Etikettarkiv: …oväntat bra.

Jan 5 2015

The Maze Runner (2014)

Maze_posterAsch, ni vet ju vi det här laget hur det är med mig och YA-filmer.
Vi verkar inte riktigt gå ihop. Och det är inte enbart för att jag inte direkt är i målgruppen. Men kom igen; är vi inte lite trötta på konceptet att det nästan alltid ska vara samma upplägg….med dyster framtid, ….alla ska alltid väljas till nåt…och i nästan samtliga fall ska det vara en utvald som är nyckeln till allt! The Hunger Games förstörde oerhört mycket i fantasin hos många författare och manusnissar…

Här då förvånande nog en rulle som jag inte helt avfärdar!
Snarare blir lite underhållen av. En sorts blandning av Battle Royale och Flugornas Herre….? Varför inte….typ.

Unga grabbs hålls isolerade i nåt som verkar vara en gigantiskt labyrint i en konstig framtid. Att ge sig ut och drälla runt i labyrintens gångar, speciellt om nätterna, visar sig vara vådligt då dessa bebos av rätt otrevliga monstruösa skapelser. Bättre att stanna i mitten och leka Robinson kanske.
Ända tills den färskaste av dem alla plötsligt börjar ställa till oreda i leden både vad gäller att ifrågasätta vad som egentligen pågår….liksom hierarkin i gruppen.
Gamla klassiska stötefrågor alltså. Förklädda i lite snygga effekter och äventyr.
Och vänta bara tills ställets första tjej otippat dyker upp! Ojoj, störningar i den invanda tillvaron! Många okända ansikten för mig rusar runt i rollerna, men jag hinner i alla fall spota Will Poulter i samlingen.

Rullen funkar bäst i första hälften. Ovisst men intressant.
Det totala upplägget är dock inte helt crap och jag finner faktiskt mig själv underhållen större delen av filmens speltid. Naturligtvis krattas det för vidare fördjupningar i storyn i framtiden…men vaddå…var någon förvånad inför DET faktumet?

Överraskande underhållande i min bok. Tredje stjärnan åker med av bara farten.

Dec 9 2014

recension: Late Phases (2014)

LP_Posters11x17.inddVad sägs om att ta lite paus från julstöket och slänga in en varulvsrulle mitt i decemberyran!?

2014, Varulvens år??! Ja, man kan nästan tro´t. I år har det rullat förbi ett antal alster med vår hårige vän i förarsätet. Jag klagar inte! Favvomonstret som han är!

Här en story som mer än en gång drar tankarna tillbaka till den gamla charmpärlan Silver Bullet på 80-talet. Samma upplägg, samma olycksbådande stämning inför filmens final.

Skönt värre idag är dock att vi slipper lillgamla kids eller spåniga lättklädda teens som kutar runt hysterisk innan de blir gorefest för allas vårt vilddjur. Här är det istället krigsveteranen Ambrose (en mycket karismatisk Nick Damici) som på ålderns höst skeppas in i eget hus i ett typisk retirement community utanför en liten stad. Här på randen till skogen är det tänkt att gubben ska leva lugna livet på ålderns höst. Lätt grinige Ambrose känner dock ingen större glädje över att sonen Will (Ethan Embry) styrt upp det som han gjort. Att vår hjälte dessutom är blind gör ju inte saken bättre.

Snart får han annat att tänka på då våldsamma saker händer redan första natten. En stackars senior citizen faller offer för en ”vilddjursattack”. Som det heter. Och det har hänt fler gånger får Ambrose reda på. Typ en gång i månaden.
Yeah right.

late4

här hjälper inte ens Gevalia bjudkaffe!

Ibland är det lite skönt att vila ögonen på en rulle som inte gör så mycket väsen av sig, men ändå växer ut till en liten underhållande god karamell. Ingen smällkaramell på nåt vis. Mer behagligt sött i gommen för stunden. Regissören, en Adrián García Bogliano, spiller ingen onödig tid utan drar igång våldsamheterna direkt…för att sedan lugna ned sig lite innan den obligatoriska finalen. Bra upplägg just här, då muttergubben Ambrose får gott om tid att briljera i filmens mittparti. Innan den blodiga finalen. För en sådan kommer ju såklart. Lagom ologisk och lite lökig. Fast på det charmiga sättet. Jag känner direkt vibbar med den mycket trevliga Dog Soldiers för ett antal år sedan.

