Etikettarkiv: 2015

Mar 22 2016

Joy (2015)

joy-posterSom vanligt är det en BOATS som serveras i lagom gratinerad och förvrängd form.
Som vanligt ingår en lagom dysfunktionell familj i konceptet.
Som vanligt när det handlar om regimannen David O. Russell omger han sig med Jennifer Lawrence, Robert De Niro och Bradley Cooper.
Och…som vanligt gillar jag vad jag ser.

Joy (Lawrence) lever den lilla personens vardag, frånskild (med ex-maken boendes i källarn!), en mamma (Virginia Madsen) som lever för dagsåpor på tv:n, en pappa (De Niro) som stundtals känns helt oberäknelig. Och så ett antal barn i varierande åldrar. Allt Joy vill ha är en lugn stund för sig själv. Och kanske att något ska hända i hennes liv.
Vilket det gör i samma ögonblick hon ”uppfinner” en ny sorts mopp (!) till hushållet.

Det här är alltså en alldeles sann (nåja) skröna om hur en oansenlig mamma och hårt arbetande kvinna kom på en grej som skulle komma att revolutionera tv-shopförsäljingen i USA och skapa en oväntad affärskvinna. Russell har själv plitat ihop manuset, som naturligtvis tar sig en och annan rejäl frihet mot verkligheten, och sätter Joy i händelsernas centrum. Att bolla en ny idé, sköta hemmet, hålla koll på både virrig mamma och oberäknelig pappa, konstiga lagar och skumma affärsregler…….kostar på.

Vad är detta då? En komedi? Ett drama? Kanske både och. Jag, som ju gillar David O. Russell och det mesta han gjort, nickar belåtet då han satsar på ett sorts absurt komiskt anslag på historien. Den är bäst i början, när hela det udda galleriet runt Joy presenteras, saggar lite i mitten…och slutar sedan med flaggan i topp.

joy_pic

”vaddå?? konstiga?? vi?!”

I mina ögon trivs aktörer som De Niro, Cooper (som faktiskt inte är med så jättemycket) och Lawrence i regissörens sällskap. Det känns både avslappnat och ganska inspirerat agerat av trion.

Lawrence är helt klart en tjej i min bok, hon växer lite för varje gång jag ser henne.
Idag gör hon kanske inte någon superrevolutionerande insats, men hon klarar lätt att bära storyn på sina axlar och vara navet i den här rätt skruvade historien. Må sen vara att Lawrence´s oscarsnominering för den här rollen nog mer beror på att skådespelerskan just nu är top notch-namn i Hollywood…än på rollprestationen.

Jag säger: trivsamt detta.
I min bok.

Mar 18 2016

Room (2015)

room_posterVärldens just nu (mars 2016) bästa film??
Belönad på Oscarsgalan när Brie Larson fick en guldgubbe. Med länge i racet om Bästa Film.

Det här är filmen som du mår bäst av att se helt ospoilad. Du ska bara se den här. Se och ta in det som händer. Följa med i den känslomässiga berg- och dalbana som (förhoppningsvis) följer. Film ska beröra, på ett eller annat sätt. Denna gör det. Till 100 procent. Och javisst, det blev självklart dammigt i rummet! Tack regissör Lenny Abrahamson.

Är du det minsta mottaglig för människans förmåga till empati, sorg, glädje, vrede, hopplöshet…och förhoppningar….kommer du att älska den här filmen.
Och en grabb som heter Jacob i det livs levande livet.

Filmen som är underbar att ha skådat, men som man aldrig vill se om igen.
Av många orsaker.

Guldstjärnorna bara smäller in!

Mar 15 2016

Circle (2015)

circle-teaser-poster-1Dagens betraktelse kommer från ett tips från filmitch, och som via Netflix streamat sig rakt in i min tv-burk. Dags för gåtfullt mysterium mixat med lite obehagligheter…eller?

Ett femtiotal individer vaknat upp i ett rum. Kanske ett sorts gränssnitt av dagens samhälle i USA? Vad gör de där? Hur hamnade de där? Vilka krafter är i görningen? skumma myndigheter, aliens eller… Donald Trumps privata sållningsprocess??

För här tas folk av daga! Varannan minut slår slumpen (?) till och rycker bort en av de olycksaliga personerna. Vem står näst på tur? Ganska snart upptäcker sällskapet att de faktiskt kan påverka utgången liite, inte stoppa den grymma avlivningsprocessen, men väl styra i vilken ordning det ska ske.

Så, vem ska dö? Och hur snabbt?
Lovande intrig detta. Dialogdrivet manus med spelplats i ett enda (mycket märkligt) rum där frågor om ras, ursprung, jobb, ålder, jobb, status i samhället osv…avhandlas i takt med att den lätt otrevliga ljudsignalen som förebådar ett nytt offer ska utses…hoppar igång med jämna mellanrum.

