TV-Landet: Vänner – säsong 8 (2001/2002)

Men oj! Hallå! Vad kul!
Som en väloljad blixt från klar himmel snärtar Vännernas säsong 8 in och fullständigt raderar ut den lite tråkiga eftersmaken som fanns efter förra säsongen! Vad hände!? Fick manusförfattarna ny energi när den kritiska säsongscykeln hade passerats!?
Fick Vännerna själva ny inspiration!?

För….här syns direkt en vässad ensemble! Härligt!
Säsongen fokuserar i huvudsak på en grej och det är naturligtvis Rachels graviditet (javisst det var ju HON som var med barn i finalen i förra säsongen!), och hur hon i början tänker förhålla sig till faktumet. Och förstås ”jakten” på fadern…som ju självklart visar sig finnas närmare är närmast i form av…Ross, den spjuvern! Både Rachel och Ross bestämmer sig för att få barnet tillsammans..men hur ska det bli med deras relation…? Bara att hänga med genom säsongen då både Jennifer Aniston och David Schwimmer får gott om tillfälle att glänsa mot varandra i ett härligt samspel. Deras tajming med varandra sitter som en smäck!
Mycket njutbart! pic_2

Chandler och Monica, nygifta som de är, anpassar sig till en ny vardag som äkta makar. Och banne mig om det inte är den ”gamle” Matthew Perry som tar tillbaka förlorad mark! Han ser bättre ut fysiskt och börjar avlossa lite sköna oneliners igen….precis som förr! Har han kommit ut ur tunneln vad gäller privatlivet!? Rehaben har hjälpt? Det verkar så, för plötsligt lyser inspirationen lite igen i ögonen på Perry! Som dessutom nu får ta lite mer plats i avsnitten igen, i alla fall om man jämför med förra säsongen. Courtney Cox sparrar honom stabilt som den nya fru Bing! Givetvis fortsatt upplagt för lite sköna krockar när det gäller Monicas besatthet för pedanteri och besserwisseri..mot Chandlers lite mer hejsanhoppsan-stil. Men de känns trygga. Och roliga!

I kölvattnet på storylinen om Rachels graviditet kommer också plötsligt det som dessvärre tillfälligt drar ned betyget på säsongen….och det är Joeys plötsliga och rätt ansträngda crush på Rachel! Återigen, när manuset börjar vända på FÖR många stenar inom Vänner-sfären blir det bara fånigt! Här ansåg man sig av någon anledning tvungen utveckla tanken om att sorglöse Joey plötsligt börjar bli smygkär i den nu gravida Rachel så till den grad att han inte kan tänka på något annat under ett par avsnitt! Larvigt och icke underhållande på något sätt om du frågar mig. Kanske insåg manusstaben också detta efter ett tag och styrde upp det innan skadan blev för stor. Men…återigen…en av de största farorna med storyn runt hela Vänner-gänget är när för mycket ska avhandlas inom sällskapet.

pic_11 pic_1

Serien har precis med nöd och näppe lyckats krångla sig ur det akwarda i att Chandler och Monica hookat upp..och deras äktenskap med lite möda införlivats i sällskapet. Känns inte alls som det är läge för en ny romans bara för att. Glöm inte att vi hela tiden har den pågående historien mellan Rachel och Ross…som nu varit så ihållande att bara det faktumet har blivit ett stående inslag under säsongerna! Nu försökte man uppenbarligen rida lite på en möjlig konflikt mellan Rachel, Ross och Joey…men det funkar inte speciellt bra. Tack för att den tråden slätas ut (någotsånär) innan säsongen avslutas.

Seriens klarast lysande stjärna i mina ögon i den här delen av serien, åtta säsonger in, är ändå Phoebe! Lisa Kudrow tar henne till galet sköna nya nivåer! Igen! Som att hon tackade för att den vassa humorstafettpinnen lämnades över från Chandler. Vilka repliker hon har! Vilket minspel! Vilken utstrålning! Phoebe går INTE att INTE älska! Hon har en sorts naturlighet i allt hon gör! Och lyckas vara både bitsk förolämpade och godhjärtad gullig på samma gång. Kanske de här säsongerna mot slutet av serien är Kudrows bästa insatser någonsin!?

pic_4 pic_6

Mellan storyarcen med Rachels graviditet och Chandlers och Monicas vardag som äkta makar, lyckas manusstaben trycka in lite sköna tramsavsnitt som återigen ger en frisk smak av Vänner när det är som bäst! Jag räknar till 15 avsnitt av 24 som stannar kvar lite extra i minnet och är värda att premieras, vilket ger höga 62 procent bra avsnitt för säsongen! Hade inte Matt LeBlancs Joey irrat runt som en trånsjuk efter Rachel hade det kanske blivit ännu högre siffra där!