Ambrose må vara blind as a bat, men han tänker inte ta skit från någon.
Inte ens en rälig varulv som använder gamlingarnas community som sin egen privata snackbar. Naturligtvis får vi också gott om tid att sitta och klura på vem i trakten som möjligen kan vara en ulv i fårakläder. Och minsann dyker inte gamle Tom Noonan upp som prälle, Lance Guest som märklig granne och ytterligare en hoper andra senior citizens med varierande charm. Bra flow i filmen, perfekt uppbyggd i berättandet, skapar skön feeling inför finalen. Man KAN ha åsikter om vissa ostiga effekter, men överlag känns de helt okej. Bäst är ju såklart Nick Damici som Ambrose med sin kärva charm och sin beslutsamhet (f ö samme Damici som skrev manuset till den lysande Cold in July!)

Den här gillade jag. Trevlig rulle!
Lågbudget med feeling.

Nov 17 2014

Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.

Nov 14 2014

Exists (2014)

exists_posterVad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

bigfoot

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

 

Nov 10 2014

Into the Storm (2014)

Into_the_stormposterIbland behövs det mindre än man tror ändå.
Och framför allt, det är för jäkla bra när man får bli lite överraskad för en gångs skull och inte bara trött behöva konstatera att eventuella fördomar eller klyschor drar ned den aktuella rullen i det där träsket som är så berömt.

Här är det spiksoppa, visst. Med ett manus tunt som ett smörpapper, sure.
Men vad FASEN, det är också full fart direkt, inget mellantjafs, inga större släta transportsträckor. Inga påklistrade puttenuttsekvenser (även om tendenser finns under någon minut..men det raskas snabbt över tack och lov). Vi har en liten stad. Vi har TORNADOS på ingång. Vi har en vresig rektor på skolan, farsa till två tonårsgrabbar han inte har så bra relation med (gissa hur det är när det är dags för eftertexterna…?). Vi har de obligatoriska stormchasers i specialbyggd bil. Check, check, check!

Alla måste hjälpa alla när the shitstorm (!) drar igång. Tornados av modell Guds HELA NÄVE slår till, givetvis överdrivet megastyle..men filmiskt kanoners! Det är nåt speciellt ändå att se byggnader, bilar och det mesta (fast inga kor här!) demoleras till kaffeved. He-he.
Effekterna är apsnygga och faktiskt bara de värda ett par betygsstjärnor. Jag gör inte vågen för det ansträngda manuset direkt, men rullen ska ändå ha att den håller sig till det som är intressant för oss som tittar. Action och hopplösa situationer. Vi bjuds på hela mallen, men det funkar oväntat bra måste jag erkänna. Mitt fokus zonar aldrig ut och det känns ovisst ända in till slutet…ok..fast man vet ju SÅKLART hur det ska gå med allt och alla nyckelpersoner i manuset. Dessutom en sorts märklig kombo mellan POV och traditionell kamera. Och det slinker med smutt det också!

Into the storm

besvärligheter att vänta inom kort

Inga större berömdheter i rollistan, om vi inte ska räkna Richard Armitage (Thorin i Hobbit-filmerna) och Sarah Wayne Callies (första säsongerna i The Walking Dead) dit. Kanske ingen annan med starquality trodde på rullen? Detta blir som en sorts upphottad kusin till snygga Twister. DEN filmen hade kanske en fylligare story, men fasen om inte den här rullen tar igen DET minuset på sina effekter modell 2014!

Underhållning som jag inte hade väntat mig. Dessutom föredömligt kort speltid.
Man har helt enkelt satsat krutet på det viktigaste.
Bra där.

 

Okt 31 2014

The Town That Dreaded Sundown (2014)

Staden_posterMer meta än såhär blir det knappast.
Och det på självaste Halloweendan också! Great!

