Etikettarkiv: Thriller

Sep 11 2014

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Jul 18 2014

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

Jun 10 2014

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Tja, nånstans känner jag ju att de nog får ta och bestämma sig lite i Hollywood. Hur de vill ha det med sin Jack Ryan.

Ganska styvmoderligt behandlad ända sedan Harrison Ford hade gjort sitt i rollen under 90-talet. Alec B var kanske den första, men visst var det ändå Ford som cementerade figuren lite..? ”Rebooten” (eller vad det nu var) 2002 med Ben Affleck i The sum of all fears tyckte JAG var en helt okej skapelse…men den eventuella franchisen dog uppenbarligen lika snabbt som tanken på en modern Ryan föddes. Då.

Nu är det andra bullar igen. På mindre än 15 minuter får man hela bakgrunden till Ryans anställning hos CIA. Här är det en ung, valpig, Ryan i Chris Pine´s gestalt som från London ser bitar av New York demoleras under 9/11. Han tar snabbt värvning i marinkåren, skeppas till Afghanistan och lyckas bli sårad (but of course). Snabb i tanke och handling är han redan uppmärksammad av det gamla goa CIA och via mentorn/rekryteraren och dagens gammelräv, Tom Harper (Kevin Costner) jobbar han snart åt Byrån med att snoka efter finansbrott på Wall Street som eventuellt kan leda till terrorhot mot landet.

Snabbt hopp i tiden och i dagens Ryssland förbereder skurkiga krafter både en ekonomisk och fysisk terrorattack mot USA. Ingen tycks se det, utom snokande Ryan som anar ugglor i mossen mot den lugubre affärsmannen Cherevin i Moskva. Bara att på order från Harper laga sig dit och skaffa bevis för misstankarna. Nu är ju Ryan ingen James Bond direkt, och får istället lita på snabb käft och tankeförmåga. Viss fysisk dramatik tycks ändå inte gå att undvika, tur då att räven Costner finns på plats med ett team för att vara backup åt finansanalytikern-gone-secret-agent Ryan. Mindre kul att sambon hemma i New York Keira Knightley (ja just HON av alla!) tror att allt fuffens som Ryan håller på med betyder att han vänstrar! (Åh vilken klyscha!). Snart kommer hon dock naturligtvis att få skåda sanningen IRL!

Jaha, hur är nu Pine som Jack Ryan då? Tja, varken superbra eller speciellt dålig skulle jag vilja hävda. Det är liksom ganska svårt att misslyckas med en roll som ändå inte kräver att du ska vara värsta Bond-snubben. Ryan ÄR ju lite osäker, lite klumpig som agent…men givetvis med en supersmart tänkande hjärna som kommer att få jobba för filmgaget. Pine gör sig ganska bra mot gamlingen Costner..som i sin tur dessutom känns helt rätt i sin roll som ljusskygg mentor åt den unge lärlingen.

Jovialiske Kenneth Branagh dubblerar idag som både badass-ryss och filmens regissör. Som Cheverin en typisk klyscha på alla skumma ryssar som någonsin förekommit på film…typ. Komplett med klatschig rysk brytning på engelskan. Branagh har dessutom studerat tillräckligt många moderna high-tech-thrillers för att misslyckas här. Okej, synd att säga att filmen bjuder på något som helst nytt under solen…men å andra sidan finns en viss skönhet och styrka i stabil inmallad underhållning också. Kan ju inte påstå att jag har tråkigt i Ryans sällskap i Moskva direkt.

liten kvällsprommis i Moskva. hundens täckmantel oklar.

Det som väl är en ganska puttrig historia överlag snäppar upp sig mot finalen då storyn tar ett lite extra hopp framåt, och tankarna går till den rätt fräsiga Clooney-rullen The Peacemaker från -97.

