Sep 4 2013

Treasure Island (2012)

Egentligen ett ganska taffligt försök att slå mynt av succeérna med Pirates-franschisen.
Någon tyckte säkert att det var en lysande idé att väcka Robert Louis Stevensons gamla romanpärla till liv igen, nu när kajalförsedda piratsnubbar tycks vara på modet sedan drygt ett decennium.

Budgeten räckte dock uppenbarligen bara till en tvåtimmars tv-film, men å andra sidan behöver ju det inte alltid vara kattskit.
Således, den gamla klassiska drapan om unge Jim Hawkins som verkar vara den enda som vet var den fruktade piraten Flint begravt sin skatt. Dubbelspel, trippelspel och lagom med tv-anpassad våldsaction. Och så lite brittisk humor också. Bäst är Eddie Izzard (!) som otippat briljerar i rollen som den opålitlige Long John Silver (tänker alltid på mormors cigaretter när vi var små!). Elijah Wood känns som en lustig smurf med klet i nyllet levandes vildmarksliv som någon sorts halvvilde på ön där skatten ligger. Donald Sutherland får oförtjänt mycket plats på omslaget då han bara gör runt 7 minuters insats i filmen som piraten Flint.
Billigt marknadsföringstrick där.

Gillar man pirater, gamla skepp och behagligt varma karibiska öar är det här dock helt ok som underhållning en vardagskväll när man är för trött i huvet för att orka ta in något mer avancerat.

Naturligtvis sämre än den sämsta av Pirates-filmerna (eller…kanske inte…) och den klenare budgeten hindrar förekomsten av större folksamlingar i scenerna , men Izzard är ett oväntat bonusinslag som förhöjer stämningen en aning i denna upphottade version.
Ayeeh!

full starfull star

Sep 4 2013

Battle Royale (2000)

Filmen som sägs vara föregångaren till TheHunger Games, och från vilken författaren Suzanne Collins snodde (?) merparten av sin story.
Och visst, likheterna är besvärande. Kanske mest för Hunger Games dårå, eftersom den här rullen ändå skiter i all Hollywoodkosmetik och romantiskt trams.
Här är det pang på rödbetan från minut 1.

Japanskt bananas-överspel så det blir rentav underhållande dessutom.
Skolorna i det framtida Japan är överfulla, eleverna har tappat respekten för lärare och äldre. De måste tuktas. Basta. Nya greppet är att en hel kull med elever från utvald avgångsklass skeppas ut till en ö, kidsen får ett survivalkit och ett lämpligt vapen i näven och order om att sprida sig över ön. Den enda regeln är enkel; alla mot alla på liv och död och den sista överlevande vinner ”tävlingen”!

Det är galet, lite tramsigt, våldsamt och färgsprakande av det slag som brukar förekomma just i asiatiska actionrullar. Lägg till detta den speciella form av humor i den här delen av världen, och det hela blir eh….märkligt underhållande.
Och nånstans kanske en sorts japansk samhällssatir/kritik.

The Hunger Games ser kanske snyggare ut, men Battle Royale vinner på sin uppkäftighet och den punkiga känslan att den skiter i all politisk korrekthet.

full starfull starfull star

Sep 4 2013

Airborne (2012)

Sista planet ut från London en kväll när stormen rasar som värst. Joråsåatt.
Halvtomt i kabinen (som sig bör i lågbudgetrullar där kostnaderna ska hållas kort), men de som ändock sitter där i sätena är också den sortens kufar som bara kan förekomma i en C-thriller som det här.
Klyschor samsas med övertydlighet. Och ett vansinnigt fyrkantigt skådespelande.

I lastrummet ligger också en låda som vissa på flygplatsen uppenbarligen var väldigt glada att bli av med. Snart börjar folk och fä uppföra sig konstigt (givet) och dessutom mystiskt försvinna ombord på planet. Kursen inställd på Amerikat ändras oförklarligt (vad pysslar piloten med?), vilket får chefen i den Londonska markkontrollen Mark Hamill (just han!) att spela över å det värsta, och man undrar stilla hur vägen från Luke Skywalker och hit kunde bli så….dyster och sned.

Billig variant på thriller med övernaturliga inslag och den ofrivilliga (?) komiken ligger hela tiden och lurar runt hörnet. Märkligt nog har man även lockat in Julian Glover i en roll, liksom verbale hårdingen Alan Ford (Cockneys vs Zombies).
Flygvärdinnan Harriet (Gemma Atkinson) får ordentligt att stå i och man undrar möjligen för en sekund hur det ska sluta och vem som egentligen är vem, eller vad..

