Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

TV-Landet: The Americans – säsong 1 (2013)

The-americans-title-cardDet är inte jätteofta, men ibland dyker det ju upp sådana där filmer och serier där man förväntas känna lite sympati och känsla för storyns bad guys…som vips blir huvudpersonerna att foka på.

Sådant tycker jag är lite kul, och då ligger ju dagens tv-seriebeskådan perfekt upplagd som en vällagad anrättning att hugga in på.
Eller?

Vi är i början på 80-talet. Ronald Reagan sitter vid presidentskapet och satsar på att stärka USA´s militära makt runtom i världen. Det kalla kriget pågår för fullt och ryssen/kommunisten är såklart den stora fienden uti stugorna hos medelamerikanen i förorten. Hos familjen Jennings är det dock lite annorlunda. De två kidsen är som vilka barn som helst…MEN mamma Elizabeth (Keri Russell) och pappa Philip (Matthew Rhys) är inte riktigt som de andra föräldrarna i kvarteret. På ytan ett par som till vardags driver en liten enkel resebyrå, men i hemlighet tvättäkta ryska spioner! Hopparade och utplacerade i USA för att skapa ett civilt liv tillsammans och kunna utföra hemliga operationer på order från Moskva när så krävs.

1 2

Båda är experter på strid, förklädnader och att manipulera sin omgivning. Elizabeth kanske den mer hängivna av dem, då hon drömmer om att en dag kunna återvända till sitt moderland. Philip är mer modern i sina tankar och börjar mer och mer, när serien tar sin början, att fundera på ett konstant liv i USA. Han börjar helt enkelt trivas med den amerikanska livsstilen. Att parets barn också är tvättäkta (hrm..) amerikaner spelar förstås in i hans tankegångar, men Elizabeth vägrar inse att ett permanent liv i det kapitalistiska USA är ett alternativ.

Där har ni själva motorn i seriens första säsong. Elizabeth och Philips ständiga diskussioner om framtiden avlöses med jämna mellanrum av diverse uppdrag som paret måste utföra och det handlar om allt från avlyssning av höga amerikanska militärer till att värva/muta intressanta uppgiftslämnare om t.ex. kärnvapenindustrin. Arbetsklimatet för våra spies hårdnar dock betydligt då FBI har fått nys om att det finns ”sovande KGB-agenter” i den omedelbara närheten av Washington och mobiliserar kraft för att försöka ringa in dem. En sådan är FBI-agenten Stan Beeman (Noah Emmerich). Och som av en märklig händelse, flyttar Beeman med familj in på SAMMMA GATA där paret Jennings bor! Upplagt för raffel med andra ord! Nu måste Jennings, förutom att smyga inför barnen, dessutom hålla ett öga grannen Stan och vad han pysslar med.

6 3

Jag gillar den här serien.
Jag gillar att den sätter ”fel” personer under luppen. De som vi moraliskt egentligen ska hoppas åka fast och få sitt straff. Det är lätt att sympatisera med Philip vars sinne håller på att moderniseras. Han inser att världen håller på att förändras och de gamla idealen i svart och vitt plötsligt antar en gråare färg. Det är också lätt att förstå Elizabeth på ett sätt. Hennes enda trygghet och morot är att hon en dag ska få leva i sitt älskade hemland igen. I tillbakablickar får vi då och då se hur hon och Philip ”träffades”, tränades och förbereddes för sitt uppdrag. Att fösas ihop, tvingas gifta sig och skaffa barn. Mer ett kliniskt uppdrag än känslor som fått spela in. Nu börjar dock Philip och Elizabeth att försiktigt ”hitta varandra” även på den fronten. Men, ska det hålla i en tid när olika uppdrag kräver olika uppoffringar? Och hur långt är Philip beredd att gå för moderlandet? Och hur ska man förhålla sig till det nya hotet i form av grannen Stan och hans familj?

Serien blandar friskt och snabbt mellan familjedrama i förorten och rena agentuppdrag som inte sällan antar bitvis blodiga skepnader. När Elizabeth och Philip är ute på uppdrag är de två effektiva maskiner som vet precis vad de måste göra, om än med lite oväntad improvisation då och då. Kontrasten från familjelivet blir speciellt påtaglig med Elizabeth som inte tvekar att vare sig mörda eller ta sängvägen för att nå sina mål och syften. Keri Russell är utsökt i rollen som den konservativa Elizabeth och gör henne till en jäkligt intressant karaktär, trots det kalla yttre och den tjuriga envisheten. Matthew Rhys har fått det mer angenäma jobbet att vara samvetet och den som ifrågasätter parets funktion och framtid i dess nuvarande yrkesroll.

9 5

Även FBI-mannen Stan har sina agendor. Som inte alltid rimmar ok med familjelivet i förorten. Hans jobb blir mer och mer inriktat på att försöka avslöja de mystiska agenterna som härjar och när Stan får in en fot på den ryska ambassaden och lyckas värva en kvinnlig tjallare får det konsekvenser för alla i hans närhet.

Kul saker att notera; serien är skapad av Joe Weisberg, f.d. CIA-snubbe som tillbringade 4 år i den operativa verksamheten. Uppslaget till serien fick han när det 2010 avslöjades att det fanns ett nätverk av sleepers-agenter i USA. För att göra det hela lite mer spännande valde dock Weisberg att förlägga handlingen till 80-talets början då jakten på KGB-agenter av naturliga skäl var mer på tapeten. En lustig detalj är också att varje avsnitt av serien i förväg måste granskas av CIA för ett godkännande.

4 7

Säsong 1 sätter grunden för vår fuskfamilj. Livet i förorten blandas med moraliska dilemman och rena uppdrag. Våldsamt när det behövs, och det är också lite kul att skåda uppfinningsrikedomen i en tid när man inte kunde luta sig mott vassa datorer och smutta smartphones. Russell och Rhys är perfekta som paret Jennings och får dessutom bra motstånd i form av Emmerich´s granne och nyfikne agent. Det man kan ha logiska synpunkter på är kanske att både Philip och Elizabeth lite väl lätt kan röra sig ute på uppdrag i stort sett vilken tid på dygnet det än må vara…utan att barnen tycks undra alltför mycket..?

