Etikettarkiv: …ok för stunden

Aug 5 2016

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Jul 1 2016

The Boy (2016)

boySkådisen Lauren Cohan visar att hon uppenbarligen har ett liv utanför tv-rutan också. Normalt är hon ju stentuffa Maggie i The Walking Dead, men idag tar hon sig minsann ända vägen till gamla England (eller tja…Kanada då som får vara stand in) för lite barnvaktsjobb.

Greta (!) behöver komma bort från dålig relation. Vad är väl bättre än att fly till annan kontinent och ta anställning som nanny (well..) hos ett gammalt par med eh…märkligt uppdrag. Kom igen, att passa en grabb kan väl inte vara så svårt? Men om grabben istället visar sig vara en docka!? Med tillhörande porslinshuvud och lömsk blick i glasögonen? (att dockor på film är creepy är ju sen gammalt…det vet ni vid det här laget)
Värdparet är mysko, situationen är mysko, det avlägsna huset är mysko med oroväckande trappor och konstiga rum. Och till råga på allt tänker hennes nya arbetsgivare åka bort! Och lämna Greta ensam med en…docka.
Well well, lönen är ju ganska bra och jobbet ter sig ju plötsligt lättare än lättast. Bara sitta still ett par veckor och håva in cashen liksom. Betald semester. Tänker Greta. Trots att det gamla paret pekar på en lista med ”regler” som absolut måste följas. Hoppsan.

Så vad gör our girl Greta?

Lagom bra början på den här murriga och ganska glåmiga storyn. Som ofta  i filmer av det här slaget lyckas filmmakarna ändå bygga upp en stämning som lovar gott. Vad är grejen med dockan? Vilka är det gamla paret egentligen? Och vad är Malcolm (Rupert Evans), den lokale handlaren som dyker upp med matvaror då och då..för en snubbe?

the-boy-600x397

”kom igen nu..visst har du en kusse som heter Chucky!??!”

Bakom kameran finns William Brent Bell som ju gav oss den underhållande Wer för ett par år sen. Här är tempot lugnare, berättelsen mer osäkert murrig. Dessvärre behövs inte alltför lång speltid innan jag som nördig och filmskadad filmgloare börjar kunna räkna ut twisten på filmen, och kanske det förtar upplevelsen lite. Dock faller rullen aldrig igenom sådär totalt att den blir tramsig eller helt olidlig att uppleva. Mer som en lagom underhållande fredagsobehaglighet på nån tv-kanal.

Cohan sköter sig stabilt och den som suktar efter effekter och skrämselpropaganda a la Conjuring blir nog besviken. Dock saknas inte ögonblick av obehag och jumpscares.

Trots allt godkänt för stunden. Men sen kan man gå vidare och glömma den.

 

 

Maj 16 2016

London Has Fallen (2016)

london-has-fallen_posterHahaha. Klart man vet vad man ger sig in i här.
Den som möjligen tror att det  ska bli sensation och nyskapande…känner inte sitt Hollywood.

Föregångaren, Olympus has Fallen, var en stunds hjärndöd popcornsaction med smällande och tunga skottsalvor. Då var Vita Huset i fara. Här är det hela London som faller offer för illvilliga skumraskterrorister. I centrum återigen il Presidente (Aaron Eckhart) och hans lojala secret service-man Mike Banning (Gerard Butler). Idag är de, tillsammans med stora delar av västvärldens övriga ledare, inbjudna till London på statsbegravning där the PM hastigt gått bort. Men säg den lugna och värdiga sorg som får råda..strax bryter helvetet löst och London sprängs bokstavligen nästan i bitar. Tillsammans med sina digniteter. Bang för bucksen! Typ!

Det märks att rullen är en löpande-band-produkt för att sätta pangpang och actionsekvenser i första rummet. Men skit i det, manus går på rutin, säkra stigar. Banning måste skydda presidenten mot attacker när paret försöker ta sig till säker mark. Ven kan man lita på? Skummisar finns i varje hörn.

Är det ens värt att klaga på logiken?
Njet säger jag. Filmen finns till av en enda anledning, att tillhandahålla ett jävla skjutande och sprängande! Får man dessutom upp ett godkänt driv i storyn, som ju såklart ryms på ett A4, räcker det gott för stunden.
Butler springer, skjuter och ser bister ut. Precis som han ska. Eckhart får den här gången vara lite tuffare president än i förra rullen och hanterar skjutvapen som anstår en deltagare i en popcornsrulle.

