Aug 31 2011

Wild Wild West (1999)

Att göra långfilmer av gamla tv-serier är risky business. Inte alltid det blir som tänkt. Eller faller publiken i smaken. Trots miljoner dollars i ryggen och ett tungt startfält i rollistan.

Här ett exempel på en film som fått sin beskärda del av spott och spä och pekpinnar om att det minsann inte bara är att klämma ur sig en galen historia hur som helst. Regissören Barry Sonnenfeld trodde möjligen, efter succén med Men in Black, att det var en lätt match att svänga till det lite framför kameran bara Will Smith stod där och levererade. Big mistake enligt den samlade expertisen som sågade denna historia längs cowboystövlarna. Själv var jag inte jätteimponerad första gången jag såg den, men inte jättebesviken heller, och detta omtag förändrade inte på något sätt den åsikten.

Agenterna West (Smith) och Gordon (Kevin Kline) tvingas jobba ihop i 1800-talets USA  för att försöka stoppa ett förestående attentat mot den amerikanske presidenten Grant. Galna ledtrådar, händelser och ren komik leder spåren mot den besynnerlige och helgalne Dr. Arliss Loveless (Kenneth Branagh modell överspel) som plågar våra hjältar med diverse elaka uppfinningar och tricks. Allt alltså mot en westernbakgrund, där mer eller mindre hejdlösa innovationer och tekniska hjälpmedel paraderar förbi i parti och minut.

Naturligtvis förlorar sig filmen i för mycket snygg uppvisning av effekter och manuset blir lidande där Smith och Kline gör sitt bästa för att matcha varandra, och tävlar i dessutom om att förföra filmens kvinnliga stjärna Salma Hayek efter bästa förmåga.

Kanske litade man för mycket på stjärnornas dragkraft. Eller på att effektavdelningen skulle ta fram sina bästa prylar. För visst är det besvärande tunt bakom fasaden. Trots det kan jag dock inte dissa filmen rakt av. Smiths påklistrade humor och Kline´s forcerade smartness i kombo med lite hederlig matinéaction får filmen att, inte på något sätt lysa, men i alla fall vara lite dumrolig och sämre HAR man banne mig sett.

Som nyinspelning av en gammal kultförklarad tv-serie har den självklart inget att hämta, kanske man borde ha tänkt till både en och två gånger innan projektet startade, men som hiskelig komedi passar den märkligt nog in i sammanhanget. Någon större global succé blev det minst sagt inte och Will Smith lär ha uttalat sig om att han ångrar att han tackade ja till den här rollen.

Wild Wild West är galet over-the-top och så hiskeligt påfläskad med effekter, vitsig dialog och snubbelhumor att man inte på något sätt kan ta den på allvar. Som hjärnbefriad underhållning passar den dock perfekt en avmätt helg när kraven på intelligens får stå tillbaka.
Fast titellåten är bra.

”Gordon, when you tell this story to your grandkids, you be sure to leave this part out.”
”Don’t worry.”

Aug 30 2011

Gränsen (2011)

Svenskt krigsraffel med fullt ös i maskingevären. Jo jag tackar jag.

Stöpt i något annorlunda form än den vedertagna svenska modellen gör det här till en film att kika på med lite försiktigt gillande.

Som drama med spelplats mot en synnerligen känslig del av Sverige under andra världskriget har den guldläge att skildra något annorlunda. Som actionstory har den sina brister vad gäller logik och skeenden. Å andra sidan kan spänningen mycket väl få tjäna som substitut till logiken utan att det behöver störa.

Ramstoryn ger oss ett par svenska soldater, satta att hålla koll på en gränspostering mot Norge. Det är vintern -42 och på andra sidan härjar tyskarna och nyfikenheten är förstås stor hos di svenske. Att smyga in på norsk mark för att spana lite på den vedervärdige fienden har sina risker och givetvis råkar de nyfikna illa ut och tas till fånga. Osanktionerat räddningsuppdrag bakom fiendens linjer är nu vad som gäller. Mer komplicerad än så är inte historien. Låt vara att dialogen kan kännas aningen tillrättalagd, och att vissa personer i låg och hög ställning väljer beteenden som nog inte står att finna i verkliga livet. Den något konstruerade sidostoryn om viss mörkläggning från svenskt håll känns också lite väl snodd från en smetig Hollywood-kakburk,  men ok.. den finns där och är inte jättestörande.

När unge löjtisen Aron (André Sjöberg) smyger in på norska sidan ihop med sin bistre finske supersmarte sidekick Wille (Antti Reini) för att hitta sin fångne bror drar det ihop sig till mer renodlat äventyr som kräver sin beskärda del Rambo-action, och den dramatiska touchen som för ett kort ögonblick målats upp hamnar i bakgrunden. Filmmakarna med (för mig okände) regissören Richard Holm i spetsen tar det dock till rejält påkostade nivåer och spar inte på filmvåld eller blod, allt presenterat med förvånansvärt medryckande engagemang och snygg yta.