Vilka avsnitt har vi att minnas då?
Låt oss se; vi har Monica som ska hyra en strippa åt Chandler men av misstag hyr in en prostituerad! Vi har Thanksgiving-avsnittet där Brad Pitt dyker upp som gäst och ogillas av Rachel (extra kul då Aniston och Pitt var ett par vid den här tidpunkten), vi har Phoebe som våldgästar Stings fru Trudie Styler i jakten på Sting-biljetter! Vidare Chandler som blir besatt av att veta vad som finns bakom en låst dörr….eller Phoebe som lånar ut en video på barnafödande till Rachel…ett band som hamnar hos Chandler som i sin tur tror att det är lite hederlig videoporr! Mycket roligt! När Rachel och Ross i ett avsnitt tvingas låtsas att de är gifta, och drar den ena lögnen efter den andra, är det både roligt och småmysigt på samma gång. Hög nivå på många avsnitt således! Serien spänner musklerna igen!

pic_3 pic_10

På gästskådisfronten får vi således ovan nämnde Brad Pitt, plus Sean Penn (!) som kärleksintresse hos Phoebe…vilken också hinner med att dejta en synnerligen irriterande men tokrolig Alec Baldwin som kanske världens mest positiva människa! ”Som vanligt” får vi också ett inhopp av Maggie Wheeler som Janice-med-rösten! Fattas bara annat.

Den kraftfulla säsongen rullar på med bra fart och finalen utspelas på sjukhuset då det är dags för Rachel att föda. Ett dubbelavsnitt där naturligtvis alla Vännerna är på plats, OCH hinner styra och ställa på sedvanligt galet sätt. Finalen avslutas med en liiten cliffhanger…då bäringen återigen hamnar på Joey och hans crush på Rachel.

pic_7 pic_5

När tv-säsongen skulle summeras i USA var denna åttonde säsong återigen med i snacket. Nominerad till 5 TV-Emmys, och den tog hem 2….För ”outstanding comedy series” och Jennifer Aniston för avsnittet ”The one where Rachel has a baby”…där hon för övrigt är helt magnifik som förstföderska på sjukhuset! På Golden Globe-fronten blev det 2 nomineringar i form av ”Bästa Komedi eller Musikal” och Jennifer Aniston (igen) för ”Bästa Kvinnliga Biroll i komediserie.”

pic_9 

Säsong 8 av Vänner är en jäkligt bra säsong!

Man har fått tillbaka glöden och friskheten. Matthew Perry är också tillbaka i så gott som gammal god form! Härligt! Betyget dras stundtals ned av misstaget i manuset att låta Joey bli kär…men som tur är glider man undan detta blindskär ändå till slut. Tack för det! Den höga underhållningsprocenten och det faktum att mysfaktorn återigen dundrar in och tar för sig…gör att den här säsongen blir en av de allra bästa i hela Vänner-serien!
Tjohoo!

Kan detta matchas i den näst sista säsongen!?

   

Friends

still got it!

All Cheerleaders Die (2013)

Cheerleaders_posterDu vet sådana där filmer där du konstant från början sitter och retar dig på helvetes spåniga bimbobrudar och tröttsamma lallande jocks till snubbar…och bara önskar att VARENDA en av idioterna kommer att gå hemska öden….. och gärna våldsamma sådana…. till mötes….OCH….helst så fort som möjligt…?

Det här en sån film.

Ska man leka med zombie-koncept får man fan ha ordning på sig!

Inte fylla med klyschor och tramsigheter som får mig att zona ut TOTALT.
Waste of time.

Men musiken var rätt ok.

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Time Lapse (2014)

timpe_lapse_posterVad skulle Du göra om du kunde skåda in i framtiden?

Du vet, bara en liten glutt sådär. Hos mig kommer den spontana känslan att snabbt göra sig rik på nåt sätt.
Åh, vilket vekt sinne man har.
Men vaddå, erkänn att du också skulle ha de tankarna…?

Är det möjligen precis likadant de tre roomisarna Callie, Finn och Jasper tänker? De bor i ett sorts radhuskomplex där Finn knäcker extra som vaktis.
Ett besök i mystiskt försvunnen grannes tomma lägenhet leder till upptäckten av en lika mystisk mojäng…som ser ut som en bigass-kamera.
Vars lins mycket märkligt nog verkar kunna ta bilder av vad som händer 24 timmar in i framtiden!
Bara sådär.

