Jul 11 2013

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Jul 6 2013

Coming up: the ultimate summer edition!

Se där ja!
Nu tar Flmr ytterligare ett steg och vips blev bloggen en semesterblogg!
Wohoo!

Men vaddå? Innebär detta att det stängs för semestern nu?
Nej då. Icke. Flmr håller öppet, vi har ju Sommarklubben i full gång gubevars!

Däremot KAN det bli lite mindre frekvens på inläggen när softandet, grillandet, badandet (?), upplevandet och HELA den somriga känslan ska få sitt.
Räkna dock med att Flmr kommer klämma en och annan rulle under de kommande 5 veckorna (yes, 5 veckors off!!).

Och som sagt, Sommarklubben rullar ju på stadigt hela säsongen!

Nu är det äntligen semester!

 

 

Jul 5 2013

Sommarklubben: Stand by Me (1986)

Det är något speciellt ändå med Stephen King och hans lite mer stillsammare berättelser, främst novellerna. Som att han lyckas fånga en sån där trivsam, varm och kännande känsla. Ska man sedan ge sig på att göra film av de här berättelserna krävs det ju nästan en regissör av samma stuk. Som vet hur att ta vara på det som berättelsen vill förmedla. Kanske som Rob Reiner.

Det här är en film jag inte såg igår precis, men alltid haft i bakhuvudet att återuppleva vid väl valt tillfälle. Som i en Sommarklubb!

In i arkivet bara och på med rullen. 10 minuter in i handlingen, ja kanske tidigare, vet jag varför jag gillade den så mycket från allra första början. Värmen, dramat och den underliggande sorgsenheten hos alla inblandade som ligger där under ytan och tillåts komma fram vid enstaka tillfällen. Visualiserat med säker hand av en filmgubbe som verkligen bryr sig om resultatet.

Sommaren 1959 bestämmer sig vännerna Gordie, Teddy, Chris och Vern att göra en walkabout för att skåda ett lik. En ung grabb sägs ligga döda ute i vildmarken ett antal kilometer från den lilla staden Castle Rock. De fyra kompisarna ser det som en spännande utflykt och hoppas på lite äventyr längs vägen. Världen är än så länge hemstaden, men vem vet vad som väntar runt hörnet?

Vad det också blir är en sorts liten själavandring för dem alla, då detta kommer att bli den sista gången de gör något större tillsammans innan skolan och framtiden kommer att skilja dem åt. De befinner sig mitt i brytningstiden mellan liten grabb och äldre pojke. När börjar allvaret och när tvingas man släppa det sorglösa? Reiner fångar den där känslan rätt så fint när han låter grabbarna liksom ta hand om varandra längs vägen.

Storartat charmigt skådespel av 80-talsnamn som River Phoenix, Wil Wheaton, Jerry O´Connell och Corey Feldman. Alla, utom bortgångne Phoenix, idag etablerade skådisar. Här fick de vara grabbar på gränsen till tonåringar i ett femtiotal som fångar stilen förträffligt. Att rullen sedan är försedd med ett attans fint soundtrack är ju bara bonus. Richard Dreyfuss hoppar in i en minroll som Gordie i vuxen ålder, den som står för berättandet i filmen och minns det här udda äventyret. En ung kaxig Kiefer Sutherland dyker också upp och gör livet surt för kompisarna. Och…en story som dessutom sportar en tanig John Cusack i en minroll kan väl inte vara fel?!

Stand by Me är finfin rulle om känslor, sorg och konsten att växa upp, att kanske inte känna stöd hemifrån…eller att uppleva känslan att sitta fast i förutfattade samhällsroller. Lägg till detta lite humor, lite äventyr och en myspyskänsla. Sedan kan man gå och lägga sig varm i kroppen och med ett leende.
Vänskap i sommarnatten.  

full starfull starfull star

Jul 4 2013

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Jul 3 2013

Filmspanarna: Kvinnlighet

Förra månadens filmspaning fokuserade på begreppet manlighet i filmsammanhang, och då är det väl naturligtvis inte mer än rätt att vi nu vänder blickarna mot det täcka könet. Dagens Flmr fokar alltså på Kvinnlighet i Filmvärlden. Vad innebär DET nu då? Och kanske framför allt; hur används det och har använts inom filmen? Vad hittar vi egentligen på detta begrepp? Och hur luras man det när det gäller att försätta oss (manliga?) åskådare i speciella sinnesstämningar..?