London-Has-Fallen_pic

nyttja tuben, smart trix..eller?

Säkra kort på hemmabasen behövs alltid, så därför in med stoiske Morgan Freeman igen som trygg röst. Hahah, ja allt är med andra som vanligt när ytlig hittepåaction ska tillverkas. Idag av regissören Babak Najafi minsann! Snabba Cash II och Sebbe! Hur hamnade han i den här grytan!? Skit i det, han gör jobbet. Precis vad som förväntas av honom.

Vilt skjutande i 100 minuter. Big Ben får sig en mörsare och blir grus (jodå, det ser visst snyggt ut). Kalabalik på datorskärmar. Förrädare. De goda grabbarna vinner alltid.

Fantasilöst, men helt okej actionunderhållning för stunden.

Min poddpartner Fiffi skådade också dagens actionröj. Vad tyckte hon?

Maj 2 2016

Kill Me Three Times (2014)

kmtt_posterSimon Pegg åkte på betald semester till Australien..sort of.

Charlie Wolfe (Pegg) är lönnmördaren, fixaren, the go-to-guy när man behöver ha lite dirtywork gjort. Här är han anlitad för att just röja en person ur vägen. Lite visste han dock att det är en lustiger soppa han hamnat i. Det är svek, otrohet, skumraskheter, blodspengar, dubbel- och trippelspel från alla hörn och kanter. Inte underligt att den iskalle Wolfe (nåja) känner sig lite förvirrad ibland.

Här har vi ännu en produkt från Australien, en sorts svart skröna som uppenbarligen lånat en hel del från gamla Coen-rullen Blood Simple. En rätt smal historia med ganska brutala undertoner, casten består inte av mer än 8 personer där Pegg tillsammans med Bryan Brown är de mest kända. Bröderna Hemsworth´s storebrorsa Luke dyker upp i en roll också. Inte för att han sticker ut direkt och gör något minnesvärt inhopp.

Regissören, en Kriv Stenders, håller det stramt och direkt. Blandar våldsamheter med en sorts mörk humoristisk take. Och så vräker han på med snygga bilder i varma färger över ett kustlandskap i västra Australien där strandvillorna är snygga och Indiska Oceanen förföriskt blått.

kill me3times_pic

tillfällig motgång

Pegg kliver runt i handlingen och gör precis så mycket han behöver för att bära upp rullen med sitt namn. Inte speciellt bra, men inte kackigt heller. En visuell berättarstil som likt Tarantino ibland innebär hopp i tidskronologin och ordningen på händelseförloppet.

I bästa fall som en råare TV-deckare som blir lite småunderhållande för stunden. I sämsta fall som en jävligt snygg reklamfilm för den australiensiska västkusten.

Apr 19 2016

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014)

Teenage_Mutant_Ninja_Turtles_film_July_2014_posterHaha. 29 spänn i reabacken lockar mig att ta hem den här ”godbiten” på en blu ray-skiva. Värt?

Både ja och nej.
Jag är ju en Michael Bay-man så jag vet ju vad jag får. Här sitter han i producentstolen och bestämmer hur rullens stil ska vara. Lite tryggt ändå. Ordern att utföra jobbet ligger på regimannen Jonathan Liebesman, och han gjorde ju inte alls bort sig med World Invasion: Battle Los Angeles 2011.

Asch ni kan ju historien om de putslustiga muterade sköldpaddskrigarna vid det här laget. Det är oneliners, pizzasnack, smyg i kloakerna, ett New York som hotas av den bistra skurkligan The Foot, en mystisk affärsman (William Ficthner)…och framför allt är det ju Megan Fox i alla möjliga vinklar. Som den orädda reportern April bondar hon snart med de CGI-tillverkade brottsbekämparna, och du kan stampa dig blå när du skriker att Fox bara har en funktion på film (jag tänker inte säga emot)…MEN hon gör sig självklart perfa i en tonårsrulle som den här. Perfekt produktplacering om du så vill.

Är filmen kass?
Nej, faktiskt inte. Kan man köpa en Stålis eller Battis…eller knasboll som heter Deadpool..kan man lika gärna köpa fyra muterade ninjasköldpaddor. Gott om fart i rullen, lite fräsiga megaeffekter på skyskrapor som får sitt (kom igen, det är ju Bay), snabba MTV-klipp i actionscenerna. Jag trodde faktiskt det skulle vara…värre.