Saker att förtjusas mest över är att man verkligen gått in för att hålla bra klass på detaljer och kringutrustning. Tacksamma miljöer och snyggt foto är andra saker att glädja sig åt. Och skådespelare som inte räds att ta ut svängarna ordentligt, hur överdrivet det än må bli. För det blir det ju såklart. Någonstans känner jag kanske att man har lite för bråttom att avhandla den realistiska känslan som finns i och med filmens spelplats och omständigheter, för att istället kasta sig på det gottaste och mest lockande.
Men film är film och det är som det är. Bara att köpa eller dissa.

Gränsen känns trevligt osvensk i all sin svenskhet med en friskhet som förhöjer betraktningsvärdet. Någonstans på vägen känns det som om filmen törs lämna den svenska modellen och leka lite Hollywood i actionscener av gott märke. Å andra sidan är det just den rebelliska uppkäftigheten att skapa mustig underhållning och ovanlig svensk-action som känns som den största förtjänsten här.
Klyschorna må vara ständigt närvarande och hagla över historien vid vissa tillfällen, men tråkigt känns det faktiskt aldrig.

Aug 29 2011

Just Go with It (2011)

Adam Sandler igen. Den här gången på förförarstråt, och som framgångsrike plastkirurgen Danny har han dessutom kommit på bästa knepet att charma kvinnorna; att låtsas vara olyckligt gift och vansinnigt hjälplös. Ett knep som uppenbarligen renderat många sköna stunder för denne ytlige spjuver genom åren.

Annat ljud i skällan blir det dock när han träffar snygga Palmer (Brooklyn Decker), blir blixtförälskad och lovar att han är på gång att skilja sig från sin hemska ”fru”. Kruxet är dock bara att Palmer är nyfiken på denna fru och envisas med att vilja träffa henne. Vilket gör att Danny nu, om han vill hångla vidare med Palmer, måste hitta en kvinna som kan spela rollen av en bitchig och iskall kvinna för att verkligen visa hur olycklig Danny är. Och varför då inte hans trogna och alldagliga sköterska på mottagningen, Katherine (Jennifer Aniston)! Som perfekt nog dessutom är ensamstående mamma. Ett par förhandlingar senare drar förväxlingscirkusen igång i full fart när Katherine med lust och kanske lite överentusiasm går in för sin nya roll som också bl.a. innebär att presentera sina barn som Dannys!

Naturligtvis är det dumt så det förslår, det som kallas manus här. Det är öppna dörrar på skämtnivån, och synnerligen lågt i många lägen.
MEN. Just det, det finns faktiskt ett men, det är satans underhållande. Och det är löjligt fnissframkallande att sitta och se hela ensemblen via ett par helt ologiska och osannolika turer hamna på Hawaii, där historien tar ännu en galen vändning när det gäller händelseutvecklingen. (Lustigt att många romcoms ska till att hamna på Hawaii av alla ställen…som om det vore überplatsen att vara på när romantiken ska flöda som bäst…man förväntar sig nästan att någon ska springa på Sarah Marshall också…)

Som sagt, förutsägbart värre. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan missa att räkna ut hur det ska sluta, men vägen dit är onekligen skämmigt underhållande. Jag gillar grabben Sandler mer för varje år som går och här trivs han uppenbarligen som fisken i vattnet med sin humor  och personlighet. Speciellt i scenerna ihop med som-vanligt-snygga-Jennifer Aniston, och det märks att de två enligt vad jag läst mig till är superkompisar sedan länge privat. Det finns en skön kemi mellan dem som passar perfekt i dagens lättsmälta objekt. Inte blir det sämre av att Nicole Kidman dyker upp i en suveränt skön bitch-roll som snapig gammal studiekamrat till Anistons Katherine. Kidman visar att hon minsann också behärskar dumlöjlig humor till max.

Just Go With It är enkel romantisk förväxlingshumor med billiga skämt inlindat i skön sammet. Sandler och hans husregissör Dennis Dugan har koll på hur de ska sy ihop ett på papperet löjligt larvigt manus till en upplevelse som inte någon borde kunna uppröras speciellt mycket av. Det är förföriska Hawaii-scenerier, standardutveckling på historien och behagligt soundtrack i kombination till halvvågad humor som mer än en gång får mig att skratta och trivas med sällskapet. Rätt mycket må-bra-vibbar här alltså.

”I’m just happy to hear that his thing-a-ding can still ring-a-ding.”

Aug 26 2011

Cowboys & Aliens (2011)

Dubbelnollan Daniel Craig vaknar mitt på prärien med minnesförlust modell megastor och utsmyckad med ett otidsenligt armband som inte ens 1870-talets indianer hade kunnat tillverka om de så än ville. I den närliggande pluttestaden styr Harrison Ford´s bistre boskapsuppfödare som värsta patriarken, morrar mest med skrovlig röst och ser allmänt tjurig ut (ungefär som Ford gjort de senare åren både privat och på film).

Lägg till detta en mystisk kvinna som inte är från trakten sas och ett par obligatoriska bifigurer som ska tas av daga i uppställd ordning. Ställ sedan dessa mot rejält illvilliga aliens som tutar runt på himlen i sina farkoster och verkar kidnappa lokalbefolkningen lite hur som helst med något som påminner om avancerade lasson.
Joråsåatt.