Trots att det ganska lätt går att irritera sig på Kneightley sköter hon sig rätt ok här. Hålls tillbaka lagom mycket för att man inte ska flippra ut mot henne för mycket. Pine är Pine och gör vad han kan med sin gubbe. Branagh spelar över, fast med stil, och Costner har den coolaste rollen av dom alla. Liten bonus för oss gamla Svedala-bor finns också då plötsligt Peter Andersson stövlar in från vänster som butter russkie…kul!

Jack Ryan: Shadow Recruit gör vad den ska. Varken mer eller mindre. Stöpt i gammal beprövad form som inte tar ut svängarna mer än den absolut behöver. Branagh har dock koll på sina grejer och ser till att underhållningen hålls stabil om än lite fantasilös kanske. Den första filmen som inte bygger på någon story av Ryans skapare Tom Clancy.
Men det går ju bra ändå. Bättre rulle än jag trodde.
Eller menar jag stabilare…?

Apr 23 2014

13 Sins (2014)

Taskigt läge för telefonförsäljaren Elliot (Mark Webber).
Först kicken för att han har för mycket samvete när han säljer dyra försäkringar, sedan hotar digra utgifter för att fortsätta ta hand om den utvecklingsstörde brodern, liksom gamla bittra farsan vilken hotas av vräkning. Som om inte detta vore nog ska han dessutom snart själv bli pappa och förväntas försörja sin familj i fin gammal tradition.

Och jag som tyckte att måndagsmorgnar var lika med taskigt läge.
Tyskregissören Daniel Stamm (The Last Exorcism) roar och oroar med den eviga frågeställningen om vad man skulle göra om erbjudandet om pengar mot vissa prestationer plötsligt dök upp. Här i form av ett skumt spel, som erbjuder Elliot mer stålar för varje ”utmaning” han tackar ja till. Det finns 13 stycken att klara av, och lyckas Elliot blir han en störtrik snubbe för resten av livet. Som att alla hans ekonomiska bekymmer med ens skulle vara puts väck. Det krävs förstås att Elliot klarar alla 13, misslyckas han med en endaste förlorar han hela spelet och livet återgår till losertillvaron.

Tackar han ja? Skulle du?
Naturligtvis är de olika utmaningarna inte av helt oskyldig natur, och stegras ju länge tävlingen pågår Att svälja en fluga för drygt 3000 dollars är väl inget kan tyckas…till en början.

Jahaja, det som börjar som vilken lagom ansträngd B-rulle som helst växer plötsligt ut till en riktigt liten intressant upplevelse när Elliot far kors och tvärs över ett New Orleans och lockas in i otrevliga upplevelser samtidigt som han måste göra allt för att hålla sina förehavanden hemliga för sambon Shelby (Rutina Wesley)…som dock börjar oroas över att Elliot beter sig allt märkligare. Elliot själv är av den mer hunsade typen i livet, men märker plötsligt att han mitt under alla galenskaper också börjar bli lite…självsäkrare..?

glad för lite extra stålar i fickan….nu ja.

Moral och samvete sitter alltså i förarsätet i dagens rulle.
Beskrivs som en mix mellan thriller och horror…men så mycket horror är det naturligtvis inte. Mer obehagliga frågeställningar och en ganska lagom kul hemlig global konspiration som rullas ut. Den som möjligen läst Anders De la Mottes spänningsroman Geim vet då ungefär vad det hela handlar om. Ibland dessutom ofrivilligt (?) humoristisk i sitt utförande.

Inte nog med att den rätt knäppa storyn lyckas underhålla större delen av sin korta speltid, mot slutet slängs ett par rätt sköna tvistar in också. Okej, man kan möjligen se dem komma en stund i förväg om man är på det humöret. Men ändå.

13 Sins träffar lagom rätt i tonen. Tillräckligt gåtfull och bisarr för att man ska vilja hänga med till slutet. Rätt välgjord, lite klyschig visst,  men sticker ut en aning bland övriga rullar från samma budgetliga. En rulle som dessutom sportar en välklädd Ron Perlman. Se där ja!
Inte alls kattskit det här.

