Okt 16 2012

Tema Western: The Searchers (1956)

Fråga en normalintresserad filmtittare om några westerntitlar från förr, kanske runt 50- och 60-talet, och chansen är rätt stor att bland alla eventuella filmnamn som föreslås kommer dagens alster att dyka upp. Kanske nödvändigtvis inte till namnet,  men som ”den där filmen där John Wayne letar efter en liten flicka…”

När regissören John Ford (igen) samlade ihop ett digert gäng med sin leading man John Wayne (igen) och sjösatte denna historia som bygger på en roman, som i sin tur sägs bygga på en verklig händelse i Texas från början av 1830-talet, ja då var man ju liksom hemma publikmässigt redan på inspelningsstadiet. För här samsas överdåniga präriesekvenser, täta och lagom taffliga studioscener vid lägerelden, gemytliga hemma-på-ranchen-miljöer med ett ovisst drama in i det sista. Eller inte. Naturligtvis vet vi ju att Waynes figur är godhjärtad redan från början, trots sitt buttra och kärva lynne när vi först möter honom.

Här är han Ethan Edwards, en hemvändare från den förlorande sidan i inbördeskriget. Tillbaka på broderns ranch i Texas vill han inte prata så mycket om vad han gjort eller varit de senaste åren. Hotet om indianer i trakten får honom dock på ett helt annat humör och vi förstår snabbt att är det något Ethan hatar på jorden så är det indianer i alla dess former. Ett hat som ska komma att späs på ytterligare då dessa ”hemska vildar” lurar iväg Ethan och sedan passar på att bränna ned ranchen, mörda hans bror, dennes fru och brorson samt kidnappa hans två systerdöttrar.

klassisk vy

Edwards går naturligtvis bananas, svär att hämnas till varje pris och leta upp de skyldiga som leds av den bistre hövdingen med det föga mjuka namnet Scar…
Historien i ett nötskal således. Ethan får med sig sidekicken Marty (Jeffrey Hunter) på resan, som kommer att vara i flera år , och en önskan om att de ska hitta någon av flickorna i livet. Helst också innan de möjligen tas upp i stammen och införlivas i indiankulturen. Av det sista verkar dock inte Ethan vara så värst intresserad då han anser att en bra indian är en död indian.

Ford öser på med allt vad dåtidens sinnestämningar hade att erbjuda. Det är lite lagom raffel, stor dramatik när Wayne spelar Allan mest hela tiden och hans följeslagare Marty är den som får stå för det förnuftiga tänkandet (fast innerst inne vet vi ju alla att man kan lita på gubben Wayne när det väl börjar hetta till på prärien…)

Vad är det som gjort denna film till en stor klassiker inom westerngenren? Att den på väldigt många ställen räknas som en av de bästa filmerna någonsin? Kanske är det Ford´s förmåga att mixa drama med spänning och samtidigt väva in den speciella sorts humor som så ofta bakades in i filmerna vid den här tidpunkten. Birollsgalleriet är väl utvecklat med minnesvärda personer, ständige skådisföljeslagaren Ward Bond dyker upp i en roll som kombinerad Texas Ranger/Pastor och drar ned sin beskärda del av skratt, Ethan och Martin återvänder då och då till hemtrakterna och tas omhand av väntande vänner där ofta uppsluppen munterhet bjuds mitt i dramat. Och naturligtvis den obligatoriska delen romantik i form av Marty och hans ständigt trånande flamma Laurie (Vera Miles)…även om ett eventuellt oväntat bröllop håller på att ställa till det ordentligt på den punkten!

Något som är mindre smickrande med filmen är å andra sidan att den är ganska (rejält) svartvit i sin framställning av ursprungsbefolkningen. Här är det inte tal om indianernas situation eller hur den amerikanska pionjärandan påverkat kontinentens rättmätiga invånare. Storyn fokuserar överhuvudtaget aldrig på några frågor i den här riktningen. Tvärtom, vid ett par tillfällen driver man istället med indianbefolkningen eller framställer dem som oerhört mordiska och hänsynslösa. Men så är det ju. Dagens film är aldrig ute efter att sätta luppen på några verkliga allvarligheter. Den vill underhålla och engagera. Främst genom att sätta ett barns liv i fara och låta den store ikonen Wayne få sista ordet.

Är det då den klassiker den har titulerats som? Ja, det vill jag nog hävda ändå, en klassiker utan att vara outstanding..men visst är den mäktig. Filmen håller fint driv och tappar aldrig den där känslan om att vi rör oss på de stora vidderna. Humorn och munhuggeriet mellan Wayne och Hunter..och alla de andra förstärker hela kittet och gör filmen till en snygg produkt av sin tid. Det är svårt att stå emot den bombastiska, och ibland vackra, musiken, det urtjusiga fotot över den amerikanska prärien och det starka familjeband som både Ford och manuset hela tiden vill hamra in i mig som tittar.

bistra män med omöjligt uppdrag?

Filmen sägs också vara Waynes egna favorit och den figur han var mest nöjd med att spela. Som ”vanligt” återvände regissören Ford till Monument Valley, Arizona där större delen av exteriörscenerna är inspelade föreställande Texas. Filmens utpekade indianstam är de beryktade Comancherna men det var faktiskt indianer från Navajo-stammen som användes som statister…förutom rollen som den sluge och ondskefulle Scar…vilken spelades av den tyske (!) Henry Brandon.

Som tidsdokument över hur en western skulle se ut vid 1900-talets mitt enligt Hollywood är den näst intill perfekt, och även den svenska publiken torde ha tagit historien och Waynes ikonstatus till sig vid premiären i augusti 1956 då den fick heta Förföljaren. Wayne har troligen aldrig heller varit bättre än här, han bär en stor del av filmen på sina axlar…och vem kan väl motstå de känslor som smyger sig på när han konfronteras med den saknade systerdottern Debbie (den unga unga Natalie Wood) till stråkarnas milda förtjusning…?

The Searchers får på detta mäktiga sätt också lite representera formeln för hur westernfilmer ”byggdes” vid denna tidpunkt. Hur det amerikanska idealet lyftes fram. Kämpaandan som aldrig sinade. Hoppet som fick existera ihop med den taffliga men familjära humorn. Actionsekvenserna som innehöll sin beskärda del av krutrök och revolvrar. Att sedan mycket av detta ovanstående kan ifrågasättas när man studerar hur synen på ursprungsbefolkningen framställs är väl en annan femma…
Kanske den bästa av de ”stora” westernfilmerna från den här perioden…?

Okt 15 2012

Babycall (2011)

Återkommande läsare här på bloggen vet ju att jag gärna drar en lans för filmalster från vårt västra grannland när tillfälle och anledning ges. Både vad gäller påhittighet och framställande av det visuella. En sorts friskhet och out-of-the box-tänkande som genomsyrat de flesta produktioner…därmed inte sagt att allt som kommer därifrån är topnotch…och som alltid är en kedja inte starkare än sin svagaste länk.

Och här brister banne mig den länken irriterande lätt, oväntat snabbt och förvandlar dagens objekt till en smörja som man surt bara vill hiva i dyngpåsen en sekund efter att eftertexterna börjat rulla. Olikt den annars norska smuttheten blir det här både segt, fantasilöst och ett ständigt upprepande. Been there, done that…så det blir larvigt liksom.

Svenska Anna (Noomi Rapace) med 8-åriga sonen Anders omlokaliseras till nytt skyddat boende, bort från misshandlande make. In med dem i hyresbetongkomplex i någon Oslo-förort, lagom deprimerande omgivning som sig bör således, och övervakade av synnerligen tjuriga representanter från de sociala myndigheterna. Anna är sådär löjligt vettskrämd av allt och alla och vill helst inte släppa grabben en sekund utanför ytterdörren. Klart hon måste, och klart han måste gå i skolan. Införskaffandet av en elektronisk babycall för att Anna ska kunna höra grabbens andetag på nätterna blir också en källa till skräckblandad oro då plötsligt något helt annat dyker upp ljudmässigt i denna tingest mitt i natten.
Läge kanske ändå där för lite murriga mystiska incidenter…? Eller..?

