Etikettarkiv: 2000-talet

Jul 19 2014

Spring Breakers (2012)

Bland dom superdupermegasist på den här bollen, jag vet. Den har liksom bara legat och glott där, aldrig tagit sig upp i högen.
Men nu så. Drämmer in den i spelaren.
Pang.

Och Bom.
Vad fan såg jag nyss? Jag svär, det har gått en tid innan de här orden plitas ned. Det gick liksom inte att bara sätta sig ned och skriva precis efter rullen. Jag blir inte klok på den. Mina känslor rusar fram och tillbaka.
Ena sekund muttrar jag något ohörbart om dynga, waste of time och en enda kakafoni av grälla färger, märkliga klippningar och fan vet allt. I nästa mumlar jag kanske lite mer hörbart om fascinerande bildspråk, pastellfärger som magisk kontrast till mörkret i rullens story. Eller vaddå story!??!

Finns det nån story överhuvudtaget!? Känslan av en sorts artsy-fartsy-konstnärlig experimentrulle lägrar tungt här…och jag har ju så satans svårt för sånt. Vad fan vill regissören Harmony Korine säga med det här!? Hell, jag visste inte ens vem Korine var! Trodde det var en tjej först! (regel: döm inte personen efter namnet!) Akward!

Jag vet fortfarande inte vad han vill med den här rullen. Om han ens vill nåt. Kanske bara slösar bort x antal mille på snygga bilder på partande brats under Spring Break-ledigheten. Eller, det finns ju nåt småintressant i den stundtals dokumentära stilen, sättet att visualisera (rånscenen i början är briljant…med kameran kvar i bilen!!)

Ok, ett gäng skolbrudar (Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine) vill åka ned från vardagen i Anytown till Florida och parta på lovet. Har inga pengar. Problemet löses med lite omoral och vips är det party on. Och snart ett besök i de mörkare hörnen av ytans tillvaro. Fyra tjejer på flykt från en till synes tradig vardag. Ska jag känna med dem? Det gör jag inte kan jag säga. Vill helst bara be dem skärpa till sig och fara åt helvete. De ger mig ingenting, eller vänta…jag blir ju förbannad. Så lite ger de väl tillbaka då kanske ändå.

Korine blandar och ger. Ibland får jag hemska vibbar av det där gamla programmet på MTV i kanalens barndom…där spåniga brudar och snubbar stod i pooler och dansade…kommer ni (lite äldre) ihåg? Precis så känns det här. Jag bara fnyser åt det. Liksom åt det mesta som rullar fram längs speltiden. Jag fnyser INTE åt James Franco som plötsligt dyker upp med stålgarnityr på tänderna som värsta Jaws och tatueringar. Shit, Franco ÄGER ju plötsligt hela rullen. Utflippad, knasbollefasoner och glad i humöret!
Va, sitter jag här och blir lite fokuserad på rullen helt plötsligt!?

det enda som känns normalt här är molnen.

Sen rullar det på. Upprepningar av repliker, samma scener från olika vinklar. Märkliga voiceovers av brudarna. Borde jag fatta vad det handlar om? Borde jag förstå varför regissören verkar besatt av att visa upp kvinnobröst, brunstiga jocks, minimala bikinis, dildoformade isglassar som det sugs ivrigt på…?
Jag gört icke kan jag säga.
Och det största skämtet av  alla är att på fodralet står det drama/komedi! Komedi!!!???
Det här!?

Spring Breakers är inte ett dugg bra. Fast den är ju inte usel heller, då jag tycks fastna för färgerna, finalen på rullen som känns..poetisk? Stämningen som liksom kryper på. I vissa lägen känns det som galet mycket waste of time att glo på det här speedade Miami Vice-avkoket. I andra lägen som att man är med om nåt märkligt som sätter ett sorts avtryck i konsten att berätta ett manus medelst visualisering på ett helt nytt sätt. Rullen satte sig i skallen. Då kan det inte bli annat än ett bra betyg. Trots att jag inte gillar filmen!
Hur jäkla flippat är inte DET då!?

Jul 18 2014

Tokarev (2014)

Jahapp, sommarens ”Cageare” alltså.
Vad kan den bjuda på då? Jo, ytterligare en sliten fader med mörkt förflutet och ytterligare en älskad dotter som blir kidnappad…varvid farsgubben får anledning att bli skogstokig av hämndkänslor. Och då hjälper det föga att kriminalaren Danny Glover (HERREGUD vad gammal han har blivit!!!!) manar till lugn.

Paul Maguire (Cage) har ett tungt förflutet inom den irländska maffian. Nu har han lämnat crimelivet bakom sig och framlever sina dagar som hederlig (?) affärsman med ung ny fru och tonårsdotter. Men säg den ro som varar…dottern kidnappas och vem i h-e kan vilja Maguire något illa? HA! Halva stan om man ska tro ryktet som vår man Cage har i dagens rulle. Nåväl, inte sitter han på arslet och väntar. Här krävs lite eget undercoverjobb och vilka är väl bättre att ha till hjälp än gamla kumpaner från the good old days…

Misstankar mot gamla ärkefienden, den ryska maffian, frodas och snart utbryter ett sorts minikrig på alla fronter. Men som vanligt ska man akta sig för vilka stenar som vänds på…och ännu mer som vanligt är att man inte flyr från gamla synder bara sådär.
Ungefär som det alltid är alltså.

