Maj 30 2012

Sahara (2005)

Alla har vi våra skämsfilmer.
Jodå, kom igen nu. De där som ligger snäppet under guilty pleasures, de där som man inte gärna vill prata högt om. De där filmerna man inte ens med den godaste av viljor skulle kunna säga har en ok story eller något liten ingrediens av vikt.
Men, som är en film man ändå på något sätt mår rätt bra av att kika på, kanske till och med höjer humöret en aning. Utan någon logisk förklaring.

I det här huset är detta en sådan film. Till och med denna återtittsgång. Jag vet, skämmigt och kanske helt oförklarligt. Men vad tusan, lite skämmigheter måste man väl som filmskådare få ha också va..?

Sol, sand, tillknycklad action och ansträngd humor. Allt i en salig röra med en överspelande Matthew McConaughey, en löjligt snyggfräsch Penélope Cruz, en tröttsamt vitsande men envis Steve Zahn och så William H. Macy som håvar in fickpengar på att väsa lite löjliga repliker i lagom ansträngande biroll.

Det handlar alltså om äventyraren Dirk Pitt (McConaughey) på jakt efter arkeologiska skatter, varför inte ett gammalt skepp lastat med gamla guldmynt? Pitt (vansinnigt kul att skriva detta hela tiden) är den enda som envist hävdar att ett gammalt slagskepp från tiden vid amerikanska inbördeskriget visst kunde segla ända till Afrika och där vidare uppför en flod. Stor skepsis bland bekanta och tvivlare, men ett par svepskäl senare är det glada gänget med Pitt och polare Al (Zahn) ändå på väg uppströms under förevändning att ge lift åt vackra FN-doktorn Cruz som behöver besöka sjuka områden i västafrika.

Ja det är larvigt, ja det är oerhört tillrättalagt, ja man kan se manusturerna flera oceaner i förtid och ja…det måste naturligtvis in lite moral och politik och de tramsiga skojerierna.

Men vad fan, det är också löjligt småkul, Steve Zahn har en skön tajming i sina sidekick-kommentarer, Cruz är snygg med sand i håret och Matthew C ser ut som värsta spänstiga atleten med bländvitt leende.
Litterära konsumenter känner förstås igen karaktären Dirk Pitt, en sorts arkeologins James Bond, och filmbolaget hade nog stora förhoppningar på den här filmen. Någon sorts filmserie planerades möjligen, men filmens ekonomiska floppande satte hårt stopp för detta. Den spelade faktiskt inte ens in sin egen produktionskostnad.

Skärskådar man historien i ett par sekunder (det tar inte längre tid) förstår man liksom varför. Det är hiskeligt ytligt, klyschorna haglar och humorn är sådär styltigt ansträngd. Filmens moral är onaturligt påklistrad och alla försök till oviss spänning faller liksom platt som en stekhet pannakaka under den stekheta Saharasolen.

sand, maskingevär och en bystig skönhet. allt en äventyrsfilm behöver.

Trots allt detta kan jag inte tycka illa om filmen. Som tidsfördriv med teflonyta är den helt perfekt. Här behövs ingen tankeverksamhet som åskådare. Istället kan man både hånskratta och gillaskratta åt dumhumorn och actionsekvenserna, reta sig på McConaugheys plastiga charm och att historien är sådär sirligt tillrättalagd och ändå så pass fartig att den lyckas hålla intresset uppe.

Sahara är ju en tramsfilm såklart. Kanske en skräpprodukt som lirar i ett slags gränsland mellan A- och B-träsket. Å andra sidan är det trams som höjer humöret, och ibland är det väl skönt att bara kunna koppla bort hjärnan som tittare också. När man sett den är den redan borta ur minnet…vad handlade den om nu igen?

Maj 29 2012

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

Maj 28 2012

Tommy och Will räddar jorden x2!

Som av en ren tillfällighet (vilket framstår som en rätt lustig läglig tillfällighet just i dessa dagar med nr 3 inrullandes på biograferna) så hittade jag originalfilmen drällandes hemma i en hylla där den absolut inte skulle vara. Efter lite tummande på omslaget och hummande i tanken kändes det plötsligt rätt logiskt att göra en spontanåtertitt. Och av bara farten rotades uppföljaren fram också från sin plats (och den låg där den förväntades).
Varför inte lite back-to-back-gloende att inleda en helg med?