Jaha ja, det tar kanske fem minuter…sedan har jag fattat en otroligt stor irritation mot Anna. Mänskan är som ett vandrande mähä och ser mest rusigt förvirrad ut med sina stora rådjursögon. Nu fattar väl jag också att människor som i verkligheten hamnar i liknande situationer mycket väl kan reagera på liknande sätt. Dessvärre gör Rapace det här så otroligt demonstrativt övertydligt att det bara blir stenlöjligt och mer irriterande än medkännande.

Ett mönster som för övrigt går igenom i hela filmen. Allt som görs eller antyds kommer med tre mils förvarning om ni förstår vad jag menar. Regissören Pål Sletaune verkar inte tordas lämna något över till mig som tittar utan slänger sig på den pedagogiska knappen i tid och otid, vilket resulterar i att inga smulor lämnas kvar orörda för egen tolkning som åskådare.

Samma ansiktsuttryck filmen igenom…typ..

Kanske är jag en av få just nu i filmsfären, men jag har fasen så svårt att se vad som egentligen gör Noomi Rapace till en skådis att höja till skyarna. Speciellt i dagens objekt. Hon kör sin Anna femton varv med samma ansiktsuttryck och det händer liksom ingenting i hennes karaktär. Om hon möjligen är ute efter att skapa medkännande eller gåtfullhet lyckas inget av detta om ni frågar mig. Samma mentala läge framkallar endast en gnällig irritation från mig som tittare. Möjligen lider Rapace av att hon tvingas dra omkring på vad som mycket väl kan vara Norges sämsta barnskådis alla kategorier vad gäller sonen Anders. Här kan man inte prata om någon fingertoppskänsla eller talang i någon grad, borde inte regissör Sletaune ha märkt detta i ett tidigt skede? Kan man tycka! Den enda som förtjänar ett par gram av beröm är skådisen Kristoffer Joner vilken gör en Svensson-blek figur vid namn Helge till en person lättare att tycka om än någon annan i den här synnerligen konstruerade snedseglingen.

Sletaune har plitat på sitt eget manus, och någon borde ha nog slagit honom på fingrarna både en och två gånger. Främst för att han uppenbarligen vill vara en tidig M. Night Shyamalan  i lusekofta, men se det konststycket gör man liksom inte bara sådär i en handvändning. Nu hävdar inte jag att jag sett all världens film och manustricks…men är man  det minsta bevandrad i filmens konst och har ett antal års rutin som filmgluttare tar det inte direkt några eoner av tid innan man fattat intrigen och vartåt det hela barkar.

Babycall såg möjligen bra ut på papperet. Hade man dock gett fan i att vara så övertydliga i manuset och skaffat en bättre skådis i huvudrollen (ja jag tycker det!) hade det kanske kunnat ta sig upp på godkänt-nivå i alla fall.
Nu blir det norsk-svensk, segtuggad, pannkaka med på tok för lång utdragen speltid där klyschorna kommer  som på parad i tomtens verkstad på julafton. En norsk dikeskörning man inte hade väntat sig riktigt. Besvikelse.

Okt 12 2012

Tema Western: Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Filmen som möjligen är känd för i första hand två detaljer;
Burt Bacharach´s slagdänga Raindrops keeps fallin´ on my head…(ni som inte vet vad jag pratar om spotifyar snabbt Regnet det bara öser ned med tex Siwan Malmkvist så klarnar det snart)…och så en av filmvärldens kanske snyggaste slutscener. Ever.

Vi snackar alltså ytterligare mytiska legendarer från the old west här.
Eller rättare sagt två, Butch Cassidy och the Sundance Kid (egentligen Robert LeRoy Parker och Harry Longabaugh) ledde det ökända the wild bunch (nej ingen koppling till DEN filmen…dock bytte man namn på gänget i den här rullen till the hole-in-the-wall gang för att inte förväxlas med Peckinpah´s film och skapa förvirring…hänger ni med?) och höll till i trakterna Wyoming och Idaho runt 1896 där de ägnade sig åt bankrån och tågrån. Likt alla andra notoriska banditer skapades myter och rykten och snart var ligan ökända från kust till kust. Rånen fortsatte under åren precis innan 1900 då lagens män började närma sig obehagligt snabbt och de två huvudpersonerna fann det för gott att fly landet, och hamnade i Bolivia strax efter sekelskiftet.

Svårigheter att hålla sig på rätt sida om lagen ledde naturligtvis till återfall i bankrånarbranschen och strax var de också efterlysta i Sydamerika där kulmen nåddes i november 1906 då de omringades och belägrades av den Bolivianska armén och till slut sköts till döds efter en längre eldstrid.
Eller..?

läget kärvar även på sydligare breddgrader

Konspirationsteorier talar ju nämligen om att de båda i själva verket överlevde, att det var andra män som dog, och att de i hemlighet tog sig till USA igen för att leva återstoden av sina liv i stillhet. Deras gravar i Bolivia har aldrig hittats och spär ytterligare på myten. Visst är det här en perfekt historia att göra film på! Precis vad regissören George Roy Hill (Blåsningen) tänkte, lät manusförfattaren William Goldman tota ihop en mustig och ganska publikfriande historia som placerade de två rånarna snarare i trivselfacket än i det kallhamrade skurkfacket.

In med två stjärnor i huvudrollerna, den etablerade Paul Newman och den rätt nye men populäre Robert Redford. Båda givetvis med karisma och charm. Dagens historia kastar sig egentligen rätt in i legenden om de två, de är etablerade rånare, efterlysta och redan omnämnda i diverse salonger. Det bjuds på tågrån av den mer lättsammare sorten där Newman som den jovialiske Cassidy hellre pratar med sina offer än viftar med puffran. The Sundance Kid (Redford) är lite mer bister, men skjuter naturligtvis inte oskyldiga i onödan.

Mellan sina uppsluppna rånaräventyr förlustar sig våra ”hjältar” på lokala bordeller och stamhak där de tas emot och skyddas. The Kid har också en kärlek han gärna träffar, lärarinnan Etta (Katharine Ross), vilken också blir den som kommer att följa med duon när flykten går mot Sydamerika.

Hill satsar på mer på drama, romantik och äventyr än en ren western men visst förekommer de traditionella inslagen som ändå förlänar den etiketten att hamna i denna genre. Historien knatar på, Newman och Redford framstår som ett par glada gamänger och egentligen vill man ju bara att de ska få dra sig tillbaka och njuta av det liv de båda ofta diskuterar och drömmer om. Gamla synder försvinner dock inte så lätt och plötsligt återstår bara att lämna landet som ett alternativ. Via New York går resan mot Bolivia där nytt liv alltså ska börjas. Snart är dock rån levebrödet igen, men inte ens ett par sådana charmpellar som Newman och Redford tycks kunna hålla sig undan lagen…och så är vi framme vid den klassiska slutscenen…

Inte på långa vägar så rå och brutal som The Wild Bunch, och inte så traditionell westernaktig som De Sammanbitna, men väl en rejäl dos äventyr och drama med westernstämpel. Redford i rollen som Sundance Kid får gott om tillfällen att visa upp färdigheterna med sin revolver och bankrån är ju alltid bankrån, oavsett i vilken (charmig) form de än kommer. Newman och Redford passar perfekt som leading men i denna muntra historia, trots att de faktiskt bara var andrahandsval till rollerna då Steve McQueen och Warren Beatty först fick erbjudandet men tackade nej av olika orsaker.