Utrustad med en i sammanhanget helt logisk, men ändå galen, titel är detta alltså Jon Favreau´s senaste alster. En historia så fantasifull att det egentligen inte borde vara möjligt att ens få grönt ljus till en sådan här produktion. Å andra sidan kan man ju tänka sig att utomjordingar i filmens galna värld mycket väl måste ha kunnat levt rövare även på 1800-talet likväl som på dagens teknologiska jordklot, så varför klaga egentligen? När man väl ruskar av sig den första obekväma känslan av att det är en fruktansvärd genrekrock man kikar på går det alltså lite lättare.

Craig är fåordig och mest en handlingens man (skulle ju egentligen lika gärna kunna vara Bond på sommarsemester), vi förstår att han går runt och trycker på någon sorts information om vad som egentligen händer i grannskapet..bara att han själv inte fattar vad det är så länge minnesförlusten vägrar att släppa. Den ack så vackra (naturligtvis) kvinnan visar närgånget intresse för honom, men tycks ha något annat i kikaren än bara lite westernhångel. Ford, med det yviga rollnamnet Dolarhyde, får sin son kidnappad av de flygande främlingarna och anbefaller ett gammalt hederligt uppbåd med uppdrag att förfölja och spöa skiten ur de fräcka besökarna.

Här rullar nu historien på och avhandlar det mesta inom dessa båda genrer. Det märkliga, men också rätt underhållande, är att filmen hela tiden tar sig på allvar och mynnar inte ut i någon sorts överspelad parodi eller skämtsamma galenskaper. Å andra sidan är det just en ytterst tunn linje att hålla sig på, så att det inte blir för allvarligt och bara patetiskt istället. Craig håller väl stilen filmen igenom, medans Ford då och då visar tendenser till att ta sin roll på alldeles för stort allvar. Sam Rockwell och speciellt gamle favoriten Clancy Brown figurerar förbi i mindre roller och gör precis vad de ska som mindre betalda sidekicks. Naturligtvis finns också en hund och ung grabb med för att spä på känslostormarna lite.

Storymässigt håller filmen en rätt enkel nivå som en westernhistoria om att hitta och rädda nära och kära. Hjältesällskapet ska naturligtvis råka ut för lite ditten och datten innan den stora finalen närmar sig, mysterier reds ut och cgi-killarna får slå på sina bästa trummor och visa vad de kan.  Favreau blandar alltså ett rätt tunt manus i en brokig mix och ut kommer väl….tja…något som underhåller för stunden men inte lämnar några större avtryck efter sig.

Cowboys & Aliens vinner redan här priset som årets titel på en film. Det är naturligtvis snyggt tillverkat som crossover och stilar hem poäng på mestadels bra tempo och snyggt utförande. Utomjordingarna ser galet elaka ut och beter sig precis så ovänligt som förväntat, men the good guys är naturligtvis envisa och påhittiga. Helt ok som filmupplevelse men lika snabbt glömd. Vilka som vinner?
Lägg av.   

”You don’t remember anything?”

Aug 25 2011

Mannen utanför lagen (1976)

Dags för western igen.
Kan man någonsin tröttna på westerns? Säkert, men jag tillhör inte den skaran.

Tvärtom, eftersom de kan komma i så många former finns det fortfarande så mycket att tjusas av i denna synnerligen mytologiska del av det amerikanska arvet, ibland dramarealism, ibland oerhört fantasifullt och grovt tillyxat enligt mallens alla stilkoncept men för det mesta enligt den djupa traditionen som omgärdar denna genre.

70-talets westernfilmer känns kanske inte direkt som hämtade ur en möjlig verklighet. Det fanns gott om klyschor, stabbiga repliker och rätt förskönande drag som inte riktigt hör hemma i dagens betraktelser. Sanningen är kanske också att westernfilmen som sådan var på väg att dö ut inom den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet i USA var rätt hårt i krisens 70-tal och den romantiska bilden av westernmyten ordentligt naggad i kanten. Som varumärke i Hollywoods historia fanns uppenbarligen en glanstid utan dess like under 40- och 50-talen, och något liknande kommer säkerligen inte att upplevas igen.

Säg western och det är, Dirty Harry till trots, inte svårt att börja tänka på Clint Eastwood´s karriär. Ett otal filmer och historier som revolverviftande antihjälte finns att skriva upp på hans digra CV, där möjligen just dagens objekt kan vara ett av hans mindre beskådade alster trots att Eastwood på äldre dar anser att det kanske är en av hans bästa filmer någonsin.

I egen regi gestaltar han den enkle bonden Josey Wales i Missouri med fru och barn, som genomgår en total förvandling den dagen hans familj mördas brutalt av unionsanhängare i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Wales dras med hämnd i tankarna och ansluter sig till den konfederationsgerilla som vägrar erkänna unionen som segrare i kriget. När dess ledare dock bestämmer sig för att lägga ned vapnen vägrar Wales, drar vidare på egen hand och blir nu en efterlyst man med ett pris på sitt huvud som både luriga revolvermän och unionsföreträdare vill lägga vantarna på. Wales själv vill mest få lugn och ro och läka såren efter de tragiska åren, varvid en flykt till Mexiko känns som en naturlig åtgärd.

