Etikettarkiv: Ryan Reynolds

Jun 8 2018

Deadpool 2 (2018)

Klart det var hemma på förhand.
Hur skulle det kunna misslyckas? Förhandsrapporter har talat om samma stil som förra gången, kanske till och med lite värre. Och javisst, banne mig om man inte skruvar lite till på galenskaperna. Originalet bröt ju mot alla ”regler” vad gäller tuff superhjälteaction, där huvudmålet var att häckla genren och driva med allt och alla. Och visst fortsätter det här. Det finns en handling, en rätt rackig handling egentligen…men det viktiga i Deadpools värld är INTE vad det handlar om…mer om HUR det utförs.
Som vanligt är det 4:e väggar som bryts, ett allmänt häcklande av superhjältar och filmer (Logan får sig en rejäl känga). Ryan Reynolds ÄR Deadpool ut i fingerspetsarna. Josh Brolin är stenhård snubbe från framtiden som ställer till det. Kul också att se unge Julian Dennison från favoritpärlan Hunt for the Wilderpeople ta för sig och ge Reynolds en match i dialogerna (”the good old ass-wallet…!!”)

David Leitch (Atomic Blonde/John Wick) har tagit över regipinnen och låter Reynolds hålla låda mest hela tiden. Klart bäst i den här skrattfesten med ganska råa våldsinslag är dels det egentligen helt ologiska inslaget med Deadpools värvningskampanj för ett nytt superhjältegäng (galet roligt faktiskt)…och bonusscenerna under eftertexterna! DÄR kan du snacka om att man får valuta för att sitta kvar! (självklart fanns det stollar på bion som omedelbart reste sig och försvann iväg ut..dumbasses!)

Deadpool 2 är ”belöningen” för alla oss som tjusades av den första rullen, och har längtat efter lite mer sarkasm och häcklande från en snabbsnackande knasboll i röd spandex. Och vi har nog icke sett det sista av honom än. Hysteriskt roligt detta.

Sep 8 2017

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Apr 19 2017

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Okt 12 2016

Criminal (2016)

1Sheet_Master.qxdSom att drabbas av ännu en historia nedplitad på en kaffeservett av Luc Besson.
Fast, det är ju icke alls han som ligger bakom den här gången (in på banan med en Ariel Vromen…aha..The Iceman-mannen). Europeisk action, med Hollywoodstjärnor. Eller…när Kevin Costner får tråkigt åker han till Europa och cashar in lite semestergage (3 Days to Kill, remember…?)

CIA-agenten Ryan Reynolds blir mördad (what??!) i början av dagens rulle. Jättejättejätteviktig info finns lagrad i hans hjärna (joråsatt). Mysko doktor (Tommy Lee Jones) har ett sätt att..eh…”exportera” infon in i hjärnan på en levande snubbe. Varför inte på dåren och den mentalt imbecille Jerico Stewart (Costner) som sitter inlåst i fängelse?? Ett snabbt filmklipp senare är han på plats i London, utsätts för hårda bud på operationsbordet och snart kan actionsekvenserna pytsas ut i lagom takt.

Det är full fart såklart. Utan logik och sans..och med en astaskig Costner som lär sig livets vett och etikett längs resan (tack Ryan Reynolds minnen). Sort of.
Jajaja, det ÄR jönsigt och over the top. Men vad fasen, jag gillar ändå när Costner blir badass och taskar till sig lite. Som ni fattar då ju..är filmen som bäst i början, innan han lär sig livets gåva. Då blir det mer sirap.

Det är skurks med terrorplaner. Det är kolerisk agent-boss (Gary Oldman), det är ledsen änka (Gal Gadot). Tja, lite av varje alltså. Men framför allt är det Costner som återigen får stila med puffror och lite hederligt Hollywood-våld. Asch, sväljer man de synnerligen styltade premisserna finns här rentav en stunds simpelt nöje att inhämta.

Snygg tillverkade actionvåldsscener. Vem kan motstå sådana?
Underhållande i all sin tafflighet.

Apr 8 2016

Deadpool (2016)

Deadpool-Poster-Dec1stAck ja, superhjälterullarna fortsätter att rulla in över oss. En genre som i modern form slagit ned sina bopålar på det allra tyngsta sättet. Uppenbarligen.