Man behöver naturligtvis inte vara raketforskare för att inse att filmen är en ganska snyggt förklädd historia om tillståndet i vårt samhälle. Och hur vi ser på varandra. Hur värderar man människor? Finns det viktigare personer än andra? Är du bättre än din granne därhemma? Har inte alla samma rätt till liv och välstånd? Oavsett omständigheter?

Filmen klassas som både thriller, sci-fi och horror…men naturligtvis stämmer inget. Detta är ju såklart ett drama, ett snackedrama om vår tid. Snyggt tillverkad med ganska stram budget inbillar jag mig. Visuellt lagom konstig med en blipp-bloppande ”spelplan” där de instängda personerna fungerar som spelbrickor.

circle_pic

det gäller att snacka för sin sak

Ingen action att vänta för den som törstar efter det. Här står dialogen i fokus mest hela tiden. Kanske är filmen dock för lång? Efter ett tag märker jag att jag tappar fokus lite. Kanske när ”samma frågor” avhandlats lite för länge och lite för många gånger? En liten åtstramning med saxen hade nog varit på sin plats? Kanske det är för mycket med 50 pers på samma ställe?

Manus- och regimännen Aaron Hann och Mario Miscione stretar dock på mot slutet som försetts med en liiten (är väl tanken iaf) tvist. Så dags har jag dock tappat lite av det där helhjärtade intresset för rullen. Ganska okänt i skådisleden, men den som letar hittar ändå Julie Benz (Dexter) nånstans där i leden.

Ok för stunden, men absolut inget man bär med sig i minnet.

Mar 11 2016

Brooklyn (2015)

brooklyn_posterSom sagt, resa-över-havet-historier.
Det är nåt visst med dem ändå. Jag är lite soft där. Speciellt om det görs i lagom fin kostym, och med en huvudkaraktär man fattar tycke för.

Precis som idag.
Jag tycker om Saoirse Ronan. Och hennes namn! Hon har en easyness över sig. Kanske skulle du kalla henne…tråkig…i vissa lägen. Men inte jag. Idag finns en person som jag gärna vill veta mer om, och som är lätt att känna med.
I en liten by i 50-talets Irland finns inte mycket till framtid. Tur då att Eilis´(Ronan) syster Rose kände en präst som kände en präst (dessa katolska präster!) och vips är en möjlig framtid och jobb säkrad i New York, eller i Brooklyn. Trots fasan för svår hemlängtan beger sig Eilis ut mot det stora okända och den nya världen.

Klassiskt upplägg, främmande miljö, hemlängtan och tvivlet över ifall man gjort rätt. Eilis står dock ut med de mörka stunderna, och vips börjar vardagen bli lite lättare, lite roligare. Månader och veckor knallar på. Breven från Irland kommer förstås och kontakten släpps aldrig. Men kanske det ändå känns lite lättare att ”prata” med systern därhemma…? Och vips så kommer kärleken in i Eilis´liv också. Perfekt!

Manus bygger på en bok, men de filmiska händelserna idag är förfinade av självaste Nick Hornby. Som håller det ganska enkelt..men trevligt. Det finns värme i rullen, som går igenom och in i mig som tittar. Även när det är som knivigast. Dessutom har dagens regissör, John Crowley, helt klart öga för snygga scener. Tidstypiska och detaljrika.
Självklart kommer punkten i manuset då allt murrar till sig. Eilis ställs inför ett händelseförlopp som kommer att innebära konflikt inom henne…och med det nya liv hon lever.

brooklyn-pic

skolboksexempel på 50-tal!

Visuellt är filmen som sagt…mysig. Grådaskigt och glåmigt på Irland. Färgglatt och pasteller i Brooklyn. Som för att symbolisera den nya tiden i USA? 50-talets möjligheter! The promised land? Men kan man skaka av sig sitt irländska hjärta och sinne så enkelt?

Ronan gör den här rollen genombra, belöningen blev en Oscarsnominering. Alla är bra. Till och med Domhnall Gleeson. Storyn är vare sig revolutionerande eller världsomvälvande. Men ibland kommer de där filmerna som liksom tar ett varmt kliv in i ens sinne. Och ger en nyfiken mersmak. Jag för min del skulle inte ha nåt emot att få veta mer om hur livet blev för Eilis….bakom eftertexterna.

En bra film i det lilla formatet.

Feb 26 2016

Danny Collins (2015)

Collins_poster..och ibland dyker det ju upp sådana där filmer som man inte riktigt kan värja sig emot.
Trots att det går att hitta en och annan skavank på den.
När känslan av feelgood liksom tar över och manövrerar ut flawsen.

