Aug 20 2013

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Aug 19 2013

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

Aug 17 2013

Helghysteriskt!

Kan vara den absolut roligaste och mest politiskt
inkorrekta komediserie jag sett på väldigt länge!
Ja jag vet att den gått på SVT, men eftersom jag bara ser sport och nyheter på burken så har den gått helt förbi. (ok jag har hört om den)

Nu i en box nära mig.
Inte så jättemånga avsnitt.
Räcker väl en helg ungefär.
Hysteriskt vanvettigt roligt.

Ricky Gervais är ett geni.
Warwick Davis är en underbar tjomme.

Bäst hittills: när Johnny Depp som sig själv besöker Gervais London-kontor och lackar ur på britten för att denne häcklade Depp och Angelina Jolie för The Tourist.
Awesome.

Ja…det var väl bara det jag ville säga. Typ.
Lediga.

Aug 16 2013

Mördaren ljuger inte ensam (2013)

Se här ja.
Nu blev det svenskt igen! Jag är den förste att erkänna att det möjligen är för lite svensk representation här på filmbloggen.

Å andra sidan finns det ganska goda orsaker till just det, då svenska alster märkligt nog alltid har en förmåga att bli antingen alldeles för pretto/onaturligt styltade eller helt enkelt för kassa. Norge och Danmark tycks ju sedan länge ha sprungit om oss vad gäller uppfinningsrikedom och förmågan att få till alster som verkligen engagerar och underhåller. Detta är naturligtvis min högst personliga åsikt, men jag tror också att vi ändå är en ansenlig skara som deppar över just detta faktum.

Eftersom hoppet ändå sägs vara det sista som överger en, slutar iaf inte jag att…hoppas. Just när det kommer till svenska deckare som ska visualiseras tycks jag märkligt nog ha en lätt bisarr dragning (om du inte kommer viftande med Beck-skiten…då drar jag som en avlöning!).

Här ännu en sorts filmserie som ska sjösättas. De tycks ju komma i flock genom åren. Man lägger krutet på film nummer ett, vilken ofta rullar på bio, innan uppföljarna släpps direkt till hemmasoffornas marknad. Inte ofta kan man också ganska markant ana en rejäl nedgång i både budget och manus i efterföljarna.

Nu är det Maria Lang´s gamla böcker som ska återberättas i den filmiska formen. Först ut är den här somriga historien som tar avstamp på självaste midsommarafton någon gång i början på 50-talet. Till synes pigga och käcka (ordet!) Puck (Tuva Novotny) tackar ja till en inbjudan från sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) på universitet att fira midsommar på en ö tillsammans med ett par kollegor och vänner. Kanske också det faktum att en handsome Linus Wahlgren ämnar dyka upp med charmigt leende spelar viss roll i vår hjältinnas beslut.

Historien följer naturligtvis de förväntade mysteriedeckarnas väl beprövade formel. Det sjungs, det dricks och fyllnas till, det pratas med lagom gammelsvensk inlevelse….och det röks hysteriskt! Alla de klassiska tänkbara karaktärerna finns med och möjligen får man en liten Cluedo-vibb bara sådär längs vägen. Givetvis har alla något att dölja och ingen verkar kunna varken sitta (eller ligga still) i fem minuter. Sommarnatt och jazziga toner, och snart även uppdykandet av ett lik. Som vanligt i hittepåhistorier av det här slaget verkar ingen bli speciellt upprörd över att döing förstört festen. Bara det i sig lite underhållande.

In på banan med Langs litteräre hjälte, krimmaren Christer Wijk (Ola Rapace), vilken mest ägnar sig åt sagda kedjerökning och att ”förhöra” sällskapet på stående fot med en pilsner i handen. Och är det inte lite lustfyllda blickar som kastas mot den rejäla Puck också? Till charmören Ejes (Wahlgren) förtret.

-”jorå serru, här tror jag det ligger en hund begraven..haru en pilsner eller cigg förresten..?”