Enhanced by Zemanta
Apr 14 2014

The Bag Man (2014)

Jaha. Här går man i bräschen för att försvara gamle John Cusack titt som tätt, visar på att han minsann ändå dyker upp i ganska stabila och helt okej rullar.
Och vad gör karln då? Sätter sitt namn på ett filmkontrakt som förpliktar medverkan i en av de värsta dyngrullar jag sett på länge.

Men vad fan alltså.
Storyn här är så förblindad av att vara inne och leka i samma område som Tarantino-rullar med en släng av David Lynch-mentalitet…att det bara blir löjligt. Som att manus sätter en sorts sport i att twista det hela så mycket bara för att visa att det är coolt att förvirra, förirra och BARA skapa frågtecken. Mitt svar: det är INTE coolt.

Den uppenbarligen småkriminelle Cusack sitter således på ett motell mitt ute i bushen medhavandes en väska som ska överlämnas till en skumrasksnubbe i Robert De Niro´s skepnad.
Motellet verkar snott rakt av från Norman Bates…och förestås dessutom av dennes wannabe i form av Crispin Glover i rullstol och vettvillig uppsyn. Givetvis får Cusack dessutom inte på några villkor glo i väskan han gömmer under sängen, givetvis rör sig diverse skumma element i området, och GIVETVIS måste allt vara så mörkt, mystiskt och gåtfullt att man till slut bara suckar av tristess.

Auran och doften av lågbudget står som en billig after shave runt alla inblandade och jag undrar hur dels då den gode Cusack, men också snubbar som De Niro, Dominic Purcell och Crispin Glover, kunde få för sig att ställa upp i det här eländet. Jag hoppas verkligen att anledningen stavas ”betald semester”…och inte någon sorts konstnärlig ambition.
Hur långbenta stolpskottet Rebecca De Costa dessutom kunde få den kvinnliga ”huvudrollen” som den obligatoriska mystiska femme fatalen är en lika irriterande gåta. Ja ni hör ju, det mesta med det här är irriterande.
Till och med det cheesiga filmvåldet.

sitt där och skäms

The Bag Man är riktigt kass.
En story som engagerar noll och inte klarar av att få sina karaktärer intressanta för fem öre. En bra skum thriller låter sina små twistar och udda grejer smyga på en. Här BANKAS de in med stora slag redan från början, och blir därför bara ytterligare en rulle som hänger upp allt, precis allt, på att det ska vara så konstigt och gåtfullt det bara kan bli.
Vilket tar bort intresset direkt efter fem minuter.

Enhanced by Zemanta
Apr 11 2014

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

Jan 30 2014

The Factory (2012)

Ännu en sån där rulle som har legat på filmbolagshyllorna ett tag. Runt fyra år typ.
Och ännu en rulle där den nu alltmer slitne John Cusack har en av huvudrollerna. Kanske en varningsklocka för vissa. Kanske en liten förhoppning hos andra, lite crushiga på Cusack, om en snärtig och bra insats som vi vet att han kan.

Som vanligt finns det ofta en eller annan anledning till att en film hamnar på en hylla någonstans istället för att släppas. Som om producenter eller filmbolag har en sorts elak och irriterande föraning om hur det kommer att bli. Bättre då att låta dammet samlas en tid innan direktsläpp på DVD-marknaden?

Snöigt Buffalo på gränsen till Kanada.
Snuten Mike Fletcher (Cusack) sliter med ett fall som gäckat polisen i tre år. Unga kvinnor, alla prostituerade, försvunna utan ett spår. Inte en kropp, varken i delar eller hel, har dykt upp. Snacket går om seriemördare förstås. Myndigheterna vill bordlägga utredningen i brist på spår och bevis, men Mike och kollegan Kelsey (Jennifer Carpenter) vägrar ge sig. Någonstans måste det väl iaf finnas ett spår..?!