Här har vi Danny Collins (en Al Pacino on fire!), avdankad Tom Jones-typ till artist. Reser land och rike runt och sjunger sina gamla hits. Bedövar sig med sprit och kokain, håller en 20+-tjej som kuttersmycke, har en gammal manager (Christopher Plummer) som håller ordning på finanserna. En gång i tíden var Collins ett nytt hett namn på rocker/singer/songwriter-himlen. Men det var lääänge sen.

Ödet har dock nya upptåget i beredskap för vår man Collins. Ett brev skrivet till honom av självaste John Lennon, som dock aldrig nådde sin destination…förrän nu…får den gamle sångaren att bryta upp från allt vad den ”glammiga” vardagen har att erbjuda.

Vilket betyder relocation från soliga Kalifornien till inte så soliga New Jersey…här ska bondas med en son han aldrig haft kontakt med! Japp, typiskt creme de la creme i manussidorna! Collins ockuperar snabbt en svit på lokalt hotell och gör sitt bästa att flörta in sig hos hotellmanagern Mary (Annette Bening). Inte utan humor och värme. Ganska mycket av den varan faktiskt…så pass att man liksom bara sitter och myser.

Den stora nöten att knäcka är förstås den förlorade sonen Tom (Bobby Cannavale) som inte alls är beredd att bara sådär låta sin främling till pappa kliva in i hans och frun Samanthas (Jennifer Garner) liv. Att paret har en bedårande dotter som fullkomligt klickar på direkten med Collins och smälter hans hjärta spelar ingen roll, ärr sitter djupt.

collins_pic

Al flörtar in sig hos damerna

Som sagt, ös på med med krämiga checkpoints i manuset, stolparna som liksom bara MÅSTE finnas i rullarna av den här kalibern…så har du en ganska god uppfattning om stilen på dagens äventyr. Det ÄR cheese hela vägen, men det roliga i kråksvängen är att jag ändå sitter här med ett fånigt flin och en varm och go känsla i magen. Underligt. Men synnerligen trevligt! Dagens regissör och manusplitare Dan Fogelman sätter det som en smäck. Faktiskt.

Sirapen firar kladdig triumf i detta drama, minst sagt! Alla, och jag menar verkligen ALLA, sötsliskiga grejer du kan tänka dig i ett livsdrama-manus finns med…MEN…när det funkar tack vare att dagens huvudperson är så underhållande i frontlinjen….ja då är det liksom bara att svälja sockret och slicka sig om läpparna.

Feelgood! Trots sin förutsägbarhet.

#25_logoMera mumma om gamle Al och hans charmörstil bjuds i avsnitt 25 av SoF-podden…jag myser, och Fiffi går mest ned i brygga av den gamle rävens charm…!

Feb 19 2016

Trainwreck (2015)

trainwreck_posterDet finns ändå ett samband mellan en lyckad film, dess själ och dess upphovsman. Något som ibland lyser igenom så starkt att man undrar om det överhuvudtaget hade varit möjligt att göra rullen utan just den personen. Att karisman och just utstrålningen hade gått förlorad då.

Idag är jag övertygad om det. Även om kanske inte HELA rullen bygger på störtsköna ståupparen/komikern Amy Schumers liv, är jag ganska säker på att hon vävt in en och annan ”anekdot” från sin verklighet. Och det är just sådant, förmågan att bjuda på sig själv…inte vara rädd att ha en sorts självdistans till sin egen personlighet…som gör filmer som denna till rejäla komedipärlor.

Självklart heter Amy just Amy i rullen också. Uppfostrad med en syn på kärlek som flyktig och sällan stabil, rusar Amy på genom tillvaron med engångsligg och ständiga fester. På dagarna jobbar hon som journalist på nån sunkig blaska (tänk Hänt i Veckan). Tillvaron liksom bara är… När är det dags för Amy att ”växa upp”?

Kanske när hon får det något udda och oönskade uppdraget att skriva en artikel om sportläkaren Aaron (Bill Hader), framgångsrik när det gäller att få välbetalda sportstjärnor att rehaba sig efter skador och operationer. Illa då att Amy hatar sport. Kan det bli värre? Tja, Amy kan ju till exempel….rentav falla för den något blyge Aaron! Hoppsan!

Så vad har vi här? Jo en rackarns mysig kärlekshistoria med New York som backdrop. Den lite töntige Aaron och den vulgära Amy. Aftonens par? Med alla problem och pinsamheter och komiska ögonblick DET innebär. Party-Amy och den återhållsamme läkaren, vilken duo!

trainwreck_pic

Amy visar vart partyskåpet ska stå!

