Etikettarkiv: Sommarklubben!

Aug 31 2012

Sommarklubben: Hajen (1975)

Och vad passar väl bättre än att avsluta Sommarklubben 2012 med en av kanske världens bästa filmer. Hollywoods första officiella sommarblockbuster i historien. Passande nog är ju också sommaren ett stående inslag i denna formidabla berättelse, en milstolpe i den moderna filmhistorien och sannerligen helt oslagbar när det gäller sin genre! Helt oslagbar.

Det här är ju egentligen alldeles för lite utrymme för att skriva om denna underbart spännande och välgjorda film. Jag vet att många av er också älskar den och har den liksom jag som en tidlös skatt att återvända till.

Kanske det egentligen räcker med att foka på ett par detaljer.
Som att det är genialiskt hur Steven Spielberg låter historien liksom smyga sig på sakta och obehagligt. Att inte visa upp själva hotet förrän framåt mitten av filmen förhöjer naturligtvis bara känslan av att det som hotar lilla ön Amity är konstigt, oväntat och helt utanför ramarna.
Notera också Spielbergs känsla för att skildra familjer på film, notera samspelet mellan Roy Scheider, hans fru och barnen. Som om de var en familj på riktigt banne mig. I mina ögon är också detta en av Spielbergs storheter, att han lägger vikt vid detaljerna, de små gesterna och naturligheten. Vilken annan filmgubbe kan egentligen kombinera detta ihop med lyxig storsvulstighet i sitt filmarbete?
Inte många.

Liksom många av er noterat är det egentligen två filmer i en, den första hälften skrämmande och dialogstinn av drama. Den andra delen ren äventyrsfilm och även om det bjuds på en rejäl dos vattenaction 70th-style med herrar Scheider, Richard Dreyfuss och Robert Shaw i hjältelaget så är naturligtvis filmen absolut bäst under sin inledningsfas när allt är oklart och förvirrande och politiska rävspel lägger sig i det hela. Vad gäller kampen mot den objudne gästen är det idag näst intill helt ofattbart att det faktiskt blev en film med tanke på de tekniska mankelimang som hela tiden inträffade med den konstgjorda hajen…och Spielberg som drog över inspelningsschemat. Kanske ska han tacka sina producenter som stod bakom sin dåvarande ganska okände adept till hundra procent och lät honom hållas med sin galna vision. Bara att komma på tanken att spela in huvuddelen av filmen i riktiga Atlanten måste ha varit rätt provocerande för kostymnissarna.

Hajen är oöverträffad som vattenskräckis och ni kommer aldrig att få höra mig säga något annat. Kopior och även uppföljare har vaskats fram men ingen, INGEN, kan mäta sig med detta original tillverkat av en man i lindan av sin karriär. Snacka om starta upp sin framgångsrika yrkesväg med en jävla smällkaramell!
Och eftersom sommaren nu är slut för den här gången är det väl bara att likt en panikslagen badgäst på Amity´s stränder kravla sig upp ur det en gång så förföriska havet…
Nakenbad i sensommarnatten….eller inte.

..och därmed gott folk…har Sommarklubben gjort sitt för i år! Tack och bock säger den lilla avdelningen. Men likt en James Bond will it return när kvicksilvret återigen stiger (förhoppningsvis!), solen hittar hit igen (förhoppningsvis!) och de sköna varma (förhoppningsvis!) sommarnätterna inbjuder till filmer the summerstyle (Och DET gör de ju alltid!)

Aug 28 2012

Sommarklubben: Rätta virket (1983)

För en rymdnörd som en annan är detta naturligtvis inget annat än ren och skär teknikporr för ögat. Den sanna, låt vara patriotiskt friserade, historien om hur det gick till när the Space Race föddes och framför allt vad som egentligen lade grunden till USA´s hela rymdprogram.

Boken som filmen bygger på är tjock som en tegelsten och givetvis blev filmen av samma omfång när alla avgörande händelser från 1947 fram till 1963 skulle avhandlas. Drygt två och en halv timmes finfin nostalgi om männen (och kvinnorna bakom dem) som tack vare våghalsighet, mod, dumdristighet och ren tur såg till att USA på allvar lade sig i kampen om rymden när Sovjet helt oväntat lade ribban med sina Sputnik-påhitt.

