Etikettarkiv: …stabil

Jan 15 2013

The Bourne Legacy (2012)

När Bourne-franschisen så skulle ta ännu ett kliv var det möjligen svårare än man trott att förbise det faktum att Matt Damon inte var speciellt sugen på att ännu en gång återupprepa sin rollkaraktär.

Ändå såg kanske regissören/manusförfattaren Tony Gilroy potentialen med ännu en djupdykning ned bland skumma CIA-understödda hemliga organisationer och diverse ljusskygga aktiviteter vars agenter självklart alltid agerar med landets säkerhet som mål för ögonen. Moraliskt rätt eller ej. Och lösningen på att komma runt problemet med Jason Bournes frånfälle, utan att låta något nytt ansikte ta över rollen, är naturligtvis att skapa en ny karaktär i samma universum som Bourne. Där händelser från just Bourne´s förehavanden spiller över på dagens utvalde, Aaron Cross. Det är också kanske det som är filmens stora utmaning, hur infoga originalintrigen och ändå få fart på en ny figur…?

En snabb recap; Jason Bournes freebasande i sin ”sista” rulle har fått alla ljusskygga myndighetspersoner på tårna, och plötsligt får alla för sig att varenda smutsig liten agentorganisation (vi snackar ”Blackbriar”, Treadstone” och andra vitsiga benämningar) ska skrotas, utplånas, förintas innan alltför stora avslöjanden kan leda till skandaler big time. Således bort med varenda supersoldat, forskare och tjomme som varit inblandad på något sätt…och här snackar vi sparken medelst avrättning!

Genom list och en jäkla massa tur undgår agenten Aaron Cross (Jeremy Renner) att bli just tagen av daga och bestämmer sig för att gräva vidare vad det egentligen är som pågår (vilket också lär oss att denna films händelser torde utspela sig parallellt med The Bourne Ultimatum). Dessutom är han i starkt behov av en dos supermediciner för att hålla sin trimmade kropp i vigör, eller åtminstone ett alternativ. Något som uppenbarligen den oskyldiga forskaren Marta (Rachel Weisz) tycks kunna tillhandahålla från det superduperhemliga labbet. Ända tills hon också blir ett hot mot badassen i kostym.. Varför då inte slå sina påsar ihop med den flyktande Cross i jakten på sanningen…?

lika tuff och envis som sin föregångare

Ger man dagens rulle sina behövande minutrar kommer man till slut in i historien på ett helt okej sätt. I början är det galet mycket växelklippning mellan bistra figurer som muttrar lite allt möjligt på sedvanligt byråkratlingo. Inte lätt för regissör Gilroy att på ett naturligt sätt få igång alla förutsättningar, men till slut tycker jag nog ändå att han lyckas mala in Bourne-världen i Cross´s tillvaro och vi fattar att den gode Jason egentligen bara är toppen på ett isberg. Mycket för badassen att försöka skyla över med andra ord.

Vilket de gör så gott de kan. Jakten på Cross och Marta tas snabbt upp, intensifieras i ett par rafflande underhållningsvåldsscener, via ett par lagom uppseendeväckande avslöjanden, innan storyn mynnar ut i en final som tydligt krattar  upp möjligheten för en ev. uppföljare (och slutar inte filmen lite…plötsligt?). Renner sköter sig rätt exemplarisk med pumpad kropp och Weisz har jag jag alltid haft ett gott öga till. I övrigt skymtar sådana ess som Edward Norton, Scott Glenn, Albert Finney och Stacy Keach till. Av Matt Damon ser man som sagt intet (om inte ett foto av denne räknas in), ändå finns hans ande på något sätt svävande över hela anrättningen..så i den bemärkelsen har väl Gilroy lyckats får man anta.

The Bourne Legacy satsar på att vara en standalone-film i Bourne-världen med originalhistorien som en sorts språngbräda, men visst blir förståelsen för historien så mycket lättare om man skådat de övriga i serien. En pratig inledning övergår vartefter i ett par ordentliga actioninslag och överlag tycker jag nog att Gilroy och co spottar ur sig ett rätt tryggt och bra hantverk. Om figuren Cross blir lika populär som den finurlige Jason återstår dock att se.

 

Dec 6 2012

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Okt 4 2012

Prometheus (2012)

Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.