Nå, vem är det nu som ljuger lite mer dårå? Tja, se det är inte lätt att veta då alla personer är rejält hala som ålar, och strax är det såklart upplagt för nya våldsamheter (oerhört tv-vänliga) på den isolerade ön. Historien som sådan är en bläng och en svälj, men mysfaktorn med tidstypiska detaljer och stämning gör att det blir ganska kul ändå att kika på. Alla inblandade spelar lagom över och hasplar ur sig teatraliska haranger som hör en svunnen tid till. Novotny håller lugnet och the looks, Linus Wahlgren charmar helt ok och Rapace´s snut i sommarkostym ser ut som en rejäl bratpackare från dåtidens Stureplan. Kanske är det min vurm för sådana här klassiska deckarhistorier på begränsad yta, kanske är det skönheten i detaljerna…men det här känns både lättkonsumerat och småtrevligt.

Som för att understryka min kommentar ovan om Danmark som pålitligt filmland har dansk regissör anlitats för dagens rulle, Birger Larsen med massor av tv-rutin ser till att den ganska taffliga storyn tar sig från A till C via B utan att köra i diket för mycket.

Mördaren ljuger inte ensam har uppenbara slängar av den svenska förbannelsen med onaturliga repliker, överspel och konstiga ologiska grepp i manuset. Jag kan inte påstå att filmen är bra eller spännande, mer trivsam och med en detaljrik stil som inte alls känns irriterande på något sätt. Bara man inte förväntar sig några dramatiska djupsinnigheter.
Visuellt snyggare än innehållsmässigt intressant.

full starfull star

Aug 15 2013

Sommarklubben: The Goonies (1985)

Men titta vad man kan hitta om man gräver tillräckligt långt in i sitt (ostädade) filmarkiv en sommarkväll när semestern precis håller på att rinna ut i sanden!

En gammal dänga från det snurriga, pastelliga, 80-talet!
Och märk mina ord, de görs inte som de gjordes en gång i tiden…de här putslustiga rullarna med tönthumor och flåsig action i bästa matinéstil.

Och hallå, här behöver man inte vara en ung spjuver för att uppskatta historien. Det går bra att vara en barnslig vuxen också. Spielbergs ande vilar naturligtvis tungt över historien då han varit i farten med både story och producerande.
Richard Donner svarar för frisk regi och allt är sådär amerikanskt äventyrligt så att man egentligen borde sucka åt alla klyschor och förutsägbarheter som rullas upp utan en tanke på logiken.

Men vaddå, det är ju underhållande för bövelen!
Och kolla in kidsen i rollistan; en ung Sean Astin, pålitlige Corey Feldman, virrpannan Jonathan Ke Quan (som förvisso var lite FÖR skrikig i Indy 2) OCH….en tanig Josh Brolin som storebrorsa! Hur kul är inte det då!? Lägg till Robert Davi och Joe Pantoliano som båda verkar skoja sig igenom filmen som luriga skurks med sin minst sagt märkliga skurkmamma (Anne Ramsey).

Det är äventyr, skattjakt, 80-talseffekter, lite sköna blinkningar åt Indiana Jones och bara sådär generellt skojigt att man köper det hela som en glad bagatell. I en tid då man vände sig till sådana som just Spielberg, och kanske en Chris Columbus, för att stöpa det hela i den speciella patenterade formen som gällde för Hollywoods ungdomsäventyr.

The Goonies blir också som ett kärt återseende från ett årtionde när filmtekniken inte badade i fullständig CGI och när det räckte alldeles perfekt med lagom skämmiga repliker, lite fartig salongsaction och en drös gott humör. Filmen skulle förmodligen aldrig ha gått att göra idag. Men det är ju också skitsamma, när man då och då kan återvända till dessa svunna tider!
Äventyrligt 80-tal i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Aug 14 2013

The Colony (2013)

Mixtra aldrig med vädret.
Inte ens i en framtid då tekniska verktyg ger möjlighet till detta. ”Som vanligt” är det växthuseffekten som ställt till det, och som vanligt tror sig the mankind ha hittat medel för att kunna manipulera klimatets makter.Men..man vet ju sedan gammalt; det går alltid åt skogen.
Som här.

