Etikettarkiv: …en bra rulle helt enkelt.

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Aug 5 2014

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Jun 11 2014

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.

 

Apr 29 2014

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

Mar 4 2014

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Mar 3 2014

The Place Beyond the Pines (2012)

En ganska märklig film det här.
Nästan som ett sorts episodiskt drama, vilket tycks byta skepnad tre gånger. Och samtidigt fungera som en enda enhet. Ett manus som sakta slingrar sig längs en väg där både arvsynd (?) och taskigt karma spelar förstafiolen..?

Derek Cianfrance tar bort knytnäven han placerade i magen med sorgsna Blue Valentine, inte för att göra mig gladare, snarare för att hitta ett nytt ömt ställe att plåga känslonerven på. Inte lika naket och hudlöst som förra gången kanske. Men ändå så pass mycket att man liksom inte kan skaka av sig upplevelsen bara sådär. Överhuvudtaget är det svårt att avfärda den här rullen som bara ännu ett average dysterkvistdrama.

För att kickstarta sin story på bästa sätt vänder sig Cianfrance återigen till Ryan Gosling, här blonderad och plottrigt tatuerad ”dödsryttare” på ett ambulerande nöjesfält. Ni vet, såna där tjommar som kör in i en liten bur med sin motorcykel och tycks upphäva tyngdlagen när de kör runt därinne i tokfart (FAKTISKT har jag ett minne av att som pytteliten grabb hänga med min farfar på ett ganska sunkigt nöjesfält här i Sverige och titta på liknande galenskaper..).

Nåväl, en gång i tiden hade motorcykeltjommen, Luke, ett one-night-stand med Romina (Eva Mendes) i den aktuella stan…vilket nu gör att Luke har en son han aldrig sett förut. Luke tycks drabbas av något sorts samvete, slutar med konsterna och slår sig ned i området för att försöka sörja för Romina och sin son. Trots att Romina redan har en annan man i sitt liv. Att vara plötslig pappa och ”vanlig” arbetstagare visar sig dock inte vara det lättaste projekt att ge sig på .
Lockande då dessvärre att ta till brottes bana, typ den gamla beprövade bankrånarbranschen…

….vilket i sin tur så småningom plötsligt för in filmen på nästa spår. Lukes irrfärder i brottsbranschen gör att hans vägar korsas med den unge snuten Avery (Bradley Cooper), en rättrådig snubbe som egentligen vill syssla med juridik och snart upptäcker att korruptionen i stan är obehagligt utbredd. Ödet spelar Avery ett spratt och plötsligt är han the talk of town, vilket kommer bli en jobbig börda att bära…

…och så…ett litet hopp igen, nu i tiden.
Nya personer i handlingen, alla med starka kopplingar till varandra på ena eller andra sättet. Som att storyn tar sig försiktigt vidare genom oklar framtid,  murrigt förflutet och obehagliga minnen. Det blir tunga kors att bära ju längre filmen håller på, ju mer som skalas av.
Låter kryptiskt möjligen. Kanske måste filmen ses för att förstå vad jag menar.

Det är måhända ingen lätt film att bara konsumera rakt upp och ned. Cianfrance drar sin story ett par extra varv runt dramaturgins stötestenar. Kanske upplever en del att det blir aningens pretto och skitnödigt. Själv gillar jag nog regissörens trix att ändå knåpa ihop sin berättelse. Att låta de små detaljerna forma fortsättningen. Att manuset till slut, efter lite olika utflykter, plötsligt sitter ihop som en enhet. Och att mönstret i berättelsen med ens känns naturligt.

Gosling kollar om han har råd med ännu en gaddning

Skådisarna gör det bra. De tar inte i så de spricker. Gosling behöver liksom inte ens det. Han bara ÄR. Utstrålning, KARISMA. Ray Liotta dyker upp i sedvanlig biroll som störig och opålitlig kuf…vilket möjligen känns lite tröttsamt. Annars är det bra miljöer och rätt mood över hela speltiden. Inte lika känslomässigt dränerande att glo på som Cianfrance´s föregångare, men knappast muntrare eller lättsammare. Samma MÖRKER bakom anrättningen anas även här.