Jaha, vad har vi här då?
Man kan ta två vägar i sitt omdöme; den första kan gnälla lite på att man sett det förut. Förstås. Manuset presenterar redan från början dagens knäppgök och badass. Sedan blir det frustration och tandagnisslan hos våra hjältar…innan plötsligt alla ledtrådar börjar ramla in lika smutt som i ett övertydligt avsnitt av valfritt CSI.

Den andra vägen kan lite käckt rycka på axlarna att det mesta känns igen. I vilken mördarjakt-rulle gör det inte det? Egentligen? Man kan också glädja sig åt att regissören har fått till det rejält i scenografin med ett kallt, snöigt och eländigt Buffalo. Cusacks härjade snut är förstås inte speciellt stabil av sig. Näst intill besatt av att lösa fallet (typ sitter hemma i garaget och fnular på missade detaljer). När så den klyschigt rebelliska tonårsdottern råkar illa ut och hamnar i klorna på…tja..ni fattar..då jävlar blir turboväxel på Cusack. Och…inte helt oävet. Faktiskt.

lite sedvanlig bister utfrågning

Annars är det ju mer enligt standardformuläret 1A, med en strykande ton av B-rullevibb. MEN, har sagt det förut, det behöver inte vara apskit för det. Här tar storyn ett rejält nappatag i finalen och försöker sig på en riktigt rejäl krumbukt…och kommer undan ganska bra med det. I alla fall lyckades jag inte upptäcka DE brödsmulorna i den här lagom murriga historien. Litet cred bör också gå till dagens stolle-Per i form av skådisen Dallas Roberts. Obehaglig figur, bra spelat.

The Factory gör sitt jobb för den som söker lite småspänning på kvällskvisten. John Cusack gör väl också sitt jobb, inget stordåd förstås, och funkar rätt bra som stissig snut med trassligt familjeliv som grädde på moset (åh dessa manusklyschor..). När filmhistorien ska summeras i en framtid kommer såklart ingen att dra upp det här alstret direkt…men tack vare ett rätt spännande slut och en lagom dyster atmosfär i hela rullen…friar jag och låter betyget kravla sig upp på en darrig trea (!).
Kanske lite taskigt rentav…att den fått vara hyllvärmare så pass länge..?

Enhanced by Zemanta
Jan 24 2014

Erased (2012)

Jamen det kan väl vara läge för en liten fredagssågning igen.
Fredagar är ju annars en snällisdag, en liten myssträcka inför den kommande helgen, men ok då. Vi tar fram yxan och känner in kommande ledigheten med ett leende.

Filmer som plötsligt byter namn ska man akta sig för. Har jag alltid sagt.
Nä. det har jag ju inte..men SKULLE kunna göra. För ofta är det just rena rama sanningen. Filmer med nya titlar…samt filmer med tjugo producenter i förtexten är alster att vara oerhört skeptisk mot…visar iaf min slitna  erfarenhet när det gäller att glo på film. Den här rullen går (gick?) också under namnet The Expatriate av någon anledning.

Här är det mannen med filmvärldens kanske just nu mest ekivoka haka, Aaron Eckhart, som alltså tolkar en fattigmansvariant av Jason Bourne. Det är såklart Europa dårå igen. Det är skumma grejer. Det är en huvudperson som inte är den han utger sig för. Ben Logan gick till jobbet en dag i Antwerpen där han bor med dotter (NATURLIGTVIS ansträngd relation mellan dem). Nästa dag är jobbet bara borta, alla uppgifter om Ben som anställd existerar inte och till på köpet verkar det plötsligt som någon hotar både far och dotter på det mer otrevliga sättet.

KAN det ha att göra med att Ben är CIA-fifflare (kom igen..knappast nån spoiler!) med tvivelaktig bakgrund…?! Ojoj, spänningen är knappast på topp kan jag säga. Man har sett´et förut. Nu behöver det inte nödvändigtvis betyda att det är dåligt i alla sammanhang att upprepa ett existerande koncept, men här blir det för mycket vaniljkänsla. För mycket snodda grepp från filmerna med Matt D, som är betydligt bättre på att spöa upp europeiska torpeder än vad Eckhart är. Nu är det väl inte hans fel fullt ut. Han cashar in sin lönecheck och gör vad som står i manuset. Typ.