Det jag var mest nyfiken på inför dagens rulle var vilken frippa Cage skulle behaga oss med. Några minuter in i rullen får jag för mig att han faktiskt ser ganska normal ut  för en gångs skull…men ack vad jag bedrog mig. Ett par bildvinklar senare konstaterar jag att i Nic idag sportar en sorts gammal Dracula-frilla a la Bela Lugosi från 30-talet. Fun!

Hur är rullen då? Tja, faktiskt inte alls lika usel som de (numera) obligatoriska lågvattenmärkena kvantitetsmannen Cage hostar ur sig. Kanske finns det till och med ytterligare lite hopp på hans front efter denna? NATURLIGTVIS gjord enligt standardmallen för en film som inte kommer att fånga de stora strålkastarljusen och får finna sig i att levereras direkt till en dvd-hylla.

Men ok, det är som en sorts sämre variant på Neeson´s Taken kanske (kolla likheterna på postern ovan). Kanske får jag också under en nanosekund en sorts vibb från….Prisoners. Jaja, dra inte för stora växlar på det nu, en nanosekund sa jag ju!
Men det finns nåt där i Cages förtvivlan, den märkliga kidnappningshistorien och det intensiva filmvåldet som regissören Paco Cabezas släpper loss med jämna mellanrum. Rätt snyggt filmat i de sekvenserna också.

ex-brottsling på finmiddag med frugan

Nicolas Cage är och förblir en märklig skådis. Svårt att tycka om hans filmval och ständiga harvande i det lugubra träsket mellan A- och B-ligan. Men också svårt att tycka illa om honom. Han har en patenterad stil som jag tilltalas av och gör det svårt att stryka honom ur min bok. Danny Glover ansågs väl behöva nåt att göra på ålderns höst och får ett par väsande repliker här, Peter Stormare dyker upp i en rullstol och väser lite han också. Den som kämpar tappert för att få till stånd några slags äkta känslor är Rachel Nichols (dock icke väsande) som den stackars nya mrs Maguire, vilken inte riktigt har koll på sin makes förflutna. Tyvärr förpassas Nichols till manusets bakgrund och lyckas aldrig ta sig därifrån.

Tokarev är i slutänden en standardiserad produkt, låt vara med en ganska raffinerad twist i finalen. Kanske lite för lång för att mitt fokus ska hållas oavbrutet hela tiden. Men ändå klart godkänd i genren. Ok, inget du sitter och minns i november. Jo kanske att vår man Cage inte behöver skämmas ögonen ur sig…som brukligt annars är numera.
Bara en sån sak.

Jul 16 2014

A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.

 

Jun 29 2014

Sommarklubben: Hotet inifrån (2006)

Javisst, det är kanske nåt halvlökigt över den här thrillern i Secret Service-miljö…men det har ändå tillräckligt mycket underhållningsvärde för att kvala in i årets klubb.

Vi får en ganska smärt och slimmad Michael Douglas som ärrad agent och livvakt i presidentens stab. Vi får också en proper och kostymerad Kiefer Sutherland, lika butter som Jack Bauer, men mer av paragrafryttare här. Vi får dessvärre också en likblek och usel Kim Basinger som presidentfru. Jisses vad dålig skådis hon är alltså! Hur har hon kunnat hålla sig kvar så länge i Hollywood!?

Nåväl, storyn då? Den gamla vanliga; någon vill plocka presidenten, frågan är vem eller vilka? Hotet verkar plötsligt komma från insidan av Vita Huset. Alla måste kollas upp och banne mig om inte vår man Douglas blir misstänkt. Bauer…flåt…Sutherland blir som värsta spårhunden på Douglas. Om han är skyldig? Vad tror du? Men vad är det då för hemlighet Dougie-boy tycks dölja…?

Hotet inifrån är regisserad av en gammal tv-skådis (Clark Johnson) och på pluskontot ska föras att Johnson håller det kort, kör gärna med snabba klipp och tar rejäla kliv framåt hela tiden i handlingen. Logiken brister såklart lite och fattigmansstämpeln lyser igenom ibland.
Rappt berättad och med stundtals trivsamt, om än förutsägbart, flow gör den sig ändå rätt bra som sommarunderhållning. Även vid en återtitt.
Bristfällig bevakning i sommarnatten.

 

Jun 27 2014

Tropa de Elite 2 (2010)

Slaget om favelorna fortsätter.
Lika skoningslöst och lika hårt som  förut.

Dock med den skillnaden att plötsligt kommer inte de största hoten från knarkbaronerna i favelorna, utan från betydligt ljusskyggare figurer högt uppe i Rio´s maktsystem.
Något som vår bekanting överste (numera) Nascimento (Wagner Moura) kommer att få erfara. Det har gått ett par år sedan förra filmen och Nascimento basar över sina svartklädda ”dödspatruller” med det tvivelaktiga uppdraget att rensa upp i Rios slum. En incident på ett högriskfängelse dit elittrupperna kallats för att slå ned ett fånguppror går överstyr med våldsamma följder och Nascimento blir utsedd till syndabock och omplacerad från aktiv tjänst. Plötsligt är han chef för avlyssningsavdelningen i Riopolisens underrättelsetjänst. Samtidigt är det en luttrad och härjad Nascimento som börjar se hur myndigheterna utnyttjar korruptionen för egen vinning. Hans protegé Matias (André Ramiro), nu en garvad soldat hos de svartklädda, klarar sig heller inte undan kvasten när syndabockar ska utses.