Hur förhåller man sig nu till detta inte helt vardagliga fenomen?
Jo såklart, på film går det inte att låta saker och ting bara bero. Klåfingriga kompisar kommer snart att bli inte-så-goda-kompisar när de sakta dras in i maskinens förehavanden. Girighet, egoism och misstro börjar snart gnaga hos de tre. Och än värre blir det när maskinen/kameran plötsligt börjar visa bilder av en obehagligare framtid än vad de räknat med.

Och hur är det nu…vill man utmana ödet..om man fått en försmak på vad som håller på att ske…?

vem behöver fotoalbum när det finns väggar..

Mystiken ligger tät i denna rätt finurliga indie-sci-fi-thriller. Lågbudget visst, men med viss stil ändå och regissören Bradley King har rätt bra koll på flytet i filmen. Som vanligt i rullar och storys om tidsresor och tidsbegrepp blir det rena halabaloon om man försöker sig på att tänka FÖR mycket på det man ser. Även här haltar logiken hårt om man är på det humöret. Själv har jag dock varken ork eller lust att gräva ned mig för djupt i det logiska och väljer istället att foka på de tre vännernas mer och mer besvärliga förehavanden.

Lätt skruvad thriller/sci-fi som ger underhållning för stunden. Inget man skriver hem om i upplevelseboken.
Filmer om tidsresor-/hopp/förändringar är dock aldrig fel.

Let Us Prey (2014)

lup_posterMärklig och mystisk rulle som utspelas i en sliten avlägsen håla i Skottland.

En ny kvinnlig polis ska göra sin första natt på polisstationen. Kopplingen till Carpenters klassiker ”Attack på polisstation 13” känns svår och säkert medveten.
Till och med olycksbådande synthar som vräker på i tid och otid.

Natten blir såklart allt annat än lugn.
Galna typer tas in i arresten, och allra märkligast känns den mystiske främlingen som plötsligt bara dök upp i stan. (och här spenderar jag nu säkert runt 20 minuter med att försöka komma på VAR I H-E jag sett människan förut!?!?…..innan det står klart att det är ju ”Davos Seaworth” från Game of Thrones!!! Eller Liam Cunningham som han heter)

Ok, då var det mysteriet löst iaf. Men det stora mysteriet är vad filmen egentligen vill vara? Thriller? Skräck? Övernaturligt? Lite för splittrad för att jag ska falla ordentligt för den. Den har sina snygga stunder, helt klart…men det tänder aldrig riktigt till. Personerna känns lite för klyschiga och rätt snart kan nog rutinerade filmskådare räkna ut ett och annat. Då blir det mest intressanta HUR regissören har tänkt sig att knyta ihop det hela…

strulig första kväll på jobbet

Gott om goriga effekter och brutala inslag. Inte så skrämmande dock som den kanske vill vara.
Men å andra sidan ligger det ju helt i betraktarens ögon. Extra plus till Pollyanna McIntosh som spelar den nya tuffa snuten Rachel. Och till den skumma stämningen som ändå gör att man sitter kvar och undrar hur det ska gå….

Dessutom ståtar rullen med kanske de snyggaste förtexter jag sett på länge.

Vilka är DINA svarta får i DIN filmsamling!?! Häng med och erkänn!

Okej!
Flmr vill ha hjälp igen! Nu mest för att jag är nyfiken!

Du filmälskare, är du som jag sitter Du troligen med ett digert filmbibliotek inom husets väggar och vrår. Kanske ett bibliotek som, liksom mitt eget, växer oroande fort i förhållande till hur snabbt man hinner konsumera alstren.

Och liksom en annan… har du troligen ett par rullar du verkligen INTE vill ha i det där biblioteket. KOM IGEN, även en filmälskare går på pumpen ibland! Nu pratar jag inte om rullar man skäms lite för att man tycker om i smyg, inga coming-of-age, inga guilty pleasures. Jag snackar om filmerna du verkligen ÅNGRAR att du både lade tid och framför allt utgift på.

Och börjar du nu hävda att du som sann filmälskare inte har några filmer i din ägo som du inte tycker om…LJUGER du stenhårt! Alla har vi skrämmande exempel på rullar som hittat in i vår ägo fast de istället borde ha begravts i någon dyig sjöbotten! Rullarna som du ALDRIG någonsin kommer att ta i igen.

Just DE rullarna…det är DOM jag är lite nyfiken på!

Gör nu så här (och ju fler som är med desto roligare!); välj ut tre (3) KATASTROFALA filmer som du verkligen inte vill kännas vid…fast som ändå bor hos dig…..TA EN BILD på dem (varför? För att vi vill ha bildbevis förstås!) och lägg upp på din egen blogg, har du ingen…..går det bra att skicka bilden till mig.
Och om du vill…bifoga några korta kommentarer om rullarna. Vartefter det dyker upp kandidater på de olika bloggarna kan vi länka till varandras poster. Då blir det som en liten stafett…OCH kanskekanskekanske kan det hittas ett litet mönster….vem vet.
Det är inte säkert, men man vet ju aldrig….