Bakom kameran hittas Judd Apatow, och den mannen har ju känsla för komedi med lite allvarliga undertoner, det vet vi sen gammalt. Normalt brukar ju Apatow filma egna manus, men här låter han alltså Schumer stå för berättelsen. Och visst är det härligt! Amy är fräck, tuff, burdus, lite galen, lite ledsen och framför allt…söt! Perfekt i rollen! Hader kliver äntligen fram lite i ljuset efter ett antal biroller genom åren. Duon känns hyperintressant…och roliga ihop, med sina respektive tillkortakommanden. Jag får en skön feeling av gamla pärlan När Harry mötte Sally! Kanske i upphottad version!?

Vi får också duktiga Brie Larson som syster till Amy, Tilda Swinton som chef i tokig 80-talsfrippa och framför allt verklige basketstjärnan LeBron James som sig själv! Hans scener med Bill Hader är helt underbara! Don´t miss!

Finns det inget att gnälla på?
Kanske filmen är liite för lång och i slutänden följer den upptrampade stigen, men vad fasen…så länge utförandet ser ut såhär kan man inte gnälla för mycket!
En HÄRLIG rulle!

 

#24_logoMer kärleksbombning av Amy får du om du dyker in i avsnitt 24 av Snacka om Film, där jag och Fiffi bara älskar goa Schumer!

Feb 12 2016

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Feb 5 2016

Creed (2015)

creed-posterÅren går så fort.
Nyss var det 2006 och en gammal filmhjälte tog, vad vi trodde då, ett avsked från filmduken. Men ack vad man kan bedra sig. Och saker kan hända.

För vem lufsar omkring där, på sin egen restaurang, anno 2015 och lever pensionärslivets lugna dagar..om inte den gamle mästerboxaren från Philadelphia!
Nästan på pricken 40 år efter det första kapitlet skrevs om underdogen från de lusiga gatorna i södra Philly, får vi otroligt nog ännu en installation i sagan. Och detta med en film där fokuset inte ens ligger på Rocky Balboa! Huh!?

Regissören Ryan Coogler (Last Stop Fruitvale Station) fick en känsla, en idé. Han ville berätta storyn om Apollo Creeds (remember him?) arv. I form av en son som aldrig fick växa upp med farsan, men desto mer höra om alla skrönor, alla legender, alla shining moments. Klart grabben dras till boxningsringen för att prova egen karriär. Dessvärre utan större framgång. Men Adonis Creed/Johnson (Michael B. Jordan…så oerhört mycket bättre här än i fiaskot Fantastic Four!!) har en plan. För att förstå fadern och HANS arv…och lära sig mer om sin egen inneboende vilja…måste han ta sig till den som kanske kände den gamle fightern Apollo bäst…Rocky!

Sådär, där har ni upplägget. Som såhär på papperet sannerligen inte ser ut att vara nåt speciellt eller nyskapande…inser jag nu när jag skrivit orden. Tur då att Coogler har både ett öga och ett sinne för hur han vill berätta sin story. För det här, filmvänner, är en magnifik ”återkomst” till Rocky-världen! En film som lyckas som stand-alone-film SAMTIDIGT som vi får ännu ett litet kapitel om Rocky själv. Visst, han spelar idag andrafiolen…men i en rulle som är både engagerande och inspirerande med huvudkaraktären Creed/Johnson i fokus….växer rullen banne mig ytterligare så fort gamle Sylvester Stallone kliver in i bildrutan! Har Stallone nånsin varit bättre!? Kanske tveksamt! Han gör ett fenomenalt porträtt, utstrålar en värme som inte går att slå bort. Tiden må ha sprungit ifrån Rocky, men det är inget fel på hans enkla vardagsfilosofi. Nåt som dessutom tycks smitta av sig på den unge Adonis ju mer filmen rullar på.

Creed11021.dng

lektioner om så mycket mer än bara boxning

För första gången nånsin medverkar Stallone i en Rocky-film där han inte haft ett finger med i manuset, och se det funkar ju helt galant. Coogler har petat ihop en story som mer än väl handlar om att ta sig ur skuggor, hitta sig själv…och dessutom vårda nostalgiska arv på bästa sätt. Det är inte bara en film om boxning, det är också ett drama om livet och att tro på sig själv. Anything goes som jänkarna så gärna vill ha inpräntat i pannan.
Utfört på ett alldeles makalöst varmhjärtat sätt. Och Rocky får dessutom gå en långt mycket tuffare match än han nånsin gjort under sin aktiva karriär.

