Dec 4 2012

Tema Western – epilogen

Jaha hörni.The_cowboy
Det var höstens tema det.
25 stycken ”westernfilmer” hamnade under luppen.
Vissa betydligt bättre än andra.
Vissa mer nostaligivärde än andra.
Vissa mer fartiga och traditionella än andra.
Men ingen riktigt dålig.

I mitt westernbibliotek finns ju naturligtvis ett antal fler filmer än dessa, men någonstans kändes det som att just runt 25 st var ganska lagom att välja ut att presentera här på bloggen. Ser man till spannet på åren tror jag att det har varit ett ganska ok sådant, och de flesta stilarna har fått några minuter i rampljuset.

Självklart kanske du som läsare saknar vissa filmer, men återigen..det hade blivit galet mastodontiskt att ta med precis alla filmer som flipprat genom min hjärna. Jag hoppas att de som nu syns på bloggen ändå ska kunna representera de olika tidsåldrar som fenomenet westerns har funnits i.

Andra titlar att nämna, som inte kom med här, skulle naturligtvis kunna vara; Diligensen, Little Big Man, Den Onde, Den Gode, Den Fule, Mot Fort Humboldt, någon av Trinity-filmerna, Harmonica – en hämnare och varför inteden italienska Django osv osv…

Det som också slagit mig under sensommaren och mörka hösten är hur gött det har varit att få gräva ned sig i westernmyten igen, lite fantast som jag är, och att hela westernmyten fortsätter att fascinera mig även i vuxen ålder.
Jag hoppas att du som kanske följt detta lilla filmrace också har haft visst utbyte av genomgången, och är det nu så att jag rentav har kunnat planterat något litet filmtips hos dig så är ju det bara en trevlig bonus…!

Kommentera gärna om du har några synpunkter på temats innehåll eller om du saknade någon speciell film.

Bloggen får med största sannolikhet anledning att återkomma till denna mytiska era i historien, men för nu är det dags att stoppa tillbaka revolvrarna i hölstret och rida in i solnedgången…

Tack för kommentarer och visat intresse!

Buffalo Bill Cody's Wild West Troupe

Dec 4 2012

Tema Western: How the West Was Won (1962)

west was wonposterDet känns rätt logiskt att ta höstens westerntema i mål med just en storslagen megaproduktion vars syfte var att försöka ta ett rejält grepp på hela myten och historien om den s.k. Vilda Västern.

I början på 60-talet tänkte möjligen Hollywood att det skulle vara riktigt snyggt med en stor ensemblefilm som spände över årtionden men ändå med vissa personöden invävda i handlingen som kunde återkomma som ett litet mönster, och med utgångspunkt från en serie artiklar i det populära magasinet LIFE som behandlade koloniseringen av den nordamerikanska kontinenten från början av 1800-talet och framåt skapade manusförfattaren James R. Webb denna svulstiga berättelse.

Egentligen är det fem olika segment, som var och ett beskriver avgörande händelser ur myten om the Old West, som rätt snyggt har fogats samman till en helaftonsfilm på 164 minuter med stilfull paus inlagd i mitten. För det räckte ju naturligtvis inte med en lång speltid. Publiken måste bjudas på något speciellt resonerade man och riktade blickarna mot den nyss uppfunna tekniken Cinerama, vilket alltså innebär extra bred bild och maffigt stereoljud (alla som varit på nöjesfält på 70- och 80-talet och testat t.ex. attraktionen ”Cinema 2000” vet kanske vad jag menar..). En dyr teknik dock skulle det visa sig och dagens film är faktiskt en av de få som gjordes i detta, för tiden innovativa, format. På min Bluray-version har man försökt omvandla bildtekniken en aning, men visst syns ”skarvarna” då och då…vilket också vid ett par tillfällen ger bilden ett synnerligen lustigt utseende.

hästaction med lustig vinkel

Själva historien berättar alltså i olika delar om den amerikanska drömmen och pionjärandan. Vi bjuds på nybyggare som drar västerut i segmentet ”The Rivers”, är med när den stora järnvägen dras över kontinenten i ”The Railroad” (där man bara pliktskyldigt väljer att snudda vid det faktum att man fördrev indianbefolkningen med rätt hänsynslösa metoder), tar del av de mörka åren av inbördeskrig i ”The Civil War”, hänger med ut på de stora slätterna i ”The Plains” och slutligen får oss en liten dos av hederlig westernaction när brottsligheten behandlas i ”The Outlaws”. Som en röd tråd genom alla delarna löper då speciellt en familjs öden, där alla medlemmar på ett eller annat sätt kommer att bidra till nationens utveckling.