Eckart börjar inse att det blir svårt att utmana Damon.

För det är ju såklart storyn som känns svår, onödigt komplicerad och ansträngd. Inget som fångar mitt intresse eller medlidande på nåt sätt faktiskt. Jag liksom sitter bara och bockar av händelserna allteftersom. Utan inlevelse. Jag vet ju redan att Eckhart via slingriga och icke på något sätt spännande vägar kommer att sätta buset på plats och på köpet vinna tillbaka sin dotter. Nä, ska man ge sig på att utmana Bourne-filmer vad gäller stil, upplägg och story…då gäller det banne mig att komma med rejält på fötterna. Det gör man inte här. Grynigt foto, försök till snabba klipp i actionsekvenserna och Olga Kurylenko som det största namnet bakom Eckhart i rollistan. Njae…

Erased blir tyvärr en fjuttig lättmjölk av Bourne-stilen. Hur mycket jag än försöker går det inte att uppbringa något större intresse i den här rullen. Jaha, men hur skulle den ha gjorts då? Svaret är kanske så enkelt att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget. Smock!

Jan 16 2014

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Jan 10 2014

The Company You Keep (2012)

Tänk att det faktiskt fanns en tid då ”pratiga” dramer/thrillers var lite top notch ändå.
Innan filmtekniken utvecklades och glittrande dollars plöjdes ned i effekter för att dölja sviktande manus och ihåliga storys.

Ta t.ex. Alla presidentens män, Tre dagar för Condor, Brubaker.
Solida 70-ish-verk med högt underhållningsvärde. Och kolla här..alla hade Robban Redford i en av rollerna!
Kanske är det rentav lite logiskt dårå att det är just han som står bakom både regi och the lead i dagens rulle.

Jim Grant (Redford) är småstadsadvokat, änkling med dotter och verkar leva det rätt lugna livet. När plötsligt en till synes vanlig hemmafru i grannskapet (Susan Sarandon) visar sig vara en FBI-efterspanad brottsling från det murriga 70-talet, och med kopplingar till ett hemligt nätverk som idag klassas som terrorverksamhet av myndigheterna…ja då skits det såklart i det blå skåpet. Det är skuggor av orostider, gamla synder, hemliga pakter och möjliga mord som sakta sipprar upp mot ytan. Och mitt i allt vår gubbe Redford som kanske inte är så vanlig som han vill ge sken av (men jisses vad gammal och sliten han börjar se ut!).

Det krävs en ung karriärhungrig journalist på en småstadsblaska för att få igång karusellen.
Murveln Ben Shepard (Shia LaBeouf) börjar ana att det som från början bara skulle bli en mindre artikel om en märklig hemmafru…kanske döljer något helt annat.

I en rulle stort sett befriad från både action och effekter är det rätt trevligt att se skådisar faktiskt göra det de är bäst på; agera. Redford är ju ingen direkt gröngöling bakom kameran heller, och vet mer än väl hur att brodera ut historien. Såklart behöver man inte vara någon Einstein för att klura ut hur det nog hänger ihop vartefter, men Redford håller i det längsta på de avgörande detaljerna och får mig att envist sitta kvar för att få veta hur ALLT hänger ihop.

Ofint nog snor han här alltså åt sig huvudrollen själv, men ser till att få bra backup från LaBeouf (inte lika påfrestande här som i andra rullar) och framför allt en diger lista av rutinerade rävar som kommer in och tar ett par minuter framför kameran. Eller vad sägs om de här; Chris Cooper, nämnda Sarandon, Nick Nolte, Richard Jenkins, Julie Christie, Sam Elliott, Brendan Gleeson OCH så min minifavvo..Stanley Tucci!

murveln får den obligatoriska svadan från ilskna chefen

Manuset är egentligen inte svårt alls. Istället dialogtätt och med sedvanliga ämnen om skuld, ansvar och arvet från en annan tid. Den som letar actionstunder och fräsiga konspirationsgrytor blir troligen besviken. Redford satsar krutet på vad som sägs och hur det sägs framför kameran.
Som att han velat gå tillbaka i tiden lite och frammana vibbar från förr kanske.