Stor framgång på biograferna således, med sången som dragplåster och en historia som tilltalade de flesta. Om än kanske ganska tillrättalagd i manus, bla skojar man också till det i förtexten genom att hävda att det som utspelas ”i ganska stor utsträckning är sant”. Lite hejsanhoppsanvinkel då och då alltså. Nominerad till 7 Oscar vid galan 1970 och lyckades dra hem hela 4 stycken; för bästa manus, foto, originalsång och filmmusik.

trivsam trio på äventyr

Noterbart i avdelningen kuriosa är att Mexico fick föreställa Bolivia vid inspelningen, och att alla utom Newman, Redford och Ross, blev sjuka i den ökända maginfluensan ”Montezumas Hämnd”. Trion satsade på sprit och läsk istället för att dricka vatten…! Vidare blev den verklige Butch Cassidy´s syster Lula Parker inbjuden till inspelningen och imponerades av hur verkligt både manuset och Paul Newman porträtterade Butch som person. Extra bonus; vänner av Sam Elliott håller ögonen öppna i början på filmen då han här begår sin långfilmsdebut i en  miniroll.

Butch Cassidy and the Sundance Kid är trots sin lite ovanliga form en westernklassiker att räkna in i samlingen. En skröna som möjligen är mer underhållande än spännande, men likväl sevärd i denna genre. Helt klart mer salongsvänligt Robin Hood-aktig i sin framställning av ett par av westernerans allra mest kända brottslingar. Rekommenderas, och då inte bara för den inbitne westernälskaren.

Okt 11 2012

My Week with Marilyn (2011)

Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!

Okt 10 2012

Tema Western: Tall in the Saddle (1944)

Vi fyller på i temat med ännu en rulle från Wayne-samlingen. Den här gången en yngre modell av stjärnan, smärtare, smidigare och nästan med en ynglings ystra uppsyn. Jo jag tackar!

Dagens alster är signerad en Edwin L. Marin, en av alla dessa arbetsamma regissörer från en svunnen Hollywoodtid. Marin avled redan 1951 men hann att regissera 58 filmer i karriären, varav de flesta egentligen ”bara” var dussinprodukter. Eller ”vattenbärarfilmer” kanske man ska säga, filmer som drog in så pass mycket att filmbolagen kunde fortsätta att växa i den kaliforniska solen.

Dagens historia är en på papperet löjligt simpel sak, men blir med John Wayne´s hjälp ganska underhållande för stunden.  Det bjuds både på försök till storslagna präriescener och prydligt uppbyggda westernkulisser med tillhörande dammig huvudgata. Vår hjälte är den mystiske Rocklin som kommer till en liten sömnig håla för att påbörja jobbet som cowboy (han blivit lovat per telegram) på en av de otaliga rancherna som ligger i området. Ganska så snart står det dock klart att ranchägaren ifråga har blivit mystisk mördad, likaså dennes förman, och oroligheter verkar försiggå både lite här och där. Rocklins ankomst tycks dessutom oroa okända krafter, och snart blir det till att hålla i hatten för den unge Wayne. Naturligtvis kan han inte låta bli att gräva vidare i oegentligheterna…som i slutet också visar sig ha en liten twist minsann.

kärlek börjar alltid med bråk

Egentligen känns inte det här som en genomtraditionell western, mer en sorts mysteriefilm med lite drama, pangpang och naturligtvis kärlek i form av ett par fagra damer som korsar Rocklins väg. Dels finns den streberaktiga ranchdottern Arly (Ella Raines) som försöker sätta Wayne på plats men i hemlighet faller för honom, och så finns den väna Clara (Audrey Long) som Rocklin flörtar lite lagom med…till Arlys svartsjuka missnöje.

Filmen känns givetvis med dagens mått mätt ganska jönsig och fylld med klyschor och stolpig dramatik. Men som nostalgitripp tillbaka till när westernfilmerna stöptes i enkla och lätta former, är den ändå lite lagom kul att titta på. Viss spänning infinner sig faktiskt ju närmare Rocklin kommer sanningen om vem eller vilka det är som ligger bakom ränksmiderierna i den lilla staden. Svartvit och traditionell med sina fyrkantiga personporträtt där man ändock försökt mejsla ut en diger samling individer som alla på något sätt verkar ha koppling till varandra. Och så då Wayne mitt i allt som en riktig hårding, fast med hjärtat på rätt ställe. Och med snabbskjutande puffror så klart!

hjälte i rätt outfit med egenrullad cigg

Förutom Wayne kan här också skådas Ward Bond, han som skulle dyka upp i otaliga andra Wayne-alster som ni kanske minns jag skrev på annan plats. Här är han stadens hale advokat/domare.

När det gäller avdelningen trivialiteter och kuriosa finns här inte mycket att hämta, det är en rätt stabil dussinvara helt enkelt. Även med 40-talsmått mätt. Dock kan man notera att detta faktiskt var den första John Wayne-film som visades på amerikansk television när det begav sig.

Tall in the Saddle begåvades med det hurtigt svenska serietidningsnamnet En cowboy rensar stan vid premiären våren 1945, och säkerligen var det mången småbiografer som fylldes av förväntansfulla besökare som nyfiket undrade hur den långe hjälten Wayne skulle klara sig ur de knipor han rätt snart hamnade i. En sak var dock säker, man kunde alltid räkna med ett lyckligt slut! Ack den tiden…

Okt 9 2012

Rampart (2011)

Regissören Oren Moverman (namnet!) fick ju till en rätt tänkvärd historia med The Messenger häromåret. Rätt mycket djup, en film som inte räddes utmana det känsliga och bräckliga. Här är han tillbaka igen, med ett alster som möjligen vill rinna i samma fåra fast med nytt utseende. Liksom i förra filmen tar han hjälp av Woody Harrelson, men nu är frågan om de inte de helt kört in fel gränd…?

Harrelson är den uniformerade polisen Dave Brown i 1999-års Los Angeles. Han är slipad, desillusionerad, självisk, korrumperad och obehagligt rasistiskt. Brown kan alla knep på gatan, vet hur ”slöddret” tänker och ser inte sällan till att det också kan vändas till hans fördel. Hos kollegorna är han en ökänd figur som ingen egentligen vill kopplas samman med. Kort sagt, Brown verkar göra lite som han vill och bryr sig inte speciellt mycket om moral och polisens devis om att skydda och tjäna.

Det stora problemet dyker upp när Brown fångas på film misshandlandes en misstänkt. I sann Rodney King-anda börjar drevet gå och Brown får fullt upp med att hitta slingriga vägar ut ur problematiken, helst på ett fördelaktigt sätt och samtidigt hånfullt försöka hålla polisledningen på avstånd när de synnerligen besvärade försöker få honom att be om ursäkt och samtidigt ta avsked från polisen. Den alltigenom osympatiske Brown tänker dock inte låta sig bestämmas över hur som helst.

Personligen känner jag mig rätt trött på den här typen av historia efter ungefär 20 minuter. Med övertydlighet och mörk pedagogik ska vi som tittare verkligen ta till oss hur usel Brown är både som polis och människa. Det känns både överdrivet och rejält löjligt, speciellt tramslöjligt blir det när Browns privata levnadsförhållanden ska visas upp. Han tycks bo i ett litet kyffe på samma tomt som sin exfru vilken han har barn med, samtidigt som de är grannar med exfruns syster som han givetvis också har barn ihop med! Håhåjaja…

tar sig en stänkare på jobbet

Dessutom verkar alla förakta honom, han raggar på barer och kedjeröker, läxar upp sina tjallare och kontakter. Att han är föremål för anmälningar och utredning verkar inte bekomma. Lite märkligt nog upptäcker jag att rutinerade författarräven James Ellroy varit inblandad i manuset, och ändå är det inte bättre. Historien segar sig irriterande fram, så värst mycket händer inte i den heta potatishärvan runt Brown och det som väl händer känns mest rörigt och oengagerande.

Woody Harrelson må vara helt okej i rollen och ger Brown ett otrevligt yttre, men avdelningen korrupta otrevliga gräsrotspoliser med exfruar och barn har vi sett förut i form av Richard Gere i Internal Affairs 1990 så det känns synnerligen ofräscht under solen här. Moverman kan få lite pyttecred för att han lyckas trycka in lätträknade birollsminutrar av bla Ben Foster, Ned Beatty, Ice Cube, Steve Buscemi, Anne Heche, Cynthia Nixon, Robin Wright och Sigourney Weaver men det är banne så långt jag vill sträcka mig.