Naturligtvis är det en Hollywood-film med allt vad DET innebär. Trots detta tål den dock att ses som ett rejält hantverk om monumentala insatser som faktiskt genomfördes i verkliga livet under en tidsperiod när man egentligen inte visste någonting om de krafter man började utmana. Dagens regissör Philip Kaufman utgår med eget manus från Tom Wolfe´s roman (denne gillade fö inte alls filmen) och ser till att göra nedslag på de mest avgörande punkterna på den trevande väg som snart skulle leda till rymden. Både spännande och dramatisk när det hettar till såklart, men också med humor och viss ironi insmuget. Återigen, låt vara att verkligheten är friserad för att passa vinnarna. Som i det här fallet var tex legendariska namn som Chuck Yeager, John Glenn, Gus Grissom, Gordon Cooper och Alan Shepard…som dessutom blev den förste amerikanen i rymden någonsin.

Ett snyggt tillverkat tidsdokument är det otvivelaktigt, och dessutom kan man njuta av finlir av flera av dagens stabila skådisveteraner som gestaltare av ovanstående hjältar..; Dennis Quaid, Fred Ward, Ed Harris, Sam Shepard, Scott Glenn, alla i sin prime då i början av 80-talet. Snabbögda hinner också se Jeff Goldblum i en av sina tidigaste roller på vita duken. Även om det var en rätt svartvit man´s world glömmer inte Kaufman helt bort de prövade fruarna bakom dessa berömda pionjärer. Inte helt rättvis speltid till de stödjande fruarna naturligtvis, men en och annan välspelad scen ( av bla Barbara Hershey, Veronica Cartwright och Pamela Reed ) som visar vad som försiggick i deras tankar under denna rådande cirkus.

Rätta Virket är kanonlysande nattamat för en rymdnörd. En visuell, färgglad och mustigt dramatisk avhandling av det saligt berömda Mercury-projektet i början av 60-talet. Kanske inte så mycket för oss i gamla Svedala att gapa över, men alla rymdfartsfrälsta torde ändå veta ungefär vad jag dillar om här. Pionjäranda i den mörka sommarnatten!

Aug 24 2012

Sommarklubben: The Long Kiss Goodnight (1996)

En och annan uppgift påstår att Renny Harlin själv anser detta vara hans bästa film i karriären. Och visst kan man förstå hur det finska actionesset möjligen funderar. Även om det inte är världens mest avancerade story i dagens klubbtips så är det banne mig inget fel på röjet. Tvärtom.

Dåvarande hustrun Geena Davis fick ta på sig rollen som Samantha, en bullbakande mamma i hemmasytt förkläde huserandes i vacker villa med sambo och söt styvdotter. Vad gör det väl att Samantha lider av någon sorts minnesförlust som gör att hon inte har en aning om var hennes senaste 8 år har tillbringats…nu är det ju småstadsliv enligt den amerikanska svennemodellen som gäller.

 Trodde hon ja. Av en slump ramlar hon mer eller mindre in på memory lane och gamla begravda hemligheter uppdagas och visar att Samantha minsann kan ett och annat när det gäller vapenhantering och att ta folk av daga på de mest effektiva sätt. Tillsammans med sidekicken och kanske världens sämst klädde medhjälpare, den sluskige privatdeckaren Mitch (Samuel L Jackson) är det dags att räta ut alla frågetecken en gång för alla. Men kommer hon att gilla vad hon finner…?

Harlin tog klokt nog beslutet att efter det ekonomiska  megafiaskot Cutthroat Island (som jag fö gillar!) satsa på lite mer återhållsam standardaction i en något nedtonad story. Eller tja, så nedtonad det nu kan bli då det handlar om finsk actionsisu. Givetvis vräker Harlin på med eldstrider och explosioner i parti och minut, varvat med lagom cheesy svart humor. Coolast av alla är naturligtvis Geena Davis själv som under filmens gång förvandlas från mesmorsa till iskall mördarmaskin, dock med ett hjärta långt in i den stenhårda kroppen.