Vi kan ju börja med att konstatera att filmvärlden generellt sett  inte har varit speciell hygglig mot er kvinnor (faktiskt). Om männen sedan filmhistoriens början oftast framställts som tuffa hjältar, fixar-filurer och  coola snubbar som kan det mesta…har tjejerna på film ofta fått hålla sig i bakgrunden, stundtals  hjälplösa och trånande efter den tuffe hjälten. Inte sällan en damsel in distress som ger hjälten den slutgiltiga kyssen som bevis på att han vunnit hennes åtrå, hjärta och beundran.

Ni fattar ju att jag skulle kunna brodera ut denna spaning till flera tusen tecken, det finns oerhört mycket att säga om tillståndet inom film, både historiskt och i nutiden, om det här med manlighet och kvinnlighet. Och hur vi alla framställs och behandlas i detta media. Nu ska vi ju dock tänka på att det är sommar och att det ska hållas lite kort och kanske lite lättsamt. Här istället då en liten titt i backspegeln på vad filmen producerat för smakprov på kvinnlighet, ett ämne att ganska såklart fördjupa sig i och diskutera vidare när tillfälle ges..

lite smink på Sandra = fix!

När Hollywood år 2000 ville göra actionkomedi i Miss Secret Agent som utspelades i kretsen kring skönhetstävlingar verkade idéernas idé vara att anställa Sandra Bullock som filmens ytterst manhaftiga FBI-agent, förse henne med ett stentufft maskulint sätt och sätta på henne långbyxor. Långbyxor! Det ultimata beviset på att här inte skulle anas ett uns av kvinnlighet.

För se, snart sker ju en förvandling där Bullock går från buttert avig till klänningsförsedd skönhet…och vips åkte det på lite smink av bara farten! Ett sanslöst knasigt exempel på vad filmfabriken kan ta till för knep, att spela på de klyschiga fördomarna.

lockande…men lurigt..

Om vi backar bandet en aning och hamnar någonstans i mitten av 40-talet och framåt, syns en annan trend; snubbar som Bogart stötte inte sällan på sköna damer med kurvor, lockande hårsvall, putande läppar och slanka åtsmitande klänningar. Kvinnor som lockade männens åtrå att möjligen begå ett och annat misstag. Mindre bra i de fall då den kvinnliga karaktären också var riktigt skum och spelade i skurkarnas lag. Tydliga exempel på dessa situationer är filmer som The Big Sleep 1948 eller varför inte Kvinna utan samvete 1944. Kvinnligheten som honeytrap. Till och med Hitchcock lät ju James Stewart falla för kvinnligheten när Kim Novak förvred huvudet och förståndet på Jimmy-boy i Vertigo 1958. Just i noirfilmerna verkade en sorts ny typ av kvinnlighet uppstå; den mystiska, vackra och ofta problemfyllda karaktären som man gjorde bäst i att hålla sig ifrån om man var snubbe. Hur snygg hon är var.

varför så mystisk Sharon?

En annan snygging, Sharon Stone, bytte ställning i stolen och korsade benen i Basic Instinct 1992 och vips hade den filmen sålt in sig själv. Stone som skum, lockande kvinna med dunkelt förflutet satte stackars Michael Douglas på hårda prov när han fullständigt lurades upp på läktaren av den galna dos med kvinnlighet som han råkade ut för. Just Douglas tycks ha haft speciellt otur med denna variant av kvinnlighet: den frestande men nog så farliga..eller vad sägs om kvinnorna i Fatal Attraction 1987 och Skamgrepp 1994. Snygga, lockande, förföriska och fullständigt galna! Ett nytt begrepp i Hollywood från 80-talets slut och en bra bit in på 90-talet: den vrålsnygga kvinnan med alla rätt i form av former, kläder och utseende…men med en mental härdsmälta som gjorde henne livsfarlig för de ”stackars” män (kanske mest Michael Douglas nu då) som kom i deras väg. Hotade kvinnan mannens ställning i samhället? Hrm..kanske bäst att inte fördjupa sig för mycket vad de filmernas manusförfattare egentligen hade råkat ut för…eller ville påstå…

Gwyneth perfekt val för nya typen av kvinnlighet..?

I mitten på 90-talet svängde så pendeln lite igen. Borta var den ”farliga” och ”hotande” kvinnligheten. Nu blev kvinnorna plötsligt romantiskt åtråvärda. In med stora vida klänningar och personligheter som andades längtan, åtrå men hela tiden med förnuftet som ledstjärna. Filmer som Emma 1996, Förnuft och Känsla 1995 och Stolthet och Fördom 2005. Jane Austen var plötsligt ett namn på allas läppar. Kvinnligheten blev mjuk och fin. Inte hård och farligt lockande…även om viss lust kunde smygas in under de där fina klänningarna…här togs hänsyn till kvinnans medvetande och sätt att få vara en stark individ…men ändå alltid med en visuell bild av kvinnligheten som det mjuka och ibland nästan löjligt väna.

