Etikettarkiv: Knaskomedi

Jan 16 2015

The Interview (2014)

interview_posterVissa rullar vet då att skapa hype omkring sig,
Årets filmsnackis 2014?
Detta gudlösa illdåd som återigen Hollywood gjort sig skyldiga till…enligt vissa dårå.

Naturligtvis även en mindre skandal att stora filmbolaget Sony först vek sig så platt inför hoten som följde innan filmens premiär.
Om det nu var så.
Ska vi kanske kalla det ”smart marknadsföring” istället? Ibland är det inte utan att ens konspirationsteorier går igång….

Okej, vi synar filmen istället.
En ny produkt från firma Seth Rogen och regissören/manusmannen Evan Goldberg, samma dynamiska duo alltså som gav oss skrattfesten This is the End!
Här är det inte i samma klass, men det är ändå en fröjdig tokstory vi bjuds på. Dave Skylark (James Franco) och hans tålmodige producent Aaron Rapaport (Rogen) ligger bakom den glittriga och framgångsrika tabloid-talkshowen ”Skylark Tonight”. När det visar sig att Nordkoreas diktator Kim Jong-um (!) av någon märklig anledning gillar showen, får duon en galen idé…varför inte intervjua diktatorn på bästa sändningstid!? I hans egen kula!

Otroligt nog tänder den beryktade ledaren på idén och bjuder in våra tv-män till Pyongyang.
Dock inte förrän CIA förstås dykt upp och övertygat dem om att nu minsann vore ett gyllene tillfälle att ta despoten av daga en gång för alla. Snurrkarusellen sätter igång. Klantigare lönnmördare har man väl sällan skådat, och dessutom visar det sig att Kim själv är en listig rackare som tänker göra allt för att vinna över de två besökarnas sympatier och visa dem att Nordkorea bara är ett offer för badmouthing från väst! Håhåjaja.

international men of mysteries!

Tja, ni som kan er Rogen-Franco-humor vet ju vad som väntar. Det är lågt värre, men också en par rejält sköna humorkarameller. Inte alls i samma höga nivå som just This is the…., men jag har inga som helst problem med att skratta bort drygt 110 minuter i det här sällskapet. Naturligtvis måste man ovillkorligen tycka om herrar Franco och Rogen. Gör man inte det väntar stora problem för den som tittar.

Regissör Golderg och grabbarna drar sig inte för att dra diktatorn och hans entourage genom alla de dynghögar som går att hitta, både med vass komik och rena visuella dumheter. Att den här nidbilden dock skulle vara något utöver det vanliga och speciellt värd att uppmärksamma i den riktiga världen utanför filmträsket har jag dock mycket svårt att förstå. Eller bry mig om. Det är en rolig liten filmisk bagatell. No more, no less.

Filmen kommer naturligtvis att håva in sina spenderade dollars. Inte för att den är jättebra utan för snacket runtom. Rogen är trivsam och rolig. Franco är överspel och rolig. Till och med Kim Jong-um (Randall Park) blir lite smårolig vid ett par tillfällen. Så kan det gå!
Kul rulle helt enkelt.

Idag spanar även bloggarbrodern Henke in Rogen/Franco i främmande land, vad tycker han!?

Jan 6 2015

Dum & dummare 2 (2014)

Dum_dummare_posterOriginalet från 1994 är och förblir en av mina allra roligaste filmupplevelser.
En rulle som var sådär helt utflippad, och hade de två spånigaste ”hjältar” man sett på film. Kanske någonsin.

Att en ”riktig” uppföljare låtit vänta på sig så här länge är därför kanske lite av ett mysterium. Liksom en välsignelse. Dags för en ny generation filmtittare att stifta bekantskap med dårarna Lloyd och Harry? Dags för filmmakarbröderna Peter och Bobby Farrelly att få en hit igen?