The Company You Keep bygger på sina skådisar. Att de förvaltar ett manus som sätter dialogen och utförandet av alla inblandade i förarsätet. Själv tycker jag filmen lyckas alldeles förträffligt med det. Överraskande bra och underhållande in i mål.
Okej, mer drama än thriller kanske.

Jan 3 2014

Paranoia (2013)

Ringde ut 2013 med en riktig fullpoängare.
Inleder 2014 med en rejäl kapning.
Finns väl kanske nån sorts balans i det.

Jag läste Joseph Finder´s roman med samma namn när det begav sig för ett antal år sedan. Minns att det var en digert murrig story/drama/thriller om falskspel, förräderi och viljan att bli sedd för romanens protagonist.
Det var en bitig historia med olika turer och rätt smarta detaljer.

När nu storyn blivit film häpnar jag istället över hur mycket man tappat på vägen. Hur mycket som man bara tycks ha skitit i och istället slängt in ett manus som egentligen bara skrapar på historiens yta. Till priset av en total själlöshet som man ser i typiska filmer som verkar ha stressats fram på en vecka. Och då hjälper det föga att smälla på med skådisar som Gary Oldman och Harrison Ford. Den som hade hoppats på en ny verbal envig mellan dem (Air Force One-ish..) kommer att bli besviken kan jag säga.

Oldman är den som får mest utrymme av uvarna under speltiden, men kastar bara fram en trött version av den ”galna-britt-med-stirrig-blick” som han alltid gjort. Inget nytt där inte. Ford får på tok för lite att jobba med och så att säga ”phones in his effort”.

Annars är det här träige Liam Hemsworth som ung karriärhungrig teknikwiz som står i centrum. Beredd att till en början göra allt för att få pengarna, flickan och den flotta våningen i stan. Naturligtvis ska man ALDRIG som den fattige men ärlige grabben från andra sidan floden hoppa på en sådan möjlighet.

”..och hur i h-e kunde du övertala mig till den här skitrullen..?!?!”

Boken levererade både spänning och drama OCH lite känslor för de inblandade. Filmen orkar inre med nåt av det utan kör bara på med nollställt manus som känns oerhört beställt från Drömfabriken.

Paranoia KUNDE ha förvaltats i filmisk form på ett mycket bättre sätt. Ford och Oldman kunde verkligen ha fått nåt att bita i med ett djupare manus. Istället satsar man bucksen på en totalt ointressant Hemsworth. Bara intetsägande yta här.
Tråkigt.

Nov 26 2013

Seven (1995)

De flesta av er känner ju mig och min smak vid det här laget. Ändå.
Ni vet ju att jag oftast är lite svårflörtad, lite lagom grinig. Lite luttrad sådär.
Strör inte toppbetygen omkring mig direkt. Och absolut inte Femmorna!
Känner mig glad om det kanske blir en eller två om året!

Därför bankar det naturligtvis in en femma såhär i slutet på året! Bara sådär. Plötsligt hände det.
Det går liksom inte att låta bli. Upplevelsen känns total. Upplyftande! En resa rakt in i sinnena och som håller mig i ett järngrepp ända tills upplösningen!
Och då har jag ju ändå sett filmen förut!

Nu var det förvisso ett antal år sedan.
Men den här fräsiga Blu-Ray-kopian som en dag ramlade in i The House of Flmr fullständigt gnistrar av känslor och ruggig stämning. Vad som slår mig nu, mer än någonsin, är vilken totalt mörk berättelse det här är. Ett besök rakt ned i helvetets förgård om man så vill. Elände och olycka. Staden som en symbol för människans synder och förfall? Mästerligt iscensatt av David Fincher. Är det här hans bästa rulle någonsin? Kanske. Varför inte.