Ett mastodontprojekt som detta kräver naturligtvis sin regissör. Eller i det här fallet regissörer, för här sparade man inte på bucksen utan kallade in gräddan av dåtidens rutinerade westernregissörer som fick ta hand om utvalda delar i filmen; Henry Hathaway, John Ford och George Marshall. Hathaway var den som fick ta hand om det mesta, och är ansvarig för tre av delarna. Med sådan rutin bakom kamerorna kunde det berättarmässigt naturligtvis inte gå fel, och samtliga historier löper på i den traditionella stilen med mäktiga bilder, dramatik i dialogen och fartiga stunttricks från dåtidens ess i den genren.

Stewart är polare med indianerna

I rollistan sparades det heller inte på ekonomin och ett pärlband av superstarsen från svunna tider hoppade in i både större och mindre roller, eller vad sägs om: Carroll Baker, Lee J. Cobb, Henry Fonda, Karl Malden, Gregory Peck, George Peppard, Robert Preston, Debbie Reynolds, James Stewart, Eli Wallach, John Wayne, Richard Widmark, Walter Brennan, Harry Morgan, Thelma Ritter, Russ Tamblyn och slutligen Spencer Tracy som berättarröst över allting. Imponerande minst sagt, och naturligtvis vallfärdade publiken till biograferna och såg snabbt till att det här blev 1962 års mest inkomstbringande film. Rätt väntat också nominerad till Oscars, hela 8 stycken, där belöningen kom i klasserna för Klippning, Ljud och Manus.

järnhäst och vanlig häst

Håller filmen idag då?
Tja, som helaftonswestern med tonvikten på att visa utvecklingen av den stolta nationen duger den såklart finfint. Mindre snyggt är kanske att man väldigt mycket undviker att berätta om behandlingen och övergreppen mot ursprungsbefolkningen och istället satsar på den ibland smetpatriotiska andan. Men så var det ju naturligtvis i 50- och 60-talets Hollywood, där man hellre peppade känslan om den amerikanska drömmen än såg på till historien på ett mer realistiskt sätt. Vilket ju var en insikt som gick igenom större delen av westernproduktionerna vid den här tiden. Det stora ”uppvaknandet” kom väl istället mot slutet av 60-talet, början 70-talet…

How the West Was Won känns dock som en rätt trevlig avslutning på årets tema om the Old West. Även i den här filmens görs ett snyggt visuellt avslut och på ett både dramatiskt och summerande sätt vävs kanske hela det nordamerikanska 1800-talet samman i dagens historia. Med dagens filmmått mätt möjligen lite jönsig, men för en westerngillare kniper den rätt många pluspoäng för sitt utseende och kan man bara ha överseende för visst (avsiktligt?) utlämnande av historiska fakta så är det riktigt underhållande här i höstens stora epilog…

Dec 3 2012

Julen flyttar in på Flmr – igen!

Tjohoorå!merry
Så är det!
För tredje året i rad pytsas lite galna/skämmiga/sköna/hårda/mjuka/larviga julfilmstips ut av yours truly.

Ni hittar ”som vanligt” länken till julsidan högst upp till höger i menyn, eller klickar här.
Och där samsas de, filmerna med det gemensamma temat. Ni känner igen allt. Naturligtvis. Precis som kära vänner man återvänder till.

I övrigt rullar verksamheten på!
Efter lite weekendledigt och inavakande av julmånaden i kombo med teaterspelande (!) kör Flmr på som vanligt genom hela december!

Och hösttemat ska avslutas också!
Fattas bara!

Joråsåatt!

Nov 28 2012

Filmspanartema: Snö!

Well….it´s that time of the year again…eller….?
Det är ju så det brukar heta i dessa veckor på året när julmånaden närmar sig. Temat denna gång i Filmspanarkretsar blev inte helt ologiskt Snö, och hur förhåller man sig till detta väderfenomen och på något sätt kopplar ihop det med filmens värld tro?

