The Revenant (2015)

revenantposter1Har Leo DiCaprio nånsin varit skitigare på film? Tveksamt.
I vinterns kanske mest hajpade rulle släpper han alla hämningar och ägnar sig åt människans mest primära mål; att överleva.

Intensive regissören Alejandro González Iñárritu (Babel och Birdman) slänger ut vår man DiCaprio i den vildaste av alla vildmarker nånstans i norra USA runt år 1820. Pälsjakt är på tapeten och (den verklige förlagan) Hugh Glass (Leo) är en listig frontiersman, en snubbe som är van att röra sig i trakter som dessa. En indianattack, och framför allt en björnattack (bland det snyggaste jag sett i DEN ”genren”), senare är dock läget inte lika ljust.

Men livsviljan blir som bekant alltid lite starkare när man har hämnd i sinnet (?), och snart har vi en slagen men överlevande hjälte som utsätter sig för…tja det mesta som går att komma på. Leo kryper i vildmarken, Leo simmar i iskalla strömmar, Leo äter rå fisk, Leo äter blodig buffellever, Leo jagas av franska banditer (!), Leo kryper in i en häst (!!) osv..osv..
Galet? Tja, nästan osannolikt…men icke desto mindre underhållande och förbannat snyggt gjort.

Iñárritu accepterade inget konstgjort utan körde ut hela sitt crew i den smällkalla vildmarken, bara det värt att höja på ögonbrynet lite extra för. Endast naturligt ljus från de oändliga landskapen dög för konsten, varvid regissörens fotograf Emmanuel Lubezki (just Birdman och faktiskt mästerverket Gravity) säkerligen fick slita för lönen. Rapporter talar om konflikter, gräl och avhopp under inspelningen. Men det är snyggt, jäkligt snyggt faktiskt. Den storslagna vildmarken fångad genom en kameralins som framhäver naturens ödslighet och överhöghet. Här blir människan verkligen liten i sammanhanget! Det är som att Iñárritu verkligen vill få oss att kapitulera inför den ödslighet handlingen befinner sig i…och kör runt kameran ett antal gånger i yviga och maffiga 360-graders panoreringar! Och, inte mig emot. Jag gillart.

maxresdefault

”fy fan..får jag inte guldgubbe efter det här slitet…då jävlar…!!”

Jag gillar också att Leonardo DiCaprio tycks gå all-in med rollen. I brist på dialog blir det till att prata med ögonen och kroppen (den i början synnerligen sargade…men nästan sensationellt läkta när filmen drar sig mot finalen). Är han månne med denna rulle på jakt efter den hett efterlängtade guldgubben?
Det förekommer andra figurer i filmen också, men egentligen är de bara komponenter för att hela tiden driva den hämndlystne Glass vidare i handlingen. Men visst, vi får en übersvinig Tom Hardy som både pratar för jävligt och ser för jävlig ut! En perfekt Hardy-roll och han bevisar återigen att han är en kameleont som klarar vilken roll som helst. En riktigt skrämmande typ faktiskt! Will Poulter gör en lagom nervös yngling som dras in i händelserna, Domhnall Gleeson finns också där som ledare för den olycksaliga expeditionen. Men, det är Leos rulle. Ingen tvekan om det.

Ett sorts äventyrsdrama, som när man faktiskt skalar bort alla snygga lager…inte direkt handlar om nånting sensationellt extraordinärt. En man som överlever i vildmarken mot alla odds….och dessutom har gett sig fan på att låta de skyldiga betala. Typ. Filmens yttre förklädnad är således rejält mycket bättre än sitt manus. Men å andra sidan räcker det till en trevlig upplevelse som åskådare. Kan du svälja sådana detaljer som att DiCaprios brutna (?) fot läker snabbt, att han aldrig tycks drabbas av förfrysning trots fler än ett dopp i iskalla vatten, att han lyckas krypa både nedför och uppför eländig bergsterräng, överleva fall från klippor medelst granbroms och avfyra en flintlåspuffra två gånger utan att ladda om (!)…så bjuds det på sevärt raffel av tungt märke. Ända in i kaklet.