En film om boxning måste också förstås innehålla svettiga gym och fullproppade boxningsarenor. Självklart får vi det här också. En finalfight som andas ”Rocky-aura” in i minsta bildruta, en annan match som är filmat på kanske det häftigaste sätt jag skådat. Här finns inget att anmärka på om man är ute efter sportdrama med tillhörande klyschor, på ett bra sätt!

Och gamle Stallone då! Vilken härlig gubbe han blivit! Hyllningskören har inte låtit vänta på sig, och kanske får Stallone såhär 40 år senare ytterligare ett bevis på att hans figur är en av filmhistoriens största och mest godhjärtade personer nånsin!

Jag lyfter på den gamla svarta Rocky-hatten!

#22I filmpoddens avsnitt 22 kärleksbombar yours truly och Fiffi dagens rulle ännu mer så det står härliga till….och den varma magkänslan går nästan att TA på! Mumma!

Feb 3 2016

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

maze_posterUr labyrinten i…..elden?

Slutet på den första, inte helt oävna, rullen var minst sagt förbryllande. Klart som korvens spad att uppföljaren tar vid i racerfart direkt! Alltid nåt ändå! Och detta i genre som jag (jag vet…inte i målgruppen…don´t bother to mention it) är så innerligt trött på; YA-världen. Young Adults. Tonåringar som agerar som värsta moralvuxna med sina rättesnören och fullt utvecklade filosofiska tankegångar. Hahaha.

Normalt sett är det ju föreslagsvis unga driftiga tjejer som får uppgiften att leda mänsklighetens sista hopp mot en ljusare framtid. Här, och i romanserien som ligger till grund för filmerna, är det dock boysen som spelar förstafiolen för det mesta. Det vet ni sedan förra rullen (om ni såg den alltså).

När väl mysteriet med den mystiska labyrinten klarats av, kan man istället ställa sig frågan; vem eller vilka ligger bakom den mystiska organisationen WCKD? Vad var det för labb som besöktes i slutet på första filmen? Och varför ser början av den här rullen ut som ett enda stort ökenlandskap? Befolkat av läskiga typer som påminner om zombiesmittade sprinters?

Frågor som filmens hjälte Thomas (Dylan O´Brien) såklart ställer sig, ihop med de andra som klarat sig ur labyrinten. Och vad är det för sorts…”fristad” de egentligen har hittat efter ett par minuter? Jag skrev i ”del 1-rec:en” att DEN rullen ändå var ganska uthärdlig i genren, att den bjöd på lite annorlunda grepp…dessvärre återfaller dagens installation mer i det ”traditionella” stoiska berättandet. Det ska vara mystiskt värre. En sorts blaskig moral stånkas fram, vedermödorna är besvärliga och klyschiga offranden måste göras.

Någon gång tänder rullen till lite..men istället för att ta den ”hårda” vägen…,vuxna, om du så vill…sjunker berättandet tillbaka till en nivå som (fullt logiskt) är anpassad till unga tonåringar. Som sagt, man är inte direkt i målgruppen….

Maze-Runner-2-3

uttjatad backdrop i rullar numera…?

Regissören Wes Ball satsar förstås på lite ”cloak and dagger” längs resan, vissa svar fås….andra mysterier blir lite mer mystiska. Tja, det mesta är väl som vanligt i detta typexempel på så utpekade genrefilmer.
Framför allt känns det också som en typisk mellanfilm. En del får sin förklaring, som åskådare blir vi aningens mer kloka på vad det är som försiggår, men det märks att det göttaste ska sparas till sist…eller nästa del då (?).

Producenterna har plöjt ned sina miljoner på det visuella yttre, och det märks såklart.
Liksom i alla större YA-rullar av rang är det mesta snyggt gjort. Även när det ska vara dystert.

Första rullen kändes lite uppfriskande och spänstig. Den här är mer ”som vanligt”. Dessutom lite för utdragen. Och då hjälper det inte att de ”vuxna” i form av skådisar som Patricia Clarkson, Lili Taylor, Barry Pepper och Littlefinger himself…Aidan Gillen…försöker vässa föreställningen. Auran av lätt ansträngd ungdomsrulle är påtaglig, med alla sina klyschor. Och…ibland är det jävligt irriterande med snusförnuftiga amerikanska tonåringar.

Snygg, men rätt trist rulle.
Kommer jag att se nästa del?
Troligen.

 

Feb 2 2016

The Sand (2015)

sand_posterNej nej…NEJ!
Annars är jag bland de första i leden att ställa mig upp och lyfta på hatten för mindre produktioner, B-rullar som mycket väl kan göra sitt jobb. Ett sorts premierande av filmfantasin. Men lika ofta som det finns goda exempel, finns det galna och irriterande dikeskörningar.

