Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Okt 10 2013

Safety Not Guaranteed (2012)

Jake Johnson är en sådan där skön lirare till skådis som dyker upp lite här och var.
Först kunde jag under ett par minuter inte alls placera honom, men eftersom jag sett någon säsong av rätt roliga New Girl där han spelar en av huvudrollerna…trillade polletten till slut ned.

Här är han journalist på en medelmåttigt sunkig tidning i Seattle. En annons i en lokalblaska om ressällskap som sökes till en tidsresa (!) drar till sig uppmärksamhet och tidningen ser chansen till ett lagom humoristiskt vinklat reportage om the average knäppgök. Journalisten Jeff (Johnson) skickas iväg tillsammans med två praktikanter för att krama nåt matnyttigt ur det hela.

Rätt snart står det klart att den mystiske kufen Kenneth (Mark Duplass), vilken är den som ämnar företa denna märkliga påstådda resa, inte är den som öppnar sig för vem som helst. Speciellt inte en rätt desillusionerad journalist….som dessutom ser resan till den lilla kusthålan som en minisemester och en smart chans att återknyta bekantskapen med den sommarförälskelse han hade där en gång i tiden. Det blir istället tysta och udda praktikanten Darius (Aubrey Plaza) som får närma sig Kenneth.
Vilket hon gör så bra att han plötsligt blir intressant som person i allt sitt planerande inför det märkliga ”uppdraget” att resa i tiden.

Länge är det här faktiskt en film som är uppe och nosar på fyra gyllene betygsstjärnor. Ja visst.
Det finns en sorts mystrevlig ton av både galghumor, pigghet och värme i manuset. Budgeten tycks ha varit superdupersnål för det här indieprojektet, men det märks sannerligen inte på dialogen och handlaget med skådisarna. Förutom att regissören Colin Trevorrow (som f.ö. tydligen är The Man som ska blåsa liv i Jurassic-franschisen igen!) kör en sorts återhållsam vardagskomedi med lagom uppkäftighet, lyckas han också blanda in lite mystik och tragik i historien vilket gör att jag som tittar aldrig kan vara helt säker på om Kenneth bara är en hederlig gammal dåre med fantasier och vanföreställningar….eller faktiskt har kommit något på spåren. Och vad är det hans olyckliga inre döljer? Vad det än är så får det inbundna Darius att plötsligt leva upp och få problem med objektiviteten en aning.

trion som löser mysteriet…kanske

Som i alla komedier, eller dramer, når ju filmen till slut det magiska 60-minutersstrecket där agnarna lite sållas från vetet. Många filmer av det roligare slaget brukar mattas ordentligt här. Lite så gäller även för dagens rulle. Tomgången gör sig påmind för en stund, men det går ändå aldrig ned under strecket för trivsamt och underhållande. I ramstoryn döljer sig så småningom ett par små sidospår som alla får sin beskärda del i speltiden. Jeff träffar sin gamla flamma, den andra praktikanten Arnau får tillfälle att slänga sin nördstämpel åt sidan för ett ögonblick och Darius..ja…hon blir mer inblandad i det pågående livet än hon någonsin kunde tro. Återstår Kenneth, som antingen bara är galet knasig eller ett missförstått geni…och vad är det han egentligen bygger på i sitt skjul?

Safety Not Guaranteed slår kanske inte på några cymbaler direkt. Mer en märklig berättelse om livet självt (såklart!) och de kanske ibland udda sätt vi alla väljer att förhålla oss (och skydda oss) i tillvaron. Spetsad med mycket bra skådisar, lite humor, ironi och ovisshet huruvida den märklige Kenneth har fog för sin annons eller inte, blir det ändå en rulle som underhåller mig ända in i mål. Sedan får man väl ta att den når sin final lite väl enkelt kanske.
Eftersmaken är dock delikat. 

full starfull starfull star

Aug 19 2013

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 13 2013

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star

Jul 4 2013

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Jun 28 2013

Sommarklubben: Kampen om elden (1981)

Att klura ut en lista för kandidater till en Sommarklubb kan vara riktigt nostalgiframkallande ibland. Och gör dessutom att man kan få gå långt in i sitt arkiv för att gräva fram godbitarna.

Idag ända tillbaka till 1981, för att ta del av en historia som går ääännu längre tillbaka i tiden. Drygt 80 000 år eller så. Regissören Jean-Jacques Annaud´s märkliga äventyr/drama har fortfarande en viss lyster över sig. En gång i tiden omtalad och annorlunda visuellt presenterat.