Sep 20 2012

The Raven (2012)

I det högst verkliga livet var den kände Edgar Allan Poe en rätt underlig kuf, därom råder det väl inget tvivel. Än underligare var nog det faktum att han hittades en morgon i oktober 1849 yrandes på Baltimores gator i ett ”eländigt skick” efter att ha varit försvunnen i 7 dagar. Poe återfick aldrig medvetandet ordentligt och dog några dagar senare.

Med detta märkliga dödsfall som bakgrund har nu regissören James McTeigue (V för Vendetta), tillsammans ett par manustrillare, åstadkommit en film som lite fantasifullt och finurligt ”återskapar” Poe´s sista dagar och vad som egentligen hände.
Ja, jag skriver ”finurligt”, för här har trollats fram en lagom obehaglig historia som bär drag av både Sherlock Holmes Londongator och valfri seriemördar/pussel-film mixad med dyster filosofi. Miljöerna är murriga, mörka och deprimerande. Baltimore i mitten på 1800-talet verkade sannerligen inte vara en direkt skojig plats att befinna sig på.

Än mer deprimerande blir det alltså när en grym seriemördare börja härja i staden och offren är alla utsatta för diverse hemskheter när det gäller sättet de tagits av daga. Ganska snart görs upptäckten att nästan alla morden är identiska med de som begås i den excentriske och synnerligen svårmodige författaren Poes böcker. Nog för att han är märklig men inte kan väl han väl han vara mördaren? Det är han naturligtvis inte, men den oberäknelige Poe blir så stött av att hans verk inspirerar en utomstående till missdåd så han omedelbart anmäler sig som expertmedhälpare till polisen Fields (Luke Evans) i jakten på förövaren.

Det är alltså John Cusack som gestaltar Poe och dennes förehavanden här, och naturligtvis gillar jag karln. Har jag iof alltid gjort, men här känns det som hans stundtals koleriska tolkning av den mörksinnade författaren sitter som en smäck (och är han inte galet lik Nic Cage i vissa lägen!?). Inget roligt under solen alls om man ska tro Cusack´s deprimerande monologer om livet, möjligen om man undantar hans kärlek till den väna Emily (Alice Eve)…men där ser det ut att ta stopp i form av en överbeskyddande och fientlig far (Brendan Gleeson i stabil biroll) som anser att det då rakt inte är att tänka på för Alice att äkta en sådan misslyckad och kontroversiell figur som Poe.

amatördeckaren Poe tar sig en funderare

Som tittare behöver man naturligtvis inte vara något smartass för att inse att ju länge jakten på den okände mördaren pågår, ju närmare kommer hotet Poe själv, och de i hans närhet som betyder något. McTeigue försöker sig på en hederlig pusseldeckare med mörka inslag samtidigt som han försöker ledsaga den olycklige Poe genom tillvaron, och lyckas nog rätt väl kan jag tycka. Ett dystert foto och miljöer som skulle kunna vara en tidig Tim Burton gör sitt till för att förstärka den rätt obehagliga stämning som råder genom hela filmen. Att den verklige Poe´s frånfälle är omgärdat med mystik och spekulationer (än idag vet man inte riktigt vad Poe råkat ut för under de dagar han var försvunnen) gör det naturligtvis än mer tacksamt att leka med fantasin i dagens manus. Viss standardaction och lagom mängd utlagda ledtrådar samsas med väl valda doser av högtravande replikföring från de inblandade.

The Raven är som en mörk lillebror till Sherlock-filmerna vad gäller miljöer och tidsandan. Seriemördartemat är väl egentligen traditionellt berättat utan några nya grepp, men effektivt. Cusack tycks gå in för sin roll och spänningen infinner sig rätt bra mot slutet när vår antihjälte börjar förstå sammanhanget. Det är så dags då för den missmodige författaren. Underhållande ända in i mål.

Sep 11 2012

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

Aug 22 2012

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Aug 6 2012

The Dark Knight Rises (2012)

Jaha, ni kan ju naturligtvis alla bakgrunden till den senaste installationen av det som enligt utsago ska vara Christopher Nolans sista inlägg i sagan om den maskerade hämnaren. En av sommarens stora hyper såklart, och det finns väl ingen vid det här laget som inte har koll på denna final vad gäller innehåll och inriktning.