Men in Black (1997)

Första rullen segar inte i onödan. Snabbt intro och strax förstår vi vad det är strame och surmulne agent K håller på med. Snygg svid och coola brillor kommer liksom med jobbet, och sämre kan man ju se ut. Det är helt otroligt egentligen vad cool Tommy Lee Jones ser ut här i rollen som K. Som om han äger varenda scen han dyker upp i.

En ny partner behövs till K och snart är spjuvern J i form av Will Smith värvad. Förutom förväntade manuspassager tillåts ändå Tommy Lee och Williegrabben att spruta ur sig sköna oneliners och lagom mycket gnabbande med varandra. Barry Sonnenfeld bakom kameran har vett nog att låta boysen hållas och resultatet är njutbart skönt i avdelningen gammal/ung partner.

awesome dudes!

Historien då? Tja, men den passar väl in lite lagom töntkul sådär. Inte så noga egentligen, då dråpligheterna i kombo med kuliga effekter står för det bästa att minnas från det här äventyret. En synnerligen slemmig alien kommer till jorden på jakt. Nästan som Rovdjuret…eh..eller inte.
Och hörni, mer credit än han kanske inte fått bör också gå till Vincent D´Onofrio som Edgar the Bug. Roligare minspel och kroppsrörelser var det väl länge sedan man såg i actionkomedi.

Filmens svagare kort heter dessvärre Linda Fiorentino. Jag skriver dessvärre, inte för att jag inte gillar henne, men hon utnyttjas alldeles för lite i filmen och känns väl i ärlighetens namn som en ansträngd inskrivning i manuset för att Will Smith ska få flörta lite. Lite synd är det ju allt eftersom Fiorentino är aktris med klass, med en av de mest spännande röster jag hört på en kvinnlig skådis. Om ingen tror mig så är det bara att kolla in The Last Seduction från the good old 90-talet….

Så, MIB är fortfarande pang på med serietidningsaction, roliga aliens och lite publikfriande humor där banne mig Tommy L J driver en aning med sin egen person. Nog känns det lite så iaf. Lyckad som popcornsrulle med bra driv och lätt att tycka om!

Men in Black II (2002)

Att det också skulle komma en uppföljare efter den både ekonomiska och publika framgången var väl en lågoddsare i klass med att tex Cypern ger sin mellotolva till Grekland. Alltid and forever.

Dessvärre borde nog någon höjt ett varnande finger, hand eller en kaffekopp om att det i så fall krävdes lite mer sting i manuset än det som nu trollades fram. Men säg det till tunga filmproducenter som ser dollartecken rassla till ännu en gång…

Problem, som att hur få tillbaka Tommy L J i handlingen (ja kanske en spoiler nurå, men finns det ärligt någon som inte sett första MIB!?!) löstes kvickt…och ok då….ganska roande.

Resten av storyn är dock inte lika fyndig och känns som en stor upprepning av första filmen. En ny slemalien dyker upp på jorden med ett habegär som bara grabbsen i svart kan stoppa. Naturligtvis vet inte de heller till en början vad det hela handlar om. Samma krut i effekterna dock, snygga och visuellt gångbara. Synd bara att känslan här är att just effekterna sitter i förarsätet och samspelet mellan Will Smith och Tommy Lee Jones plötsligt inte är lika vital som i förra filmen. Direkt svagt blir det när vissa karaktärer liksom bara försvinner ut ur handlingen utan någon som helst förvarning eller förklaring.

rejält snyggare än Edgar the Bug!

Som bad guy den här gången, eller bad girl snarare, fungerar Lara Flynn Boyle. Och henne har man ju inte sett på år och dag sedan dess. Här är hon lagom sexig som skurkalien i bystigt utförande som mest går  runt och väser okvädningsord. Bra mycket blekare än Edgar the Bug i förra filmen dock.

Lite ansträngd tvist på historien, och det sedvanliga snokande på nätet ger också vid handen att slutet fick skrivas om ordentligt då tanken var att World Trade Center skulle spela en central roll i den stora finalen men det satte ju dessvärre andra ondskefulla krafter stopp för. Filmbossarna insåg naturligtvis det opassande i det hela och därför dras filmen inte bara med ett ganska anmärkningsvärt antiklimax, utan också en bra mycket kortare speltid än vad som var meningen.

