Etikettarkiv: Drama

Maj 8 2015

Boyhood (2014)

001_boyhood_posterVilken jävla underbar film!

Alla filmvänner och älskare av livet och tillvaron borde förstås se den här rullen (liksom de flesta i nämnda kategorier förmodligen redan gjort!).
Vilket galet projekt! Vilken crazyness från regissören Richard Linklater! Vilken chansning! Som gick hem!

Ni kan redan storyn och bakgrunden.
Ni vet ju allt om den här rullen redan. Ett 12-årsprojekt som seglar in i framgångens hamn med skinande och känslomässig lyster! Allra bäst är förstås Ellar Coltrane som filmens huvudpunkt, Mason. Åren, familjen runt honom. Händelserna. Det genialiska i att Linklater inte behöver skriva oss på näsan att åren hoppar fram. Istället märks det genom små referenser och detaljer i populärkulturen runt familjen. Lovely! En film om en pojkes uppväxt genom åren. Det räcker så liksom. Låter ju nästan löjligt när man tänker på det rent kliniskt. Och du som ännu inte sett den….på´t bara!!

Känns som att herr regissör har en sådan underbar hand med detaljer och flowet. Han får sina skådisar att VARA personerna. Riktigt BLI dem genom åren som går. Patricia Arquette! Vilken mamma! Vilken kämpande frånskild kvinna hon gör här, hon har det inte lätt med alla knasbollar hon träffar. Men hon härdar ut.
Ethan Hawke dyker till en början upp i papparollen som en rolig gubben i lådan när han ska hänga med sina barn. Weekend-pappan! Men även han formas under åren, han slår sig till ro och får ett nytt liv han också. Mer lugnt.

Finns en underbar sekund i scen mot slutet, i köket mellan Arquette och Hawke, där pappa äntligen ger mamma den cred hon förtjänar för att hon funnits för sina barn i alla år.
De verkar lugna, kanske till och med vuxnare tillsammans än de någonsin varit. De lever inte ihop men har för alltid sina barn tillsammans. Scenen vevar igång mina känslor, jag tänker på min egen situation med mina barn som växt upp med frånskilda föräldrar. Deras mamma och jag har en härlig relation idag, vi är kompisar, förtrogna. Vi pratar om livet, tillvaron…och våra ungar såklart! Det finns också en sorts ro i att veta att våra kids mår bra av att se sina föräldrar på det sättet.
Jag får samma vibbar av barnen här. Förhållandet mellan mamma och pappa är inte det bästa i filmens början, men sakta når det en sorts punkt av…själslig insikt?

Ja det är en omvälvande rulle för mig. Jag vet inte, kanske jag känner extra för att jag själv har barn och kan på något sätta identifiera mig liiite mer med situationen än de som ännu inte blivit förälder? Kan det vara så?
Skulle filmen ha varit lika bra om det inte handlat om 12-årsperspektivet? Klart den inte skulle!! Men det är ju just dagens premisser som sätter moodet i min hjärta och sinne!! Hela grejen. Som att kika in i ett par verkliga livsöden!

Hawke hänger med sina filmkids

Jag vill inte att filmen ska ta slut när den till slut gör det. Jag är så fast att jag lätt skulle kunna ha klämt tre timmar till om Masons liv in i vuxenvärlden. Överlag är det fascinerande rent visuellt att se barnen förändras över åren, filmiskt godis De Luxe! Jag kräver därmed också nu att Linklater omedelbart påbörjar ett nytt projekt, Manhood, där vi får hänga med Mason på vägen mot att utbilda sig, skaffa jobb och familj! Arquette, Hawke och systern Lorelei Linklater hänger förstås med i detta projekt också!

Idag styr hjärtat och magkänslan och flowet i mitt sinne över betyget…och se på fan..2015 års första guldbetyg delas ut!!
Jag faller stenhårt för filmen. Jag tänker på den i dagar efteråt. Jag gläds med den.
Jag är så glad att jag fått se och uppleva den.

En underbar film!

Apr 23 2015

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!

Mar 23 2015

Wild (2014)

001_wild_posterIbland smyger de sig på en, de där filmerna som plötsligt når fram. Berör på ett eller annat sätt.
Och sånt känns alltid härligt.
Ett bevis på att filmens värld är oförutsägbar ändå.