Megan-Fox-and-the-Ninja-Turtles-in-TMNT-2014

Meg och matadorerna

Det enda abret är att Liebesman och producenterna förstås fått stallorder om att filmen ska kunna ses av de yngre tonåren, kanske hela familjen på utflykt, och därför måste värsta våldet tonas ned. Inget strittande blod eller ”vuxenexplosioner” med andra ord. Liite synd förstås, för hade man vågat sig på en ruffigare ton med lite maffigare underhållningsvåld hade nog banne mig underhållningsnivån höjts en liten bit.

Ok, det är inte bra. Men det är fasen inte kasst heller.
Som att läsa en lite jönsig serietidning i smyg.

Nov 13 2015

Cop Car (2015)

cop-car-posterMin spontana minnesbild av dagens rulle: Kevin Bacon´s stenhårda musche!!
Är det ett bra minne? Eller ett bevis på att filmen är slätstruken och utan innehåll?

Klart är i alla fall att för egen del påminner filmen rejält mycket om de rätt mallade, lite-mindre-i-formatet, thrillers som tillverkades på sent 80-tal/början 90-talet. Tänk Cohen & Tate, tänk Red Rock West. Ett ganska enkelt manus, försett med en sorts konflikt som i sig känns rejält besvärligt..men i det stora hela bara är en liten plupp på den stora kartan. Låter det flummigt? Okej, se rullen så förstår du vad jag menar. Kanske.

Här har vi två unga grabbar, uppenbarligen från samhällets mindre bemedlade sida, som en vanlig skolkar-dag bara liksom hittar en till synes övergiven polisbil (!) intill ett mindre skogsparti. Våra unga protagonister tycker såklart det är spännande värre! Ännu bättre att bilen är olåst! In och lek i kärran bara! Snart har de driftiga kidsen inte bara upptäckt vapen, och reglage och andra skojsiga grejer. Bilen går att starta också! Vem har inte velat köra en snutbil liksom? Full fart på gasen och snart har vi två unga biltjuvar på bygden.

Men vänta, tillhörde inte bilen någon då?
Jovisst! Den allt annat än laglydige snuten Kretzer (Bacon), vilken ser ut som en slimmad nynazist med mörk blick! Att Kretzer var ute i ljusskyggt ärende på landsbygden hjälper inte upp hans situation direkt. Klart han blir vansinnig och panikslagen när han upptäcker att polisbilen är borta! Tänk om hans mörka agenda avslöjas…?!
Här måste bilen återfås till varje pris!

Tja, ungefär så är  det. Bacon får nu tillbringa resten av rullen med att försöka komma på VEM som tagit bilen, VAR den befinner sig och HUR han på smartaste och mest diskreta sätt återtar sitt fordon UTAN att hans arbetsgivare får nys om att en polisbil är på villovägar. Det här är förstås Kevin Bacon´s rulle helt och hållet. Det är han som står för tempot och utvecklingen i storyn. Hans allt annat än trevliga uppsyn ser oroad ut både en och två gånger. Att Bacon är den perfekte skådisen att spela badass är förstås sedan gammalt! Bacon har dessutom varit med och producerat rullen, och har säkerligen haft ett och annat att säga till om.

dagens leksak spanas in

Självklart kan två ungjäklar i en polisbil inte vara ”osynliga” för allmänheten hur länge som helst…och frågan är bara hur detta ganska lågmälda men ändå trixiga drama ska sluta? Kommer kidsen att krocka? Kommer Bacon att bli avslöjad? Varför dyker Shea Whigham upp som en märklig gubbe i lådan?
Filmen känns möjligen lite stabbig då och då, men den har nåt som gör att jag finner den helt okej. Kanske är det Bacons lustiga timme framför kameran, kanske är det att regissören Jon Watts (Clown) kör med snygga och lite isolerade landsbygdspanoreringar med kameran. Det blir en liten ödslig värld mitt i allt det stora. Rollistan är modell mindre och skrapar inte på djupet direkt.
Och, kidsen (James Freedson-Jackson/Hays Wellford) gör väl inte bort sig…eller?