MIB II gör väl vad den ska som uppföljare. Ett återbesök i den galna vardagen för dessa snubbar i svarta kostymer. Will Smith levererar sina skämt och Tommy Lee Jones är the goto-guy när det hettar till. Smidig, enkel och trygg i utförandet, men också lite tråkig efter ett tag.
Som vanligt ställer man sig en stilla undran; det hade nog räckt med en film….?

Jaha ja, återstår nu att se om den sprillans färska tredje delen kan snäppa upp historien en aning. Ber att få återkomma i ärendet vad det lider.

Maj 25 2012

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

Maj 24 2012

Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

Maj 23 2012

Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!

Maj 22 2012

The League (2003)

Är en dålig film alltid berättigad till en andra chans?
Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att man kan se en film i ett annat ljus än man gjort tidigare? Finns det olika grader i helvetet även i filmvärlden?

På senare tid har jag ofta funderat på det där. Ibland känt att jag kanske dömt en film lite för hårt. Eller inte. Påverkas man möjligen av tiden som går, att man på något sätt skulle bli lite mer förlåtande vid en andra titt?

För att ta reda på detta har jag således tagit fram en film jag bara sett en enda gång, och då kändes det sannerligen inte som ett speciellt lyckat resultat.

Men, dags för en ny chans och in i spelaren med den bara! Nu har man också uppenbarligen försvenskat titeln från den mer eleganta The Leauge of Extraordinary Gentlemen…hmm..

Alltså, egentligen är det ju något av ett drömscenario. Tänk alla dessa litterära romankändisar i en och samma historia. Man skulle ju nästan kunna få för sig att det är en tidig variant av Avengers för tusan! Alla dessa figurer som man kommit i kontakt med under uppväxtåren med näsan ständigt i böcker av olika genrer. Dagens idé kommer naturligtvis från ett seriealbum, och på papperet låter det väl heller inte som en dum idé. Kan man tänka.

Storviltjägaren Quatermain, självaste kapten Nemo, Mina Harker från Dracula, Dorian Gray, en viss Dr Jekyll och en osynlig man! Smaka på dessa figurer. Och så släng in en Tom Sawyer också i mixen…för att inte tala om en Moriarty! Alltså, ni hör ju själva, det finns banne mig potential här att dribbla med.

Men, MEN…det går ju käpprätt åt skogen med en historia som känns så kargt behandlad och utslängd så man kan bli förbannad bara på det. Denna exklusiva ”klubb” måste samarbeta ihop för att stoppa en mystisk person som uppenbarligen vill störta världen i krig i denna alternativa viktorianska tid mot slutet av 1800-talet. Alla figurer tillåts stoltsera med sina förmågor, men det hela snurrar naturligtvis runt Sean Connery i rollen som storviltjägaren Quatermain. Det känns också som att problemet med filmen stavas just Connery. En snabb efterforskning visar att regissören, en Stephen Norrington (som mig veterligen aldrig regisserat igen sedan denna film) var i ständigt bråk under inspelningen med just Connery, som i sin tur också satt på producentstolen.

så mycket potential, så lite underhållning

Sean Connery må vara en legendar i filmens värld, men min känsla har alltid varit  och är att denne lebeman är en besvärlig jävel att jobba med. Han har sina åsikter, säkert diviga och dryga, och nöjer sig inte med något annat än sin egen lösning. Det känns lite som problemen mellan regissör och skådespelare skiner igenom här, Connery agerar lite tröttslött, nästan som om han tappat lusten och skiter i det mesta. Det digra birollsgalleriet med bla Stuart Townsend, Peta Wilson, Shane West och Jason Flemyng får jobba i rejäl motvind med ett lösryckt manus och flera intetsägande scener staplade på varandra.

Inte ens filmens skurk gör något större intryck, och dennes överdimensionerade tilltag speglar inte alls det rätt bleka motivet bakom allt som händer. CGI-effekterna läggs på kö och bankas in i filmen den hårda vägen vilket får dem att kännas ok, inte mer. Jag vill så gärna tycka om den här filmen, eller i alla fall känna mig lite underhållen, men det går banne mig inte när historien känns så slött hanterad och osnyggt tillverkad så att hela speltiden går att sitta och reta sig på just det.