Att se Reese Witherspoon knalla runt i den amerikanska vildmarken i 115 minuter kanske inte låter så speciellt upphetsande.
Eller engagerande för den delen.
Men se, det är precis vad det är.

Vi snackar BOATS igen här dårå.
1995 tog sig Cheryl Strayed an utmaningen att vandra längs ”Pacific Crest Trail” norrut upp genom de västra staterna i USA. Dessutom helt ensam med sig själv och sina tankar. Naturligtvis var det en sorts själslig rening på gång då Cheryl helt tappat fotfästet i livet efter att hennes mamma gått bort i cancer. Själdestruktivt leverne och droger i kombo med en enorm hopplöshet inför en framtid som inte verkade finnas. Nu blev istället vandringen en sorts räddning för Cheryl, som sedermera skrev en bok om upplevelsen, vilken alltså ligger till grund för dagens rulle.

Boken,  här omarbetad till ett manus skriven av självaste Nick Hornby, förtäljer således storyn om Cheryls (Witherspoon) mödor och umbäranden genom den majestätiska vildmarken.
Om det börjar lite trevade, så griper snabbt storyn tag i mig. Jag har inga förväntningar, visste inget om den verkliga Cheryls historia eller bakgrund. Filmen ligger liksom lite som ett öppet kort. Vilket känns intressant. Sparsmakad dialog. Reese knallar på. Regissören Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club) varvar naturen med flashbacks där vi får möta en annan Cheryl. Den olyckliga och destruktiva. Vi möter också hennes mamma, nästan sorglöst spelad av Laura Dern. Vi får en familj där bekymren och problemen avlöser varandra, och mammans sjukdom får Cheryl att helt förlora greppet om livets mening. Att hon ens kom på idén att vandra i vildmarken känns egentligen som en helt främmande tanke både för henne själv…och för mig som åskådare till hennes struliga liv.

Reese inser plötsligt att vägen är väääldigt lång…

Likväl är det just det hon gör, och längs med den galet vackra naturen samsas känslor, tankar, återblickar och mycket smart användande av små detaljer som musikstycken, utdrag ur poem och dikter. Jag gillar detaljerna som Vallée lägger sin vinn om. Jag gillar att Witherspoon KÄNNS äkta i filmen. Att hon lyckas förmedla hopplöshet i vissa lägen, liksom en del rofyllda stunder i andra. Jag tycker om att filmen har en rätt enkel ramhandling, men att historien bakom betyder någonting.

Det är en mycket vacker film. Den amerikanska naturen i sitt esse. Finfina scenerier varvas med dramatiska tillbakablickar på livet innan.
Konstrasten är stor. Precis som det antagligen är menat att det ska vara.
Jag faller för detaljerna och den inre historien. Den berör mig på ett sätt jag inte trodde och att se Cheryl i slutet på filmen när hon bara släpper greppet om ALLT och det sista av hennes härdade skal bryts bort…ahhh… det fångar filmens storhet under ett par sekunder. Känslosamt.

I all sin enkelhet är det en STOR film.
Vissa kommer säkert att kalla den tråkig. Jag kallar den livfull.

Feb 27 2015

Nightcrawler (2014)

00012_NC_posterHär kan vi snacka om en av årets största snubbningar, när Oscarsjuryn 2015 nästan HELT valde att se åt andra hållet. 1 ynka nominering (för originalmanus) fick filmen med sig. Alldeles för lite! Morr!

Har Jake Gyllenhaal varit bättre!? Som den udda och obehagligt inåtvände Louis Bloom lever han ett ensamt liv i Los Angeles. Ett nattens L.A. Han märker av en slump att det finns en slags bisarr marknad för att fånga snabba nyheter på film. Helst olyckor eller incidenter. Att snabbt vara på platsen för att filma, för att sedan sälja materialet olika tv-stationer. Desto obehagligare, desto bättre. Hey, mer tittarsiffror för kanalen!