The Long Kiss Goodnight är en trevlig stunds actionröj. Storyn är simpel och tempot håller fin marschfart. Det handlar om skumraskspel och lönnmördare från förr. Som vanligt blir finalen en enda kamp mot klockan där man dock icke på långa vägar behöver oroa sig för utgången. En actionpärla av klassiskt snitt. Obehagliga minnen i sommarnatten.

Aug 22 2012

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Aug 20 2012

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Aug 16 2012

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.

Aug 14 2012

Sommarklubben: Nyckeln till frihet (1994)

Plötsligt gör jag den chockerande upptäckten att jag aldrig under denna bloggs snart treåriga livstid skrivit om dagens film förut. Inte heller har jag väl någonstans låtit er ana att detta är av de filmer jag älskar mest av alla i hela jäkla filmhistorien. Lätt uppe där bland topp -7 eller nåt.

Såklart att den pålitliga mixen Frank Darabont och Stephen King just i denna skepnad kanske egentligen kräver ett längre blogginlägg istället för detta lite kortare (hrm..) Sommarklubbs-koncept. Nå, jag får väl möjigen bjucka på en längre version under mörka hösten som kommer, så bra är den ju, men å andra sidan känns det rakt galet att inte ta med den i årets Sommarklubb då det är en perfekt, PERFEKT, sommarkvällsfilm som mer än någonsin sätter känslor, humör och varenda filmälskande nerv i svajning.

Som sagt, när Frank Darabont tar sig an Stephen King verkar magi nästan alltid uppstå. Och mest av allt känns det som att den uppstod i dagens historia, som ett litet epos som sträcker sig genom årtionden med besvärligheter, tragedi, viss humor och den ständiga längtan efter den villkorslösa friheten. Darabont har som vanligt förutom regin tagit hand om manuset själv, utgått från Kings novell, och lyckats brodera ut drygt 140 minuters mer eller mindre mästerverk.

Till sin hjälp har han Tim Robbins i sin kanske bästa roll någonsin, som den morddömde fången Andy Dufresne vilken anländer en dyster dag 1947 till det ökända Shawshank-fängelset, dömd till två livstidsdomar för morden på sin fru och hennes älskare. Andy menar dock att han är oskyldigt dömd, även om bevisen besvärande nog pekar på just honom. Nu väntar inlåsning och tuktning av hårda vakter (under ledning av sadistiske vaktchefen Clancy Brown i en gjuten roll!) och grymma medfångar. Bara det faktumet tillräckligt för en annan att där och då gå bananas och försvinna in i galenskapens och depressionens mörker för alltid. Andy kommer dock visa sig vara en märklig figur med en alldeles egen vilja och ett annorlunda sinne, något som drar till sig uppmärksamheten från medfången Red (Morgan Freeman i vad som kan vara HANS absolut bästa roll!).

Tja, mycket mer ska man ju egentligen inte skriva om handlingen, den måste liksom upplevas. Det är en brokig väg manuset tar, och dess turer bjuder egentligen på situationer som berättar om oss människor, vilka vi är, hur drömmar påverkar oss och hur långt man kommer med att manipulera både sinne och andra medmänniskor under extrema förhållanden. Och dessutom lyckas den vara så inihelvete spännande under nästan hela speltiden!

Det är en stortartad berättelse, Darabont litar på att hans skådisar levererar ned till minsta biroll och kan då kosta på sig att väva in finurligheter i manuset och krydda med en portion härlig svart humor när tillfälle ges. När filmen så småningom slutar har året hunnit bli 1967 och resan dit är en filmisk upplevelse som jag sällan har upplevt i något annat filmsammanhang.

Nyckeln till frihet är en underbar, smärtsam och fint berättad historia om att aldrig ge upp. Att bejaka sina drömmar och någonstans hitta en väg till sitt mål. Vad det nu än må vara. Det är en STOR film där människors känslor och vilja sätts i fokus, just här i en annorlunda och begränsad miljö. Naturligtvis en av Sommarklubbens absolut största filmer den här sommaren! Tålamod i sommarnatten.

Aug 7 2012

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Jul 31 2012

Sommarklubben: The Mist (2007)

Ja här skulle man ju faktiskt kunna stanna upp och förlora sig i en lång lång utläggning om det till synes starka band som tycks råda mellan Frank Darabont och Stephen King. En tillfällighet eller ett sorts likformigt tänkande, som gör att Darabont på ett enastående sätt har lyckats visualisera varenda King-story han pillat med?