The Leauge håller därmed inte alls för teorin som jag testade i början av recensionen. Fylld med mer eller mindre gångbara effekter, en synnerligen ansträngd storyline och en cast som känns rejält bleka blir det här mycket mer kvantitet istället för kvalitet, vilket är synd för det känns som att filmen var värd ett bättre öde.  Nu blir det underkänt. Igen.

Maj 21 2012

We Bought a Zoo (2011)

Jag är en högst vanlig man i min bästa medelålder. Sitter på ett kontor och skyfflar papper, hamrar på tangenter och leker myndig i största allmänhet. På senare tid har jag allt som oftast funderat över tillståndet i mitt liv. Är jag nöjd? Är det här vad jag vill? Finns framtiden här som den ter sig just nu?

Eller finns det något annat någon annanstans?

Just dessa frågor är också oerhört lätt att börja tänka på när man ser vad Benjamin Mee (Matt Damon) plötsligt bestämmer sig för en vacker dag. Nu har jag ju inte på långa vägar en sådan sorglig och tråkig anledning som just Mee har som grund för sitt plötsliga beslut i livet.

Mee har förlorat sin fru till cancern och lever med en lillgammal dotter och trumpen tonåring-to-be. Själv undrar Mee om han någonsin igen kommer att hitta meningen med livet. Svaret kommer snabbare än kvickt när han plötsligt bestämmer sig för att flytta sig själv och barnen till ett hus ute på bygden. Drömhuset återfinns snabbt, men dessvärre glömde någon tala om att en djurpark i behov av uppfräschning ingick i köpet!
Just det, du läste rätt…ett zoo!

Cameron Crowe (av alla människor) är alltså mannen att ta sig an denna faktiskt sanna historia om familjepappan som blev zooägare. Låt vara att i verkligheten bor Benjamin Mee i England och han inte blev änkling för ett par år efter zooinförskaffandet. Men vad tusan, låt inte det hindra en god historia från att berättas!

För god är precis vad den är. Lagom smutt och tillrättalagd. Mee och kidsen finner sig naturligtvis tillrätta, efter filmens obligatoriska moraliska och sociala dilemman som måste avhandlas. Även Mee tvingas gå igenom lite soulsearching för att inse att han måste släppa greppet om sin saknade hustru för att istället bevara henne som ett fint minne. Hjälp på traven just där får han för övrigt av djurskötaren Scarlett Johansson som ser vardagligt snygg ut i gummistövlar och farmarskjorta.

Damon och hans vänner djuren plus en snygg djursköterska

Det är ett sorts Descendants-light-drama som utspelas här, intjoffat mellan feelgood-moment och snyggt musikaliskt satta scener om livets besvärligheter som i ett nafs uppenbarligen kan vända till ett äventyr av sällan skådat slag.
Matt Damon visar återigen att han faktiskt har förmåga att göra sina karaktärer intressanta och till och med låta dem få lite allvarsamt djup utan att det blir fånigt. Scenerna mellan honom och sonen känns helt okej och riktigt realistiska.

Crowe bjuckar inte på några överraskningar, förutom att filmen möjligen skiljer sig en aningen från de dramer han brukar bildsätta, men han har gott handlag med historien och lyckas i mina ögon göra den både underhållande och bitterljuv på samma gång, och adelsmärket den sköna musiken har han inte tack och lov lämnat därhän.

We bought a zoo är lite oväntat riktigt engagerande och underhållande. Det hjälper naturligtvis om man rätt snabbt kopplar bort den Disney-hysteriska titeln. Fint flyt i storyn, bra skådisar och lagom mycket allvarligheter gör det här till ett trevligt feelgoodmoment i min bok. Och…näsduken kan komma till pass även här vid enstaka tillfällen. Och som sagt, får en att börja fundera på vad som är viktigt i livet. Vilken romantisk sucker man är ibland.

Maj 16 2012

Get the Gringo (2012)

Märklig film det här.
En berättelse som visar upp två sidor. Dels rätt snyggt filmad med ett driv som tilltalar. Och dels rena rama rappakaljan till story som utan sin rollista kanske (läs: till 100 procent!) skulle förpassas till C-filmsträsket.