Fast det börjar med bra förutsättningar.
En ramstory som direkt leder tankarna till en gammal Stephen King-novell (?)…om ett gäng kids fast på en flotte ute i en sjö då något oklart lurar i vattnet i form av ett ”oljespill”. Eller har jag fel? Var det inte King?

Hur som haver, här är flotten utbytt mot en sandstrand och det är morgonen efter värsta beachpartyt. Spring Break är här och våra obligatoriska filmkarikatyrer vaknar med väl vald huvudvärk. Bara för att upptäcka att de sitter ordentligt i klistret. Det finns alltså nåt i sanden…något otrevligt och dödligt som inte tänker släppa några bakfulla brats över brojäveln. Ta ett steg ut på det stekheta underlaget…och vips är du monstermat.

Jamen håll med om att rent fantasimässigt låter det väl ändå lite lovande?
Tyvärr är det raka vägen ned i skräplådan härifrån. Inte så mycket för storyn utan mer för de s.k. skådisarna som besitter rollerna i denna soppa. Herregud, vilka lökiga lirare! Och värst av alla är filmens kvinnliga ”hjältinna”…en brutta med en röst jag retar mig på, ett skrik och skrän som gör mig förbannad…och att hon ska ge sig på att fulgråta på ett sätt som får mig att gnissla tänder. Och inte bara hon förresten, övriga delar av den amatörmässiga casten har uppenbarligen fått i uppgift att visa känslor på valda ställen….och misslyckas kapitalt. Kan man hålla på filmens ”monster”?
Att det ska lyckas ta livet av alla dumfånar i filmen? Jag gört.

getImage

det finns hysteriskt mycket knas med den här rullen…som en kille i en soptunna.

Näru. Detta är skit och pannkaka och upplösningen är så rejält usel, med lika usla ”finaleffekter” att man häpnar lite där bakom all sin ilska. Ungefär som om man trodde att det fan inte kunde bli sämre….och det faktiskt blir det!

För mycket galna detaljer som inte går att köpa, trots att det är fantasi-skräck, men framför allt ett galleri av de uslaste skådisar jag…eh…skådat… på länge. Inte ens värda att nämna vid namn. När jag tänker efter…är det nog mer det sistnämnda (plus det galna amatörslutet) som sänker rullen till största delen.
Yaak.

 

Jan 29 2016

The Revenant (2015)

revenantposter1Har Leo DiCaprio nånsin varit skitigare på film? Tveksamt.
I vinterns kanske mest hajpade rulle släpper han alla hämningar och ägnar sig åt människans mest primära mål; att överleva.

Intensive regissören Alejandro González Iñárritu (Babel och Birdman) slänger ut vår man DiCaprio i den vildaste av alla vildmarker nånstans i norra USA runt år 1820. Pälsjakt är på tapeten och (den verklige förlagan) Hugh Glass (Leo) är en listig frontiersman, en snubbe som är van att röra sig i trakter som dessa. En indianattack, och framför allt en björnattack (bland det snyggaste jag sett i DEN ”genren”), senare är dock läget inte lika ljust.

Men livsviljan blir som bekant alltid lite starkare när man har hämnd i sinnet (?), och snart har vi en slagen men överlevande hjälte som utsätter sig för…tja det mesta som går att komma på. Leo kryper i vildmarken, Leo simmar i iskalla strömmar, Leo äter rå fisk, Leo äter blodig buffellever, Leo jagas av franska banditer (!), Leo kryper in i en häst (!!) osv..osv..
Galet? Tja, nästan osannolikt…men icke desto mindre underhållande och förbannat snyggt gjort.

Iñárritu accepterade inget konstgjort utan körde ut hela sitt crew i den smällkalla vildmarken, bara det värt att höja på ögonbrynet lite extra för. Endast naturligt ljus från de oändliga landskapen dög för konsten, varvid regissörens fotograf Emmanuel Lubezki (just Birdman och faktiskt mästerverket Gravity) säkerligen fick slita för lönen. Rapporter talar om konflikter, gräl och avhopp under inspelningen. Men det är snyggt, jäkligt snyggt faktiskt. Den storslagna vildmarken fångad genom en kameralins som framhäver naturens ödslighet och överhöghet. Här blir människan verkligen liten i sammanhanget! Det är som att Iñárritu verkligen vill få oss att kapitulera inför den ödslighet handlingen befinner sig i…och kör runt kameran ett antal gånger i yviga och maffiga 360-graders panoreringar! Och, inte mig emot. Jag gillart.

maxresdefault

”fy fan..får jag inte guldgubbe efter det här slitet…då jävlar…!!”