Här är inget undantag, och med rätt små medel (och för all del rätt fantasifullt ihopmeckade digitaleffekter) spelar han upp en synnerligen obehaglig men ack så spännande historia om vad som händer när en mystisk illavarslande dimma plötsligt sveper in i den lilla Staden (som så alltid i King-land är det en average-Joe-sömning småstad som råkar illa ut) och vår hjälte för dagen David  (Thomas Jane) tillsammans med sin son tar skydd i stadens supermarket. Tillsammans med en hoper andra förundrade har de nu parkettplatser när det gäller att beskåda det hemska som plötsligt tycks bebo den vita dimman och visar sig då och då.

Trots den yttre ramberättelsen är det naturligtvis en snillrik betraktelse om oss människor och vad som lockar fram det bästa respektive sämsta i oss. Eller kanske hur lätt vi påverkas av andra krafter i ögonblick av fara och rädsla. Efter en stund känns det snarare som hotet mer står att finna i grannen intill än vad som döljer sig ute i dimman.

Darabont har lyckats portionera ut den här berättelsen av King till en underhållande fullängdare där det för huvudpersonerna naturligtvis gäller att välja rätt läger innan filmens showdown tar vid. Trogna gluttare av The Walking Dead känner igen flera av skådisarna runt Thomas Jane´s figur. Det stör dock inte här och istället blir det både rysligt, tankeväckande och framför allt spännande. Även när man sett filmen förut! Några givna svar på situationens uppkomst finns inte, istället låter man oss ana att viss yttre påverkan från den intilliggande militärbasen kan spela in.

The Mist kombinerar skräcken för det okända och rädslan för vad människan är kapabel till i helt oväntade situationer. Säkerligen vad gamle King också hade i åtanke när han skrev storyn. Darabont står själv för filmens manus och satsar på en final som till och med författaren själv imponerades av så till den grad att han officiellt önskade att han själv kommit på det.
Dimmigt i sommarnatten! (vilket ju låter som något helt annat…)

Jul 27 2012

Sommarklubben: Tre amigos! (1986)

Dagens bidrag till klubben är en rejäl portion John Landis-humor.En riktig galen blandning av slapstick, ordvitsar, ironi och musikaliska inslag som höjer töntfaktorn å det grövsta, men också lockar fram skratt i parti och minut.

Perfekt lanserad i en tid då Landis version av humor verkade ha hittat hem. Dessutom med tre av 80-talets stora inom den amerikanska filmens komedifack. Det här blev en sorts gemensam ha-lite-roligt-tillsammans-film. Chevy Chase, Steve Martin och Martin Short är de tre stumfilmsstjärnorna i Hollywood 1916, som plötsligt förlorar jobbet…. då kommer lägligt ett telegram om deras önskade närvaro i Mexiko där en liten by vill ha deras hjälp. De tre spåniga figurerna tror givetvis det rör sig om ”en föreställning” a la westernshowen i High Caparall, men blir snart varse att det handlar om riktiga skurkar och riktiga kulor som plågar den lilla byn.

Det är naturligtvis uppbyggt som en enda stor spoof på filmer som 7 vågade livet och De sju samurajerna. Landis hittar på lite allt möjligt med sina figurer, det mesta med en glimt i ögat som möjligen idag kan framstå som oerhört töntig. Både Steve Martin och Chevy Chase får här gott om tillfällen att utöva sin oerhört sköna tajming på sina skämt, och för en som växte upp med 80-talets Hollywood är detta naturligtvis mumma.
Jag var omåttligt förtjust i filmen redan när den kom, långt senare rullade den ofta på VHS när det skulle skrattas gott framför dumburken, och naturligtvis har den också sin rättmätiga plats i DVD-hyllan. Främst under ”nostalgi som never goes out of date”.

Tre amigos kräver möjligen att man gillar sin John Landis. Men om man nu gör det så väntar 100 minuters larvig men ack så underhållande humor. Plus rejält sköna westerntoner i det uppfriskande soundtracket! Bästa scenen i hela filmen: vid lägerelden på kvällskvisten…får det vara en grillad fladdermus i sommarnatten..?