Med detta sagt ödslar jag således ingen tid på utsvävningar om handling och bakgrunden som gör att Läderlappen (ja det är vansinnigt kul att skriva det istället!) gör comeback på arenan efter 8 års frånvaro. Nya tider, nya skurks men samma jobbiga svårmod som präglat de två föregångarna i allmänhet och del två i synnerhet.

Det bästa först: undergångsstämningen i filmen ( i kombo med den grymma musiken) är snygg och välgjord. Nolan lyckas trolla fram en sorts bombastisk känsla som dock aldrig går överstyr och blir jönsig. Det hålls hårt i manuset och det blir inte mycket utrymme över för potentiella oneliners. Vilket nog är bra. Det är en tung actionfilm som får biofåtöljerna att vibrera sådär läckert som man alltid vill att det ska göra när man ser på film. Nolans Batman-vision har mycket snyggt tagit udden av Burtons stundtals lite påfrestande gotstil och Gotham ser mer ut som en ”riktig” stad. En detalj som i mina ögon känns rätt tillfredsställande.

Det mindre bra: eller för tusan….det är en bra film såklart. En snygg avslutare i trilogin där Nolan knyter ihop hela sagan på ett bra sätt. Men, jag är inte superduperimponerad. Vilket jag inte heller var av mellanfilmen.
Här känns vissa partier lite för långa och jag tycker att filmen absolut hade mått bra av kortas ned ett antal minuter för att slippa en par transportsträcke-varningar. Christian Bale fortsätter att grubbla och dra sina tvivel i långbänk, och någon gång vill jag bara skrika åt honom att ”dra på kostymhelvetet och styr upp problemen för fan…!”, men visst jag inser också att Nolan vill ha det så….vill dra de eviga frågorna om skuld, godhet och samveten så långt han bara kan.
Kanske är TDKR den vuxnaste superhjälten film någonsin, där allt svart och vitt är bortrollat och endast en grå skuggzon återstår. Tim Burton överdrev både scenografi, dialoger och händelseutvecklingar på ibland makabra sätt och kanske också mer i linje med seriealbum-style. Nolans versioner känns oerhört mycket mer förankrade i en sorts normal verklighet med normala städer och människor. Vilket som är bäst får man kanske låta vara osagt, men Bales Batmanöden blir påtagligt mycket mer av ett drama med udda inslag.

Dagens badass, Bane, blir en biffig motståndare, men ändock mest en figur att sortera in i det perifera skurkgalleriet…hans historia engagerar inte nämnvärt. Inte så skrämmande, mer udda och dessvärre lite styvmoderligt behandlad i slutet av manuset tycker jag nog. Precis som Jokern blev i mellanfilmen, inte heller där en ”värdig” sorti. Å andra sidan lyckas manuset här mycket snyggt mörka andra kriminella elements agendor, och sådana bortkollringar gillar man ju alltid. Anne Hathaway som en sorts kattkvinna blir helt enligt planerna den ofrivilliga sidekicken, och inget fel i det. Men visst hade filmen klarat sig lika bra utan henne.

– min röst är grymmast!!
– nä…min!!

Desto roligare att Nolan ger förtroende åt Joseph Gordon-Levitt som är det i mitt tycke friskaste inslaget i dagens kapitel. Det och de pålitliga rävarna Gary Oldman och Morgan Freeman som tar varsin räkmacka genom filmen och gör det pålitligt stabilt. Och Bale då? Jo han gör vad han ska och är nog faktiskt den bäste tolkaren som gått i ett par Batstövlar.

Summa summarum: Inget fel på effekter och ljudmaskineri. Bra rollista och ett bra avslut av regissör Nolan. Batman själv har lustigt nog reducerats till en bifigur i sina egna filmer om man ser till antalet minuter som maskerad hämnare i bild…men det kanske är så det ska vara. Vad gäller diskussionerna om detaljer i filmen är jag beredd att svälja de flesta med axelryckning….utom när Rösternas Krig inträffar! Tom Hardy som Bane med sin tillgjorda Darth Vader-väsande gammel-engelska och så då Christian Bales helt katastrofala dårväsande som om han har en pinne på tvären antingen i halsen eller i baken. Otroligt fånigt om ni frågar mig.