Rampart beskrivs nästan lyriskt på omslaget som ”tät”, ”chockerande” och ”rå”. Konstiga ordval i min bok då det mest blir tradigt, upprepande och synnerligen ointressant efter ett tag med en historia som överdriver så mycket att det till slut blir larvigt. Jag känner ingenting inför Browns påhitt. Inte ens avsky, bara ett ointresse. Nä, det här var för dåligt.

Okt 5 2012

Tema Western: The Long Riders (1980)

Det kanske mest anmärkningsvärda med dagens bidrag i höstens tema är att filmens olika brödrakonstellationer faktiskt spelades av riktiga bröder, och att filmen begåvades med ett oerhört njutningsfullt soundtrack signerat den icke helt okände Ry Cooder.

Här har vi alltså ännu en historia om Jesse James och hans berömda outlawgäng som härjade i trakterna av Missouri runt 1870. Inbördeskriget var till ända, nationen slickade sina infekterade sår och rätt många i just Missouri och intilliggande stater gillade inte alls att unionen avgått segrande ur konflikten. För många var det svåra tider, och som så vanligt när detta tillstånd råder är det lätt att ta till laglöshet och brott. Vilket ju James, hans bror Frank och tre bröder Younger gjorde och som strax ledde till ryktbarhet och efterlysningar.

Jesse James-ligan har ju oftast talats om i termer att de var en sorts Robin Hood-rånare som sällan utsatte ”vanligt” folk för sina rån och istället siktade in sig på rika köpmän, banker och välfyllda tåg och diligenser som rullade genom trakten oftast med bolagspengar och löner. Naturligtvis ett påstående man får ta med en nypa salt då säkerligen även de mindre förmögna råkade ut för dessa brott, och vems pengar var det egentligen ligan kom över när banker tömdes under stor dramatik…?

bröder, kusiner, rebeller med smak för samma mode..

Nåväl, här är det en möjligen modern lightvariant av demonregissören Sam Peckinpah som håller i taktpinnen, Walter Hill. Också han känd ju för att visualisera våldet på sitt alldeles speciella och anmärkningsvärda sätt. I ett mustigt försök att skildra Jesse James och co, deras bakgrund..och framför allt deras fall, tar han hjälp av skådespelande bröder i form av James Keach som Jesse och Stacy Keach som Frank James. Flankerar som bröderna Younger gör David Carradine, Keith Carradine och Robert Carradine medans kusinerna Miller som också ingick i ligan spelas av Dennis och Randy Quaid. Och det är faktiskt inte nog där för i rollerna som de misslyckade och opålitliga bröderna Ford (av vilken Robert ju blev Jesse´s baneman) hittas ytterligare ett brödrapar i form av Christopher Guest och Nicholas Guest! Rena släkttillställningen alltså, och ibland är det sannerligen lite lurigt att hålla reda på vem som är vem när alla är så jäkla lika.

Hill och hans manusförfattare har i dagens historia varit ute efter att skildra ligan som egentligen rätt goda och rättvisa tjyvar. De värnar om de svaga och i trakten de kommer ifrån sluts leden tätt när myndigheterna i form av de berömda Pinkertondetektiverna börjar tar upp jakten på de efterlysta. Hill varvar spänstiga tågrån med frejdiga tillställningar där dans och munterhet frodas. I andra scener målas ett grönskande Missouri upp med finfint foto och sällsam njutbar musik där brödraskarorna mest ägnar sig åt lite leisuretime som folk mest (det märkliga i sammanhanget är ju också att någon större risk för att myndigheterna ska raida in i myspyset inte verkar finnas…de är ju trots allt wanted by the law…).

Liksom sin föregångare Peckinpah matar Hill på mest utstuderade pangpangscener av den mer grafiska varianten vid ett par tillfällen, vid andra är det mer ”vanlig” action som gäller. Problemet med dagens film, och just den här skildringen av Jesse James, är att den blir ganska ytlig och hackad i sin framställning. Manuset tar vilda och lite väl långa hopp i tidsramarna då och då, vilket gör att åtminstone jag stör mig lite på det. Vips har det liksom gått ett antal månader i handlingen bara från ett klipp till ett annat. Fokus ligger på ligan och dess medlemmar, James´ övriga familj med släktingar, fru och barn skymtar mest bara förbi. Andra bifigurer släntrar in och ut ur handlingen men fastnar inte nämnvärt i minnet.

bankrån med bekymmer

Ingen riktig western utan en rejäl shootoutscen och naturligtvis har Hill sparat en sådan till slutet, baserad på den händelse i Minnesota när ligan skulle ge sig på att råna staden Northfields bank med efterföljande våldsamheter som resultat. Som sagt, filmvåldet är snyggt iscensatt men helheten blir något ytlig. Skådisarna gör vad de ska och visst finns den genuina westernkänslan där vid ett par tillfällen. Hill och hans manusplitare (där faktiskt bröderna Keach ingick) har uppenbarligen haft som mål att försöka skildra Jesse James lite mer som människan än banditen. Med blandat resultat kan jag då tycka, och just detta fungerar nog som bäst i de stillsamma scenerna med landsbygden och den stämningsfulla musiken som backdrop.

Svensk premiär 6 november 1980 med titeln De Laglösa och innan dess hade faktiskt filmen tävlat (förgäves) i Cannes som ett av bidragen till Guldpalmen för bästa film! Lite oväntat kanske med tanke på sin genre.
Och originaltiteln då? Tja, det är helt enkelt ett gammalt uttryck på någon som var laglös i the old west när det begav sig…

The Long Riders håvar in sina plus på fint foto med bra detaljer i handlingen vad gäller kläder, sättet att prata och föra sig och…naturligtvis Ry Cooders musik (spotifya genast!). Actionsekvenserna är smutt koreograferade och väjer inte för lite hederligt filmvåld the squibs style anno 80-talet. Ett helt ok försök att skildra en av de mer kända individerna från den här tidsepoken. Ingen klassiker i kategorin men underhållande för stunden.

Okt 4 2012

Prometheus (2012)

Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.

Okt 3 2012

Tema Western: The Wild Bunch (1969)

Har av många kallats regissören Sam Peckinpah´s stora film i karriären. En våldsam, färgstark och intensiv uppgörelse med western som försvinnande tidsepok. Ett sorts postludium över en tid som varit och aldrig mer kommer igen.

Framför allt kanske ihågkommen av den stora massan på grund av sitt stilistiska våld, den genomgående negativa känslan i manus som påminner om en ödesmättad nedåtgående spiral och att det var just Peckinpah som stod bakom kameran. Den karismatiske regissören var lite gossen ruda i Hollywood vid den här tidpunkten. Talangfull och visuellt genialisk visst, men också med en diger historia fylld av spritmissbruk, droger och allmänna galenskaper. Mer än en gång hade Peckinpah kickats från inspelningar för sitt uppträdande. Bla lär gamle Charlton Heston vid ett tidigare tillfälle i regissörens karriär ha hotat att köra en sabel genom kroppen på Peckinpah om denne inte försvann från platsen…

Ett av Peckinpah´s främsta kännetecken som historieberättare var att han gärna skildrade män, för det handlade alltid om bistra män, i olika stadier av svårmodigheter i livet. Män som sett sina bästa dagar och ständigt kände tiden jaga ifatt dem på ett eller annat sätt. I dagens betraktelse hjälpte han också till att utveckla manuset i den riktningen, även om grundhistorien kommer från annat håll. Det gjordes dock så pass bra att det ledde till en Oscarsnominering minsann (plus en till för bästa musik), dock utan vinst på något håll.

på väg mot våldsamheter

Peckinpah´s epilog över The Old West börjar med en vansinnesshootout i den lilla staden San Rafael i södra Texas, på gränsen till Mexico. Det är år 1913 och westerneran som vi känner den är på väg att dö ut. Något som ledaren för dagens ärrade rånarliga, Bishop (William Holden), möjligen också inser. Tillsammans med sina kumpaner där bla gamla skådisveteraner som Ernest Borgnine, Warren Oates, Ben Johnson och Bo Hopkins planerar han dock att göra en sista stöt genom att råna banken i den lilla staden. Vad gänget dock inte räknat med är att ett bakhåll väntar på dem i form av inhyrda prisjägare som har order att utplåna de laglösa en gång för alla. Bakom denna dramatiska order ligger traktens järnvägsbolag som lägligt nog tagit hjälp av gängets förre medlem Thornton (Robert Ryan), vilken har en beef med Bishop, för att spåra upp dem och förråda dem.

