Etikettarkiv: …trivsamt underhållande

Apr 9 2013

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Mar 20 2013

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Feb 12 2013

ParaNorman (2012)

Dags för lite animerad dockaction igen.
Och det är för det mesta riktigt lyckat. Idag är det den synnerligen klassiska historien om det ensamma inåtvända och i folks ögon märkliga barnet som står i centrum (igen). Och givetvis är inget som det verkar vara och ännu mer givetvis finns en hårdstämplad sensmoral som hamras in i tittarens medvetande vid pass eftertexternas början. Å andra sidan KAN ju sådant vara rätt underhållande också.

Norman är en grubblande ung grabb i sina bästa tonår-to-be. Han håller sig för sig själv och anses helmysko av den övriga befolkningen i den lilla staden Blithe Hollow, en snygg pastisch på valfri mindre stad i New England med gamla myter och spökhistorier. Grejen med Norman är dock att han kan se…eh..döda personer. Till och med prata med dem. Lite creepy och lite härligt på samma gång. Och som inte det nu vore nog står den lilla staden inför ett ruggigt problem då en gammal förbannelse, som naturligtvis inbegriper en otäck häxa och ljusskygga figurer från förr, hotar att ställa till det ordentligt…kanske till och med utplåna staden.

Vare sig han nu vill eller inte, så är det alltså Norman som nu får försöka ställa allt till rätta innan både häxa, zombier (!) och annat löst folk tagit över hela den lilla hålan. Som vanligt kan Norman också räkna med hjälp från oväntade håll, med mer eller mindre humoristiska bieffekter och sedvanlig fantasifull action…the animation-style.

Här är det alltså en allsköns blandning av 3D-effekter, dockor, lera och nyfräsig cgi-hittepå. Männen bakom dagens äventyr, Chris Butler och Sam Fell, har båda erfarenhet från alster som Corpse Bride, Bortspolad och Sagan om Despereaux så viss rutin på handhavandet saknas inte. Ett hantverk som faktiskt ger de konstgjorda huvudrollsinnehavarna rejält med liv och karaktär.

Norman med…udda…sänglampa

Själv tycker jag det är en stunds roande underhållning, en skön bagatell. Lite som att slänga sig i soffan en helgeftermiddag och njuta av en stunds underfundig humor, coola effekter och finfin scenografi i minimiljö. Kanske historien vänder sig till lite äldre barn, och kanske framför allt de bästa filmiska passningarna går fram genom rutan om man är lite av en filmdåre (jag säger bara Halloween…!) och kan ta till sig flirtarna med filmhistorien, spökhistorier och andra filmiska klyschor som kommer rullande…och de backas upp av mycket bra originalröster där bla Kodi Smit-McPhee, Casey Affleck, John Goodman, favvisen Jeff Garlin och Leslie Mann kan höras (svenska röster är sedan länge bannlysta i animerade äventyr i Flmr-huset…)

ParaNorman är den där kuliga upplevelsen du får när du inte är på humör att riktigt gräva ned dig i något tungt drama, en stenhård actionstänkare, en ryslig skräckis…eller för den delen en barnsligare variant av animerat. Om inte annat är det alltid spännande att fascineras över jobbet bakom den tekniska grannlåten som visas upp. En nygammal klassisk saga med snygg touch, ett alster med mysig eftersmak.
Och skön musik till eftertexterna av The White Stripes!

Jan 16 2013

Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

Jan 8 2013

The Watch (2012)

Ömsom ris och ros. Kanske mest ris om man ska vara ärlig.
Det är väl det allmänna omdömet om denna film, i alla fall om man ägnar en liten stund åt att surfa runt i nätvärlden på jakt efter tyckande om detta alster som bla ser Ben Stiller i en av de stora rollerna.

Som den motvalls jag nu ibland är sitter jag dock efter avklarad filmisk upplevelse och påstår helt frankt att här kan man visst hitta sin beskärda del av flabbupplevelse och lagom underhållande fånigheter. Stiller gör den skitirriterande präktighetskvartersinvånaren Evan som gillar att ha konroll på saker. Minst sagt. Här får han för sig att bilda kvarterspatrull för att hålla koll på grannskapet när mystiska saker börjar hända, saker som möjligen inbegriper lite skumma aliens på besök…!