Människans första kontakt med elden, utan att fatta hur man gjorde upp den. Eller som det sägs i inledningens förtexter; den som kontrollerade elden kontrollerade livet. Det som vi idag tar så givet ställs plötsligt i en helt annan dager när man tar del av huvudfigurernas strävan efter det nästan mytiska elementet. Vid filmens början kärvar det till sig ordentligt för en liten grupp Homo-sapiens då elden slocknar efter ett våldsamt möte med ett gäng illasinnade Neanderthalare (som mest ser ut som ett gäng lusiga gorillor på rymmen från År 2001..) Goda råd är nu dyra, och tre medlemmar ur stammen sänds ut med uppdraget att helt enkelt hitta en eld någonstans och föra tillbaka den till stammen.

Fransosregissören visade också hur lätt som helst att det går alldeles utmärkt att berätta en historia utan talad dialog. Låt vara att det här förekommer en herrans massa läten, gruffanden och stönanden istället. Men det funkar. Historien, som är rätt rak och ganska enkel, engagerar tack vare de fantastiska rollprestationerna. Everett McGill, Rae Dawn Chong och sköningen Ron Perlman är ett par av de som hittas under maskeringarna till dessa invånare i civilisationens gryning. För övrigt lebemannen Perlman´s filmdebut. Inte illa.

Annoud satsar på realism till tusen, det är karga landskap, rörelsekoreografi som motsvarar precis gränsen mellan människa och apa, naket, sexlustar som utförs utan att det för en sekund skulle kunna anses vara en sexscen. Våra ”hjältar” möter både de ena och de andra märkliga mänskliga individer på sin resa. Vissa mer utvecklade än andra. Det blir som en fantasifull liten historielektion då Annoud bara snuddar vid små detaljer och händelser som senare kommer att forma människans utveckling. Är man på det humöret känns det nästan lite svindlande och fascinerande att här uppleva ett sorts uppvaknande hos våra figurer när det gäller känslor, kärlek och att styra sina handlingar med ett eget tänk där inte bara drifter och instinkt bestämmer.

Viss humor saknas heller inte, scenerna där skrattets smittande upptäcks är nästan lite fåniga, men ändå förnöjsamt roliga. Att tillvaron också var våldsam och snabbt kunde ända en varelses liv får vi också prov på. Mustiga drabbningar mellan de olika mänskliga raserna genomförs i huvudsak med rop, vrål och ett kroppsspråk som inte så lite påminner om apornas på Kolmårdens Djurpark. Inget nytt naturligtvis, men ändå lite fascinerande att se så pass detaljrikt utfört.

Kampen om elden håller fortfarande. Lägg därtill att filmen inte i en enda filmruta innehåller någon datorgenerad effekt eller tillägg. Allt som vi ser är filmat live framför kameran på synnerligen väl valda platser som får representera vår värld som den såg ut en gång i tiden. Ett trevligt återseende för en annan, och för dig som ännu inte sett denna lilla pärla väntar en märklig upplevelse.
Värme i sommarnatten.

full starfull starfull star

Jun 25 2013

Röjar-Ralf (2012)

Jag var alltid en Pac-Man-kille.
Eller Space Invaders-snubbe.
Jisses vad mycket nöje man hade en gång i tiden, då när tv-spelen inte var så…eh…avancerade och det fanns en och annan arkadhall att testa lyckan i. Inte minst på Gröna Lund och Liseberg!

När nu Disney sätter fingret på just tv-spel och dess världar och tar sig an storyn om den store väldige Ralf (eller Ralph), ond figur i det lätt ålderstigna men ack så populära spelet ”Fix it Felix!” (rippen på Super-Mario och Donkey Kong!), blir det  kul för både äldre och yngre publik.

Grejen är att Ralf är trött på att vara elaking, han vill bli uppskattad och hejad på. Som hans motståndare Felix i spelet. Dessutom får Felix alltid medalj. I Ralfs värld är höjden av uppskattning en medalj. Så varför skulle inte han också kunna få en? När han får höra att man möjligen kan få medalj i andra spelvärldar återstår bara att sonika lämna sin egen värld och utforska de andra!

Storyn leker underfundigt med att spelvärldens alla olika karaktärer och figurer kan röra sig fritt mellan maskinerna i spelhallen. Det enda man inte får göra är att dö i en annan spelvärld, då kommer man aldrig tillbaka igen. När så Ralf till slut hamnar i den märkliga ”Sugar Rush”-spelvärlden och möter den lilla flickan/viruset Vanellope börjar en märklig vänskap och ett äventyr som dock i värsta fall hotar att utplåna hela maskinparken i spelhallen!
Läge att bli hjälte fast man är bad guy alltså!