Blir rullen belönad? Jag dristar mig till att svara ja på den frågan, och hoppas faktiskt slippa återvända till den här texten i början på mars och revidera den med ett konstaterande om att den gode Leo återigen missade den sockersöta njutningen med att stå där med guldgubben i näven. Heja Leo!

Trean är stark och stabil. Som en överlevare i vildmarken.

Kolla nu också vad andra äventyrstörstande filmspanare tycker om dagens vildmarksraffel;

 

#21I avsnitt nr 21 av filmpodden gottar vi tillsammans med gästen Sofia ned oss lite mer i hur rullen påverkade oss. Lite blandat resultat kan man säga.

 

Snacka om Film #21 – ”skäggiga män som äter äckliga saker”

 

Poddtorsdag…och GÄST igen! #21

Javisst! En inte helt okänd gäst stannar till hos oss snickesnackare och förgyller tiden. Vi nördar ned oss i diskussioner om böcker och film..och film och böcker…och bokfilmer…ehhh…?

Vi tycker också till om Leo´s nya vildmarksraffel The Revenant! Är Oscarsgubben (äntligen) i hamn för filmstjärnan??

Dessutom som vanligt Veckans Lista, Uppdraget och SJÄLVKLART redovisar vi förra veckans tävling med rätta svar och vinnare!!

Ungefär som vanligt alltså i Sofpodden-världen. Fast lite mer…de luxe kanske…?

Trevlig lyssning!

p.s. Låter det då och då som vi sitter i ett ventilationsrum med trasiga rör …är det tyvärr vår OBJUDNA ”gäst”…datorfläkten från helvetet…som gör ett inhopp igen.
Förhoppningsvis för sista gången.

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Hitman: Agent 47 (2015)

hitmaninternationalposter_largeJa jag vet.
Man ”borde inte” gilla en sån här rulle.
Eller vaddå, vem bestämmer det!?

En av tjusningarna med att tycka om film, att se på film, att ta del av historier från filmmediets alla galna hörn, en del mörkare än andra, en del synnerligen tramsigare än andra…är just att man får uppleva både högt och lågt. Och ibland (personlig åsikt) behöver man det där grunda, det ytliga, det larviga och det som av många klassas som…skräp?

Här är det som att ta en stunds avkoppling från vardagsbestyren och läsa en serietidning. En serie som upphäver logiken och förnuftet och enbart satsar på fräsiga scenlösningar och coola effekter. För visst, nån vidare story hittas icke i dagens äventyr som ju baseras på populärt spel. Vi får en ung driftig kvinna (såklart), Katia (Hannah Ware) som söker sitt ursprung..och längs resan får sällskap av den mystiske Agent 47 (Rupert Friend) en mästare på lönnmord och allt som har med tjuv- och rackarspel att göra. Kanske har också Katia mer med detta att göra än hon tror. Hennes väg korsas också av den mystiske John Smith (Zachary Quinto utan Spock-öron) som verkar ha en gås oplockad med just Agent 47. Vem är vän och vem går inte att lita på? Vad tror du?

Snygga miljöer, en film som till dryga hälften är konstruerad på CGI-ritbordet. Ett av världens tunnaste manus. Ändå kan jag inte tycka illa om rullen. Kanske beror det mest på att jag redan från början vet ungefär vad jag kommer att få? Jag lägger ingen tid på att reta mig på det ihåliga skådespelandet, manuset som knappt finns, eller att logiken slutade redan innan förtexten. Just därför blir den här ”resan” lite lättare, lite mer underhållande.

hitman-agent-47-trailer-poster1

kostymnisse med färdigheter

Rupert Friend gillar jag som tusan i tv-serien Homeland. Här får han rakat huvud och betydligt mindre repliker. Men han kör på med samma sorgsna uttryck i ögonen som i serien, och vad tusan…det funkar gott för stunden. Hannah Ware vet jag inget om men det spelar ingen roll, hon gör vad hon ska som ung och tuff hjältinna. Zach Quinto tar en paus från att flyga med Enterprise och cashar in lönechecken som märklig typ. Han har liksom utseendet med sig i det fallet får man väl säga. Bakom dagens actionröj hittas regissör-polsk/tysken Aleksander Bach, det här verkar vara hans rookiejobb..och ska man gå på antalet visuella och röjiga effekter han producerar här…har snubben troligen en väntande karriär i branschen.