Eller vänta…det gör man nog inte alls.

full star

Sep 3 2013

The Host (2013)

Men det är ju fan också att en ändå rätt intressant (nåja) vinkel på en berättelse ska förstöras av att historien uppenbarligen måste vara sin bokförlaga trogen. Har världen inte fått nog av de här taskiga Twilight-vibbarna!?
”Bara” 48 miljoner dollars intjänade (hittills) på budgeten på 40 mille här KAN faktiskt hinta om just detta..

Hej och hå.
Helt klart duktiga skådisen Saoirse Ronan lever i en framtid där mystiska aliens invaderat jorden, inte för att de är speciellt illvilliga utan för att de sett vad vi håller på att göra med vår runda boll.
Hur enkelt som helst tar de liksom bara över våra kroppar, raderar vårt minne, och vips är man lite som en upphottad och fredligare version av de ”omvända” i t.ex. Invasion of the Body Snatchers. Nu ska världen återställas till ordning och reda igen. Något som människosläktet uppenbarligen inte klarar av själva. Är det kosmiska poliser vi har att göra med här?

Inte alla (typ en skäggig William Hurt) köper det här peace and love-snacket och gömmer sig undan den nya världsordningen i väntan på några bra idéer för att ta tillbaka jorden. Jag är den första att hålla med om att storyn i sig inbjuder till ganska trevliga tankegångar och framtidsfilosofier och lite seriösare touch på sci-fi-vinkeln…, men det smulas strax sönder i en vattnig soppa med kärlekskranka tonåringar, en hjältinna som vägrar att ge upp sitt invaderade sinne och därför kör lite dubbelnatur bara sådär,  som hemfaller åt tramsiga relationsdramer med bildsköna snubbar som ser alldeles för veckotidningsstylade ut, och…sån där äckligt tillrättalagd moral. Va fan, kunde de inte ha fokat på det intressanta som gömmer sig (låt vara djupt) i den här historien?!

Jag gnällde ju på regissören Andrew Niccol för ett tag sedan då han slarvade bort halva In Time, och hoppades samtidigt att han skulle skärpa till sig till nästa projekt. Där fick man för det.
Om Niccol bara kunde fått slita bort den unkna ytan av denna ännu en sliskig Stephanie Meyers-historia och klä den i vuxna kläder så hade det banne mig kunnat bli något. Faktiskt.

cool donna möter dagen i vitt och silver

The Host skvalpar i kölvattnet av Twilight-cirkusen och känns bara som en sämre variant av temat vi redan lidit tillräckligt av.
Å då hjälper det icke med stilistiska miljöer och snyggt foto.
Själv hoppades jag naturligtvis på att filmens badass Diane Kruger skulle få sista ordet.
Ha-ha..som om det skulle tillåtas.
Det här var inte bra. (å jag vet att jag inte är i målgruppen…but still!!!!)

full star

Sep 2 2013

Broken City (2013)

Regisserande Allen Hughes verkar tillfälligt ha dumpat likaledes regisserande brorsan Albert, och satsar här på lite hårdkokt noir från dagens New York. Eller, ett försök i alla fall. Noir i sin finaste form är bara det lurigt att få till, och dessutom väva in det i en nutida historia känns på förhand mer än lovligt vanskligt.

Det skrivna ordet i form av skvaller berättar om att Marky Mark Wahlberg egentligen bara ville vara producent på det här projektet, men alla tilltänkta huvudrollsinnehavare tackade nej, så till slut var det bara för Wahlberg att själv hoppa in framför kameran. Dock har Wahlberg då och då förmågan att glida runt i ett tillstånd där han ser lite….ointresserad ut.
Kanske är det lite så här? Men hallå…tro nu inte att jag tycker illa vara om gossen för det, icke då. Han är trots allt en skön typ. En sån där tjomme som är lätt att gilla och hålla på. En Average Joe liksom.

Efter en tvivelaktig dödsskjutning blir polisen Billy Taggart (Wahlberg) åtalad men frikänd i rätten… på inte helt rena grunder. Priset är att han får kicken och New Yorks hårdföre borgmästare Hostetler (Russell Crowe) får en liten hållhake på Billy. Sju år senare är vår ”hjälte” privatdeckare med ruffiga fotouppdrag, ett slitet kontor och en skitsnygg assistent. Panka tider ska snart ersättas av pluringar på kontot då herr Borgmästare plötsligt hör av sig och vill casha in en tjänst mot lockande ersättning. Det är valtider i stan och borgmästarn är en pressad man. Kan Billy vara så vänlig att lite diskret kolla upp fru borgmästarinnan (Catherine Zeta-Jones)? Här misstänks otrohet, och några skandaler vill Hostetler absolut inte dras med såhär dagarna före valet. Själv har han fullt upp med att smutskasta sin politiske motståndare.

