dräggiga badass. Att dessutom slänga in gamle vargen Nick Nolte för ett par minutrar på ett hörn kryddar lite extra. Dagens andra förvåning (om Hackford var den första) är att Jennifer Lopez  faktiskt har både talang och karisma i rätt miljö. Som den här.
Trots träbocken Statham anas en rätt trevlig kemi mellan honom och Lopez då hon dyker upp som en sorts märklig sidekick.

utsikten känns mer hänförande än hatten..

Förvänta er ingen djuplodande story med seriösa karaktärer. Här är det mer pang på och ett antal logiska luckor får man liksom bara lämna där man ser dem. Eftersom jag gillar Statham har jag lätt att gilla dagens film, man vet precis vad man får. Dessutom ser filmen snygg ut och normalt sett brukar man ju säga att ytan sannerligen inte är något att luta sig mot i någon större utsträckning…men här vill man inte skrapa för mycket på just den. De som har svårt för Statham och dennes endimensionella skådespelande får dock säkert anledning att muttra lite. Även om han aldrig lär komma in i finrummen i skådisvärlden, vill jag påstå att hans namn och filmer med lätthet spelar in sina förväntade dollars utan att skämmas för sig alltför mycket.

Parker är faktisk bättre än jag kunde tro. En lagom mix av hämnd- och heiststory med tillhörande underhållningsvåld och en litet stänk av komiska situationer. Inget du inte sett förut, men genomarbetad och rätt stabil ända till finalen. Och vem kunde tro att Lopez skulle vara så bra att hon närmade sig Out of Sight-klass igen…?

Maj 31 2013

Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

Maj 28 2013

Texas Chainsaw (2013)

Man upphör faktiskt aldrig att fascineras över att Hollywood fortsätter att pumpa ut slasherfilmer av varierande grad. Denna oerhörda tjusning i att visa upp spåniga tonåringar som ska plågas på de mest fantasifulla sätt. Är kanske motorsågsdöden den mest legendariska av alla sätt? Kronjuvelen i slasherriket?

Att man ens tar sig an ännu ett stycke om Leatherface känns bara oerhört tröttsamt och lite…fantasilöst. Eller är det bara jag? Åren har rullat på sedan den helgalna familjen Sawyer härjade i Texas. Den här filmens inledning visar nu vad som hände omedelbart efter att originalet slutade, och på så sätt knycklar sig dagens historia in lite i det kronologiska ledet.

Någon sorts cred skulle möjligen kunna utgå till dagens filmmakare för att de helt väljer att bortse från de mer eller mindre usla uppföljare och nyinspelningar som gjorts sedan den första filmen.

Å andra sidan är det nog det mest positiva man kan säga här. Om du frågar mig alltså. Den unga och slanka (alltid kvinnor, alltid unga och slanka, alltid minimalt med kläder) Heather (Alexandra Daddario) får plötsligt en dag ett brev om att hon ärvt ett hus i Texas. Klart hon måste dit och inspektera med utvalda vänner i sina bästa år, muskliga snubbar och väninna med rätta mått på bysten. En liftare plockas upp på vägen också, allt för att homagen till originalet ska vara fulländat.

Vad ingen berättade för Heather var att husets källare har en hyresgäst med en annorlunda hobby. Håhåjaja, snart är allt som vanligt. Dumspåniga äldre teens som plågas och skärs i bitar på sedvanligt sätt. Det är smyg smyg och spring spring med desperata skrik och elände. Allt enligt mallen, och känns lika out of date som det mesta i genren just nu. Dessutom gjord för 3D med sedvanliga föremål som ska flyga mot åskådaren…typ en motorsåg (nähää!?).

Att regissören John Luessenhop försöker sig på att väva in ett par sidostorys som ska anspela på svunna tider känns mest som ett trix för att fylla ut speltiden. Som vanligt begås helgalna och ologiska misstag, här till och med av en polis som borde veta bättre, vilket gör att min irritation bara växer mot alla inblandade.

fula gubben på ingång

Lusigt skådespelande, krystat i storyn och ett blekt försök att blåsa liv i den här gamla myten. Åren går och filmtekniken förändras ständigt, men uppenbart är att Tobe Hoopers original står sig både rakryggad och stark så här många år efteråt. Intressant.

Kanske det värsta av allt: slutet försöker sig på en form av ”Star Wars VI”.
I say no more.

Texas Chainsaw använder fräsiga effekter och propmastern har fått jobba för betalningen. Resultatet blir dock detsamma som i de flesta filmer av den här sorten…tröttsamt upprepande, förutsägbart och trist.
Ge mig en ny The Cabin in the Woods för tusan!

Maj 20 2013

The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.

Maj 16 2013

Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.