Absolut inget nytt under solen här, vad trodde du, men jag finner rullen rätt underhållande och tjusas framför allt av det visuella serietidningsstuket. Det finns naturligtvis miljoner bättre filmer än denna…MEN..det finns miljarders sämre rullar också! Vet man vad man kommer att få se, och ställer in sig på det….är det här en underhållande stund! Visst serru! Och, gillar man John Wick..kan man lika gärna tycka om den här.

Trean må dallra lite, men den håller sig kvar.
Johorå.

Crimson Peak (2015)

film_crimson_peak_PosterDom1Guillermo del Toro gillar sina murrigheter.
Och att förklä sina berättelser i visuellt snygga former. Tur att man ändå kan bocka av det sista på dagens protokoll.

Gör man sig ovän med folk och fä om man dristar sig till att påstå att den gode regissören/producenten möjligen är något…överskattad?
Är del Toro numera en sorts ”institution” i filmvärlden vars alster per automatik håller hög klass? Jag hoppas inte man ser honom på det viset. Trots kraftfullt bra CV i ryggen är ju som bekant kedjan aldrig starkare än sin svagaste länk. Här snickrar han ihop samma typ av yttre ögongodis som vi (kanske) är vana vid…men under ytan blir det allt lite…tråkigt.

När unga Edith (Mia Wasikowska) kommer som nygift brud till det dystra Allerdale Hall nånstans i det bistra norra England runt förra sekelskiftet, är det en olycklig familjetragedi hon lämnat bakom sig i USA. Kanske hennes nye man, sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), vilken hon lärde känna hemma i Buffalo (trots faderns ogillande) kan lätta upp sinnestämningen? Och ett nytt liv väntar ju i det nya hemlandet. I det ödsliga herresätet, det gotiska byggnadsverket, väntar också Lucille Sharpe (Jessica Chastain)…Thomas´syster och inte helt förtjust (?) i tanken att en annan kvinna ska styra och ställa i det rackiga kråkslottet.

del Toro ger oss alltså en sorts viktoriansk murrig historia med obligatoriska övernaturligheter. Spöken. Dessa ghouls. Alltid av ondo, eller finns det avstickare? Edith, uppenbarligen mottaglig för vissa vibbar, kommer snart att bli varse.
Vad är då detta? Ett sorts mörkt drama med inslag av en klassisk spökhistoria? del Toro har (förstås) varit med och plitat manus själv…och nånstans känns det som han inte riktigt kan bestämma sig för vad det är för sorts film han vill berätta. Dessutom staplas rejält tunga klyschor i sann spökhistorieanda på varandra…både vad gäller scenografi, huvudpersonens agerande och händelsernas utveckling…vilket gör att det till slut blir lite overload på det hela…kanske på gränsen till ofrivillig komik. Kom igen…bo i ett hus där det är hål uppe taket så att både snö, löv och annat effektfullt kan singla ned i motljus…?

”alltså käraste….det där taket….”

För så blir det till slut, det känns som att del Toro mest vill fokusera på att framhäva coola (?) effekter i viktoriansk skrud. Jag zonar ut och känner att det blir lite trist. Borde jag bry mig mer om Edith? Vilket jag inte gör. När den fulla intrigen till slut synas i sömmarna känns den mest…långsökt. Å andra sidan är det ingen rocketscience att se vartåt storyn håller på att ta vägen.  Kanske hade jag väntat mig nåt annat, frågan är bara vad?