Jag gillar också att Leonardo DiCaprio tycks gå all-in med rollen. I brist på dialog blir det till att prata med ögonen och kroppen (den i början synnerligen sargade…men nästan sensationellt läkta när filmen drar sig mot finalen). Är han månne med denna rulle på jakt efter den hett efterlängtade guldgubben?
Det förekommer andra figurer i filmen också, men egentligen är de bara komponenter för att hela tiden driva den hämndlystne Glass vidare i handlingen. Men visst, vi får en übersvinig Tom Hardy som både pratar för jävligt och ser för jävlig ut! En perfekt Hardy-roll och han bevisar återigen att han är en kameleont som klarar vilken roll som helst. En riktigt skrämmande typ faktiskt! Will Poulter gör en lagom nervös yngling som dras in i händelserna, Domhnall Gleeson finns också där som ledare för den olycksaliga expeditionen. Men, det är Leos rulle. Ingen tvekan om det.

Ett sorts äventyrsdrama, som när man faktiskt skalar bort alla snygga lager…inte direkt handlar om nånting sensationellt extraordinärt. En man som överlever i vildmarken mot alla odds….och dessutom har gett sig fan på att låta de skyldiga betala. Typ. Filmens yttre förklädnad är således rejält mycket bättre än sitt manus. Men å andra sidan räcker det till en trevlig upplevelse som åskådare. Kan du svälja sådana detaljer som att DiCaprios brutna (?) fot läker snabbt, att han aldrig tycks drabbas av förfrysning trots fler än ett dopp i iskalla vatten, att han lyckas krypa både nedför och uppför eländig bergsterräng, överleva fall från klippor medelst granbroms och avfyra en flintlåspuffra två gånger utan att ladda om (!)…så bjuds det på sevärt raffel av tungt märke. Ända in i kaklet.

Blir rullen belönad? Jag dristar mig till att svara ja på den frågan, och hoppas faktiskt slippa återvända till den här texten i början på mars och revidera den med ett konstaterande om att den gode Leo återigen missade den sockersöta njutningen med att stå där med guldgubben i näven. Heja Leo!

Trean är stark och stabil. Som en överlevare i vildmarken.

Kolla nu också vad andra äventyrstörstande filmspanare tycker om dagens vildmarksraffel;

 

#21I avsnitt nr 21 av filmpodden gottar vi tillsammans med gästen Sofia ned oss lite mer i hur rullen påverkade oss. Lite blandat resultat kan man säga.

 

Jan 27 2016

Hitman: Agent 47 (2015)

hitmaninternationalposter_largeJa jag vet.
Man ”borde inte” gilla en sån här rulle.
Eller vaddå, vem bestämmer det!?

En av tjusningarna med att tycka om film, att se på film, att ta del av historier från filmmediets alla galna hörn, en del mörkare än andra, en del synnerligen tramsigare än andra…är just att man får uppleva både högt och lågt. Och ibland (personlig åsikt) behöver man det där grunda, det ytliga, det larviga och det som av många klassas som…skräp?

Här är det som att ta en stunds avkoppling från vardagsbestyren och läsa en serietidning. En serie som upphäver logiken och förnuftet och enbart satsar på fräsiga scenlösningar och coola effekter. För visst, nån vidare story hittas icke i dagens äventyr som ju baseras på populärt spel. Vi får en ung driftig kvinna (såklart), Katia (Hannah Ware) som söker sitt ursprung..och längs resan får sällskap av den mystiske Agent 47 (Rupert Friend) en mästare på lönnmord och allt som har med tjuv- och rackarspel att göra. Kanske har också Katia mer med detta att göra än hon tror. Hennes väg korsas också av den mystiske John Smith (Zachary Quinto utan Spock-öron) som verkar ha en gås oplockad med just Agent 47. Vem är vän och vem går inte att lita på? Vad tror du?

Snygga miljöer, en film som till dryga hälften är konstruerad på CGI-ritbordet. Ett av världens tunnaste manus. Ändå kan jag inte tycka illa om rullen. Kanske beror det mest på att jag redan från början vet ungefär vad jag kommer att få? Jag lägger ingen tid på att reta mig på det ihåliga skådespelandet, manuset som knappt finns, eller att logiken slutade redan innan förtexten. Just därför blir den här ”resan” lite lättare, lite mer underhållande.

hitman-agent-47-trailer-poster1

kostymnisse med färdigheter

Rupert Friend gillar jag som tusan i tv-serien Homeland. Här får han rakat huvud och betydligt mindre repliker. Men han kör på med samma sorgsna uttryck i ögonen som i serien, och vad tusan…det funkar gott för stunden. Hannah Ware vet jag inget om men det spelar ingen roll, hon gör vad hon ska som ung och tuff hjältinna. Zach Quinto tar en paus från att flyga med Enterprise och cashar in lönechecken som märklig typ. Han har liksom utseendet med sig i det fallet får man väl säga. Bakom dagens actionröj hittas regissör-polsk/tysken Aleksander Bach, det här verkar vara hans rookiejobb..och ska man gå på antalet visuella och röjiga effekter han producerar här…har snubben troligen en väntande karriär i branschen.