Det slår mig också att gillar man Mel Gibsons rulle Payback från -99 (vilket jag gör) kan man nog hitta vissa förtjänster här. Samma putslustiga vitsigheter, samma råa filmvåld och samma hårdkokta stil. Fast nu i finare färger.

Gibsons namnlöse skojare är på bilburen flykt från rättvisan efter ett uppenbarligt rån iförd klädsam clownmask. Med den amerikanska polisen i bakhasorna hoppar han bokstavligen med flyktbilen in i Mexiko, varvid de mexikanska lagmännen lägger vantarna på honom och vips har han hamnat i världens märkligaste fängelse, där man liksom kan göra lite allt möjligt, röra sig fritt, gå på ”restaurang”, ägna sig åt spel och dobbel, socialisera i största allmänhet med båda könen och ha sig. Skumma krafter verkar dock naturligtvis innanför dessa låt vara ganska lössläppta murar och vår hjälte börjar i sann fixaranda planera sin flykt på bästa sätt.

Egentligen är det en riktig soppa. Det handlar om kroppsdonationer, sluskiga gäng i olika former, korrumperad polis, försvunna miljoner, en lillgammal unge och så då en Mel Gibson som vill vara både stenhård snubbe och beskyddare av de svaga.

Melan kör streetpose med puffran!

Det bästa med filmen är att den håller ett ganska högt tempo och varvar snygga varma färger i fotot med korniga actionscener med tillhörande squibs. Till detta faktiskt riktigt klämkäckt skön mexikomusik och en sorts svart humor som jag är lite svag för, Kanske Gibsons voiceover hjälper till en aning också.

Det sämsta med filmen är att den är tunn som spiksoppa, har ett löjligt ansträngt manus som man aldrig hinner ta till sig riktigt. Mexarna skriker mest och gapar, Gibson plirar med sin sluga blick och i en biroll spelar som vanligt Peter Stormare över enligt förväntad modell.

Get the Gringo känns lite förvånande som projekt för Gibson att ta sig an. Vi vet ju att han egentligen kan bättre än att ägna sig åt ytligt trams som det här faktiskt är. Å andra sidan växer filmen en aning tack vare just Gibsons muntra metoder och jag känner mig inte jättebesviken på det jag sett. Snarare lite….löjligt upprymd !?

Maj 14 2012

The Innkeepers (2011)

Rysare, komedi, rysarkomedi eller bara lite allmänt obehaglig?
Tja, det är inte helt lätt att kategorisera in dagens underhållning. Under sin speltid hinner den med att byta skepnad både en och två gånger och frågan är i slutändan om man är så jäkla underhållen som man trott man skulle bli… eller hade velat bli?

Hotellet Yankee Pedlar Inn sjunger på sista versen och ska slå igen. De sista dagarna som öppet bebos det vackra men ack så ålderstigna stället endast av ett fåtal gäster, typ två. För markservice och skötsel i denna elfte timme står Claire och Luke. De två gnabbas, diskuterar livets vedermödor, slösurfar på datorn och verkar se de kommande dygnen som en total waste of time men med lättförtjänta pengar.

I brist på bättre aktiviteter börjar Claire snoka lite mer i legenden om det husspöke (naturligtvis) som sägs hemsöka korridorerna i tid och otid. Kan det möjligen ligga någon sorts sanning i att mystiska saker faktiskt HAR hänt på hotellet…?
Upplägget är busenkelt, nästan lite löjligt tunt, men de två huvudrollsinnehavarna Sara Paxton och Pat Healy ser ändock till att det blir ganska trivsamt i deras sällskap.

Dagens regissör Ti West satsar ovanligt mycket av filmens speltid på att bygga upp en sorts intim avspänd stämning med Claire, Luke och hotellets interiörer, vilket också till och från gränsar till parodins tecken då det faktiskt ser ut som det börjar hända saker som inte riktigt går att förklara. På pluskontotot finns dock att trots att hotellet uppenbarligen ligger mitt på en bebyggd stadsgata, kryper känslan av isolering och avskärmande från verkligheten på med jämna mellanrum.