OCH, det kostar inte så mycket av Din tid.

Kom igen nu. Inventera ditt filmbibliotek och hitta de oönskade alstren!
För om du påstår att det inte finns några hemma hos dig….ljuger du!
Vilka rullar är dina ”olycksfall i arbetet”!!?!

Här nedan hittar du mina kandidater!


Skitfilmsbild

  • Mutant Chronicles (2008) – Riktig risig rulle som jag nästan inte vet varför jag införskaffade en gång i tiden. Kanske var det Thomas Jane och Ron Perlman i rollistan som lockade? Herregud vad kackigt det är här. Dataspelseffekter och en story som har NOLL symmetri och mening. Fy fan vad uselt det kan bli ibland om man inte ser upp. Ett rejält skämspiller i min samling! Tvi tusan!!
  • D-War (2007) – Kanske den VÄRSTA film jag har hemma! Finns inte ord för hur usel den är! VARFÖR köpte jag denna, låt vara på rea….?!?!? Kanske jag förfördes en sekund av något som på storbildstv på MediaMarkt verkade vara en ganska pigg actionstory…? Herregud vad lurad jag blev! Värre än värst!! Detta måste undvikas av alla!! Skrattretande USEL!! Blir förbannad bara jag ser omslaget.
  • 10 000 BC (2008) – Och här gick mina inköpstankar på att Roland Emmerich ändå väl måste vara stabil som filmmakare. Hans CV är ju rätt stabilt ändå. Oj, jag hade fel. HUR I H-E tänkte alla inblandade här!??! Dum-dum-jättedum film som endast framkallar irritation!

SÅ: Vilka är nu DINA hatobjekt i hyllan!?
Bikta och Bevisa!

 


Bait (2012)

bait-posterÅterigen, det händer inte ofta…men ibland snubblar man ändå över de där filmerna som man inte kunde tro skulle vara något.

Vattenskräck. Aldrig fel.
Vattenskräck som tar sig in på ”fel” ställe. Vågat (!). Kan gå åt vilket håll som helst. Skräp eller skoj.
Idag blev det skoj!
Se på tusan!

Vi tar oss till Australien. Sol och stränder. Surfiga grabbs och lättklädda girls.
I början av rullen den obligatoriska HÄNDELSEN som behövs för att sätta storyn i rullning. Dramatik…och givetvis en stor vithaj inblandad.
Swoosch!
Fast forward i tiden. Dagens deppige protagonist jobbar i ett supermarket nära beachen. Här dyker plötsligt både gammal flickvän, spåniga teens och till och med en rånarduo upp!
Och alla får strax sällskap av en gigantisk tsunami som dundrar in över kusten och skapar kaos och elände.
Ett översvämmat supermarket där det gäller att hitta ett sätt att komma ut för de överlevande. Lite katastrofrulle således.

Och till detta lägger vi då ett par stora badass-vithajar (!) som simmat in i byggnaden!
Tjohoo! Galenskaper! Men, snygga galenskaper. För det mesta.
Då och då lider rullen ganska svårt av CGI-hittepå…men det köper jag när rullen ändå är så pass underhållande och framför allt lite småspännande mest hela tiden! Gjord för 3D-marknaden, vilket betyder att de flesta jumpscares och moneyshots kommer rakt mot kameran. Funkar ok i 2D med.

Här finns inga stars att spota i rollerna direkt, lokala (?) australiensiska förmågor….men banne mig om inte ändå Julian McMahon (Nip/Tuck) dyker upp i en roll!

klättra på väggarna har man ju hört…men klättra på hyllorna…?

En B-rulle javisst. Men en ganska snygg och tät B-rulle. Klädd i en fräsig kostym som rätt friskt trollar bort simpelheten och klyschorna i det tunna manuset från näthinnan och lämnar kvar lite charmig vattenaction.
Och kom igen, illvilliga hajar är ALDRIG fel att utsätta sig för på film!

Jag snor ett Henke-uttryck:
Det blir 3 luriga hajfenor som precis försvinner under ytan….

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.

Ghost in the Shell (1995)

ghost-in-the-shell-movie-poster-1995-1020337596När filmälskaren och esset Johan på mitt jobb kom och frågade om jag inte ville testa en ny genre att dyka ned i, kunde jag ju inte tacka nej.
Dels av nyfikenhet och dels beroende på att har man klarat av att ta sig igenom Turinhästen…ja då klarar man det mesta.
Nåja, kanske iaf.