Det finns naturligtvis ett otal inkörsportar på  just det om man sätter sig ned och plågar sin hjärna med allehanda tankar om hur snö förhåller sig till film på de mest vanliga och för all del ibland ganska udda sätt. Själv slås jag direkt av två tankar; att snö på film minsann nästan aldrig är som snö i verkligheten och att snön i rätt många läger används som en effektiv ingrediens för att framkalla en speciell stämning eller varför inte en visuell effekt. Dagens lätta raljerande kommer alltå att handla om snö och film ur ett icke på något sätt jättedjupt perspektiv.

Om vi nu börjar med det här med snö på film vs verkligheten. Det mest iögonfallande; snö på film ser alltid, ALLTID, mycket snyggare ut än i verkliga livet. Här pratar vi oftast stooora fina flingor som singlar ned i en sorts finfin poetisk rörelse. Till och med i en sådan miljöförstörd storstad som New York ligger alltid snön kritvit och lockande i vartenda gathörn om så manuset kräver detta, när den inte faller jämntjockt över skyskraporna och framför allt klär in hela Central Park i den snyggaste av vinterskrudar man kan tänka sig. Inget smutsigt svart blask där inte! Dessutom faller snön (nästan) alltid stämningsfullt stilla, aldrig hysteriskt regnblandat. Visst, det förekommer filmer som kräver en rejäl snöstorm, men det är fortfarande då den vita, tjocka, snön som kastar sig mot jordytan, inte det gloppiga och dystra regnblandade inslaget som vi allt som oftast har här i södra delen av gamla Svedala. Och när det drar sig mot jul i filmens värld finns det ALLTID snö, ja om nu filmen inte utspelas i södra Los Angeles förstås..

jacka på sig…här ja.

En annan mycket roande insikt med snö på film, är att i scener där snön är en del av scenografin, kanske mestadels i actionfilmer, verkar ingen direkt frysa arslet av sig. Tvärtom springer både bovar och hjältar ofta runt i kortärmade tröjor, skjortor, linnen och till och med bar överkropp. Som om alla kör en unison John McClane på ett ungefär! Filmsnö är ju just filmsnö…men lite anmärkningsvärt blir det allt då och då. För att inte säga komiskt.

Och så det här med att snö faller vackert på vita duken. Naturligtvis ett synnerligen smart sätt att försätta tittaren i ett visst sinnestillstånd. Oftast det positiva, för i de flesta fall ska ju snön ändå signalera något kul och glatt och skapa varma känslor inombords. Å andra sidan, ibland snygg visuell förhöjare av effekter som kanske ska vara lite mindre….trevliga. Och till och med försätta åskådaren i ett visst sinnestillstånd av obehag och dysterhet. Kall snö kan med andra ord funka helt perfekt när det gäller fruktan också!

Häng nu med på några snabba och korta exempel där både ljus och mörker får plats i snön:

”får vi be om ett snöfall på julafton…?”

I Ensam Hemma styr ju unge Kevin upp sin föräldrafria vecka i snygg Chicagoförort och fredar hemmet mot tjyvarna med till viss del hjälp av snön. I större delen av filmen ligger den förortsvita snön just bara där…för att sedan lagom till julafton och filmens upplösning börja falla tyst och vackert utanför fönstren. Mycket stämningsfullt och snygg övergång till den familjära känslan i filmen från den lite mer flåshurtiga komiken.

tokig svensk dekorerar snön

I murriga Fargo håller snön hela filmen i ett mindre järngrepp och här får man brottas med både kyla och snöglopp av det mer dramatiska slaget. Bilar sladdar, det är dragiga hus och tjocka rockar för att inte tala om de skottade snövallarna. Frågan är dock om inte snön blir som allra mest otrevlig rent visuellt när Peter Stormare demonstrerar hur en vedflis lite snyggt byter färg på det vitaste av vinterlandskap…

nog fryser han lite ändå?