José Padilha fortsätter i samma stil som förra filmen. Samma snabba tempo, samma visuella klipp och växlingar. Fokus nu mer mot maktens korridorer där alltmer av skumraskspelet pågår. Det är valår i Rio och nästan vad som helst känns tillåtet i kampen om röster. Knarkbaronerna är fortfarande ett problem i ögonen på de styrande, men nu finns också ett nytt hot i form av redan korrumperade poliser som plötsligt ser chansen att löpa hela linan ut och ta kontroll över hela favelor vad gäller näringsliv, handel, droger.

Trots att den här rullen möjligen känns lite mer polerad och inte liiika ruffigt gjord som sin föregångare, lyckas Padilha faktiskt att göra handlingen minst lika spännande. Och oviss.
Även om Nascimento har blivit kostymnisse börjar han rota i den förestående korruptionen inför det förestående valet, och blir naturligtvis en säkerhetsrisk för alla de ljusskygga inblandade. Wagner Moura känns faktiskt lite vassare som karaktär i den här uppföljaren. Som om hans sätt och intensiva dialoger verkligen satt sig. En karismatisk figur! Nu dessutom lite mer fokus på hans frånskilda familj och hans försök att återknyta kontakten med sin son som vuxit upp till tonåring.

kampen går vidare i skjorta och kostym!

Padilha varvar snabba dialoger med styckvisa maffiga actionsekvenser som gör skäl för namnet. Fortfarande utövas ett synnerligen rått våld när favelorna besöks och skurksen ska rensas bort.
Det läskiga är att också de korrumperade poliserna använder sig av samma brutala metoder för att dölja sina spår när det behövs.

Tropa de Elite 2 kör helt enkelt bara på i samma adrenalinspår som sin föregångare. Fokus mer på skurkarna i kostym i maktens korridorer, men fortfarande lika obehagligt realistisk och visuellt utmanande stil på filmen.
Att skilja fiende från vänner känns här om än mer besvärligare!
Mycket bra uppföljare!

Jun 26 2014

Tropa de Elite (2007)

Vad annat passar väl bättre i juni 2014, mitt under pågående fotbolls-VM, än att göra ett besök i Brasilien även i filmvärlden!?

Närmare bestämt i Rio där vi snabbt får bekanta oss med den intensiva, otrygga och impulsiva värld som råder i alla stadens favelor. Året är 1997 och påven himself ska komma på besök, och dessutom övernatta i närheten av en av alla dessa ökända, trånga bostadsområden som plågas hårt av kriminalitet och droger. Myndigheterna bestämmer att Rios speciella militärpolis, BOPE, de hårdaste av de hårda, ska gå in och säkra upp  den aktuella favelan, rensa ur de värsta brottslingarna och göra området så säkert det bara går.

Känns ju som en ganska hopplös uppgift.

Elittruppen i dagens film leds av den tuffe kapten Nascimento (Wagner Moura), som liksom sina övriga kamrater i kåren inte direkt lägger fingrarna i kors när det gäller att hantera buset i Rio. Här snackar vi inte om att arrestera och bura in medelst rättegång. Trupperna tycks istället skjuta skurksen rakt av på plats och eliminerar hot med eget våld i största allmänhet. Vill man se det lite obehagligt kan man säga att det handlar om utrensning i ordets bemärkelse.

Regissören José Padilha (RoboCop) har gjort en grym film, helt klart. Men också en film med otroligt mycket känslor och närvaro. Realismen känns på topp och jag föreställer mig att det är precis såhär i de mest utsatta områdena i vykortsstaden Rio. Och i andra delar av Brasilien också för den delen.

Stentuffe Nascimento ska dessutom till att bli pappa och planerar att sluta på fältet för att istället träna rekryter till den sektliknande polisstyrkan. Men vem ska ta hans plats? Kandidater finns kanske bland de många förhoppningsfulla som ständigt drömmer om en plats i den stentuffa elitstyrkan? Barndomsvännerna Neto och Matias söker sig till den utsatta positionen att verka som polis i denna jättelika stad. Neto (Cairo Junqueira) är vildhjärnan som hellre agerar än tänker före, Matias (André Ramiro) är den lugne, analyserande. Deras vägar kommer snart att korsas med kapten Nascimento´s i dagens story, som sakta arbetar sig upp till en annalkande ofrånkomlig uppgörelse i den utsatta favelan. Nascimentos jakt på den lokale knarkkungen i området gör dessutom ohälsosamma saker med både moral, humör, kontakten med familjen och eftertänksamheten.

ruffel i Rio!!