Möjligen tog en film som Bridesmaids 2011 lite udden av hela den gamla synen på hur kvinnlighet har framställts på film, när det visade sig att även tjejer minsann kunde spy ned sig, skita i handfatet och bete sig allmänt vidrigt. Märkligt nog tyckte man som tittare att det här minsann var lite skönt gränsöverskridande i karaktärsutbudet från Hollywood. Skäms på mig dock! Varför skulle inte kvinnor kunna utföra dessa galenskaper…precis som männen gör! Ett exempel på hur vi som tittare också genom åren vaggats in i dessa olika roller av karaktärer och synen på manlighet vs kvinnlighet..?

styr upp problemen utan snack!

Och hur är det egentligen med kvinnligheten på hjältesidan? Är Sigourney Weaver i Alien-filmerna svaret på kvinnlighet i kombo med tuffhet som sätter grabbsen på plats och minsann kan hantera både kommentarer och badass, vare sig de är manliga eller utomjordiska? Kan Angelina utmana med sina prestationer i Tomb Raider-serien? Eller coola Linda Hamilton i Terminator?

affischen säger ju allt…typ.

Som ni märker har begreppet kvinnlighet tagit en herrans massa vägar genom filmhistorien. Vinklarna har varit många och inte sällan spelat på de gamla unkna föreställningarna om vad som är kvinnligt och manligt. Gör man idag en sorts sammanställning över filmer som pumpas ut, företrädesvis, från Hollywood är jag ganska övertygad om att majoriteten av rullarna fokar på en manlig huvudperson och där han backas upp/”drabbas” av en rollfigur som kommer från något av alla de olika fack vi nu kan stoppa in kvinnligheten i.

Och då har jag ju inte ens snuddat vid filmens stora svarta får..skräckfilmen. DÄR finns mycket att rätta till, för vilka är det idag som springer runt med uppknäppta blusar i minimala shorts….? Skräck och Sex.
Top notch in a man´s world.

När man ser det på ovanstående vis känns det både skrämmande och sorgligt. Faktiskt. Det finns murar att riva anno 2013. Eller är det specifikt för just det kommersiella Hollywood? I Sverige kanske vi ändå går en ny tid till mötes då det dyker upp t.ex. kvinnliga svenska regissörer och manusförfattare som vill berätta historier på sina villkor…?

Självklart lyfter jag på hatten för dessa nya vindar, men konstaterar också att gamla invanda mönster går i cykler och då och då kommer upp till ytan igen. Traditionens makt verkar vara stor framför kameran. Hur upplysta vi än må vara.

Manlighet och Kvinnlighet på film.
Ett fascinerande (och oroande) ämne.

I väntan på nya insikter bjuder jag er nu att raskt hoppa över till vad de andra filmspanarna i bloggvärlden valt att skriva om när det gäller dagens ämne…

 

Jul 2 2013

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Jul 1 2013

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

Jun 28 2013

Sommarklubben: Kampen om elden (1981)

Att klura ut en lista för kandidater till en Sommarklubb kan vara riktigt nostalgiframkallande ibland. Och gör dessutom att man kan få gå långt in i sitt arkiv för att gräva fram godbitarna.

Idag ända tillbaka till 1981, för att ta del av en historia som går ääännu längre tillbaka i tiden. Drygt 80 000 år eller så. Regissören Jean-Jacques Annaud´s märkliga äventyr/drama har fortfarande en viss lyster över sig. En gång i tiden omtalad och annorlunda visuellt presenterat.

Människans första kontakt med elden, utan att fatta hur man gjorde upp den. Eller som det sägs i inledningens förtexter; den som kontrollerade elden kontrollerade livet. Det som vi idag tar så givet ställs plötsligt i en helt annan dager när man tar del av huvudfigurernas strävan efter det nästan mytiska elementet. Vid filmens början kärvar det till sig ordentligt för en liten grupp Homo-sapiens då elden slocknar efter ett våldsamt möte med ett gäng illasinnade Neanderthalare (som mest ser ut som ett gäng lusiga gorillor på rymmen från År 2001..) Goda råd är nu dyra, och tre medlemmar ur stammen sänds ut med uppdraget att helt enkelt hitta en eld någonstans och föra tillbaka den till stammen.