Marvel verkar, trots utmaning, fortfarande stå som ledande part i denna expansion av galna effekter och nördiga oneliners. De tunga flaggskeppen och bestar till filmer (ja jag kikar på er Avengers-gänget) varvas numera också med de där så kallade ”mellanfilmerna”, kanske tänkta som små aptitretare för de stora elefanterna…men se ibland kan faktiskt de små myrorna vara bättre….som tex…eh..Ant-Man! (hahah, sorry)

Och dagens rulle går heller inte av för hackor.
Okej, jag har sett trailern ett antal gånger och tjusats av stilen, replikerna, skämten. Klassiska frågan därmed; håller rullen som helhet då? Damn, vad jag skrattade. Jösses. Det här är som en uppfriskande fläkt i det stundtals lite nördiga universumet där våra superhjältar håller till. Här alltså den lätt skruvade storyn om torpeden Wade som i ett svagt ögonblick går med på att behandlas för dödlig sjukdom medelst lagom obskyrt experiment som inbegriper våld på både kropp och inre organ….jaja….det är ju serietidningsvärld detta…remember.
Resultatet, en snabbsnackande, näst intill osårbar antihjälte som i röd spandex rasar efter hämnd för sitt numera ganska osnygga utseende.

Vissta ja, det finns en flicka med i storyn (Morena Baccarin), en rälig skurk (Ed Skrein), ett par lagom biffiga henchemen och så MMA-fightern Gina Carano förstås! Som astuffa badasset Angel Dust. Lite för vår antihjälte att bita i.

deadpool

lustiga typer mest hela tiden

Spontankänslan efter att ha sett filmen var en vrålskrattande fyra!
Sen sansade jag mig lite och tänkte på vad jag sett. Är storyn bra? Kanske inte så mycket att hänga på broräcket om man ska vara ärlig, en ganska tunn delikatess som istället lyfter en aning tack vare Ryan Reynolds som känns helt perfa som den tokrolige snabbsnackande men dödligt farlige antihjälten (vilken revansch från dikeskörningen Green Lantern!!). Dessutom roar han sig med att i parti och minut slänga referenser mot andra superhjältar. Ofta inte av det positiva slaget. Haha. Gillar man filmisk metahumor är man verkligen in for at treat här.

Klart jag gillade filmen! Klart jag skrattade åt skämten! Klart jag tycker de flesta actionstuntsen är coola. Men bäst är just Reynolds när han tjattrar på i sin rätt knäppa uppenbarelse. Syna rullen lite mer och den är som en god glass en sommardag; lättkonsumerat och lätt förgånget. Ingen upplevelse som du kommer att minnas någon längre tid. MEN, får vi hoppas på att Deadpool dyker upp igen? Någonstans…i någons film? Pow! Smack!

Mer kul än bra.

Dec 7 2015

Self/less (2015)

selfless_posterJahapp, i dagens betraktelse återigen dags för lite man vs nature.

Att lura tiden, naturens gång.
Vet vi ju att man icke ska ge sig på. Ändå finns det hela tiden nya möjligheter till detta obskyra företag i mänskliga handlingar. Något som rikingen och dödssjuke Damian (Ben Kingsley) får span på. En möjlighet att byta sin sjuka, gamla, kropp mot en ny ung variant. Och hans sinne, medvetande och…själ (?)…tja den liksom bara ”skjuts över” i nån märklig apparat. Fråga mig inte hur EXAKT detta går till (filmen skiter rätt mycket i att förklara det också. Det bara…händer. Tack och bock.) Kravet är förstås att Damian måste starta ett nytt liv med sin nya kropp och officiellt låta ”gamlingen” Damian dö.

Sagt och gjort. Nya kroppen ser ut som Ryan Reynolds och första tiden är det high life för spjuvern Damian. Han tar igen allt vad han saknat av fester, kvinnor, vin och sång. Medaljens baksida är att Damian drabbas av ”syner” från ett…annat liv. Förklaringen från den hemlige doktorn Albright (Matthew Goode) som leder det lika hemliga företaget..är att det handlar om att hans medvetande måste anpassa sig till den nya kroppen…och ibland därför trollar fram hallucinationer.
Jaja, det tror ju både jag som tittar och Damian själv vad vi vill om. Dagens huvudperson är av den nyfikna naturen så självklart börjar han snoka lite i vad det är han givit sig in på. Och såklart, lyfter man på för många stenar…KAN det slå tillbaka på otrevligt sätt.