Stor kalabalik och med efterföljande eldstrider, där hela staden dras in i våldsamheterna och varken kvinnor, äldre eller barn går säkra. Blodet skvätter, stuntmän faller till höger och vänster, hästar går omkull på de mest våldsamma sätt så man undrar om djurskyddsmyndigheterna verkligen varit på plats och det är rena galenskaperna bara efter ett par minuters speltid av filmen. Bishop och hans närmaste kamrater slipper undan, flyr in i Mexico och konstaterar uppgivet att inget är som förr. Nya tider väntar och där finns sannerligen ingen plats för hederliga gamla rånarbanditer. I Mexico stundar en revolution och som en sista chans till lite rikedom hoppar gänget på ett udda samarbete med den slemme revolutionsgeneralen Mapache och lovar att råna en amerikansk vapentransport mot skälig ersättning, vapen som Mapache tänker använda i sin kamp. Dessvärre har gamle kumpanen Thornton tagit med sig ett gäng prisjägare och tagit upp jakten på gänget vilket kommer att försvåra det nya uppdraget avsevärt.

Det är således 145 minuters bister och hård westerndramatik som utspelas. Ett sorts ledsamt konstaterande att tiden har runnit ifrån våra ”hjältar”. Ingen ro och ingen chans till botgöring. De är helt enkelt en kvarleva som måste utplånas. Peckinpah låter inte på något sätt positiva vibbar smyga sig in i storyn, ser istället till att blåslampan ständigt är i baken på Bishop och co. Bishop själv andas en sorts uppgivenhet över hela sin tillvaro, men tänker samtidigt inte ge sig frivilligt, varken till Thornton´s uppbåd eller den skumme Mapache som naturligtvis inte går att lita på för fem öre. Samtliga skådisar går in för sina roller och levererar enligt the old school vilket också förstärker känslan att detta är män som inte längre har någon plats i tillvaron.

Skivan jag tittar på är en restaurerad version som släpptes 1994, här på Blu Ray, där man också lagt tillbaka de scener som klipptes bort vid premiären. Vilket alltså innebär att det jag nu ser är regissörens egna vision om hur filmen skulle se ut. Det är naturligtvis våldsamt, men också bra mycket mer djup i storyn när betydelsefulla flashbacks åter fått plats i handlingen. Peckinpah håller bra fart igenom speltiden, blandar snygga traditionella westernlandskap med moderna detaljer, och lyckas till och med väva in en bil i handlingen!

cowboyaction med nymodigheter

 Slutet kommer i förväntad våldsam form, vilket egentligen inte torde vara någon överraskning med tanke på den stämning som råder i manuset. Om historien startade brutalt våldsamt så är det inget mot finalen, som är om möjligt ännu mer blodig och explosiv. Samtidigt med ett sorts mytiskt hjälteskimmer över huvudpersonerna när det står klart att läget är oerhört kärvt (precis samma känslor som också förmedlades i den populära Butch Cassidy och the Sundance Kid  från samma år). Anmärkningsvärt från filmens final är att många av de mest intensiva och snyggaste scenerna improviserades fram av Peckinpah själv tillsammans med skådespelarna när kamerorna börjat rulla. Slutet tog 12 dagar att filma, över 10 000 skott avlossades och bodycounten var hela 119 st! Totalt över hela produktionen användes mer än 90 000 skott vilket enligt rykten lär ha varit mer än vad som användes i hela den verkliga mexikanska revolutionen…

The Wild Bunch, eller Det vilda gänget som den rätt löjliga svenska titeln blev, har under senare år fått den uppskattning den ändå förtjänar. Anmärkningsvärt och utstickande vid premiären i september 1969 kanske, men som film en snygg kombo av ödesmättad framtidsdystopi och en sista glimt av en försvinnande epok. Det är våldsamt, men man kan inte komma ifrån att Peckinpah hade ett speciellt öga för hur just våld på film skulle se ut för att vara snyggt och engagerande. Våldet i sig är otroligt tidstypiskt och visst hittar du brutalare scener i dagens filmer. Av väldigt många ansedd som en hård klassiker i genren, och vem är väl jag att gå emot detta påstående..även om den inte är astonishing.

Okt 2 2012

Dark Shadows (2012)

Släng på firma Burton/Depp och nog fanken sitter man där och glor trots allt . Visst är det så, traditionens makt är fortfarande alltför stor för att man ska vilja missa ett alster i denna samarbetsform.

Som konstaterats tidigare har möjligen Tim Burton både nått och passerat zenit för ett bra tag sedan och yxar nu mest till sina filmer enligt beprövad modell utan att egentligen utmana sig att beträda några nya stigar. Det känns kanske lite längre och längre bort sett till utmaningen för varje film som tillverkas, om man tänker på äldre verk som hejdlösa Beetlejuice, läckra Sleepy Hollow, magnifika Edward Scissorhands och kärleksfulla Ed Wood…men givetvis kan man aldrig avfärda en Burton-film bara sådär rakt av. Tycker jag nog ändå dårå.

Här tar han åter hjälp av Johnny Depp och nu handlar det om en sorts homage till en tv-serie som uppenbarligen sändes i slutet på 60-talet i the US of A. Ingen serie som mig veterligen hittat hit så därför känns fullt naturligt nostalgikänslan som tittare inte alls. Och det gör väl iof sig inget. Upplägget funkar ju lika bra ändå.

Barnabas Collins (Depp) lever det rika 1700-talslivet, hans familj grundar den lilla staden Collinsport i Maine och en fiskeindustri som blomstrar och växer. Barnabas avfärdar dock mitt i välmåendet den unga tjänsteflickan Angelique´s kärlek, bad choice då hon knäcker extra i häxbranschen och raskt förvandlar vår grabb till en vampyr, hetsar ortsbefolkningen mot honom (skön passning till Frankenstein btw..) och begraver honom i en väl tillförsluten kista. Drygt 200 år senare hittas kistan av en slump och vips är Barnabas med leken igen, oerhört törstig förstås och fast besluten att ta tillbaka sitt gamla familjegods igen. Nya tider härskar dock, och att vara aristokratisk vampyr i början på 70-talet bland hippies och radikala fritänkanden i USA skall visa sig vara en tuffare utmaning än han kunnat ana.

Hans släkt har dock levt vidare genom generationerna och består nu vid hans uppvaknande av en sorglig hoper dysfunktionella individer som leds av släktens nuvarande överhuvud Elisabeth Collins (Michelle Pfeiffer), vilken gör sitt bästa för att hålla familjens tynande fiskindustri borta från konkursens avgrund. När Barnabas väl övertygat det minst sagt konstiga sällskapet på det förfallna godset om sin identitet är det läge att smida planerna på hur både egendomen och familjenamnet än en gång ska bli starkt och levande. Saker kompliceras dock (naturligtvis) av att  häxan Angelique, nu i Eva Green´s skepnad, också överlevt århundradena och för tillfället fungerar som supersexig företagsledare för den rivaliserande fiskindustrin i den lilla staden. Och vår kära häxa, fortfarande ilsket betuttad i Barnabas, tänker inte låta dagens favoritvampyr lappa ihop några familjesår ostraffat…

familjestrategin gås igenom

På denna rätt simpla ramhistoria applicerar nu Burton således sin patenterade scenografi och lätt bisarra humor, inte utan viss framgång då Depp utan tvekan är mannen att utföra visualisera dessa grepp. Vilket också gör filmen rätt underhållande från start och en bra bit in i handlingen. Lagom tempo och lagom knäppa händelseutvecklingar. Både Michelle Pfeiffer och Eva Green gör sig båda naturligt bra vid sidan om Depp, Pfeiffer lyckas med sin svala närvaro ändå äga rummet med sällsam blick och levererar sina repliker finfint (okej jag är lite svag för Pfeiffer sedan länge…).