En rätt märklig film där kungen för dagen då självklart heter Kevin Bacon.
Okej för stunden.

avsnitt 10 3I filmpoddens avsnitt 10 tar Fiffi och yours truly en närmare titt på dagens unga biltjuvar, och vi konstaterar att jag nog är aningens mer förlåtande mot upplägget…

Sep 21 2015

Blood Moon (2014)

Om man bonkar ihop två av den här bloggens favvogenrer, western och varulvar…vad får man då!?
Jo, varulvswestern såklart! Galet!

Är det nåt som är skoj är det när nya kombon testas! Vi hade ju Cowboys & Aliens för ett par år sen…inte alls fel det heller. Bakom den rullen fanns en massa dollarhögar i bästa popcornstil, här är det mer lågbudget och icke lika mycket slantar att bränna på specialeffekter. MEN, vi får oss en övergiven liten gruvstad i Colorado 1887 (egentligen en liten ”westernstad” i södra England..bara en sån sak! Love it!).

Efter en lagom gruesome inledning kommer så ett sällskap per diligens till denna håla. En liten genomresa med planerat stopp och matpaus….men som snart förvandlas till ganska så mycket mer besvärligheter. Vi har den obligatoriska blandningen av folk och fä, en ung sheriff med sin nya fru, en prälle, en driftig änka, den tystlåtne gunslingern som liksom bara dykt upp. Vi får till och med ett par sviniga bankrånare som bjuder in sig själva och försöker röja och styra.
Naturligtvis har ingen av dem räknat med att det STORA hotet kommer i samma ögonblick mörkret faller och den stora fullmånen dyker upp på natthimlen…!

Jepp, the old werewolf igen! Den här gången som myten om Skinwalkers i den indianska kulturen.
Förvänta er inga superdupereffekter dock. Inga flashiga cgi-sekvenser. Här det mer old school med en stundtals skabbig kostym på besten. Lite trist kanske, men det kan man leva med om storyn kan sväljas. Regissören, en Jeremy Wooding, satsar istället på snabba monsterklipp och lagom överspel från de olika aktörerna. Känner icke igen en endaste av dem, vilket iof kan vara lika bra ibland.

Figurerna får helt enkelt satsa på att överleva natten så bra de kan, okända eller ej. Den coolaste av dem alla är kanske ändå gunslingern Calhoun (Shaun Dooley). Den tuffa änkan Marie (Anna Skellern) ska dock inte räknas bort!

blood-moon-photo

”come baby..take my hand..”

Ytterligare en sheriff, på jakt efter bankrånarna, är dessutom i antågande…med sina kvinnliga indiansidekick/spårare. Kommer de att hinna fram till undsättning?

Filmen kan nog inte kallas bra. Däremot ambitiös och inte alls usel. Den har ändå nåt som gör att jag gärna sitter kvar och ser hur våra protagonister ska lösa detta synnerligen brutala hot som väntar utanför i mörkret.
B-rulle med visst underhållningsvärde. Samt en jäkligt snygg poster!

Fast kanske mest för oss som gillar varulven bäst av alla monster…?

Sep 10 2015

The Midnight Meat Train (2008)

Bradley Cooper i sin första stora (?) huvudroll.
I en rulle som börjar lovande och gradvis övergår till your-average-standard-slasher/gruesome-upplevelse.

Leon (Cooper) vill bli bästa fotografen ever i New Yorks konstnärliga kulturvärld. Att ränna runt nattetid och fota vanliga svennar på stan, inte alltid i de bästa situationer, MÅSTE ju bara vara vägen till framgång!! Socialrealism deluxe liksom! Fotogalleriägarinnan Brooke Shields är dock tveksam…”mer svärta, mer passion, mer realism”..” är hennes order. Leons flickvän Maya (Leslie Bibb) hejar på med något tveksam blick.

När Leon fotar järnet i tunnelbanan råkar han få span på den mystiske Mahogany, en snubbe man icke vill dela tunnelbanevagn med. Låt oss säga att de som olyckligtvis gör det…inte direkt stiger av vid nästa station.
Ett och ett blir ju oftast två, och när Leon så läser om mystiska försvinnanden i tunnelbanan tar det inte lång tid förrän han beslutar sig för att leka Kalle Blomkvist och på egen hand spåra upp den galne Mahogany. Joråsåatt.

Märklig rulle detta. Börjar lovande, trycker på ett visst obehag i berättandet. Utvecklas snart till en gorefest utan dess like, och självklart (!) är rullen regisserad av en asiat med förkärlek för det bisarra; Ryuhei Kitamura. Och nej, jag har inte sett något av hans tidigare alster, men man säger mig att det här är en av hans ”mildare” filmer. Tjenare.