I en ny sorts istid finns utspridda kolonier av människor som lever i underjordiska bunkrar där de lagrar förråd, odlar spannmål och växter, samlar på djur och försöker att inte gå varandra på nerverna. Allt i väntan på en bättre framtid då jorden förhoppningsvis ska kunna tina lite. Ryktet säger att det finns vissa hotspots här och där, men trots idogt scannande med elektroniska mojänger lyser jackpotten med sin frånvaro. Dessutom härjar sjukdomar i kolonin, och att bli sjuk på detta ställe är inget man vill önska sin värsta antagonist. Då väntar antingen en kula i pannan eller en dödsdömd vandring ut i ishelvetet.
Bara att välja, hur man än gör är man död.

Som om det inte vore nog har nu grannkolonin plötsligt upphört med sina regelbundna kontakter. Märkligt och olustigt. Klart det måste undersökas och ett searchparty sätts ihop med den rättrådige basen på kolonin, Briggs (Laurence Fishburne), i frontlinjen. Mödosam marsch i kylan väntar således.

Filmens första 20 sätter faktiskt upp något som känns både intressant och  engagerande. Vibbarna av Aliens och The Thing (valfri version) känns bakom hörnet, fast i positiv mening. Regissören, en Jeff Renfroe vet uppenbarligen hur sätta upp spelet på snabbast tid och dessutom gjuta in aningens lite (ok lite) själ i sina karaktärer.

Men det var början det.

När filmen vänder och andra halvan tar vid suckar jag bara trött och konstaterar att här fanns inget nytt under isstormen. Hur modigt hade det inte varit om historien tagit en annan väg istället för den vanliga effektstinna och förväntade med CGI-miljöer och vanvettiga möten i mörklagda kulvertar. Actiondelen är trist nog det sämsta med hela rullen. Finalen känns som ett hafsverk, som om Renfro (vilken dessutom plitat manus) inte vet riktigt vad han ska göra med sin story. Alternativt att han tappade lusten och den eventuella inspirationen.

vad kan dölja sig i mörkret tro..?
..ett bättre manus hade varit smutt.

Konstigt nog har Fishburne alltså tagit emot en lönecheck för det här. Han fick nog bra betalt. Inte nog med det, gamle sköne Pvt Hudson, Bill Paxton, hoppar in från vänster också och ger ett par minuters tjurighet i kombination med dumhet. Hjälten för dagen heter annars Sam och gestaltas av en Kevin Zegers (som tydligen lär vara hämtad från tv:s Gossip Girl…hrm..)

The Colony börjar lite försiktigt lovande. Lite feeling där kanske till och med under första halvtimmen, och filmen är allt uppe på godkänt. Sedan blir det mest skit och pannkaka och ett stilenligt nosedive.
Och i det här fallet känns det lite synd.

full star

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har också kikat på kusligheterna i kylan…kan hon ha tinat upp mer än jag inför den här historien…?

 

 

 

 

Aug 13 2013

The Lone Ranger (2013)

Förutom jobbfria dagar och allmänt softande, kan också semester innebära att man gör saker som inte förekommer i de normala förehavandena.
Som att gå på bio mitt på dagen till exempel.

Möjligen passar det sig också sådär särskilt bra att då välja en rulle ur den mer…lättsamma avdelningen.
Så sommarhjärnan inte behöver tänka alltför mycket där i det svala biomörkret. Inför dagens val var det naturligtvis också extra svårt att inte vara till viss del färgad av alla skriverier och recensioner som flödat förbi sedan premiären. Och det har ju verkligen delats ut ordentliga dagsedlar från höger och vänster i det här fallet. En sorts mild hatkampanj verkar ha bedrivits på allt från twitter via gammelpress till filmbloggar världen över, och rösterna har icke varit nådiga på något sätt.

Därför känner jag mig möjligen lite extra, förvånat, upprymd dryga två timmar senare när jag kliver ut i eftermiddagssolen och känner att här har det levererats precis vad jag ville ha!! Det som utmålats som en själlös mjölkko på sommardollars är istället en lättsam, lite dumrolig, stundtals skämmig, men FRISK skojaction! Faktum är att jag gör en pudel och plötsligt ställer mig helt oförstående till vad gnälleriet har handlat om. Vad finns det att hacka på här liksom? Egentligen.