Hursomhelst. Dagens ämne är anime och i händerna på mig trycktes denna, enligt Johan, ”überklassiska” rulle från regissören Mamoru Oshii. Jahapp, låter lovande ju! Dessutom, den blu ray-disc jag tittar på är en uppsnofsad och digitalt restaurerad version som fått det fiffiga tillägget 2.o.

Jag kan inget om anime, manga eller allt vad de olika stilarna heter. Fullständigt novis.
Så lite spännande är det ju ändå att sätta sig framför denna story, som tar plats i den framtida miljonstaden ”New Port City” (år 2029?). Direkt slås jag av likheterna med min stora favoritfilm i livet, Blade Runner! Hallå, vad härligt! Det hade jag inte väntat mig! Det handlar alltså om en kvinnlig cyborgsnut (!), Motoko, som tillsammans med sin partner Batou jagar cyberbrottslingar både i den digitala världen och i den cyberpunkiga verkliga tillvaron som detta Hong Kong tycks vara. Och nu är man på jakt efter den kriminella masterminden The Puppet Master!
Regissören Oshii blandar ”traditionell” animering med mycket snygga CGI-tricks, och varvar detta med ett sorts märkligt fascinerande soundtrack. Ja, jag märker hur jag sakta dras in i storyn, och även i det bakomliggande filosofiska tänket. Vad är människan? Vem bestämmer vad som är ett medvetande? Kan AI bli mänskligt?
Se där, de tankarna känner vi ju igen från Rick Deckards framtida Los Angeles i Blade Runner-fyrverkeriet!

Det är helt klart inget vanligt ytligt nedkrafsat tecknat jag kikar på här. Det är känslan från början. Det känns både vuxet och seriöst. Jag tackar storyn för att den inte tar den superduperövernaturliga vägen som jag har fått för mig att asiatiskt animerat har en förkärlek till…..drakar, varelser, andar och annat knytt. Nä, mer sådant här då tack. Låt vara att detta är framtiden. Men en framtid som jag kan köpa lika mycket som jag köper Blade Runner-världen. Tekniken står i fokus, liksom filosofin om alltings varande, maskin eller människa. Liksom lite snygga actionscener med animerat våld av bästa märke.

fall

krutet har icke sparats på former. vare sig de av betong och metall eller de mänskliga…

Som jag förstår det bygger dagens alster på en tecknad serie med samma namn. Okej, ingen serie jag känner någon större längtan efter att läsa eller dyka ned i kanske. Men i filmform var det en riktigt positiv överraskning. Jag köper´t . Det finns ett par scener i rullen som är sjukt snygga för att vara animerade…och fångar känslan som hela filmen tycks vara ute efter.
Det här var en riktigt kul överraskning, och kanske jag hade lite tur att ämnet var just ett sådant som tilltalade mig i stort…?

Men…vad är det med japaner och deras besatthet över kvinnliga former och nakenhet?!
De skäms inte för sig direkt…om man ska uttrycka sig snällt.

Bonus: så läser jag också att en ”riktig” version av rullen planeras till 2017, med Scarlett Johansson i huvudrollen som den kvinnliga cyborgen. Se där ja.
Kan ju bli allt från flipp till kräkflopp! Kan vi få Ron Perlman i rollen som Batou också tro….?

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.

Bad Words (2013)

0001_badwords_posterHAHAHA!
Får man säga vad som helst till ett barn? Får man svära och be kidsen dra åt helvete!?
Oh no NO, säger samhället och pekar finger.

Ändå är det just vad vrånge Guy Trilby (Jason Bateman) gör. Och inte bara kids, han ber alla som inte passar sig att dra, försvinna eller helt enkelt råka ut för all världens otrevliga incidenter. Just det, samma trevlige Jason Bateman du och jag lärt känna i diverse trevliga, ibland myspysiga…och ibland lite larviga komedier.
Här testar Bateman regijobbet för första gången och sätter sig själv i huvudrollen som den idel förolämpande Trilby.

I USA fascineras märkligt nog väldigt många av det här med stavningstävling. Herregud, man tävlar ju till och med uppe på riksmästerskapsnivåer! Förlästa kids som ligger farligt nära nördstämpeln turas om att ge sig på att stava svåra ord inför en hänförd (?) publik mest bestående av mammor och pappor.
Det är alltså i den världen nu den vuxne Trilby dundrar in som en ångvält. Trilby har hittat ett kryphål i regelverket för stavningstävlingar och inget ska kunna stoppa honom att vara med! Jo, upprörda föräldrar och representanter (bla en snapig Allison Janney) för tävlingen förstås…men HAHHAHA de är ju ingen match för den socialt akwarde Trilby!