Vibbarna mot The Shining känns också uppenbar och i ett sämre humörtillstånd skulle man nästan kunna kalla det för en plump stöld, dock med en scenografi som lyckas trolla fram det murriga och olycksbådande enligt det programenliga manuset.

ficklampa och källartrappa. naturligtvis.

Paxton och Healy står för stabila insatser i sina roller och får god hjälp av Kelly McGillis, hotellgäst som (lägligt nog) tycks ha lite tumme med krafterna från den andra sidan (och nog för att det var lääänge sedan Top Gun var på tapeten, men herregud vad gammal McGillis har gått och blivit!)

Den som här nu väntar ren och skär skräck här blir dock gruvligt besviken. West satsar mest på spekulationer och stämningsbygge och en sorts ironi som man inte vet om man ska ta på allvar eller inte. Med ett getöga på klockan konstaterar jag att det är först under filmens sista tio minuter det hettar till ordentligt, men inte ens då blir jag riktigt nöjd och känner mig lämnad med alltför många frågor och oklarheter.

The Innkeepers känns i sina sämsta stunder som ett utdraget tv-avsnitt.
Intressant nog ändå att för att sitta kvar till slutet, men det känns som om West blåser mig på vad som kunde ha varit betydligt mer kurande rysligheter med tanke på förutsättningar och ramhistorien. Och som vanligt har folk väldiga problem att hålla sig från källare och andra lömska utrymmen.
Trots uttalade varningar.

Maj 11 2012

Hamilton – I nationens intresse (2012)

Tiderna förändras. Hotet kommer sällan eller aldrig från kommunismens röda spöke längre. Inte ens knarkligorna verkar erhålla samma status på filmskurkshimlen. Nej nu är det terrorister och förmodade sluga privatarmeér med kopplingar till terrorns lönsamhet som gäller.

Och så vips fram med gamle Hamilton dårå. In från vänster bara så där. Uppfräschad och justerad till att passa 2010-talets moderna samhälle. Vem kunde ana det?

När man nu återupplivar det svenskaste hemliga vapen som någonsin gått i ett par skor måste det naturligtvis ske med en touch av internationell filmhantering. Därför in med danska rutinerade regissören Kathrine Windfeld som uppenbarligen kan sånt.

Eller är det möjligen för hennes uttalade beundran för Paul Greengrass, mannen som såg till att Bourne-historierna ser väldigt snygga ut?

Här är det (naturligtvis) svenska vapen på villovägar och dubbelspel som inbegriper skumma krafter från väst som vet hur att profitera på krig och terror. Och så då mitt i allt Hamilton, som i pumpade Micke Persbrandts skepnad, måste rädda dagen och framför allt en tillfångatagen svensk vapenexpert i Somalia.

Som historia lite tafatt och krånglig, men ändå acceptabel om man ger fan i logiken och trovärdigheten. Som svensk (nåja) action står den dock ut med den äran, och Windfeld fläskar på riktigt saftigt då och då och drar sig inte för att slösa på de blodröda squibsen när det behövs. Bildspråket är som sagt hetsigt, ryckigt och sepiainfluerat a´la Bourne. Ungefär som dussinet andra filmer i genren nu för tiden alltså. Inget överraskande där.

Persbrandt då? Jo han sköter sig väl. Ger en sorts sorgset uttryck till den svenske hjälten. En lagom mörk och obehaglig incident från filmens början ser till att förfölja honom längs hela speltiden, och i vissa sekvenser får det honom att bli nästan lite…mänsklig. Det svenska birollsgalleriet spelar som vanligt över när det är skarpt läge, och att den svenska kvinnliga statsministern i ett kritiskt läge hojtar om att hon minsann ska ”ta reda på sanningen” känns mer än lovligt fånigt. Skulle vilja höra Alfons Åbe…flåt …Reinfeldt skrika det i Rosenbad en problemfylld eftermiddag.

så ska en kaxig företagsledare behandlas!

Historiens bad guy nummer ett är Jason Flemyng som fortsätter leverera karaktärer som man har svårt att sympatisera med. Flemyng syns ju annars i otaliga filmproduktioner av lite större mått, och det är med visst nöje jag ändå ser honom köra på i samma stil som uppenbarligen är hans trademark.