Det här är egentligen inte så mycket en renodlad western, mer som en gammal hederlig roadmovie. Eastwoods figur rör sig mellan landskap, obskyra små städer och vindpinad vildmark där han möter diverse figurer ur ett brokigt galleri som alla påverkar honom i någon form. Filmen innehåller trots sitt dramatiska yttre rejält med rapp dialog och underfundig humor, speciellt när den motvillige Josey får sällskap på sin färd av den mycket underhållande gamle indianen Lone Watie (Chief Dan George i en underbar roll!) som vet hur filosofera över livets olika irrfärder.

Eastwood målar upp historien i en sorts kapitelsamling där var och ett innehåller en liten sidohistoria som vävs in i huvudhandlingen, för att till slut mynna ut i den obligatoriska finalen. Clint själv som vanligt lite småbutter i sin rollframställning, med ett hjärta av guld trots att han gör allt för att inte visa det. Andra färgstarka roller görs av Sondra Locke (självklart när det gäller Eastwood och 70/80-talet), John Vernon och Sam Bottoms för att nämna ett par. Ironiskt nog ger sig Wales av ut på sin resa mot fridfullhet för att få vara ensam, men samlar sakta och stadigt på sig ett litet sällskap längs manusets alla olika turer vilket gör det till en ovanlig och udda ”familj”.

Mannen utanför lagen är mustig och enkel på samma gång. Självklart innehåller den pangpang i rätt mängder enligt westernfilmens alla regler och standardformer, men också en humoristisk och varmhjärtad livsåskådning som den trötte Wales utsätts för vare sig han vill eller ej. Eastwood hade redan här öga för detaljer och visuella snyggheter. En av de stora westernfilmerna i modern tid som är väl värd att ses mer än en gång.
Nu har jag sett den tre. Med andra ord en mycket bra film!

”Dyin’ ain’t much of a livin’, boy.”

Aug 24 2011

Super 8 (2011)

I drygt en timme njuter jag bara av att vara tillbaks i filmvärlden runt 70- och 80-talet, vilken tycktes domineras av Steven Spielberg och dennes historier.

Jag känner nostalgiska vibbar och ekon från snyggingar som Närkontakt av tredje graden, E.T. och lite Goonies för att nämna några. Klart är att herr producenten här, just Spielberg såklart, verkar ha instruerat sin ”påläggskalv” (den numera icke helt okände) J.J. Abrams att förvissa sig om inräknandet av diverse detaljer och berättarmässiga grepp enligt patenterad formel.

Följaktligen är det alltså småstad, unga karaktärer, kärlek och svartsjuka blandad med saknaden av faders/modersfigur och lite ljusskygg myndighetskonspiration som gäller. Abrams egna manus verkar ha lagts som en karbonkopia över mäster Spielbergs samlade verk, och det allra göttaste har sugits ut och mixats ihop till en historia som lika gärna kunde härstamma från just den tidsålder som avhandlas.

Unge Joe sörjer förolyckad mamma och att han inte har någon vidare kontakt med pappa polisen. Sommarlovet 1979 står för dörren och det roligaste man kan göra då är att spela in zombiefilm med kompisarna medelst en super 8-kamera. Under just en sådan session nattetid lyckas gänget av en slump bli vittne till en rejäl tågkrasch och en urspårad last som visar sig vara både organisk och mystisk och dessutom snart på rymmen i området.

Historien snurrar på enligt tidstypisk formel och känns både fräsch och fantasifull. De unga huvudrollsinnehavarna är så där lagom lillgamla som ungar ska vara i historier av den här sorten, på ett positivt sätt, med extra plus för Elle Fanning som allas kärleksintresse Alice och Joel Courtney som osäkre Joe , vilka båda har en härlig närvaro i scenerna.

Som sagt, i en timme bländas jag av myspysligheter, småstadsdrama och barns känslor i samband med saknad och osäkerhet. Mysteriet i filmen eskalerar i samband med att militären lägger sig i, och de obligatoriska filurerna som vill mörklägga det mesta, kliver in i handlingen. Spielberg-känslan är total, och för en nostalginörd som undertecknad är detta bara godsaker att fylla sinnet med.

Men så precis när man sitter och tänker att det här kan vara en av årets bästa rullar och att Abrams kan vara mannen som ska ta över Spielbergs keps, så händer något. I samma ögonblick mysteriet avslöjas och pusselbitarna börjar läggas på rätt plats övergår filmen i någon slags ordinär action-stress-kamp-mot-klockan-upplevelse. Det unga gänget hamnar plötsligt i bakgrunden och fokuset hamnar istället på, så klart sevärda men lite blaséaktiga, effekter där det handlar om att smälla och explodera högst. Slutet är anmärkningsvärt dåligt i kontrast till den lovande inledningen.

Super 8 känns tudelad som film. Mycket bra i sin första del när det handlar om Joel och hans vänner, när mysteriet är i sin linda och Abrams kan dra fördel av Spielbergs alla knep för att komma åt oss med känslor, humor och blandar vardagsdrama med pojkboksspänning. Som film naturligtvis inte dålig, en trevlig blinkning åt förr, synnerligen välgjord, men den alltför klyschiga upplösningen ihop med alldeles för mycket malplacerad finalaction drar ned tummarnas antal.    

”According to my Uncle Seth, an accident like this is exceptionally rare.”