Jaja, jag vet. Låter ju hur töntigt som helst, men Stiller tar hjälp av både Vince Vaughn och Jonah Hill som kufiska grannpolare och i min stundtals enkla underhållningsvärld räcker det gott om man är på det humöret. Stiller är påfrestande men kul, Vaughn spelar en…typisk Vince Vaughn-roll och kommer undan med det hur lätt som helst. Det är något med den snubben jag gillar ska erkännas. En sorts snygghet i hans flåshurtiga humor. Den ende som möjligen spelar över lite för mycket är kanske Hill, men det går väl det också…i det här sällskapet och i det här sammanhanget.

som The Warriors…eller.. inte.

Tramshumor, lite lagom vågad under-bältet-humor och rätt ok effekter. Mannen bakom verket, Akiwa Schaffer, är hämtad från SNL-världen och det färgar naturligtvis av sig i utförandet och historien…som likväl skulle kunnat ha sprungit ur just en lång SNL-sketch. Att Seth Rogen dessutom varit inblandad i manuskrivandet känns heller inte speciellt konstigt i sammanhanget.

The Watch lägger inte ned tid på några större konstigheter. Ansträngd historia förses med lagom mängd plump komik, pinsamma putslustigheter och sedvanlig knastvist i slutet. Inget för den med kvalitétskrav som nummer ett på sin tittarlista. För mig då som har tex Dodgeball som referens vad gäller trivsamma underhållande tönterier är detta naturligtvis dock lagom mumma att avnjuta med hjärnan perfekt frånkopplad.

Dec 11 2012

The Day After Tomorrow (2004)

I verkliga livet kom vintern 2012 snabbt och brutalt, och plötsligt var till och med hela södra Sverige insnöat.
Går månne allt i cykler? Efter något år med mild vinter i större delen av södra landet, kan nu det rådande tillståndet i riket (12-12-11) möjligen på nytt föra tankarna till vintersäsongen bara för ett par år sedan då vi hade något mest påminde om istid light från november till slutet av april.

Riktigt så illa som i dagens Flmr-betraktelse ska det väl inte behöva gå dock. Och absolut inte lika snabbt. Kanske var det möjligen det rådande klimatet…eller ett snyggt reapris på stormarknaden, men vips så inföll lusten att återuppleva denna rigorösa besvärlighetsrulle igen. Och som vanligt när det gäller att försätta bla New York i elände är det Roland Emmerich´s signum som står bakom händelserna.

Och ännu mer som vanligt är det överdrivet med värsta overdriven (hmm..lät ju nästan lite kul det där…) vilket gör att då får man väl liksom bara ta att vetenskapliga och realistiska fakta åsidosätts en aning (typ!). Även om Emmerich må ha haft en liiiten vision om att göra ett miljöstatement, är det till syvende och sist underhållning the good old style som gäller från Hollywoodfabriken. För visst är det på något bisarrt sätt ändå mumma att på film se det envisa New York sväljas av en snöstorm som förmodligen aldrig kommer att beskådas i levande livet. Att medelst top-notch-effekter visuellt skåda den fasansfulla kylan som på en sekund förfryser livet ur en levande varelse och dess lungor. Det handlar alltså om paybacktime från vädrets makter. Oroande rapporter talar om att störningar i klimatet kommer att orsaka en smärre istid. Och det rätt så mycket snabbare än man någonsin kunnat förutse. Ja faktiskt redan runt 50 minuter efter att filmen startat!

Må vara att NASA hånskrattat åt filmens ickerealism, att tidsförloppet för en liknande katastrof i verkligheten inte på långa vägar är så kort som i dagens berättelse. Kan man koka soppa på en spik kan man väl göra lite iskall spänningsaction på teoretiska möjligheter/risker! Och får man dessutom chansen att mangla både Los Angeles med tornados och The Big Apple med isande snöstorm är väl det bara lite åskådarbonus. Eller!?

Lex Emmerich: gatunivå, bilar, människor…annalkande katastrof..