Borta med vinden är dock Guillous alla spår av frän samhällskritik som ändå genomsyrade böckerna (fast PLO får vara med på ett hörn!) Här är det mer pang på rödbetan, och Hamilton blir en Bondfigur som mest agerar utan att tänka efter eller ifrågasätta. Inget större fel i det här dock och filmen känns mer internationell än någon av de andra försöken från förr och rör sig från Afrikas horn via Beirut till Stockholm.

Hamilton – I nationens intresse snäppar upp den svenska agentgenren rätt ok trots allt. Proffs bakom kameran och i de främsta leden framför. Bra fart i actionsekvenserna och det gäller väl som vanligt att inte tänka för mycket på den styltiga dialogen och det något långsökta manuset som dock inte är helt oävet om man struntar i vissa detaljer. Det får allt bli stabilt godkänt med lite fredagsberöm och viss positiv eftersmak.
Såja.

Maj 10 2012

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Maj 9 2012

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.

Maj 8 2012

En Dag (2011)

Ok, så här var det.
Läste all info om  boken, upptäckte boken på biblioteket en dag (!) tidigt i vintras. Lånade hem boken, läste att den filmats. Tänkte att ”najs, nu läser jag boken och kollar in filmen så är totalupplevelsen just…total”.

Började läsa boken, annat kom i vägen, boken lades på hyllan och plötsligt hade jag börjat läsa en annan bok! (Denna skymf är normalt sett väldigt sällsynt i det här hushållet). Boken blev tillbakalämnad, och plötsligt så dök då istället filmen till slut upp i min spelare.

Där har ni backstoryn till dagens objekt dårå.
Det lilla jag nu hann att läsa i bokform räckte naturligtvis inte för att jag skulle kunna ha hunnit bilda mig en förutfattad mening om historien mellan Emma och Dexter och åren som går när man får följa deras liv en specifik dag,  ibland med varandra och ibland ifrån varandra.

På det hela taget är det allmänt behagligt, en story som är sådär lagom ytlig med lite sirligt inoljade djupa inslag. Givetvis känner man som tittare att det naturligtvis bara är en massa omständiga och kringelikrokiga vägar för vårt filmpar att komma fram till vad det egentligen handlar om i känslorna. Ganska förutsägbart enligt vedertagen proffsmall. Nu har jag ju alltså inte läst boken direkt, men trots att filmens manus är framvärkt av författaren själv tror jag att han ”tvingats” låta en del väsentliga och djupare grejer få stryka på foten för att dels ta historien i mål på åskådlig speltid och dels för att inte bokens mer dramatiska och möjligen lite komplexa kärna ska få ”förstöra” den feelgoodkänsla som ändå eftersträvas. Som eftersträvas i alla relationskomedier av det här stuket.

kärlek och pussar på film är ju såklart aldrig fel

Är det månne en modern light-version av När Harry mötte Sally?
Tja kanske. Brittisk i sitt underlag, men tidvis med det amerikanska smetet lite lagom inbakat. Nu är ju britterna rätt mycket vassare på att sätta bilder till relationsdramer, även de med lite komiska förtecken. Trots det sugs jag aldrig in i historien sådär riktigt murrigt och helt som man kanske skulle önska.

Visst, Anne Hathaway som Emma är något alldeles förtjusande och byter lika snyggt frisyr under de rullande åren som de tidstypiska detaljerna förändras i scenografin. Och visst påminner Jim Sturgess om en yngre och trivsam version av Ewan McGregor…?
Men lik förbannat sitter man där trots trivsamheten och den där pålurade dramakänslan och liksom bara prickar av checkpunkterna på listan över hur en film i denna kategori är stöpt. Inte ens Nicholls luriga sätt att ruska om i historiens utveckling kan riktigt få mig ur balans.

En Dag är dock trivsam. En historia lätt att komma in i, men ganska överraskningslös vad gäller resan den tar. Som om man vet på ett ungefär vad som väntar runt nästa manushörn. Inte alls oengagerande, men en historia som inte heller vilar så värst länge i minnet efteråt. Gör vad den ska…på ett rätt snyggt sätt.

Maj 3 2012

Chronicle (2012)

Tänk om man som vanlig svennebanan helt plötsligt skulle få enorma krafter.
Superkrafter. Kunna flyga, flytta föremål och ha sig. Hur skulle tillvaron te sig då?