Dan Gilroy, mannen bakom dagens alster, sätter en sjuk individ i centrum och låter liksom bara händelserna utvecklas. Bloom inser att han har talang, skaffar sig utrustning och de rätta kontakterna via den framgångstörstande veteranen Nina (Rene Russo) som behöver lite framgång till sin lokala tv-station. Snart är Bloom´s bilder liite obehagligare, liite närmare och liite intimare än andras från diverse olycks- och brottsplatser. Inget som skulle platsa i vårt Aktuellt eller Rapport, helt klart.

Var går gränsen mellan etik, moral och sunt förnuft? Kärnfrågan i filmen? Bloom verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget, och än värre blir det när han inser att han till och med kan vara en del av nyheten. Den stigen, den mörkaste av dem alla, är den man naturligtvis ska hålla sig borta från. Om man är vettig. Det är nu inte denne obehaglige Bloom för fem öre. Hans introverta sätt skapar också ofrivillig (?) humor i filmen, och ibland blir det svart komedi, satir, av det hela. Men precis när man sitter där och tänker att ”vilken lustig stolle han är den där dåren ändå”…fastnar skrattet i halsen och den kalla känslan smyger sig på mig. Jag vrider mig lite och inser att Bloom är en sån där tjomme som är helt oberäknelig och helt utan samvete eller ånger. En tvättäkta dåre i miniformat som sannerligen aldrig borde ha fått hålla i en kamera. Eller kanske ens gå lös i samhället. Och samtidigt blir det en sorts konstig historia om att uppfinningsrikedom och entreprenörskap KAN betala sig på de mest bisarra sätt. Ska man då istället se Bloom som en eldsjäl, en finurlig typ som vet att skapa sin egen framgång? Filmen är naturligtvis en skarp satir över tillståndet i vår digitala värld och regissör Gilroy, tillika manusman här, ställer frågorna vi kanske inte alltid vill ta ställning till.

K72A5164.CR2

vampyr eller nyhetsjägare?

Gyllenhaal är fenomenalt bra i sin roll! Mager och nedbantad med ett ihåligt ansikte. Han har ett lågmält men auktoritärt sätt att förhålla sig till sin nya chans. En driftig typ mitt i alla galenskaper. Gyllenhaal borde haft en nominering, basta!. Rene Russo, veteranen, är stabil. HENNES pondus och öga för vad som säljer i nyhetsväg får sig ganska snart en rejäl känga av den lurige Bloom. Hon hamnar i ett mentalt underläge som hon inte kan (vill) ta sig ur. De två blir som ett par som uppenbarligen behöver varandra i en sorts märklig beroendeställning.

Gilroy (japp, brorsa till Tony) visar upp ett nattligt Los Angeles som kanske aldrig har sett snyggare ut. Får vi gå tillbaka till Heat, eller möjligen inledningen på Drive för att hitta något liknande? Den svarta, ändå upplysta natten i en märklig stad. Mycket suggestivt. En värld där nyhetsbilder, ju snaskigare desto bättre, frodas och jagas. Bloom´s galna irrfärder kommer naturligtvis förr eller senare att leda till besvärligheter, och gör det. Effekterna av det är både hemska och ett prov på dåren Bloom´s talanger på att lösa, alternativt se möjligheter, på problem.

En mycket underhållande film, trots sin svärta. Rullen fångar obehag, lite spänning och ställer frågorna om vart vi är på väg i detta snabbmatande samhälle där fixarna för vårt välbefinnande och behag snart inte verkar ha några gränser, Är Rene Russo´s Nina en sorts känsloskadad ”domare” över den aldrig sinande informationen i slasktratten?
Och galningen Bloom dess provider? Hu!

Feb 23 2015

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.

 

 

Feb 20 2015

Whiplash (2014)

I Fame-världen fick man betala med ”blod, svett och tårar” om man ville komma nånstans. Och så kunde man ju alltid gå till de förstående lärarna som i parti och minut hade visdomsord att strö omkring sig. Den amerikanska drömmen var alltid lite extra sockersötad hos Miss Grant, Mr Shorofsky och allt vad de hette på musikskolan i New York (du kan väl din Fame!?!)