Som såklart har en plan med sitt agerande.
Bateman är helt fenomenal i rollen. Dessutom rolig. GIVETVIS finns det goda hjärtan som slår bakom allting, vad trodde du? Men vägen dit är otroligt underhållande…och fast jag har tre härliga kids själv….njuter jag av den sköna omoral när Trilby verbalt massakrerar kidsens självkänslor. Hemskt! Men asroligt!

sinistre Bateman smider nya planer

Så pass kul att jag jackar upp min redan starka trea till ett toppbetyg.
Och Bateman är nu verkligen en kille i min bok!

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Idag har också Fiffi spanat in Batemans politiska inkorrekthet, och jag tror mig veta att hon fnissade rätt mycket åt galenskaperna hon också. (och japp, citatet ovan är så härligt att du får det i repris hos Fiffi!)

Wild (2014)

001_wild_posterIbland smyger de sig på en, de där filmerna som plötsligt når fram. Berör på ett eller annat sätt.
Och sånt känns alltid härligt.
Ett bevis på att filmens värld är oförutsägbar ändå.

Att se Reese Witherspoon knalla runt i den amerikanska vildmarken i 115 minuter kanske inte låter så speciellt upphetsande.
Eller engagerande för den delen.
Men se, det är precis vad det är.

Vi snackar BOATS igen här dårå.
1995 tog sig Cheryl Strayed an utmaningen att vandra längs ”Pacific Crest Trail” norrut upp genom de västra staterna i USA. Dessutom helt ensam med sig själv och sina tankar. Naturligtvis var det en sorts själslig rening på gång då Cheryl helt tappat fotfästet i livet efter att hennes mamma gått bort i cancer. Själdestruktivt leverne och droger i kombo med en enorm hopplöshet inför en framtid som inte verkade finnas. Nu blev istället vandringen en sorts räddning för Cheryl, som sedermera skrev en bok om upplevelsen, vilken alltså ligger till grund för dagens rulle.

Boken,  här omarbetad till ett manus skriven av självaste Nick Hornby, förtäljer således storyn om Cheryls (Witherspoon) mödor och umbäranden genom den majestätiska vildmarken.
Om det börjar lite trevade, så griper snabbt storyn tag i mig. Jag har inga förväntningar, visste inget om den verkliga Cheryls historia eller bakgrund. Filmen ligger liksom lite som ett öppet kort. Vilket känns intressant. Sparsmakad dialog. Reese knallar på. Regissören Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) varvar naturen med flashbacks där vi får möta en annan Cheryl. Den olyckliga och destruktiva. Vi möter också hennes mamma, nästan sorglöst spelad av Laura Dern. Vi får en familj där bekymren och problemen avlöser varandra, och mammans sjukdom får Cheryl att helt förlora greppet om livets mening. Att hon ens kom på idén att vandra i vildmarken känns egentligen som en helt främmande tanke både för henne själv…och för mig som åskådare till hennes struliga liv.

Reese inser plötsligt att vägen är väääldigt lång…

Likväl är det just det hon gör, och längs med den galet vackra naturen samsas känslor, tankar, återblickar och mycket smart användande av små detaljer som musikstycken, utdrag ur poem och dikter. Jag gillar detaljerna som Vallée lägger sin vinn om. Jag gillar att Witherspoon KÄNNS äkta i filmen. Att hon lyckas förmedla hopplöshet i vissa lägen, liksom en del rofyllda stunder i andra. Jag tycker om att filmen har en rätt enkel ramhandling, men att historien bakom betyder någonting.

Det är en mycket vacker film. Den amerikanska naturen i sitt esse. Finfina scenerier varvas med dramatiska tillbakablickar på livet innan.
Konstrasten är stor. Precis som det antagligen är menat att det ska vara.
Jag faller för detaljerna och den inre historien. Den berör mig på ett sätt jag inte trodde och att se Cheryl i slutet på filmen när hon bara släpper greppet om ALLT och det sista av hennes härdade skal bryts bort…ahhh… det fångar filmens storhet under ett par sekunder. Känslosamt.

I all sin enkelhet är det en STOR film.
Vissa kommer säkert att kalla den tråkig. Jag kallar den livfull.

3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden…

Författaren Richard Matheson skrev 1954 romanen I am Legend, vilken märkligt nog fick namnet Varulvarnas Natt (if only..) på svenska!
Naturligtvis har storyn om mannen som tycks vara den siste levande vettiga personen kvar efter en stor epidemi hittat in i filmrummen också, och icke mindre än 3 versioner av romanen har filmats under åren.

Häng med så tar vi en snabb titt på vilka de är!


last_man_on_earth-posterThe Last Man on Earth (1964)

En bister och nervig Vincent Price vaknar upp varje dag i ett framtida ex-samhälle där katastrofen är ett faktum.