Givetvis fullständigt apsnyggt när Disney Animation Studios sätter den sidan till, de olika spelvärldarna är läckra och inte sällan snygga kopior på sådana vi hört talas om genom åren. Just greppet i manuset att leka med tanken att figurerna har ett annat liv när spelhallen stängts för dagen är helkul. Att se Ralf gå på terapimöten ihop med andra elakingar från allehanda tv-spel är bara för härligt…är det inte Bowser jag ser sitta där borta på stolen…?

”Som vanligt” vinklas (numera) historien lika mycket mot oss vuxna som målgruppen 2000-talets kids. Disneys saltiga moral finns naturligtvis allestädes närvarande i vilken produktion de än åstadkommer, men vägen dit går i dagens äventyr via både nostalgiskt roande humor och lite tuffare slapstick. Till och med de mörkare bitarna blir rejält dramatiska och kan möjligen få mindre knattar och knattor att sätta värsta skrattet i halsen. Överlag är det dock naturligtvis positiva tankar från Disneyfabriken! Fattas bara annars!

En top notch animerad skapelse flyger ju också bara så högt som röstresurserna kan bära den. Numera är det ju så. Faktiskt. På andra sidan Atlanten har man självklart fattat detta sedan länge, och nu är det mer eller mindre en konstart..och till och med lite prestige att få en röstroll i animerad produktion och försöka förmedla både känslor och dramatik med rösten som enda verktyg.
Här hemma i Sverige är känslan att vi ligger ljusår efter just det tänket, och är nöjda då Robert Gustafsson, Allan Svensson eller en lagom förvirrad Ulla Skoog kan städslas för uppgiften. Inget ont om dessa dock. jo förresten..Robert G är Sveriges mest överskattade komiker. Så, nu vet ni det också (antagligen är jag ensam i hela riket om att tycka detta..).

”ärligt…är det storleken…?”

Nåväl, dagens äventyr avnjuts självklart med originalröster som då tillhör John C. Reilly som Ralf och skräniga Sarah Silverman som Vanellope. Jag vet att många har svårt för gapiga Silverman, men här är hon lysande och verkligen ett med sin rollfigur. Reilly får kanske äntligen den cred han förtjänar. Mycket bra. Och banne mig om han inte låter som Seth Rogen till och från också!

Röjar-Ralf är fartig, lite bullrig, lagom sockersöt, sirlig och artigt sedesam. Tekniskt utfört ett typiskt mästerverk från studion. Och som vanligt har filmmakarna fattat att det gäller att flirta med föräldrarna till målgruppen. Här lyckas de riktigt bra. Ett av de bättre animationsäventyren i den nya stabila konceptformen.
Friskt underhållande.

full starfull starfull star

Jun 19 2013

Oz the Great and Powerful (2013)

Någonsin undrat hur just trollkarlen i filmen Trollkarlen från Oz hamnade där?
Eller hur egentligen konflikten med den elaka gröna häxan (henne som man var så rädd för som liten!) började..?

Nu finns svaret i form av dagens film. En sorts…eh..prequel till en av världens mest berömda filmer kanske man kan kalla den. Just Trollkarlen…är nog ändå en av mina riktiga favvofilmer. Har skådats ett antal gånger genom åren, inte minst i yngre ålder! En rejäl saga med både spänning och lite tönthumor samt ett gäng trivsamma figurer. Till och med har jag faktiskt spelat en spoof på Lejonet på scen i en amatörföreställning som byggde på historien om Dorothys äventyr.
Men det är, som man säger, en HELT annan historia.

Här och nu är det istället gamle rysarfarbrorn Sam Raimi som går i Disneys tjänst och levererar en skröna om händelserna som i sinom tid leder fram till Dorothys ankomst i originalfilmen. Trots märkliga rättighetskonflikter (vilket bl.a. betydde att man inte fick använda de berömda röda rubinskorna eller ens nämna dem och att man heller inte kunde använda exakt samma gröna färg i nyllet på den elaka häxan) snor Raimi ändå rätt friskt och lurigt, vilket ju gör att man ändå aldrig har långt till den gamla klassikern i tankarna.