Problemet med filmen, för det blir uppenbart efter en stund, är att den blir lite fattig på handling och lite…tråkig. Mittenpartiet står och stampar rejält innan finalakten börjar, och inte heller den kan räknas in till någon av de bättre Burton åstadkommit. Slutet känns faktiskt rejält avsnoppat och rumphugget, med tanke på den tid man bemödat sig på att väva igång vissa sidospår. Men men…visst nöje för stunden får man väl ändå räkna in, och förutom ovan nämnda skådisar gör också Helena Bonham Carter (naturligtvis när det är Burtontajm), Chloë Grace Moretz, Jonny Lee Miller och…Christopher Lee vad de kan för att smälta in i regissörens scenografiskt märkliga värld. Som i mångt och mycket kan ses som både upprepande och hyllande till vad han redan åstadkommit i karriären. Möjligen visar han upp en mer bekväm och tillrättalagd sida nuförtiden…? Visst var väl tex Beetlejuice mer…obstinat…i sin form? Eller har man helt enkelt blivit van vid stilen..?

Dark Shadows slänger med sleven åt lite alla möjliga håll och visar upp bisarr och knasig humor, snygga specialeffekter och stundtals lite dråplig action. Vänner av Burton blir nog inte besvikna, men något nyskapande skådar man inte vid denna filmiska horisont. Mer som ett stadigt plöjande i redan plogad fåra. Inte någon av hans bästa, men okej som lättglömd underhållning för stunden.

Okt 1 2012

Tema Western: Fort Apache (1948)

Lika svårt som det är att undvika Clintan, lika omöjligt är det att inte fastna på John Wayne när man botaniserar sig igenom den filmiska westernhistorien. Är det kanske till och med de två största affischnamnen i den här genren? Ja varför inte?

Här då ett Wayne-alster från slutet av 40-talet. The Duke hade nu ordentligt slagit igenom i Hollywood som stjärna, mycket tack vare regissören John Ford som gav honom en minst sagt betydande roll i den klassiska Diligensen 1939, Waynes nuna var här, vid femtiotalets intrång, synnerligen i symbios med westerneran som rådde i filmfabriken. Kanske har Wayne till och med Ford att helt tacka för sin filmkarriär…? De två skulle komma att samarbeta i uppåt trettio filmer (!) under sina dagar i filmbranschen. I dagens rulle är det dock inte just Waynes figur som står i centrum. Istället är det en yngre version av Henry Fonda vi ser i rollen som nytillträdd befälhavare över ett av kavalleriets mest avlägsna utposter, Fort Apache, mitt ute på prärien i västra delen av landet. Fonda, eller överste Owen Thursday som han heter här, är arrogant, osmidig och en paragrafryttare utan dess like. Thursday tycker naturligtvis själv att han är värd mycket mer än befälet över ”denna soptipp” till plats.

Och som om detta inte var nog tycks moralen vara låg, rena semesterstämningen råda bland manskapet och de omkringstrykande apacherna inte alls hålla sig till de avtal armén träffat med dem. Att sedan armén inte alls håller vad de lovat i sina åtaganden är inget som den sure Thursday ägnar någon större tanke åt. ”Vildar är ju alltid vildar och behöver hållas i tukt och förmaning…eller hur…?”

goda råd börjar bli dyra…

Westernregissören Ford får här en än gång tillfälle att visa upp sina färdigheter när det gäller att skildra maffiga präriescener laddade med dramatik och action stöpt i den patenterade visuella stil som 40- och 50-talet kunde visa upp. Viss form av självkritik som nation förekommer också, kanske lite förvånande, då historien i själva verket är en snyggt förklädd skapelse om general Custers sista strid. Här räds man inte att inom leden faktiskt peka på moraliska skiljaktigheter i synen på hur behandla andra. Fondas´Thursday får effektivt klä skott för den trångsynta och oflexibla myndigheten USA, medan filmens kanske riktige hjälte kapten Kirby York (John Wayne) oftast är den som får lösa problemen, och också är den som försöker rädda konflikten med apacherna från att eskalera till fullskaligt krig. Naturligtvis behöver jag väl egentligen inte nämna att han misslyckats tack vare knäppskallen Fonda och dennes ego…

Utöver denna konflikt som pågår nästan igenom hela filmen, bjuds man också som tittare på lite ”livet på fortet” då fruar och döttrar ska gestaltas på sedvanligt stoiskt och tålmodigt sätt. Naturligtvis är ingen film från den här tiden komplett utan lite snyggt koreograferade dansscener när det ställs till med fest på fortet i gammal fin tradition. Lägg till detta den lika patenterade naiva humorn och detta blir ett praktexempel på mallad western enligt beställningsformen.

Förutom då den rättrådige Wayne och den puckade Fonda (som dock faktiskt gör sin roll bra) dyker det också upp tidstypiska stjärnor som Shirley Temple (som tonårsdotter) och Ward Bond (som skulle dyka upp i nästan varenda Wayne-rulle de kommande åren).

damerna måste få sitt med dans!

Historien blir på ett sätt lite tvådelad då den inte väjer för att kritisera de amerikanska myndigheterna eller dess företrädare i det här fallet, Thursday, men också satsar stor del av krutet på att hjälteförklara de beridna styrkorna som utan tvekan var beredda att lämna sitt trygga högkvarter för att möta faran ute på prärien. Må det vara indianer eller annat löst folk. Stort drama således och en sådan man som Ford visste naturligtvis hur att slipa kanterna för att få filmen att gå hem i stugorna anno 1948.

Noterbart skvaller att rapportera efter sedvanligt bläddrande i luntorna är bla att Ford hade stora problem med att jobba med den kända Shirley Temple, då han menade att hon helt saknade talang för skådespeleri. Häpp! Henry Fonda å sin sida började få onda ögat i Hollywood tack vare sina politiska vänstersympatier och detta var den sista film han medverkade i innan han blev svartlistad ordentligt i branschen…och Wayne då…tja…han bara liksom fanns där och gjorde vad han skulle på sedvanligt karaktäristiskt sätt.

Fort Apache känns idag möjligen ganska rejält sliten och tunn rent filmiskt. Den rätt intetsägande originaltiteln för oss Svedalabor gick dock inte an och det betydligt mer rafflande (men fördomsfulla) Indianöverfallet vid Fort Apache lanserades snabbt. Dock går det inte att komma ifrån dess ibland storslagna präriescener och Fords öga för traditionell westernkänsla. Att manuset sedan också vågar lägga sympatierna delvis hos indianerna ger ett litet plus i kanten. I grund och botten är det dock ett drama enligt förväntad modell the old style. Intressant som tidsdokument kanhända, men inget att sätta klassikerstämpel på om du frågar mig.

Sep 29 2012

Tema Western: Unforgiven (1992)

När man nu ger sig på ett projekt som detta tema ändå är, kommer man förr eller senare att snubbla över vissa namn fler än en gång i sammanhanget. Vare sig det är regissörer eller skådisar. Och tittar man på westergenren som helhet på film sedan 40-talet är det otroligt svårt att missa en herr Eastwood och dennes påverkan/arv på just den här delen av branschen.