Jack Nicholson å sin sida går bananas i synnerligen oskyldigt vit och snökall värld i The Shining, och just utomhusscenerna när han irrar runt i ovädret i den obehagligt ljussatta labyrinten ger ett extra pirr till hela situationen, Plötsligt känns inte snö så trevligt och mysigt längre. Inte när man vet att galna lirare med yxa plötsligt kan uppenbara sig ur det vita ovädret… hurra istället för smarta barn som vet hur luras på bästa sätt…

här pallas det julisar

Inget ont som dock inte har något gott med sig. Frågan är om inte Grinchen – julen är stulen framstår som ett av de bästa exemplen på detta. Jim Carrey drar oneliners, fräser och vansinneshoppar runt i grön hårig kostym och hatar julen så mycket att han snor den rakt av från invånarna i den märkliga staden Whoville, bara för att plötsligt förstå innebörden med högtiden.
Filmsnö i massor, och bara det att hela filmen utspelas inne i en snöflinga (!) torde väl räcka för att den ska platsa i dagens tema!

mindre trevlig snöupplevelse

Och så sist, amerikanarnas favvogråtfilm i jultid…
James Stewart har det kärvt i småstaden Bedford Falls runt jul men får oväntad hjälp av högre makter. It´s a wonderful life sparar inte på julstämning och snöfall i alla möjliga former (med inslag av smetigt socialdrama). I filmens första hälft är det mesta eländigt och snön framstår som något mörkt, illvilligt och banne mig om inte snöyran är extra fientligt inställd. Mot finalen är det tjo och tjim igen, den fallande snön av det trevligare slaget och vips vill man bara vara där och känna stämningen. Synnerligen effektfullt lekande med denna nederbörd.

Se där då. Lite tankar om snö. I det här fallet snö på film, och det finns naturligtvis mycket mycket mer man skulle kunna skriva om det här fenomenet. Kanske du inte ens håller med mig om ovanstående, men låt oss i alla fall vara eniga om att detta väderelement kan skoja ordentligt med våra filmtittande sinnen…

Och btw….får vi en vit jul 2012 tro…?

 

…OCH…som vanligt hastar ni nu över till övriga kollegor i Filmspanarsällskapet och tar del av deras synpunkter på snö:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch filmblogg
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Have you forgotten?
Jojjenito – om film
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Nov 23 2012

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Nov 22 2012

Tema Western: Soldier Blue (1970)

Dagens temabidrag såhär i westernracet´s elfte timme kan möjligen vara en av de märkligaste filmer som gjorts i Hollywood i modern (nåja) tid. Likaså en av de mest udda ”westernfilmerna” som kanske sett dagens ljus.

Någonstans undrar man lite hur producenterna tänkte sig det hela här.
Just åren 1968-71 var bra år för filmer från den här genren med ett flertal titlar som pytsades ut på biograferna. Men det var också mörkare år i USA med nya politiska vindar som drog genom nationen, ett hårt kritiserat Vietnamkrig som pågick i Sydostasien och en sorts politisk medvetenhet hos den vanlige medborgaren som inte skådats förut. Man behöver heller inte vara någon Sherlock för att lista ut att filmens sista del naturligtvis är en svidande känga till USA´s utrikespolitik och behandling av befolkningen i Vietnam, här då lite snyggt förklätt som kritik till gamla oförrätter som begåtts under 1800-talet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Mönstret är dock detsamma och mycket riktigt inleds filmens förtexter med titelsången som sjungs med darrig stämma av Buffy Saint-Marie, kanske dåtidens numero uno inom den amerikanska artistvärlden när det gällde politik och musik.

galenskaper av rätt ofattbart slag

Troligtvis är det också filmens sista tjugo minuter som blivit mest omtalad…eller ökänd, den vidriga massakern vid Sand Creek 1864 då mer än 500 indianer brutalt mördades. Filmens regissör, Ralph Nelson, väljer att inte väja för att visualisera de mest hemska scener som utspelades i verkligheten där varken män, kvinnor eller barn skonades. Det är grymt, blodigt och rått skrattande soldater som gör både det ena och det andra. I verkligheten märkt i historieböckerna som en av arméns största skamfläckar under 1800-talet.

Om slutet nu är rejält vidrigt och obehagligt så är konstigt nog vägen dit nästan tvärtom, en sorts ”roadmovie” med både galenpannehumor och romantik. I filmens början massakreras (det är ju förstås inte så jäkla kul början på en film…) ett kompani ur kavalleriet av ilskna Cheyenner mitt ute på prärien. Bara den unge menige Honus (ett väääldigt ung Peter Strauss) undkommer av soldaterna, men får sällskap av den unga kvinnan Cresta Lee (en lika ung Candice Bergen) som precis sluppit ur fångenskap hos just indianerna och nu är på väg tillbaka till civilisationen igen via eskort av just den beridna armén. De två tar sig så långsamt och ständigt käbblande genom vildmarken, där både flirtande och ibland ren buskishumor tar över. Mycket konstig utveckling på historien. En skum gammal vapensmugglare (Donald Pleasence i sedvanlig psykoroll) ser också till att parets framfart över prärien blir extra besvärligt.