Aug 23 2011

Iron Man (2008)

Helt plötsligt fick jag bara en enorm lust att se om den här filmen.

Kanske beror det på att det tycks avhandlas väldigt mycket filmer om superhjältar för tillfället.
Hollywood har uppenbarligen snöat in rätt hårt på den genren igen och Marvel Studios tillhör väl förmodligen de som gnuggar händerna av förtjusning när chansen till ökat flöde i kassakistorna infinner sig.

Å andra sidan kanske mitt plötsliga superhjältesug berodde på att jag fick syn på en sparbössa på en av ungarnas rum där just ett antal Marvel-hjältar prydde sidorna, med bla den karaktäristiska Iron Man-masken i blickfånget…

Skit samma egentligen, dock kan man konstatera att det här är en väldigt bra överföring av seriefigur till filmmediet. Mest beroende på Robert Downey Jr som tycks fullständigt lysande i rollen som den ironiske, vitsige och playboyaktige vapenmogulen Tony Stark vilken kommer på bättre tankar efter påtvingad fångenskap i öknen och möte med en man som räddat livet på honom.

Robban fixar och trixar

Filmen lyckas faktiskt med konststycket att vara både tramsigt underhållande och avlossa ett par väl valda samhällsåskådningar mitt i effektfyrverkeriet. Actionsekvenserna känns top notch och regissören Jon Favreau har hittat en perfekt balans mellan ren serietidningsunderhållning och mer vuxen livsåskådning. Storyn blir aldrig jolmig eller jönsig, Stark går från ytlig playboy till en man som uppenbarligen vill byta livsstil till något bättre, och det känns inte alls påklistrat moraliskt så det stör. Naturligtvis har han en liten plan, som dock inte gillas av alla, allra minst av hans kollega Obadiah Stane (Jeff Bridges).

Förutom Downey Jr känns skådespeleriet som hämtat från ett riktigt fint smörgåsbord. Gwyneth Paltrow gör snygga sidekicken Pepper Potts riktigt underhållande, och den outtalade romansen som spirar mellan henne och Tony känns lite lagom putslustig och har en smygande mysfaktor som tilltalar. Jeff Bridges lägger allvaret åt sidan och får stila som badass med rakad skalle och skönt skägg och det känns också lite mysigt av bara farten sådär.

Iron Man underhåller hela vägen. Ja faktiskt. Den blandar snygg effektfull cgi-action med aningens allvarsamhet som dock varken drunknar eller blir larvig i den mustiga kompotten som bjuds. Se där, ett omtag i dvd-spelaren som lämnade en riktigt god eftersmak!

Och vad som tycktes om den obligatoriska uppföljaren kan läsas här.

“I’ve never really had a taste for this kind of thing, but I must admit I’m deeply enjoying the suit!”

Aug 22 2011

Scream 4 (2011)

Elva år sedan sist. Och ett par rejält urvattnade uppföljare om du frågar mig. Man kan inte säga annat än att Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson är rätt modiga. Fast sanningen är väl att förklaringen stavas dollars.

Att dra runt Scream-konceptet ännu ett varv kan också tyckas både idiotiskt och lite utmanande på samma gång. Själva överraskningsmomenten och det fräscha som originalet en gång i tiden bjöd på är ju sedan länge borta, så här gäller det att hitta på en liten annan twist samtidigt som målgruppen ska känna igen sig i det de ser. Williamson ska ha cred för att han lyckas väva in en historia som följer huvudpersonernas utveckling och åldrande på ett rätt ok sätt. Kul också i sammanhanget att samtliga inblandade huvudfigurer återvänt till sina roller. Å andra sidan är det väl möjligen så att några andra större åtaganden inte direkt haglar över dem…

In på banan naturligtvis också med ny mördare som ikläder sig den klassiska ghostface-masken. När nu historien tar fart igen återvänder Sidney till Woodsboro, den numera ökända lilla staden, och ett sista stopp på en boklanseringsturné där hon marknadsför en egenhändigt komponerad bok om sina upplevelser och hur göra för att återvända till ett lyckligt liv. Naturligtvis finns det också någon som inte alls har samma uppfattning som Sidney och tänker se till att stoppet i den lilla staden blir hennes sista anhalt i levande livet.

Craven ger sig inte på att skapa några nymodigheter, snarare återvänder han till beprövade berättargrepp och infall. Vilket gör det lite hemtamt och bekvämt, men också rätt oengagerande. Manuset erbjuder som vanligt en uppsjö av metasnack runt film, och skräckfilm i synnerhet, vilket också tyvärr förstärker upprepandets förbannelse  ju längre historien rullar på. Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette gör alla vad som förväntas av dem och går sällan (läs: aldrig) ur sina väl invanda spår när det gäller karaktärerna.

Filmen gör sitt bästa för att (som vanligt) leka med det klassiska konceptet ”vem är den skyldige”, diverse personer får sätta livet till i blodiga scener, men som sagt…det känns mättat och urvattnat. Som om man egentligen inte bryr sig så speciellt mycket om utgången på filmen. Formulär 1A i den här genren gäller fortfarande, utan några som helst avsteg.