Ok Jerry Bruckheimer återanvänder det gamla beprövade manuskonceptet med ”roliga” figurer och snygg tyngre action utan något större djup. Gore Verbinski vet ju sedan Pirates-tiden hur hantverket ska smällas upp och ihop, med lite ny färg och nya omständigheter. Det är western/äventyr och slapstick på en gång och jag kan banne mig inte känna att det skulle vara tråkigt på något sätt.

Med ett ursprung i en gammal radioföljetong som senare blev tv-serie var det kanske bara en tidsfråga innan ett sådant producentess som Bruckheimer skulle få för sig att blåsa liv i karaktärerna igen (när jag var liten i mitten på 70-talet fanns dessutom figurerna att köpa som actiondockor på leksaksaffären..jag hade skurken Butch och brorsan hade The Lone Ranger och hans häst!)

Mycket av hacket på Johnny Depp tycks ha handlat om att han här gjort en ny vända med Kapten Jack-figuren, men jag menar att så är det inte alls. Hans Tonto må möjligen rent fysiskt och i vissa minspel ha lite Sparrow-varning över sig, men överlag är han här mer återhållsam än vad man skulle kunna tro och det är mer de små gesterna som gäller. Flamsigheten och hurtigheten står då istället Armie Hammer för i rollen som hjälten John Reid. Utan att på något sätt störa dock. Det känns lite som att det är ju trots allt ”så det ska vara här”. Och med den vetskapen blir det ett absolut större nöje att skåda detta äventyrsspektakel. Depp är helt okej, Hammer är fartig, Tom Wilkinson gör en tvättäkta Wilkinson-gubbe på film och det hela toppas av att man slängt in William Fichtner som badass med tillhörande överjävligt utseende. Festligt säger jag.

kan tala med hästar – the western style

Ska man nu ta på sig lite av anmärkningshatten så får det bli i form av att filmen är lite för lång och hade tjänat ännu mer på lite tajtare manus, att genus-o-metern inte har speciellt många utslag (Ruth Wilson´s tappra försök i finalen möjligen blidkar liite) och den stundtals är förvånansvärt mörk (för att vara Disney-familjeunderhållning) i sitt berättande om konflikten mellan den amerikanska ursprungsbefolkningen och den förestående utvecklingen som leddes av framför allt slipade affärsfigurer med noll intresse av att bevara kulturen.

Nähä minsann, i övrigt slår jag här och nu ett slag för att dagens objekt fått oförtjänt med skäll. Det bästa har såklart Verbinski sparat till sist och bjuder på en final som verkligen går i mål med flaggan i topp. Och när hörde man senast overturen till Wilhelm Tell användas så finurligt på film?!

The Lone Ranger bjuder på pangpang, fartiga och snygga actiongrejer, dumroliga repliker, lustiga hästar, sköna westernmiljöer, rättrådiga hjältar och murriga badass på alla möjliga håll. Det känns liksom precis som att man får vad man räknat med från början. En riktig popcornsrulle med tillhörande bombastiskhet.
Orättvist utskälld.
Tycker jag.

full starfull starfull star

Aug 12 2013

Sommarklubben: Earthquake (1974)

Lika bra att fortsätta på katastrofspåret.
Dessutom, inte en sommar utan en gammal goding från det mustiga 70-talet!

Här tar vi oss från den amerikanska östkusten till västkusten och ser på hur Los Angeles får vad staden förtjänar (?) Oroligheter i jordskorpan upptäcks, en ambitiös assistent anar oråd och plitar ned en rapport…..som ingen av rang naturligtvis först vill ägna en sekund åt. Herregud, karln är ju bara en assistent!
Big mistake såklart, och snart får man minst sagt anledning att ta snubbens rapport på allvar.