Billy accepterar och dras därmed in i en lustiger dans som bottnar i dagens manus, vilket naturligtvis vill göra sitt bästa för att kollra bort oss som skådar verket. Det går sådär. Tydligen, tjatar extramaterialet på skivan om, låg manuset länge på Hollywoods Black List..vilket tydligen är skitbra då där hamnar endast historier som anses vara de bästa som inte blivit film…än.
Märkligt namn på listan det där.

Ok, det är smyg och lurendrejeri. Svek och tvekan, orsak och verkan och ringar på vattnet och allt vad du vill. Som vanligt är inget som det först ser ut, vilket i början ger en viss skönhet och framför allt ändå sätter fokus på rullen och personernas förehavanden. Problemet smyger sig istället på längs vägen, då samtliga inblandade tycks förvandlas till klassikt stereotypa figurer som anammar precis den stil som förväntas. Crowe kör såklart sin burduse och svinaktige borgmästare ända in i kaklet, enkelt men föga upphetsande. Zeta-Jones ska vara den svala och mystiska First Lady of N.Y. Marky själv är den klassiske losern, sliten men med en god själ. Och en möjligen shady bakgrund. En sorts nykter alkoholist som snart drabbas av flaskans lockelser. En strulpelle både med kärlek och moral. Frågan är; får han med dagens uppdrag chansen att upprätta sin heder?
Vad tror du?

Marky hade inte riktigt koll på det där med skuggningsavstånd..

Visuellt har Hughes dock koll på sina grejer. New York är alltid New York på film, en tacksam spelplats och det här är inget undantag. Dialogdrivet drama passar alltid bra mot en bakgrund av den mörka och farliga storstan. En liten vibb av gamla klassiska Chinatown (även om det var L.A.) tycks dra förbi sekundsnabbt, i alla fall hos mig. Att det är något ruttet med borgmästaren förstår man ju från första början. Som om den känslan nu inte vore nog vill också manuset hjälpa oss på traven och väver in diverse hållpunkter som kommer att påverka de flesta i rollistan. Det som är lite synd är att ju komplexare utvecklingen blir, desto mindre intressant blir historien..och som tittare lägger jag mer krut på att njuta av skådisarnas insatser. Vilka känns rätt fläckfria. Förutom Markys då kanske, är han inte lite såsigt sömnig längs hela speltiden?

Broken City går ut hårt för att vara lockande oförutsägbar, och det lyckas den med ganska bra till en början. Sedan blir det mer bara luddigt. Wahlberg håller ändå ihop historien så gott han kan, ett par inspirerande scener finns och regissör Hughes checkar av viss kvalitet i sitt hantverk. Frågan är dock vad man hade tyckt utan den välbesatta rollistan…?
Välgjort men inte adrenalinframkallande.

full starfull star

Tack till Noble Entertaiment för recensionsexemplaret.

Sep 1 2013

Coming up: hösten!

Jaha folks.
Det var sommaren det.
Swoosch.
Som vanligt. Lika längtad efter som asfort passerad.
Men det är ju så det är. Ingen idé att gråta över sådana ofrånkomliga detaljer. Nu kommer hösten, och jag kan inte alls påstå att jag har något emot denna årstid.

Nu arkiverar vi sommaren.
Sommarklubben har stängt sina dörrar för den här gången. Samtidigt har diverse andra filmer har avnjutits efter mörkrets inbrott, och vad är väl då bättre än att redovisa åsikterna för er här på bloggen under höstens första dallrande veckor!

Vad mer? Jo, förra hösten bjöd jag ju upp till Western-tema som var både roligt och kul att gräva ned sig i. Tror jag tar och inleder även denna höst med ett litet tema, och det känns som att det vore lite lattjo lajban att köra en liten sväng med…..rysare/skräck!

Bra höstkickare eller hur? (Även om Halloween är en bit bort just nu…men obehagliga filmer gör sig ju å andra sidan rätt bra under hela höstkvisten..eller hur?) Vi tar väl och botaniserar lite bland de senare årens produktioner…och här började mitt ”smutsiga” jobb redan i våras och har fortsatt under vissa sommarkvällar då mörkret tycks har varit VÄLDIGT mörkt….

Och, det är ju ett megastort ämne såklart. Här kan man ju verkligen snacka om att det finns oerhört LÅGA alster och oerhört HÖGA alster. Och så en ENORM ocean av rullar i mellanmjölksklassen.