Scream 4 är förvisso rutinerat tillverkad av Wes Craven, dock rätt ointressant som historia och den allmänna känslan är att det finns en smärtgräns för hur långt ett koncept egentligen kan drivas. Inte dålig, men icke engagerande på någon front. Svagt godkänd som förströelse för stunden och bäst i början då den driver med hela formatet filmserien är stöpt i.

 ”You forgot the first rule of remakes…. don’t fuck with the original!”

Aug 19 2011

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Kanske årets fulmfilms-snackis.
Man riktigt märkte hur motorsågar värmdes upp, yxor, farfars gamla lie och annat skarpt vässades med precision redan när planerna på detta minst sagt udda och lite oväntade projekt avslöjades. Och det är sannerligen till att göra det svårt för sig, är det ens vettigt att våga sig på en helt ny film om denna avsomnade buskisfigur? Hur vågar skådisarna? Kort sagt, har alla inblandade blivit softa i skallen!?!

Naturligtvis har inte reaktionerna och ordmassakern låtit vänta på sig. Den här kan mycket väl vara årets mest hatade film bland förståsigpåarna och de allmänna hobbybloggarna. Spott och spä har haglat rejält!
Men vänta ett tag, är den verkligen så dålig då?

Frågar du mig så  det både ja och nej på den frågan.
Ett rätt sjaskigt och styltigt komponerat manus gör absolut inget för att förmildra det hela. Det är naturligtvis krystat och galet over-the-top. Henrik Dorsin, som dubblar både som skådis och manusförfattare, har valt en ganska nödtorftig historia om Nisse som hittar olja av en slump och hela Knohult som går bananas och vill sko sig på möjligheterna. Kanske man skulle ha valt att göra en ny film på en gammal story om den klurige Nisse på Åsen? Ja möjligen. Å andra sidan får man gå in i denna ”upplevelse” med tanken att det inte ska vara någon större kvalité på källmaterialet, utan hoppas på att framförandet kan skyla det mesta av bristerna bakom. Det blir väldigt mycket Stefan och Krister över det hela, och gillar man inte dom…ja då får man också svårt här.

Och visst är det en risk som dessa ändå kända skådisar tar när de helt frivilligt skämmer ut sig i bästa fulbuskisstil. Å andra sidan man se det så här; när Peter Forsberg åker runt med sina NHL-kompisar och spelar uppvisningsmatcher i Sverige på sommaren är det ingen som bryr sig om vare sig resultat eller kvalité på själva matchen. Det är ju bara kul att se ett gäng stjärnor koppla av och åka runt, lalla lite med pucken och bjuda på sig själva.
Jag ser likadant på den här filmen.

Det spelar liksom ingen roll vad den handlar om. Det roliga i sammanhanget är att se just Kjelle B, Michael Segerström, Johan Glans, Ann Petrén och allt vad de heter släppa på stolthet och allvar och bara lölja sig en stund. Det blir liksom en skön ring på vattnet i de svenska folkhemmen. Jag såg filmen med käresta och barn, och det är verkligen en film som passar sig i semestersoffan när kraven på smarthet, djup och kvalité faktiskt får hålla sig väldigt långt borta. Det går inte att titta på den här filmen med filmiska ögon på stil, utförande och eventuellt manusinnehåll. Snarare som ett  Lustiga Huset på en billigt tivoli. Och kom igen, visst fnissade du lite åt Kjelles misslyckade småländska och referensen till Star Wars…  

Åsa Nisse – Wälkom to Knohult är naturligtvis inte vidare bra som film egentligen. Skådisar på sommarkollo som sannerligen inte gör sina bästa framträdanden gör inget filmår, det är skämmigt men nog  fyller den sin funktion som lättsmält sommartrams, jag har svårt att tycka illa om den och den har sin rättmätiga plats ihop med folköl, grillspett, boxvin på verandan, mygg,  Allsång på Skansen och ostadigt semesterväder.
Och att slippa Robert Gustafsson i sammanhanget är bara det värt nästan en egen tumme!

Aug 18 2011

Internal Affairs (1990)

Dennis Peck (Richard Gere) är en korrumperad jävel. Har koll på precis vilka skumma trix man kan ha för sig utan att åka dit, känner de nödvändiga kontakterna, vet vilka han kan ha hållhakar på och utnyttja till max. Till råga på allt är karln också polis!

När unge karriärsugne Raymond (Andy Garcia) börjar på avdelningen för interna utredningar snubblar han och kollegan mer eller mindre över ett fall som har kopplingar till just Peck och dennes ljusskygga verksamhet. Att sätta dit Peck visar sig dock bli lättare sagt än gjort, för hur snärjer man en slipad snut som kan alla trix?

Filmen fullkomligt osar 80-/90-tal, grälla färger, galna frisyrer och ett stilistiskt bildspråk som kanske var mer eller mindre legio i produktioner från det här årtiondet. Storyn är dock lite utmanande och drar sig inte för att visa upp Peck som ett riktigt svin, trots sitt jovialiska yttre och presenterandet av en storfamilj han verkar bry sig om. För att i nästa sekund inte tveka att offra sin partner om det behövs. Garcia´s unge ideologiska snut blir mer eller mindre besatt av att klippa Peck längs fotknölarna, ett uppdrag som sätter hans egen omgivning på prov och påverkar till och med hans äktenskap.