Jag gillar att Padilha sätter gasen i botten från början. Klippningen är galet intensiv i vissa lägen, varvas med hetsig musik.
Känslan att vara närvarande i området med de svartklädda specialsoldaterna är påtaglig. Jag kan absolut inte säga att jag njuter av sällskapet, men filmens stil suger in mig i känslorna. Jag ser hopplösheten i bostadsområdet, de unga som inte ser någon annan utväg än att ta till kriminalitet för att överleva. Polisens Matias fruktlösa argument för att få omgivningen att förstå att kampen mot misär och brottslighet måste gå via sunt förnuft och viljan att studera, gå i skolan, lära sig ett yrke och satsa på ett normalt jobb. Men hur når man fram till andra, när till och med ”vanliga” studenter i medelklassen anser att polisen i Rio, i Brasilien, bara finns till för att terrorisera befolkningen? Padilha ställer många frågor under den här filmen, frågor om ett samhälle där poliskorruption och mutor är en del av vardagen. Vilka kan man lita på? Att vara snut i Rio måste vara världens mest otacksamma yrke. Speciellt om du dessutom är en ärlig polis!

Manuset låter också sina poliser mer än en gång upplysa om att enda sättet att få väck knarkbaronerna i de olika favelorna är att sätta hårt mot hårt. Inga andra utvägar. Inget utrymme för langare och de som skor sig på den fattiga befolkningen att slippa undan på något annat sätt än med total utrotning. Ganska obehagligt när man ser det så här svart på vitt, eller hur? Och ännu mer då man också får veta att invånarna känner sig mer trygga med de lokala brottslingarna som vakar över området än med myndigheterna.

Tropa de Elite är en både verklighetsnära och obehaglig rulle samtidigt som det är en stenhård smällkaramell rent visuellt. Närvaron är total och det känns nästan som man hänger med ett dokumentärgäng i de trånga gränderna stundtals. Det blir en klump i magen efteråt, samtidigt som man inte kan låta bli att tjusas av regissörens känsla för stil och engagemang.
Våldsamt, tankeväckande och engagerande. En mycket bra film. Trots sitt dystra innehåll.

Jun 25 2014

TV-Landet: The Fall (2013)

Britterna kan det här med tv-serier.
Vare sig det handlar om komedi,  dramer, eller täta kriminalare.
Men det visste ni ju redan.

Här då en rejält ruggig historia, som satsar sina bucks på det psykologiska planet.
I Belfast härjar nåt som ser ut som en seriemördare, en stalker.
En dåre som gillar att spana på sina offer, kartlägga dem, bryta sig in hos dem, plåga dem och (som vanligt) sno grejer, trofeér när hans vidriga deed is done.
Offren är kvinnor såklart och obehagligheten är stor även hos mig som tittar då brittfolket verkligen kan konsten att skapa murrigheter och otrevlig stämning.

Det udda med serien är att vi på förhand får bli ”tjenis” med dagens förövare, den till synes timide Paul (Jamie Dornan)…som dessutom har både fru och barn!
Och jobbar som relationshanterare. Jo man tackar!
Bisarrt galet och såklart ett perfekt upplägg! Den känslostörde Paul kan konsten att visa upp en fasad hemma, men bakom masken döljer sig ett monster som uppenbarligen behöver få utlopp för sina mörka tankar.
Polisen famlar i blindo och tar över rutinerade snuten Stella Gibson (Gillian Anderson ) från England. Stella har som alla specialpoliser på film ett annat sätt att se på fallen, och detta ska nu utnyttjas till max.
Att sedan Stella själv verkar bära på mörka demoner och en konstig form av känslokallhet får man liksom på köpet.
Och är naturligtvis något som dessutom förhöjer underhållningsvärdet på den här serien!

2

Stöpt i den nya (?) moderna formen om kortare säsonger, den här består av 5 avsnitt, hinner man mer än väl dras in i Belfasts ruffiga stadsvyer, den slitna polismiljön, Stellas märkliga personlighet….och naturligtvis Pauls förehavanden.
En gärningsman som inte kan hålla sina drifter borta, men märker att han får svårare och svårare att undgå att dra till sig uppmärksamhet.
Speciellt när esset Stella börjar lägga ihop de små smulor av mönster hon ändå tycker sig skönja.

Som vanligt i brittiska produktioner är stämningen, miljön och dialogen det vassaste och det viktigaste.
Här misslyckas man inte på någon punkt. De små avstickare från huvudstoryn som görs, med vissa subploter, funkar fint och stör inte handlingen alls. Tvärtom funderar man på om de möjligen kan ha direkt bäring på det som Stella är i stan för att göra. Det mest fascinerande med dagens serie är annars att lika stor vikt läggs vid Paul som vid Stella. Den ständigt-på-tå planerande gärningsmannen som i Dornans gestalt till och med växer fram till en levande karaktär vars känslor man vill förstå. Varför han gör det han gör? Och hur han tänker inför sin familj, sin fru? När ska bubblan spricka? Kommer den överhuvudtaget att göra det?

Gillian Anderson har jag alltid gillat rätt bra sedan hennes surmulna agent Scully i Arkiv X. En sorts trulig charm då, som här är förfinad till en sorts sval elegans. Dock inte mindre attraktiv. Anderson har en gåtfull distans, både till sin figur Stella, och till sina kollegor hos polisen i Belfast. Att hon dessutom har ett annorlunda sätt att jobba än kulturen i Nordirland bjuder, ställer förstås till det extra.

Seriens skapare Alan Cubitt träffar precis rätt med sin balanserade dos av drama, thriller och gammal hederlig brittisk polisjakt.
I vissa lägen känns inte ens själva polisjobbet och det faktiska arbetet som det viktiga, istället blir psykologin runt de båda huvudantagonisterna Stella och Paul det mest rafflande. Är de lika? Tänker de på samma sätt? Drivs de av samma drifter, men på olika spelplaner. Är de båda outsiders som har mer gemensamt än de tror?

