Dec 19 2017

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Dec 18 2017

#xmas: Christmas in Connecticut (1945)

Snart kommer julen! Här en riktigt gammal goding från förr. Perfekt att avnjuta en soffhängsseftermiddag i väntan på julafton, med lite glögg och peppisar.

Mat- och hushållsskribenten Elisabeth Lane (Barbara Stanwyck) är rikskändis för sina målande artiklar om hur hon lever hemmafrulivet på stor gård i Connecticut med man och barn, där hon lagar himmelska måltider och passar på att tipsa landets hemmafruar om bästa recepten. Vad ingen vet är att Lane i själva verket är singel, bor i New York och inte ens kan koka ägg. Allt är en scam! Men med hjälp av kockvännen Felix lyckas hon prångla ut recept och husmorstips som lurar alla. Julen närmar sig och plötsligt bestämmer den lika ovetande chefen (Sydney Greenstreet) på tidningen att Elisabeth ska öppna sitt juliga hem för både honom och en hemvändande krigshjälte, som nu ska få uppleva en ”äkta country christmas”! Goda råd dyra, men med lite list och lurendrejeri lyckas Elisabeth nästla sig in hos en potentiell friare som lägligt nog äger just en gård i Connecticut, och under förevändning att hon kanske troligen säger Ja till honom…börjar en snurrig karusell på självaste julafton när alla samlas. Smart nog har Elisabeth även tagit med kock-Felix som får bli ”Uncle Felix”.

Klassiskt Hollywood-komedi från en svunnen tid. Ordvitsar och rapp dialog. Många av skämten flyger förstås icke i dagens moderna och betydligt mer jämställda värld. Här avhandlas kvinnans plats i hemmet som om det vore det mest naturliga i världen. Vilket det förmodligen var då. Elisabeth får ändå vara med och bryta lite mot dåtidens normer, med sitt något rebelliska sätt. Stora frågan är förstås hur länge lögnen ska hålla? Mycket klassiskt spring-i-dörrar-humor. Alla lurar alla minst två ggr. Den gamle chefen ställs inför tokigheter som får honom att bli smått chockerad, den stenrike friaren John (Reginald Gardiner) försöker få till bröllop, barn dyker upp i parti och minut, Felix lagar pannkakor med flipp i luften, och den hemvändande soldaten (Dennis Morgan) blir naturligtvis kär i Elisabeth. Över allt detta ligger en filt av ett juligt Connecticut med snö, julgranar, sprakande brasor, kransar, mistlar och julklappar under granen.
Det är tramsigt, ytligt men också lite skönt underhållande. En klassisk förväxlingshistoria/bluff iklädd lite fluffig julskrud.

En roande och smutt 40-talare i väntan på (eller under) julen.

 

Dec 15 2017

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (2017)

Dags igen! December/Lucia i gamla Svedala är numera synonymt med återbesök i den där avlägsna galaxen. Vem har tid med lucior, tärnor och stalledrängar då??
Två år sen förra besöket, nystarten. Rullen som fick oss (iaf mig) att bli sådär 12 år igen och förtrollas av magin från förr. Nu är det hårda tider i rymden, det nya ”Imperiet” (smutt nog kallat First Order) bedriver jakt på de tappra rebellerna, som nu leds av Leia. Samtidigt som Rey hänger hos buttre Luke (slutet på förra rullen..remember?) och försöker få koll på både sin egen bakgrund och den gamle jedikrigarens framtida inställning till det som sker. Jaha ja, det mesta är som vanligt med andra ord?