Bäst i hela filmen är Jessica Chastain som Lucille. En närvaro och en outtalad fientlighet som lyser i hennes ögon. Hiddleston gör vad han kan med sin något begränsade figur. Och Wasikowska då? Stöpt i klassisk ung-naiv-oskyldig-som-råkar-illa-ut-form. Komplett med vitt nattlinne och kandelaber i handen. För såklart, på Allerdale Hall väntar inga sötebrödsdagar. Det får hon snart erfara.

Obehagligheter som känns rätt ljumma. En sorts mischmasch mellan klassisk spökhistoria och mörkt familjedrama där scenografin är inslaget som avgår med segern.

Ok för stunden, men inte så man mysryser inombords.

Still Life (2013)

Still_life_posterJahopp.
Poddkompisen Fiffi påstår alltså, på förekommen anledning, att yours truly bör liknas vid Eddie Marsan i dagens lilla rulle.

Eftersom jag icke sett filmen återstår bara att sjunka ned i soffan och själv avgöra om det är Steffolainen som knallar runt där i dagens story. Så, vad har vi då? Nämnde Marsan är den timide och oansenlige (hrm…börjar bra detta…) John May, en sorts…”begravningsdetektiv” i London…en snubbe som helt enkelt försöker spåra upp släktingar och vänner när ensamma personer har avlidit och det vankas begravning. I de flesta fall får John även sörja för det praktiska med begravningen…och inte sällan är han den enda som besöker de enkla ceremonierna (hrm igen…!!)

John verkar ha ett otroligt trist liv (hjälp!!!) som tycks bestå av att göra sina jobbtimmar, åka hem till den tysta lägenheten och äta samma mat varje kväll. Dessutom har han en sorts pedantisk ådra i allt han gör som känns otroligt störande i början när jag tittar. What??
Ojoj.

När John plötsligt får tag i ett ”fall” som inbegriper en man som bodde i samma hus, börjar små vindar av förändring blåsa. Den lugne John kan inte släppa ärendet och ger sig tusan på att ta reda på mer om mannen samtidigt som han hoppas hitta några släktingar. Kan mannen ha haft en dotter? Finns tecken som pekar på det. Vips förvandlas rullen till en liten quest, som kommer att ta filmens antihjälte på stigar han uppenbarligen aldrig trampat förut. Kan det till och med vara så att han..lever upp en aning…i all den dysterhet som omger honom..?

Eddie Marsan är fenomenalt bra i filmen! Galet bra faktiskt, och trots sin oansenliga yttre figur äger han varendra filmruta han förekommer i. Vilket i typ är hela filmen. Hela tiden.
Vad menar Fiffi med detta nu då!?! Är jag så erbarmligt intetsägande? Hu!

Men, till hennes försvar ska självklart tas till protokollet att hon ser på denne John May som en snäll och trivsam snubbe, och att det var kanske det hon menade (hoppas det). Hm, plötsligt känns det lite bättre när jag tittar på den fantastiske Marsan. Själv har jag heller inga problem med att ta figuren till mig. Det går liksom inte att reta sig på honom i det långa loppet (trots den irriterande pedantiska ådran!) Extra plus också till att min favvis från Downton Abbey, Joanne Froggatt, dyker upp i en behaglig biroll.

Steffo..flåt…John på jobbet en måndagsmorgon

Regissören Uberto Pasolinis lilla film växer ju mer jag tänker på den i efterhand. Från att ha varit en bra och intressant film…blir den plötsligt fascinerande i all sin enkelhet. Att så mycket kan berättas med så små medel. Att så mycket varma känslor kan förmedlas via en sådan ”trist” ramstory. Jag är imponerad.

Om filmens ”resa” är jäkligt bra…är slutet magnifikt….och jäklar vad någon icke-anad-allergi dök upp i rummet plötsligt..för jag tvingas blinka bort tårar i ögonen i parti och minut. Galet!

En stor liten film!

Men…nog är det ändå liite roligare att liknas vid…tja…Clark Griswold!? (som bloggar-Sofia föreslog).
Eller?