Coop tjuvåker längs Röda linjen!

Storyn bygger på en novell av ingen mindre än flummaren Clive Barker, och Kitamura tycks ha gett sig den på att förvalta författarens förkärlek för det mörka och ganska otrevligt bisarra. Vår vän Cooper agerar som om domedagen närmar sig, nästan besatt av att hitta galningen Mahogany. Denne svartklädde stenhårde typ, som med bravur görs av den gamle räven Vinnie Jones! Jajamensan! Jones är förstås perfekt här, tyst som en mus större delen av rullen. Istället låter han det STENHÅRDA ansiktet tala! Hu!

När allt är uppdukat och föreberett är det dags för finalen som kommer med en lagom snygg liten vändning i manuset. Inte helt oävet, men då gäller som sagt att man står ut med ett par liter filmblod av bästa färg längs vägen.
A-rulle ambitioner byts vartefter ut mot B-rulle-känsla ju längre denna våldsamma ryslighet håller på. Perfekt förstås för de med förkärlek för närbilder på avhuggna och utslitna kroppsdelar.
För oss andra ett udda och märkligt besök i New York-nattens baksida.

Inte bra, men den har…….nåt.

Jul 9 2015

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Maj 7 2015

Deep in the Darkness (2014)

Deep_darkness_posterGlassig storstadsläkare flyttar med familjen till landet, till den lilla byn, in i det murriga stora huset, på randen till den stora mörka skogen.
Yeh right.
Been there, done that, seen that.
Typ.

Absolut inget nytt under solen här. Såklart.
Ännu ett litet samhälle som beter sig konstigt och underligt….hemligheterna liksom ligger i DRIVOR längs vägkanterna. Sånt man ser direkt efter 3 minuter i filmen. Och som vanligt; den gode huvudpersonen gör det inte. Till en början förstås. Sen jävlar tar det hus i helvete.

Och varför måste alla jävla grannar på film vara så satans gåtfulla och mumliga och undvikande!?
De kan väl för fan bara säga vad som gäller…typ! Här får vi en velande veteran i Dean Stockwell som inte riktigt vet varken ut eller in hur han ska göra för att vara en god granne till den nye doktorn med familj.

Håhåjaja, det är såklart en B-rulle, men okej…en B-rulle i ganska snygg kostym.
Bra stämning ganska fort i huset när det visar sig att det finns något…eller några..i den mörka skogen som inte alltid håller sig där. Kan det möjligen ha något att göra med de galna sägner som vår vän läkaren (Sean Patrick Thomas) lyckas dra ur grannen…?

Det börjar lulligt och klyschigt, växer faktiskt lite längs vägen….kanske på grund av det rätt snygga fotot, effekterna och regissörens (Colin Theys) val av scenlösningar. Men okej, när det väl drar på för fulla spjäll blir det superduperklyschigt och nästan lite over-the-top igen, manuset tappar det igen och glömmer bort att viss kontinuitet och flow i en berättelse trots allt är av rätt stor betydelse för helheten.

deep_pic

jädrans granne. stå där och mumla!

Såklart blir det en rulle som alla andra i den här synnerligen urvattnade genren, men själva kärnan i storyn är ändå inte att spotta på.
Det finns ändå kanske…..nåt…att hänga upp de 100 minuterna på.

Godkänt för stunden.
Du vet, mellanmjölken.

Ok, jag hade inte jättetråkigt.

Mar 13 2015

Everly (2014)

everly-OS.inddInget är som 90 minuters visuell skräpkonsumtion!
Eller, det kan ju vara plågsamt värre förstås om det är skit och pannkaka på det mest plågsamma sätt man kan tänka sig. Här gäller det att inte tänka för mycket på det man skådar.

Det finns det redan de som gjort, och ganska unisont har rullen kapats längs Salma Hayek´s välsvarvade fotleder.
Som man får se rätt mycket av inledningsvis, då en uppenbart misshandlad Hayek i lagom nakenhet släpar sig in i ett badrum. Utanför hojtar asiatiska typer rått och illavarslande. Ganska ännu mer snart står det klart att Hayeks figur, Everly, är hålldam av det mindre eleganta slaget hos en maffioso av det likaledes mindre trevliga slaget.