The Dark Knight Rises är bra som tungt actiondrama. Den är helt okej som avslutande (?) kapitel i sagan om den bekymrade hämnaren. Jag är dock inte på långa vägar bländad av historien. Den bästa filmen i trilogin är och förblir Batman Begins. Svårmodet i den här och förra uppföljaren riskerar ibland att välta hela sagan och panga in en oklädsam prettostämpel i nyllet på fladdermusen. Och…kan vi inte börja med uttrycket ”Läderlappen” igen?
Visst är det mycket roligare?

Jul 30 2012

The Awakening (2011)

Ska det vara murriga, onaturliga, kanske till och med lite övernaturliga, berättelser elegant kryddade med tungsint drama om skuld och plågsamheter..ja då ska man naturligtvis rikta blickarna mot England. Har påpekat det förr och gör det gärna igen.

Redan i förtexterna känner jag en viss trygghet när jag ser att bla BBC Films ligger bakom dagens objekt. Jag menar, kan det bli dåligt då?!

I 1920-talets England är det bistra tider. Det förödande första världskriget må ha upphört sedan ett par år tillbaka, men nationen blöder av saknade nära och kära och tuffa tider rent allmänt. En lysande marknad för charlataner och skojare med andra ord. Och gott om stackars offer som är villiga att lägga ut både en och annan förmögenhet för chansen att via ”andevärlden” få kontakt med saknade älskade.

Florence Cathart (Rebecca Hall) har som specialitet att dyka upp som gubben…hrm…kvinnan..i lådan på tvivelaktiga seanser och avslöja bluffarna, något som gjort henne både ökänd och i vissa läger hatad. Ganska snart fattar jag ju också att Florence trots sin tuffhet och högst raka syn på sanning och vetenskap icke alls är en speciellt lycklig person. Tvärtom verkar hon i sin tur plågas av saknad och längtan.

Den välkomponerade historien spetsas så till när läraren Robert (Dominic West) dyker upp och vill ta Florence´s tjänster i anspråk. På den internatskola för pojkar där han jobbar har ett sällsamt kusligt spöke nu visat sig med jämna mellanrum, och bla orsakat en ung pojkes död. Skulle inte Florence vilja komma dit och undersöka, kanske rentav dokumentera det som uppenbarligen verkar vara just ett riktigt spöke! Motvilligt drar Florence på sig spökjägarminen och slår följe till den stora och synnerligen dystra miljön som omger skolan, komplett med diverse udda anställda.

tvivel, hemligheter och dystra slott

Dagens regissör, en Nick Murphy, vet hur bygga en snygg engelsk obehaglig stämning. Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det ju faktiskt) varvas dubbelbottnad dialog med snygga scenografiska avsnitt. Skolan blir verkligen så obehaglig och främmande som manusförfattarna vill få mig att känna. Florence är inte helt opåverkad och får betydligt mer att bita i än hon någonsin räknat med. Ska man hitta någon sorts gnäll här så är det väl möjligen att manuset anammar en rätt konservativ utveckling i genren, det blir kanske i ärlighetens namn inte så jättesvårt att lista ut de förmodade turerna mot eftertexterna.

Sin vana trogen skyltar dock inte filmer av den här kalibern med sina jumpscares utan låter dem antingen smyga sig på eller bara plötsligt vara där i rutan och det stora pluset går till genomförandet och uppbyggnaden av stämningen. En allestädes inbakad melankoli medräknad. Hall lyckas också att ge sin figur en fin balans av tvivel och inre rädsla som uppenbarligen tycks bottna i något helt annat än det vi ser hända i bild. Dominic West gör sin lärarfigur lagom gåtfull och bister i den obehagliga miljön där man icke heller ska förglömma alltid sevärda Imelda Staunton som husets matmor med koll på det mesta.

The Awakening är alltså stabilt bra som underhållning av den obehagliga sorten. Historien hittar en bra balans mellan mörkt drama och oförklarliga onaturligheter samtidigt som den bygger upp den traditionella spänningen utan att upprepa sig (vilket lite oturligt var känslan med tex The Woman in Black). Gillar man kusligheter på begränsad yta the british style blir man inte besviken här. Ännu ett snyggt hantverk från brittiska öarna ta mig tusan.