Serien/säsongen är föredömligt uppdelad på ”bara” 5 avsnitt. Det tar ingen tid att komma in i stämningen. Känslan sätter sig direkt och manuset har en snyggförmåga att hoppa mellan de två karaktärerna på ett både oväntat och bisarrt underhållande sätt. Dornan spelar dåren Paul oerhört bra och lyckas till och med skapa viss medkänsla för sin plågade natur. (Jag vet, det låter ju helt galet!) Anderson fixar sin Stella som hand i handsken, och kanske tänker du nu att hur kan en USA-skådis som Anderson aka Agent Scully verkligen passa in i det brittiska mönstret vad gäller dramatik, dialoger och kriminalare…? Jo men det beror ju såklart på att Anderson växt upp i England från 2 års ålder till 11..och att hon sedan i vuxen ålder valt att flytta tillbaka till det gamla imperiet. Därav får man anta att hon är väl bevandrad i det brittiska lynnet och den klanderfria dialekten.
Överlag är kanske Anderson en lite underskattad skådis? Här är hon ganska långt från Scullys mer varma och godhjärtade sätt. Och hon fixar det mycket snyggt.

Bjuder The Fall på en totallösning upplevelsemässigt?
Tja, du sitter troligen inte i soffan och gör vågen av upphetsning när du kikar på det här. Mer kanske en sorts obehaglig nyfikenhet som infinner sig. Och en märklig fascination för människans mer mörka sidor….
Vare sig de är på rätt sida om lagen eller inte. Det är klart, visst känner du igen sättet att göra en seriös krimmare här. På så sätt slår den inte upp några nya dörrar. Men det blir också stabilt och tryggt.

Det pratas förstås om en säsong två, då vansinnet och det mörka psyket ska utforskas ännu mer.
Den här säsongen gör sitt bästa för att krama det mesta ur brittisk spänning, drama och lågmälda toner på den nyansrika gråskalan som alltid tycks finnas hos ö-folket.
Rekommenderas!

Jun 23 2014

Flypaper (2011)

I ett sorts märkligt sammanträffande konstaterar jag att samma vecka jag såg den här rullen ”från den där högen därhemma som aldrig tycks krympa”, vevades den på en av tv-kanalerna! Så kan det gå!

Blev den bättre för det då?
Inte direkt.
Patrick Dempsey tar hand om leaden som en minst sagt stissig bankbesökare en helt vanlig dag. Synd bara att han valde just den dag då TVÅ bankrån mot samma bank inträffar! Upplagt för trassel, kaos och allehanda lurigheter då det NATURLIGTVIS visar sig att det pågår mer rävspel än man först ser. Dempsey blir nån slags fattigmansvariant av ”The Batch” i sin paradroll som Sherlock, och löser gåtor på löpande band till bankpersonalens stora förvåning. Och skurkligorna är inte de smartaste i stan om man säger så. Här sticker Tim Blake Nelson speciellt ut som riktigt skön men lite korkad lantis på rånarstråt. Den tjommen har jag alltid gillat sedan pärlan ”Oh Brother, Where Art Thou”!

Övriga skådisar som flämtar runt är bla rätt pålitlige, och för en gångs skull i en lättsammare roll, Pruitt Taylor Vince, en desperat Mekhi Phifer och slutligen rutinerade Ashley Judd som bankkassörska och Dempseys lilla flirt.
Aningens ansträngd, men då och då ganska smårolig, humor. Lite klantskallar, lite gåtfullhet och lite vanlig småvåldsam underhållningsaction.
Inte bra. Inte jättedåligt. Nånstans känns det som om regissören, en Rob Minkoff, väääldigt gärna ville göra filmen i närheten av Tarantinos gata.
Funkar sådär. Dempsey sköter sig helt ok dock, svårt ända att tycka illa om honom.

Flypaper lullar på, med några små överraskningar (och tillhörande ologiska luckor).
Men annat var ju såklart inte att vänta.
Ok till kvällsmackan, sedan glömt.

Jun 17 2014

Sommarklubben: Black Hawk Down (2001)

Mer Ridley Scott.
Kanske var han i ett flow här, i början av 2000-talet?
Här dramatisk verklig händelse som ligger till grund för 144 minuters tätt drama och spänning.
Faktiskt.

I oktober 1993 var den amerikanska närvaron i det kaotiska Somalia tung. Nu skulle ett par elitförband ”bara” plocka in ett eftersökta somaliska klanledare inne i Mogadishu.
Bad call då plötsligt jänkaroperationen, som dessutom inbegrep ett antal soldater nedsläppta inne i huvudstaden, urartar när två Black Hawk-helikoptrar skjuts ned över staden.

De strandsatta soldaterna inne i staden får nu kämpa sig fram genom kvarter och gator befolkade av hundratals stridslystna somaliska stridisar.