Nåväl, man kan inte få allt. Det man får här är dock en snygg, tidstrogen och intressant mix av agent-hokus-pokus och familjeliv. Lätt att känna med familjen Jennings, och man kan ju såklart inte låta bli att fundera på utvecklingen för alla inblandade när man sett klart denna första säsong där vi får 13 mustigt matade avsnitt.

Rekommenderas starkt för sitt udda upplägg, bra rollprestationer och förmågan att skapa intresse bakom det där första ytliga lagret.
Man vill helt enkelt se mer.

8

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Annabelle (2014)

Som hobbyvarande filmtyckare går jag ofta på den spontana magkänslan som infinner sig när man skådar en film. En magkänsla som ofta visar sig vara helt rätt när man sett klart filmen och ska försöka författa lite tankar om den.

Viss rutin över åren i filmgloende kan ju förstås också ha ”skadat” en så pass mycket att man numera är ganska svårflörtad och sannerligen inte sväljer vad som helst. Att skilja ut B och C-rullarna från de tunga A-alstren har faktiskt aldrig varit lättare än nu känns det som. Och då lever vi ändå i en fantastisk filmvärld om man ser till teknik och möjligheter.

Just DÄRFÖR är det också kul att man ibland får anledning att fundera lite mer på en film än man från början tänkt sig när den blivit skådad. När man trott sig ha upplägget och åsikterna helt klara. The Conjuring är en av de läskigaste rullarna som sett dagens ljus på bra många år. Bra skit med andra ord. Ni känner förstås till dockan Annabelle som skymtade förbi i den filmen under någon minut eller två. NATURLIGTVIS var det bara en tidsfråga innan man kom på att dockan måste få en egen film den också! Den här.

Nu är det här tack och lov ingen sleesy Chucky-variant vi bjuds på. Mer en…seriös (?) rulle. Som att regissören John R. Leonetti (som btw fotade Conjuring) vill gå i makarna Warrens fotspår lite. Ta bort det lökiga och försöka trycka in lite mörkare psykologisk demonfruktan a la Rosemary´s Baby eller varför inte….javisst…Exorcisten!
Nu är frågan, har man ens fog för att nämna de båda klassiska ryslighetsfilmerna i samma andetag som dagens popcorn-rulle?

Svaret är…tja varför inte. I vissa lägen i alla fall. Om man dessutom kan klara av att höja blicken en aning och se bakom de uppenbara checkpoints som måste finnas med för att smörja den moderna skräckfilmens kugghjul. Vi har ett sextiotal med sin sköna retrostil. Vi har det unga paret Mia (blinkningen!?!?) och John som går i väntans tider. Det är villaområde och grannkärlek helt enligt den perfekta världen. Ända tills vårt unga par drabbas av homeinvasion the brutal way. Innan dess har den omhuldande John (Ward Horton) hunnit med att skaffa ytterligare en dockjäv…docka…till hustrun Mia´s (Annabelle Wallis) lilla samling i den nyfixade barnkammaren. Enter dagens titelkaraktär med andra ord.
Attacken i hemmet leder dock till flytt, huset verkar ju tusan som besatt efter våldsverkarnas intrång! (Nähä!?!) Bort också med den nya dockan som blodades ned vid attacken….OCH dessutom plötsligt nu ger ett rejält creepy intryck!

docka som försöker se ointresserad ut…

Livet i ny lägenhet knallar på, nyfött barn och hela nya tillvaron som väntar. Synd bara då att den läbbiga dockan följde med i flyttlasset TROTS att John minsann slängde den i soporna! Jaja, så går det ju såklart till i storys som denna. Det mest anmärkningsvärda är väl annars att Mia nu väljer att behålla dockhelvetet trots att hon ville ha den kasserad bara för ett par manussidor sedan…hrm.

Men ok, bortse från ologik som denna ovan och vi får oss ett stundtals hårresande äventyr bakom hörnet. Mia lämnas allt som oftast ensam hemma i nya lägenheten, som dessutom påminner starkt om lägenheten i The Dakota Building i New York där just Mia Farrow försökte behålla SITT lugn, och det dröjer icke länge förrän otrevligheter börjar även för vår Mia här och Wallis jobbar på rätt bra för sitt skådisgage.. Som sagt, dagens murriga story vet vilka genvägar som ska tas till tacksamma jumpscares..även om de signaleras rätt långt i förväg. Lite klyschigt men ack så effektivt om man är på det upplevelsehumöret. Dessutom ”luras” regissören ett par gånger med oss genom att sätta upp förväntade scener som sedan tar en annan väg. Rätt underhållande bara det. Vi har också bl.a. ett par fina måste-finnas-med-scener som möjligen får en att undvika källarbesök den närmaste tiden (skit också..jag som snart måste hämta upp adventsbelysningen!)

Således, Annabelle ger dig inget nytt på fronten. Däremot känns den inte alls lika ostig när jag fått tänka på den under något dygn. Den blandar istället det sötsliskiga med det mörkare och ”seriösare”. Man kan helt enkelt konstatera att filmen växte lite i efterhand. Sånt är man inte van vid.
Godkänt med viss…trevlig eftersmak. Typ tre räliga porslinsdockor.

Let’s Be Cops (2014)

Lets be cops_posterSkit också.
Här blir man lurad på bästa konfekten.

Synd, för det finns bra förutsättningar….och det börjar riktigt lovande.

Losersnubbarna Ryan (Jake Johnson) och Justin (Damon Wayans Jr.) får av en händelse span på att om man sätter på sig en fejk-polisuniform (de skulle ju bara på maskerad) möts man med helt andra blickar! Man blir till och med åtråvärd i brudarnas ögon. Kanoners för våra två kumpaner. Glida runt och se lite lagom tuffa ut i solbrillor sådär. Ryan tar det förstås kanske lite för långt när han köper gammal polisbil och hottar upp den med polisradio och allt. Det mesta går smutt för falsksnutarna i början, uniformen är en riktig maktfaktor och både Johnson och Wayans Jr. är lite småkul.
Problemet kommer såklart i manuset när plötsligt en ”riktig” kriminalhistoria måste vävas in för att våra knaspolisers falskspel ska kunna rättfärdigas rent moraliskt.