Jun 11 2012

Nordwand (2008)

1936 var nazisterna på olyckbådande frammarsch.
Olympiaden i Berlin stod för dörren och var det något som tyskarna älskade så var det att framhäva sportsliga prestationer och koppla det till härkomsten av rätt ras. Helst den ariska, tyska, då naturligtvis.

Berget Eiger i Schweiz var vid den här tiden med sina 3970 meter över havet ansedd som ett näst intill oöverstigligt hinder för bergsbestigare och andra äventyrare. Speciellt nordsidan som mest påminner om en lodrätt stup. Stor utmaning naturligtvis för alla med bergsklättrargener. Tyska rikets propagandasnillen var förstås inte sena att utnyttja situationen och hävdade att den fruktade nordsidan (Nordwand) borde erövras av tyskt friskt blod så att ”problemet i alperna” löstes en gång för alla.

Dagens film är uppenbarligen i en del kretsar ansedd som en av de bästa spelfilmer om bergsklättring som gjorts vad gäller detaljer och vindlande snyggt komponerade bilder på människans kamp mot naturen. Historien tar avstamp i de verkliga klättrarna Andi Hinterstoisser (Florian Lukas) och Toni Kurtz (Benno Fürmann) som 1936 gav sig ut på uppmärksammat försök att besegra berget. Som vanligt har jag en viss fascination för olika enskilda händelser som inträffat i historien, tackar högre makter för tillgång på virtuell information i cyberrymden och läser snabbt in mig på den verkliga bakgrunden.

Det visar sig att ramhistorien är i högsta grad sann, men lite lämpliga friheter har tagits med manuset i övrigt. Bla har ett par helt fiktiva personer uppstått (javisst..en kvinna så klart), som för att driva på historien och göra den lite mer matig.

Filmen är lågmäld och återhållsam men detaljrik i de scener som inte berör klättrandet, och huvudpersonerna ger ett rätt knapert intryck…två snubbar som inte brydde sig speciellt mycket om vare sig politik eller andra världsproblem. Deras passion heter bergsklättring och inget annat. Istället anar man viss ovilja från den ene av dem att lockas med i det mediadrev som uppstår i jakten på framgång, och som får journalister och nyfikna i massor att vallfärda till den lilla by som ligger nedanför berget.

kille i keps (!) på väg uppför ett berg

Om dialogen och agerandet känns lite torrt och kantigt, tar filmen igen det med sina galet snygga scener från själva bergsklättringen. Det känns både hisnande och för överjävligt besvärligt för hjältarna i många sekvenser, och att bestiga berg på 30-talet känns plötsligt som ett helt sinnessjukt idiotiskt tilltag med tanke på den begränsade utrustning och tillgång till lämpliga kläder som gällde då.

Nordwand är en film som jäkligt dramatiskt berättar om ett par snubbar i kamp mot ett berg. Punkt. Dock är det en snygg film, lysande klättrarscener (där extramaterialet visar hur man kan lura skjortan av oss med greenscreen!), fåordig och bister dramatik. Välgjord tysk/österrikisk/schweiz-produktion som  lyckas fånga den hopplösa meningen i det galna företaget.
Tur man inte blev bergsklättrare.

Apr 24 2012

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?”

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

Apr 16 2012

Den innersta kretsen (2006)

Till dags dato har Robert DeNiro extraknäckt som filmregissör vid två tillfällen. Den första var ju det charmiga och rätt träffsäkra dramat I skuggan av Bronx, om barndomsminnen och gangsterliv. Och så det här rätt tunga dramat om hemligheter, underrättelsetjänster och svek mot bakgrund av det kalla krigets bästa dagar.

Egentligen är det väl en sorts tillbakablick på hur allas vårt CIA kom till, eller snarare hur föregångaren till denna vitt omtalade och sannerligen inte alltför älskade underrättelsetjänst såg dagens ljus i efterdyningarna av det andra världskriget. Manuset har enligt uppgift byggt karaktärerna på verkliga personer, och fyllt på med brokiga hittepådetaljer när det behövs.

Edward Wilson (Matt Damon) är ett tungt namn inom ledningen på spionbyrån i början på 60-talet. Grisbukten-fiaskot har precis inträffat och spåren pekar på en läcka inom verksamheten. Inte heller Wilson går fri från de skärrade blickarna.
Själv tycks han ägna sig åt någons sorts inre rannsakan, och i tillbakablickar får vi följa hans liv fram till 60-talet.