Regissören Mike Figgis lyckas rätt bra med att skapa en sorts duell mitt i all visuell grannlåt, och viss spänning infinner sig till och med stundtals trots att man inte alltför långt in i historien kan klura ut hur det hela kommer att sluta. De onda är alltid de onda och de goda de som i slutänden får lyckomyntet att landa på rätt sida.

Manuset är trots snygg yta i ärlighetens namn rätt enkelt uppbyggt med de obligatoriska kontrollpunkterna längs vägen, men det får man ta. Hjälten måste tveka på sig själv och sina nära runtom. The badass måste agera just så kaxigt och egenkärt att han bara måste falla på eget grepp ju närmare slutet på historien man kommer. Fan ta moralen annars.

Internal Affairs är stöpt och förpackad i en form som gör den underhållande men enkel bakom allt spackel. Liksom andra filmer från den här Hollywood-eran lider den aningen av tidens tand, men både Gere och Garcia levererar snyggt tillhandahållet skådespeleri och liksom jag tyckte första gången jag såg filmen på bio någon gång på tidigt 90-tal, så tycker jag nog fortfarande att Gere är rätt outstanding i sin roll och passar förbaskat bra som svinaktig ulv i fårakläder.

 ”You know all your friends from the force? You don’t have them anymore.”

Aug 17 2011

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

Aug 16 2011

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.

Aug 15 2011

Tolken (2005)

Politisk thriller som lovar gott inledningsvis, och faktiskt håller ihop hela vägen.

Antagligen mest beroende på Nicole Kidman i huvudrollen som FN-tolken Silvia Broom. Och kanske också för att Sean Penn ännu en gång lyckas ge en på papperet ytlig rollfigur rejält med kött och blod i gestaltningen. Och slutligen troligtvis också på grund av ett tätt manus om ett ständigt aktuellt ämne i dagens oroliga värld.

Silvia jobbar som tolk i FN-högkvarteret i New York, och en kväll råkar hon från sitt lilla bås högt ovan Plenisalen höra något hon inte borde ha hört, en fragmentarisk konversation mellan okända män om ett ( möjligt) förestående attentat mot en avskydd afrikansk diktator som enligt planerna ska besöka FN inom kort och där hålla ett tal. Silvia rapporterar vad hon (möjligen) har hört och som en säkerhetsåtgärd kopplas Secret Service personskyddsavdelning in där Tobin Keller (Penn) får i uppdrag att tillsammans med kollegan Woods (Catherine Keener) hålla ett öga på Silvia under tiden utredningen om det (möjliga) förestående attentatet bedrivs.

Dagens regissör, den tyvärr alltför tidigt bortgångne, Sydney Pollack vet rutinerat hur handskas med historier som dessa. Med FN och New York som visuell bakgrund skapar han ett stycke underhållande politiskt drama med ett och annat snyggt thrillerinslag. Det visar sig plötsligt att Silvia har diverse kopplingar till det aktuella afrikanska landet och dess diktator som nu alltså kanske nu är föremål för ett attentat. Polisen och Secret Service är måttligt roade av de lösa trådarna som nu plötsligt tycks dyka upp i den kvinnliga tolkens närvaro.

Sean Penn´s Keller dras ofrivilligt till Silvia som person, trots att han i filmens börjar är allt annat än i toppform rent känslomässigt, och manuset låter oss sakta få små ledtrådar till vad som fått Keller i detta tillstånd. Filmen rasar sig inte genom historien, låter manuset ta de nödvändiga svängarna och lyckas hålla de värsta klyschorna borta i samspelet mellan Kidman och Penn. Just Kidman har här en snygg förmåga att nästan hela tiden se trulig och butter ut, utan att det förtar hennes utstrålning i historien.

Tolken blandar ständig aktuell ideologipolitik, dunkla bakgrundshistorier och rena thrillerinslag på ett underhållande sätt. Effektiva actionsekvenser saknas icke, även om de är av underordnad rang. Bra samspel mellan huvudrollsinnehavarna, som aldrig tillåts att falla ned i krystad sirap (förutom möjligen då en kort stund i historiens mitt). Stabil underhållning som inte behöver skämmas för sig.

“I’d rather make the mistake of believing her, than the bigger one of not.”

Aug 14 2011

The Hit List (2011)

Stackars Allan, dagen börjar med att han spiller kaffe på bästa skjortan. Något som  rask takt följs av att hans förväntade befordran går till den kaxige, smörande nykomlingen på kontoret, hans återbetalning till den lokale lånehajen har inte gått som förväntat vilket renderat en snygg blåtira som påminnelse, och till slut hittar han sin bäste vän i sovrummet hemma hos sin fru.

Klart stackarn ska ha sig ett glas nere på baren, där han av en slump stöter ihop med den märklige Jonas som påstår sig vara en hitman och nu eggar Allan att sätta ihop en lista på vilka fem namn han skulle vilja avlägsna från det levande livet. Allan tror, med begynnande fylla, att det är ett tankeexperiment och skriver ned de namn som är orsaken till hans pågående bekymmer. Med frugan i toppen, det namn som ska sparas till sist. Föga anar Allan att Jonas verkligen är vad han utger sig för att vara, och dessutom ganska wacky i sin mentala hälsa.