I övrigt som vanligt i katastrofrullar från den här eran, ett koppel individer som alla ska presenteras med skälig scentid innan det är dags för den stora smällen. Här vimlar ett antal gamla bekantingar förbi som t.ex. Victoria Principal (i hiskelig frilla), en slimmad Richard Roundtree, Geneviéve Bujold, pappa-Cartwright Lorne Greene..samt George Kennedy som butter men godhjärtad polis (finns det något katastrofspektakel från det här årtiondet då han INTE var med!?)
I frontlinjen står dock den alltid lika buttre Charlton Heston som rättrådig ingenjör. På hemmafronten problem med frugan Ava Gardner (som märkligt nog dessutom ska föreställa dotter till Greene…man undrar stilla om Greene möjligen var runt 12 år när han blev pappa…?), men snart får han större problem att ta itu med.

När katastrofen väl kommer blir såklart inte nådigt på någon front. Plastmodellerna faller sönder, kameran skakar runt som i en torktumlare för att visualisera L.A´s undergång och människor springer som yra höns innan de träffas av diverse betongblock i frigolit. När sedan den stora Hollywood-dammen brister är det ingen hejd på effekterna The 70-tish Style. Och möjligen är det just det som gör den så charmig i sammanhanget. Här finns ingen topnotch CGI att luta sig mot, inga läckra backdrops ditfixade med greenscreens. 70-talets modellmakare måste ha haft julafton här när ordern de fick var att förstöra downtown Los Angeles på ett så dramatiskt sätt de bara kunde.

Earthquake ser naturligtvis rätt tafflig ut i dag. Skådisinsatserna är tidstypiskt rejält dramatiska med galet överspel på de flesta. Här är det inte snack om de små gesternas arena. Men skit samma egentligen. Underhållningsvärdet är ändå sådär härligt trevligt och engagerande med alla karaktärer. Även om möjligen Heston här går på ovanligt mycket tomgång. Se den i skenet av tidsperioden den kommer ifrån och det blir ganska trivsamt. Faktiskt.
Skakigt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Aug 10 2013

Sommarklubben: Daylight (1996)

Klart man petar in en katastrofrulle i sommarnatten.
Minst ett drama där eländes elände utspelas är ju ALLTID gångbart när årets sommar ska avnjutas. Och, det finns ju rätt mycket äldre material att ta av om man säger så.

Här är det möjligen i lite mindre skala, men ändock synnerligen prekärt.
Att ta sig via tunnel in och ut i New York ter sig uppenbarligen very risky (hade jag vetat det när jag själv åkte där för eoner av tid sedan…då vete i fan…), speciellt när olyckan är framme och stänger in ett par olyckliga satar under ton av betong, grus och annat bråte. För att inte tala om de hotande vattenmassorna som trycker på.

Men, fear not ty dagens hjälte…ex-räddningsledaren Kit Latura (Sylvester Stallone) är i faggorna är tydligen den ENDA i sällskapet som vet hur situationen ska behandlas. Vilket han också gör medelst lite äkta Sly-manér.
Det är story enligt mall, förväntade turomgångar i ordningen birollsinnehavarna plockas ur handlingen. Men hell, det är också rätt underhållande och ganska trivsamt actiondrama fram till den förväntade upplösningen. Stallone kör ändå ett rätt återhållsam stil här och framstår mest som gemytliga snubben…som dessutom lyckas flörta in sig hos helylletjejen Amy Brenneman.

Daylight har förvisso ett par år på nacken,och det var ett bra tag sedan jag såg den senast. Men den håller fint. Gott gry i Stallone och man liksom sväljer de flesta flosklerna som dyker upp med jämna mellanrum. Bäst är ändå när dumkaxige Viggo Mortensen gapar efter för mycket. Han skulle lyssnat på förnuftige Sly.
Instängt i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jul 30 2013

Sommarklubben: Gladiator (2000)

”At my signal, unleash hell….!”

Jamen det är väl klart att det är en maffig line, även 13 år senare!
Framför allt är Ridley ”tjurgubben” Scott´s epos en magnifikt engagerande berättelse om en mans kamp för upprättelse och egen rättvisa. Fortfarande går det alldeles utmärkt att tjusas av den imponerande cgi-scenografin, den bombastiska musiken och det oerhört färgrika persongalleriet. Dessutom är fotot uppe där bland de snyggare alstren på en top notch-lista. Givetvis än bättre blir det i dagens Blu Ray-upplevelse.