Vi får alltså en sorts ”sequel/reboot” till den gamla B-rullen från 1976. Inte en ren nyinspelning som man skulle kunna tro. Det handlar återigen om de verkliga Texarkana Moonlight Murders 1946. Här utgår man från de otrevliga morden, och att det kom en FILM på 70-talet! En film som nu vevas på stadens drive-in-bio för att ”hedra” händelsen. Mycket märkligt. Och mycket underhållande grepp på hela historien måste jag säga. Dagens regissör Alfonso Gomez-Rejon nöjer sig inte bara med det utan klipper friskt in både dokumentärbilder från mordfallet och bilder från förra filmen i handlingen. Funkar fint också!

Jamie (Addison Timlin) är filmens protagonist vilket runt allt kretsar. I början smyger hon och möjlige pojkvännen iväg från filmvisningen på drive-in-bion. Big mistake. Snart upprepar sig den horribla historien på ortens ”lovers lane” och hela staden går bananas. Igen. Jamie överlever men kan inte släppa det som hänt. Inte minst vaknar hennes nyfikenhet (naturligtvis) till liv och hon bestämmer sig för att undersöka mer om både morden på 40-talet och turerna kring den första filmens tillkomst. Under tiden fortsätter dagens designated slasher i karaktäristisk huva att slå till med jämna mellanrum.

the-town-that-dreaded-sundown-2014-2

här vankas andra bullar

Överraskande bra drag i den här rullen ändå. Inte alls lika pajjig som man skulle kunna tro. Kan det vara sättet manuset hanterar storyn? Det är både en regelrätt slasher och ett stycke deckarhistoria. Givetvis hör det till genrens natur att huvudpersoner och annat löst folk är ute och PROMENERAR i kvällsmörkret trots att en maskerad galning härjar i bygden. Sånt får man ju leva med…och görs det tillräckligt effektivt får man väl ge fan i att klaga.

Timlin agerar bra som Jamie, påminner ibland om favvosen Zooey Deschanel. Extra plus också till rullen för att den slänger in lite gamla rävar som Gary Cole, Veronica Cartwright, Ed Lauter och Anthony Anderson (som får vara lite seriös för en gångs skull). Det kanske bästa är att vi får en dåre i huva som inte lägger fingrarna i kors och drar ut på mordscenerna. Han slår till snabbt, brutalt och effektivt. Inget jamsande här inte. Givetvis snor också rullen friskt från andra klassiska  filmer i både scener och upplägg….men återigen: görs det snyggt och effektivt (och man är på rätt humör) sväljs det lika smutt som en smakrik IPA-öl!

Summasumarum: udda men smart take på hela storyn, bra slasherfrekvens och på det hela taget snyggt gjord rulle (ibland filmad med ett sorts filter som gör 70-talskänslan härligt närvarande). En film som absolut bör avnjutas vid sidan av alla andra galna mördarrullar en weekend som detta.
Bra underhållning!

Okt 30 2014

Wer (2013)

wer_posterOjojoj, precis när jag sitter på kammaren och funderar på om den här ”obehaglighetsveckan” på bloggen verkligen inte ska kunna bjussa på något mer än bara ettor och tvåor i betyg…så dyker den här upp i min hög. Tack och bock för det!

Vi tar oss till Frankrike där det unga amerikanska paret med son är ute och campar. Via FF-bilder (jaja..) ser vi snart att det går direkt åt helvete när något otäckt lurar i buskarna och såklart gör processen kort med familjen. Och så är det ju fullmåne också. Jaha ja du fattar.