Oscar Diggs (James Franco) är en rätt misslyckad trollkarl på ett kringresande tivoli i depressionens Kansas. Omständigheter och en plötsligt uppdykande tornado (hrm..) gör att han via en luftballong snart hamnar i det märkliga och vackra landet Oz. Den rätt själviske och skojaraktige Diggs möter den vackra och mystiska Theodora (Mila Kunis), men ajaj vad han strax kommer att ställa till det och kasta Oz in i en kamp mellan gott och ont där det gäller att välja sida. Och naturligtvis får Diggs på kuppen lära sig bli en bättre människa.
Det är ju trots allt Disney remember…

Raimis första film utan större åldersgräns innehåller nog allt som krävs av en saga av den här typen. En motvillig hjälte, udda sidekicks (en flygande apa med Zach Braff´s röst samt en liten levande porslinsdocka), den goda häxan Glinda (Michelle Williams), den luriga häxan Evanora (Rachel Weisz), läbbiga skrikande cgi-babianer och så då stackars Mila Kunis, som av hjärtesorg snart börjar förvandlas till något riktigt elakt och grönaktigt häxlikt..

Huvuddelen av cashen i budgeten har vräkts in i effekter och fantasifulla bakgrunder, vilket gör att filmen ser väldigt snygg ut med granna combos i färgsättningen och kontrasterna. Kanske också en sorts avsiktlig (?) homage till originalet då studioscenerna verkligen osar av inomhuskänsla på det där gammeldags viset. Och visst ligger the yellow brick road där som den ska….

THE way to see Oz!

Då Disney ligger bakom produktionen hålls moralens fana naturligtvis högt, och inga som helst osedesamma ögonblick tillåts inträffa. Mer då av humor och hjältesaga. Franco får till en rätt bra mix av motvillig hjälpare och framför allt egoistisk skojare med egen vinning för ögonen när han först kommer i kontakt med det märkliga sagolandet och dess lockande rikedomar.

En riktigt snygg habravink som Raimi och manusnissarna lyckas få till mot slutet, är då de låter vår hjälte bidra med tekniska finurligheter som mer än någonsin för tankarna till den gamla klassikern från förr. Speciellt slutet knyter ihop hela historien på ett smart sätt och dukar upp för igenkännande vibbar av vad som komma skall i det framtida Oz.
Lite smutt där ändå!

Oz the Great and Powerful blir mer visuellt underhållande än jag faktiskt trodde. Ingen hejdundrande upplevelse kanske, men trevlig. Kalla mig enkel. So what? Kanske är det min svaghet för originalet. Här finns tillräckligt mycket smågodis för att jag ska underhållas hela vägen. Om man (som vanligt) silar bort den värsta sirapen får man sig en riktigt nöjsam historia serverad, kanske med både en frisk blinkning och viss nostalgirespekt på samma gång.

Jun 13 2013

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Jun 10 2013

Sommarklubben: Sneakers (1992)

Årets sommarklubbande inleder vi med en liten tidsresa tillbaka till när datorskärmarna var tjocka, datamodemen extremt pipiga och kablarna till synes ovanligt rikliga till mängden samt trassliga i väntan på en trådlös framtid.

Elegante och gemytlige Robert Redford basar över ett gäng tekniknördar och snabbkäftade filurer som har som specialitet att testa företags säkerhetssystem genom att helt enkelt försöka bryta sig in i dem. Bra lönsamhet och stor efterfrågan där i början av 90-talet när teknikboomen blomstrar och alltför många ser frälsningen i IT-bubblan.

När Redford så får ett uppdrag han inte kan tacka nej till från myndighetshåll (eller…?), kör det ihop sig ordentligt och gamla personliga synder nystas upp. Gänget sluter dock upp bakom och får naturligtvis ligga i med både list, tur och lite logiska luckor för att fixa biffen medelst lite blippbloppande och gammal hederlig action.

Förutom den sportigt unge gamlingen Redford syns här en laguppställning med bl.a. en tjattrande Dan Aykroyd, en butterrolig Sidney Poitier, David Strathairn som blind hörselfantom Mary McDonnell som hjältens tjej samt en ung och saknad River Phoenix som fixare i största allmänhet. Det är tidigt 90-tal och miljöer därefter, enorma teknikrum, stora servrar och finurliga men lite jönsiga säkerhetssystem som måste knäckas.

För regisserandet och storyn står Phil Alden Robinson, samma snubbe som gav oss Drömmarnas Fält alltså. Här kör han på med lite rappare grejer får man väl säga, men samma avspända lekfullhet kan anas i den här lätt ansträngda historien som försöker vara både lite spännande och komisk på samma gång.
Funkar helt okej.

Sneakers är trots sin lite konstruerade handling en stunds lättsam underhållning som inte bör lämna någon sådär jättebesviken. Sliten av tidens tand måhända och inget mot dagens technothrillers såklart, men lite nostalgiskt fräsig ändå med ett gäng underhållande skådisar i frontlinjen.
Övervakning i sommarnatten.