Det här är en film som egentligen har allt yttre emot sig. Första minutrarnas utförande är mer än lovligt kackig i bästa C-filmsstil, huvudrollerna spelas av dels Cole Hauser (Allan) som väl aldrig gjort något av värde i en större produktion och Cuba Gooding Jr. (Jonas) som väl hade en karriär någon gång på stumfilmstiden typ…länge sedan var det i alla fall. Manuset är så ytligt som det bara kan vara i filmer som inte produceras med de största miljonerna i ryggen…men märkligt nog har den en grundstory som känns lite intressant och lockande. Ett sorts tänk om…-scenario som en vanlig bekymrad person mycket väl skulle kunna roa sig med att fundera på.

Filmen snor friskt från både Collateral och första Terminator, den bindgalne Jonas tänker inte låta något stoppa honom från att tömma sin lista och drar sig inte för att attackera en polisstation i bästa Arnie-stil! Envigen mellan Allan och Jonas är såklart ganska förutsägbar, likaså hur det ska gå för frugan (jag lovar det är ingen spoiler i sammanhanget).

The Hit List är en film som aldrig kommer att göra något som helst intryck hos någon, men den har en story som ändå gör den svår att tycka helt illa om. Och sedan är det lite annorlunda att se Cole Hauser i en god roll och Gooding som bister vettvilling. Nästan lite roligt faktiskt.

”Aside from death, there is no sure thing, my friend.”

Aug 13 2011

Wallander – One Step Behind (2008)

Om Wallander-världen kan jag inte sådär jättemycket. Ett par böcker har jag läst, några filmer med Lassgård som den bekymrade polisen har det blivit. Men inte mycket mer. Inte en figur som gjort något större intryck på mig antar jag.

Men när BBC plötsligt får för sig att utföra den något udda idén att ta hela Wallander och Skåne och stöpa om allt enligt engelsk krimkoncept, tja då blev det plötsligt med ens lite intressantare. Ni vet ju möjligen vid det här laget att jag är rejält svag för brottshistorier och dess utförande från de brittiska öarna. Och när man sedan tar det udda greppet att göra Wallander på engelska, fast i Sverige…ja då blir det fakiskt lite svårt att motstå ändå.

Under sommaren har jag noterat att TV4 (denna skräpkanal!) plockat upp ett par filmer som de kört, men fram till en reaback ville att jag skulle plocka hem två filmer i serien för en billig penning, har det inte känts som ett alternativ, den intressanta formen till trots.

Nåväl, i dagens betraktelse saknas ett par ungdomar, som tittare vet jag redan att de utsatts för ett brott. Ystads-polisen har inte mycket att gå på. Wallander i Kenneth Branagh´s skepnad ser allmänt ohälsosam ut med för lite sömn och för mycket skräpmat. Hans dotter försöker få honom att äta sundare och bli lite friskare i livsstilen. Som om inte Wallander hade nog med detta beter sig kollegan Svedberg märkligt och tycks inte kunna få skägget ur brevlådan och säga vad som är fel. Inte blir det bättre när Svedberg påträffas död, möjligen mördad, och allt verkar ha koppling till de försvunna ungdomarna som dessvärre också snart dyker upp i mindre presentabel form.

Att Branagh är förbaskat bra skådespelare har ju varit rätt känt länge, och att casta honom i Lassgård´s paradroll känns som ett mindre genidrag. Samma sävlighet, samma återhållsamhet och dysterhet och oförmåga att egentligen föra sig i sociala sammanhang. Branagh gör med andra ord ordentlig rättvisa till den norm Lassgård en gång satt upp. (skriver jag nu utan att ha sett en enda film med Krister Henriksson i samma roll).

Funkar Wallander och Skåne i engelsk tappning då? Ja, faktiskt. När man väl vant sig av med tanken på att det är svenska poliser i ett svenskt samhälle som pratar väldigt märkligt, går det som tåget och känns som vilken annan engelsk kvalitétsdeckare som helst. Skulle lika gärna kunna ha adapterats till en engelsk småstad, men producenterna ska ha all heder av att göra det i denna udda form. Tack vare det får man alltså se Kurt äta glass ur GB-bägare och svepa en svensk folköl som om det vore det naturligaste i världen. (möjligen lite lätt skrattvarning varje gång poliserna ska säga ”ayyssschtadspolice” men det kan man ju ta utan några större problem sas)

Styrkan i filmens manus är annars känslan, med ett murrigt foto som inte räds att dröja kvar i scenerna, en dialog som kanske på många ställen är sparsmakad men fullt tillräcklig i sammanhanget. Branagh blir, liksom Lassgård, en människa bakom sin bricka. Svag och otillräcklig i mycket men stoisk och att lita på när det drar ihop sig till de intensiva slutminutrarna. På minuskontot möjligen att de andra i Branagh´s närhet blir till rätt opersonliga bifigurer, vare sig det handlar om kollegor eller personer i utredningen. Fokuset ligger hela tiden på Wallander och hans vedermödor.

One Step Behind är småspännande, även om det är som drama den vinner i längden. Manuset är lagom luddigt till en viss nivå, vilket räcker för att jag vill följa med till slutet. Ett charmigt försök från engelsmännen att ge en ny färg åt den gamle Ystadspolisen.