Det som verkligen står ut i dagens historia är filmens märkliga uppbyggnad, som två olika filmer i en. Den första delen rena rama hejsansvejsan med en nitisk och övermoralisk Peter Strauss som vägrar inse att det faktiskt är hans egen armé som gjort intrång i ursprungsbefolkningens land…och en rejält flörtig Bergen som inte drar sig för att visa hud så fort tillfälle ges. Om det är första gången man ser filmen, eller inte läst om den tidigare, kan man omöjligt föreställa sig att historien precis innan upplösningen helt kommer att byta stil. Anmärkningsvärt konstigt faktiskt.

munterheten börjar försvinna

Traditionell westernkänsla rätt länge, sedan blir det mer obehagligt med grymmare scener och rejält med filmvåld modell 70-talet. Blodet rinner åt alla möjliga håll, men ser dessvärre ut som riktig tjock Falu rödfärg vilket tar ned realismen rätt ordentligt…om man nu ska drista sig till att klaga på DE scenerna. Musiken i dagens verk tenderar också att hysteriskt kasta sig mellan traditionella westerntoner och fläskiga thrillertoner som ur den värsta 70-talsdeckare.

Soldier Blue känns som en rejäl markering politiskt, sett till sin tidsera och omgivning. Däremot känns vägen fram till finalen både konstig och direkt opassande med tanke på vad filmen egentligen vill förmedla. En westernfilm som bryter det traditionella berättarmönstret helt, och i många läger sedan länge också klassad som den udda ”kusinen” i sällskapet av filmer i genren som var aktuella när det begav sig. Konstig mix, men möjligen ändå sevärd för modet att visa upp ett av myndigheternas största svek i amerikansk nybyggarhistoria, liksom i modern krigspolitik.
Bister eftersmak blir det dock.

Nov 21 2012

Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Jaha ja, visste du att Abe Lincoln knäckte extra som vampyrdräpare?
Inte jag heller. Tänk så mycket som aldrig kommer fram i historieböckerna. Tur att filmens värld har både tid och fantasifull lust att upplysa oss vanliga dödliga tittare när de gamla skrifterna uppenbarligen utelämnar gamla myter och skeenden.

Skämt åsido, det som från början ter sig som ett ytterst ohelig allians även på film visar sig bjucka på en stunds ohemult rolig och lite lagom stänkigt våldsam upplevelse. Närmare bestämt den märkliga men ändå fräsiga historien om hur den unge Abraham ser sin mor falla offer för en uslig blodsugare och på stubben viger sitt liv åt att hämnas. Snart är även fadern död och hämndbegäret starkare än någonsin hos den nu något äldre Abe (Benjamin Walker). Hämnd i sinnet allena hjälper dock föga när man ska ge sig upp mot listiga och urstarka vampyrer, tur då att hjälpen kommer i form av den mystiske Henry (Dominic Cooper) som lär Abe att handskas med både yxa som vapen och smarta strategier.

USA i mitten på 1800-talet är ju inte bara Vilda Västern, utan också ett rejält fäste för de envisa vampyrerna (som dessutom tål solljus…men iaf inte glittrar!), speciellt i södern där svarta slavar inte bara är arbetskraft utan också brödföda för de överklassiga plantageägande blodsugarna. Nu vill de dessutom ta över resten av landet också, men får plötsligt motstånd i form av den hårdföre Abe som hittar en snygg kombo i och med att han avlivar vampyrer på nätterna och ger sig in i politiken på dagarna när han ser hur slaveriet håller på att breda ut sig och dåliga tider hotar nationen.