Det är alltså den visuellt spännande filmmakaren Tarsem Singh (The Cell) som står för regin idag. På ett manus av det spanska brödraparet David och Alex Pastor (Carriers). Och kanske förvånar Singh mest den här gången genom att INTE vara visuellt spännande. Tvärtom blir detta en ganska klyschig, hederligt tillverkad leta-efter-lösningen-thriller…sådana som Hollywood kan kränga ur sig i parti och minut på ren rutin. Därmed inte sagt att dagens variant är dålig på något sätt. Bäst kanske i första delen när Singh och bröderna Pastor ställer de flummiga frågorna om livet och medvetandet. Andra hälften är mer rak och våldsam action.

selfless

hantera puffra som ett ess..comes with the new body

Stora lasset dras av Ryan Reynolds som sanningssökare, och han gör det bra. Eller, han är inte dåligt på något sätt även om han inte glänser i rollen. Matthew Goode som mysko doktor gör en typisk Goode-luring. Visst har han väl lite väl ofta dykt upp i sådana roller den sista tiden..? Ben Kingsley har topbilling i rollistan men är bara med i kanske 15 minuter och hinner knappt börja skådespela innan han förpassas ut i kulissen. Lite synd kanske på en snubbe av Kingsleys kaliber. Mest onödig i dagens story är nog ändå Natalie Martinez som Reynolds kvinnliga sidekick Madeline. Hon blir bara ett bihang till hjälten och får aldrig chansen att visa vad hon går för.

Jaja, man kan inte få allt.
En stunds underhållande och ändå stabilt tillverkad thriller är det dock. Regissör Singh verkar ha struntat för ett ögonblick i sina konstnärliga ambitioner, och satsar mer på rak och enkel action. Med ett och annat lurigt inslag förstås. Och som sagt, det behöver inte alls betyda att resultatet blir kackigt.

Jag har inga problem med den här rullen och underhållningen som ges.

Jun 6 2015

Sommarklubben: Smokin´Aces (2006)

Smokin_posterKickstart i årets klubbande med kulor, krut, kaos, en hysteriskt twistande story och ett jävla hålligång!

För att inte tala om rollistan i denna högoktaniga rulle signerad Joe Carnahan (The A-Team).
Kolla här: Ryan Reynolds, Ray Liotta, Jeremy Piven, Ben Affleck, Peter Berg (ja han!), Andy Garcia, Alicia Keys, Chris Pine, Kevin Durand, Tommy Flanagan (SoA!), Joel Edgerton, Jason Bateman och Matthew Fox!
PUH!

Alla dyker de upp vid något tillfälle, vissa lite mer än andra, i denna hysteriska story om den rätt kassa maffia-lierade entertainern Buddy (Piven) som sitter på ett hotell i Lake Tahoe där han väntar på en deal med FBI om att tjalla på just the mob. Men inte om maffian hinner före FBI förstås, och som grädde på moset läcker detta ut till all världens knasiga lönnmördare, att det finns stålar att tjäna på Buddys huvud om man är tillräckligt snabb. Öset bara slår till och hela hotellet blir snart spelplats för de galnaste skyttekrig och konfrontationer stället någonsin skådat.

Grymt underskattad rulle från Carnahan, som iof mest brukar få skit för sina rullar. Här är det highlife hela tiden med alla skådisar som passerar förbi i diverse knasiga roller!
Blodigt och våldsamt, och rätt sköna replikskiften mest hela tiden. Lägg till detta en knäpp och oväntad twist (värd att vänta på om man inte sett rullen förut!) Jobbigast har kanske Reynolds som den plikttrogne FBI-snubben Messner. Man lider verkligen med hans vedermödor.

Hade glömt hur mycket jag gillade den här.
Knäppkul action med andra ord!

Ett jävla skjutande i sommarnatten.

 

Sep 27 2013

R.I.P.D. (2013)

Någon gång funderat på om man kan göra en ny Ghostbusters och mixa den med Men in Black?
Du kan sluta med det nu.
Det går inte så bra.

Polisen Nick (Ryan Reynolds) hinner knappt bli tagen av daga av sin minst sagt skumme partner Hayes (Kevin Bacon) innan han mer eller mindre tvångsupptas i den himmelska (!?) polisstyrkan ”Rest In Peace Department”…jag vet… det är lika fånigt som det låter.
De här supersnutarna, eller avlidna supersnutarna, (från varierande tidsåldrar) pysslar helt enkelt med att jaga rätt på alla döda själar som av någon anledning stannat kvar på jorden i förklädnad. Självklart är de flesta av dem kriminella element som inte alls vill rannsakas i skärselden och hellre lever loppan med alla jordiska frestelser.