MEN, var inte för snabb nu i din fördom.
Här en rulle som ÄNTLIGEN kanske ger lite upprättelse till den ständigt misshandlade myten om varulven. Det finns hopp med andra ord. Och till på köpet en ganska sansad och modern take på legenden som inte alls hemfaller i en massa sliriga sagomyter och klyschor (okej ett par). Mer ett murrigt kriminaldrama med full fart, perfekt klass på det goriga och synnerligen otrevliga baksidor av det som från början verkar vara ett glasklart fall med mord begånget av en vettvilling på landsbygden. Fransospolisen som utreder anser fallet klappat och klart då man ganska snabbt lyckades ringa in kufen Talan (Brian Scott O´Connor) som misstänkt. Unga amerikansk/franska advokaten Kate (A.J. Cook) får uppdraget att försvara den gigantiske Talan med märkligt hårsvall och kroppsbyggnad. Kate går såklart all-in med sina medhjälpare för att bevisa att Talan nog är oskyldig eftersom han är sjuk och inte kan röra sig speciellt bra. Dessutom KAN det finnas ett annat skäl för myndigheterna att så snabbt vilja få Talan inför rätta och helst inlåst.

wer_pic

crazy farmer, sjukling eller….Mads Mikkelsen?

Som sagt, ganska mycket full fart hela tiden. Bra driv i storyn som mixar folklore med mer konventionell kriminalare…men visst…den är ju klassad som en ”horror/mystery” av en anledning. Såklart. Scott O´Connor har ENORM utstrålning som den tyste och mystiske Talan, Cook sparrar helt okej som hans advokat och resten av gänget gör precis vad de ska. Snyggt och rappt filmad, intensiv och actionstinn när det behövs, och det känns inte på långa vägar som en B-rulle! Det gamla pålitliga Rumänien får föreställa Lyon med omnejd och det funkar det med. (Östeuropa IS the new black remember..?)

Jag svingar min gubbkeps och hävdar att detta kan vara den film som tar tillbaka The Werewolf i leken på allvar, efter alla år av misshandel i diverse rullar (ja jag blänger surt på Twilight-helvetet!).
Ett sådan fin favorit hos Flmr i mytologin  (eller hur Henke och Sofia!?) förtjänar en liten uppgradering. Vilket var på tiden.
Jag belönar med fyra fina ylanden och stjärnor!

Okt 3 2014

Cold in July (2014)

Topp! Här bjuds man på allas vår Dexter, Michael C. Hall, i porrmusche-light, kortärmad skjorta och begynnande hockeyfrilla. Året är 1989 i Texas och allt ser precis ut som det gjorde typ…eh..1989. Kan det bli bättre?!

Ja det kan det, då räven och nedslimmade Sam Shepard dyker upp i filmen. För att inte tala om när självaste Don Johnson kliver in i rullen utrustad med det mustiga namnet Jim Bob. JIM BOB!!

Hall är maken och pappan som bara ville skydda sitt 80-talshem mot en nattlig påhälsning av inkräktare i filmens början. Snabbt och föga välkommet drar istället en spiral av helt oväntade och mindre lustiga turer igång, inget är plötsligt som det verkar och de tre männen får med ens oroande (?) mycket med varandra att göra.
Filmen går blixtsnabbt från yxigt drama till en sorts noir med mörka toner och olycksbådande stämning. Storyn kommer smygande från en roman och i händerna på regissören Jim Mickle (Stake Land) blir det helt enkelt en asbra film. Jag menar det verkligen. Murriga miljöer, tidsenligt soundtrack, fåordiga snubbar och gubbar som låter ögonen tala istället för orden.
Detta är Texas-style när det känns som mest mörkast och gritty.

Största plusset är att det hela tiden känns som att filmen suger in dig i den där olycksbådande stämningen. Och ibland till och med helt oväntat avlossar en sorts comic relief i väl valda lägen. Troligen dock inte för att få oss som tittar att börja gapskratta…utan mer kanske för att…ja inte vet jag…andas lite en stund?
Nedtonat men effektfullt agerande av alla inblandade. Hatten av för det!

Blogg-Fiffi förutspår att Cold in July kommer att vara med på mångas årslistor när 2014 ska summeras. Jag kan bara hålla med och är du inte helt apatisk, allergisk eller har dyngaversion inför dystergöks-thrillers med vassa vändningar kommer du att göra detsamma.
Som sagt, en asbra film! Årets Prisoners?

Jun 26 2014

Tropa de Elite (2007)

Vad annat passar väl bättre i juni 2014, mitt under pågående fotbolls-VM, än att göra ett besök i Brasilien även i filmvärlden!?