Här är det andra bullar. Tillvaron anno 2014 kräver att man lägger till Smärta och Besatthet i receptet ovan. Varför inte krydda med en aning Fanatism också? Unge Andrew (Miles Teller) har bestämt sig för att bli sin tids Buddy Rich, en batterist, en skinnplågare, utan dess like. Helt enkelt bäst i världen på jazztrummor, Hur blir man det? Jo, genom att TRUMMA som om det inte fanns en morgondag. Öva, öva, öva. På det fiktiva (?) musikkonservatoriet Shaffer i New York får han gott om tillfälle att göra just detta. Samt försöka ta chansen att komma med i den legendariske musikmentorn Fletchers proffsiga skoljazzorkester (känn på det gamla ordet!). En fjäder i hatten för den som finner nåd inför Fletchers kritiska öra.

När så chansen kommer gäller det att förvalta sitt pund ordentligt. Fletcher (J.K. Simmons) är nämligen inte vilken lyhörd average musikprofessor som helst. Snarare en bängskalle, en mobbare, en taskig jävel som kräver ALLT av sin adept. Och inte ens det räcker! Uttrycket ”bra jobbat” finns inte i Fletchers värld! Vilken galning! Och vilket skådespel av ständige birollsinnehavaren Simmons! Är detta hans biljett in i finrummet? Jag hoppas. God sparring kommer från Miles Teller som ger besattheten att vilja bäst ett nytt ansikte. Teller tar sig genom värsta klyschorna och blir en person att känna med och för…OCH… emot! Utan att tveka tycks han beredd att offra privatliv, kärlek och relation till familj för att finna nåd hos den despotiske Simmons, och framför allt nå fram till sitt mål.

Det trummas utav helvete i denna film, och nånstans känns det som att det inte är av en slump just trummor som gäller. Kraften, ursinnet, detaljerna i konsten att traktera detta instrument….det löper så rätt i linje med vad som utspelas i sinnet mellan Fletcher och Andrew. Det finns drösvis av lysande scener här mest hela tiden. Sättet Fletcher domderar sitt jazzband genom att bara röra ett finger, en hand, höja en arm…helvete…bara spänna blicken i en stackars elev. Maffigt! Skådespeleri på hög nivå!

jazz-diktatorn talar om var trumpinnarna lämpligen kan stoppas

Att Fletcher är en tok, kanske en psykopat, känns plötsligt allt klarare. I hans värld finns inga normala, kännande, individer. Bara kalla, hårda, perfektionister…? Ändå finns en fin scen med Fletcher på en liten jazzklubb där han sitter bakom ett piano och leker, smeker, fram ett lugn med milda toner. Perfekt fångat av en till synes timid Simmons där och då. Är Andrew villig att gå hela vägen? Och är det värt smärtan? Som kommer på ett antal obehagliga sätt ju mer Andrew är villig att offra sig.

Om Fletcher är filmens ”Yoda-gone-bad” blir Andrew dess twistade ” Luke”. En ung man vi känner för, lider med när det skiter sig. Han vill ju bara spela the drums för bövelen! Och få må bra när han jagar sin dröm. En jakt som förr eller senare kanske också kommer att leda honom in på den mörka väg Fletcher tycks förespråka. Har de två mer gemensamt än vi ser?

Filmens sista typ tjugo minuter är fantastiska. Jag sitter knäpptyst, mitt sinne på helspänn, jag följer varenda liten detalj som händer. Det är jobbigt och andlöst spännande. Ja precis, SPÄNNANDE!! En sorts duell mellan en sinister Fletcher som spelar ut sitt sista kort och en Andrew som tänker övervinna sin fruktan.
Att se en kille plåga ett trumset! Värt hela speltiden! Yaj!

Manusmannen och regissören Damien Chazelle ger mig något jag tar in och processar i mina sinnen.
En upplevelse, en galen berättelse, en lysande berättelse! En film jag kan gå tillbaka och tänka på med jämna mellanrum. OCH, konstaterar samtidigt att jazzmusik i storbandsform kan vara för jäkla gött att lyssna på! Stämning!

Jisses vilket drama! Se omedelbart om du missat! Synnerligen bra skit detta!!