Suck, och synd på kul upplägg. Som i ärlighetens namn inte håller för en hel rulle. Jag gillar Johnson dock. Han är alltid bra i New Girl. Wayans Jr. sliter med replikerna och sparrar så gott han kan.
Riktigt kul början på rullen, och lite lagom politiskt inkorrekt.

Sen tappas tempot och blir det rejält vattnig mellanmjölk.
En dussinkomedi med små, små korn av flabbvänliga sekvenser.
Ytterligare ett exempel på när trailern utklassar själva filmen.

Exists (2014)

exists_posterVad sägs om lite myspys med gamla Bigfoot-spåret så här lagom till helgen?
Dessutom i den ack så slitna FF-genren!
Ja jag vet, nu suckar du och börjar muttra.

Det gjorde jag med i början…helt i onödan visar det sig!
Jösses. Det såg man inte komma.

Och titta  vem som också kikar upp igen över horisonten…regissören Eduárdo Sanchez!
Javisst. mr Blair Witch Project alltså! Är det honom vi ska skylla på för att genren fullständigt sönderpepprats under 15 år? Va? VA!? Mycket kan sägas om det stilistiska med dessa hysteriskt rörliga kameror, men det går ganska lätt att räkna de BRA alstren på sina egna fingrar. Tyvärr.
Eller okej, nu kanske jag överdrev lite. Men känslan av mättad marknad har varit ordentlig statisk de sista åren nu.

Lite märkligt då kan tyckas att den gode Sanchez ger sig ut på dessa roads igen. Men det är klart, när man får till det…då får man ju till det!
Idag tar vi (som vanligt) 5 stycken unga kamrater i sina bästa år. På utflykt (som vanligt) till den ödsliga stugan (SOM VANLIGT!!!!) i den stora skogen. Spelplatsen för dagen är vildmarken i östra Texas…vilket spontant för en lekman känns lite lustigt då jag trodde att Storfot (nästan) bara höll till i norra delen av US of A. Men det är ju så mycket man inte vet. Å andra sidan, en god myt har väl alltid en ”representant” på plats oavsett VAR i landet det är?

En av sällarna i sällskapet är något av en tekniknörd och tycks ha släpat med sig typ 300 kameror i varierande storlek som han sätter upp här och där, på staket, på medhavda cyklar, på cykelhjälmar, på bord…you name it. Förutom att han ständigt springer omkring och filmar själv förstås. Därav kan vi då betrakta det som komma skall.
Det börjar inget bra för gänget. På väg till stugan kör de på…något…i mörkret längs vägen. En snabb undersökning ger inget påkört offer vid vägkanten, men däremot blod och hårtestar på bilen. Ajaj. Plus ganska snart märkliga klagorop ute i mörkret som definitivt inte låter som det average nattdjur man förväntar sig att hitta i skogen.

bigfoot

oväntat besök på ingång. är kaffet klart?

Stugan, sliten och nästan fallfärdig, inbjuder inte till några större hurrarop från gänget…men får ganska snart ändå duga som skydd när det plötsligt står klart att de är stalkade av en filur man inte direkt kan klassa som ”den vänlige märklige eremiten” i skogen. Här gäller det att klara livhanken på alla buds stående sätt! Och som vanligt slås man ju av den synnerligen roande tanken; ”hur hinner de med att tänka på att filma när det mesta skiter sig runtom….!!?!?”

MEN, jag gillar ändå rullen. Mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Det är ganska mycket full fart från början. Få döda punkter. Sanchez verkar ha rutin på hur man utnyttjar FF-stilen till det bästa. Bra kameravinklar, bra driv OCH…framför allt, man verkar inte ha satsat på den där seriösa nästan lite prettiga stilen att allt ska vara lite hemligt och oklart. Vi får ganska snart in det grymtande Bigfoot-badasset i bild, och kamerorna duckar inte för att exponera varelsen titt som tätt. Må vara i snabba klipp, men det blir både effektivt och höjer spänningen rejält! För övrigt en bra utstyrsel på dagens stalker. Inte alls som en gubbe i sämre maskeradkostym. Snarare mer realistisk än någonsin! (beror förstås på hur man vill förhålla sig till myten om Bigfoot…)

Så, Sanchez gör ett bra jobb med sin film, sätter fart på grejerna och man är engagerad ända in i slutet. Skådisarna gör precis vad de ska, okända för mig vad jag vet. Men ibland blir det ju bra ändå! Man kanske ändå kan nämna en viss Brian Steele, som fått det tacksamma (?) uppdraget att ikläda sig makeup och päls för att göra livet surt för våra protagonister. Jump-scares visst, nightvision check, alla kommer inte över bron NATURLIGTVIS (kom igen, det är väl ingen spoiler i sammanhanget)…men vägen dit är förbaskat underhållande.
Bland det bättre i genren efter sina förutsättningar vill jag påstå.
Hoppsan.

 

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-JoeMatthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

Left Behind (2014)

hr_Left_Behind_3Det finns ingen hejd på galenskaperna!
Den ena efter andra rullen ramlar in på bloggen som kan tävla om epitetet ÅRETS VÄRSTA! Bara det är ju egentligen lite roligt för en filmnörd..och kanske det som gör det här med film så härligt underbart. Ja jag vet, jag har skrivit det förut. Satans hobbykritiker till att upprepa sig!
Jaja.

Men hörni, frågan är om inte the bottom is nådd HÄR! Just med den här kalkonrullen! Inte så mycket för att den har en handling som är helt crappig…det kan många rullar råka ut för. Men det är SÄTTET och STILEN och BAKGRUNDEN! Faktum är att det ibland är så otroligt uselt att jag bara sitter och gapar med öppen flabb inför just det faktumet. Jag kan liksom inte ta ögonen från filmen. Man vill hela tiden se om det kan bli värre! Och det blir det! Konstant!