The Place Beyond the Pines kanske handlar om…arv?
Och karma som tycks komma tillbaka och bitas i baken vare sig man vill eller ej. Stabilt tungt drama som kanske inte glänser sådär jättemycket av fart och fläkt. Men den har en intressant eftersmak. Och…det lilla extra som gör den klart sevärd.
Trean är stark.

Enhanced by Zemanta
Feb 10 2014

Trouble with the Curve (2012)

Insåg plötsligt under min lilla genomgång av månadens Sport-tema i Filmspanarna, att jag är skyldig er en lite längre text om dagens film. Om man nu tar med en rulle och tipsar om dess fördelar, så får man väl också se till att det finns några hållbara argument för det.

Och det gör det ju här. Segskinnet Clint Eastwood är ju dessutom en riktig skön gammal surgubbe i dagens alster. Som han för det mesta har varit i manus i de filmer han figurerat i under de sista åren. På nåt sätt kommer väl hans ruffiga personlighet kanske till sin rätt här? Annars hade ju den långe legendaren pensionerat sig från skådespelandet i och med Gran Torino…men lockas här tillbaka för en sista (?) insats av regissören Robert Lorenz, mångårig samarbetspartner till Eastwood.

Och visst är det skräddarsytt för Clintan här.
Som den rävige och rutinerade baseball-scouten Gus tycks han egentligen bara spela sig själv. Sort of. Baseball-säsongen står för dörren och lagen ska börja rusta sina spelartrupper. Det är nu det gäller att ha koll på talangerna, de där som kan göra det lilla extra, för att kunna signa dem i den förestående draften. Naturligtvis vilar ett superduperstort ansvar på rutinerade talangscouter som vet vad de ska glo efter hos alla de förhoppningsfulla lirarna i gärdsgårdsserierna…som alla drömmer om feta kontrakt och publikens jubel. Men det gäller att imponera på de som kan sporten.

Just Gus är en sådan räv. Full med erfarenhet och rutin. En tjomme som vigt sitt liv åt sporten (som fortfarande är en av de mest gåtfulla för en oinvigd Svedala-bo…med alla sina termer och påhitt), vilket dessvärre också haft den tråkiga effekten att han har en synnerligen ansträngd kontakt med vuxna dottern Mickey (Amy Adams). Gus rustar för ytterligare ett par veckor på landsbygden där han ska kolla in talanger, hälsan är dock ett problem och Gus börjar se illa. Inget han vill ta upp med sin arbetsgivare Atlanta Braves, som dock har sina dubier angående Gus eventuellt försvagade omdöme. Kanske det är dags att pensionera gubben efter årets draft är avklarad? I hemlighet lyckas Gus gamle vän och kollega Pete (John Goodman)  med visst besvär övertala just Mickey att slå följe med Gus under roadtrippen för att hjälpa honom med jobbet, uppväxt med baseballens alla hemligheter som hon är.
Om det tilltaget uppskattas av den kärve Gus? Skiter björnarna i skogen?

Som sagt, baseball-filmer ÄR märkliga skapelser. Med uttryck och termer och företeelser där man sitter som ett fån. Fast ännu märkligare är kanske det faktum att sådana här rullar ALLTID har en tendens att vara underhållande och engagerande. Ta bara Moneyball. Här finns samma stabila känsla som i DEN filmen. Och kanske till och med lite SPÄNNING när det drar ihop sig till en och annan nyckelscen. Naturligtvis handlar det här om så mycket annat än bara baseball. Både Gus och Mickey fattar båda, om än motvilligt, att det här är deras chans i livet att göra upp med varandra och möjligen komma liiite närmare i relationen. Inte utan tandagnisslan dock.

ikonen jobbar på relationen med låtsasdottern

Jaha ja. Det blir således en ganska trivsam liten tripp det här, även för mig som glor. Eastwood är kärv som ett gammalt rostigt hjul och verkar spotta spik i varenda kommentar han fäller, Amy Adams känns helt rätt i rollen som frustrerad karriärkvinna (möjligen förbigången på jobbet precis i förestående klivet på statusstegen) vilken plötsligt får chansen att sporta helt andra kvalitéer..typ sådana som legat i träda under en lång tid.
Ok, här bjuds sannerligen inte på några större överraskningar i avdelningen relationsdramer, men både Eastwood och Adams förvaltar manuset riktigt engagerat och man känner för båda karaktärerna och deras respektive problem.