 

Feb 16 2015

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

Feb 10 2015

Escape from Tomorrow (2013)

Escape_posterStackars Jim. Sista dagen på semestern vid maffiga Disney World ihop med familjen, och han får reda på att han fått sparken från sitt jobb. Han säger dock inget till frun Emily, och snart är de på väg till The Magic Kingdom med sina två barn för en sista dag bland attraktionerna.
Och vilken dag det kommer att bli.

Är den här filmen mest känd för att den är filmad gerilla-style, i hemlighet inne på Disneys domäner? Kanske. Ibland har jag dock svårt att riktigt tro på det då vissa scener är alltför ”snygga” för att vara tagna i lönndom. Konspirationskänslan i mig sjuder…kanske det stora bolaget lät filmmakaren Randy Moore hållas? All uppmärksamhet är väl bra reklam. Eller?
Vad är då detta för film egentligen? Tja, fan vet om man ska vara ärlig. En mycket konstig blandning av något som David Lynch och typ Terry Gilliam skulle kunna ha kokat ihop på fyllan. Bara för att de var förbannade på Disneys smetighet. Eller nåt.

Trots den märkligt konstiga handlingen ligger det nåt olycksbådande över hela filmen. Som gör att man inte kan sluta titta. Små detaljer av obehag. Man vill liksom bara få en sorts förklaring. Fast man inte fattar vad som händer.
Och vad är det med Jim egentligen? Är han bara en gubbsjuk snubbe med medelålderskris eller håller han på att få en mental krasch?

escape-from-tomorrow-1

verkar inte tåla åkturen…?

Svartvitt foto som förstärker den obehagliga känslan mitt i alla obegriplighet. Som sagt, snygga scener från de olika delarna i parken blandas med rejält kackiga green-screen-varianter där skådisarna verkligen inte är till sin fördel. Men återigen, tänk om det är tanken? Att det ska vara så, för att förstärka känslan?
Vilken känsla? Jag vet tusan inte.

Filmen är mycket udda. Konstig och förvirrande. Skådisarna gör ett jobb, ibland ganska bra, ibland rätt amatörmässigt. Jag retar mig på Jim´s (Roy Abramsohn) röst. Knäppt. Och varför ser inte frun (Elena Schuber) att Jim är på väg ut i spenaten kontrollmässigt? Vad är det egentligen som händer i det ständigt leende la-la-land? Och hur i h-e ska man tolka slutet!??!
Indie-mystik när den är som ”bäst”.

Inte bra, men filmjäkeln har nåt underliggande, nåt mörkt och hotfullt, som gör att man sitter kvar.
Märkligt detta. Rekommenderas för den som vill klia sig i skallen.

 

Jan 26 2015

Stoker (2013)

Stoker_posterMan säger mig i extramaterialet att regissören Chan-wook Park (Oldboy) är en timid, tystlåten och vänlig själ som skapade trevlig stämning hos sina skådisar i dagens alster.
Man säger mig att det här är hans första engelskspråkiga rulle.
Man säger mig att manuset, skrivet av skådisen (!) Wentworth Miller, länge låg på Hollywood´s ”Black List” (lovande ännu-inte-filmade-manus)
Informationen om den här rullen säger så mycket till höger och vänster.

Själv säger jag att den kändes en aning…tråkig.

Det bästa först; ”director Park” (som han kallas i det ryggdunkande extramaterialet) lyckas med sin vision (?) så till vida att han målar upp en olycksbådande stämning genom hela filmen. Vi får tysta bilder, med aningens förskjutna vinklar, långa tagningar på ansiktsuttryck. Park satsar på en ljudbild olik andra filmer. Minsta ”svälj-ljud” när huvudpersonerna äter mat går fram i tystnaden. Minsta klick och knäpp i omgivningarna. Knaster och andhämtningar. You name it. Udda. Men intressant.