En kärnfamilj i splittring; en halvalkad morsa (Lea Thompson i fem minuter), en SÅ JÄVLA KORREKT tonårsdotter så man blir galen, en make som är pilot och har tänkt sig lite rajtan-tajtan med en flygvärdinna, en händelse som kommer att skaka om HELA världen. THE END IS HERE! Och håll i er nu…vem spelar piloten om inte….för helvete…Nicolas Cage!!! Nic!! Va fan? Nog för att dåren är rätt oberäknelig..men det här känns bara för…tja….babianrövigt.

cage-left-behind

Cage börjar ana lite oråd med manuset. Så dags NU!

Hela rullen känns som ett sliskigt ostigt misslyckat filmprojekt på någon filmskola där man håller på att lära sig HUR man bör göra en film. Styltiga repliker, lökigt agerande, effekter som är skrattretande simpla..och nästan underhållande bara för det! Hela rullen stinker av religiös mumbojumbo..så pass att jag var tvungen att snoka lite på nätet om rullens manusnissar. Och visst…Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins är FÖRSTÅS två tomtar inom den kristna högern i USA som på detta sätt tillåts sprida sitt härliga budskap! LaHaye är nån sorts pastor med egengrundade rörelser och har sina bestämda åsikter om jordens undergång. Vilka stinkers! Var är Aaron Sorkin när man behöver honom för att ta udden av sådana här pajsare!?

Sorgligt, men inte oväntat, att Cage tar en roll här…men han hoppar väl på allt som ger cash i plånkan numera. För inte kan väl han dela dårarnas budskap här!? Väl?! Och Cage är kanske minst usel i rullen, då fattar ni vilken nivå allt ligger på.
Så ofattbart att detta förklädda tricks att sprida kristet knasbudskap har fått slinka igenom. Det känns precis som när jag nästan varje dag blir stoppad i city av dårfinkarna som vill ge mig ett ex av Vakttornet i fyrfärgstryck…man blir både förbannad och fascinerad på samma gång…
Galet USEL rulle det här!! GALET! Men herregud (!) man kan inte låta bli att skratta lite nöjsamt åt eländet.
Undvik som pesten…eller glo på den som kvällens stora ”underhållning”…typ.

XTRA: Vilken bonus med den HELT malplacerade musiken i rullen! HAHAHAHAHA…!

TV-Landet: Vänner – säsong 1 (1994/1995)

1seasonRachel1Säsong 1 av Vännernas äventyr i New York får en brakande start när den förvirrade Rachel valsar in på fiket Central Perk, fortfarande iklädd sin brudklänning.
På rymmen från altaret återstår nu inget annat än att söka tröst och comfort hos Monica och inom 20 minuters speltid har hon flyttat in!

Direkt i premiärsäsongen utstrålar de sex huvudrollsinnehavarna en skön ”easyness” som är svår att värja sig mot, vare sig de sitter och hänger på fiket eller cruisar runt i Monicas lägenhet.
Kan man bortse från modet ( i vissa fall hu!) och att våra vänner ganska ofta ser sådär löjligt unga och oförstörda ut, sätter sig serien direkt. Låt vara att 80-talets visuella scenografi kan vara lite stickande i ögonen ibland, men de flesta av avsnitten håller faktiskt än! Dessutom, tänk er en hel säsong utan att en enda huvudperson fipplar med vare sig smartphone, surfplatta eller datorer! Istället ser man dem faktiskt läsa tidningar titt som tätt! Till och med spela gamla hederliga brädspel när andan faller på!

Ross´dragning till Rachel slås fast rejält snabbt och känns också som seriens första rejäla story arc. Ändå hakar man inte upp sig på det i varje avsnitt, Ross får testa att dejta med andra, samt att förstås förbereda sig på att bli pappa. Den lilla historien med hans ex Carol och hennes nya flickvän inbjuder till ett par rätt sköna vandringar längs den lite mer utmanande humor som slängs in i vissa lägen. Trots att en del påstår att Vänner är bland 90-talets mest tillrättalagda serier där moralpaniken känns påtaglig…tycker jag inte man alls ser några spår av det under första säsongen. Tvärtom vågar manuset då och då gå lite ”raunchy”, till och med mellan Vännerna!

 friends-blackout

Att Chandler kanske har den bästa rollen, då han i varje avsnitt får leverera minst ett par oneliners varje gång, känns gjutet i järn. Man till och med skojar om det i ett avsnitt när Monica försöker sig på en ”Chandler” med misslyckat resultat. Naturligtvis ska man inte kika efter realism i serien, då det känns som att allt de gör är att fika och hänga hos varandra. Jobben och vardagen hastas egentligen bara förbi, någon gång ibland väver manuset in en grej som fokar på någon av deras jobb. Speciellt när Chandler gör allt för att komma ifrån sitt jobb, men det slutar med att han blir befordrad och får eget kontor!

Bland höjdpunkterna i säsongen hittas följande: Strömavbrott på Manhattan leder till pinsamt besvär för Chandler, Phoebes tvilling Ursula ställer till problem, Grabbarna ska gå på hockey med mindre lyckad utgång, Chandler får av misstag en glimt av Rachels bröst, Hela gänget ska spela poker, Monica ska imponera på en restaurangägare genom att bjuda hem honom på middag. Glöm för tusan inte heller de gånger då Chandlers av-och-på-flickvän Janice (med det galna skrattet!) dyker upp!

Det tar kanske några avsnitt, men sedan får serien upp farten ordentligt och debutsäsongen känns både snärtig och fräsch. Extra plus för de sköna cameos som dyker upp ett par gånger, dels på fiket då Helen Hunt gör ett besök som rollfiguren Jamie Buchman från en annan av mina STORA favvoserier från 90-talet; Galen i Dig! Sedan har vi också självaste George Clooney och Noah Wyle från då högaktuella ER som (givetvis) gör ett par doktorer på sjukhuset när Rachel och Monica försöker sig på ett litet sjukförsäkringsbedrägeri. Missa heller inte Jon Lovitz som ”the stoned guy” i ett avsnitt!