En film man naturligtvis kan ha många moraliska åsikter om, men Scott väljer inte direkt sida.
Officiellt i alla fall. Han satsar krutet (!) på snygga actionbilder, tät spänning och intensiva gatustrider. Otroligt välgjord rulle (ljuset och fotot!) som trots sin eventuellt diskutabla sensmoral ändå skapar ett sorts svettigt häng med de utsatta soldaterna.
Bra skådisinsatser av bla Eric Bana, Josh Hartnett, William Fichtner, Ewan McGregor och underbare Tom Sizemore!

Black Hawk Down är välgjord och frossar (i mina ögon) inte i våldsamheter, även om sådana förekommer. Mer dramatiskt om ett dygn som satte militärbossarnas nerver i dallring. Vissa synpunkter på filmens realistiska återgivning drällde såklart in, men man får ta det för vad det är. I grunden en Hollywood-produkt. En mycket bra sådan!
Felbeslut i sommarnatten!

 

 

 

 

Jun 16 2014

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

Jun 11 2014

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.

 

Jun 10 2014

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Tja, nånstans känner jag ju att de nog får ta och bestämma sig lite i Hollywood. Hur de vill ha det med sin Jack Ryan.

Ganska styvmoderligt behandlad ända sedan Harrison Ford hade gjort sitt i rollen under 90-talet. Alec B var kanske den första, men visst var det ändå Ford som cementerade figuren lite..? ”Rebooten” (eller vad det nu var) 2002 med Ben Affleck i The sum of all fears tyckte JAG var en helt okej skapelse…men den eventuella franchisen dog uppenbarligen lika snabbt som tanken på en modern Ryan föddes. Då.

Nu är det andra bullar igen. På mindre än 15 minuter får man hela bakgrunden till Ryans anställning hos CIA. Här är det en ung, valpig, Ryan i Chris Pine´s gestalt som från London ser bitar av New York demoleras under 9/11. Han tar snabbt värvning i marinkåren, skeppas till Afghanistan och lyckas bli sårad (but of course). Snabb i tanke och handling är han redan uppmärksammad av det gamla goa CIA och via mentorn/rekryteraren och dagens gammelräv, Tom Harper (Kevin Costner) jobbar han snart åt Byrån med att snoka efter finansbrott på Wall Street som eventuellt kan leda till terrorhot mot landet.

Snabbt hopp i tiden och i dagens Ryssland förbereder skurkiga krafter både en ekonomisk och fysisk terrorattack mot USA. Ingen tycks se det, utom snokande Ryan som anar ugglor i mossen mot den lugubre affärsmannen Cherevin i Moskva. Bara att på order från Harper laga sig dit och skaffa bevis för misstankarna. Nu är ju Ryan ingen James Bond direkt, och får istället lita på snabb käft och tankeförmåga. Viss fysisk dramatik tycks ändå inte gå att undvika, tur då att räven Costner finns på plats med ett team för att vara backup åt finansanalytikern-gone-secret-agent Ryan. Mindre kul att sambon hemma i New York Keira Knightley (ja just HON av alla!) tror att allt fuffens som Ryan håller på med betyder att han vänstrar! (Åh vilken klyscha!). Snart kommer hon dock naturligtvis att få skåda sanningen IRL!

Jaha, hur är nu Pine som Jack Ryan då? Tja, varken superbra eller speciellt dålig skulle jag vilja hävda. Det är liksom ganska svårt att misslyckas med en roll som ändå inte kräver att du ska vara värsta Bond-snubben. Ryan ÄR ju lite osäker, lite klumpig som agent…men givetvis med en supersmart tänkande hjärna som kommer att få jobba för filmgaget. Pine gör sig ganska bra mot gamlingen Costner..som i sin tur dessutom känns helt rätt i sin roll som ljusskygg mentor åt den unge lärlingen.

Jovialiske Kenneth Branagh dubblerar idag som både badass-ryss och filmens regissör. Som Cheverin en typisk klyscha på alla skumma ryssar som någonsin förekommit på film…typ. Komplett med klatschig rysk brytning på engelskan. Branagh har dessutom studerat tillräckligt många moderna high-tech-thrillers för att misslyckas här. Okej, synd att säga att filmen bjuder på något som helst nytt under solen…men å andra sidan finns en viss skönhet och styrka i stabil inmallad underhållning också. Kan ju inte påstå att jag har tråkigt i Ryans sällskap i Moskva direkt.

liten kvällsprommis i Moskva. hundens täckmantel oklar.

Det som väl är en ganska puttrig historia överlag snäppar upp sig mot finalen då storyn tar ett lite extra hopp framåt, och tankarna går till den rätt fräsiga Clooney-rullen The Peacemaker från -97.

Trots att det ganska lätt går att irritera sig på Kneightley sköter hon sig rätt ok här. Hålls tillbaka lagom mycket för att man inte ska flippra ut mot henne för mycket. Pine är Pine och gör vad han kan med sin gubbe. Branagh spelar över, fast med stil, och Costner har den coolaste rollen av dom alla. Liten bonus för oss gamla Svedala-bor finns också då plötsligt Peter Andersson stövlar in från vänster som butter russkie…kul!

Jack Ryan: Shadow Recruit gör vad den ska. Varken mer eller mindre. Stöpt i gammal beprövad form som inte tar ut svängarna mer än den absolut behöver. Branagh har dock koll på sina grejer och ser till att underhållningen hålls stabil om än lite fantasilös kanske. Den första filmen som inte bygger på någon story av Ryans skapare Tom Clancy.
Men det går ju bra ändå. Bättre rulle än jag trodde.
Eller menar jag stabilare…?