Fransosregissören visade också hur lätt som helst att det går alldeles utmärkt att berätta en historia utan talad dialog. Låt vara att det här förekommer en herrans massa läten, gruffanden och stönanden istället. Men det funkar. Historien, som är rätt rak och ganska enkel, engagerar tack vare de fantastiska rollprestationerna. Everett McGill, Rae Dawn Chong och sköningen Ron Perlman är ett par av de som hittas under maskeringarna till dessa invånare i civilisationens gryning. För övrigt lebemannen Perlman´s filmdebut. Inte illa.

Annoud satsar på realism till tusen, det är karga landskap, rörelsekoreografi som motsvarar precis gränsen mellan människa och apa, naket, sexlustar som utförs utan att det för en sekund skulle kunna anses vara en sexscen. Våra ”hjältar” möter både de ena och de andra märkliga mänskliga individer på sin resa. Vissa mer utvecklade än andra. Det blir som en fantasifull liten historielektion då Annoud bara snuddar vid små detaljer och händelser som senare kommer att forma människans utveckling. Är man på det humöret känns det nästan lite svindlande och fascinerande att här uppleva ett sorts uppvaknande hos våra figurer när det gäller känslor, kärlek och att styra sina handlingar med ett eget tänk där inte bara drifter och instinkt bestämmer.

Viss humor saknas heller inte, scenerna där skrattets smittande upptäcks är nästan lite fåniga, men ändå förnöjsamt roliga. Att tillvaron också var våldsam och snabbt kunde ända en varelses liv får vi också prov på. Mustiga drabbningar mellan de olika mänskliga raserna genomförs i huvudsak med rop, vrål och ett kroppsspråk som inte så lite påminner om apornas på Kolmårdens Djurpark. Inget nytt naturligtvis, men ändå lite fascinerande att se så pass detaljrikt utfört.

Kampen om elden håller fortfarande. Lägg därtill att filmen inte i en enda filmruta innehåller någon datorgenerad effekt eller tillägg. Allt som vi ser är filmat live framför kameran på synnerligen väl valda platser som får representera vår värld som den såg ut en gång i tiden. Ett trevligt återseende för en annan, och för dig som ännu inte sett denna lilla pärla väntar en märklig upplevelse.
Värme i sommarnatten.

full starfull starfull star

Jun 26 2013

Dark Tide (2012)

Sommaren är här, och med den badsäsongen!
Naturligtvis tarvar en sådan årstid sin beskärda del av vattenskräckisar, eller som vi också säger..farliga djur i mörka vatten.
Givet inslag i semestertider…jaså inte?

Så värst mycket skräckis blir det dock inte av dagens karamell. Mer ett sorts drama med synnerligen oroande komplement i det blöta elementet. En film som jag på förhand mer eller mindre avfärdat som träskigt trams.
Men se vad jag ändå bedrog mig lite grann. Faktiskt.

Rullen har (såklart) inte inhöstat några större stjärnor i snacket runt vår blå boll. Ett objekt att studera bara lite därför alltså. Här sportar Halle Berry moderiktig bikini under våtdräkten när hon blir marinbiologen Kate som utanför den sydafrikanska kusten är ett ess på att simma med vithajar. Jepp, rejäla bjässar dessutom. Enligt historien nästan den enda personen i sitt slag faktiskt. Här ska i filmens början göras undervattensdokumentär som visar Kates färdigheter, men som på ett beställt tecken i manuset går någonting åt skogen och det hela tar en ände med förskräckelse och dödlig utgång för en av Kates kollegor. Så pass att hon tvärt slutar att simma med hajarna faktiskt. (MEN, vi vet ju….VI VET JU!!)

Ett år senare vill burdus affärsman med tonårsson betala ohemult med pengar för att Kate ska ta med dem på utflykt till hajvatten och leda ett gemensamt dyk så kostymnissen ska få känna adrenalinet pumpa. Kate vägrar, ex-mannen Jeff som fixat mötet, och dessutom passande nog är undervattensfotograf, övertalar och vips är sällskapet på väg ut i båten Orc…flåt..Volante. Hade de bara vetat vad som väntar hade de naturligtvis spelat minigolf och tagit en glass istället.

Det bästa med den här filmen är det vrålsnygga sättet den är fotad på. Riktigt classy faktiskt. Och hur själva hajscenerna är gjorda. Fråga mig inte vilket som eventuellt är CGI:at in i filmen, för det är jäkligt bra presenterat i bild. Någonstans har jag ju ändå lite svårt att tro att Halle Berry på allvar simmade med de här hajarna live framför kameran. Eller..?