Vissa har jämfört detta med Hitch-style ”något tweakad the asian-style”. Kanske. Möjligen. Park bygger en stämning som känns lite jobbig, samtidig som den blir tålamodsprövande. Lägger jag för mycket tid på att syna Park´s handlingar? Vad han vill förmedla?
Att det blir skådisarnas film står ganska snart helt klart. India (Mia Wasikowska) bor med sin nervsvaga mamma Evelyn (Nicole Kidman) i ett stort lummigt hus nånstans bland grönska och fält i the midwest. Fadern har precis dött i en bilolycka och sorgen ligger tät. Att India stod sin pappa nära blir uppenbart i diverse återblickar. På begravningsdagen dyker plötsligt faderns yngre bror Charlie (Matthew Goode) upp som gubben i lådan och planerar att bo i huset en tid. Var har Charlie varit? Varför är han där nu? Och varför tycks han påverka India och Evelyn så pass mycket som han gör?

stoker16

pianoklink och laddad atmosfär

Det finns ett par triggande sekvenser och scener här. Likväl som det finns oerhört långa och ganska intetsägande passager. Jag hinner tröttna lite och zoona ut.
Mia Wasikowska står för finliret i filmen och bär den lite på sina späda axlar. Goode får man aldrig riktigt grepp på, och kanske ska det vara så. Och så Nicole då. Klämmiga rödhåriga Nicole. Hon som alltid levererar enligt mig. Det gör hon här också. Dock i mindre skala, hon får något av en biroll i detta märkliga familjedrama. Inte sällan med drag från den creepigt bräckliga ”Grace” hon spelade i pärlan The Others (2001). Smutt. Fast jag ville se mer av Evelyn.

Director Park satsar således krutet på att bygga känslor. Med lustiga och oroande bildmoment. Med märkliga dialoger. Bakom allt smyger en rätt traditionell thrillerhistoria omkring, men det är först mot slutet DEN delen släpps fram. Innan dess är det som att rullen verkligen vill kravla in under huden på sina tittare med det okonventionella sättet att berätta.
Jag lockas en aning i vissa lägen, men känner mig anmärkningsvärt uttråkad i andra.
Jag ger director Park godkänt, med vissa invändningar.
Inte direkt bra, men inte asdåligt.

Jan 20 2015

The Babadook (2014)

the-babadook_poster”Scared shitless”!
Herregud, vilket roligt uttryck. Det sammanfattar liksom hela den känsla man förmedlar ut sådär ärligt och brutalt. Filmer som får dig scared shitless..det finns inte många. Exorcisten var en…men oj så många år sen. The Conjuring var en annan, lite mer i närtid. Eller varför inte Sinister!? Hu!

Är dagens objekt 2014 års bidrag till uttrycket ovan? Kanske, i alla fall om man gillar genren. Eller vaddå, man MÅSTE ju gilla genren för att överhuvudtaget kunna se tjusningen. Vill man inte frivilligt utsätta sig för obehagliga filmupplevelser och märkligt nog välkomna den olustiga krypande känslan man kan få i kroppen…ja då avfärdar man naturligtvis denna svarta australiensare till rulle ganska snabbt.

Själv är jag rejält förtjust i tanken att skrämma mig själv med filmiska medel, trots att det känns riktigt jobbigt då det också lyckas. Märklig natur vi människor är ändå. Men som sagt, det måste lyckas. Annars blir det bara jönseri och suck och stön från mig som åskådare. Otroligt många försök görs i genren varje år, och det är enligt moi endast ett fåtal (om man har ett gott år) som lyckas passera det där nålsögat då allt stämmer till punkt och pricka och filmen blir så mycket mer än bara en konstgjord produkt som cashar in på tittarens fruktan för det okända och hemska.

Här har då regissören och storypåhittaren Jennifer Kent med otroligt små medel tillverkat ett stycke upplevelse som fanimig går utanpå det mesta! Och det handlar om så mycket mer än bara den klassiska horrorn. Ensamstående Amelia (Essie Davis) bor med sin son Samuel (Noah Wiseman) i ett hus. Amelia sörjer fortfarande sin man som omkom samma kväll Samuel föddes. Samuel å sin sida visar upp en autistisk sida som påverkar både Amelia och omgivningen på det inte bästa sättet. Lillgrabbens uppförande är helt hysteriskt jobbigt. Att läsa en godnattsaga ur en bok Amelia inte visste att de hade blir inte bättre, då sagan handlar om The Babadook som kommer för att ta dig om du släpper in honom..! Heh!
Okej, bättre att gömma den boken eller hur? För sent. Något väldigt skumt och obehagligt har satts i rörelse, och det påverkar både Amelia och Samuel på de mest bisarra sätt.