Jun 6 2014

Non-Stop (2014)

Bara att ta fram checklistan för Hollywoods standardactionmall här.
Givetvis.

Ensam sliten hjälte = check.
Alkoholproblem = check.
Ständigt bekymrad = check.
Gott hjärta = check.
Problem med trovärdigheten = check.
Och så det viktigaste:
Envis och stenhård när det väl gäller = CHECK!

Bra så.
Vilket också gör att man redan från början inte behöver investera så mycket backstorytid om dagens man, Bill Marks (Liam Neeson), air marshal på en av alla dessa dagliga atlantflygningar mellan USA och England. Rutin för härjade Marks och tillvaron ter sig så där lagom eländigt. Snart ändring på det då någon ombord på planet kräver en rejäl summa pengar för att inte börja döda personer ombord i en strid ström. Och denne någon tycks ha utsett just Marks till dagens budbärare via ett antal sms till den slitne polisen.

Trots att dagens manus är sådär äckligt sprängfylld med klyschor och allmänna floskler blir dagens prövningar aldrig tråkiga eller tröttsamma. Tvärtom! Lite förvånat konstaterar jag att regissören Jaume Collet-Serra lyckas variera sina staplade scener såpass mycket att man ändå sitter där och undrar VEM eller VILKA som kan vara badassen bakom den illvilliga planen in progress. Liksom Marks gör. Brist på misstänkta finns heller icke, då storyn görs sitt bästa för att sålla fram lämpliga kandidater.

Det här är andra gången regissören och Neeson samarbetar runt en actionstory. Förra, Unknown, bjöd på sin beskärda del av både action och svängningar i manuset…och paret är inte alls helt fel ute här heller. Att jag dessutom är lite sucker för det här med dramatik på begränsade ytor hjälper naturligtvis till också att sätta upplevelsehumöret på ljusa sidan.

Några ord om Neeson, har karln på äldre dar börjat profilera sig som en riktig goto-guy i svåra actionsammang!? Icke mig emot i så fall, Neeson har en sorts naturlig fallenhet för slitet, stenhårt, sätt. Den skönt skrovliga rösten hjälper såklart till att förhöja auran runt Neeson. Jag säger; kör hårt!

vifta med puffra!? på ett plan?!?

Mer berömvärt hittas i flygplanet runt hjälten Marks, då rollistan sportar upp namn som pålitliga (och i sammanhanget kanske?) Julianne Moore, Shea Whigham, Lupita Nyong´o, Scoot McNairy, House of Cards´Corey Stoll och Michelle Dockery från Downton Abbey.

Bäst (såklart) under första hälften, upploppet in mot finalen blir mer det förväntade. Collet-Serra kan sin action och sekvenserna är intensiva…och trånga! Neeson går på säker rutin och i sådana här sammanhang räcker det långt. Michelle Dockery förtjänar möjligen bättre roller än som storögd flygvärdinna med minimal dialog.
Men man kan ju inte få allt av en mallad actionrulle.

Non-Stop brassar på enligt förvald modell, och kommer undan med det mesta. Man får vad man förväntar sig liksom. No more no less. Jag gillar Liam. Jag gillar det trygga i berättarstilen. Trots avsaknaden av överraskningar.
Bra rulle.

Enhanced by Zemanta
Jun 5 2014

Enough Said (2013)

Ojoj, alltför tidigt bortgångne James Gandolfini är så bra, SÅ BRA, här att man blir tårögd.
Och inte nog med det, han får med sig Elaine-Julia Louis-Dreyfus på resan också!

Vilket par! Vilken kärlekshistoria!
Eva (Dreyfus), frånskild med vuxen dotter. Albert (Gandolfini), frånskild med vuxen dotter.
KLART deras vägar ska korsas…i vad som mycket väl kan vara en av 2013 års bästa filmer när DEN listan ska upp här bloggen! Definitivt en av de allra bästa jag sett hittills under våren/försommaren 2014.
Eva och Albert. Börjar hänga och upptäcker att de kanske fått en andra chans i livet trots allt. Medelålders, tilltufsade och högst normala. Med nojor och lite småskämmiga drömmar. Plötsligt börjar allt kännas lite lättare igen. Lite ljusare. Lite enklare.
Tro dock inte att detta nu är en sån där ”ta-mig-till-havet-historia” som obligatoriskt tar vägen via stämningsfulla solnedgångar och serenadtrumpeter. Nej minsann.

Regisserar på eget manus gör Nicole Holofcener, och hon låter den lätt galna twisten inträffa att Eva blir vän med Alberts ex-fru (Catherine Keener) utan att veta om just detta faktum. När hon inser det knäppa sammanträffandet kan hon inte förmå sig att berätta sanningen, utan börjar istället lyssna på ex-fruns mindre smickrande omdömen om den jovialiske Albert.
Kanske han inte är rätt man för Eva trots allt? What!?!