Det sämsta med filmen är att den segar sig ordentligt i mittpartiet. Det händer helt enkelt nästan ingenting förutom att båten tuffar på, den skrävlige affärsgubben är taskig mot sin son, trogne besättningsmannen Tommy (gissa hans öde…) drar ett par snuskiga skämt och Kate försöker tillsammans med Jeff (Olivier Martinez) köra med ett slags rebound på förhållandet. Eller inte, svårt att veta säkert då de hojtar och gormar på varandra för att i nästa sekund krama varandra förlåtande. Alla klyschor på en gång alltså.

nästan som gamla Spielbergtider…nästan.

Normalt sett har jag lite svårt för Halle Berry, förtjänar hon egentligen den stjärnstatus hon tycks ha? Monsters Ball var en sak, men hjärnsläppet med Catwoman är svårt att förlåta. Dessvärre. Här känns hon väl ok ändå. Det går att köpa hennes rollfigur, och hon SKULLE nog kunna tas för en marinbiolog. Kanske.

Den fysiska spelmiljön är naturligtvis begränsad större delen av filmen då den utspelas ombord på båten, och om man kan gnälla på historien och skådisarnas trovärdighet kan man inte göra detsamma på regissören John Stockwell´s sätt att komponera bilderna. Det är snygg klippning och utnyttjande av finurliga vinklar ombord det trånga utrymmet.
Som ni hör imponerar det tekniska hantverket mer på mig än själva historien.

Den som letar en traditionell vattenskräckis med hajar här kan bli lite besviken. Hajarna är mer med som luriga biroller, skugglika hot, men får naturligtvis sina beskärda sekunder av fokus när det väl hettar till. Kanske är det ändå den mest realistiska hajfilm man sett på ett tag?

Dark Tide är inget du behöver lägga på minnet. Rent storymässigt en rätt klyschig rulle med den mentalt sargade hjältinnan som måste övervinna sina demoner för att kunna gå vidare. Vi har sett´et förut. Därmed inte sagt att det är dåligt här.
Men bäst är fotot!

full starfull star

Jun 25 2013

Röjar-Ralf (2012)

Jag var alltid en Pac-Man-kille.
Eller Space Invaders-snubbe.
Jisses vad mycket nöje man hade en gång i tiden, då när tv-spelen inte var så…eh…avancerade och det fanns en och annan arkadhall att testa lyckan i. Inte minst på Gröna Lund och Liseberg!

När nu Disney sätter fingret på just tv-spel och dess världar och tar sig an storyn om den store väldige Ralf (eller Ralph), ond figur i det lätt ålderstigna men ack så populära spelet ”Fix it Felix!” (rippen på Super-Mario och Donkey Kong!), blir det  kul för både äldre och yngre publik.

Grejen är att Ralf är trött på att vara elaking, han vill bli uppskattad och hejad på. Som hans motståndare Felix i spelet. Dessutom får Felix alltid medalj. I Ralfs värld är höjden av uppskattning en medalj. Så varför skulle inte han också kunna få en? När han får höra att man möjligen kan få medalj i andra spelvärldar återstår bara att sonika lämna sin egen värld och utforska de andra!

Storyn leker underfundigt med att spelvärldens alla olika karaktärer och figurer kan röra sig fritt mellan maskinerna i spelhallen. Det enda man inte får göra är att dö i en annan spelvärld, då kommer man aldrig tillbaka igen. När så Ralf till slut hamnar i den märkliga ”Sugar Rush”-spelvärlden och möter den lilla flickan/viruset Vanellope börjar en märklig vänskap och ett äventyr som dock i värsta fall hotar att utplåna hela maskinparken i spelhallen!
Läge att bli hjälte fast man är bad guy alltså!

Givetvis fullständigt apsnyggt när Disney Animation Studios sätter den sidan till, de olika spelvärldarna är läckra och inte sällan snygga kopior på sådana vi hört talas om genom åren. Just greppet i manuset att leka med tanken att figurerna har ett annat liv när spelhallen stängts för dagen är helkul. Att se Ralf gå på terapimöten ihop med andra elakingar från allehanda tv-spel är bara för härligt…är det inte Bowser jag ser sitta där borta på stolen…?

”Som vanligt” vinklas (numera) historien lika mycket mot oss vuxna som målgruppen 2000-talets kids. Disneys saltiga moral finns naturligtvis allestädes närvarande i vilken produktion de än åstadkommer, men vägen dit går i dagens äventyr via både nostalgiskt roande humor och lite tuffare slapstick. Till och med de mörkare bitarna blir rejält dramatiska och kan möjligen få mindre knattar och knattor att sätta värsta skrattet i halsen. Överlag är det dock naturligtvis positiva tankar från Disneyfabriken! Fattas bara annars!