Jul 25 2012

Sommarklubben: Casino Royale (2006)

På tal om just fenomenet reboot så får väl producenter och manusansvariga bakom just Bond-serien ta varandra ordentligt i handen.Sällan har väl en franchise mått så bra av lite nytänkande.

Med en sällan skådad fingertoppskänsla insåg man uppenbarligen att något alldeles extra var tvungen att hända för att inte den gamle filmagentens öden helt enkelt skulle förtvina ut i oigenkännlighetens stora mörker. Lika fräsch som en gång Pierce Brosnan var i sin debut, lika trött och ospännande hade hans äventyr nu blivit på senare år. Var världen rentav på vippen att tröttna på dubbelnollans äventyr?

Receptet var lika enkelt som genialiskt, in med ny skådis i frontlinjen, använd samma regissör (Martin Campbell) som när Goldeneye bootade om serien på 90-talet samt strippa ned äventyren till en mer jordnära actionbetonad skapelse som inte lade allt krut på exotiska miljöer och jönsiga skämt. Istället fick Bond faktiskt bli lite mer mänsklig (så mänsklig han kan bli dårå i sitt yrke). In på banan också med en kvinna (Eva Green) som mycket väl kunde matcha hans syn på sig själv,och faktiskt få honom ur balans.

Snitsigt också att ta en gammal Bondhistoria, ge den en fräsch och modern kostym…låt vara med en aura av gamla stilgrepp. Det var länge sedan en Bond-film kändes så vital och pigg trots att hela världen inte längre var visuell skådeplats och överbadasset inte hade några förintelseplaner i skallen. Skurkarna känns istället mer lömska, actionbitarna känns tajtare och rappare, historien enklare men också smart nog dubbelbottnad och framför allt känns verkligen Daniel Craig som ett oerhört lyckat val som vår hjälte med rätt att döda.

Casino Royale återupprättade hedern för hela Bond-serien i en tid när man nog  trodde att vi sett det man kunde göra med världens kanske mest kände agent. Hela filmen andas tempo och en smartness som faktiskt gör den till en av de bästa i hela serien. Hemligheter i sommarnatten.

Jul 22 2012

Sommarklubben: Sleepy Hollow (1999)

Det är precis så här man vill ha sin Tim Burton.
Och Johnny Depp.

Mörka, murriga scenerier med den krypande övernaturligheten som väntar runt hörnet i de snyggt studioanpassade scenerierna. Burton förvaltar naturligtvis den här gamla amerikanska spökhistorien på sitt bästa och högst personliga sätt. Vilket innebär snillrik humor, otroligt läcker musik (tack igen Danny Elfman!) och en visuell fantasi som sällan dessvärre kanske skådats i Burtons senare repertoar (jag fortsätter att hävda att Burtons guldiga moment främst återfinns under slutet av 80-talet och under hela 90-talet). På senare tid känns han alltmer som en invånare i den likströmsformade Hollywoodfåran…

Deppen är naturligtvis också till sin absoluta fördel här, som den något velige polisen Ichabod Crane med uppdrag att lösa de hemska morden i den lilla byn Sleepy Hollow, där alla offren har blivit halshuggna. Depp har återigen den galet snygga tajmingen på stollighet i kombo med driftighet och förmågan att göra varje scen ytterst underhållande att se på. Det enda jag möjligen kan muttra om vad gäller skådisprestationer är att Christina Ricci känns alldeles för ung för att vara Depps kärleksintresse här. Hon ser mest ut som en liten trotsig fjortis, vilket stör helhetsintrycket något. I övrigt gott om gamla Burtonbekantingar, och inte att förglömma Christopher Walken i en drömroll!

Sleepy Hollow tar ett snyggt grepp på den gamla spökdängan om den Huvudlöse Ryttaren och tack vare friskheten i manuset införlivas hela historien jäkligt snyggt i det rådande Burton-universumet. Och, passar lika bra som läskigheter i sommarnatten som höstliga kårar under Halloween!
Bara en sån sak.