Härligt nog tar det bara ett par minuter in i filmen så känns det som de aldrig  varit borta. Nu handlar det om att spåra upp den dotter som Harry (Jeff Daniels) inte vetat om att han har. Kollegan Lloyd (Jim Carrey) står naturligtvis vid sin bästa kompis sida i jakten. Dessvärre för omgivningen kanske…som den här gången bla består av skådisar som Laurie Holden, Rob Riggle och hesa Kathleen Turner minsann! Den snabbögde hinner också uppfatta Bill Murray i tre sekunder, men det gäller att inte blinka!

Visst, det är inte den vassaste story man tänkt ut för våra antihjältar. Men det görs gott om plats för ett par hysteriskt roliga scener då och då. Annars går kanske det mesta på skön igenkänningsfaktor hos mig. Fast jag tillhör ju de som var med när originalet dök upp en gång i tiden, och kanske just därför har lite lättare att se mellan fingrarna här när storyn saggar….?

faran med mobiler till idioter…

Skönt dock att se att Farrelly´s är tillbaka med stundtals glimrande snuskig under-bältet-humor. Den som en gång var deras signum. Carrey och Daniels verkar ha konserverat formen från första rullen, för det är banne mig som om de tagit på sig kläderna och klivit in i dårfinkarnas universum igen. Bara sådär. Välbehövligt för Carrey kanske som väl saknat en riktig succé på sistone? Och lika roligt för Daniels att kliva från kostymklädde allvarlige nyhetsankaret Will i The Newsroom till dessa dårskaper…? Vi får de taskiga ordvitsarna, dumskalleagerandet och de pinsamma ögonblicken. Begreppet rövhumor får dessutom ett ansikte här. Uppfriskande!
Rätt mycket nostalgiska upprepningar, plus en liten dos av nykryddat.
Det funkar för mig.

Dum & Dummare 2 skapar inget nytt, fortsätter helt enkelt genom de dörrar duon öppnade -94. Kan kanske tyckas fantasilöst, men i mina ögon blir det som att återse ett par gamla kompisar. Då spelar själva storyn mindre roll. Förhoppningsvis gör man INTE en del 3…men OM..så kommer jag sitta där och glo.
Då också.

Nov 20 2014

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Jul 30 2014

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

HAHAHAHA!
Trodde ni jag skulle lämna den här utanför i år!??! NO WAY JOSÉ!
I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

Länge leve Bernie! Ahh, en ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING! Tror banne mig jag jackar upp den ett snäpp efter sommarens återtitt! NEJ, jag skojar INTE!
80-talsparty i sommarnatten!



JUBILEUM: Dagens inlägg är dessutom det 1000:e på Flmr-bloggen! Så galet trevligt att just en weekend hos Bernie fick symbolisera detta faktum!
Nu kör vi vidare mot nya mål!

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.


Jun 24 2014

Sommarklubben: Oh, vilket party! (1968)

Kom igen, du  har säkert sett valda stycken och klipp från denna i tid och otid.
Ett tag under 80- och 90-talet älskade SVT att gödsla med de mest kända sekvenserna…”birdie nam nam”…”hello partener!!”. Sådana gamla slitna underhållningsprogram som Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern hade av nån anledning denna rulle som hovleverantör av roliga klipp. Nästan så man började avsky filmen faktiskt.

Men nu, 46 år efter rullens tillkomst, kan man istället nöjsamt konstatera att den är ett lysande exempel på hur enkelheten och det ganska torftiga upplägget kan växa till en monumental stund av underhållning. Orsaken stavas naturligtvis Peter Sellers, en av sin tids mest omskrivna filmstjärnor. Mycket kan säkert sägas och skrivas om Sellers och hans liv både på och utanför filmen…men här har han fått en riktigt bra karaktär att gestalta. Sellers storhet är hans obetalbara minspel och förmåga att tajma sin humor med de små detaljerna. Likaså måste man i dagens knasigheter även få framhålla regissören Blake Edwards som uppenbarligen kunde se hur trolla fram de mest galna och roliga stunder ur nåt som ändå måste vara en av filmvärldens mer tunna manus på papperet.