Regiryssen Timur Bekmambetov (Wanted) satsar den här gången sina amerikadollar på rasande granna effekter och toksnabb action. Det är Matrix-duckanden i parti och minut, slowmo-effekter, blod som skvätter visuellt tjusigt i alla riktningar, silver i olika former som vapen och skådisar som får jobba orken ur sig framför grönskärmarna. Naturligtvis är det hela absurt överdrivet och ska egentligen inte funka. Men banne mig om det inte gör det!

dräparen i visst underläge

Historien bygger som så många andra galna historier på en (förmodligen lika fantasifull) roman där författaren själv står för dagens manus och lämnar i Bekmambetov´s händer att förvalta det på bästa sätt. Trots all pumpande action och hysteriska effekter stannar filmen ändå upp ibland och fokuserar någon minut på Lincolns politiska karriär, något som förhöjer upplevelsen en aning då fantasi vävs ihop med vissa faktiska händelser i Lincoln´s liv. Trots att den äldre Abe till slut regerar nationen från det vitaste av husen i Washington kan han inte riktigt glömma sin alternativa karriär, och ödesmättade händelser kommer naturligtvis att få honom att plocka fram de gamla fina talangerna än en gång.

Som vanligt också i popcornhistorier som denna spelar det egentligen mindre roll vilka skådisar som får visa upp sig, men både Benjamin Walker som Abe och Rufus Sewell som vampyrboss gör vad de ska. Runt dem en hoper birollskådisar av varierande grad som både kan slåss, väsa med spetsiga vampyrtänder och se ståtliga ut i tidsenliga kläder.

Abraham Lincoln: Vampire Hunter har inte bara höstens kanske fräckaste filmtitel utan också en oförskämt snygg yta att visa upp. Att innehållet är mer åt det ologiska serietidningsstuket kan man lätt förlåta när utförandet ter sig så här friskt och fantasifullt. Helgalen story som faktiskt underhåller finfint ända in i kaklet.

Nov 20 2012

Remains (2011)

Återigen sitter jag här och suckar, muttrar och förebrår mig själv för att ännu en gång kastat bort livsminutrar på ren och skär dynga. Och det är ju inte första gången heller.

Men efter en stund, när man sansat sig lite, inser jag ju också att det som vanligt hör till den filmfrälstes kall…att ibland måste du genomlida det sunkiga för att uppskatta det goda i filmlivet. Och  kom igen, visst hade jag mina aningar, farhågor och alla möjliga varningsklockor som ringde i skallen när det var dags att ta tag i dagens rulle. Möjligen lider man av någon sorts filmiskt självplågarsyndrom då och då…hrm..

Hur mycket jag än gillar temat med envisa och styvnackade zombies som gör tillvaron svår för utpekade hjältar, så börjar det bli lite mycket nu. De odöda tycks dyka upp överallt, i de mest märkliga sammanhang. Och det är tyvärr oftast inte trevliga upplevelser rent filmiskt om man vill ha zombieraffel på bra nivå. Som vanligt ligger det oftast tecknade serier bakom dessa filmer, och dagens alster är inget undantag. Vilket dock inte ursäktar resultatet på något sätt.

Dagens film är dessutom en raskt ihoprafsad tv-film från ett litet independent-tv-bolag som tydligen specialiserat sig på billiga skräckproduktioner. Här är man förmodligen ute efter att flörta med Walking Dead-publiken…dvs sådana som yours truly.
Det går naturligtvis helt åt skogen och det här är rena stolpskottet till film. En riktig stinkare.

jamen det ser väl ut som vanligt typ…

Spelplatsen för dagen ska vara spelstaden Reno, men är antagligen i verkligheten några tomma lagerlokaler i någon sunkig förort till Los Angeles, där (som vanligt) en plötslig epidemi bryter ut och får alla spelgalningar att förvandlas till dräglande zombiegalningar istället. Men naturligtvis inte precis alla. Ett litet sällskap barrikaderar sig på ett hotell och sedan råkar de ut för allt det som ett uselt C-manus föreskriver och det är bara att börja förutspå i vilken ordning aktörerna ska plockas…vilket inte är någon jätteprestation om man är en luttrad filmspanare. 

Det är för likt och plagierande allt annat i ”branschen” just nu. Det mesta är bara upprepningar av sådant som jag redan sett 735 gånger förut. Effekterna är både grisiga och kladdiga, kanske inget att klaga på om man ser till kostnaden för hela produktionen, men de är ack så tråkiga. De fåtal CGI-effekter man vågar sig på känns vulgärt kackiga och skrattretande usla. Okända skådisar gör ett trött jobb med ett synnerligen oinspirerande manus. Boooring.