Nick tar jobbet, mest för att kunna vara nära frugan nere på jorden….men då hade han inte fattat att han inte är synlig för oss vanliga levande…ha-ha-ha (filmen tar dock begreppet ”avatarer” till nya komiska höjder).
Som ny partner i himlapolisen får han den burduse Roy (Jeff Bridges), en relik från the good old west då han illvilligt sköts ihjäl i revolverstrid.
Snart snubblar den nybildade duon över galet ansträngda och murriga planer som hotar alla, döda som levande.

nya chefen drar husreglerna

Låter det fånigt?
Precis vad det är. Bakom verket står Robert Schwentke, som ändå charmade till det med Red för ett par år sedan. Här måste han i fyllan ha blivit övertalad att göra film på en av alla dessa serieförlagor som verkar ligga och drälla i parti och minut. Filmen gör det otroligt svårt för sig och det blir liksom bara en sorts degig stormuffins av det hela. Inte alla serier mår bra att få visuellt liv. Ryan Reynolds följer upp sina dåliga beslut vad gäller filmroller (Green Lantern någon..?). Lättare att gilla Jeff Bridges som väl mer eller mindre skiter i vad han dyker upp i på ålderns höst. Han har ju liksom inget att bevisa längre och kan luta sig åt cashen. Kanske måste också erkännas att det ändå är lite behagligt att se Kevin Bacon i badass-roller. Här kör han på med överspel så topplockspackningen ryker redan efter 5 minuters screentime.
Är man i en hejsanhoppsanrulle så är man!

R.I.P.D. vet inte vad återhållsamhet och djup är (som om det skulle vara ledord här från början….duh!!). Det fläskas på med hysteriska CGI-stunts och den nödtorftiga historien swischar förbi som en smörklick i het stekpanna. Och smälter bort lika fort. Enda anledningen till att inte totalsåga dagens övningar är just nämnda småroliga insatser av Bridges och en överspelande Bacon. Plus att Schwentke haft den goda smaken att återigen jobba med Mary-Louise Parker vilken dyker upp i en lagom dumrolig liten biroll. Annars är det mest Roliga Timmen med för mycket pengar att slösa bort. Återigen dock ett alster med ett trevligt soundtrack!
Tvåan är löjligt svag här.

full starfull star

Jun 8 2012

Safe House (2012)

Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.

Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!

I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.

Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.

Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.

får mer än han bett om…?

Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.

Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.

Okt 3 2011

Green Lantern (2011)

Och varför blev det så här nu då?
Återigen en superhjältes historia tagen till filmduken. En superhjälte som jag än en gång inte kan förhålla mig till på något speciellt sätt, förutom att han förekom ganska flitigt i serietidningen Gigant som jag nog glodde i lite då och då under uppväxtåren.

Vad jag kommer ihåg är att han verkade vansinnigt tuff som kunde ”trolla” fram nästan vad som helst med sin ring. Hjältens, Hal Jordan, bakgrund har jag ingen som helst koll på och lite snokande på nätet ger vid handen att det uppenbarligen funnits ett antal Gröna Lyktor-poliser på jorden vid olika tillfällen!

Nåväl, dagens historia förtäljer om hur just testpiloten och allmänt oansvarige Jordan i Ryan Reynolds gestalt blir utvald att bli en av de många poliser som patrullerar universum i godhetens (och grönhetens) namn. Med sina ringar har de krafter och  förmågor som mer än väl gör dem till rena superhjältar i tajta trikåer. Givetvis finns det onda krafter med i spelet, och ett par ljusskygga figurer förekommer även på jorden för att göra livet surt för den utvalde.

En hjälte som (naturligtvis) måste lära sig ödmjukhet, mod och att följa den rättrådiga viljan. Men herregud så tråkigt det blev!
Jag som alltid har ett gott öga till fantasifulla superhjälteepos känner bara hur fokuset rinner iväg trots ideliga försök att verkligen ta till mig vad som händer. Historien spelar otroligt svår och det droppas utomjordiska namn hit och dit, allvarliga gestalter har möten på obskyra utomjordiska ställen, en rätt ointressant sidohistoria om en försynt professor som går bananas när konstigt ämne kommer in i kroppen och ställer till det. Grejen är bara att allt som görs känns halvhjärtat och utan större inlevelse.