 

Man brukar säga att de första filmerna/säsongerna alltid är de bästa. Stämmer det här också? Nja, kanske inte den bästa säsongen. Fortfarande är allt lite trevande nytt, de där tunga klassiska avsnitten har ännu inte dykt upp. De som man kommer att minnas länge. Snarare bjuder säsong 1 på ett friskt tempo, där avsnitten mer och mer visar hur stilen kommer att utvecklas under det som komma skall. Att man i många avsnitt använder sig av den gamle tv-räven James Burrows som regissör kan knappast vara en tillfällighet.

Så här i efterhand är det löjligt lätt att förstå varför Vänner blev den succé den blev när den först dök upp. Målgruppen är glasklar. De sex karaktärerna är alla lätta att ta till sig, man kan snabbt hitta sin egen favorit. De ”inkräktar” inte på varandras område. De är sina egna figurer där var och en av dem tillåts ”råka ut” för något utanför den omedelbara sfären. Enda undantaget är såklart den redan från början laddade känslan mellan Ross och Rachel. Just här är den dock mer förväntansfull och lite charmig….än påklistrad och ansträngd, så därför köper man den ganska lätt. Tyvärr skulle ju även den här serien under senare säsonger hemfalla åt fantasilöshet när plötsligt kärlekskänslor börjar uppstå på andra håll inom gruppen. Men å andra sidan kanske det var väntat också? Personligen gillar JAG dock vännerna när de fungerar som knasiga och rådande bollplank åt varandra när utomstående möten påverkar i olika former.

Säsong 1 av Vänner ger en riktigt trevlig introduktion till serien och skapar ett flow av friskhet genom att inte överdriva storyarcen med Ross och Rachel samt att våga gå till lite fräckare ämnen då och då. Man vill helt enkelt se mer. Säsongens final går dock i kärlekens tecken då det plötsligt ser ut som Ross kommer att få som han vill…! Oj!
En bra start med andra ord!


Mot säsong 2!

friends

vem sa OK till DEN bilden?!

Into the Storm (2014)

Into_the_stormposterIbland behövs det mindre än man tror ändå.
Och framför allt, det är för jäkla bra när man får bli lite överraskad för en gångs skull och inte bara trött behöva konstatera att eventuella fördomar eller klyschor drar ned den aktuella rullen i det där träsket som är så berömt.

Här är det spiksoppa, visst. Med ett manus tunt som ett smörpapper, sure.
Men vad FASEN, det är också full fart direkt, inget mellantjafs, inga större släta transportsträckor. Inga påklistrade puttenuttsekvenser (även om tendenser finns under någon minut..men det raskas snabbt över tack och lov). Vi har en liten stad. Vi har TORNADOS på ingång. Vi har en vresig rektor på skolan, farsa till två tonårsgrabbar han inte har så bra relation med (gissa hur det är när det är dags för eftertexterna…?). Vi har de obligatoriska stormchasers i specialbyggd bil. Check, check, check!

Alla måste hjälpa alla när the shitstorm (!) drar igång. Tornados av modell Guds HELA NÄVE slår till, givetvis överdrivet megastyle..men filmiskt kanoners! Det är nåt speciellt ändå att se byggnader, bilar och det mesta (fast inga kor här!) demoleras till kaffeved. He-he.
Effekterna är apsnygga och faktiskt bara de värda ett par betygsstjärnor. Jag gör inte vågen för det ansträngda manuset direkt, men rullen ska ändå ha att den håller sig till det som är intressant för oss som tittar. Action och hopplösa situationer. Vi bjuds på hela mallen, men det funkar oväntat bra måste jag erkänna. Mitt fokus zonar aldrig ut och det känns ovisst ända in till slutet…ok..fast man vet ju SÅKLART hur det ska gå med allt och alla nyckelpersoner i manuset. Dessutom en sorts märklig kombo mellan POV och traditionell kamera. Och det slinker med smutt det också!

Into the storm

besvärligheter att vänta inom kort

Inga större berömdheter i rollistan, om vi inte ska räkna Richard Armitage (Thorin i Hobbit-filmerna) och Sarah Wayne Callies (första säsongerna i The Walking Dead) dit. Kanske ingen annan med starquality trodde på rullen? Detta blir som en sorts upphottad kusin till snygga Twister. DEN filmen hade kanske en fylligare story, men fasen om inte den här rullen tar igen DET minuset på sina effekter modell 2014!

Underhållning som jag inte hade väntat mig. Dessutom föredömligt kort speltid.
Man har helt enkelt satsat krutet på det viktigaste.
Bra där.

 

coming up: Vänner- bonanza!!

friendslogoJag är tillräckligt gammal…erfaren menar jag….för att ha varit en av de som satt bänkade runt dumburken 1994 när Vänner började sitt segertåg över världen.
Sitcomen som skulle komma att förändra en hel tv-värld vad gäller den nya generationens sätt att förhålla sig till lustigheter om livets vardag.
Kanske 90-talets största succé ihop med en viss Seinfeld i komedifacket?

Det var stort, hugat stort!
De sex vännerna blev storstjärnor, snygga som fotomodeller och rika som troll! Rappt och friskt. Tokroligt, sorgligt och romantiskt! Hela registret användes och alla möjliga storylines pressades in i Vänner-världen. Den höll i 10 år!
Vilket gör den till en av de största tv-serierna någonsin. 10 säsonger skojar man inte bort!

I år det 10 år sedan sista avsnittet sändes!
Precis innan 2014 håller på att rinna in i arkivböckerna lägger nu Netflix MYCKET PASSANDE ut samtliga säsonger för beskådan! För en annan, som inte reprissett ett enda avsnitt sedan just runt 2004, blir det en rackarns skön återbekantskap. Givetvis är tiden mogen nu att återvända till säsong 1 (aarrghh..vilka kläder, vilket mode, vilka frisyrer!) och sakta arbeta sig framåt genom åren!
Det här ser jag verkligen fram emot!

Håller serien stilen ännu? Kan den vara lika tidlös som t.ex. Seinfeld eller Frasier? Eller som sin moderna arvtagare How I met your mother? Jag tror kanske inte det om vi jämför med just HIMYM, men Vänner innehåller så pass mycket referensmaterial för de framtida komediserierna som skulle komma, att det kommer att bli en smutt högtidsstund när jag nu hälsar på kamraterna igen….!
Rapport om återtittandet lär följa vad det lider!