Everly hålls således inkvarterad i stor rymlig lägenhet i ett hus som verkar inhysa fler utövare av hennes ”yrke”?
Ett rekreationsställe för utpumpade gangstertyper?

Nåväl, Everly har fått nog, fiskar upp en gömd puffra och ett par shootouts senare är det bara hon och blodiga kroppar i lägenheten. Bistra tider väntar dock då den grymme bossen Taiko (Hiroyuki Watanabe) har för avsikt att avliva Everly en gång för alla då hon ställer till mer besvär än han kan tåla. Främst genom att nu skicka våg efter våg av torpeder, prisjägande badassbrudar och sadistiska våldsmän mot lägenheten där Everly väntar..och inte tänker ge sig utan kamp!

ev2

Hayek uppskattade INTE skämtet om lättkläddheten…

Det är naturligtvis en riktigt nonsenshistoria.
Ett kapitel ur ett tecknat seriealbum. Utdraget till 92 minuters pangpang, blod, kroppsdelar och rejält sunkig dialog. Och mitt i allt hoppar alltså Salma Hayek runt som en duracell-kanin och hanterar skjutvapen lika bra som hon förolämpar brutala gangsters verbalt. Den röda vätskan strittar, golv och väggar skjuts i bitar och den som eftersträvar kvalitét och mening med historien som skådas bör hålla sig borta, långt borta.

Hayek har helt klart tagit lite bra betalt (får man hoppas!) för några skojfriska semesterdagar i en filmstudio ( i Serbien av alla ställen!). Regissören Joe Lynch (Knights of badassdom) har kanske sneglat lite för ogenerat på herr QT och försökt köra nån liknande stil, med blandat resultat.
Rullen håller sig, hos mig, ändå på rätt sida uselheten och det finns små ögonblick då jag ändå sitter där och flinar lite larvigt. Betydligt mer än irriterat. Att (nästan) hela filmen dessutom utspelas i lägenheten är en sån där nördig liten detalj jag kan uppskatta.

Ni vet rullen man behöver dra på en lördag efter att ha kämpat sig igenom Mellofestivalen, och blåsa rent i skallen lite…..just en SÅN film är det här.
Se den, glöm den. Och så går vi vidare.

Jan 21 2015

The Burrowers (2008)

burrowers_posterWestern-Horror.
Det var inte igår. Eller ens i förrgår.
Sist bloggen kikade på denna lite ovanliga genremix var nog i och med Exit Humanity hösten 2013.

Ok, vad har vi här då?
Sent 1800-tal i the northern territories i USA. Ett gäng nybyggare försvinner spårlöst, alla skyller självklart på indianerna och ett searchparty dras ihop. Som tittare vet man ju dock bättre, och det som drabbat de stackars nybyggarna är ett öde värre än att bli skalperade av indianer. Otäcka krafter lurar i präriens undre regioner och plötsligt är det förföljarna som blir jagade och stilfullt utsatta för den makabra terrorn.

Bra början, mystiskt och olycksbådande, för att sedan sagga en aning under mittenpartiet.
Trots detta har regissören J.T. Petty rätt bra blick för miljöerna och att skapa stämning. Svagheten finns istället kanske hos skådisarna som känns lite forcerade i vissa lägen. Och i ett manus som ibland verkar vilja lite för mycket. Här hittas dock räven Clancy Brown, den pålitlige gamle ”Kurgan” från Highlander! Inte många andra bekanta ansikten annars, William Mapother (Lost) är dock ett.

Sitter man tålmodigt kvar genom de mindre engagerande partierna kommer belöningen i form av en rätt frejdig upplösning. Inget fel på effekterna när våra kvarvarande hjältar går i finalclinch med ondskan som hotar.

burrowers_pic

indianer blir snart deras minsta problem

Överlag en intressant touch att förlägga storyn i westernmiljö. Det måste man lyfta på Stetson-hatten för. Dock känns den lite för lång och står och stampar i vissa lägen. Hade helt klart tjänat på att trimmas ned en sväng.
Ok underhållning trots att det inte klickar på alla fronter.

Jan 19 2015

A Walk Among the Tombstones (2014)

001_WATT_posterGe mig en thriller med Liam Neeson i the lead och jag skall säga dig vilken slags karaktär han är.
Typ.

