Etikettarkiv: 2018

Maj 15 2018

Avengers: Infinity War (2018)

Det bästa först.
Jag gillar att MCU liksom mixar ihop de olika laguppställningarna lite. Jag gillar att Marvel alltid har en hög lägstanivå. Jag gillar att det är lätt att komma in i storyn, trots de olika hoppen fram och tillbaka mellan miljöerna. Lite som de gamla Star Wars-rullarna som lyckades att klippa fram och tillbaka på ett snitsigt sätt. Samma känsla här. Jag gillar att Thanos är sådär superskurkig så att han framstår som inget annat superhjältarna har träffat på hittills. Att han dessutom, i Erik Killmongers anda (?), faktiskt kan argumentera för sina stolletilltag. Att han någonstans dessutom också tycks hysa visa känslor av empati och sorgsenhet. Det går banne mig fram genom Josh Brolins CGI:ade ansikte. Den här Avengersinstallationen känns maffig och mörk, inte snack om annat.

Men, jag har lite svårt att gå på, och framför allt känna för, filmens twist. Köper inte en dag i veckan att det som händer är slutgiltigt. Hade det HÄR varit del 2 med det slutet…wow!
Visar det sig nu att jag har åt skogen fel kommer jag naturligtvis att göra en pudel och kräla i stoftet, men fram till dess menar jag på att det sista kortet inte är utspelat. Kanske av Dr Strange…?
Är inte Cap America och Black Widow lite för underutnyttjade här också? Som att de kastas in i handlingen och bara hinner skumma lite på ytan. Hade velat se mer av dem. Vad är grejen med Banner? Varför får jag känslan av att Sagan om Ringen-filmerna ringer mot slutet och vill ha sina digitala battle-scenes tillbaka?
Bäst i hela rullen? Samspelet mellan Thor och gänget från Guardians! Otippat underhållande. Och förstås mellan Tony och Spider Man. Men den kemin visste vi ju redan om.

Klart detta är en storslagen rulle. En underhållande rulle. Men inte tvärblåsfantastisk rulle.
Den sätter mer upp feelingen inför nästa del. Är detta Avengers´ Empire Strikes Back….?

 

Maj 14 2018

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

Apr 27 2018

A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Apr 23 2018

Ready Player One (2018)

Klart som det berömda korvspadet att ni hittar mig på plats när Mästaren Spielberg levererar nytt alster till filmduken.
Och kanske är det också rätt gubbe att ta hand om den här storyn, sprungen ur en roman…av vissa benämnd som ”den heliga graalen för 80-talets populärkultur”. Överdosera på 80-talet? Javisst varför inte? Kanske det som unge Wade (Tye Sheridan) också pysslar med när han i en nära, överbefolkad, framtid loggar in i The OASIS, en virtuell värld där alla kan mötas i vilken form som helst och nästan göra vad som helst. Varför inte en skattjakt på ett par gömda ”påskägg”, nycklar, som OASIS´skapare men numera avlidne Halliday (Mark Rylance), pulat in i nånstans i communityt.

Full fart från filmruta ett och jag bara sitter och njuter. Inte bara för att majoriteten av det som flipprar förbi anspelar på 80-talets alla filmer, böcker och spel. Nej, också för att Spielberg verkar ha skjutit upp sin sedvanliga keps på skallen, lutat sig tillbaka och liksom bara släppt handbromsen. Kan man kalla detta för ett fröjdsamt spektakel? Ja det kan man. Wade träffar nya kompisar i OASIS, det skurkiga står ett konkurrerande spelföretags headhoncho (Ben Mendelsohn) för. Också på jakt efter de gömda nycklarna…som inte bara ger rikedom i pengar utan också fullkontroll över OASIS. Men vänta, det är inte bara godis för film- och spelnostalgin…Spielberg låter även hälften av storyn utspelas i den ”verkliga” världen. Snygga hopp mellan de två miljöerna. Och kanske är det som vanligt..att den bästa delen är när det handlar interagerandet mellan kidsen, eller tonåringarna kanske de ska kallas. Spielbergs, och Hollywoods sötsliskiga moral om att alla behöver vänner..och ska vara sig själva, spottas förstås ut i parti och minut…men vet du…när det görs så snyggt som här…har jag inga problem med det.
Apsnygg film som tar mig med på en riktig joyride i drygt två timmar. Måste nog ses mer än en gång för att hinna uppfatta alla blinkningar. Bäst? Segmentet när Spielberg hyllar (?) gamle polaren Kubrick och låter oss besöka en gammal goding till film. Alltså, när bokstavligen den HÄR filmen plötsligt utspelas i DEN filmen. Mumma!

Jag morrade och muttrade efter Spielbergs snedkörning med Stora Vänliga Jätten. Nu, med The Post och så denna under bältet…..sitter jag lugnt i båten igen och myser. Tjo!