Närmare bestämt i Rio där vi snabbt får bekanta oss med den intensiva, otrygga och impulsiva värld som råder i alla stadens favelor. Året är 1997 och påven himself ska komma på besök, och dessutom övernatta i närheten av en av alla dessa ökända, trånga bostadsområden som plågas hårt av kriminalitet och droger. Myndigheterna bestämmer att Rios speciella militärpolis, BOPE, de hårdaste av de hårda, ska gå in och säkra upp  den aktuella favelan, rensa ur de värsta brottslingarna och göra området så säkert det bara går.

Känns ju som en ganska hopplös uppgift.

Elittruppen i dagens film leds av den tuffe kapten Nascimento (Wagner Moura), som liksom sina övriga kamrater i kåren inte direkt lägger fingrarna i kors när det gäller att hantera buset i Rio. Här snackar vi inte om att arrestera och bura in medelst rättegång. Trupperna tycks istället skjuta skurksen rakt av på plats och eliminerar hot med eget våld i största allmänhet. Vill man se det lite obehagligt kan man säga att det handlar om utrensning i ordets bemärkelse.

Regissören José Padilha (RoboCop) har gjort en grym film, helt klart. Men också en film med otroligt mycket känslor och närvaro. Realismen känns på topp och jag föreställer mig att det är precis såhär i de mest utsatta områdena i vykortsstaden Rio. Och i andra delar av Brasilien också för den delen.

Stentuffe Nascimento ska dessutom till att bli pappa och planerar att sluta på fältet för att istället träna rekryter till den sektliknande polisstyrkan. Men vem ska ta hans plats? Kandidater finns kanske bland de många förhoppningsfulla som ständigt drömmer om en plats i den stentuffa elitstyrkan? Barndomsvännerna Neto och Matias söker sig till den utsatta positionen att verka som polis i denna jättelika stad. Neto (Cairo Junqueira) är vildhjärnan som hellre agerar än tänker före, Matias (André Ramiro) är den lugne, analyserande. Deras vägar kommer snart att korsas med kapten Nascimento´s i dagens story, som sakta arbetar sig upp till en annalkande ofrånkomlig uppgörelse i den utsatta favelan. Nascimentos jakt på den lokale knarkkungen i området gör dessutom ohälsosamma saker med både moral, humör, kontakten med familjen och eftertänksamheten.

ruffel i Rio!!

Jag gillar att Padilha sätter gasen i botten från början. Klippningen är galet intensiv i vissa lägen, varvas med hetsig musik.
Känslan att vara närvarande i området med de svartklädda specialsoldaterna är påtaglig. Jag kan absolut inte säga att jag njuter av sällskapet, men filmens stil suger in mig i känslorna. Jag ser hopplösheten i bostadsområdet, de unga som inte ser någon annan utväg än att ta till kriminalitet för att överleva. Polisens Matias fruktlösa argument för att få omgivningen att förstå att kampen mot misär och brottslighet måste gå via sunt förnuft och viljan att studera, gå i skolan, lära sig ett yrke och satsa på ett normalt jobb. Men hur når man fram till andra, när till och med ”vanliga” studenter i medelklassen anser att polisen i Rio, i Brasilien, bara finns till för att terrorisera befolkningen? Padilha ställer många frågor under den här filmen, frågor om ett samhälle där poliskorruption och mutor är en del av vardagen. Vilka kan man lita på? Att vara snut i Rio måste vara världens mest otacksamma yrke. Speciellt om du dessutom är en ärlig polis!

Manuset låter också sina poliser mer än en gång upplysa om att enda sättet att få väck knarkbaronerna i de olika favelorna är att sätta hårt mot hårt. Inga andra utvägar. Inget utrymme för langare och de som skor sig på den fattiga befolkningen att slippa undan på något annat sätt än med total utrotning. Ganska obehagligt när man ser det så här svart på vitt, eller hur? Och ännu mer då man också får veta att invånarna känner sig mer trygga med de lokala brottslingarna som vakar över området än med myndigheterna.