Nåväl, det känns ju som ett tema som kan vara lite passande såhär när löven börjar falla.
På papperet iaf.

Mer att skriva hem om då?
Tja, eftersom jag märker en tendens att sedda filmer staplas på hög i en snabbare takt än jag hinner skriva om dem på bloggen, tänkte jag också försöka börja med en och annan…hm…kortare recension.
Lite snabbare, lite mer ”expressaktigare”.
Återstår att se om DET funkar.

Mer då? Tja, en och annan ny liten ”sektion” på bloggen kan ju tänkas uppstå.

I övrigt är det väl annars business as usual nu när årstiden byter skepnad och det dystra höstmörkret sänker sig över oss….
….eller vaddå, vad snackar jag för trams…det är ju en PERFEKT årstid för att spana in ÄNNU MER film!

Väl mött under fanorna!
Trevlig höst!

Aug 31 2013

Sommarklubben: E.T. (1982)

Årets sommarklubb avslutar säsongen med att upprepa förra årets final; en fullpoängare av en av filmhistoriens största filmmakare någonsin. På något sätt känns det helt naturligt. Att stänga sommaren med ännu en av de här tidlösa rullarna.

1982 var jag 17 år, på väg in i vuxenvärlden med allt vad det innebar i form av oro, ångest, förväntningar och en spirande nyfikenhet på hur just livet skulle utveckla sig. Icke desto mindre drabbades jag självklart av den stora, enorma, hype som herr Spielbergs nya rulle orsakade. Folk och fä vallfärdade till biograferna. Känslan var annorlunda; här en rulle om en alien som inte var ond, hemsk eller på annat sätt hotande. Ful som stryk till en början, visst, men det dröjde inte länge förrän charmen hos den lilla varelsen kom fram. Och så var det ju ett rejält äventyr också, en historia som stod på kidsens sida, med kidsen i fokus och de vuxna rejält i bakgrunden.

Självklart har filmen skådats ett par gånger sedan dess. Men nu var det ett bra tag sen. Sommarklubbens sista bidrag avnjuts dock på en komplett, digitalt restaurerad jubileums-Blu Ray-disk och upplevelsen är naturligtvis galet underbar. Som vuxen ser jag också alla de aspekter Spielberg berättar ur. Känslan av hur familjens möte med den lille utomjordingen står för något tryggt och stabilt, hur det obehagliga i filmen kryper på först när vuxna, forskare och annat löst pack invaderar historien. Lysande symbolisk förresten av Spielberg att länge bara filma vuxna utan ansikten, som okända gestalter.

Känslan efter dagens alster är fortfarande att magimakaren Spielberg hade sin största storhetstid 70-talet och början på 80-talet. Tekniken var inte som den är i dag och det syns så markant att regissören lutar sig mer än någonsin mot skådespelarnas förmåga att agera, och låter dem bli levande karaktärer. Som vanligt har han en makalös hand med sina filmkids och lyckas än en gång skapa den där naturliga familjekänslan på film. Och här är det dessutom en skilsmässosargad familj. Ett sorts Spielbergskt uppgörande med sin egen uppväxt.
Men det visste man ju inte då, där i biomörkret första gången.

E.T. är fortfarande lika berörande stark. Och rolig. Och ledsam. En fruktansvärt bra filmäventyr, som förutom att det är ett riktigt äventyr för (nästan) alla åldrar, också innehåller så mycket känslor på alla plan. Kanske Spielbergs mest personliga rulle? Slutet är naturligtvis sådär magnifikt underbart som bara bombastiska slut kunde vara på 80-talet. I love it. Still.
Längtan i sommarnatten.

full starfull starfull starfull starfull star

….och där hade ni årets sista Sommarklubbare!
Återigen dags att stänga badhytterna, verandorna och packa in sommaren. Klubben har har gjort sitt för 2013 och nu tar vi oss an hösten. Förhoppningsvis kommer dock klubben tillbaka när sommaren återigen återvänder till oss vad det lider.
Tack för att just Du hade lust att kika in här!

Aug 30 2013

Now You See Me (2013)

Med en filmtitel värdig en luguber B-rysare, och en filmaffisch som starkt påminner om en viss Danny Ocean med gäng, smyger dagens alster in likt en märklig hybrid mellan en thriller och lite skojigt effekttrams.