Otaliga är de filmer denne långe aktör medverkat i, och rätt många av dem westerns. Först som renodlad skådis men från 70-talet och framåt alltmer i rollen som både regissör och skådespelare. Och kanske kom det ultimata beviset på att hans betydelse och storhet som filmskapare just detta år, 1992, när dagens film tog storslam vid den efterföljande Oscarstillställningen. Fyra guldgubbar i de absoluta toppklasserna fick han med sig hem för sin film, bla bästa manliga biroll, bästa klippning, bästa regi och den kanske tyngsta gubben av dem alla…bästa film. Dessutom var filmen nominerad i 5 ytterligare kategorier. Inte illa för en western tillverkad i en tid då den gyllene epoken för just westernfilmer var ett minne blott…och som kuriosa kan nämnas att det är faktiskt bara den tredje westernfilmen genom filmhistorien som lyckats ta hem en Oscar för bästa film.

Men ok, motsvarar då filmen alla dessa hyllningar och belöningar? Eller var det bara ett dåligt år -92 och inte så mycket annat att välja på? Eller var det kanske så att Eastwoods film plötsligt återuppväckte genren på nytt? Gav den nödvändig morgonluft?

Historien som sådan är rätt simpel, den gamle revolvermannen Will Munny (Clint Eastwood) med dåliga levnadsminnen som försupen kallhamrad bråkstake får chansen till en oväntad extrainkomst om han hänger på en ungtupp och wannaberevolverman till den lilla avlägsna staden Big Whiskey i Nebraska runt 1880 där en belöning utfästs av stadens prostituerade för att ta hand om ett gäng cowboys som gått lite för hårt fram och misshandlat en av kvinnorna svårt. Den lokale sheriffen Little Bill Daggett (Gene Hackman) har dock inget större intresse av att skipa den moraliska rättvisa som han borde och är mer angelägen om att hålla staden i sin egen herrans tukt och förmaning.

Munny, som nu lever sitt åldrande liv som far och grisfarmare, kan inte motstå chansen att ekonomiskt förbättra sitt liv för honom och barnen. Synd bara att ingen talat om för honom att åren satt sina spår vad gäller förmågan att skjuta och rida som i yngre dagar. Likadant är det med gamle kumpanen och vännen Ned Logan (Morgan Freeman) som också hänger med på resan. Naturligtvis är det här upplagt för medveten och ofrivillig gubbhumor av bästa märke.

Kanske här Eastwood till slut fick ur sig allt vad hans karriär inom genren handlat om. Det är sävligt, stillsamt för att ibland explodera i moment av våld och utfall. Historien surrade enligt uppgift runt i Hollywood bra många år innan Eastwood fick tag i den och såg någon sorts potential. Hackman lär också ha läst historien ett antal gånger men ständigt tackat nej, tills Clint ringde och övertalade honom.

klassisk pose

För visst är det en uppvisning av skådisar från förr. Och på något sätt så passande i historien. Här har vi gamla rävar som vet att berätta om tider från det förgångna, när ett liv uppenbarligen kunde tas på mindre en än sekund utan några större diskussioner. Låt vara att Munny själv allra helst vill glömma sitt förflutna. Deras unge följeslagare ”The Schofield Kid” (Jaimz Woolvett) vill inget hellre än att bli ett namn för historieböckerna, men Munny och Ned är också levande exempel på att det inte finns något glamouröst över att vara ökänd, och ställd inför verklighetens tunga fakta får The Kid också all anledning att omvärdera sina åsikter om framtiden.

Om man nu i westernfilmer letar efter den där speciella känslan man vill åt, enligt uppställd formel på en ”äkta” cowboyfilm, fyller dagens rulle helt det kriteriet. Eastwood som regissör har ett tvättäkta öga för stilen, musiken, sättet att bygga dramat. Filmen håller en otroligt lågmäld profil trots alla sina stjärnnamn i rollistan och låter istället en sorts ödesmättad stämning råda.

Våldsamheter finns snyggt utportionerade här och var, men samtidigt är det också en film som på inget sätt glorifierar våldet i sig. Tvärtom är det här rätt skitigt, taffligt och nästan amatörmässigt framställt. Mer i linje med hur det kanske egentligen var i verkligheten, och hur lätt mer eller mindre osanna myter kunde skapas och frodas.

Det är ett sanslöst lysande skådespel av de gamla essen i gamet. Ingen kan som Hackman spela svin med sådan charm och bravur. Det där ständiga illvilliga leendet i mungipan och de snabba piskande kommentarerna. Hans sheriff Daggett blir en ondskefull figur som ingen tycks komma undan. Eastwood´s Munny gör i det längsta sitt yttersta för att hålla en viss distans till det han medverkar i, men även han påverkas ju längre filmen går av en sorts inre moral han aldrig funderat på förut.

Dramat är totalt filmen igenom, och mixat med en rejäl portion westernkänsla blir det kalas att njuta av. I slutet eskalerar naturligtvis allting till bristningsgränsen och först då visar Eastwood´s slitne cowboy upp den vilande vrede hans plågade själ besitter. Mycket effektfullt.

en uppgörelse med hela genren..?

Kanske också oscarsjuryn föll för det som jag faller för, en lågmäld, trots allt finstämd, historia klädd i det vackraste foto och ljussatt på helt naturlig väg. Eastwood har också helt logiskt dedikerat den här filmen till Sergio Leone och Don Siegel, möjligen de två som betytt allra mest för honom under karriären som westernskådis. Historen är på ytan enkel, men gräver man lite djupare vekar allt handla om botgöring, ånger och svarta minnen. Till och med sheriff Daggett inser att tiden håller på att springa ifrån honom. Är det då kanske egentligen Eastwoods avsked till denna genre vi ser? Absolut, säger jag. Visst känns det i grund och botten som om Clintan här sammanfattar hela westernmyten på 130 minuter.

Unforgiven fick på svenska heta De Skoningslösa, och räknas av väldigt många in som en av stora westernfilmerna att minnas. Själv håller jag den bland de bästa någonsin och ska du nu inte se alltför många pangpang-filmer, tycker jag ändå att dagens bidrag är ett måste. Kanske William Munny förkroppsligar alla de hjältar, banditer och cowboys som någonsin förekommit på film…
Inte minst pumpade den in färskt blod i denna klassiska genre inför framtiden med det annalkande 2000-talet.

Sep 28 2012

Men in Black 3 (2012)

Jag ska ärligt erkänna att jag kände viss oro inför den här rullen.
Den här ytterligare uppföljaren på samma koncept. Naturligtvis var originalet hur kul som helst (jorå), och bjöd på riktigt skojfrisk humor och diverse filmnördiga passningar. Att sedan Will Smith och Tommy Lee Jones passade varandra så perfekt var ju rena bonusen.

Lika bra som de var där då, lika trötta kändes de dessvärre i uppföljaren…och i ärlighetens namn kändes hela den produktionen lite trött och pliktskyldigt tillverkad. Det är sannerligen ett udda fenomen detta med uppföljare. Originalfilmer som kan vara supersucéer gör ju ofta att man vill ha mer av samma vara, så där har väl uppföljarna på något sätt sitt existensberättigande dårå. Problemet kan dock vara, och är ofta, att när uppföljaren kommer har hajpen redan klingat av. Det som var oohhh och ahhh ett visst år blir snabbt jaha och been there done that…

För egen del kan jag till exempel ta Jurassic Park som ett påtagligt exempel på detta. Vid första filmen höll jag på att ramla ur biofåtöljen av hänförelse första gången dinosarna visade upp sig, sedan var det liksom bara en fortsatt resa igenom hela filmen med apsnygga visuella fröjdigheter i samklang med en engagerande historia. När uppföljaren så givetvis dök upp var jag inte alls lika begeistrad, visst var det fortfarande lite småspännande och snyggt gjort…men inte flabbergasting alls. Och del tre..tja det fanns liksom aldrig någon chans för den att närma sig Spielbergs original.

Nu säger jag inte alls att det inte ska få finnas uppföljare…och uppföljare på uppföljaren…MEN det finns otroligt stora risker med sådana filmer, och de som blivit verkligt lyckade uppföljare kan i min värld räknas på fingrarna..typ.