Den gode Neeson tycks ha mutat in ett område där ingen annan törs in och trampa; den ensamme, den bekymrade, den fåordige…mannen som dras med en besvärlig ryggsäck…men som också alltid har hjärtat och hjärnan på rätt plats. Kan man dessutom hantera en pickadoll som ett ess och slåss som en samvetslös…ja då är man ju helt enkelt The Man.

Till filmens negativa sida kan då läggas att Neeson stolpar runt och spelar i stort sett den gubbe han gjort de sista 10 åren. Den gamle räven som går att lita på när det blåser stormvindar. Till filmens plussida kan man ändå kryssa i att upplägget är ganska lovande på papperet. Neeson är Matt Scudder, snut-turned-inofficiell detektiv. En knarklangare har fått sin fru kidnappad och mördad. Nu vill han veta vem och varför. Knappast ett jobb man lägger ut på den lokala polismakten. Bättre då att vända sig till Scudder, vilken lever närmare gatan och ständigt med kampen om att hitta inre frid. Något han inte lär få här, då hans efterforskningar leder in på värsta mörka stigen.
Men å andra sidan krävs det en snubbe som den fåordige Neeson att styra upp det.

Tombstone_pic2

ol´yeller tar en sista titt på manuskorten

Inget nytt under solen således. Storyn bygger på roman och figur som figurerar i ett antal böcker av författaren Lawrence Block. Blir det fler filmer? Återstår att se. Detta blev ingen hejdlös succé i filmform vad jag förstått. Mer en standardthriller med mörka inslag. En del säger tråkig. Jag hävdar att det finns material att underhållas av här. Kanske man varit för angelägen om att bygga på Scudders medmänskliga sidor (en sidostory där Scudder tar sig an en streetkid är bara för tråkig) så att det går ut över helhetsresultatet?
Själva crimestoryn är annars lite småspännande just i vissa lägen. Neeson vet ju naturligtvis precis hur man spelar en roll som denna. Till och med i sömnen. Han känns stabil. Sparring i rollistan får främst genom Dan Stevens (The Guest) och David Harbour (The Equalizer). Scott Frank heter mannen som bestämt bakom kameran och överfört romanen till filmmanus, och av honom har jag tidigare sett The Lookout (2007) som inte var helt oäven.

Jag vill inte förpassa den här filmen ner till källaren bara sådär. Den är inte jättebra på något sätt, men har en tillräcklig story som gör att jag sitter kvar och fokuserar på det som sker. Absolut inget man går runt och tänker på i efterhand, men underhållning för stunden blir det dock om man sväljer de värsta Neeson-klyschorna.
Sen ÄR det ju vansinnigt svårt att tycka illa om den gamle skådisen!
Mellanmjölk med ICA-Basic-pepparkakor!

Dec 10 2014

recension: Astronaut: The Last Push (2012)

 

the_last_push_posterJahapp, vi ska till Jupiters månar…igen.
Det är inte jätteavlägsen framtid och privata företag bekostar spaceexplorations. Ett tvåmannauppdrag som innebär år i rymden fram och tillbaka.
Naturligtvis upplagt för en katastrof.

En ensam astronaut blir kvar, ledningen bestämmer sig för att avbryta hela uppdraget och kalla hem kapseln. Problemet är bara att efter en brand i just rymdkapseln fick astronauten Michael (Khary Payton) rädda sig över till den livsuppehållande delen av farkosten, som nu susar genom den becksvarta rymden på sin förprogrammerade kurs. Dock inte mindre än att Michael via lite fix och trix kan styra om kursen och korta ned färden så att ett återvändande till jorden kan inledas.
Men ändå. Han måste nu färdas ensam (i vaket tillstånd) i tre år innan återinträde i jordens atmosfär.
Tre år.
3. År.

Och, i ett fönsterlöst utrymme som har storleken av en average container.
En låda. Ett metallåda utan säng eller möblemang. Bara en massa blippbloppande kontroller på väggarna och en dataskärm som blir hans enda kontakt med rymdkontrollen.
Ja, ni fattar ju att det här blir ingen actionrulle direkt. Mer en studie i hur man behåller sans och vett. Michael agerar som ett proffs i början, låter känslorna stå tillbaka och fokuserar på att göra det nödvändiga för att överleva. Men ändå. Inne i en tillsluten plåtlåda kommer såklart känslorna smygande vartefter. Kunde han ha räddat sin kollega? Är det värt uppoffringen? Har han någon chans när nödvändiga tekniska prylar MÅSTE fungera när det väl drar ihop sig?