Fyra smarta och talangfulla magiker bildar tillsammans The Four Horsemen, blandar snygga scentrick med vad som tycks vara…bankrån via magi!?
Så pass uppmärksammat att både FBI och Interpol (att tömma ett bankvalv i Paris via ”länk” från Las Vegas gör man inte ostraffat från den Gamla Världen) börjar samarbeta. Är det nu show, riktigt mystisk magi eller en rejäl heist man skådar?
Svaret vill vara luddigt, och dagens manus gör sitt absolut bästa för att kollra bort oss som tittar.

Att visa trollgubbar och tricks på film är alltid lite vanskligt. Idag trollar ju filmmediet själv som sådant med allehanda CGI till höger och vänster, vilket kan göra att magiska sceneffekter kanske inte alltid får den önskade…eh…effekt som vill uppnås.

Fransosen Louis Leterrier har dock övat tillräckligt i branschen som regissör för att fatta hur ta hand om denna luddiga mix av trollkonster och ren thrilleraction. Han satsar på hårt tempo och att man som tittare inte direkt ska stanna upp och fundera på vad som sker. Dubbelspel och trippelspel och twistar i parti och minut. Allt försett med lite hejsanhoppsanhumor. Bra så.

Rollistan är blytung och naturligtvis en orsak till att filmen också får upp underhållningsvärdet ordentligt. Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fisher, Dave Franco (jepp, lillebrorsa till James), Mark Ruffalo, Michael Caine, Mélanie Laurent och så (förstås) gamle Morgan Freeman som nuförtiden tycks viga sitt liv åt välbetalda minihopp till höger och vänster. Starkast lyser kanske Ruffalo, denne behaglige skådis, som här får spela något av förstafiolen som FBI-agent på jakt efter de luriga tricksarna. Eisenberg verkar upprepa sin genombrottsroll som Mark Zuckerberg..lika snabbpratande och och kontrollfreakande. Harrelson spelar egentligen bara sig själv, trevligt dock, och Fisher är möjligen lite skrikig då och då. Inget som stör helheten dock. Sedan får man väl också ta att Caine gör ett par minuter på gamla meriter.

kunde varit från något skitprogram på TV4.
Är dock något mycket trivsammare

Filmiskt är det snyggt, rappt med pumpande musik och snabba turer. Det är en proppad story som förutom lurendrejerier också lyckas trycka in lite biljakter, lite fighting och en spirande romans. Kalla det fånigt, kalla det lättköpt. Kanske är det som en Ocean´s Eleven utan den där extra lilla elegansen? Men vad gör väl det om engagemanget håller sig kvar ända till eftertexterna.

Now You See Me är snygg och trevlig bagatellunderhållning. Aldrig tråkig, lite för otrolig för att tas på allvar, men inte mindre spännande då och då för det. Lite feelgood mitt i all visuell uppvisning gör också att man sväljer bristerna. Och visst är det väl ändå lite kul att finterna (trots att man vet det) sitter klockrent på oss som tittar…?
En fräsig karamell att plocka ur filmgodispåsen.

full starfull starfull star

Aug 29 2013

Sommarklubben: Donnie Brasco (1997)

Kanske största ögonbrynshöjaren här; att det är überbritten Mike Newell som står för regin…och får till en sådan satans lysande rulle från maffiaträsket i New York. Miljöerna, dialogen, flowet! Som om han vore infödd den rackarn!

Den alltså sanna (hrm) historien om hur FBI-agenten Joe Pistone under ett antal år mot slutet av 70-talet infiltrerade maffian i NY och lyckades ta sig ordentligt upp i hierarkin innan operationen blåstes av.

Vid det här laget hade Pistone, eller Donnie Brasco som han hette under alias, hunnit med att samla på sig info om badassen så det räckte till sanslöst mycket fällande domar. En annan mörkare sida var dessvärre också att Pistone börjat glida över till mörkervärlden lite för mycket och det fanns uppenbara frågetecken med lojaliteten.

Johnny Depp är Pistone, Brasco, på ett mycket övertygande sätt.
Sportad i synnerligen trivsam musche bondar han snart med den ärrade wiseguyen Lefty Ruggerio (Al Pacino i kanonform!), Pistones ”entrypoint” in i skumraskvärlden. Lefty är den ständige losern, han som aldrig lyckades ta sig någonstans men som ändå hela tiden bär på drömmar om en bättre framtid. En märklig vänskap mellan Donnie och Lefty artar sig till ett sorts drama, en bromance med thrillerinslag. Att Michael Madsen dyker upp som den nye oberäknelige bossen Sonny Black kan man ju inte heller klaga på. Man ska heller inte glömma Anne Heche som Pistones hårt prövade hustru. En liten soloshow värd respekt bara det.