Ok, efter denna oändligt långa utläggning om detta fenomen tillbaka så till dagens film. Det har alltså gått ett par år och agenterna J och K gnetar på för att hålla koll på alla dessa aliens som finns runtomkring oss. Nog ser de lite slitna och likgiltiga ut, våra kostymnissar i svart. Kanske till och med lite trötta på jobbet. Nå, det ändras snabbt när bisarre rymdskurken Boris the Animal (Jemaine Clement) rymmer från ett välbevakat rymdisfängelse på månen. Boris har ett alldeles speciellt horn i sidan till gamle K och har nu bestämt sig för att ta livet av honom på ett snillrikt sätt genom att resa bakåt i tiden och döda K som ung och på så sätt ändra hela tidslinjen fram till nu.

Sådant görs naturligtvis inte ostraffat och när sakernas tillstånd börjar krångla är det upp till J att också ta sig tillbaka i tiden till slutet av 60-talet närmare bestämt, för att ställa allt tillrätta. Inte nog med att han hamnar i en helt annorlunda tid vad gäller stil, musik och den allmänna attityden..han måste också tampas med sin kollega K i yngre version! Goda råd är som bekant alltid dyra och nu måste de två tillsammans stoppa ondskefulle Boris med alla till buds stående medel.

Om jag nu var lite orolig i filmens början att det skulle bli ännu en rätt vattnig och utsmetad djupdykning i MIB-universumet, behövde jag inte oroa mig så speciellt länge. Faktiskt. Dagens installation visar istället upp en friskhet och fräschhet som inte skådats sedan just originalet. Det är som att historien om MIB bara har mått bra av att få ligga lite i dvala, nu blir det plötsligt lite småkul igen med gnabbet mellan J och K, underhållande att se alla de galna former en alien kan komma i…och framför allt kul att se vad snygga effekter kan göra ihop med ett manus som inte bara satsar på actionsekvenser utan också blir lite smålurigt och framförallt engagerande igen.

udda form, men samma dynamiska duo

Will Smith är naturligtvis fortfarande filmens stora star, Tompa LJ nöjer sig med en rätt påtaglig andrafiol och försvinner ur bild rätt mycket av speltiden. Istället är det Josh Brolin som mycket förtjänstfullt och roligt blir en yngre version av K, och detta på ett nästan makabert skrämmande bra sätt! Det är tusan som en yngre version av TLJ både vad gäller rösten och sättet att agera. En stor del av filmens vitalitet kan nog tillskrivas att man satsar på just greppet med en yngre K, den nödvändiga förändringen för att bli lite olik sina föregångare.

Men in Black 3 blir således piggt underhållande tack vare en historia som tar ett språng bakåt i tiden och skojar lite med både rymdandan och stilen i slutet på 60-talet. Finurliga kringelkrokar ser till att våra agenter från MIB-byrån också figurerar i lite alla möjliga sammanhang från denna tidsperiod och regissör Sonnenfeld står åter vid rodret och ser stabilt till att min oro i början var onödig energi att ödsla. Och som extra bonus blir det till och med  lite känslosamt avslöjande av hemligheter i slutet.
Men nu känns det nog som det räcker med MIB va…? Trots allt.

Sep 27 2012

Tema Western: Young Guns (1988)

Med tanke på i vilket årtionde dagens bidrag till höstens tema skapades, så var det väl inte mer än naturligt att en sorts MTV-version av en av westerns kanske mest kända karaktärer skulle se dagens ljus. Och varför inte? Hela 80-talet tillhörde väl på något sätt ungdomen…eller? Färgerna, musiken, modet…och filmerna.

Western som genre kändes vid den här blippbloppande tiden rätt stendöd i Hollywood om man kikar lite snabbt i de historiska rullorna och ska tro statistiken. En och annan rulle naturligtvis, men överlag en kategori som sakta men säkert var på väg att trängas ut till den absoluta bakgården.

Kanske var det då ett snilledrag, kanske var det ren förbannad tur, av producenterna James G. Robinson och Joe Roth att plötsligt få för sig att satsa på en film om Billy the Kid. Möjligen hade någon av herrarna också en speciellt bra dag rent tankemässigt då det konstaterades att det inte gick att komma med en ”vanlig” film the old western style. Nä, här gällde det att flörta ordentligt med MTV-generationen annars skulle nog projektet vara dead in the water från början.

The Kid kör egen lösning på problem

Eftersom den unge William Bonney (tja alltså Billy the…) var mest…ung…under sin korta men glansfulla period i verkliga livet, gällde det att anpassa storyn, hitta rätt figur att gestalta Bonney samt omge honom med idel kända namn i rollistan som skulle tilltala biokidsen…om man nu skulle tvinga på dem lite good old western igen alltså.

Någonstans måste man också ändå ge cred till filmmakarna för dagens laguppställning, Emilio Estevez som den lynnige och labile Billy och bakom honom namn som Charlie Sheen, Kiefer Sutherland, Lou Diamond Phillips, Delmot Mulroney, Casey Siemaszko. Alla naturligtvis strategiskt inplockade för att charma, förföra och få 80tals-generationen att känna sig hemma bland de övriga, lite mer traditionella, namnen som Terence Stamp, Jack Palance, Brian Keith och Patrick Wayne (jepp, Johns grabb!)

Storyn då, unge Billy plockas upp på gatan av den hederlige ranchägaren John Tunstall (Stamp) och får en fristad som cowboy på ranchen där redan resten av de ystra ynglingarna ovan finns. Skurkaktigheter i form av boskapsmagnaten Murphy (Palance) hotar och snart utbryter ett regelrätt boskapskrig med förödande konsekvenser för gänget på ungdomsgård…förlåt..den hederliga och goa ranchen. Ytterligare några manussidor senare har också Billy gjort sig ett namn som ökänd lagbrytare, och vips är legenden i rullning.

Om man nu tror att allt detta är ett ihopfabulerat verk för att få fart på en synnerligen fantasifull historia, får man smälla sig själv en aning på fingrarna. Lite slående i luntorna visar nämligen att den verklige Billy faktiskt jobbade under en verklig Tunstall som medlem i  en cowboybesättning (”The Regulators”) vilka alla blev indragna i det s.k. Lincoln county wars i slutet på 1870-talet i New Mexico, en konflikt som handlade om kontrollen över boskap i området och inbegrep både giriga ranchägare och korrumperade sheriffer. Och mitt i alltihop då Billy the Kid.

godhjärtad yngling när det hettar till

Av allt detta har regissören Christopher Cain yxat grovt och satsat krutet (!) på snabbt tempo, oerhört ytliga nedslag i de historiska händelserna för att måla upp en godhjärtad men totalt opålitlig huvudperson. Givetvis med glimten i ögat. Med sina kända namn i rollistan påminner det också om en ensemblefilm, men det är trots allt inte någon tvekan om vem som är huvudpersonen i historien. Manuset vet också att nummer ett måste vara action i alla dess former för att hålla en sådan pass svag historia, som det ändå i sammanhanget är, uppe under speltiden. Snygga shootouts varvas därför med lagom mycket 80-talshumor och skenet av visuell skitighet och laglöshet. De unga aktörernas vita tänder missar ändå naturligtvis aldrig (med några få undantag) att le sina bästa idolsmajl vid väl valda tillfällen. Rent finansiellt var detta dock en smärre succé, med en uppskattad budget på 13 miljoner dollars klirrade cashen in ordentligt och till dags dato har i runda slängar 45 mille ramlat in…hyrfilmsmarknaden inräknad. Troligen mer beroende på formen filmen presenterades i, än genren i sig…

Young Guns är ytlig western från Hollywood i en tid då den här genren inte sågs på med något större hopp. De populistiska greppen med snabb action och fräsiga klipp ihop med lika fräsig musik och lite tönthumor gör att den kanske ibland mörka historien bakom Billys levnadsöde helt kommer bort. Här är han bara go och gla, om än lite galen mest hela tiden. En uppföljare producerades några år senare, men den förtjänar mest glömska. Som film är dagens friskus till temaalster inte bra egentligen, mer som ett trivsamt besök på High Chaparral i Småland.