Förutom ansträngd far-dotter-relation får man sig till livs lite snygga bilder från den amerikanska landsbygden, små intima baseballfält, stapplande romantiska trevanden mellan Mickey och den ständigt uppdykande unge scouten Johnny (Justin Timberlake av alla lirare!), ruffiga motell och slitna hak längs de mindre landsvägarna i USA. För att inte sportkänslan ska försvinna helt i storyn bakas en liten lagom nöjsam sidostory in också där både Gus rutin och Mickeys arv efter sin uppväxt med pappa får fira lite sköna triumfer. Lägg till detta trivsamma insatser av John Goodman och Timberlake (!), den senare riktigt bra som envist bollplank för Mickeys frustrationer.

Trouble with the Curve får sin titelförklaring mot slutet i ett par sköna scener. Fram till dess är det absolut en underhållande historia om familjerelationer, svek och chansen till möjlig förståelse och försoning. Dessutom lite lagom svårmodigt kul också. Och så allt inbakat i denna märkliga brännbollsmiljö. Perfekt.
Bra manus. Bra skådisar. Bra film.

Enhanced by Zemanta
Dec 10 2013

Elysium (2013)

Återigen är det ganska roande att notera de där mönstren i Hollywood.
När det är så uppenbart att de olika studiosarna springer och småkikar på varandra.
För det kan väl knappast vara en tillfällighet va..?

2013 blev således rymdfilmens år igen. Eller, kanske mer året då vår jordboll på olika sätt stod i centrum i diverse framtidsscenarion. Oblivion var snygg och lite lurig. After Earth hade smulor av snygghet men var annars en riktig stinker. Dagens äventyr är lite gritty, snygg större delen av tiden och…kanske den fartigaste av dem alla.
Vilket man får tacka för.

Såklart att jag gillade Neill Blomkamp´s förra, District 9.
Då en snygg omskrivning på ett synnerligen aktuellt samhällsproblem. Och det börjar likadant här, som en sorts förlängning av tonen i den förra filmen. Jorden är stinkig, överbefolkad och uppdelad i de bättre bemedlade och de som lever från hand till mun. Sjukdomar, miljöproblem och allmänt elände har dessutom gjort att gräddan av befolkningen, de svinrika och rätt samvetslösa, har skaffat sig en helt ny fristad. Rymdstationen Elysium som svävar i omloppsbana runt det (fortfarande) blå klotet. Rymdstation förresten…mer en annan värld, med konstgjord atmosfär, sjöar, vacker natur, ren luft, snygga hus och lika snygga och välmående invånare.
Och så framför allt; inga sjukdomar. Här botas den svåraste åkomma i ett nafs.

Paradiset strax utanför jorden med andra ord.
Och givetvis inte för packet som är kvar på den slitna jordytan. Totaltförbjudet för den som inte kan betala för sig eller har ”rätt” bakgrund. Alla försök till ”illegal” invandring straffas hårt av förstyrerskan Delacourt (Jodie Foster), en sorts säkerhetschef på bygget som märkligt nog inte vekar ha mycket till övers för sina medmänniskor alls, rika eller fattiga. Man undrar lite varför.

Max (Matt Damon) är en olycklig tjomme som inte haft det lätt i livet nere på jorden.
Än svårare blir det när han råkar ut för en olycka och får besked om att han kommer att dö inom ett par dagar. Snacka om att ett besök på Elysium hade vara gött nu, där han skulle kunna bota sig själv med hjälp av den flashiga tekniken. Och se, chansen kommer! När Max beblandar sig med ett par påhittiga och smarta kriminella figurer öppnas en möjlighet bara sådär. Som dock kommer att kräva en och annan uppoffring av vår huvudperson.