Den här rullen kan man bara inte tycka illa om. Maffiaväldet, lite sunkigt, i ett lika sunkigt New York brytningen 70/80-talet. Matcha med lite kontraster i form av Miami med sina grälla färger. Lägg slutligen till en galet vässad dialog som tar skådisarna till topphöjder.
Asbra säger jag.

Donnie Brasco är en lågmäld men fruktansvärt bra maffiarulle. Eller glöm det, kalla den istället ett drama om vänskap, dimridåer och lojaliteter. Liksom bristen på detta. Men Deppen borde behållit muschen hela rullen ut. Awesome.
Opålitligt i (sen)sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

 

 

Aug 28 2013

The Call (2013)

Det kan ju tyckas lite lustigt, men ändå ganska märkbart, att vissa år ska vissa yrkesskrån uppmärksammas på film. Om vi bortser från det vanligaste av dem alla förstås; polisen.

Annars har ju både brandkår, ambulanspersonal, läkare i alla former (ofta), forskare, kustbevakare och ditten och datten fått sin beskärda del av rampljuset.
Nu var det uppenbarligen någon som tyckte att SOS-telefonisterna, eller 911-operatörerna som det heter i Amerikat, gott kunde få lite uppmärksamhet.

Och visst, det börjar bra. Väldigt bra till och med. Operatören Jordan (Halle Berry) spelar i veteranligan på sin arbetsplats, har hört det mesta och det bästa. Kan sålla knasbollarna från de som verkligen behöver hjälp. Kort sagt är hon en riktig goto-girl när det behövs. Tills den dan hon faller igenom totalt. Ett larmsamtal från en skräckslagen kvinna utvecklas så småningom till att Jordan har direktkontakt med en flåsande potentiell mördare/inbrottstjuv innan linjen bryts. När kvinnan några dagar senare hittas mördad brister allt för Jordan som tvingas till själslig påtvingad semester, och när hon väl återvänder till sin arbetsplats blir det i form av instruktör för nyanställda operatörer. Sällan anar hon att ödet strax har henne på plats bakom kontrollbordet igen när en annan ung kvinna råkar illa ut.

Berry kanske blandar och ger som skådis, men här känns hon faktiskt både naturlig och proffsig som Jordan. Till en början. En regisserande Brad Anderson tar sig tid med att visa Jordans påtvingade ”trauma” vilket gör att jag som tittare fattar visst tycke för karaktären. Ironiskt nog kan det då tyckas att det är i de delarna där Jordan inte omedelbart i bild eller i handlingen som filmen är som bäst! Unga Casey (Abigail Breslin) trodde att det bara skulle bli en dag som alla andra shoppingdagar på det stora köpcentret. Ända tills hon brutalt blir överfallen och kidnappad rakt in i bakluckan på en bil. När hon kvicknar till visas dock en annan sida upp än den skrikande tonåringen, och via sin mobil får hon av en slump tag på just Jordan i andra änden av linjen.

Länge är filmen en rejält spänstig spänningshistoria med den inlåsta Casey som pratar med Jordan, vilken plötsligt måste övervinna sina själsliga ärr från förr för att kunna ta tag i situationen och både lugna Casey samtidigt som man gör allt för att spåra samtalet. Manuset bjuder såklart på svårigheter av varierande grad, och länge är det rejält ovisst i handlingen. Förövaren (Michael Eklund) är så pass oroväckande oförutsägbar att han blir rejält obehaglig. Jordan finns med sin röst i bakluckan för att ge råd och tröst, och Casey får tillfällen att visa prov på handlingskraft. Lägg till detta alla poliser som skickas kors och tvärs i jakten på den efterlysta bilen.

Upplägget är smart, och känns som en kamp mot klockan. Orsak och verkan avhandlas enligt gällande mall. I det här läget är filmen långt ifrån tråkig och mer i klassen av vässad spänningsunderhållning på ett rätt oväntat sätt..vilket också gör att den rätt länge är uppe och nosar på tre fina guldstjärnor.

Får snart ett otrevligt samtal

Aldrig får man dock vara glad helt ut, och när manuset i sista tredjedelen får för sig att skicka ut Jordan från arbetsplatsens trygga kontrollbord, ut i verkligheten, dyker också historien dessvärre tillbaka ned i det där stora träsket där förutsägbarheten samsas med ologiska handlingar. Det filmen tog in på slänggungorna, förlorar den lika snabbt och snopet på karusellerna.och upplösningen är långt ifrån så engagerande som inledningen.