Emmerich kör rutinerat på i sin patenterade mall där vi får följa ett antal personer på olika ställen. I spetsen för dagens upplevelser hittar vi klimatforskaren Jack, och den här gången är det stabile Dennis Quaid som får vara hjälte hos regissören. Förutom att vara den som ”upptäcker” den kommande katastrofen måste han också ge järnet rent fysiskt för att hitta tonårssonen Sam (Jake Gyllenhaal) som är på skolutflykt till….taadaa…New York! Familjeband och Force Majeure som ska samsas i berättelsen. Visst serru. Vräk också in ett antal dugliga birollsskådisar såsom Ian Holm, Sela Ward, Kenneth Welsh, Jay O. Sanders mfl så blir det väl bra på den fronten också. Det finns något litet för alla här. I brist på djupare personregi låter också Emmerich specialeffektsavdelningen jobba lika hårt som vanligt. Snyggt blev det naturligtvis, precis som sig bör alltså.

The Day After Tomorrow är en stabil produkt från den tyske bombastiske filmmakaren. Inga aliens och ingen total undergång av jorden den här gången. Mer ett synnerligt besvärligt läge som uppstår med lite filmfusk och friheter i logiken. Småspännande och underhållande trots sitt dystra budskap, med sedvanliga hjältar som får skina lite.

Sep 28 2012

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that…

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.

Aug 24 2012

Sommarklubben: The Long Kiss Goodnight (1996)

En och annan uppgift påstår att Renny Harlin själv anser detta vara hans bästa film i karriären. Och visst kan man förstå hur det finska actionesset möjligen funderar. Även om det inte är världens mest avancerade story i dagens klubbtips så är det banne mig inget fel på röjet. Tvärtom.

Dåvarande hustrun Geena Davis fick ta på sig rollen som Samantha, en bullbakande mamma i hemmasytt förkläde huserandes i vacker villa med sambo och söt styvdotter. Vad gör det väl att Samantha lider av någon sorts minnesförlust som gör att hon inte har en aning om var hennes senaste 8 år har tillbringats…nu är det ju småstadsliv enligt den amerikanska svennemodellen som gäller.

 Trodde hon ja. Av en slump ramlar hon mer eller mindre in på memory lane och gamla begravda hemligheter uppdagas och visar att Samantha minsann kan ett och annat när det gäller vapenhantering och att ta folk av daga på de mest effektiva sätt. Tillsammans med sidekicken och kanske världens sämst klädde medhjälpare, den sluskige privatdeckaren Mitch (Samuel L Jackson) är det dags att räta ut alla frågetecken en gång för alla. Men kommer hon att gilla vad hon finner…?

Harlin tog klokt nog beslutet att efter det ekonomiska  megafiaskot Cutthroat Island (som jag fö gillar!) satsa på lite mer återhållsam standardaction i en något nedtonad story. Eller tja, så nedtonad det nu kan bli då det handlar om finsk actionsisu. Givetvis vräker Harlin på med eldstrider och explosioner i parti och minut, varvat med lagom cheesy svart humor. Coolast av alla är naturligtvis Geena Davis själv som under filmens gång förvandlas från mesmorsa till iskall mördarmaskin, dock med ett hjärta långt in i den stenhårda kroppen.

The Long Kiss Goodnight är en trevlig stunds actionröj. Storyn är simpel och tempot håller fin marschfart. Det handlar om skumraskspel och lönnmördare från förr. Som vanligt blir finalen en enda kamp mot klockan där man dock icke på långa vägar behöver oroa sig för utgången. En actionpärla av klassiskt snitt. Obehagliga minnen i sommarnatten.

Aug 20 2012

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Aug 9 2012

En fiende att dö för (2012)

Det hjälps inte men i början går det bara inte att ta sig förbi uttrycket, hur mycket man än försöker: ”det var en tysk, en norrman, en engelsman och en svensk…”
Peter Dalle, denne gemytlige och dokumenterat rolige person, slänger in ännu ett bidrag på sitt cv som regissör. Nu ett sorts spiondrama i krigstid med synnerligen nordiska inslag som sannerligen inte gödslar med humorn direkt.

Någonstans läser jag mig till att Dalle nästan aldrig fått finansiella medel till sina historier i Sverige. Istället får han tydligen söka stöd hos andra investerare, vilket så skett med dagens film. En synnerligen tät och dramatisk historia med en också ganska ovanlig spelplats.