 

 

återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

Snacka om Film #20 – ”skapelseprocessen”

Poddtorsdag! #20_logo
Och…varför har man en podd? Hur uppstod den galna idén från början…som blev till Snacka om Films födelse??
Kanske några av svaren kommer i veckans avsnitt då vi försöker lista just varför det är så satans roligt att podda om film.

Som vanligt hittar du ett par filmrecensioner när Fiffi kollar in nya rullen om Apple-Steve, och yours truly tar sig tillbaka till tidigt 60-tal och hyllar en av de bästa komedierna från förr!
I Veckans Uppdrag försöker Fiffi likna oss vid varsin film! Märkligt uppdrag! Kommer hon att lyckas??

Oscarsgalan börjar smyga sig på!
Vi leker amatör-besserwissrar och tror oss veta utgången när vi går igenom de olika nomineringarna. Notera gärna vad vi påstår…och strö salt i såren om fyra veckor! Eller har vi kanske mer rätt än vi tror…??

Om inte ovanstående kan locka..så kanske veckans STORA NYA GREJ kan….? Ett inslag som dessutom DU kan tjäna på att lyssna in!
Hoppsan, vad kan DET vara??!

Ja, det är kallt som fan denna trista januari. Låt vår lilla filmpodd värma dina inre sinnen! Tjipp!

 


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

återtitten: Livet på landet (1988)

funny farm_posterClark Griswold fast ändå inte.
I pausen mellan den andra och tredje rullen om katastroffarsan Clark, hoppade Chevy Chase in och gjorde ännu en komedi om en…klantig gubbe.
Så kan det gå.

Här är han Andy Farmer, sportjournalist från New York som bestämt sig för att flytta ut på landet med frun Elisabeth (Madolyn Smith). Det nya livet i Norman Rockwell-småstad väntar, och framför allt ett ny tillvaro som författare i nya huset….som förstås ser ut som en dröm för den romantiskt lagde vilken suktar efter lantmiljö med fina omgivningar.

Att själva flyttlasset lyckas komma bort på vägen till nya hemvisten tar Andy bara som ren otur, och inte ett omen om hur tillvaron strax ska komma att te sig…även om Elisabeth redan här och nu börjar känna en ond aning i magen. Men vaddå, man måste väl ge det nya livet en chans…eller hur? Vad kan gå fel?

Den hett efterlängtade tomtebolyckan dröjer dock, mycket på grund av konstiga saker som hela tycks hända, som en galen brevbärare, ett lik som hittas i trädgårdslandet, en misslyckad social interaktion med folk och fä i den lilla byn…men kanske mest för att Andy inte alls får den där inspirationen till att skriva på sin roman som han trodde.
Livet på landet blir med andra ord icke så lätt.

Chevy gör alltså ännu en klantig snubbe som inte har koll på nåt.
Uttjatat kanske redan här..i slutet på 80-talet? Javisst. MEN, gillar man komikerns stil och hans patenterade positivism och den ständiga förnekelsen när det börjar gå åt skogen..då finns såklart en och annan ljuspunkt. Inte minst Madolyn Smith! Bra komisk tajming på henne. Hon tycks dock helt ha försvunnit från filmvärlden sedan 90-talets intåg…men här är hon mycket bra som den vettiga motparten till den galne Chevy.

Bakom kameran hittas den gamle räven George Roy Hill (Blåsningen, Slapshot, Butch Cassidy and the Sundance Kid), som trots titlarna i sitt cv aldrig föll kritikerna i smaken som filmskapare. Det här blev Hills sista film innan han lämnade filmvärlden för gott. Och visst, en snyggare sorti hade han kanske kunnat få. Manuset är rätt blekt och humorn grabbar inte riktigt tag i en. Känns som om regissören varit aningen…flyhänt…med humorn…som heller inte riktigt vet om den ska vara familjevänlig slapstick eller mörkare ironi.

funnyfarm

att telefonera på landet…svårare än man tror.