the_babadook_pic1

att kolla garderoberna ingår såklart i konceptet

Filmen slingrar sig härifrån nu på ett snyggt sätt och blandar tröstlösts vardagsdrama med klassiska klyschor. Det otäckaste i rullen blir mer och mer förhållandet mellan en mor och sonen som hon inte riktigt klarar av att hantera. Hon vill älska sitt barn i ur och skur..men går det när han hela tiden påminner henne om sorgen efter maken…och han dessutom har ett sätt som hon avskyr mest hela tiden…? Det drar ihop sig, som det så bekant heter. Mor och son alltmer isolerade (inte ens Amelias syster vill vistas i samma rum som den opålitlige Samuel)…och kanske finns där också ändå något…annat…otrevligt som markerar sin närvaro på synnerligen obehagliga och lurkiga sätt..?

Jag sitter som på nålar. Tar in varje ruta av rullen. Jäklars vad obehagligt det känns. Mest otäckt blir det då modern låter sin ilska och fruktan och sorg gå ut över sin son. Det skär i hjärtat. Måste ha varit en pärs att spela in de scenerna för alla parter, tänker jag. Regissör Kent vet hur att ta var på de små detaljerna. Babadook-figuren blir en hotfull skugga, ett fasansfullt väsen som tycks lura i varje dunkelt hörn. Mycket effektfullt. Scenografin är makalöst effektiv. Ett par scener är hysteriskt starka och uppbyggda på ett sätt så man får ont i magen. Om man hinner känna efter. Yaak! De båda huvudrollsinnehavarna spelar lysande förstås. Essie Davis ser både trött, glåmig, hjälplös och uppgiven ut på samma gång. Jag kan inte tänka mig annat än att hon måste ha haft en fantastisk nära kontakt med sin unge motspelare Noah Wiseman under inspelningen. Grabben är helt enkelt fenomenal, han liksom bara ”är” Samuel. Som att man gått in och plockat fram en liten lirare med dessa autistiska drag och sedan placerat honom framför kameran.

Tro nu inte att detta ”bara” är ett mörkt drama, trots sin yttre ram. Här finns gott om lämpliga rysligheter från den mer traditionella skolan, och det är just kombon av gammal hederlig djup horror och tragiskt psykologiskt vardagsdrama som gör filmen till kanske årets (2014) mest skrämmande rulle.
Scared shitless!

Dec 30 2014

Recension: Mud (2012)

Mud_posterJaha, mer eller mindre snubblade över den här rullen såhär i årets elfte timme.
Har ju haft den liggandes i att-se-högen ganska länge dock.
Nu liksom trillade den fram bara sådär av en slump när jag egentligen letade efter en annan rulle.

Jösses, ok…snabbt in med den i spelaren!
Det rätta moodet infann sig snabbt, tack för det.
Träskmarkerna i Arkansas. De unga grabbarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland), ett par sådana där grabbar från den mindre bemedlade tillvaron, på gränsen till white trash-tillvaron. På en ö har de hittat en båt uppe i ett träd, den perfekta kojan? Problemet är bara att fyndet bebos av en främling, en kuf som kallar sig Mud och befinner sig på ön av en orsak.

Snabbt dras the grabbs in i Mud´s märkliga värld, och hans fängslande berättelser får dem snabbt att vilja hjälpa den tvålfagre främlingen. Mud är förstås Matthew McConaughey i egen hög person…och om honom känns det ju som det skrivits spaltmeter det sista året. Med rätta, bör tilläggas. Här är insatsen lika glimrande som vi nu vant oss vid när det gäller Matt Mc. Han har en märklig scenisk närvaro som gör att du som åskådare liksom sugs in i hans agerande, både vad gäller gester, rösten och dialekten. Tja, allt.

Mud väntar på en kvinna. Hans livs kärlek? Hon sitter dock i visst trångmål och situationen känns låst. Kanske Ellis och Neckbone kan fungera som mellanhänder? Till lite allt möjligt?
Samtidigt blir det här också en historia om känslor, familjeliv och hopplöshet. Ellis föräldrar håller på att skilja sig, Neckbone bor med sin farbror (Michael Shannon) och en tvär granne (Sam Shepard) vet man inte riktigt vart man har.
Det är också hemligheter som dras upp till ytan, och dagens regissör Jeff Nichols (Take Shelter) bjuder på en märklig men synnerligen engagerande resa.