Visst, effekterna är kanon och kan inte klagas på, men vad gör väl det när allt i övrigt känns ogenomarbetat och inte direkt spännande. Man undrar i sitt stilla sinne hur producenter och manusnissar tänkte…? Att kalla filmen bred och tillgänglig för alla känns verkligen som en lögn i sammanhanget. Troligen är det endast de supertajta fansen till serien som vet hur att uppskatta den sega historien som knallar på utan att jag bryr mig speciellt mycket.

Ryan Reynolds gör väl ingen större skada som nr 1 i rollistan, men tillför å andra sidan inget heller, han får den obligatoriska chansen till förändring och får på köpet kyssa den snygga kvinnan. Mest anmärkningsvärt är annars att Tim Robbins av alla människor accepterat en roll i detta spektakel. Den ideologiske Robbins kanske börjar få tomt i plånboken?

Green Lantern är katastrofalt tråkig och träig. Synd som bara den när man nu har tex Martin Campbell bakom kameran som bevisligen trollat fram snygga alster förut, och x antal miljoner till sitt förfogande att bränna på en mustig historia. Dessutom känns allt så inihelvete pretto så man nästan storknar. Kanske man helt enkelt valde fel superhjälte att profilera?
Vem ville vara Gröna Lyktan när man lekte som liten….liksom?

”I’ve seen you naked! Of course I know who you are! A simple mask is not gonna hide anything!”

Jan 19 2011

Buried (2010)

Från början finns det ju något absurt med hela idén. En film som låter hela speltiden ske i en trång låda. Med en person i bild. I 95 minuter. Kanske också därför  det blir intressant och längs vägen otippat spännande. För att det är så utanför ramarna mot det normala. Och samtidigt är det också en påminnelse om att det faktiskt går att göra film med små medel. I det här fallet väldigt små medel som verkets spanske regissör Rodrigo Cortés utnyttjar så till den grad att man plötsligt känner sig rejält indragen i denna udda överlevnadshistoria.

Paul (Ryan Reynolds), kontraktsanställd lastbilschaufför i Irak mitt under kriget 2006, vaknar upp  ur medvetslöshet och finner sig instängd i en låda under marken. Mörker och vånda och skräck. Snart upptäcker han att en mobiltelefon och en tändare finns där för att hålla honom sällskap. Ett telefonsamtal upplyser honom att han är kidnappad och hans överordnade har begränsad tid på sig att betala för att inte Paul ska förbli begravd någonstans ute i den väldiga öknen.

Filmens bärhet vilar naturligtvis på huvudrollen, Reynolds, som förutom att vara i bild hela tiden måste spela ut ett känsloregister modell större på en begränsad yta. Inte mycket till variation i berättelsen kan tyckas, men sakta rullar historien på och drar in mig i nätet. För här vill man ju verkligen vara med till upplösningen. Är det möjligen en morbid nyfikenhet som tar överhanden i mig som tittare? Paul försöker naturligtvis ringa till alla han kan komma på, men att göra sig förstådd på ett enkelt och omkomplicerat sätt är svårare än man kan tro. Att ligga i en låda ute i okänd öken hjälper inte heller som prioriterad anledning ska det visa sig.

Filmens stora styrka är på något sätt att den behåller fokuset på Reynolds figur i den trånga lådan och får oss att känna med honom, att få oss ta in det han själv känner. Rösterna i andra änden av telefonsamtalen blir just bara röster, och därmed distanserade även från oss som tittar. Ju längre hopplösheten fräter in Paul, ju intensivare blir mitt eget begär att vara med till upplösningen. I vilken form den än behagar te sig. Det är trångt, klaustrofobiskt och stundtals jäkligt spännande trots den minimala spelplatsen. Inget fel på dramatiken, och jag hinner faktiskt sitta och försöka fundera på hur det hela kan vara upplagt, vilka scenarior som kan dölja sig bakom allt det här och vad som kommer hända härnäst.

Filmens aber kan möjligen vara att den peggar upp storyn och dess instensitet så oerhört lovande, att slutet kommer som ett litet antiklimax. Eller är man så fast i historien och att fundera på en möjlig lösning, att man inte riktigt vill ta in den rikting som storyn väljer att gå i…?