En top notch animerad skapelse flyger ju också bara så högt som röstresurserna kan bära den. Numera är det ju så. Faktiskt. På andra sidan Atlanten har man självklart fattat detta sedan länge, och nu är det mer eller mindre en konstart..och till och med lite prestige att få en röstroll i animerad produktion och försöka förmedla både känslor och dramatik med rösten som enda verktyg.
Här hemma i Sverige är känslan att vi ligger ljusår efter just det tänket, och är nöjda då Robert Gustafsson, Allan Svensson eller en lagom förvirrad Ulla Skoog kan städslas för uppgiften. Inget ont om dessa dock. jo förresten..Robert G är Sveriges mest överskattade komiker. Så, nu vet ni det också (antagligen är jag ensam i hela riket om att tycka detta..).

”ärligt…är det storleken…?”

Nåväl, dagens äventyr avnjuts självklart med originalröster som då tillhör John C. Reilly som Ralf och skräniga Sarah Silverman som Vanellope. Jag vet att många har svårt för gapiga Silverman, men här är hon lysande och verkligen ett med sin rollfigur. Reilly får kanske äntligen den cred han förtjänar. Mycket bra. Och banne mig om han inte låter som Seth Rogen till och från också!

Röjar-Ralf är fartig, lite bullrig, lagom sockersöt, sirlig och artigt sedesam. Tekniskt utfört ett typiskt mästerverk från studion. Och som vanligt har filmmakarna fattat att det gäller att flirta med föräldrarna till målgruppen. Här lyckas de riktigt bra. Ett av de bättre animationsäventyren i den nya stabila konceptformen.
Friskt underhållande.

full starfull starfull star

Jun 24 2013

Sommarklubben: Unstoppable (2010)

Det som skulle bli regissören Tony Scott´s sista film blev ironiskt nog också en film som mer än någonsin visade upp just de attribut som blivit något av regissörens signum.

Här finns inga skurkar eller onda typer, möjligen ett par sura skitar och några rejäla klantarslen. Det handlar alltså om ett obemannat godståg som genom ett dundermisstag befinner sig ”på rymmen” genom tätbefolkade områden i östra USA. Om inte besten stoppas eller på annat sätt tas kontroll över hotar (naturligtvis) superduperkatastrof vid en krasch då tåget (naturligtvis) innehåller livsfarliga kemikalier. När så allt har skitit sig och trafikkontrollen står där och resignerat studerar järnhästens framfart blir det mer eller mindre av en slump upp till två vanliga knegare (naturligtvis) att lösa krisen.

Den som nu letar efter en tidstypisk Tony Scott-film kan med fördel spana in dagens rulle. Här bjuds på snabba, blixtrande, klipp, ett hetsigt tempo som hela tiden (främst pga. sin tacksamma story) ökar i intensitet ju länge mot stadsbebyggelsen tåget tar sig. Det är samma grälla och kontrastrika färger som Scott skämt bort oss med tidigare. Snygga överflygningar i fotot och en förmåga att klippa ihop filmen så att helhetskänslan icke går förlorad på något sätt tillhör också den bortgångne regissörens stora styrkor. Jag är vän av Tony Scott, och kommer alltid att vara. På något sätt hade han förmågan att göra de mest smala historier väldigt intressanta, och framför allt snygga.  Dessutom verkade Tony vara betydligt roligare att ha att göra med än surmuppen till brorsa, Ridley…

Hustomten hos Tony är uppenbart Denzel Washington som här gjorde sin femte film för regissören. Som vanligt dominerar Dez även när han här slöskådespelar sig igenom manuset, och ändå blir hans gubbe Frank hela tiden roande intressant. Chris Pine får vara rookien Will och den som både ska mästras lite av veteranen och sedan få sina minutrar i rampljuset. En rätt ansträngd sidohistoria med besöksförbud hos fru och barn efter olyckliga omständigheter faller möjligen lite platt, och visst är det lite Armageddon-varning där…?

Dagens manus spiller ingen större tid på lång startsträcka. När det väl börjar rulla på så gör det detta utav helskotta kan man ju lugnt säga. I en rulle där det inte finns några direkta skurkar eller komplotter gäller det istället att fånga upp intresset hos den som tittar på andra sätt. Scott löser det smutt genom att låta tåget självt anta formen av ett enormt vidunder som ”förgör”allt sin väg om det råkar befinna sig på eller intill spåret. Logiken passar sig naturligtvis inte att prata om här. Historien må vara ”inspirerad” av verkliga händelser, men känns självklart fixad och trixad för att passa Hollywoodstuket och den uppställda mallen.