Erkänn att du också har tänkt tanken av och till. Jag gjorde det mycket i yngre år, och även som äldre kan ju fantasiloopen dra igång lite både då och nu. För egen del kan jag ju säga det skulle vara mums att kunna flyga superfort, eftersom jag tillbringar varannan helg nere i Småland och det är en bilresa på runt tre timmar…skulle ju en snygg flygtur medelst egen maskin vara betydligt smuttare att föredra.

Nåväl, här då en historia som leker med fenomenet på ett ovanligt och sannerligen inte alltid kul sätt. Likaväl som det är en häftig upplevelse är det här en mörk historia, för att inte säga tragisk, om ansvar, omdöme och kanske bristen på sådant.

Andrew (Dane DeHaan) är vad populärt brukar benämnas ”a troubled young man”, allmänt mobbad i skolan, inbunden och en blek person. Hemmaförhållanden är inte något att prata glatt om, en pappa som dricker och slåss och en mamma märkt av sjukdom och sängliggande hela tiden. Klart grabben har instabilt psyke. Som kanske för att komma tillrätta med detta skaffar han en videokamera och dokumenterar allt han företar sig, i skolan och privat, och det är genom denna lins vi nu upplever resten av historien (åhh ett nytt Cloverfield tänker du nu…men lugn… riktigt den stilen blir det inte).

Än så länge mest ett traditionellt vardagsdrama alltså, men det växlar upp när plötsligt Andrew, hans kusin Matt (Alex Russell) och skolans populärkille Steve (Michael B. Jordan) hittar vad som verkar vara en sorts meteor, strålande av något märkligt ljus och plötsligt bara utan förvarning har trion försetts med dessa hiskeliga och galna superkrafter som verkar härstamma från den lysande tingesten.

Galna upptåg och experimenterande med de nyfunna krafterna dominerar nu Andrews kameradokumenterande och som tittare bjuds man på läckra specialeffekter i parti och minut. Uppåt värre för vännerna som känner att nästan vad som helst är möjligt. På minuskontot, men inget han pratar högt om, är att Andrew upptäcker att krafterna sakta håller på att äta sig in i hans mörkare del av psyket och gör honom mer osårbar för både känslor och medkännande…

Här har vi nu ett praktexempel på att det då och då bara liksom dyker upp filmer som bokstavligen tar en med storm. Helt från ingenstans. I sorts galen mix av läckra effekter och tung cgi-action berättar debuterande långfilmsregissören Josh Trank egentligen en historia om utanförskap och längtan efter känslor och uppmärksamhet. Någonstans hade det antagligen lika gärna kunna vara ett vardagsdrama med mörka undertoner. Men kanske ack så tristare.

De mystiska krafterna blir både en förbannelse och en välsignelse för Andrew som sakta håller på att förlora fästet i tillvaron, något han själv naturligtvis inte håller med om. Vänskap testas, vardagen blir sig aldrig mera lik och frågan är till slut om Andrew kommer att kunna skilja på gott och ont?

mörkare delar av kraften utforskas

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på, och när man dessutom nås av uppgifterna att filmen ”endast” kostat runt 12 miljoner dollar att göra undrar man ju stillsamt vad i hela friden tex Michael Bay lägger sina stålars på egentligen!? Effekterna här är minst lika snygga, och slutet blir ett galet klimax av allehanda cirkuskonster listigt fixtrixade av cgi-folk på topphumör.

Svårt att säga om det är en actionfilm med drama eller ett drama med actioninslag. Skala bort actiondelen och du har kvar ett mörkt drama om tonår, besvikelser, utanförskap och förmågan/oförmågan att känna empati. Lägg till detta mycket bra skådespel av framför allt DeHaas som Andrew.

Chronicle är snygg att titta på, likväl obehaglig att titta på. Under ytan ligger mörkret och lurar och dess första offer i filmen blir Andrew som antagligen borde ha tagit ett snack med Peter Parker om devisen ”med oanade krafter följer ett stort ansvar”. Läckert tillverkad historia med mörk ton (och vissa klyschor) som inte lämnar mig oberörd, och som framför allt är rätt oviss in i det längsta och visar att filmer om superkrafter inte alls behöver vara så superduperpositiva.
Mycket bra som filmupplevelse.