Filmen blev ingen större succé hos massorna, en av alla dussinrullar i 80-talets sega träsk av filmer som prånglades ut. Chevy gör en Chevy..men han gjorde det ju ändå bäst som Clark i Ett Päron till Farsa-filmerna…inget snack om det.

Första gången jag såg filmen var på ett flygplan till New York, och jag minns att jag småskrattade åt en del scener….och samma sak är det nu. Ett par scener är underhållande och visar upp den tidige Chevy Chases färdigheter som vass komiker…men i övrigt är det nog helt klart en rulle som inte åldrats med finess. Om den ens haft någon.

Nostalgitrevligt, men inte mer.

Bridge of Spies (2015)

21089290645_4b98138119_oEn ny Spielbergare minsann.
Som tar avstamp i verkliga händelser. BOATS-hysterin från 2015 håller i sig.

Frekventa besökare här på bloggen vet ju vid det här laget att herr regissör Steven Spielberg är en omtyckt sälle. Kan man säga att han är ett household name i den omtalade boken? Ja det kan man.

Här får Spielberg återigen chansen att visa upp varför han är en stabil och pålitlig historieberättare. Nu kommer en del att muttra att det minsann är samma gamla Hollywoodska stuk på dagens manus. Samma patriotiska smet inlindat i musikaliska stråkar och tillrättalagda kontrollpunkter i manuset. Jag säger: so what?
Vet man inte om detta när man börjar titta på en film som den här…tja få får man nog skylla sig själv. Spielberg har sin patenterade stil att berätta film på, ytligt eller inte…ingen kan dock hävda att mannen inte kan hantera mediet på bästa sätt för att skapa underhållning för de investerade miljonerna. Idag dessutom med ett manus som bla bär bröderna Ethan och Joel Coens signum. Bonus!

Året är 1957 och den ryske spionen Rudolf Abel har precis gripits i USA, en rättegång står för dörren och ”mannen på gatan” kräver dödsstraff för den hatade spionen. Det kalla kriget har väl aldrig personifierats bättre. Men även en gripen spion har rätt till ett försvar, om än skenbart sådant. Uncle Sam ”kräver” att försäkringsadvokaten James Donovan (Tom Hanks) tar sig an fallet…det handlar ju ändå bara om en formsak. Fallet är ju redan klappat och klart så att säga. Om det inte hade varit för Donovan då. Som plötsligt börjar fundera i både banor om mänskliga rättigheter och framtida smarta strategier i den alltmer eskalerande rivaliteten mellan öst och väst.

När så plötsligt den amerikanske piloten Francis G Powers skjuts ned över Sovjet i sitt spionplan U2, uppstår ett delikat förhandlingsläge där den listige Donovan kommer att spela huvudrollen i en utväxlingshistoria som innehåller det mesta man kan kräva av en kalla-kriget-thriller. Framför allt ett Berlin i början på 1960-talet komplett med checkpoints och den avskydda Muren som är under uppbyggnad.

Spielberg visar återigen att han är en historieberättare av yppersta klass. Just scenerna från Berlin andas historiens vingslag och realism. Jag har inga som helst problem med att dras med i den snåriga storyn. Donovan får bege sig både en och två gånger in i ett dystert Östberlin där förhandlingar med besvärliga ryssar väntar. Coen-brödernas manus bjuder dessutom både på iskall spänning och lite oväntad humor av bästa mörka märke.
Just att storyn har förmågan att vara vässad…trots att historieböckerna redan beskrivit händelserna och dess upplösningar mer än en gång genom åren….blir det både rafflande och nervigt. Eller beror det kanske mest på att Spielberg är så bra på att berätta med bilder, och därmed lurar sinnena till denna känsla?

bridge-of-spies-03_0

regn, gamla bilar…och gubbar i hatt!

Det är dialogdrivet värre, och dagens man Tom Hanks gör det förstås så stabilt som kan förväntas. Ännu ett samarbete med Spielberg således, och det känns som om gubbarna kan varandra vid det här laget. Teaterskådisen Mark Rylance gör spionen Abel till en man att fatta tycke för, där även Donovan tycks hitta en märklig form av vänskap med den ryske spionen…som får sitt klimax i filmens finalscener i ett vintrigt Berlin.