Lite så är det ju. Dagens regiman, Rian Johnson (Looper) satsar på en sorts roadmovie i galaxen, och lutar sig för ändamålet mot sagans kanske allra bästa rulle ever; The Empire Strikes Back från 1980. Om JJ Abrams flirtade med originalet från -77 i förra rullen…går Johnson här för att göra den nya trilogins ”obligatoriska” mörka rulle i serien. Hårda nypor mot hjältarna, offer måste göras, svårigheter måste staplas, missräkningar och tvivel som sås. Och för att göra detta trycker Johnson in…humorn (!)..som stark ingrediens. Låter ju rätt knäppt. Men hos mig, i mina förlåtande ögon, funkar det faktiskt. Plus all den där apsnygga rymdaction som är så bländande att glo på. Johnsons rulle fortsätter dessutom i samma stil som förra rullen, att lägga sig vinn om att hela tiden återskapa den känsla för detaljer i scenografin som inte för ett ögonblick låter mig glömma feelingen med originaltrilogin. Det är naturligtvis ett bländande spektakel som rullas upp.

Men visst finns det en och annan brist också. Filmen är på tok för lång! Hade lätt kunnat kapas från sin nuvarande 2.32! En helt onödig utflykt till en ”casino-planet” hade kunnat slopas, tillför ingenting till handlingen…förutom ett par programmerare som fick visa vad de kunde skapa i ”djurväg”. Gäsp. Längden är kanske filmens största problem. Det finns ett parti i mitten som verkligen står och stampar..innan det tar sig igen och bjuder på en upplösning som mest känns som …tre slut! Typ! Just när man tror att nu är väl ändå finalen nådd..så nähärå! Ett varv till! Eller två. Eller tre! En av slutfighterna hålls på en planet med rött (!) salt. Kan vara bland det visuellt snyggaste man skådat i SW-universumet!

Skådisarna gör det bra såklart. Nu börjar vi ju även ta till oss de nya i sagan. Lite vemodigt att se Carrie Fischer, man vill så gärna att hon ska få fortsätta vara Leia en stund till. Chewie knöas in lite här och där. Självklart saknar han ju sin Han Solo, och kanske därigenom också den naturliga närvaron i handlingen. Men nån måste ju ratta the Falcon för tusan! Mark Hamill gör den storslagna comeback han är värd! Äntligen! Nästan på gränsen till teatraliskt överspel. men kom igen..har Star Wars någonsin hållit igen på överdrifterna?? Hamill ÄR sin gamle Luke. och blir såklart en viktig player i rymdoperan. Bäst, bland den nya tidens kämpar, är Adam Drivers Kylo Ren. Snacka om mörker i grabbens sinne..MEN..också en släng av tvivel! Hoppsan! Men vad normalt duktiga och sevärda Laura Dern har i filmen att göra är en gåta. Stå och glo som en giraff på rebellernas kommandobrygga. Tillför heller inget till filmen. Gäsp 2.

Trots sina små flaws levererar förstås Rian Johnson precis det jag vill ha. Det är stort, det är bombastiskt, det är mäktigt och mustigt. Och mörkt. Den nya trilogins mellanfilm kikar fräckt på sin ”storebror” från förr och imiterar så gott den kan. Med gott resultat!

Nu vill man ha den fräsiga upplösningen!

 

I SoF-podden #119 mastodontsnackar vi filmen med vår specielle Star Wars-gäst! Med inbyggd spoilervarning såklart! Lyssna gärna!

Dec 14 2017

Snacka om Film #119 – ”äcklig gubbe!”

Snögloppiga #119!
Vi trotsar slask, snö och regn..och en irriterande Mancold…för att ge dig decembers andra snackelitrams i vårt poddsvamleri.
Som vanligt bjuds det mesta, från tulpaner till Sven Wollter som flashar Mr Johnson på självaste Lucia! Låter det knas? In och lyssna för tusan!

Du får också et matigt rundabordet-snack om veckans höjdpunkt; Star Wäärs 8 (eller The Last Jedi som den så pretto heter), vilken givetvis är skådad och smält.
Avsnittet till ära har vi ju även dragit in vår traditionella DECEMBERGÄST i ämnet!
Missa inte vad han har att säga!
Förutom att morra som Chewbacca.

Nu kommer snart julen!

Peace, Love & Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Dec 8 2017

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Glider in från under radarn och dominerar! Typ.
Så pass att jag här och nu genast utnämner den till en av 2016 års bästa rullar! Japp, du läste rätt!!