Maj 27 2013

Box-maxat: Battlestar Galactica: the complete series 2004-2009

Sci-fi och nostalgi, kanske med lite upphottade justeringar i en sorts rebootserie?

Klart man spetsar öronen som en annan Vulcan när sådant kommer på tal! Uppväxt med sci-fi-boomen på 70-talet var det på något sätt oundvikligt att jag även skulle hamna på kurs mot den något töntiga men charmiga tv-serien Battlestar Galactica 1978, skapad av den smått legendariske Glen A. Larson, en riktig tv-mogul i 70- och 80-talets Hollywood med framgångar som t.ex. Magnum P.I., The Knight Rider och Buck Rogers. Riktiga prime-time-succér.

70-tals-Galactica må bara ha levt under säsong, men hann ändå med att introducera oss för de lömska och illvilliga cylonerna, en slags robotar, artificiella skapelser som vände sig mot sin skapare och startade ett utrotningskrig mot människan. Lite burkigt framställt i tv-världen the 70-tish style men ändå löjligt underhållande.

Kanske hade nu denna tv-historia bara förblivit ett gott minne hos mig om inte spelbolaget Ladbrokes plötsligt hört av sig och meddelat att man tagit fram ett nytt casinospel inspirerat av just Battlestar Galactica, och dessutom hade en giveaway-box med de samlade avsnitten av den nya serien som jag kanske kunde tänka mig att se och tycka till om?

Klart en sci-fi nörd ställer upp på detta, varför nu alltså de synnerligen påfrestande vedermödorna hos besättningen på Battlestar Galactica 2000-talet har avhandlats under ett par intensiva veckor. De gamla cylonerna har återigen dykt upp från fiendeland och bara på ett par ögonblick förintat människans 12 kolonier i universum. En liten sargad spillra av mänskligheten lyckas fly i diverse farkoster och får det enda kvarvarande rymdskeppet i flottan, Galactica, som skydd och eskort. Den gamla fienden har också anammat en ny lömsk stridsteknik, att kopiera det mänskliga utseendet, vilket ytterligare ställer till svårigheter för Galacticas befälhavare amiral Adama (Edward James Olmos) när han nu ska försöka leda resterna av mänskligheten på flykt tillsammans med den kvinnliga presidenten Roslin (Mary McDonnell). Adama har dock en plan, att officiellt leda överlevarna till en avlägsen del av världsrymden där en mytomspunnen trettonde koloni, kallad Jorden, ska finnas…

Den nya versionen av tv-serien är en fartig och engagerande skapelse trots sitt ganska begränsade och fyrkantiga ramformat. Här hittas både lite djup, filosofiska frågeställningar och helt okej rymdaction. Enligt rådande regler i tv-berättandets ädla konst bygger varje avsnitt upp en liten stand-alone-handling som komplement till den stora ramhandlingen, och varje nyckelkaraktär i serien får sin beskärda stund i rampljuset…vare sig det är den hetlevrade piloten Starbuck (Katee Sackhoff) eller den instabile forskaren Gaius Baltar (James Callis), vilken för övrigt tycks bära på en nog så besvärande hemlighet…
Likt föregångarserier som Star Trek och gamla godingen Månbas Alpha, vet besättningen sällan vad som väntar dem runt (rymd)hörnet och dessutom måste hela tiden hotet från cylonerna behandlas. Den smarta fienden har ju nämligen på intet sätt givit upp jakten på flyktingarna, och använder sig av både infiltratörer och hederlig invasionskraft för att nå sitt mål.

full fart på kommandobryggan även här

Blanda drama, svek, oneliners, fartigt tempo, en rejält tilltagen rollista och så den stora frågan om planten Jorden någonsin ska hittas…och det är 4 säsonger av pigg underhållning som väntar. En tilltagen pilot i långfilmsformat ser också till att sätta stämningen för de kommande avsnittsäventyren. Jämfört med originalserien är det naturligtvis vassare, fartigare och snyggare tillverkat i cgi-datorerna, vilket också seriens popularitet mellan 2004 och 2009 skvallrade om.

Battlestar Galactica står rejält på egna ben, men utgår hänsynsfullt från Larsons original. Kanske inget för de som har svårt för längre besök i miljöer som består av blinkande lampor och märkliga elektroniska mojänger, men för alla sci-fi-fans därute är det här en serie som mycket väl kan nämnas i samma liga som Star Trek-serierna, Deep Space Nine, Babylon 5 och Stargate Atlantis mm.
Underhållande.

Maj 20 2013

The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.

Maj 14 2013

Easy A (2010)

Det är banne min inte varje dag man snubblar över komedier som håller hela vägen in till finalen. Och som lämnar en med en sådan där trevlig humörtopp.