 

 

Friends_pic

som en fläkt från ett svunnet 90-tal!

 

 

TV-Landet: The Blacklist (2013) – säsong 1

The_Blacklist_logoVad är det egentligen som gör en tv-serie bra?
Well, det självklara svaret är förstås att den helst ska vara engagerande, ha en bra storyline och bjuda på diverse överraskningar. Alternativt ska den vara fartfylld, snabb och enkelt uppbyggd. Som att då varje avsnitt i sig blir en liten verklighetsflykt för stunden.

Väljer man den mer täta, dramatiska approachen gäller det att hitta en vinkel som gör att tittarna stannar kvar, vill ha mer. Vill ha svar på frågorna som ställs. Snackar vi sitcom är det kanske både lättare och svårare. Här behövs möjligen inte så många svar. Det gäller kanske mer att rada upp trivsamheter på löpande band.

Om gamla Vänner kanske satte ribban för dagens komedier, kan man då säga att 24 har gjort detsamma när det gäller actionserier med drama, dubbelspel och tvister? Kanske. Och once in a while är det nån smarting som knäcker ett nytt koncept INOM det gamla beprövade konceptet. DÄRMED över till dagens åskådningsobjekt.

Vill man vara lite krass kan man göra det enkelt för sig och skriva att utan James Spader som den här seriens mastermind och klarast lysande stjärna skulle den förmodligen aldrig ha fått den uppmärksamhet eller beröm den fått. Nu ÄR han dock seriens frontfigur och allt utgår från hans beteenden. Bara att gilla upplägget alltså. Eller inte.
Själv tillhör jag den första kategorin.

Raymond ”Red” Reddington (Spader), f.d. agent inom amerikanska staten.
Numera brottsling och ansedd som en av världens mest efterlysta skurkar. Döm då om FBI:s förvåning när Red en dag helt sonika knallar in hos FBI och är villig att ge sig. DESSUTOM kan han tänka sig att hjälpa FBI att gripa ett antal av de värsta brottslingarna som Red samlat på sin egen ”blacklist”. Enda kravet Red har är att han bara tänker prata med den nyutexaminerade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone). Ingen annan. Varför? Ja, inte utan att man undrar som tittare och givetvis ett skäl så gott som något att sitta kvar och titta. Reds inledande information visar sig stämma, och snart kan FBI lägga vantarna på diverse badass.

blacklist1 blacklist2

Men vad vill Red egentligen? Varför denna uppenbara ”lek” med Elizabeth?
Som vanligt finns inga svar att få bara sådär. Små smulor av mystiska ledtrådar som inbegriper Elizabeths privatliv, hennes vardag med äkta maken Tom (Ryan Eggold), Reds mystiska bakgrund, han tycks känna hennes pappa. Kollegorna på FBI är misstänksamma, men kan ju inte gärna förneka att Red tillhandahåller ett bra arrest-record för den grupp agenter som Elizabeth tillhör.

Styrkan med den här serien är förstås dess story arc som löper över hela säsongen. Även om varje avsnitt innehåller en skurk i nån form, är det spelet mellan Red, FBI och Elizabeth som är det intressanta. Uppenbart är att Red har en plan med allt han gör. Frågan är bara vad? Den som sitter med genom hela säsongens 22 avsnitt behöver inte besviken när det drar ihop sig. Skaparen och manusnissen Jon Bokenkamp vet hur sprida smulorna så att man hela tiden vill ha mer. Att det också rör sig om någon form av hemligt dubbelspel i statsmakten blir mer och mer uppenbart.
Förhållandet mellan Elizabeth och Red utvecklas hela tiden. Kanske kommer hon honom närmare än hon vill? Och vad döljer hennes make Tom?

blacklist5 blacklist7

Vi får en välspelad serie, med bra driv och tempo. Kan man svälja de flesta av Red´s utsvävningar och förmåga att alltid kunna trixa fram saker, vare sig det är värdefull info eller materiella ting, så har man inget att klaga på. Bäst i hela ensemblen är förstås James Spader som den ytterst jovialiske Red, Spader gör honom dock till en figur som på en sekund kan byta skepnad i både humör och sätt. Mycket bra agerande. Seriens framgång bygger på Spaders sätt att låta Red vara en världsvan snubbe, expert på att manipulera folk och dribbla med sanningar i de riktningar som passar honom bäst? Megan Boone känns gjuten som den lite naiva och ändå tuffa Elizabeth. Bra samspel mellan henne och Spader. Elizabeths kollega David (Diego Klattenhof) får också tillfälle att visa vad han går för. Lite kul är det också att varje avsnitts badass har ett nummer på Red´s lista. Vilken dignitet och ”farlighetsgrad” personen har alltså. Bäst i säsongen, förutom storyarcen som vässas mot slutet, är när hela FBI-gängets hemliga compound infiltreras av badass med tunga vapen! Sker mitt i säsongen….och har naturligtvis bäring på rätt mycket mer än det man ser utspelas för ögonen. Såja, det var ingen spoiler. Mer en teaser!

Har vi inga flaws med serien? Jo kanske i att vissa avsnitt känns lite mer ansträngda än andra, där ramstoryn med skurken som ska infångas, är ganska påklistrad då det verkliga fokuset ska ligga på Elizabeths ständiga kamp för att försöka komma tillrätta med sina frågor och funderingar. Lite ologik hittas förstås då och då. Vissa grejer tycks gå lite FÖR lätt, men så är det ju i serier. Det gäller att se mellan fingrarna när det behövs för att driva händelserna framåt. Och otroligt nog verkar manusfolket ha koll på sina lösa papper, för mot slutet av säsongen vävs rätt mycket av det man trodde var fragment…ihop till en sorts massa med mening och mål. Bra gjort där säger jag.

blacklist3 blacklist4

The Blacklist blir mot slutet riktigt fräsig när det skalas av mer och mer lager på Red´s fasad. Och Elizabeth får göra både en och två och tre upptäckter om livet hon trodde hon levde. Till och med FBI-gruppen svävar vid vissa tillfällen i fara!