Tropa de Elite är en både verklighetsnära och obehaglig rulle samtidigt som det är en stenhård smällkaramell rent visuellt. Närvaron är total och det känns nästan som man hänger med ett dokumentärgäng i de trånga gränderna stundtals. Det blir en klump i magen efteråt, samtidigt som man inte kan låta bli att tjusas av regissörens känsla för stil och engagemang.
Våldsamt, tankeväckande och engagerande. En mycket bra film. Trots sitt dystra innehåll.

Maj 15 2014

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013)

Haha, vilken galen idé det här lät som va?!
Sätta en SVENSK film i näven på Flmr, ärkebelackare och förste hånare (nåja) av svensk film i största allmänhet.
Hur ska det här gå!?
Speciellt när huvudrollen innehas av, i mina ögon, en av landets mest överskattade (och överexponerade) skådisar.

Desto ROLIGARE då att kunna konstatera att det gamla uttrycket ”när fan blir gammal blir han präst”…kan komma till nytta då och då. Som här! TROTS att det är Gustafsson och TROTS att det är Felix Herngren som ligger bakom dagens märkliga äventyr. Siffror talar sitt tydliga språk, folk och fä sprang benen av sig för att glo på filmen på biograferna, rättigheterna är sålda till allsköns länder och rätt snabbt drog filmen in rekordintäkter. Herregud, är filmen verkligen så bra?

Nu vill jag ju hävda att svenska biogluttare MÖJLIGEN är ganska lättflirtade. Skriv Robert Gustafsson och Felix Herngren på affischen och vips är man hemma ekonomiskt. Hur dålig rullen blir. Här handlar det ju om personer som näst intill är husgudar i vart och vartannat vardagsrum. Solsidan firar ju galet stora triumfer på dumburken, helt ofattbart i mina ögon, och minsta lilla sketch med Gustafsson drar rekordtittare…oavsett om det är repris eller inte.
Press och annan lös media har ju inte gjort annat än pekat på siffror och statistik den här vintern över just Hundraåringens framfart…men jag vill ju mena att detta per automatik inte betyder en bra film.

Nu har ju dock det lilla lustiga inträffat att jag ändå tycker just det!
För dagens hittepå är faktiskt en stunds rejäl underhållning och lite galet vridet på rolighetsfronten. Jag tillhör dem som inte läst boken, och känner väl nu dessutom inget större behov av att göra det, men vad jag förstått på vänner och kollegor som gjort just detta…är boken (såklart) digrare och längre i sin handling. Av naturliga skäl har Herngren och medmanus-gubben Hans Ingemansson skalat bort så pass mycket att det som blir kvar kan fungera som en stabil enhet under 114 minuter. För det är precis vad det gör. Fungerar.

Rutinerade Robert G är alltså hundraåringen Allan som en vacker dag bara kliver rakt ut genom fönstret på det äldreboende han befinner sig, just på sin födelsedag också, och låter mer eller mindre slumpen föra honom ut i ett sommarsverige där ett knasigt äventyr väntar. Allan möter märkliga människor, och allt tycks liksom hända bara av en slump. Parallellt med detta berättar också Allan själv historien om sin uppväxt och liv fram till ålderdomen. Allt till galet svulstiga bilder som spänner över år och ställen som Spanien, Sovjet, USA och ett folkhems-Sverige. Allan möter kända gubbar, påverkar dem i olika riktningar och det mesta är så tokigt som det kan bli. Regisserande Felix H har också koll på sitt manus och styr hela kalaset med lätt hand. Och lyckas med att också få filmen att inte kännas….svensk. Perfekt ju!

grilla…ett måste i svensk film

För en filmdåre som en annan är det naturligtvis omöjligt att inte låta tankarna glida iväg till fenomenala Forrest Gump från 1994, och därmed blir möjligen dagens äventyr som en mindre kopia och en sorts upprepning av fenomenet att sätta sin huvudperson i kända historiska miljöer och låta denne möta berömda personer. Beprövat trix således, men visst…icke desto mindre underhållande även här i vissa scener.
Roligast är egentligen Robbans sköna kommentarer när han berättar om sitt liv, med en och annan underfundig replik. Dessutom sjukt bra maskering på Gustafsson som gammal!