Egensinnige regimannen och manusnissen Taika Waititi med alster som den putslustiga What we do in the shadows, och framförallt Thor: Ragnarök, bjuder här upp till dans med en liten pärla som mixar ihop drama, nyzeeländska dalgångar och avig humor. Unge grabben Ricky (FENOMENET Julian Dennison), storstadsbrat, småkriminell, föräldralös, kommer ut på vischan till fosterfamilj. Avigt möte direkt förstås, men Ricky tycks ändock bonda lite med frun i huset. Olyckliga omständigheter gör dock snart att sagde Ricky är på flykt i bushen. Tufft läge för en liten snubbe som inte direkt är van att röra sig i den miljön. Tur för honom att gamle grinige Hec (Sam Neill) finns med. Vresig och butter, men SÅKLART med ett hjärta av guld långt därinne. Samtidigt rustas det för ”a national manhunt” på de två.

Hahaha. Underbar rulle om längtan efter sällskap, att vara ensam, att växa upp, att våga släppa in någon i sitt liv, att lita på en vuxen, att våga öppna upp för sina känslor, att upptäcka att man kan ha roligt tillsammans oavsett ålder…tja, allt detta och lite därtill bakas in i rullen. Waititi (som själv dyker upp som en annan Hitch) har en skön stil jag gillar. Lite mer laidback, där ändå visst allvar smygs in med fin touch. Humorn är solid och sådär avig som jag brukar tjata om. Snajdigt foto över landskapet på ön förstör ju inte heller direkt intrycket. Unge Dennison är knasigt bra som Ricky. Dessutom spottar han fram filmreferenser i tid och otid. Smutt! Sam Neill! Har han varit bättre?? Urtypen för en bushman från Nya Zeeland! Tvär och charmig på samma gång!

En rulle som ger den där goa och varma känslan i magen. Det något dystra ämnet till trots. Balansen mellan drama och feelgood är banne mig perfekt.
En liten pärla!

Dec 7 2017

Snacka om Film #118 – ”det machiavelliska monstret”

Glittrig touch på decembers första avsnitt!?
You wish.
Döden, knark, barnarov, svaga spermier och psykisk ohälsa.
Mörkret!

Joråsåatt!
(Okej, en och annan ljuspunkt trycker vi in)
Och vi lovar att bättra oss till nästa vecka.

Skicka dina bästa juldeppigheter till film@sofpodden.se

Peace, Love and Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Dec 6 2017

Friday Night Lights (2004)

Sportfilmer. Stabilt.
Och främst i det ledet står oftast rullar om amerikansk fotboll. ”Det gröna fältets schack”. Här i händerna på patriotstabile regissören Peter Berg. Innan Berg hade breakat ”på riktigt”. Easypeasy dock att känna igen Bergs berättartakter. Snabba klipp och tung musik i sportsekvenserna. En sorts avskalade bilder, ger mig ofta känslan av osentimentalt och lite råare approach. Självklart handlar det här också om så mycket mer än bara själva sporten. Den slitna staden Odessa i Texas. Stadens stolthet är skolans fotbollslag; Permian Panthers. En gång i tiden delstatsmästare…och nu är det väl banne mig på tiden att det sker igen! Ett krav som varenda kotte inte missar att trycka in hos laget inför säsongstarten. Kan coachen Gaines (Billy Bob Thornton) hantera pressen, och samtidigt ingjuta lejonets mod i alla sina lirare?

Berg varvar hårda spelsekvenser med tufft drama utanför plan. Att hitta feelgood och myskänsla här känns faktiskt svårt. Allt handlar om pressen, om förväntningarna, om paniken för att misslyckas. På många sätt ändå en rätt ovanlig sportrulle. Nästan lite cynisk. Jag tänker mer på Oliver Stones Any Given Sunday…än på valfritt sportslisk av bästa märke.
Samtidigt känns det som att det är så Berg jobbar. Med hårda kramar och tuffa tag framför kameran, och att han smyger in den där patriotismen som är svår att försvara sig mot som tittare. Klart som tusan att jag rycks med i dramatiken. Bygger på verkliga händelser från 80-talet, och ”som vanligt” hittas de bästa godsakerna i extramaterialet på min skiva. En dokumentär där man följer upp vad som hände med de verkliga karaktärerna när lamporna slocknat och skolgången var över. Inte alla som tar sig till the good old fame and fortune, om man säger så.