Lyssna på filmen. Japp, lyssna.
Notera att det aldrig är riktigt tyst. Inte ens när huvudpersonerna är tysta. Det finns hela tiden en ljudkuliss som ligger över hela filmen likt en stickig filt. Är det inte regnet så är det Stadens larm och oväsen. Allt är mörkt, allt är deppigt, allt är sådär förtvivlat hopplöst. Morgan Freeman´s polis Somerset har på ett sorts tragiskt sätt omfamnat det helvete som omger honom, men har också bestämt sig för att försöka ta sig mot en ljusare tillvaro. Han inser tidigt att mordfallet han sätts på med den nye ambitiöse Mills (Brad Pitt) förmodligen kommer att suga ur all hans livsenergi. Han vill inte ha fallet. Vill inte ta stegen mot skärselden, men kommer inte undan. Mills tycks vara för oerfaren för den fysiska omgivningen och psykiska påfrestningen som kommer att följa, kan inte se (?) tecknen. Varningssignalerna.

Andrew Kevin Walker heter mannen som plitat ned manuset, och märkligt nog hade han enligt uppgift otroligt svårt att få någon studio intresserad av att göra film på storyn. Tack och lov för att det blev napp till slut. En märklig film. Otrevlig och ogästvänlig, men spännande och nästan lite svart humor på vissa ställen. Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) tycks vara de enda personerna i den här gudsförgätna staden som kommer in i handlingen med ett ljust och positivt inre.
Sånt bådar naturligtvis inte gott i en mörk film som den här.

Jag överväldigas än en gång av hur otroligt läckert Fincher visualiserar sina ”anithjältars” väg längs den dystra stigen mot den slutliga uppenbarelsen. Den kommer inte i någon trevlig eller hoppfull form. Ledtrådarna är både listiga, spännande och direkt makabert otrevligt utplacerade. Och man missar ju för guds skulle inte den oavsiktliga (?) passningen till Blade Runner med Mills jakt längs biltak i ett ösregn! Vilken bonus!

Somerset och Mills tar sig genom de olika stadierna av den symboliska skärselden på något vis. Bara för att till slut stå öga mot öga med ondskan själv. Det är stor filmkonst i avdelningen ”obehagligt underhållande”.

Olustiga Huset får ett besök

Och så slutet.
Naturligtvis ett slut som bara inte kan erbjuda något annat utseende. Historier bakom kulisserna berättar om ett filmbolag som fegade och ett tag ville ha ett mer traditionellt Hollywood-ending, där dock Brad Pitt och Morgan Freeman hotade att hoppa av projektet om inte Walkers originalslut fick vara det rådande. Och visst tackar man för det! Detta geniala manusslut och en sorts galen epilog till hela den mörka berättelsen. När allt liksom knyts ihop på det värsta och bästa sätt man kan sluta en rulle av den här obehagliga digniteten. Freeman är stabilt högklassig och Pitt gör ytterligare en mycket bra roll, värd att komma ihåg när hans karriär ska summeras så småningom. Dessutom kan man inte låta bli att både avsky och tjusas en aning av ”John Doe” i sitt lilla fysiska, men ack så viktiga, framträdande.

Seven är en film i världsklass. Fortfarande. Dyster. Skrämmande. Spännande. Sorglig. Engagerande. Så jävla bra. Och den åldras med en sällsynt tidlös stil. Awesome.

 

 

Okt 12 2011

TV-Landet: Harper’s Island (2009)

 

Man måste bara älska ögonblicken när en filmupplevelse plötsligt exploderar framför en och lämnar en så god och underbar eftersmak att man går flera dagar efteråt och liksom gratulerar sig själv till genidraget att ha sett alstret.

Och att något sådant kan hända med en tv-serie känns nästan osannolikt.