Bryt ned historien i bitar, och visst är det egentligen en simpel story som berättas. Men som vanligt kan Scott konsten att klä sina alster i oerhört snygga kostymer, och dessutom göra dem synnerligen sevärda. Ibland med mer eller mindre engagemang kan jag förstås tycka. Här känns regissören dock på tårna fullt ut med historien om den romerske generalen som förlorar både familj, ära och jobbet…för att snart som slav bli den mest framgångsrika gladiator det ståtliga Rom skådat på eoner av tid.

Russell Crowe känns såklart klockren som hämnaren Maximus…men showen stjäls ändå alltid vid varje tillfälle man ser rullen av Joaquin Phoenix som dåren Commodus, den nytillträdde kejsaren över imperiet. Nästan en njutning faktiskt att se hans hittepågalenskaper.

Gladiator håller fortfarande stenhårt som maffigt äventyrsdrama. Långt, imponerande och med en setting i hela tonen som känns länge efter att eftertexterna gått i mål.
Hämnd och Heder i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Jul 26 2013

World War Z (2013)

Uppskriven. Nedskriven. Omskriven.
Typ.

Senvåren och starten på sommaren 2013 handlade mycket om zombiekatastrof tillverkad av dyra dollars och Bradan Pitt både som leading man och i producentstolen. Som vanligt var jag inte först på bollen, men inte troligen inte sist heller. Nu har Marc Forsters skapelse så äntligen skådats och omdöme kan avrapporteras.

Plötsligt en dag, efter illavarslande förtexter, är så katastrofen en faktum. Helt vanliga människor går apebananas och beter sig likt insekter på stereoider. Det gäller med andra ord att kuta för livet. Vilket Pitt´s Gerry Lane med familj gör. Nu är inte Gerry vilken Gerry som helst, utan en sorts tidigare utredare hos FN…vilket gör att han enligt standardmanusingrediens får lite VIP-behandling när det handlar om evakuering (nog hade det varit liiite intressant att se hur en ”vanlig” familj hade försökt klara sig under filmens första intensiva minutrar…?).
Snart är både Bradan och resten av familjen i tillfällig säkerhet och dagens man behövs nu för att försöka hjälpa till att lösa mysteriet om varifrån smittan egentligen kommer.

Jag har sedan Quantum of Solace haft lite surmulna blickar mot Marc Forster, då han i mina ögon försökte sig på att göra en Bondfilm som plötsligt skulle vara djup och lite svårare. Dessutom blev den nästan tröttsamt tråkig. Förhandsrapporter pratar dock här om att Forster har snäppat upp sig och släppt på värsta prettostilen, och till min förtjusning inser jag snabbt att så också är fallet. Nu verkar regissören ha gjort en tvärvändning och sätter snabb action blandat med stilenlig cgi i centrum. Passager med nödvändig dialog för att föra storyn framåt finns såklart, men känslan är att foket ska ligga på de snabba händelserna.

I mina ögon består filmen av tre stora partier, den snabba och olustiga början då tonen sätts och Forster tillsammans med sina skådisar kramar ut finfina scener. Sedan har vi sekvenser i Jerusalem som verkligen är MAFFIGA då cgi-avdelning får jobba..liksom Bradan. Läckert och actionstänkande. Och så finalen, den mera low-key-aktiga då actionadrenalinet ersätts med thrillerkänslan. Spänningen tajtas till samtidigt som tempot går ned. Mycket effektfullt.

Jag läser mig också till att man valde att spela in ett helt nytt slut.
Från början landade Pitt istället i Moskva där han snabbt anslöt sig till det militära och hjälpte till att wacka zombies så blodet strittade åt alla håll. Någonstans längs vägen var det uppenbarligen någon som dock tänkte till en gång till och snabbt ändrades storyn. Något som (naturligtvis) de främsta diehard-fansen till zombiegenren protesterat över..då faktiskt förekomsten av blod och gore i dagens rulle är minimal (uppenbarligen har man också satsat på lägre åldergräns i salongerna).
Själv gillar jag finalen tokmycket, kombon av action och mer drama mot slutet ligger perfekt.