Remains motsvarar dessvärre alla möjliga farhågor man kan ha på förhand. En riktig skräprulle, producerad i bakvattnet på alla de zombiealster som faktiskt lyckas ta sig en liten bit upp på underhållningsstegen. Denna gör det sannerligen inte.
Undvik som (zombie)pesten är dagens tips.

Nov 19 2012

Tema Western: True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. En djupdykning ned i westernkulturen och ett högst intressant inslag i det pågående temat. Att ta sig an just den gamla westernklassikern (och tidigare temabidraget) De Sammanbitna från 1969 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coen´s nya version verkar inte alla ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia. Jo, faktiskt!

ung och gammal på hämnarstråket

Ni kan det ju säkert nu: unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen…också. Trots att det inte alls är länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en upprepning alls. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock naturligtvis inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

enögd, men skjuter som ett ess

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter just Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka. Där Wayne´s Cogburn blev en något översittande typ, och hela historien skulle centreras runt The Duke´s stjärnstatus, blir Bridges mer av en faderlig figur. Tacksamt nog ökar intresset av själva historien med den enkla lilla justeringen att låta unga Mattie få vara huvudpersonen stället för Cogburn. På så sätt blir hans insats när det väl gäller också betydligt effektfullare.

True Grit modell 2010 är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns faktiskt verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar och drar in ett högt betyg i höstens westernfestival. En film med hjärtat på rätta stället. Jag gillart skarpt!

Nov 15 2012

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Nov 14 2012

The Amazing Spiderman (2012)

Jag var en av de som mest kände mig förvånad och frågande över att man så snabbt inpå förra omgången bestämde sig för att göra en reboot här.
Jag menar, Sam Raimi´s alster är ju inte på något sätt dåliga (även om trean var rätt mycket sömnpiller) och nog tog de ett rejält superhjälteomtag på Peter Parkers fasadklättare. Vad ska då en ny rulle kunna tillföra?

Kanske lite därför då jag med viss skepsis och förutfattad mening vräkte på denna version och tog plats i soffan. Här skulle nu studeras och jämföras. Eller kanske inte, ofta mår ju inte filmer sådär jättebra av att jämföras med varandra, men visst fasen är det svårt att låta bli. Det är det ju faktiskt…så det så!

Ganska snart då ytterligare viss förvåning då jag märkte att dagens historia rätt snabbt engagerar och fastnar! Regissören Marc Webb (!) satsar på att dra storyn om unge Parker från början, men här blir han en grubblande och lite udda tonåring, med de möjliga känslosamma problem som hör tonårstiden till. Webb´s version av Peters verklighet och vardag känns plötsligt lite…råare och skitigare. Mer nära och inte lika…pretto…kanske.

Andrew Garfield i rollen som Peter känns faktiskt helt rätt, och lyckas med kombon osäker tonåring och snubbe med nya konstiga krafter. Kanske är dagens filmskurk Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) inte riktigt den bästa i galleriet, men vad fanken, det går väl det också. Trots lite skämsvarning på vissa av skurkens förvandlingslägen.

experiment i pojkrummet känns helt rimligt

Annars är det your average spindelstory. Skumraskheter, hemligheter, rapp action, lite ansträngd humor och ett mustigt svingande mellan skyskraporna. Toppklass på effekterna och drivet. Storyn håller sig på grunda vatten, men vågar sig ändå på en liten backstory om Peters pappa och dennes förehavanden. Som vanligt numera i hjältefilmer av den här sorten krattas det finfint för en uppföljare. Och varför inte? Kan bli lika trevligt som det här resultatet.

Förutom Garfields stabila insats i huvudrollen hjälper Martin Sheen, Emma Stone, Denis Leary till i birollslistan, tillsammans med gamla fina Sally Field! En skönt gäng helt enkelt!

The Amazing Spiderman överraskar iaf mig med att vara en högst trevligt upplevelse. Lite oväntat faktiskt. Man ska på intet sätt förringa föregångarfranschisen, men nog känns det lite tuffare och mer oborstat här. Jomen det här var ju lite småkul! Bättre än jag kunde tro.