Unstoppable blir kanske lite grabbig (trots Rosario Dawsons tuffa trafikövervakare), men som snyggt tillverkat actionröj står den sig väldigt bra. Trots att den till syvende och sist är stöpt i samma pålitliga form som andra alster i genren, blir det allt lite spännande längs vägen…flåt..spåren. Även vid en sommarklubbs-omtitt.
Tågvisslor i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Jun 20 2013

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…

Jun 19 2013

Oz the Great and Powerful (2013)

Någonsin undrat hur just trollkarlen i filmen Trollkarlen från Oz hamnade där?
Eller hur egentligen konflikten med den elaka gröna häxan (henne som man var så rädd för som liten!) började..?

Nu finns svaret i form av dagens film. En sorts…eh..prequel till en av världens mest berömda filmer kanske man kan kalla den. Just Trollkarlen…är nog ändå en av mina riktiga favvofilmer. Har skådats ett antal gånger genom åren, inte minst i yngre ålder! En rejäl saga med både spänning och lite tönthumor samt ett gäng trivsamma figurer. Till och med har jag faktiskt spelat en spoof på Lejonet på scen i en amatörföreställning som byggde på historien om Dorothys äventyr.
Men det är, som man säger, en HELT annan historia.

Här och nu är det istället gamle rysarfarbrorn Sam Raimi som går i Disneys tjänst och levererar en skröna om händelserna som i sinom tid leder fram till Dorothys ankomst i originalfilmen. Trots märkliga rättighetskonflikter (vilket bl.a. betydde att man inte fick använda de berömda röda rubinskorna eller ens nämna dem och att man heller inte kunde använda exakt samma gröna färg i nyllet på den elaka häxan) snor Raimi ändå rätt friskt och lurigt, vilket ju gör att man ändå aldrig har långt till den gamla klassikern i tankarna.

Oscar Diggs (James Franco) är en rätt misslyckad trollkarl på ett kringresande tivoli i depressionens Kansas. Omständigheter och en plötsligt uppdykande tornado (hrm..) gör att han via en luftballong snart hamnar i det märkliga och vackra landet Oz. Den rätt själviske och skojaraktige Diggs möter den vackra och mystiska Theodora (Mila Kunis), men ajaj vad han strax kommer att ställa till det och kasta Oz in i en kamp mellan gott och ont där det gäller att välja sida. Och naturligtvis får Diggs på kuppen lära sig bli en bättre människa.
Det är ju trots allt Disney remember…

Raimis första film utan större åldersgräns innehåller nog allt som krävs av en saga av den här typen. En motvillig hjälte, udda sidekicks (en flygande apa med Zach Braff´s röst samt en liten levande porslinsdocka), den goda häxan Glinda (Michelle Williams), den luriga häxan Evanora (Rachel Weisz), läbbiga skrikande cgi-babianer och så då stackars Mila Kunis, som av hjärtesorg snart börjar förvandlas till något riktigt elakt och grönaktigt häxlikt..

Huvuddelen av cashen i budgeten har vräkts in i effekter och fantasifulla bakgrunder, vilket gör att filmen ser väldigt snygg ut med granna combos i färgsättningen och kontrasterna. Kanske också en sorts avsiktlig (?) homage till originalet då studioscenerna verkligen osar av inomhuskänsla på det där gammeldags viset. Och visst ligger the yellow brick road där som den ska….

THE way to see Oz!

Då Disney ligger bakom produktionen hålls moralens fana naturligtvis högt, och inga som helst osedesamma ögonblick tillåts inträffa. Mer då av humor och hjältesaga. Franco får till en rätt bra mix av motvillig hjälpare och framför allt egoistisk skojare med egen vinning för ögonen när han först kommer i kontakt med det märkliga sagolandet och dess lockande rikedomar.

En riktigt snygg habravink som Raimi och manusnissarna lyckas få till mot slutet, är då de låter vår hjälte bidra med tekniska finurligheter som mer än någonsin för tankarna till den gamla klassikern från förr. Speciellt slutet knyter ihop hela historien på ett smart sätt och dukar upp för igenkännande vibbar av vad som komma skall i det framtida Oz.
Lite smutt där ändå!