Det hela blir till ett sorts filosofiskt drama, en enmanshow av Payton. Ibland får han lite tröst och hopp av Lance Henriksen som dyker upp på bildskärmen i form av boss på bygget. Michael hallucinerar och tror sig se omkomna kollegan då och då. Men för det mesta är han helt solo.
Det som på ett märkligt sätt håller mig fast vid rullen är just det faktum att Michael alltså ska sitta i sin låda i 3 år till. 3 jäkla år. Och ja, det finns såklart en astronauttoalett och lite lagom geggig astronautmat.

lastpush_pic

”welcome to my little crib!”

Är filmen bra? Inte så jag jublar  direkt.
Men den har….nåt. Som håller mitt intresse och fokus uppe. Kanske är det just funderingarna på hur det skulle vara att sitta ute rymden i ett trångt utrymme i ett antal år. Att manuset mot slutet gör det berättarmässigt lätt för sig, och dessutom tar en lite märklig väg ut till eftertexterna, känns lite…snopet. Men hur beskriver man i bilder en snubbes vardag i en container? Det går ju inte att göra hur länge som helst.
Kanske skulle den göra sig som en teaterpjäs på scen?
Tja, varför inte…?

Nov 25 2014

Dracula Untold (2014)

Dracula_posterJag läste en intervju för inte så länge sedan med en av filmbolaget Universal´s höjdare.
Hon konstaterade att det en gång så stolta ”flaggskeppet” i form av studions alla gamla sköna klassiska filmmonster nu var rejält på efterkälken om man jämför med tex Marvels universum och dess karaktärer.

Lösningen på problemet enligt Universal är nu att göra sina gamla monster mer upphottade och actionbetonade. Och dagens skådade rulle är tydligen den första ut till massorna enligt detta nya koncept.
Hrm…muttrar jag.

Vi bjuds alltså historien om hur ”Vlad Spetsaren” kom att bli den blodtörstige Dracula han är mer känd som. NATURLIGTVIS är Vlad (Luke Evans) från början en god snubbe med snygg fru och lillgammalt (tvi!) gossebarn. Vlad styr sitt rumänska rike med rättvis hand, men hotet från de erövringslystna turkarna hänger över honom. Den bildsköne turkiske Sultanen (Dominic Cooper), som NATURLIGTVIS är gammal polare med Vlad från barndomen, kräver att vår hjälte ska överlämna 1000 barn i turkarnas tjänst som ska läras upp till hänsynslösa soldater att användas i krigen genom Europa. Lyd eller dö är ordern från the turks.

Vlad hittar dock svaret på problemet långt inne i en grotta på ett berg där ondskan bor i form av den stabbige gamle Charles Dance! Ett förbund med mörkrets makter ingås som Vlad möjligen kommer att kunna klara sig ur om han bara sköter sina kort rätt i konflikten mot turkarna. Och i god tid.
Jahapp, det börjar väl ändå inte så illa tänker jag. Lite lagom fantasifullt, sådär så att man ändå kan köpa storyn överlag. Vlad i Evans tappning blir en schysst snubbe som ställs inför svåra val och försöker göra det rätta. Kanske han skulle ha tänkt sig för en eller två gånger innan han hoppade på utmaningen, men vad fasen…kan man en gång för alla ta hand om de taskiga turkiska krigarna..så varför inte…!?

tar han fram schackspelet snart?

Inget fel på det visuella från regissören, en Gary Shore, och tillsammans med den effektfulla musiken blir det lite snyggt ögongodis.
Som vanligt ligger istället problemet, som det ofta gör med filmer av den här sorten, i storyn och manusets utveckling. Från att ha varit lite mystisk och oklar går rullen mer och mer in i det klassiska actionmodet där det ska svingas svärd och fajtas enligt cgi-konstens alla möjligheter. Det där läget där man lätt zonar ut från sitt fokus som åskådare. Inget nytt under den rumänska solen alltså.

Den ”oberättade” historien om vår vän Vlad klarar sig i mål med ett ordinärt ”OK” i betyg. Den är absolut inte dålig som underhållning för stunden, men ganska snart upptäckte iaf jag att det är samma gamla trötta actionstory i grunden.
Om detta är Universals nya hopp i filmvärlden känner jag mig nog lite besviken ändå.