– ”Kofoten..? Äsch..du vet…lite röj med grabbarna bara sådär….”

Skådisarna dårå? Tja, återigen gillar jag vad Brad Pitt serverar. Liksom Tompa C lider man inte alls speciellt mycket av att se Brads förehavanden på film. Under den manusstyrda ytan går det att ana att Pitt ändå har rätt mycket skådespeleri i sig. Dagens rulle är ju inte bland årets djupaste, och då blir också förutsättningarna därefter. Hans familj i storyn gör vad de kan med sina minutrar, men fokus ligger hela tiden på Pitt och dennes förestående äventyr vilket gör att man inte känner sådär jättemycket inför familjebanden som man kanske förväntas. Men nog hade duktiga Mireille Enos som frun Karin förtjänat lite mer tid i storyn?

World War Z infriar vad den utger sig för att vara. En actionrulle där inpumpade miljoner ser till att det knappast blir tråkigt på vägen mot finalen. Forster kan känna sig nöjd. Pitt kan känna sig nöjd. Producenterna kan känna sig nöjda. Jag känner mig nöjd.
Sedan får man väl helt enkelt ge fan i att fundera över logiska detaljer som tex valet av placering av telefoner i forskningslaboratorier.

full starfull starfull star

Jul 24 2013

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Jul 22 2013

Cottage Country (2013)

Kontorsslaven Todd (Tyler Labine) har en plan. Äntligen ska han fria till flickvännen Cammie (Malin Åkerman). Glömma vardagens bekymmer och bara tänka behagliga tankar under en hel vecka i romantikens tecken. Vad passar väl bättre än att genomföra planen i den familjeägda sommarstugan som ligger avsides vid den vackra sjön…?

Synd då bara att Todds slackige och osympatiske bror Sal plötsligt dyker upp med sin minst sagt skumma europeiska flickvän Masha. Veckan hotar att bli en katastrof och Cammie, som redan luskat ut vad Todd har för planer på bröllopsfronten, börjar visa bossiga tendenser som den snälle Todd inte alls trodde fanns. Sal och Masha måste bort från huset, men hur? En minst sagt felplacerad yxa (!) i Sals hals under ett bråk bröderna mellan löser detta problem, men öppnar samtidigt dörren till en serie händelser så bäst kan beskrivas som…eh…lätt obehagligt underhållande.

Det som börjar som vilken amerikansk romantisk komedi som helst, övergår ganska snart i ett betydligt mörkare drama med synnerligen svart humor..vilket gör den här filmen till en av de mer udda jag sett i år. Och detta i positiv mening.
Todd och Cammie hamnar i en spiral som knappast är av godo, där mindre smickrande delar av deras egen personlighet plötsligt lyser igenom.

det börjar i alla fall lite lagom romantiskt..

Det blir en sorts bisarr utveckling av en historia som ibland känns som en galen mix av slashergenren med ett stänk av spring-i-dörrar-komik. Allt dock med en svärta som gör att skrattet på något sätt fastnar lite på vägen ut. Viss cred till dagens två huvudrollsinnehavare, Tyler Labine och Malin Åkerman, måste utdelas. Labine perfekt som den genomhygglige Todd vars prövningar hotar hans förstånd ju längre den här svarta historien löper på. Åkerman, som jag brukar tjata om bara dyker upp som sidekicks i romantiska lättviktare, gör kanske här ett sorts ”lustmord” på sina egna karaktärer hon brukar gestalta. Synnerligen underhållande på det där sättet man inte riktigt vill erkänna för sig själv som tittare.

Cottage Country blir en märklig upplevelse. En rulle som mixar genrer på det mest udda sätt. Resultatet blir dock förvånansvärt underhållande där humorn får samsas med både nyfikenheten och obehaget hos den som tittar. I alla fall hos mig.
Oväntat bra.

full starfull starfull star

Jul 16 2013

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989) (IGEN!!!)

berniesMen HAHA. Och HEHE!
Trodde ni verkligen att den här inte skulle dyka upp även i år?
Seriöst?