The Call åker upp och ned på upplevelseskalan. Oväntat bra i första hälften, och man sitter och hoppas på ett riktigt rafflande utgång. Finalen är kanske inte dålig, bara mindre underhållande och mindre engagerande. Anderson tycks trots allt ha viss fallenhet för sitt yrke och får gärna återkomma i framtiden. Berry är inte asdålig, passar bara mindre bra som amatördeckare på eget uppdrag när filmen ska knytas ihop.
Slutbetyget blir ändå godkänt och som vardagsthriller har den möjligen sin plats.

full starfull star

Aug 27 2013

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Aug 23 2013

Sommarklubben: Jackie Brown (1997)

Känslan är att av alla Quentin Tarantinos filmer är det här kanske den mest styvmoderligt behandlade.
De som möjligen väntat sig något i samma stil berättarmässigt som föregångarsuccén Pulp Fiction blev kanske besvikna då regissören här klart lägger krutet på sin patenterade täta och rappa dialog istället för visuell action.

Själv har jag alltid tyckt oerhört bra om den här filmen. Men så är jag ju som ni vet också en sucker för manus där dialogen känns levande, snärtig och framför allt den stora ingrediensen som för en film framåt. Precis allt det som Tarantino tycks ha föresatt sig här….och visst känns det som en sorts hyllning till 70-talets blaxplotationrullar, vilket märks i stilen och musiken. Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) dras in i ett spel om pengar som tillhör smågangstern och vapenhandlaren Ordell (Samuel L Jackson). FBI vill vara med på ett hörn för att sätta dit nämnde gangster, den trevlige borgensmannen Max (Robert Forster) dras till Jackies charm och har svårt att motstå hennes planer…och Ordell själv lurar i vassen med dold agenda för att säkra sina tillgångar.  

Med ett manus som Tarantino själv knåpat ihop på en bok av författaren Elmore Leonard (RIP) är det en ordentlig cirkus som utspelas i Los Angeles. Tarantino är sparsmakad med de visuella miljöerna och låter skådespelandet stå i centrum. Att engagera Pam Grier i huvudrollen känns som ett annat snyggt drag av regissören i sin homage till 70-talet.
Lägg till namn då också som Sam Jackson, Michael Keaton, Forster, Bridget Fonda som knarkande surfarbrud och en skön Robert DeNiro som den något sinnesslöe smågangstern Louis och vi har en brokig samling skådisar som alla verkar ha förstått vad Tarantino velat ha ut av dem.
Speciellt Jackson gör det riktigt bra som den tjattrande Ordell.

Jackie Brown är inte lika grafisk som Tarantinos andra alster och våldet är rejält i bakgrunden till förmån för dialogen. Bodycounten är löjligt låg, men Tarantino håller istället hårt på att skapa känsla i filmen genom inlevelse och snyggt agerande av alla inblandade. Som vanligt ett OERHÖRT läckert soundtrack som inramning vilket skapar en högklassig filmstund. En tidig Tarantinofilm som jag räknar in som en av hans allra bästa!
Lurendrejeri i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Aug 22 2013

Sommarklubben: Den där Mary (1998)

När regissörsduon Bobby och Peter Farrelly insåg att deras senaste rulle, Kingpin, inte alls hade nått upp till den förväntade inkomst och framgång man trott innan…var de övertygade om att den här kommande rullen skulle bli den sista i deras karriär.

Just därför beslutade de sig för att vräka på med så mycket galenskaper och hysteriska under-bältet-skämt de bara kunde komma på för att göra den till den svartaste komedi man kan tänka sig. All in liksom bara sådär.
Och tur var väl det! För aldrig har man väl haft sådär spontankul åt en rulle på bio!
Och vid omtittar i soffan! Kanske är dagens film en riktigt klassiker i det vulgära komedifacket?

En sån där rulle man kan referera till och alla vet direkt vad som menas? Farrelly-bröderna har ju i stadig takt fortsatt på banan med rejält utmanande humor, men frågan är om inte den här rullen kan räknas till den finare ädelstenen i samlingen?

Ben Stiller är här yngre är vad han är nu, men kör likväl den patenterade stil som har kommit att bli hans signum. Den genomhygglige killen som måste råka ut för det mesta innan det lyckliga slutet. Cameron Diaz är sådär genombehaglig och söt att man fattar att alla blir betuttade i henne. Roligast hos mig är dock Matt Dillon som gör en perfekt karikatyr av en slajmig casanovatyp med tillhörande tangorabatt och colgatesmil. Mycket underhållande.