Mar 23 2018

Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

Mar 2 2018

Mute (2018)

Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

 

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.

 

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Feb 23 2018

Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Jan 30 2018

The Open House (2018)

Men förihelvete.
Bara för att Netflix värderas till miljarders miljarder, betyder det väl inte att de kan prångla ut vad för skit som helst när det ska produceras ”eget”? Eller, jo tydligen är det så iaf. Någon, NÅGON, på företaget borde verkligen lusläsa alla de manus som uppenbarligen ständigt är up for grabs.

Ensam mamma med tonårsson flyttar från villaförorten till stort murrigt hus uppe i bergen. Rakt ut i spenaten. Tragedi och finansiella svårigheter ligger bakom beslutet, och tur att mammas syster har en vräkig kåk som bara…står där. Visserligen ute för försäljning, men fram tills det blir ev affär kan de husera där bäst de vill. Så länge de följer den stående ordern om att hålla sig borta på söndagar då det är öppet-hus-visning av kåken. Så långt allt väl. Plötsligt börjar dock sonen Logan och mamma Naomi upptäcka att små saker försvinner eller flyttar på sig. Ett par glasögon, en telefon, en fjärrkontroll osv. Som att någon, eller något, finns i kåken.

Bra början, schyssta förutsättningar och en sorts story som det faktiskt går att tro på lite. Jag menar, vem har inte ibland haft känslan att man är iakttagen eller någon flyttat på grejer i hemmet..? Men sen..sen går det rakt ned i diket. Herregud, som det gör. Det som hade alla chanser att bli rejält obehagligt, slarvas bort i ett dimmoln av klyschor, konstig klippning, ologiska loopar (såna där som man bara inte kan bortse från..hur mycket man än vill), och en oförmåga att ta hem det hela vägen i manuset. Ett manus som för övrigt inte alls håller för 94 minuter. Snarare 30. Eller..knappt det. Upphovsmakarna tycks ha fått soppatorsk i fantasin och avslutar rullen på det crappigaste sätt som bara går. Vilket gör mig bara förbannad istället för uppgiven. Sicket skit detta är. Och då hjälper det inte ens att unge Logan spelas av Dylan Minnette som var helt okej i den underhållande Goosebumps.

Skärpning Netflix!

Jan 24 2018

Beck – Ditt eget blod (2018)

När fan blir gammal blir han präst.
Vanligtvis undviker jag dessa TV-4-anpassade s.k. ”filmer” som pesten. Undantag måste dock göras ibland, och inför ett litet ”experiment”(?) i SoF-podden åtog jag mig att vila ögonen i 90 minuter på detta hopkok. Det var länge sen jag såg en Beck-rulle (ja det har hänt tidigare), och en del har förändrats. Persbrandt är borta, tack för det. Istället huserar där en jovialisk norrman, en Steinar (Kristofer Hivju), en skäggig snubbe som egentligen heter Tormund och till vardags huserar i GoT-sagan. Beck själv, Peter Haber, har gått i frivillig ”pension” när rullen börjar.

En flicka försvinner i Stockholm. En man misshandlas till döds i Jordanien. Båda trådarna kommer inom just 90 minuter att ha löpt ihop. Steinar och polisgänget letar efter flickan, Beck kallas in av SÄPO för en liten tjänst som har med Jordanien att göra. Och tja..det är väl det. Detta är uppenbarligen starten på en ny omgång med Beck-rullar. 30+ i antal har det blivit genom åren. Uppenbarligen finns det en uppsjö av tittare som älskar att avsluta sin Tv4-söndag framför den här filmserien, komplett med avbrott för reklam, väder och sport.
Avbrotten slipper iaf jag här, eftersom rullen finns att skåda på CMore. Är det värt då? Njae, nye (för mig) Steinar är mycket trevlig bekantskap. Hivju håller honom enkel och jordnära. Poliskollegorna sköter sig, pratar till och med ibland som riktiga människor gör. Men så fort Beck själv dyker upp i bild återfaller skådespelandet till sunkig dramatensvenska, och jag tappar det varje gång han öppnar munnen. Herregud, ska det vara så svårt!? Kolla på Falk-serien för hundan! Och lär! Eller bättre upp! Skicka omedelbums ned Steinar till Göteborg och låt honom ”återuppliva” den filmserien! Basta!

Detta är trots allt inte inte så uselt som jag hade förväntat mig. Det går att sitta igenom 1.30 utan att svära alltför mycket. Men jag ger Steinar cred för det. Och skådisarna Måns Nathanaelson och Anna Asp. Manuset är rejäl tunn lättmjölk, och det krävs många klunkar för att svälja det här.
Vill jag se mer av Beck? Nej.
Vill jag se mer av Steinar? Japp.

Jag klarade det.
Utan att gråta av förtvivlan.