Det visar sig rätt snabbt att Wilson är en rättskaffens individ som tror på rättvisa, jämlikhet och livet som en utmaning. Olyckliga omständigheter kommer dock genom åren att föra honom in i en kall och opersonlig tillvaro där hans en gång starka och färgrika ideal filas bort och ersätts av misstänksamhet på gränsen till noja av det slaget man bara hittar på film och hos bekymrade agenter. Wilson är både rapp i tanken och slug i sinnet och det dröjer inte länge förrän han från klassisk universitetstillvaro lockas att försvara de amerikanska idealen i efterkrigs-Europa medelst hemlig spionverksamhet av sedvanligt snitt, framför allt genom en katt-och-råtta-lek med ryssarnas motsvarighet.

- mr Bond?
- nä...Damon. Matt Damon

Trots att det här beskrivs som en thriller är det återigen smaken av drama som känns mest och bäst. DeNiro övergödslar inte med gamla klassiska agentklyschor utan satsar mer på att sätta Damons rollfigur i en sjaskig verklighet där ingen tycks kunna lita på någon. Filmen är inte episk på något sätt, men visst utvecklas en sorts samhörighet med Damon som figur i denna murriga historia som rullar på genom åren.

Gedigna birollsatser runt honom hjälper till att göra filmen så pass intressant att den höjer sig en liten bit ur det ordinära träsket. Detta trots ett manus som egentligen mest hela tiden håller sig lite…sterilt och konstaterande. I sina bästa stunder är det dock en rätt bra studie i hur en person tappar greppet över åren om det som en gång var honom kärt, både fysiskt och sinnligt. Matt Damon gör (som för det mesta) en riktigt bra insats i huvudrollen,och har i främsta rummet assistans av en alltid stabil William Hurt och en nedtonad men helt ok (kanske just pga av nedtoningen…?) Angelina Jolie.

Den innersta kretsen är lagom dyster och stabilt berättad om en man som egentligen vill väl, men omständigheter och en osäker värld i förvandling får honom att dra åt helt fel håll mot de värderingar han en gång prisade. DeNiro regisserar med stabil hand och det blir sällan tråkigt. Lagom snårigt men bra.

Apr 12 2012

The Kingdom (2007)

Ett bombattentat sker mot en amerikansk civil förläggning utanför Riyadh i Saudiarabien, och följs av ännu ett lite senare. Stort kaos och hemma i USA försöker FBI, vilka är ansvariga utredare  när attentat sker på amerikansk mark, få grepp om vad som skett och varför. Snart står det klart att en eftersökt terrorist kan ligga bakom, och möjligen planera fler dåd.

Specialagenten Fleury (Jamie Foxx) försöker med alla medel få dit sitt team för att ta upp jakten på förövaren, men det är naturligtvis en het potatis politiskt där det gäller att inte låta saudierna tappa ansiktet utåt när det gäller vem som har kontrollen och bestämmer spelreglerna. Efter lite lagom lömskt rackarspel befinner sig snart dock Fleury och co på katastrofplatsen och blir genast varse att det här med att reda ut brott på en främmande mark präglad av annan kultur och praxis inte är det lättaste.

Jag gillar skådisen-turned-director Peter Berg och hans effektiva berättarstil. Det är snabbt, hetsigt och hoppigt…men aldrig förvirrande. Däremot blir oftast ganska ytligt, och det grävs aldrig djupare i kulturkrockar och relationer som det kunde göras. Bara så pass mycket att det gagnar historien på bästa sätt och ser till att den drivs framåt.

Foxx har inte helt koll på läget

Jamie Foxx känns stabil, liksom hans kollegor Chris Cooper, Jason Bateman och Jennifer Garner. De har sin yrkesjargong, men tillåter sig ändå att bli mänskliga mitt i det kaos de möter.