Precis vid krigsutbrottet 1939 befinner sig ett forskningsfartyg i närheten av Svalbard långt uppe i norr. Ombord en internationell blandning av forskare från England, Tyskland, Sverige och med en norsk kapten som basar över ryska besättningsmän. Ett minieuropa på begränsad yta. Alla är de där för att ytterligare fördjupa teorin om Pangaea och dess ursprung. Högst vetenskaplig och god kamratanda till en början. Krigets utbrott tycks dock plötsligt ställa till besvär då forskarkollegor blir ideologiska fiender på bara ett par minuter. Tyskarna verkar med ens ha en annan agenda, och lurar inte engelsmännen också på något? Mitt i smeten finns också svensken, geologen Gustav (Richard Ulfsäter), vilken plötsligt får problem med var hans lojalitet ska ligga. Och besvärande nog är han också attraherad av den kvinnliga tyska forskaren Leni (Jeanette Hain).

På papperet låter ju detta som en högst märklig historia och blandning av ingredienser. Dalle låter sin film börja i behagligt tempo och forskarkollegorna får i tur och ordning belysa sina åsikter om alltings varande. Den mesta politiken verkar ha lämnas utanför hyttdörren vid sammankomsterna, även om små fragment av ironi och skepsis ofta dyker upp i de täta diskussionerna. Allt ändras naturligtvis vid beskedet om att kriget är ett faktum.

lugnet före stormen

I samma veva förändras också filmen och manuset. Från att ha varit en till största delen vetenskaplig, dialogtät och kanske lite ideologi-ifrågasättande historia blir det nu mörkare och allvarligare. Hemligheterna låter inte vänta på sig och Gustav, som möjligen får fungera som filmens förlänga åskådarobservatör, vet plötsligt inte vem han kan lita på.

Dagens film är både lätt underlig, tät och oviss in i det sista. Ett smart grepp att låta huvuddelen av handlingen utspelas på det slitna fartyget. Små ytor, stora hemligheter och förekomsten av traditionsenligt smygande hit och dit. Klart att historien möjligen hemfaller åt lite slitna klyschor då och då, men det är inget som stör helheten. Det är högst fantasifullt och lite oväntat småspännande. Finfint foto och ödslig stämning över det arktiska landskapet gör också sitt till.

En fiende att dö för känns som en udda fågel i den svenska filmindustrin, i positiv mening. Peter Dalle har vågat närma sig den gammeldags berättarstilen och ger filmen en aura av både äventyr och murrigt drama. Snygg internationell touch på svenskgjort hemmasnickrat!

Aug 7 2012

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Jul 22 2012

Sommarklubben: Sleepy Hollow (1999)

Det är precis så här man vill ha sin Tim Burton.
Och Johnny Depp.

Mörka, murriga scenerier med den krypande övernaturligheten som väntar runt hörnet i de snyggt studioanpassade scenerierna. Burton förvaltar naturligtvis den här gamla amerikanska spökhistorien på sitt bästa och högst personliga sätt. Vilket innebär snillrik humor, otroligt läcker musik (tack igen Danny Elfman!) och en visuell fantasi som sällan dessvärre kanske skådats i Burtons senare repertoar (jag fortsätter att hävda att Burtons guldiga moment främst återfinns under slutet av 80-talet och under hela 90-talet). På senare tid känns han alltmer som en invånare i den likströmsformade Hollywoodfåran…

Deppen är naturligtvis också till sin absoluta fördel här, som den något velige polisen Ichabod Crane med uppdrag att lösa de hemska morden i den lilla byn Sleepy Hollow, där alla offren har blivit halshuggna. Depp har återigen den galet snygga tajmingen på stollighet i kombo med driftighet och förmågan att göra varje scen ytterst underhållande att se på. Det enda jag möjligen kan muttra om vad gäller skådisprestationer är att Christina Ricci känns alldeles för ung för att vara Depps kärleksintresse här. Hon ser mest ut som en liten trotsig fjortis, vilket stör helhetsintrycket något. I övrigt gott om gamla Burtonbekantingar, och inte att förglömma Christopher Walken i en drömroll!

Sleepy Hollow tar ett snyggt grepp på den gamla spökdängan om den Huvudlöse Ryttaren och tack vare friskheten i manuset införlivas hela historien jäkligt snyggt i det rådande Burton-universumet. Och, passar lika bra som läskigheter i sommarnatten som höstliga kårar under Halloween!
Bara en sån sak.