Det handlar alltså om den jovialiske indiske filmstatisten Hrundi V. Bakhsi (Sellers med extremt markerade ögon) som av misstag blir bjuden på en filmmoguls flotta party någonstans i de flådigare delarna av Hollywood. Den fryntlige Bakshi gör sitt bästa för att mingla och umgås med de övriga gästerna, men är såklart en vandrande katastrof. Det mesta som kan gå galet GÅR galet när Sellers filurige figur ger sig på allt från att mixtra med elektriska nymodigheter, trasha ett badrum, hälsa på husdjur och flirta med de kvinnliga festdeltagarna.

Filmen i sig är egentligen inget annat än ett gäng galna sekvenser staplade på varandra, löst sammanhållna av Sellers gubbe hela tiden på fel plats. Vad som ändå gör den så satans underhållande (en tidig sommarnatt efter att ha avnjutit fotboll på burken) är just Edwards sinne för detaljer och flowet i händelserna. Notera gärna själv hur långa tagningar många av de knasiga scenerna består av. Eller att fokus hela tiden ligger på Sellers. De övriga skådespelarna liksom glider in och ut  ur handlingen. Dialogen och konversationen runt Bakshi ligger mest som ett sorl och bryter bara in mer distinkt då Sellers börjar konversera med någon av gästerna. Glöm heller inte bort skådisen Steve Franken som gör en obetalbar dyngpackad servitör och har några av filmens mest roliga stunder. Just koordinationen i ”middagsscenen” tillsammans med Sellers, bildkomponeringen och det långa flowet är mycket underhållande!

Oh, vilket party! växer ganska snabbt fram som en av de mest roliga komedierna från förr! Speciellt om man inte sett den på bra många år, som i mitt fall. Den svagare delen av filmen smyger sig såklart in mot slutet då manus börjar tappa farten och tempot. Slutet kommer ganska abrupt och mynnar egentligen inte ut i nånting. Mer som att Blake Edwards ville avsluta det hela med en over-the-top-final i snurrigheter. Det starka underhållningsvärdet fram till dess (jag skrattade högt ett antal gånger i sommarnatten!) borgar dock för att man inte kan ge Sellers och alla de andra inblandade något annat än ett högt (nostalgi)betyg här!
Felinbjudan skickad i sommarnatten!

 

 

Maj 15 2014

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Apr 28 2014

återtitten: Arizona Junior (1987)

Bröderna Cohen´s blott andra film, men VILKEN ride!
Helt hysterisk berättat om den oförbätterlige återfallsförbrytaren H.I. McDunnough (Nicolas Cage) som gifter sig med polisen Edwina (Holly Hunter).

När fertilitetsproblem konstateras mellan paret och adoption är uteslutet på grund av H.I´s mindre smickrande bakgrund, återstår bara att stjäla ett barn! Full fart i varenda filmruta och brödernas egenskrivna manus flippar ofta ur åt alla möjliga håll…vilket inte gör något alls då det är så satans underhållande hela vägen in i mål.
Cage i en kanonroll för en gångs skull, och teorin om att han var som bäst i början av sin karriär får här ytterligare vatten på sin kvarn. Hans skönt släpiga voiceover är den lilla fina bonusen som verkligen höjer filmens underhållningsvärde. Har Holly Hunter någonsin varit roligare? Tveksamt! (kulspruterösten och dialekten! Love it!)

Vad är det här då egentligen? Skojarkomedi, tragikomiskt drama..eller galen actiondårskap? Fan vet, men roligt värre blir det. Släng in en dos ung John Goodman, en William Forsyhte som ser ut som en förväxt smurf och en MC-dåre i Randall ”Tex” Cobb…och soppan är klar. Vissa scener hysteriskt underhållande, andra tramsiga, vissa nästan lite allvarliga. Vad vill Cohen´s säga? Inte aning, men förbannat bra film blev det.
Lika störtrolig gapflabbig som när jag såg den sist!

Apr 2 2014

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!