Vissa har sina åsikter om hur en sommarsemester bör bedrivas.
Vissa ska ha sitt vanliga solställe.
Sitt vanliga sommarvin.
Sina vanliga sommarutflykter.
Sina vanliga smaker på glassen…på filten som ligger på den vanliga platsen på stranden.

Jag vill ha min vanliga sommarfilm. Varje sommar. Varje semester. Som ett kärt återseende rakt ned i lågvattenhumorträsket.

Som jag älskar den här. Helt galet när man tänker efter.
Storyn är tunnare än ett After Eight papper. Skit samma.
Humorn.
Den usla och underbara.
Och… det lustiga att det känns som att liksom hela sommarn och alla dess känslor finns med här i någon form.

Länge leve Bernie är naturligtvis inget för den som jagar kvalité och god smak.
Men ändå är den för jäkla härlig.
Den som är hugad kan läsa mer här…
Sommarfilm!
Slapstick i sommarnatten!

Jul 12 2013

Bullet to the Head (2012)

Klart att grab…gubben fortfarande ser bra ut.
Oförskämt fräsch ut faktiskt. Just här. Borta är det botox-liknande sävliga tillstånd han presenterade i The Expendables.

Och i gammal fin (på modet) 80-talsanda visar Stallone att han fortfarande är att räkna med när actiondollars ska räknas in. Liksom Arnie och i viss mån Willis vägrar Stallones aura att börja blekna. Det ÄR något visst över de här gamla uvarna.

I dagens hittepåäventyr joinas Stallone av en annan gammal 80-talsveteran, regissören Walter Hill minsann. Hill var dock inte förstavalet på regissörsposten, läser jag mig till, och när han kom in på banan var det möjligen någon kostymproducent som kanske tyckte att Hill kunde upprepa buddy-konceptet han en gång i tiden kört i 48 timmar. Funkar dock sådär kan jag meddela, trots Stallones idoga försök till sträv komik och sedvanligt käbblande om ditten och datten med påtvingad ”partner”.

James ”Bobo” Bonomo (Stallone) jobbar som hitman i New Orleans. Ett utfört jobb får fatala konsekvenser när Bobos hitmanpolare dödas vid betalningstillfället och han själv undkommer med ren tur. Någon vill sopa igen spåren och Bobo börjar nysta i en härva som snart kommer att leda in honom på samma kurs som snuten Kwon, utsänd från Washington för att snoka i samma fall, befinner sig på.
Och vore det nu inte smutt om manuset såg till att de måste jobba ihop för att hitta de lömska krafter bakom allt dubbelspel?

Hill har enligt gammal god rutin bra koll på action- och blodstänket. Inget fel på actionbitarna för de som väntar sig gammal god Stalloneröj. Han väser sina repliker och spänner musklerna. Sämre ställt är det med den påtvingade kollegan Kwon (Sung Kang) som hotar att sänka hela historien med sitt träiga skådespel. Man undrar hur manusnissarna tänkte här? Varför i hela friden stoppa in en sådan okarismatisk snubbe som sidekick?
Ville man möjligen inte ta bort för mycket stjärnglans från Sly?

Slater råkade i fel ögonblick nämna något om Slys ålder

I övrigt en något luddig story och lätt slingrig väg fram till eftertexterna. På pluskontot dock att Stallone och Hill levererar snyggt underhållningsvåld, Christian Slater tillåts dyka upp i en liten roll, Jason Momoa, nye Conan ni vet, passar smutt som hänsynslös hencheman med sataniskt leende…och att tempot för det mesta är gott. Här handlar det om action i första hand. Hill kompromissar inte.

Bullet to the Head hade varit en tvättäkta B-rulle, kanske till och C-rulle, om inte Stallone eller Hill varit med på skutan. Nu kläs den i snyggare outfit än vad den egentligen förtjänar. Jämför man med Arnies comebackrulle vinner den poäng på ett rakare manus och färgstarkare biroller.
Men visst finns det fortfarande plats för gubbsen!

full starfull star