Ja, det är en salig blandning av upplevelser som vävs in i denna första säsong. En säsong som blivit så framgångsrik att säsong två nu rullar för fullt (november 2014), och den bygger förstås på att man inte vet så mycket om den om man har tänkt sig att börja titta. Ett av seriens starkaste kort är just styrkan att droppa en anmärkningsvärd hint då och då.
Och så länge James Spader tycker det är kul att glida runt med ett självsäkert leende och föra diskussioner om märkliga ämnen, under det att han spelar Spelet, så inte mig emot.

Jag tror dock inte att seriens upplägg håller för mer än just två säsonger. Max 3. Och det är tveksamt. Till slut måste alla korten ut på bordet, och då kommer mystiken per automatik att försvinna. Den som just nu är en stor del av seriens charm och kraft.
Bra blandning av action och thrillermystik.

 

 

 

The-Blacklist-image-the-blacklist-36480973-1920-1080

 

Raze (2013)

Raze_posterStolpskotten fortsätter att ramla in på bloggen med jämna och fina mellanrum.
Som vanligt. Vill man vara lite snäll kan man ju hävda att de också behövs för att väga upp den här synnerligen märkliga upplevelsevärlden som kallas FILM.

Men ibland undrar man ändå vad man lägger sin tid på.
Det här är OSANNOLIKT uselt. Kanske till och med ännu sämre än grisiga Nurse härom veckan? Ja, jag bestämmer mig för att det är så. Är DETTA årets sämsta filmupplevelse? Nurse hade ändå en story (som ju slarvades bort megastyle!), men dagens idiotiska rulle…tja jag undrar som vanligt bara hur i H-E NÅGON KAN HA SAGT OK TILL DET HÄR!?
Quentin Tarantinos favoritstuntkvinna Zoë Bell har fått egen film att spela förstafiolen i. Tjoho. Not.

raze_pic

”shut up and fight!”

Ett gäng kvinnor instängda och fängslade i olika celler på weird ställe. Släpps bara ut för att slåss med varandra head to head i olika omgångar. Till sista blodsdroppen. Den som inte dör klarar sig till nästa match. Allt såklart för att underhålla mystiska åskådare. Etablissemanget leds av två dårar som spelar över å det grövsta. Och då hjälper det inte att skådisarna heter Doug Jones och Sherilyn Fenn (ja precis, hon!) Kvinnorna pucklar på varandra, blodet strittar åt alla håll, Bell försöker sig på att agera och lösa ”mysteriet” men borde såklart bara hålla käften och återgå till att göra stunts hos QT.
Noterbart också att Rachel Nichols och Rosario Dawson av någon märklig anledning ställer upp och tar lite spö i dessa tröttsamma och blodiga catfights.

Endast för den mest hormonstinne tonåringen, tänker jag.
OMÖJLIGT att någon annan skulle kunna underhållas av detta.
Kan jag få 87 minuter tillbaka av livet tack.
Detta var inte bra.

Filmspanarna: Konspirationsteorier!

filmspanarna-bredMånadens tema i Filmspanarna måste ju ändå vara rätt perfekt i sammanhanget med film!
Nästan så att det går hand i hand. Vilka möjligheter dagens visuella utveckling och teknik erbjuder i ämnet! Idag är ju gränsen mellan fantasi och verklighet i stort sett utsuddad om man pytsar in lite kraft och fantasi i arbetet med att framställa vad vi ser med våra egna ögon. Och då ligger det ju oerhört nära till hands att föreställa sig hur olika krafter på detta sätt kan ägna sig åt konspiration av allehanda slag. Att föra den stora massan bakom ljuset.
Vad som är sant och inte har vi möjligen egentligen inte sådär jättekoll på idag?
Och vill kanske inte veta?
Inte minst för spänningens skull.

Ta bara det här med månlandningen. moon4
ÅKTE vi verkligen till månen? Kanske är det bara en otroligt avancerad iscensatt hoax? Kanske man upptäckte att det var banne mig omöjligt att utföra det uppdrag som president Kennedy hade lovat i sitt tal början av 60-talet, att sätta en amerikan på månen innan 1970. Kanske man upptäckte på något hemligt krismöte att varken budget eller säkerhet skulle kunna hållas. Att skammen med ett fiasko skulle äventyra de amerikanska västvindarna i det pågående kalla kriget? Hur rädda situationen? Kanske använda det filmiska mediet? En snygg bluff? En avancerad tv-sändning som skulle visa mänsklighetens hittills största bedrift?
En stenhård komplott från myndigheternas sida, en scam av guds nåde, en gigantisk konspiration från den amerikanska staten?

Visst är det kul att tänka att det skulle kunna ha gått till just så?
Kom igen, visst har du någon gång under ditt liv matats med bilder från det historiska ögonblicket? Sett bilder i tidningar, läst om bedriften? Och visst skulle man kunna få för sig att, med dåtidens lite flimriga tv-teknik, det hela skulle kunna vara hopsnickrat i en studio någonstans långt ute i t.ex. Mojaveöknen? Naturligtvis finns en UPPSJÖ av teorier och spekulationer att läsa på nätet! Kanske är det vår tids största konspirationsteori?
Och TÄNK om dåtidens bluffmakare (?) hade haft tillgång till dagens teknik! Tänk om NASA ringt in James Cameron, pytsat upp miljoners och bett regissören tillverka den snyggaste sändning världen skådat? Inte en chans att vi skulle ha genomskådat det!
Så pass otäckt kan man ju leka med film som medium idag. Totalt kollra bort oss.

moon2 moon5

Nu får vi väl ändå hoppas att man faktiskt åkte till månen 1969.
Som varande rymdnörd och uppväxt på allt vad astronauter, Apolloprogram och NASA hette under 70-talet, VILL jag ju tro att det faktiskt hände…det som hände.
Fast man kan ju aldrig vara säker.