Men så är fallet här.
Trots att ämnet egentligen är ganska känsligt, lite sorgligt och kanske i högsta grad verklighetsbaserat. Men vad vet väl jag? Medelålders man i mina bästa år som jag är.

Olive (Emma Stone) är en sådan där tjej som det är otroligt lätt att bara gilla så fort man tillbringat några minuter i hennes sällskap.
Huvudet på skaft, social och framför allt försedd med skön humor.

Livet i den lilla hålan i Kalifornien i skolan ihop med bästisen lunkar väl på som det allmänt gör. Men det är ju det här med SEX, herregud. Olive tröttnar plötsligt på att hela tiden få höra om hon gjort det eller det…eller DET ännu.
Ett infall får henne att ljuga ihop en snygg historia om en het dejt och vips är naturligtvis rykteskarusellen igång. Snart rullar snöbollen fortare och växer till sig. Olive upptäcker att hon plötsligt ÄR någon, den lite farliga och vilda. Unga hormonstinna grabbar är snart beredda att betala för att hon ska ljuga ihop en het historia om erotiska eskapader ihop med dem, och Olive är väl inte den som är den. Snart är hon hela skolans heting. Bästisen blir avundsjuk och säger upp bekantskapen, de ultrareligiösa grupperna på skolan ser henne som sin nya fiende, och till och med hennes favoritlärare börjar undra vad hon pysslar med.

Även om manuset ligger och nosar lite farligt nära synen på tjejer och deras stil, tar det också upp det här med att sätta stämplar. Och hur lite som krävs för att osanna rykten ska bli eftermiddagens sanning. En sorts allvarsamhet i botten alltså. Humorn och de ganska rappa dialogerna är kanske det som ändå håller filmen från att trampa över den där gränsen. Och så Emma Stone förstås. Perfekt i rollen som en stark individ som vet hur att vända på stekarna och ta kontroll.

Skala bort humorn och det pigga soundtracket så har vi ett drama som hade kunnat ta rätt dystra och sårande vägar. Istället satsar man här på att med komik och lite sunt förnuft ta udden av de klyschiga fördomarna. Jag säger absolut inte att filmen på något sätt skulle ha den minsta verklighetsförankring, det är trots allt Hollywood. Och en ganska trivsam romantisk historia på temat girl meets rekorderlig boy..via lite krumbuktande. Ytterligare plus i kanten delas också ut till Stanley Tucci och Patricia Clarkson som Olives sköna filmföräldrar.

två sköna referenser till 80-talet. vilka?

Att Olive i sig är en sådan stark och trygg person är naturligtvis en förutsättning för att manuset fungerar. Kanske är det också det enda man skulle vilja invända emot…att hon aldrig tappar tron på sig själv. Skulle det kunna fungera så i verkligheten med alla konsekvenser hennes agerande får? Tillåt mig tveka där.

Easy A lyckas alltså ändå charma sig in i mitt sinne riktigt ordentligt, sin märkliga och lite udda story till trots.
Kanske beror det på just passande humor. Eller på Emma Stone. Eller på att under manusets alla irrfärder och hittepågrunkor handlar det om att man ska våga tro på vad man kan, och vara stolt över den man är. Fan vet, men jag väljer att inte överanalysera. En trevlig film helt enkelt.
Med smutta blinkningar åt allas vårt sköna ungdomskomedi-80-tal. Fint där.

Apr 22 2013

Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.

Apr 19 2013

Tema Hitch: North by Northwest (1959)

Det sägs att Hitchcock efter sin rätt dystra utflykt i Vertigo ville göra något mer lättsmält och underhållande, kanske för att vinna tillbaka publiken som knorrat lite över regissörens senaste alster.

På en lunch med manusförfattaren Ernest Lehman bad Hitch honom hitta på en story som skulle innehålla tre saker; förväxlad identitet, FN-byggnaden och en jakt på Mount Rushmore. Inga lätta ingredienser möjligen att få till sig sådär plötsligt, men Lehman fixade biffen och det hela resulterade i en av Hitch´s bästa (och kanske mest trivsamma) rullar han presenterat i sin karriär…tycker jag dårå.

Om man nu skulle vilja det kan man mycket väl se dagens huvudkaraktär, Roger Thornhill, som lite James Bond-light. Trots att James Stewart ihärdigt försökte övertala regissören att ge honom huvudrollen, nobbade Hitch och duckade diplomatiskt för lobbyandet (ni kommer väl ihåg regissörens missnöje med Stewart i Vertigo…?). Filmbolaget MGM ville ge Gregory Peck rollen, men Hitchcock såg sin man i Cary Grant. Vilken i sin tur först nobbade ihärdigt och hänvisade till att han var för gammal! Joråsåatt.