Jul 20 2012

Sommarklubben: Skyskrapan brinner! (1974)

Katastroffilmernas mothership?
Visst, det hade väl för tusan kommit katastroffilmer innan, men fan vete om de hade samma intensitet och dramatik som dagens sommarklubbalster kan uppvisa…
En av de stora fördelarna med historien om den brinnande skyskrapan är att det nästan aldrig blir stiltje i filmen. Det händer liksom något hela tiden, på någon front.

Det är en mastig film, med ett manus som bakades ihop av två olika romaner. Dåtidens effektmakare verkar ha fått en sorts lidnersk knäpp och lyckas helt enormt bra med att visualisera producent- och regissörstankar på bästa sätt.

Lägg till detta en enorm stjärnensemble av dåtidens superskådisar, som alla verkade vilja vara med och ha sin lilla stund i eldsvådornas sken. De största av dem alla är naturligtvis Paul Newman som skrapans bekymrade arkitekt och Steve McQueen som den luttrade brandchefen. Bakom dem hittas också gamla sköningar som William Holden, en pinnsmal svinig Richard Chamberlain, gamle danskungen Fred Astaire och minsann O.J. Simpson i en tillvaro när livet tycktes vara lite enklare för honom. Även Faye Dunaway lyckas tränga sig in i sällskapet, men fungerar i ärlighetens namn mer som kuttersmycke åt Newmans trygge och handlingskraftige figur.

Och trodde ni på en tillfällighet att Newmans och McQueens namn står sida vid sida i förtexterna? Icke då! Bitter divakonkurrens låg bakom det…eller vad sägs om den här lilla bonusgodingen; båda herrarna har exakt lika mycket dialog genom hela filmen, noga uträknat och kontrollerat! Visst måste man bara älska det gamla 70-talet…?

Skyskrapan brinner är en helaftonsfilm med drama och stilfulla effekter för sin tid. Även om det handlar om en otäck händelse är det njutbart ned till minsta filmruta. Troligen den bästa superduperkatastroffilm jag avnjutit med jämna mellanrum genom åren. Katastroflarm i sommarnatten.

Jul 18 2012

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Jo men det är väl NATURLIGTVIS klart att denna rulle hamnar i årets sommarklubb!

Vid det här laget vet ni ju vad jag tycker.
Nu drar jag den ett varv till, och passar återigen på att dra en lans för den ytliga, stendumma och plågsamma Sommarkomedin som koncept! Liksom de envisa och oönskade myggorna återkommer den här filmformen år efter år.
Och jag gillart.

Länge leve Bernie har en egen liten plats i den här somriga klubben, och ni som vill läsa mer om vad jag redan skrivit om dagens rätt löjliga men ack så underhållande alternativ gör det här….eller här.
Slapstick i sommarnatten.

Jul 13 2012

Sommarklubben: Papillon (1973)

Filmaffischen var länge bland de coolaste jag sett.
Så enkel, men ändå så kraftfull och dramatisk. Precis som filmen.
Episk värre med speltid på nästan tre timmar om fången Papillon, envis likt en boxare som vägrar låta sig knockas och smaka på canvasen, besatt av att fly från den beryktade Djävulsön i Franska Guyana.

Det är helt galna straffmetoder och påföljder för den rebelliska attityden, tex två år…TVÅ ÅR.. i isoleringscell.
Papillon tar alla konsekvenser som en man och törstar efter friheten. Fattas bara annat.

Trots sin långa speltiden blir det aldrig tråkigt, regissören Franklin J. Schaffner låter istället historien sakta glida in i sinnet och de ledande karaktärerna blir, trots avsaknaden av dialog i massor, högst  levande och berörande. Steve McQueen är perfa i rollen som den tyste och beräknande huvudpersonen och flankeras oerhört snyggt av en ung Dustin Hoffman i nördiga glajjor. Hoffmans nervöse figur är absolut motsats till den våghalsige Papillon, men en trogen bundsförvant i det gröna helvetet.

Papillon är en riktigt gammal fin klassiker. En helaftonsfilm, en historia att sjunka in i där dramat tidvis blir spännande på ett sådant där sätt som bara tycks vara möjligt i äventyrsfilmer av äldre snitt. På senare tid har den verklige Papillon´s historia kraftigt ifrågasatts, men det hindrar inte på något sätt att detta blir rejält bra filmgodis! Frihet i sommarnatten.