Capricon_posterAtt Hollywood förr eller senare skulle ge sig in och tassa på området var förstås bara naturligt. Potentialen är ju kanoners för en hugad filmproducent. Och visst poppade det väl upp lite olika galna alster i början 70-talet…men det skulle ändå dröja till 1977 innan en riktigt vass rulle om ämnet rymdbluff såg dagens ljus; Capricorn One!
Nu handlade den rullen om den första bemannade resan till Mars, och vad som hände när NASA plötsligt insåg att man inte hade finanserna för att skicka astronauter till den röda planeten med den säkerhet som krävdes. Lösningen FÖRSTÅS en snygg tv-bluff inför hela världen. Synd bara att bluffen går åt skogen i samma ögonblick som ödet griper in och på en sekund förvandlar NASA till värsta sortens badass!

GIVETVIS har Flmr ju spanat på den rullen vid ett tidigare tillfälle, den mumsiga recensionen läser du här!
Var rullen rentav en liten blinkning åt de pågående teorierna i ämnet konspirationer, mot världen, och det amerikanska folket i synnerhet?
Ja kanske, liksom en ordentlig känga till just staten då det under 70-talet rådde en otroligt stor misstro mot myndigheterna i USA. Inte minst i spåren efter Vietnamkriget. (som ju också har nämnts som en av anledningarna till att månlandningen var en bluff…alla pengar pumpades istället in i kriget i Sydostasien.)

På senare år, när tekniken erbjudit varje svenne och självutnämnd expert att sitta hemma på kammaren och studera fotografier från månfärderna, har det envist hävdats att otaliga bilder innehåller konstiga vinklar, märkliga skuggor, att ljuset från solen OMÖJLIGEN kan komma från hållet si eller så. Och varför syns inte ditten eller datten!? NASA, som den gamla trogna myndighet man nu är, har förstås försökt komma med bra förklaringar till det mesta av anklagelserna. Men det är inte lätt att avfärda snaskiga rykten och galna teorier när de väl kommit svängning. Dessutom tror jag personligen att en del smarta PR-snubbar på NASA bara sitter och flinar lite förnöjt åt ryktena som inte tycks dö ut. Trots att det gått 45 år sedan första besöket på mångubben skedde.
All uppmärksamhet är ju ändå bra reklam, eller hur?

moon1

”blir det bra så här mr Kubrick…?”

Den kanske skönaste kopplingen ändå mellan just månlandningen och film…OCH bäringen på ett filmgeni…har jag sparat till sist och kommer i modern tid, runt 2002, då det sägs att i början på 1968 kontaktade NASA i hemlighet självaste Stanley Kubrick som precis var klar med inspelningen av sin 2001 – A Space Odyssey och nu ville man att Kubrick skulle ”regissera” sändningar för både Apollo 11, 12 och 13. Kubrick sågs som den rätta personen, via sina scener från månen i just 2001, att fixa ett trovärdigt utseende på tv-sändningarna. Galna historier talar dessutom om att CIA var inblandade på ett hörn och hotade både Kubrick och hans assistenter i olika former!
Naturligtvis finns inga bevis för denna påstådda filmbluff, men visst låter det som ett rätt häftigt scenario! Cameron-spåret kanske inte var så tokigt ändå…?

Film och konspirationer!
Visst hör de ihop!


 

Skynda nu att läsa vad övriga i Spanargänget har att berätta!

 

moon3

MÅSTE vara sant!

Odd Thomas (2013)

odd thomas_posterMycket märklig film detta.
Börjar som en sunkig tv-rulle, sjunker ännu längre ned i träsket med ologiska klipp och hopp i handlingen…för att plötsligt ta sig i kragen och bli lite småspännande!
Som sagt, konstig tittarkänsla som pendlar hysteriskt mellan skit och försiktigt underhållande i vissa lägen.

Jag var aldrig nån Dean R. Koontz-kille. Visst, jag läste några böcker när det begav sig…men annars höll jag mig till Stephen King. Överlag är det ju lite samma träsk om tittar på gubbarnas genre.
Här är det film på en av Koontz romaner, handlar om just Odd Thomas (han heter så!) som kan ”se döda”! Jepp. Döda som inte riktigt vill kila vidare av någon anledning, men till skillnad mot ungjäkeln i Sjätte Sinnet som mest bara mumlade om han ”kunde se” döingar..gör faktiskt Odd (Anton Yelchin) något åt saken. En sorts hjälpreda för att lösa problemen. Och detta med den lilla ökenstadens polischefs (Willem Dafoe) goda minne! Han liksom bara köper att Odd har lite speciella trix för sig! Visst serru. Liksom Odd´s söta flickvän på glassbaren (!), Stormy (Addison Timlin). Nu är det inte bara de döda Odd ser, dessvärre får han också ibland syn på några demonliknande varelser…som alltid tycks dra sig mot människor och platser där något alldeles speciellt otäckt kommer att hända. Precis som nu. Plötsligt är de överallt i staden. Odd känner sig tvingad att luska vidare i varför de räliga demonerna är så aktiva just nu. För givetvis är nåt i görningen.

odd_pic

otrevlig filur till höger..dock endast för Odd´s ögon

Jahapp, ansvarig idag är Stephen Sommers, Mumien-mannen, som inte tycks ha rosat marknaden så jättemycket sedan dess. Och det börjar rätt illa här. Ett galet snabbt tempo, kanske FÖR snabbt, märkliga klippningar och hopp. Visst flow i storyn som inte stämmer så jättebra. Övertydlig humor, lite för många oneliners för att det ska kännas naturligt. Rykten säger att man fick lägga ned produktionen en tid då det fattades finansiering. Kanske lider rullen av det? På Sommers lilla pluskonto ska dock föras på att han varvar konstigheterna med rätt snygga effekter och bildövergångar. Alltid nåt ju.
Så, precis när man gör sig beredd att slipa saxen, händer nåt. Historien går in i ett annat läge, antar en annan form…och plötsligt blir det mer thriller/deckare! Och det är till det bättre gott folk.
Trodde man ju aldrig. På slutet till och med lite småspännande. Hoppsan.

Svag och rörigt snurrig början som tar sig vad det lider, och speciellt slutklämmen är nästan lite snyggt finurlig (!) men ytligheten och det ansträngda manuset kan ändå inte ge mer än ett godkänt för stunden i betyg.