Absolut inget nytt under solen här, vad trodde du, men jag finner rullen rätt underhållande och tjusas framför allt av det visuella serietidningsstuket. Det finns naturligtvis miljoner bättre filmer än denna…MEN..det finns miljarders sämre rullar också! Vet man vad man kommer att få se, och ställer in sig på det….är det här en underhållande stund! Visst serru! Och, gillar man John Wick..kan man lika gärna tycka om den här.

Trean må dallra lite, men den håller sig kvar.
Johorå.

Jan 26 2016

Crimson Peak (2015)

film_crimson_peak_PosterDom1Guillermo del Toro gillar sina murrigheter.
Och att förklä sina berättelser i visuellt snygga former. Tur att man ändå kan bocka av det sista på dagens protokoll.

Gör man sig ovän med folk och fä om man dristar sig till att påstå att den gode regissören/producenten möjligen är något…överskattad?
Är del Toro numera en sorts ”institution” i filmvärlden vars alster per automatik håller hög klass? Jag hoppas inte man ser honom på det viset. Trots kraftfullt bra CV i ryggen är ju som bekant kedjan aldrig starkare än sin svagaste länk. Här snickrar han ihop samma typ av yttre ögongodis som vi (kanske) är vana vid…men under ytan blir det allt lite…tråkigt.

När unga Edith (Mia Wasikowska) kommer som nygift brud till det dystra Allerdale Hall nånstans i det bistra norra England runt förra sekelskiftet, är det en olycklig familjetragedi hon lämnat bakom sig i USA. Kanske hennes nye man, sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), vilken hon lärde känna hemma i Buffalo (trots faderns ogillande) kan lätta upp sinnestämningen? Och ett nytt liv väntar ju i det nya hemlandet. I det ödsliga herresätet, det gotiska byggnadsverket, väntar också Lucille Sharpe (Jessica Chastain)…Thomas´syster och inte helt förtjust (?) i tanken att en annan kvinna ska styra och ställa i det rackiga kråkslottet.

del Toro ger oss alltså en sorts viktoriansk murrig historia med obligatoriska övernaturligheter. Spöken. Dessa ghouls. Alltid av ondo, eller finns det avstickare? Edith, uppenbarligen mottaglig för vissa vibbar, kommer snart att bli varse.
Vad är då detta? Ett sorts mörkt drama med inslag av en klassisk spökhistoria? del Toro har (förstås) varit med och plitat manus själv…och nånstans känns det som han inte riktigt kan bestämma sig för vad det är för sorts film han vill berätta. Dessutom staplas rejält tunga klyschor i sann spökhistorieanda på varandra…både vad gäller scenografi, huvudpersonens agerande och händelsernas utveckling…vilket gör att det till slut blir lite overload på det hela…kanske på gränsen till ofrivillig komik. Kom igen…bo i ett hus där det är hål uppe taket så att både snö, löv och annat effektfullt kan singla ned i motljus…?

”alltså käraste….det där taket….”

För så blir det till slut, det känns som att del Toro mest vill fokusera på att framhäva coola (?) effekter i viktoriansk skrud. Jag zonar ut och känner att det blir lite trist. Borde jag bry mig mer om Edith? Vilket jag inte gör. När den fulla intrigen till slut synas i sömmarna känns den mest…långsökt. Å andra sidan är det ingen rocketscience att se vartåt storyn håller på att ta vägen.  Kanske hade jag väntat mig nåt annat, frågan är bara vad?

Bäst i hela filmen är Jessica Chastain som Lucille. En närvaro och en outtalad fientlighet som lyser i hennes ögon. Hiddleston gör vad han kan med sin något begränsade figur. Och Wasikowska då? Stöpt i klassisk ung-naiv-oskyldig-som-råkar-illa-ut-form. Komplett med vitt nattlinne och kandelaber i handen. För såklart, på Allerdale Hall väntar inga sötebrödsdagar. Det får hon snart erfara.

Obehagligheter som känns rätt ljumma. En sorts mischmasch mellan klassisk spökhistoria och mörkt familjedrama där scenografin är inslaget som avgår med segern.

Ok för stunden, men inte så man mysryser inombords.

Jan 20 2016

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

Jan 18 2016

Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.