Matt har nåt att berätta

Jag får också vibbar av en sorts äventyrsskröna a la Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. En modern take? Blandat med vemod och vardagsdrama. Rollistan är dessutom packad med duktiga skådisar, förutom de ovanstående hittas också Sarah Paulson och Ray McKinnon som Ellis hårt prövade föräldrar och Reese Witherspoon som kvinnan i Mud´s blickfång.

Mud är ett mycket bra drama. En film som känns långt efter att den är slut. Vemodig, lite filosofisk och även brutal på sina ställen. En av de bättre filmerna jag skådat under året. Topplistan nästa?

Dec 10 2014

recension: Astronaut: The Last Push (2012)

 

the_last_push_posterJahapp, vi ska till Jupiters månar…igen.
Det är inte jätteavlägsen framtid och privata företag bekostar spaceexplorations. Ett tvåmannauppdrag som innebär år i rymden fram och tillbaka.
Naturligtvis upplagt för en katastrof.

En ensam astronaut blir kvar, ledningen bestämmer sig för att avbryta hela uppdraget och kalla hem kapseln. Problemet är bara att efter en brand i just rymdkapseln fick astronauten Michael (Khary Payton) rädda sig över till den livsuppehållande delen av farkosten, som nu susar genom den becksvarta rymden på sin förprogrammerade kurs. Dock inte mindre än att Michael via lite fix och trix kan styra om kursen och korta ned färden så att ett återvändande till jorden kan inledas.
Men ändå. Han måste nu färdas ensam (i vaket tillstånd) i tre år innan återinträde i jordens atmosfär.
Tre år.
3. År.

Och, i ett fönsterlöst utrymme som har storleken av en average container.
En låda. Ett metallåda utan säng eller möblemang. Bara en massa blippbloppande kontroller på väggarna och en dataskärm som blir hans enda kontakt med rymdkontrollen.
Ja, ni fattar ju att det här blir ingen actionrulle direkt. Mer en studie i hur man behåller sans och vett. Michael agerar som ett proffs i början, låter känslorna stå tillbaka och fokuserar på att göra det nödvändiga för att överleva. Men ändå. Inne i en tillsluten plåtlåda kommer såklart känslorna smygande vartefter. Kunde han ha räddat sin kollega? Är det värt uppoffringen? Har han någon chans när nödvändiga tekniska prylar MÅSTE fungera när det väl drar ihop sig?

Det hela blir till ett sorts filosofiskt drama, en enmanshow av Payton. Ibland får han lite tröst och hopp av Lance Henriksen som dyker upp på bildskärmen i form av boss på bygget. Michael hallucinerar och tror sig se omkomna kollegan då och då. Men för det mesta är han helt solo.
Det som på ett märkligt sätt håller mig fast vid rullen är just det faktum att Michael alltså ska sitta i sin låda i 3 år till. 3 jäkla år. Och ja, det finns såklart en astronauttoalett och lite lagom geggig astronautmat.

lastpush_pic

”welcome to my little crib!”

Är filmen bra? Inte så jag jublar  direkt.
Men den har….nåt. Som håller mitt intresse och fokus uppe. Kanske är det just funderingarna på hur det skulle vara att sitta ute rymden i ett trångt utrymme i ett antal år. Att manuset mot slutet gör det berättarmässigt lätt för sig, och dessutom tar en lite märklig väg ut till eftertexterna, känns lite…snopet. Men hur beskriver man i bilder en snubbes vardag i en container? Det går ju inte att göra hur länge som helst.
Kanske skulle den göra sig som en teaterpjäs på scen?
Tja, varför inte…?

Nov 13 2014

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-Joe–Matthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Okt 10 2014

TV-Landet: The Newsroom – säsong 1 (2012)

newsroom_logoFör att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

news6news2

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

news3news4

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

news7news12

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

1514

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

15

Sep 25 2014

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.

Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!