Det här en solid dramathriller. Kanske inte en av Spielbergs absolut bästa om man ska börja jämföra, men tillräckligt bra och så pass snyggt gjord i detaljer och känsla att jag inte har några som helst problem med de eventuella avstickare från verkligheten som gjorts här.

Gillar man Kalla-Kriget-intriger och dess snåriga turer är det här en ganska perfekt rulle.
Dessutom spotlight på en gubbe man verkligen inte hade nån koll på, och kanske än mer intressant är Donovans fortsatta liv EFTER händelserna i dagens rulle.
Men det går att läsa mer om på annat ställe på nätet. Förstås.

Tryggt stabil rulle från ett ess i filmskapande.
Hollywoodslisk eller ej.

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Snacka om Film #19 – ”jag saknar det varje dag”

Januari är i full gång! Blä. #19_logo
Lindra smärtan med vår filmpodd! Den här veckan tar vi oss an ett lustigt ämne i Listeriet, Fiffi har kollat in en film om en kille som börjar om, och jag satsar på lite skön 80-talsnostalgi med modern touch i snygg box.
Och…vad kan man tänkas ha för filmiska nyårslöften att försöka leva efter 2016?

Veckans uppdrag drabbar yours truly, som var tvungen att bege sig till…Göteborg för att försöka lösa uppgiften! Hur gick DET!?
På bio har vi sett samma film av en viss QT och ägnar förstås en stund åt detta. Plus ett och annat tips förstås!
OCH….Fiffi fick ännu ett mejl!
SPÄNNINGEN!

Som sagt, det mesta är som vanligt i SoF även 2016.
Häng på och med oss!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

 

Flmr´s Topp/Flopp 2015!

Nytt år, ny sammanställning.
Dags för en liten blogg-års-summering the Flmr-style.

Som vanligt handlar det ju om filmer jag SETT under året, inte produktionsåret 2015. Den listan kommer ju senare!
Här mer en sammanställning på vilka filmer som fick mig att hoppa av adrenalin, spänning, oro och andra komponenter som gör en film sådär alldeles extra sevärd och bra. Givetvis finns också baksidan av det tillståndet representerat i form av de riktiga stolpskotten som jag såg under detta ända ganska stabila filmår!

Och så lite stats förstås: 201 st osedda filmer skådades under året. Bästa månaderna för filmtittande var uppenbarligen januari och juni med 21 st vardera. I november gjorde jag tydligen annat då ”bara” 8 filmer sågs. På betygsfronten fortsätter jag att vara ”snålast i Mellansverige” då bara ett ynka högstabetyg delades ut! En minskning med 50 %! Till min glädje ser jag dock att antalet lägstabetyg detta år minskat till 10 st, alltid nåt. Som vanligt regerar annars den stabila mittfåran, men vadå…en stabil film är ju en stabil film. Eller va?
Betygssnittet för 2015 landar på 2,9, vilket är en liiiten ökning från förra årets 2,8. Bloggens totala betygssnitt sedan starten 2009 ligger på 2,7.
Som sagt, man ska vara lite hård på siffrorna…då blir de guldiga betygen mer värda.

Så, vilka rullar gjorde min dag förra året vad gäller upplevelsekontot, och vilka fick mig att muttra surt och grinigt? Svaret finns såklart alldeles här nedan, utan inbördes ordning.
Givetvis räknar jag inte med att du håller med mig på alla punkter…men det är ju sen gammalt. Å andra sidan är det här min blogg och mina rätt och fel! Tjipp!