Undantag finns förstås, när Twin Peaks dök upp i rutorna på 90-talet var den sanslöst hypnotiserande. Kiefer Sutherlands eviga kämpande i alla 24 har också en plats sevärda-hyllan. Och visst var jag också för en period lite lost i just Lost…där jag visserligen gradvis tappade intresset men hängde med till (det galet dåliga) slutet.

De bästa tv-serierna är just de som inte är så långa, där längden från början är utstakad till x antal avsnitt och det hela är över sedan.

Dagens objekt är just en sådan serie. Vete i tusan hur jag fick span på den, kanske var det en bekant som tipsade, kanske var det en liten artikel någonstans. Via nätet och för skitbilliga 99 spänn har jag dock nu tagit del av något väldigt sällsynt; en rasande spännande och högst oviss, måhända galen och overklig, historia som faktiskt fick mig att offra nattsömn fastän jag visste att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt.

Trish (Katie Cassidy) och Henry (Christopher Gorham) ska gifta sig. Tillsammans med inbjudna vänner och bekanta återvänder de alla till Henrys barndomsställe, ön Harper´s Island utanför den amerikanska västkusten. Till och med bästa vännen Abby (Elaine Cassidy) dyker upp på ön, trots att hon lämnade den för många år sedan och knappast har de godaste minnen av den. Ön lider nämligen av en rätt hemsk historia i form av seriemördaren John Wakefield som härjade där och bla brutalt mördade Abbys mamma innan hennes pappa polisen lyckades skjuta Wakefield.

Nåväl, dags att försona sig med öns historia och Abby liksom alla de andra gästerna och släktingarna ser fram mot några dagars festligheter, lite R&R och en vigsel som kronan på verket. Problemen börjar naturligtvis när alla är inkvarterade på lyxigt hotell och nya dödsfall börjar stå som spön i backen. Någon tycks väldigt angelägen om att bröllopet ska gå om intet och anser att bästa sättet är att helt enkelt ta bröllopsgästerna av daga en efter en. Kan det möjligen vara den döde Wakefield som stigit upp ur graven för att påbörja ett nytt blodbad? Och av vilken anledning?

Det hela blir som en galen mix av en Agatha Christie-historia i kombo med en slasherfilm där dödsfallen är synnerligen råa och blodiga, vilket får en att undra hur i herrans namn den amerikanska censuren har kunnat släppa igenom det här för tv-visning!?

Men suveränt spännande blir det. Och det bästa av allt är att det hela varar ”bara” i 13 avsnitt innan upplösningen kommer. Fram till dess får man ett antal chanser på sig att försöka lista ut vem den okände mördaren kan vara och jag lovar, manuset gör sitt absolut bästa för att förvilla och lura upp mig på läktaren gång på gång.

Abby, Henry och Trish är de utpekade huvudpersonerna, men ett digert birollsgalleri förekommer med karaktärer som alla är speciella på sitt vis. En del verkar också ha en och annan murrig hemlighet i bagaget. Alerta tittare håller också utkick efter gamle Harry Hamlin som gästspelar sig igenom en liten roll som jovialisk rulla-hatt-släkting.

I sina bästa stunder snor serien friskt från mästerverket Twin Peaks och lyckas bygga upp en ödesmättad och isolerad stämning, mixad med lite spöklika vibbar. Som tittare försöker jag hålla fokuset på rätt grejer, men luras hela tiden att se red herrings och jag kan inte annat än att njuta.

Harper´s Island är tusan så spännnande. Rätt okända skådisar som gör sitt bästa för att underhålla (och dö) på ett snyggt sätt. Effektiva miljöer och bra effekter där dock seriens största stjärna är det luriga och trixiga manuset som synnerligen snyggt knyter ihop historien och alla lösa trådar mot slutet. Vid det laget är jag som tittare lagom stissigt uppe i varv.
Rekommenderas starkt, inte minst pga av sitt format. När sista skivan är slut är historien verkligen det också.

13 weeks. 25 suspects. 1 killer.