Så länge solen är uppe kan han ägna sig åt att åka runt och samla mat, teknikprylar och att leta upp de hiskeliga rester av människosläktet som förvandlats till några sorts vampyrer/zombies-light. När han väl hittar en och annan blir det påle genom kroppen-stuket! Och sen bränns kropparna på löpande band i den stora hemska grusgropen där (helvetes)elden tycks brinna oavbrutet. Price har lägligt nog försett rullen med en voiceover som mycket kliniskt berättar om hans tankar.

Här vi kanske annars rullen som är mest trogen romanen, om man ska jämföra de tre filmerna storymässigt. Dessvärre lider rullen svårt av att den är producerad och inspelad i Italien. Price är den enda engelsktalande skådisen, och alla övriga som dyker upp i diverse flashbacks har blivit dubbade. Och inte på det mest snygga sättet. I tillbakablickarna åker Price lite lagom nödbedd till ett sorts labb, där han drar på den vita rocken och stelt börjar ”forska”….dvs glo i ett mikroskop. Annars är det hemmafronten som gäller, där fru och dotter snart blir offer för smittan…

still-of-vincent-price-in-the-last-man-on-earth-(1964)-large-picture

inga objudna gäster tack!

Likaså känns filmen riktigt misshandlad vad gäller klippning och kontinuitet. Ibland kör Price, eller Robert Morgan som han heter här, omkring i en vänsterstyrd bil, för att i nästa klipp stiga ur en högerstyrd. Klantiga misstag som kanske inte var så viktiga i mitten på 60-talet.
Domedagsstämning råder dock ibland och visst fångar filmen stundtals det som romanen varit ute efter. Fast bara lite. Mest retar jag mig på ”billighetskänslan”. Snabbproduktion månne?

Möjligen en föregångare till den kommande zombie-kulturen i Hollywood, men i övrigt är det ganska kackigt.
Trots att Matheson själv var med och jobbade på manuset.

 


the_omega_man_posterThe Omega Man (1971)

En bistert leende Charlton Heston kör runt som en biltjuv i ett framtida (1977!) Los Angeles.

Världen är öde efter den stora epidemin, och  Heston, eller Neville, tycks vara the last man standing. Han susar också runt på dagarna i jakt på mat, teknik och allehanda hjälpmedel som kan komma till pass i hans förskansade boning. Och dit gäller det att dra sig då solen går ned, för då tas gatorna över av de kåpförsedda varelserna ur ”the family”…en märklig samling figurer som mest påminner om de tokar just Heston råkade ut för i Bortom Apornas Planet året innan. Dessa bleka och ständigt solglasögonförsedda filurer (med en ung Anthony Zerbe i spetsen) vill helst av allt utplåna Neville som enligt dem står för det ”gamla och ondskefulla i världen” innan katastrofen ”renade” allt. Jojomen.

22

hårdingen dealar inte med buset i onödan

Neville har dock såklart inga planer på att ge upp, och hobbyforskar på ett botmedel mot viruset som fortfarande härjar. Han är ju gammal arméläkare här gubevars. Viss hjälp kommer i form av den överlevande kvinnan Lisa, Rosalind Cash med kanske 70-talets svåraste afrofrisyr.

Heston tycks gå lite på halvfart, spottar ur sig floskler och Zerbes gäng känns mest som en samling fånar som leker domedagssekt. Klyschorna för en äkta 70-talsrulle står som spön i backen, och har ni aldrig tänkt på hur en rejäl skottsalva ljudmässigt pålagd i efterhand the 70-tish style…låter….så rekommenderas en titt på denna film. Liksom för det faluröda filmblodet som inte sett så knasigt ut sedan jag såg Soldier Blue.

Slött regisserad av Boris Sagal (jepp, Kateys pappa) bjuder den här versionen på en sorts tidstypisk ”kalla kriget-rädsla” och faran om vad som kunde hända i en kärnvapenvärld.
Ganska mjäkig rulle, men Heston som vanligt fyrkantigt stenhård.

 


i_am_legend_posterI am Legend (2007)

Den såklart snyggaste av dem alla. Vilket vi tackar den moderna tekniken för. Det ödsliga New York är sjukt snyggt framställt.
Här flänger Will Smith, med trogen hund som följeslagare, runt och samlar som en hamster. Självklart bor han i snitsigt inredd våning med allehanda säkerhetsarrangemang, komplett med laboratorium i källaren.