Billy Bob kör återhållsamt i sin roll. Funkis. Andra skådisar framför kameran som känns stabila är Lucas Black, Garrett Hedlund, en ung Jay Hernandez, en yngre Amber Heard. Connie Britton får några minuter som coach Gaines fru. Hon följde sedan med när Berg förde över storyn till tv-serieformat 2006-2011.

Effektivt och fartigt. Med ett stänk av olust.
Och som vanligt äger amerikansk fotboll när dramatiska sportsekvenser ska visas upp.

Dec 4 2017

Jungle (2017)

Ännu en BOATS:are. Ännu en tripp till den sydamerikanska djungeln (hej Lost City of Z).
Bygger på bok av huvudpersonen själv, israeliske Yossi, som hösten -81 hamnade i rejält trubbel i den gröna spenaten tillsammans med sina backpacker-kompisar. Speciellt Yossi, som plötsligt gjorde en Tom Hanks och blev solokvist i vildmarken. Vilse i pannkakan! Eftersom Yossi nu författat bok om det hele, fattar ni ju att grabben ändå klarade sig. Det är liksom filmens premiss. Tanken är nog att själva strapatsen i djungelhelvetet är det viktigaste här.

In med Daniel Radcliffe i rollen som Yossi. Ännu en ganska udda roll för den gamle glasögonormen från Hogwarth således. Och jag gillar verkligen att Radcliffe ändå kliver ut ur ramarna lite och inte väljer första bästa plast-Hollywood-äventyr som kommer i hans väg. Helt klart är att Radcliffe mer än väl har lyckats ta steget bort att bara bli ihågkommen som en lillgammal barnskådis. Han har framtiden för sig, som det brukar heta.

Bakom kameran Greg McLean, en liten favorit hos mig. Brukar ju annars mest hålla sig till rysligheter, främst i Australien (Wolf Creek, Territory). Känns som ett av McLeans ofta använda signum är Naturen som slår tillbaka på ett eller annat sätt. Då passar ju detta ganska bra in. Ap(!)snygga bilder på djungeln i Bolivia, och jag tror verkligen på att Yossi flöjtar runt där helt solo och håller på att tappa det helt. Var finns vägen till räddningen? Ändå griper inte rullen tag i mig helt och hållet på det sätt jag kanske hade önskat. Kan ju möjligen bero på att man redan på förhand vet att Yossi faktiskt fick komma hem igen. Även om ”resan” dit är själva målet med rullen, skulle jag vilja ha känt..mer. Finalen på rullen är förvisso ändå rätt stark, och för någon sekund går det att känna fladdret i bröstet.

Ok som en stunds upplevelse av hur djungeln ställer till det. Snyggt hantverk av McLean, och Radcliffe äger rullen från ruta ett.
Dock inget du går runt och tänker på någon längre tid.

Dec 1 2017

Kidnap (2017)

Men dra åt skogen vilken rackig filmjävel!

Halle Berry får son kidnappad och förvandlas till Hulk-mamma. Bra kvinna reder sig själv typ.
Om hon bara hade hållit käften. Jag hinner gå bananas både en och tre gånger på hennes satans enerverande tonläge med rösten. Speciellt eftersom kvinnan envisas med att PRATA MED SIG SJÄLV HELA TIDEN! WTF!??!

Näru herr regissör (en) Luis Prieto, det här går jag inte på. Unket berättat, larvigt och töntigt. Finns dessutom så många tillfällen i det kackiga manuset där Berrys mamma Karla skulle kunna ha gjort processen kort med lallarna som kidnappat grabben..men där manuset väljer helt idiotiska lösningar. Och då menar jag sådana som man verkligen inte kan köpa i ett manus…för visst är det så att då och då kan ju vissa grejer ändå få passera. Inte här dock. Det lyser igenom för mycket. Ett bevis på att filmens handling egentligen bara räcker för sisådär 25-30 minuter.
Kontentan? En film som aldrig borde ha tillverkats förstås.