Jul 17 2012

Lockout (2012)

Ja se det trodde man ju aldrig på förhand.
Att en sådan här snabb, ytlig och till synes dussintillverkad actionhistoria skulle tilltala mitt barnsligt förtjusta sinne.

Men, det är precis vad den gör. Utifrån en story signerad Luc Besson, säkerligen ihoptotad på en skynklig kaffeservett på 10 minuter har, för mig okända, regissörs/manus-duon James Mather och Stephen St. Leger skapat en sorts roliga timmen med sedvanliga cgi-spektakliga effekter och vitsiga oneliners som ackompanjemang till explosioner och allsköns trixeri.

Och när var Guy Pearce så rolig på film?! Kanske aldrig säger jag.
Förrän nu.
Här är han en sorts CIA-snubbe i framtida Washington år 2079 , anklagad för ett brott och hårt ansatt av myndighetsbossen Peter Stormare (med sedvanligt roande överspel). Alla bevis pekar alltså mot spjuvern och den rappkäftade huvudpersonen med det lagom lustiga namnet Snow (!), men vi vet ju bättre än så. Likaså att det som vanligt kan letas efter falska rävar i de egna leden.

Bara ett ödets nyck står nu mellan honom och livstids botgöring i purfärska rymdfängelset (jo du läste rätt!) MS One. Denna nyck uppträder i form av presidentdottern Emilie (Maggie Grace) som under en inspektionsresa till just den aktuella anläggningen blir tagen som gisslan och fångrevolt hotar. Med andra ord, läge för Snow att få benådning om han kan ta sig in i rymdfinkan, befria dottern och ta sig ut igen medelst alla till buds stående medel.

det finns alltid tid för lite flirtig dialog

Enkelt koncept, snabb och genomytlig historia som aldrig någonsin för en sekund stannar upp och försöker ta sig på något som helst på allvar. Mer som en färgglad serietidning med ständiga actioninslag och tillhörande sekunddramatik.

Märkligt  nog lyckas alltså filmmakarna ganska effektivt dölja historiens alla brister och svagheter genom att kapsla in den i det färggranna snabbhanterade utförandet. Naturligtvis är det en actionsoppa som snott från lite av varje, kanske mest från Snake Plissken och hans New York-äventyr. Möjligen kan minnesgoda också dra en och annan parallell till Christopher Lamberts äventyr i rymden i Fortress 2…

Lockout smäller och dundrar enligt lex Besson och det lustiga är att jag gillart! Har riktigt kul faktiskt och blir på inget sätt uttråkad under de snabba 95 minutrarna. Och återigen; inte visste jag att Guy Pearce kunde vara så putslustigt underhållande!
Snabbglömt men riktigt tjosan-fartig!

Jun 30 2012

Sommarklubben: Jagad (1993)

När gamla svartvita 60-talsserien med samma namn skulle få en modern uppdatering sparades inte på krutet.

Lagom krystad mumlig bakomhistoria värktes fram för att försätta huvudkaraktären Richard Kimble på flykt runt Chicago med omnejd anklagad för mord på sin egen hustru. In med två av 80/90-talets stora ikoner, Tommy Lee Jones som den sjukt envise US Marshal-sheriffen Sam Gerard som med sitt spanargäng gör allt för att lägga vantarna på självaste Harrison Ford som Kimble, vilken dock tänker sälja sig dyrt när han försöker ta saken i egna händer och luska ut varför och hur han blivit falskeligen anklagad.

Själva jakten är bättre än storyn och filmen är som absolut bäst första tredjedelen precis när Gerard och co får upp vittringen på den alltmer desperate Kimble ute i obygden, tempot i filmen håller sig snyggt på hög adrenalinnivå just då och spänningen ökar markant. Inget fel på actionsekvenserna överlag dock, signerade regissören Andrew Davis, där en spektakulär tågkrasch är värd att minnas lite extra.

Jagad bjuder, trots lite långsökt uppnystad mysteriehistoria, på rejäl dos av action och skönt samspel mellan poliskaraktärerna, och Tommy L J äger naturligtvis varenda scen han dyker upp i. Stabil klassiker från det stundtals finfina 90-talet, kryddad med behagliga stadsvyer från the windy city Chicago.
Upprättelse i sommarnatten.