Nov 13 2012

Tema Western: Rio Bravo (1959)

Här kom så John Wayne´s och regissören Howard Hawks´ svar på Gary Cooper´s insats i High Noon. Det var ingen större hemlighet att Wayne avfärdade Coopers film som mjäkig och inte alls i stil med hur han tyckte att en sheriff skulle bete sig inför en hotande konflikt. (Att han sedan erkände långt senare att han nog i alla fall skulle ha velat spela Coopers roll är ju ändå lite småroligt…)

Nåväl, dagens historia är dessutom en av de där riktigt berömda westernfilmerna från epoken 50-60-talet. Helt klart i samma klass som både just High Noon och The Searchers. Stöpt i samma patenterade form; ett hot, överdramatiska dialoger, ett rejält klimax mot slutet och en släng av den rätt absurda men inte oävna humorn. Wayne känns ju som något av en expert på att avlossa syrliga kommentarer i tid och otid just runt dessa årtionden när hans stjärnstatus peakar ordentligt. Regissör Hawks var både en legendar och känd som lite hårdflörtad. I den här filmen fick tex en av birollsskådisarna kicken redan innan filminspelningen börjat på allvar då han dels hade dykt upp med stadig baksmälla och dessutom haft fräckheten att kalla regissören vid förnamn! Hårda bud.

här käbblas det mest hela tiden

Själva historien då? Jo, här är Wayne den stabile och tuffe sheriffen John T. Chance som i filmens början arresterar den fräcke Joe Burdette (Claude Akins) vilken helt skamlöst skjutit ned en oskyldig cowboy på saloonen. Burdette förpassas snabbt till finkan där han nu får invänta att en US Marshal rider förbi och tar med sig honom till en rättegång. Problemet är bara att statssheriffen dröjer ännu ett par dagar och att Joe Burdette´s bror är en mäktig ranchägare som kommer att göra allt för att försöka förhindra att Joe förs ur staden. Läge att barrikadera sig på sheriffkontoret alltså för vår hjältesheriff och försöka hålla stånd. Till sin hjälp har han krymplingen Stumpy (Walter Brennan), utrustad med en osande svada, och den alkade ex-vicesheriffen Dude (Dean Martin) som i början mest ser ut som något katten kräkts upp. Vartefter ökar också möjligen oddsen till framgång något när det unga revolveresset Colorado Ryan (Ricky Nelson) ansluter sig i gänget.

Det blir en rätt rak historia, det hela handlar om väntan. Hjältarna avvaktar och spejar. Skurksen ligger ständigt på lur och försöker då och då överlista den stoiske Chance som dock oftast är beredd. Enda gånger han tappar kontrollen är egentligen när han konfronteras med den mystiska kvinnan Feathers (en ung Angie Dickinson) som han dras till. Jojomen, upplagt för lite romantik mitt i alla skumraskheter alltså. I övrigt följer filmen uppställd mall där till och med lite social omsorg visas då Chance tar hand om den försupne Dude och ser till att han tar sig i kragen, givetvis efter att det kärvat till ordentligt under ett par minuter. Samspelet mellan Wayne, Martin och gamle Brennan är riktigt underhållande. Speciellt Dean Martin gör nog en av sina bästa filmroller här som den försupne Dude.

the duke med tunghäfta framför snygg-angie

Ja du behöver naturligtvis inte fundera speciellt mycket på hur det ska gå. Filmen är rätt lång för vad den har täckning för, då handlingen egentligen inte är så speciellt komplicerad. John Wayne knallar mest runt och ser ömsom arg, ömson förvånad ut. Hans skådespel går lite på halvfart, men å andra sidan hade han ju vid den här tidpunkten sådan pondus att det egentligen räckte med att han bara visade sig rakt upp och ned. Dåtidens popidol Ricky Nelson och entertainern Martin missar naturligtvis inte chansen att, när läget är som mest spänt, stämma upp i lite lagom käcka countrydängor när det sällskapet sitter och häckar på sheriffkontoret. Realistiskt bisarrt men naturligtvis helt logiskt enligt 50-talets westernprinciper.

Rio Bravo är rätt klämkäck, lite ansträngt konstruerad i manuset där bla Wayne genom nästan hela filmen håller en stenhård attityd. Blev då The Dukes svar på Coopers film en ordentlig känga? Njae, det kan man nog inte säga. High Noon framstår fortfarande som den mest seriösa av de två. Men en rejäl western från en gyllene tidsålder är detta dock och underhållningsvärdet är fortfarande nostalgiskt trevligt. En av de mer minnesvärda historierna från förr.

Nov 9 2012

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum…
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

Nov 8 2012

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!