Manuset tar avstamp i de hemska attentaten och följs av huvudsakliga rutinkonflikter gentemot de saudiska myndigheterna och den saudiske polisman som fått i uppdrag att ”barnvakta” kvartetten. Trots en sorts friskhet i att aldrig låta tempot sagga för mycket, finns faktiskt en liten vattentrampar-risk i mellanpartiet innan det laddas för finalen. Möjligen kan filmen beskyllas för att ha en extremt lång startsträcka, men det är inget större fel på actionbiten när den väl drar igång. Till de visuella läckerbitarna här får en intensiv shootout på gatunivå räknas (som för tankarna till Heat) till höjdpunkterna samt en synnerligen snyggt filmad bilkrasch på en motorväg.

Trots att filmen egentligen behandlar ett alltid aktuellt och brännbart ämne aktar den sig noga för att bli alltför ställningstagande, och försöker sig istället på att visa upp arbetsmetoderna hos agenterna och de kulturella vardagsproblem som kan uppstå i kombo med de personliga känslorna.

The Kingdom för stilmässigt tanken till Tony Scott och hans filmer. Samma snabba bilder och färgsättning. Storyn håller sig lite avvaktande och blir på så sätt aldrig riktigt engagerande eller speciellt flerbottnad . Mer som en betraktelse. Ett gott hantverk är det dock.

Apr 4 2012

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.

Mar 28 2012

The Grey (2011)

Liam Neeson tycks nu ha blivit the go-to-guy i filmsammanhang.
Vare sig det handlar om brutalhård ex-CIA-pappa eller godhjärtad lönnmördare med minnesförlust. Trevligt nog tycks Neeson också besitta förmågan att på äldre dar kunna hoppa mellan genrerna rätt obehindrat.

Som här, i rollen som tystlåten skapskytt i tjänst vid ett oljeföretag i vildaste Alaska. Hans något udda roll går ut på att se till att inga vilddjur angriper de oljearbetare som sliter i vildmarken. Nu är det dock dags för ledighet och tillsammans med ett gäng råbarkade kollegor väntar en flygresa till civiliserade områden, men en flygkrasch senare handlar är det nya regler som gäller. Mitt ute i smällkalla snövita ödemarken är de bara ett par stycken överlevande som nu vänder sig mot den motvillige ledaren Ottway (Neesom) vars vildmarkskunskaper tycks vara trumfkortet för dagen.

Och som om det nu inte vore nog med att vara strandsatt mitt ute i ingenting hotas hela sällskapet av ett gäng ytterst vildsinta vargar som närmast onaturligt verkar ha siktat in sig på Neeson och co, vars enda chans nu är att försöka ta sig till någon form av bebodda trakter.

Regissören Joe Carnahan har tidigare serverat actionstänkare som Smokin´Aces, Narc och den ganska utskällda The A-Team. Frågan är dock om han inte här tar det garanterat största steget utanför normramarna. Synnerligen politiskt inkorrekt med en vargflock från helvetet, som i snygg traditionsenlig stil börjar plocka de förut så kaxiga oljenissarna en efter en.

Liam hade helt missuppfattat det där med betald vintersemester.

Konflikt inom överlevargruppen finns naturligtvis i början, men det heter ju att i trängda situationer svetsas man närmare varandra. Synd att frångå även den principen även här. Vi förstår snabbt att Ottway själv ytterst motvilligt tar på sig ledarrollen, och han plågas av inre demoner och ett luddigt förflutet.

Carnhan har bra koll på drivet i filmen, och  lyckas samsa det med normalöverdrivet drama som faktiskt inte skäms för sig i yours truly´s ögon. Hotet från de vasskäftade jägarna fungerar finfint och filmblodet sparar inte på sig när det väl hettar till. Just den gamla devisen om att det man inte ser men ändå anar ute i busken känns läskigare… stämmer på pricken här, vid vissa tillfällen vet man när bestarna är därute i mörkret men inte när de kommer att slå till. Stabil djurskräckisformel som håller än.

Filmen tycks ha delat både bloggvärld och filmvärld i två läger. Ena sidan säger helt ologisk och  tramsig emedan den andra njuter lite mer av spänningen, cgi-effekterna och ovissheten som räcker ända in till förtexterna, ja faktiskt förbi dem också!

The Grey är enkel rak spänning, politiskt inkorrekt som tusan. Men vad gör väl det när kampen till syvende och sist handlar om en bistertuff hårding som Liam Neeson mot en svart enorm bestialisk alfahanne till varg. Underhållande.

Mar 19 2012

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.