Nåväl, till slut fick Hitch som han ville och därför är det just gamängen Grant i rollen som reklamaren Thornhill som inleder dagens äventyr med att av en rejäl slump misstas för den mystiske George Kaplan. En figur som dessutom uppenbarligen icke är populär hos ljusskygga krafter. Thornhill kidnappas och lyckas överleva ett märkligt mordförsök medelst rattfylla (man kan undra varför de inte bara sköt honom rakt av och grävde ned kroppen..). Dessförinnan har Thornhill förgäves försökt förklara missförståndet för filmens skurk, den lugubre affärsmannen Vandamm (stiligt spelad av James Mason med effektiv torr humor) och dennes underhuggare Leonard (en slimmad ung Martin Landau). Thornhill klarar sig mirakulöst, men tänker gå till botten med mysteriet som tar honom både till FN-skrapan i New York (där han lyckas bli efterlyst för mord!) och vidare med tåg mot Chicago. Att han sedan stöter på den mystiska och snygga Eve Kendall (Eva Marie Saint) längs vägen i jakten på mysteriet Kaplan gör inte det hela lättare. Men desto roligare för mig som tittar.

Vad jag gillar med dagens film är den både snygga och finurliga tounge-in-cheek-känslan som känns i hela historien. Grant glider runt lite lagom avslappnat trots sin prekära situation, dessutom i snygg kostym, och vräker ur sig förnumstiga oneliners till höger och vänster. Flirtandet med Eve är fräcka små pärlor som måste ha satt bryderier i dåtidens moralväktare. Det känns som att det är en ganska lössläppt regissör som styr sin skuta här. Som att han gett sina skådespelare lite friare tyglar.

Som vanligt förses vi tittare med informationen om vad som egentligen pågår bra mycket tidigare än den jagade Thornhill. Återigen leker Hitch med fenomenet MacGuffin när det gäller den lömske Vandamm och dennes dunkla arbetsgivare, likaså vad det egentligen är på en väldigt åtråvärd mikrofilm. Syftet blir aldrig det viktigaste, det är resan till upplösningen som står i fokus. Om Hitch var en mästare på att hålla vissa historier inom små utrymmen och låta dialogen vara det primära, är det tvärtom här..och han fixar det också. I rena rama Bond-stilen förflyttar sig handlingen över halva USA och vår hjälte får gott om tillfälle att leka katt-och-råtta med både bad guys och lagens män när han försöker bedyra sin oskuld. Trots sin thrillerinramning glömmer dock inte Hitchcock bort humorn. Ibland lite jönsig, ibland sarkastiskt vass och Cary Grant känns verkligen som rätt man att leverera skämten i tid och otid.

Det här är kanske den Hitchcock-film jag minns mest från när jag var liten. Den avslutande jakten över ansiktena på Mount Rushmore gjorde ett oförglömligt intryck på en liten parvel, och jag kommer ihåg att jag fasade inför spänningen när de klättrade runt där och bara var ett snedsteg från att störta mot döden! Är det kanske därför jag älskar filmen så mycket idag? Den är så hårt sammankopplad med trivsamma minnen? Som ett visst ondskefullt flygplan mitt i filmen…

Grant sportar en lagom diskret stil…

Ok, men när jag ändå idag ser på filmen ur Hitch-synpunkt ser jag en film som innehåller de varma färgerna, de rika detaljerna, den underfundiga humorn vässad med lite fräckheter, lagom fräsiga actioninslag med lite underhållningsvåld som inte torde reta någon moralväktare i någon större utsträckning..och med ett behagligt tempo som bryggor inför alla svårigheter Grant ska utsättas för innan förtexterna rullar igång.

North by Northwest, också känd som
I sista minuten, känns som en av Hitchcock´s mest livliga rullar. Också en av de mer påkostade, men ändå med en sorts lättsamhet som gör att en viss (trivsam) hejsanhoppsan-känsla smyger sig in i föreställningen. Här känns det mer än någonsin som att Hitch varit ute efter att underhålla och roa istället för att oroa. Synnerligen trivsam rulle som har det där ”lilla extra” fortfarande efter så många år.
Och den absoluta sista sekvensen med tåget som kör in i den mörka tunneln lagom när Grant och Saint börjar hångla måste vara regissörens bästa sexskämt ever…!