Andra som bör nämnas är David Wiberg som den lätt nervöse Benny, Jens Hultén som MC-värstingen Gäddan och Iwar Wiklander som den jovialiske sidekicken Julius. Att Herngren slänger in Mia Skäringer i den kvinnliga leaden är skamlöst publikfriande med TV4-publiken. Begåvade Skäringer gör precis vad hon ska och det vet Herngren. Mysigt javisst, men hon bjuder inte på några nya äpplen från fruktkorgen om man säger så. Och varför måste alla filmskapare ringa in väsande Alan Ford så fort det behövs en brittisk bad guy?

Hundraåringen….gav mig summa summarum ändå en trevlig stund. Trevligare än jag trott faktiskt. Småroligt mest hela tiden och Gustafsson sköter sin Allan helt perfekt ändå in till finalen. Herngren har totat ihop en historia som är så pass lättviktigt roande att man inte kan värja sig mot feelgooden. Trots att filmen troligen utelämnat en del från boken, känns det som en stabil story att avnjuta en stund.
Inte minst för alla lustiga biroller och den visuellt ”osvenska” stilen.
Så kan det gå!

Maj 14 2014

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

Apr 23 2014

13 Sins (2014)

Taskigt läge för telefonförsäljaren Elliot (Mark Webber).
Först kicken för att han har för mycket samvete när han säljer dyra försäkringar, sedan hotar digra utgifter för att fortsätta ta hand om den utvecklingsstörde brodern, liksom gamla bittra farsan vilken hotas av vräkning. Som om inte detta vore nog ska han dessutom snart själv bli pappa och förväntas försörja sin familj i fin gammal tradition.

Och jag som tyckte att måndagsmorgnar var lika med taskigt läge.
Tyskregissören Daniel Stamm (The Last Exorcism) roar och oroar med den eviga frågeställningen om vad man skulle göra om erbjudandet om pengar mot vissa prestationer plötsligt dök upp. Här i form av ett skumt spel, som erbjuder Elliot mer stålar för varje ”utmaning” han tackar ja till. Det finns 13 stycken att klara av, och lyckas Elliot blir han en störtrik snubbe för resten av livet. Som att alla hans ekonomiska bekymmer med ens skulle vara puts väck. Det krävs förstås att Elliot klarar alla 13, misslyckas han med en endaste förlorar han hela spelet och livet återgår till losertillvaron.

Tackar han ja? Skulle du?
Naturligtvis är de olika utmaningarna inte av helt oskyldig natur, och stegras ju länge tävlingen pågår Att svälja en fluga för drygt 3000 dollars är väl inget kan tyckas…till en början.

Jahaja, det som börjar som vilken lagom ansträngd B-rulle som helst växer plötsligt ut till en riktigt liten intressant upplevelse när Elliot far kors och tvärs över ett New Orleans och lockas in i otrevliga upplevelser samtidigt som han måste göra allt för att hålla sina förehavanden hemliga för sambon Shelby (Rutina Wesley)…som dock börjar oroas över att Elliot beter sig allt märkligare. Elliot själv är av den mer hunsade typen i livet, men märker plötsligt att han mitt under alla galenskaper också börjar bli lite…självsäkrare..?

glad för lite extra stålar i fickan….nu ja.

Moral och samvete sitter alltså i förarsätet i dagens rulle.
Beskrivs som en mix mellan thriller och horror…men så mycket horror är det naturligtvis inte. Mer obehagliga frågeställningar och en ganska lagom kul hemlig global konspiration som rullas ut. Den som möjligen läst Anders De la Mottes spänningsroman Geim vet då ungefär vad det hela handlar om. Ibland dessutom ofrivilligt (?) humoristisk i sitt utförande.

Inte nog med att den rätt knäppa storyn lyckas underhålla större delen av sin korta speltid, mot slutet slängs ett par rätt sköna tvistar in också. Okej, man kan möjligen se dem komma en stund i förväg om man är på det humöret. Men ändå.