Fina Listan: champions-logo-19735381

Boyhood (2014)

Wild (2014)

The Martian (2015)

No Escape (2015)

Bad Words (2014)

The Babadook (2014)

Star Wars: The Force Awakens (2015)

St. Vincent (2014)

Maggie (2015)

Mad Max: Fury Road (2015)

Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)

Whiplash (2014)

Spy (2015)

Hello Ladies (2013) (TV-serie)

What we do in the shadows (2014)

Mission:Impossible – Rouge Nation (2015)

Ant-Man (2015)

Bosch s1 (2014) (TV-serie)

Nightcrawler (2014)

Fargo s1 (2014) (TV-serie)

Fargo s2 (2015) (TV-serie) (Årets Bästa Serie!)

___

Fula Listan: worst

Rage of the yeti (2011) (kan vara bland det värsta jag sett…någonsin!)

Outcast (2014)

Cirkeln (2015)

The Land that Time Forgot (1975)

No Good Deed (2014)

Vice (2015)

All Cheerleaders Die (2013)

Autómata (2014)

Sin City: A Dame to Kill For (2014)

Lemon Tree Passage (2013)


 

Precis så är det.
Tvära kast, höga berg, djupa dalar!
Det som gör film till en underbar företeelse.

Nu kör vi på med nytt år!

 

Last Shift (2014)

last-shift-posterOk, här gäller det att tänka ”rätt”.
Att inte låta funderingarna ta den logiska och naturliga vägen. Då kommer man att reta ihjäl sig på den här rullen. Istället får du, om du ska hitta något nöje här, tänka bort vett och sans och istället ta på den filmiska dumstruten.

Och om du gör det…finns ett och annat litet korn av underhållning. Ok då….med betoning på litet.

Rookie-polisen Jessica (Juliana Harkavy) har som första uppgift fått att ”vakta” en polisstation som ska stängas. Det är sista natten innan dörrarna slås igen för gott. Här inträffar den första konflikten i tittar-hjärnan; man har styrt om alla samtal till den nya stationen, alla besökare är sedan länge hänvisade till den nya stationen, allt som finns kvar på det gamla stället är föremål och prylar i bevisrummet som ”kommer att hämtas av utpekad personal nån gång under natten”. Därav ”måste det” finnas en polis på plats…hrm..i verkliga livet hade man självklart bommat igen stationen och lämnat ut nycklar åt de som skulle hämta grejer. Liiite störande..är den spontana känslan.

MEN, nu är detta en ryslighetsrulle, och då får man köpa manusets upplägg.
Eller stänga av. Jag kikar såklart vidare och ganska snart upptäcker Jessica att det inte är ett helt bekvämt ställe att vistas på. Inbillar hon sig…eller hörs det inte konstiga ljud? Och varför är vissa dörrar öppna fast de nyss var stängda?

Det murrar på ju mer Jesscia dras in i en mörk story som kastar långa skuggor bakåt i tiden, och inbegriper såväl hennes snut-pappa, otrevliga kollegor på telefon, en utsatt hysterisk kvinna och en Charles-Manson-liknande dåre med tillhörande ”familj”. Regissören, en Anthony DiBlasi, satsar på att skapa en sorts isolerad ruggighet som (ändå i vissa lägen förtjänstfullt) bygger på skuggor och illavarslande musik. Är manuset en sorts twistad variant av Carpenters gamla Attack på polisstation 13? Tja, varför inte. Men bara till det yttre ramverket i så fall. Innanför dörrarna fyller filmmakarna på med obehagligheter som mer för tankar till demoniska övernaturligheter.

55fb8bacb8be0

hon funderar på att dra…men hur går det då med filmens manus..?

Lyckas det? Nja, ibland tar filmens protagonist så pass dumma och overkliga beslut så det knappt går att ursäkta att det är just en film. Finns det en gräns även på film för hur dumt man får bete sig? Självklart…och tappra Jessica är då och då inne trampar i det gränslandet.

På pluskontot sätter jag att ett par scener, och effekter, känns godkända och fyller sitt rysliga syfte. Sluttwisten är också värd att nämnas lite extra. I övrigt är det lagom mycket dos av grejer att reta sig på…liksom sucka åt.

Ok för stunden….om man är lite förlåtande i vissa lägen.
En fladdrig tvåa.

 

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.