Oz the Great and Powerful blir mer visuellt underhållande än jag faktiskt trodde. Ingen hejdundrande upplevelse kanske, men trevlig. Kalla mig enkel. So what? Kanske är det min svaghet för originalet. Här finns tillräckligt mycket smågodis för att jag ska underhållas hela vägen. Om man (som vanligt) silar bort den värsta sirapen får man sig en riktigt nöjsam historia serverad, kanske med både en frisk blinkning och viss nostalgirespekt på samma gång.

Jun 18 2013

Warm Bodies (2013)

Driver man en genre för hårt är alltid risken att det uppstår avarter i olika former. Det är ju rätt känt vid det här laget. Och ganska etablerat också kan man väl nästan säga?

Inte ens zombiegenren klarar sig undan detta fenomen, och visst ska jag erkänna att jag muttrande skakade på huvudet när dagens rulle först kom på tal, skulle nu Twilight-stuket till och med nästla sig in hos zombierna?! Är det inte illa nog med glittrande vampyrer som det är..?!..typ tänkte jag nog. Så såg jag trailern och kände att det ändå möjligen kanske kunde ge nåt det här. Kanske. Lite. Trots allt.

Framtiden är som vanligt en värld i kaos. Det gamla hederliga Viruset med stort V har lämnat civilisationen uppdelat i de som klarade sig och lever bakom barrikader, och de som blev…zombies och mest bara irrar runt hela tiden. Lustigt nog finns en avart av zombies som förfallit i stadiet och mest ser ut som spinkiga skelett på rymmen från The Black Pearl (you know..)

Den glåmige och bleke R (Nicholas Hoult) är dock inte som andra levande döda. Inte nog med att han helt ologiskt är filmens berättare, han verkar också kunna tänka liiite själv och skapar sig till och med en sorts rutin i den lealösa vardagen (man får väl helt enkelt klassa in det under filmskaparnas konstnärliga frihet…).

Enter filmens hjältinna Julie (Teresa Palmer) från bakom-barrikaderna-där-de-levande-bor, som strax får se sin pojkvän falla offer för just sävlige R och hans kadaverpolare. När R smakar på pojkvänshjärna börjar så något hända…han KÄNNER och tar till sig minnen från det liv han just släckt. Kanske blir han till och med lite kär i Julie….och Julie kan inte riktigt skaka av sig att det är något speciellt med den där zombiefierade typen som dessutom räddar henne undan de andra blodtörstiga rackarna som envisas med att dyka upp.

Som ni fattar heter inte Julie Julie och R heter inte R (som i Romeo) för inget. Dagens regiman, Jonathan Levine, förklär helt enkelt den gamla storyn i lite nya, märkliga, trendiga kläder och färger. Och visst blir det en balkongscen också! Fattas bara annat. Ju längre filmen rullar på, ju mer blir det uppenbart att R är på väg att bli mänsklig igen, med känslor och förmågan att tänka allt klarare…
Är det här filmens motsvarighet till glittereffekten i Twilight frågar jag mig? Kan man verkligen förstöra och ”leka” så med zombiesmittan? Herregud, det går väl inte att bli frisk från den? Eller!?

mysa med en zombie. bara sådär.

Trots att filmen egentligen är ganska smal i sin handling och rätt lökig känns inte snedsteget med att flirta med den företrädesvis rätt unga (och kvinnliga?) publiken sådär jättestörande som vampyrtramset. Kanske beror det på regissör Levines försök att krydda med lite smårolig obskyr humor i vissa sekvenser. Kanske beror det på Hoult som ändå känns rätt kul i rollen som sengångare med pånyttfödd tankeverksamhet och känslor. Eller att en lagom flummig och lite frånvarande John Malkovich hoppar in i en miniroll som Julies pappa, tillika basen på bygget bakom barrikaderna. Julie och R tar rätt god tid på sig att ränna runt innan det förutsägbara manuset kan rulla i mål på sedvanligt sätt, och då har R till och med gjort ett lite halvroande besök i the town of living.

Och visst ja, så har ju också R och hans godhjärtade (really!?!) zombiepolare hunnit med att starta krig mot de hispiga dödskallarna på två ben som istället får bli historiens verkliga badass. Hmm..är detta filmen som på något sätt ska ge zombien upprättelse?
Hoppas verkligen inte.

Warm Bodies blir ett lustigt hopkok av lite allt möjligt. Spelar farligt nära samma liga som Twilightskräpet, men lyckas märkligt nog ända hålla sig från att ramla ned i smeten alltför djupt. Bättre humor här, och betydligt bättre skådisar, räddar dagens alster från soptunnan.
Men zombies som…känner…..? Hrm…