Första halvan av Blomkamps historia är mycket bra. Framför allt är det ytterligare en sorts livsåskådning i ämnet hur vi som människor är funtade. Vilka som ska ha rätten att bestämma om andras öden. Problemet med illegal invandring, livsvillkor och om man kan påverka sitt öde. Allegorin funkar lysande, preppad med lite framtidsteknik och snygga effekter. Visuellt är det lite småskitigt, rörigt och kontrasten till det mäktiga, svävande, paradiset i rymden är slående.

Ju mer Max tar sig mot en öppning att kunna ta sig upp till rymden, ju mer övergår filmen gradvis i ren sci-fi-action. Kanske inte helt oväntat..och möjligen lite svårt att undvika. Det sparas inte på effekter och fräsig action som vävs in sömlöst i det visuella. In på banan också med gamle bekantingen Sharlto Copley som hysteriskt galen hencheman åt rymdbruttan Delacourt. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Copleys figur, Kruger (med störtskön sydafrika-dialekt), är en komisk sidekick eller bara en vettlös galning? Rätt roande måste jag dock erkänna. Foster å sin sida blir dock alldeles för anonym och schablonaktig. Här skulle man ha velat få veta lite mer. Hennes screentime är dessutom löjligt låg och hon tillför egentligen absolut ingenting.

blå boll…än så länge.

Den som jobbar för belöningen så det står härliga till är således Matt Damon med rakad skalle dagen till ära, och här får han ju av bara farten chansen att visa upp en hårding till figur som kanske inte skådats förut på hans CV. En rättrådig tjomme som kastar sig ut i det galnaste av företag när han inser att livet, hoppet och framtiden håller på att glida honom ur händerna. Dags att bli herre över sitt eget öde?

Blomkamps manus är lite smålistigt och snyggt förklädd samhällskritik. Det måste man ge honom. Att hans sedan möjligen måste kompromissa med Hollywood och ta historien mot en mer renodlad actionhistoria får man väl kanske ta. Inget fel på effekterna dock och jag kan ju knappast påstå att jag lider speciellt mycket under filmens gång.

Elysium är väldigt snyggt gjord och har en historia som ändå engagerar. Man bryr sig om hur det ska gå för Max och co. Någonstans i mitten svänger pendeln över lite och det hela blir en mer traditionell hjältestory med (ganska) förväntad upplösning. Men vägen dit är baske mig riktigt underhållande, och kan inte låta bli att se fram mot vad denne lite lurige regissör Blomkamp ska hitta på härnäst.
Stabil underhållning. Rekommenderas utan tvekan. Bra film.

Okt 24 2013

Tema Rysligheter: The House of the Devil (2009)

Det bästa med dagens försök i ryslighetsgenren är att det är en film som verkligen tar fasta på det där jag skrivit tidigare om, att satsa sitt krut på det som sällan syns. Det som per automatik nästan direkt blir lite mer skrämmande och olyckbådande bara därför.

Det näst bästa med den här upplevelsen skulle kunna vara att upphovsmannen Ti West verkligen tar tillvara nostalgin och detaljerna från förr genom att förlägga handlingen någonstans i 80-talet. Detta lugubra men ack så frodiga vad gäller historier, filmer och diverse hemskheter som passar in i kategorin. Förutom manus dirigerar West vad som ska hända framför kameran, och banne mig om han inte har någon slug baktanke med att skicka iväg ett par rejält snygga passningar mot en viss herr Hitchcock också! Vissa partier i rullen skulle utan tvekan ha kunnat passa in i någon Hitch-film. Det outtalade och obehagligt förestående. Vi som tittar vet att vår huvudperson kommer att hamna i något trixigt redan innan han/hon själv vet det.

Själva handlingen är egentligen inte så kaxig av sig. Studenten Samantha (Jocelin Donahue) har precis hittat sitt eget lilla drömboende. En perfekt ställe att bara få rå sig själv på, utan störande rumskamrat på universitet. Problemet är bara att hon behöver pengar till hyran innan flyttlasset kan gå. Svaret på problemet kan då vara att hoppa på ett barnvaktsjobb för en kväll eller två.
Inte världens roligaste kvällssyssla, men vad gör man inte för lite inkomst..?