Apr 16 2013

Tema Hitch: The Man Who Knew Too Much (1956)

Redan 1934 gjorde Hitchcock faktiskt den här filmen en första gång, i svartvitt och med en blygsam budget. 22 år senare, med filmbolaget Paramount och en avsevärt större summa cash i ryggen, beslöt han sig för att göra en ny, flådigare, version. ”Den första filmen gjordes av en talangfull amatör, den senare av ett proffs”, lär Hitch ha sagt i ämnet på äldre dar. Ändå sägs det att han i slutändan föredrog den tidiga versionen då den i hans ögon inte var lika polerad som denna  Hollywoodversion.

Nevertheless, här leker regissören med det som han ofta skulle återkomma till; de oskyldiga huvudpersonerna som av en slump råkar ramla in i något mycket större och farligare än de någonsin kunnat ana. Och dagens alster innehåller gott om moment då filmens antihjältar tvingas ta saken i ena händer. Dessutom har filmen en final som inte bara är ganska berömd utan också rejält vass ur spänningssynpunkt och ytterligare ett bevis på Hitchcock´s nästan sjukligt snygga förmåga att hålla sina tittare på sträckbänken. Större budget betyder större stjärnor och här dyker James Stewart upp som läkaren Benjamin McKenna på semester i Marocko med frun Jo och sonen Hank. Familjen ska vidare till en läkarkonferens i Paris, men ödet vill annorlunda. Av en tillfällighet blir McKenna vittne till ett mord, där den döende med sina sista krafter mumlar något om ett förestående attentat mot en statsman i London. McKenna försöker varna oförstående myndigheter, men de mörka krafter som ligger bakom det eventuella attentatet har andra planer. Plötsligt är sonen Hank spårlöst försvunnen…. Stewart känns som klippt och skuren för sin roll här. Med sitt karaktäristiska, något bonnigt buffliga, yttre går han på i traditionell sävlig dialogstil när familjens situation plötsligt går från semesterfirare till brickor i ett smutsigt spel. Trots idoga varningar tar McKenna saken i egna händer och följer spåren som leder till London. Med sig har han självklart frun Jo, i Doris Day´s skepnad, som i sin förtvivlan ändå blir ett kort att räkna med när det drar ihop sig mot slutet.

Och tycker du nu att du känner igen det faktum att just Doris Day dyker upp i en Hitchcockrulle, och dessutom kanske kopplar ihop det till ett speciell musikaliskt stycke…har du helt rätt. Här lanserades ju nämligen den käcka dänga som skulle följa Doris Day genom hela hennes karriär; Que Sera, Sera. Ironiskt nog ville Day inte alls spela in sången först, då hon menade att det bara var en larvig barnvisa som snart skulle glömmas bort. Det skulle visa bli hennes största musikaliska hit någonsin… Nåväl, Hitchcock har stadig hand över historien…som egentligen är ganska enkel. Som vanligt är det detaljerna som imponerar, och smartnessen hos regissören att portionera ut små bitar av det förestående brottet som kommer att ske. I början av filmen låter han oss ana att det är något skumt i görningen. Mitt i filmen presenteras vi som tittare plötsligt för hela planen och hur det ska gå till. Återigen samma upplägg alltså, åskådaren får i god tid veta brottets tillvägagångssätt, medan hjälten fortfarande får sväva i ovisshet och slita för att lösa gåtan. Sett till sin tid känns historien kanske lite tafflig idag, men det gör också det hela ganska underhållande med lite ofrivillig (?) komik som smyger sig in längs vägen. Stewart har ju också en förmåga att egentligen bära hela filmen med sin karaktäristiska figur och blir lite ”mannen på gatan”. Både han och Doris Day fungerar finfint här.

privatspanarna Day och Stewart anar skumraskheter

Filmens final är helt klart bland de bästa Hitchcock trollat fram i sin karriär. Upplösningen sker delvis på Royal Albert Hall i London, mitt under en konsert med stor symfoniorkester inblandad. Och dessutom vet vi ju som tittare redan NÄR det hemska ska till att ske. Det är en musikalisk passage inblandad, och med dessa toner som ljudmatta till det visuella som sker blir det härligt rafflande. Hela sekvensen utspelas under dryga 10 minuter utan att ett enda ord dialog används. Mycket sevärt. The man who knew too much, Mannen som visste för mycket, är väl närmast ett sorts äventyrsdrama klätt i grälla färger. Ganska snälla actioninslag, lite lagom fåniga backdrops framför huvudrollsinnehavarna då och då. Ett praktexempel också på när Hitch använder sig av det berömda MacGuffin-trixet som historiens motor. Lite skojsig, lite spännande, men framför allt underhållande med ett snyggt dramatiskt klimax.