Storyn är mest bara vild och galen, men fylld av skönt provocerande detaljer och humor som åker upp och ned mellan högt och lågt. Mary (Diaz) är föremålet för de flesta mäns intresse och den vilda dragkampen om hennes gunst i ett soligt Florida blir bara värre och värre. Också det att regissörerna inte drar sig för att vara politiskt inkorrekta och utmanar våra fördomar, moral och de oskrivna lagarna gör just den här filmen härligt frisk underhållning. Även vid regelbundna omtittar.

Den där Mary bjuder upp till en munter dans med riktigt utmanande inslag.
En märklig romcom som inte liknar något annat. Kanske lite vanligare idag som humor betraktat, men fortfarande lika oemotståndligt fräck och framför allt tidlöst rolig!
Till och med mycket rolig.
Den största humorn kanske ändå är att på mitt dvd-omslag står att filmen är lämplig från 7 år! Huh!??

full starfull starfull starfull star

Aug 21 2013

The Purge (2013)

Den ljusnande framtid är vår.
Eller hur var det nu?
Möt framtidens USA. Arbetslöshet och kriminalitet samt allmänt dåliga tider är snart historia. Framför allt brotten har sjunkit till nästan minimum.

Receptet?
Tänk dig en Halloweenafton, fast istället för att springa runt och tigga godis får man här mörda, misshandla och våldta bäst man vill. Utan konsekvenser. Allt är tillåtet under en enda kväll och natt. Inga poliser. Inga påföljder. Ingenting.
Detta minst sagt udda tilltag att låta kreti och pleti få utlopp för sina aggressioner (eller hämnd på den där grannen man avskyr…) har ändå fått befolkningen att leva laglydigt årets övriga 364 dagar…så…lite får man väl offra för att få ett fungerande samhälle på det stora hela. Va?

En som inte bryr sig sådär jättemycket är James Sandin (Ethan Hawke…igen!), framgångsrik försäljare av säkerhetslarm och bevakningsutrustning till de lyxiga förorterna. Sköna pluringar har trillat ned i hans ficka på grund av grannars fruktan och behov av att stänga in sig. För det är precis vad  de gör. Svennarna i förorterna. På ett givet klockslag bommar de igen sina hus, larmar på och förbereder tv-kväll i soffan med popcorn och kvällsnyheternas makabra rapportering. Så även familjen Sandin.

Men, vad händer om en enda liten del brister i den inövade rutinen?
Vad händer när tex unge sonen Charlie (Max Burkholder) plötsligt via husets bevakningskameror spotar en flyende, hemlös svart man som förtvivlat ropar på hjälp? Jo han gör naturligtvis det enda mänskliga rätta, öppnar och släpper in flyende mannen. Far i huset går bananas och när så jägarna får nys på att den jagade fått en möjligen fristad inne i huset, blir plötsligt oron att popcornen ska ta slut det minsta att bekymra sig för.

Upplägget i dagens rulle är snyggt…en listig obehaglig känsla som smyger sig på. Speciellt när man märker att för familjen Sandin är det här rena vardagsmaten och något man bara ska låta ske under ett par timmar (om än med ett till synes visst obehag i några läger). Sedan är världen normal igen. Regissören  och manusplitaren till detta stycke heter James DeMonaco och rätt länge vågar han ställa de där otrevliga och besvärande frågorna. Hur ska man ställa sig till sina egna känslor vs den ”väg” och rättesnöre som samhället bestämt? Är det inte bäst för alla om reglerna följs utan att ifrågasättas? James har sin vision klar medan frun i huset, Mary (Lena Headey), tycks anta en  mer avvaktande inställning.

Ethan saknar plötsligt de mer ordinära Trick or Treat-kvällarna från förr..

Som ni märker tilltalas jag av filmens grepp och underliggande satir (?), filmens ämne är stundtals så makabert att det blir lite fascinerande.

Trots denna finurliga intrig kommer filmen till en vändpunkt, då DeMonaco också kommer på att lite hederlig thriller- och spänning enligt de ökända formulären 1A måste vävas in. Således tappar filmen kanske inte fart, men lite av den där spänstiga samhällskritiken som var utmärkande i början, och blir till slut en rätt ordinär homeinvasion-thriller. Dock inte utan spänning eller fokus från min sida på hur det ska gå.

The Purge är som bäst i sin första hälft. Det underliggande obehaget man känner när kameran följer en familj som lever med denna årliga kväll likt vi i Svedala har midsommarafton, och har inrättat sin vardag efter den nya tid som råder…är rätt effektfull. Även om det till slut blir en ”vanlig” thriller blir det aldrig ointressant.
Och en ny lead för Ethan Hawke. Bara en sån sak.