13 Sins träffar lagom rätt i tonen. Tillräckligt gåtfull och bisarr för att man ska vilja hänga med till slutet. Rätt välgjord, lite klyschig visst,  men sticker ut en aning bland övriga rullar från samma budgetliga. En rulle som dessutom sportar en välklädd Ron Perlman. Se där ja!
Inte alls kattskit det här.

Enhanced by Zemanta
Apr 17 2014

Oldboy (2013)

Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.

 

Enhanced by Zemanta
Feb 13 2014

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Jan 30 2014

The Factory (2012)

Ännu en sån där rulle som har legat på filmbolagshyllorna ett tag. Runt fyra år typ.
Och ännu en rulle där den nu alltmer slitne John Cusack har en av huvudrollerna. Kanske en varningsklocka för vissa. Kanske en liten förhoppning hos andra, lite crushiga på Cusack, om en snärtig och bra insats som vi vet att han kan.

Som vanligt finns det ofta en eller annan anledning till att en film hamnar på en hylla någonstans istället för att släppas. Som om producenter eller filmbolag har en sorts elak och irriterande föraning om hur det kommer att bli. Bättre då att låta dammet samlas en tid innan direktsläpp på DVD-marknaden?

Snöigt Buffalo på gränsen till Kanada.
Snuten Mike Fletcher (Cusack) sliter med ett fall som gäckat polisen i tre år. Unga kvinnor, alla prostituerade, försvunna utan ett spår. Inte en kropp, varken i delar eller hel, har dykt upp. Snacket går om seriemördare förstås. Myndigheterna vill bordlägga utredningen i brist på spår och bevis, men Mike och kollegan Kelsey (Jennifer Carpenter) vägrar ge sig. Någonstans måste det väl iaf finnas ett spår..?!

Jaha, vad har vi här då?
Man kan ta två vägar i sitt omdöme; den första kan gnälla lite på att man sett det förut. Förstås. Manuset presenterar redan från början dagens knäppgök och badass. Sedan blir det frustration och tandagnisslan hos våra hjältar…innan plötsligt alla ledtrådar börjar ramla in lika smutt som i ett övertydligt avsnitt av valfritt CSI.

Den andra vägen kan lite käckt rycka på axlarna att det mesta känns igen. I vilken mördarjakt-rulle gör det inte det? Egentligen? Man kan också glädja sig åt att regissören har fått till det rejält i scenografin med ett kallt, snöigt och eländigt Buffalo. Cusacks härjade snut är förstås inte speciellt stabil av sig. Näst intill besatt av att lösa fallet (typ sitter hemma i garaget och fnular på missade detaljer). När så den klyschigt rebelliska tonårsdottern råkar illa ut och hamnar i klorna på…tja..ni fattar..då jävlar blir turboväxel på Cusack. Och…inte helt oävet. Faktiskt.

lite sedvanlig bister utfrågning

Annars är det ju mer enligt standardformuläret 1A, med en strykande ton av B-rullevibb. MEN, har sagt det förut, det behöver inte vara apskit för det. Här tar storyn ett rejält nappatag i finalen och försöker sig på en riktigt rejäl krumbukt…och kommer undan ganska bra med det. I alla fall lyckades jag inte upptäcka DE brödsmulorna i den här lagom murriga historien. Litet cred bör också gå till dagens stolle-Per i form av skådisen Dallas Roberts. Obehaglig figur, bra spelat.

The Factory gör sitt jobb för den som söker lite småspänning på kvällskvisten. John Cusack gör väl också sitt jobb, inget stordåd förstås, och funkar rätt bra som stissig snut med trassligt familjeliv som grädde på moset (åh dessa manusklyschor..). När filmhistorien ska summeras i en framtid kommer såklart ingen att dra upp det här alstret direkt…men tack vare ett rätt spännande slut och en lagom dyster atmosfär i hela rullen…friar jag och låter betyget kravla sig upp på en darrig trea (!).
Kanske lite taskigt rentav…att den fått vara hyllvärmare så pass länge..?

Enhanced by Zemanta