För här gäller det också att akta sig för mörkret. De bestar som däri huserar när solen gått ned… är som vildsinta galna monster med stirrande blickar. Och kanske också den största nackdelen med filmen….just CGI-sättet de är framställda på känns FÖR konstgjort och för mycket tv-spel. Annars är det en rejält engagerande story som regissören Francis Lawrence (Hunger Games 2 och 3) presenterar. Smarta flashbacks ger oss Nevilles backstory och hur den stora katastrofen inträffade.

IALD-02688r

upptäckten att klockan redan är kväll!

Smith funkar flawless som ensamvarg, och lyckas till och med peta in lite humor i vissa sekvenser. Tonvikten ligger på rejäl Hollywood-action, men dramat är inte långt borta.

Vi känner igen vissa detaljer och inslag från de övriga filmerna och omarbetningen till denna moderna version funkar ändå rätt ok. Slutet kommer i två versioner, varav filmbolaget valde den som de trodde skulle spela bäst på publikens känslor och engagemang för protagonisten Robert Neville. En stabil version av den murriga historien från ett avlägset 50-tal.
(Såhär skrev jag i min recension av rullen efter första återtitten.)

 


Vill du läsa mer och djupare om Robert Neville´s/Morgan´s öden och äventyr klickar du dig nu med fördel vidare till Sofia som också har kikat närmare på Mathesons arv till populärkulturen, och sedan till Plox som går igenom hela fenomenet med Mathesons verk….innan du avslutar med ett besök hos Jojjenito som tar ett likaledes samlat grepp på filmhistorierna!
Hur är känslan, tycker vi lika om verken…eller diffar vi oss ordentligt? Läs och ta reda på det!

p.s.
Sugen på mer siste-man-kvar-på-jorden-äventyr!?!
Missa INTE tv-serien ”The last man on Earth” (2015) med underbare Will Forte i huvudrollen!
HUMORN!!

Black Sea (2014)

Black_Sea_posterIn från vänster i dagens rulle glider Jude Law med bred, grötig skotsk dialekt…som bara kan matchas av valfri svensk rallyförare från det djupaste av Värmland.

Den gode ubåtskaptenen (!) Robinson (Law) har precis fått kicken från det marina bolag han jobbat för de sista åren. Vem behöver en ubåtsnisse i dagens moderna värld liksom?
Besviken, förgrymmad och orolig för hur han nu ska sörja för underhåll till frånskild fru och barn…gör han det som alla bekymrade typer gör i brittisk film, går på puben och sänker pints. Klassiskt.

Och det går som det går. Förstås.
Nån känner Nån som har ett uppslag; en gammal tysk u-båt från andra världskriget sägs enligt myten ligga på botten någonstans i Svarta Havet, fullproppad med guld! Glitter som bara väntar på att få tas omhand av några driftiga äventyrare! Och skulle det inte vara smutt om kapten Robinson hade lust att gå i spetsen för dessa skattjägare!?

Finansierad lagom ljusskygg expedition således. En gammal rysk u-båt inhandlas och rustas upp. Besättning värvas, ryssar och engelsmän. Och så lite hyschhysch. Ingen får ju veta! Inga myndigheter, inga tullar, inga militära krafter i området. Starta motorerna, stäva ut…och dyk! Dive dive!

Nu vet vi ju alla vi vana filmspanare att stänger man in ett antal gubbar, som inte drar sådär jättejämnt med varandra från början, i en plåtburk….kommer problemen som en flaskpost i en jetström! OCH dessutom kan man ALDRIG lita på gamla ryska u-båtar! Trubbel och mankemang således…men herregud..guldet…GULDET!
Nog är väl alla prövningar och hinder värt detta besvär för payoffen!?

blacksea_pic1

när det börjar luta åt fel håll i en u-båt vet man att det skitits i det blå skåpet.

Bakom kameran idag Kevin Macdonald (The Eagle och Last King of Scotland), och han bygger spänningen runt trånga utrymmen och snubbar som mest tittar snett på varandra mest hela tiden. Jude Law är såklart en rättskaffens man i grund och botten, men börjar inte girigheten och guldet glimma i hans ögon lite för mycket för att det ska kännas tryggt…?
Storyn utsätter våra skattjägare för obligatoriska klyschor, och jag höjer knappt på ögonbrynen. Dock vill jag veta hur det hela ska sluta, trots att sällan nåt gott kommer ur äventyr som detta.

Rätt mycket transportsträcka där det bara är att checka av punkterna i standardmanusmallen. Law går på halvfart och piggnar till endast vid ett par tillfällen. Runt honom syns lirare som Scoot McNairy , David Threlfall och Ben Mendelsohn…om vi nu ska nämna några mer lite kända (?) namn i rollistan.
Det vässar till sig först mot slutet, men det är så dags då.

Äventyrlig mellanmjölk.
Ok för stunden…sen..*pooofff*….borta.