En annonsläsning senare har kontakt etablerats med den märklige Mr Ullman som behöver en barnvakt för kvällen till hemmet. Stället ligger (såklart) långt ut i spenaten och bästa kompisen Megan (Greta Gerwig) avråder bestämt från att fullfölja planerna då man ju inte alls vet vilka galningar som kan tänkas ligga bakom en annons som denna. Enligt Megan då alltså. Föga vet hon här hur rätt hon ska komma att få. Känslan för den ekonomiska vinningen är dock som bekant alltid starkare är förnuftet i nästan vilka situationer man än befinner sig i. Snart är Samantha på plats hos den sirligt överdrivet vänlige Mr Ullman och om hon hade vetat att Ullman här gestaltas av den synnerligen creepige Tom Noonan (perfekt roll för honom!) hade hon kanske ångrat sig. Ullman avslöjar också snart att det i själva verket handlar om att passa en äldre kvinna istället för ett barn och sockrar för säkerhets skull erbjudandet med extra kontanter och löftet om fri pizza! Bara en sån sak.
Samantha behöver sina pengar, och kom igen hur svårt kan det vara att se efter en åldring som enligt Ullman ”inte kommer att märkas under hela kvällen”..
Sagt och gjort. Housesitting it is.

Den som letar traditionella och 80-talsliknande actionsekvenser med strittande blod och murriga elakheter här blir möjligen lite snopet besviken. Styrkan i den här aviga storyn är istället det faktum att Samantha under filmens 95 minuter är ensam i bild nästan hela tiden i ett hus som signalerar en otrevlig aura. West leker mycket förtjänstfullt med ljudkulisserna, förstärker klockor som tickar, golv som knarrar, skugglika prång och trappor som känns ogästvänliga. Kort sagt, alla möjliga ljud och skuggor som kan förekomma i ett hus man inte är bekant med.
Snabbt blir hela miljön både främmande, mystisk och lite obehaglig även för mig som glor på filmen. Precis som Samantha börjar känna sig. Plus då den där obestridliga nyfikenheten som dessutom också verkade vara en skön del av framför allt det filmiska rysar-åttiotalet då filmernas huvudpersoner ständigt tog fel beslut mest hela tiden. Till Samanthas fördel ska sägas att hon inte alls utstrålar en spåning tonårings aura här, utan istället tar det både långsamt och försiktigt. Men naturligtvis kan inte ens hon hålla sig från dessa ödesdigra upptäckter vad det lider.

Upplägget känns behagligt old school och West skyndar inte på sin story.
Obehaget får sakta växa sig större för varje minut. Jag som tittar vet ju att något otrevligt kommer att hända förr eller senare..frågan är bara exakt när. Och i vilken form? Donahue, som kör näst intill en enkvinnasshow här framför kameran, lyckas sätta både den bisarra nyfikenheten och den murrigare rädslan som smyger sig på. West släpper under resans gång små detaljer som varslar om att det mesta inte alls är som det ska i kåken. Kan dessutom den förestående månförmörkelsen som introduceras tidigt i filmen via nyhetsbulletiner på tv ha något med det hela att göra..?

sällan en bra idé på film…

Kanske mitt extra gillande här också beror på att regissören/manusförfattaren West inte håller det varken krångligt eller svårhanterligt. Det är snarare traditionellt och gammal fin cult-horror. ”Som vanligt” i filmer av det här slaget bjussas vi också på påståendet att storyn bygger på en sann händelse från förr. Något man också precis som vanligt tar med en oerhört lätt nypa salt. Å andra sidan kanske såna smarta pr-trick verkligen fyller sitt syfte? Så fort du läst infon sitter du rentav där och funderar på om det verkligen har funnits dårar som de här i filmen på riktigt…

The House of the Devil lockar med värsta titeln. Kanske medvetet för att ytterligare blinka åt nostalgin. Dock blir det mer av en (o)mysrysare som satsar sitt krut på det vår egen fantasi trollar fram. Att filmen sen också slänger fram lite gamla hederliga handbegripligheter i fin retrostil höjer liksom bara mervärdet. Och vem kan undgå att charmas av den falskt mjuke Noonan!?
Plus en liten smutt endtwist.
Visuellt simpelt måhända, men sånt här gillar jag. En fin liten karamell.

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.