Buried är trots sin form dramatisk värre. Ryan Reynolds känns som rätt man i lådan, och klär frustrationen och paniken i ord och handling på ett övertygande sätt. Filmen är mörk, negativ och allt annat än hoppfull. Trots detta sitter jag fortfarande en bra stund efteråt och förundras över att just en sådan film, med begränsade möjligheter, kan vara så inihelvete spännande stundtals…

Mar 17 2010

The Proposal (2009)

Margaret Tate (Sandra Bullock) är kanske New Yorks mest avskydda chef. Som redaktör på ett framgångsrikt förlag hunsar hon sina medarbetare och skrämmer slag på alla, inklusive sin hårt prövade assistent Andrew (Ryan Reynolds).
När hon plötsligt hotas av deportering tillbaka till sitt hemland Kanada, ser hon ingen annan lösning än att ”gifta” sig med Andrew och därmed få permanent uppehållstillstånd.
Strunt samma om den blivande brudgummen är informerad eller inte.  Andrew går till slut ytterst tveksamt med på uppgörelsen mot att vissa villkor uppfylls. Nu måste han och Margaret övertyga både en nitisk immigrationstjänsteman och Andrews familj som besöks under en helg, om att de minsann är ett förälskat par på väg till altaret. Vad de naturligtvis inte räknat med är att de plötsligt börjar se på varandra med nya ögon.

Ytterligare en romantisk komedi där vi träffar på två personer som från början är som hund och katt, för att sedan gradvis närma sig varandra inför den förutsägbara upplösningen. Vi har sett det förut och den här filmen bjuder inte på ett uns av några nya grepp. Däremot upptäcker jag att det faktiskt är ganska kul att titta på agerandet mellan Sandra Bullock och den alltid intressante Ryan Reynolds. Många har uppenbarligen problem med Bullock som skådis, men jag tycker hon gör sig perfekt i komedier av den här sorten, speciellt här där hon får briljera som isdrottning på väg att töa upp. Hantverket är snyggt och det känns trivsamt att följa paret på vägen mot det förmodade slutet, och sensmoralen om att alla har en varm sida inom sig som det bara gäller att locka fram. Bullock och Reynolds funkar fint ihop och har uppenbarligen kul i vad de gör. Filmen lurar hjärnan och förbannat charmig på sina ställen.

Som alltid i amerikanska feelgood-komedier saggar dock tempot halvvägs in i filmen. Början är bäst och lovar gott, knivskarpa replikskiften mellan Reynolds och Bullock. Sedan blir det mer av den gamla vanliga varan. Filmens mittparti är det svagaste men mynnar såklart ut i en väntad final.
Birollslistan är diger utan att göra väsen av sig, med svenska Malin Åkerman i en liten roll och Betty White (Pantertanter) som härligt frispråkig farmor!

The Proposal är skönt ytligt underhållande, och en film som levererar replikskiftet: ”What am I allergic to?” …. ”Pine nuts, and the full spectrum of human emotion…” kan inte annat än få väl godkänt på trivselskalan.

Betyget: 3/5

Jan 23 2010

The Nines (2007)

En sorts episodfilm i tre delar som tycks väva samman livsödena för en tv-stjärna i husarrest, en manusförfattare till tv-serier och en speldesigner.
Samtliga roller spelas av Ryan Reynolds (Smokin´Aces), och rätt snart är det uppenbart att historierna har något att göra med varandra på något sätt.

Debuterande regissören John August verkar ha valt att närma sig en sorts David Lynch-inspirerad hållning till filmen och dess manus som han själv plitat ihop. Dramat ser till att små ledtrådar droppas till oss tittare, och naturligtvis blir jag så pass nyfiken att jag vill se var det ska sluta och vad det hela egentligen går ut på. När upplösningen kommer blir det dock ett sorts antiklimax tycker jag, och det känns som lång väntan för så lite.

De tre episoderna kan säkerligen mycket väl ses var för sig som ett inlägg i den alltid pågående debatten om vad vi människor gör mot varandra, och vad vi egentligen vill med våra liv och tillvaron, och säkerligen kan filmens innehåll och budskap ligga till grund för helt egna tolkningar. Personligen blev jag dock lite uttråkad mot slutet, trots nyfikenheten.

Plus dock till Ryan Reynolds som tillsammans med Melissa McCarthy (Gilmore Girls) och Hope Davis (About Schmidt)  alla dyker upp i de tre olika historierna som olika karaktärer. De gör vad de kan med manuset och känns i sig aldrig helt ointressanta.

The Nines börjar lovande, men tappar sedan farten en aning och har svårt att engagera fullt ut.

Betyget: 2/5