Resan som Eva och Albert, kanske mest Eva, gör…är både knasigt charmig, begrundande, tvivlande, förhoppningsfull och synnerligen rolig bitvis.
Julia Louis-Dreyfus visar att åren varit goda mot henne och hennes talang att omsätta komik och drama i härligt skådespel. Och Gandolfini…åh det känns som att han spelar sig själv! En sån där vanlig, trivsam tjomme man verkligen skulle vilja bli kompis med! Ofattbart trist att han inte finns med oss längre!
I sedvanlig amerikansk komedianda avlossas den bästa och piggaste humorn innan klockan nått timmen på speltiden. Främst tack vare Dreyfus härliga kommentarer till omgivningen… och sättet att agera. Som skönt bollplank i biroll finns också Toni Collette som nästan aldrig gör en dålig roll! Upploppet blir möjligen mer av standardmått i manusutvecklingen, men jösses vad jag ändå trivs fullt i sällskap med Eva och Albert och deras nästan lite förlägna sätt att  närma sig varandra.

charmen!! samspelet!!

Så härligt det ändå är när man mer eller mindre snubblar över filmer som träffar så rätt i sinnet.
Filmer som liksom suger in dig som åskådare i bubblan runt allt som sker. Jag kommer på mig själv med att sitta och verkligen be till några sorts högre (?) makter för att den inte helt okomplicerade utvecklingen i turerna runt Eva och Albert ska lösa sig till det bästa. Jag känner för dem! Lider med dem!

Enough Said är en kanonrulle! Så enkel och ändå så komplicerad i spelet runt känslor, vånda, tro och hopp. Och kärlek. En PERFEKT rollista runt de två underbara huvudpersonerna ser till att det här kan vara årets roligaste och kärleksfullaste drama att avnjuta. En toksäker fyra! Minst!
Missa inte!!!

Jun 3 2014

I, Frankenstein (2014)

Naturligtvis finns det detaljer att klaga på här.
Om man vill.

Som att varför man inte satsade på storyn om monstret som överlevare genom århundradena med en lite mer ”seriös” och dramaaktig approach. Erkänn att det lockar lite?
Eller varför man så skitnödigt alltid MÅSTE ha en story om rivaliserande och krigande odödliga släkten…!
Eller varför man ringer in Bill Nighy till en kafferast-roll, där gubben knappt orkar hålla sig vaken.
Eller varför man inte låter den osannolike huvudrollsinnehavaren här, Aaron Eckhart (!), behålla frippan från filmens första minuter. Han ser bra mycket coolare ut i den än som kortsnaggad hårding med ögonskugga i plytet.

Filmen är ett praktexempel på en produkt som bara i bästa fall ska underhålla för stunden.
Inte skrivas in i några historieböcker av värde. Baserat på en tecknad serie var det visst också (vägrar använda det fiiina ordet ”grafisk roman”), och med den bakgrunden får man kanske ändå anse att rullen gör sitt jobb. När filmpostern lockar med orden ”from the producers of Underwold” kan man dock bli lite muttrig. I alla fall jag. Underworld-tjafset gick aldrig hem hos mig. Hade räckt med en film där. Med avslutande story. Är det lika illa här?

Nej, faktiskt inte.
Okej, ett tag ligger rullen därnere och skvalpar runt i det grunda träskvattnet som givet alltid renderar usel-betyg…men till slut får regissören Stuart Beattie ordning på både actionsekvenser, CGI-tekniken, Eckhart´s galna överspel, Nighy´s ointresse och lyckas dessutom slipa bort det mest uppenbara att scenerna egentligen bara är staplade på varandra, där det viktiga är hur det ser ut…inte vad det handlar om.

Vad handlar det om då?
Tja, vår vän monstret, eller Adam som han så smutt döps till i början, hamnar plötsligt mitt i kriget mellan demoner från helvetet (suck) och de goda, rättrådiga, livs levande stenfigurerna Gargoylerna (du vet…de som sitter på kyrkor…tex Notre Dame). Jaharåsåatt! De goda leds av en något vilsen Miranda Otto (kanske inte ens hon fattade riktigt vilken roll hon hade här), och the badasses kommenderas lite lojt av herr Nighy.
NATURLIGTVIS har allt en koppling till filmens hoplappade huvudfigur, och snart får även han lära sig att känna och välja sida.
Trots att han enligt egen utsago inte har någon själ. Hrm…

vad f-n…Matrix-gubbar! här!?

Vi pratar naturligtvis inga stora episka upplevelser här. Mer serietidningsaction och logik enligt dessa märkliga universum som tycks skölja över oss i parti och minut.
Här kan jag möjligen känna att det som sagt är lite synd att man inte tar bättre vara på legenden om Frankensteins Monster ur filosofins alla synsätt om liv och död…utan i stället kör på med devisen ”Bigger explosions is better. No matter what.”
Märk väl dock, filmen tar sig emellanåt och blir lite (liite) småunderhållande i vissa scener. Kanske avsaknaden av viss glimt i ögat och istället närvaron av den supertunga allvarsamheten…vilket då ofrivilligt (?) gör det till lite komedi…hjälper till?

I, Frankenstein gör precis vad den ska. Vänner av liknande serietidningsaction kan säkert hitta ett antal minuters god underhållning här. Frankie-boy själv blir kanske mest en sorts bifigur i slutänden, fångad i manuset som fokar mer på det ganska räliga kriget som pågår. Inte lika usel som Underworld, men inte lika underhållande (!) som Van Helsing! (Och det står jag för!!!)
Snabbt sett, snabbt glömt. Utan att behöva lida alltför mycket.