Jäklars vad uselt detta är!

 

Sugen på mer avsky om det här skräpet? Lyssna gärna på SoF #117, där blir vi vansinniga på Berrys skitrulle!

 

 

Nov 30 2017

Snacka om Film #117 – ”mysmagen”

Novembers sista poddavsnitt bjuckar som vanligt på mys i kvadrat!

Vi fångar dagen, pratar i tungor (typ), snackar danska, fånar oss med spån, suckar, förundras över dagens telefonvett, blir avbrutna, blir glada…MEN bjuder också på en VREDE av guds nåde! Varför?? Lyssna och förfäras…eller skratta rått!

TÄVLINGEN ska avgöras! Vi utser vinnarna i ”nästan-live-format”!

Julens önskelistor kan du skicka till oss: film@sofpodden.se
Ge oss din tid så ger vi dig vår filmkärlek!

Get some!

Peace, Love and Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Nov 29 2017

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Nov 28 2017

Atomic Blonde (2017)

Aningens hajpad rulle gör entré på hemmafronten.
Charlize Theron som stenhård brittisk agent i ett 80-talets Berlin som sakta håller på att falla isär. Charlize är på jakt efter en försvunnen (SÅKLART) lista på alla agenter i hemlig tjänst. Man kan ju i sitt stilla sinne undra lite vad det är för dårar som envisas med att sätta ihop agentlistor i film efter film. Hur många rullar har inte haft samma tema…!?

Jakten går via döingar, skummisar, neonfärger och tidstypisk plinkeplonk-synth-musik från en era som framkallar minnen hos mig som glor. Vilket ju är jäkligt schysst förstås. I övrigt försöker sig rullen på att vara lite John le Carré på stereoider…bistra dialoger och svek varvas med stenhård shootoutaction. Bakom rullen finns David Leitch, som ju var med och skapade underhållande John Wick. Här är det plastigt snyggt, men icke lika underhållande. Storyn tar på sig att bli onödigt lång och rörig, och ibland känns Therons scener staplade på varandra i brist på bättre. Theron sitter och röker, Theron går på en gata i Berlin, Theron beställer en drink på en bar, Theron sitter och röker igen. Släng sen in lite kallhamrad action (vilken är jäkligt snygg ska sägas)…och där har du rullen…typ.

Lite för lång, lite för mycket jaha-känsla. Att flirta med den unga manliga testosteronpubliken genom att slänga in en helt omotiverad ”kärlekshistoria” mellan Therons karaktär Lorraine och en mystisk kvinna…känns helt off track. Simpelt och rentav larvigt. Theron gör förstås vad hon kan i det fyrkantiga manuset. James McAvoy får spela knasboll igen. John Goodman får spela CIA-gubbe, Eddie Marsan får spela tjallare. Och sen är det lite skjutglada ryssar också. Som sagt, standardutförande 1A. Bygger på seriealbum, eller ”graphic novel” som det så pretto heter.

Inget att yvas över. Rullen levererar snygga förtexter, snygg musik och snygga bilder på ett Berlin på upphällningen. Det mesta är dock yta utan större djup eller mening. Vilket John Wick också i högsta grad var. Ändå gillar jag den bättre.
Godkänt här för stunden. Men inget att lägga på minnet.

Nov 27 2017

Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Nov 24 2017

The Book of Henry (2017)

Sena november bjussar på årets kanske märkligaste rulle, sett ur genremix. Så pass att det faktiskt blir problem att ”processa” den i filmsinnet.

Annars har den alla förutsättningar; ensamstående mamma (formidabla Naomi Watts) med två söner (störtsköna Jacob Tremblay och Jaeden Lieberher…Room och It ni vet). Äldre brorsan Henry (Lieberher) är den som har kollen i familjen, medans mamma mest spelar tv-spel och kör runt runt i skramlig Volvo 245:a. Urtypen för ”bohemisk filur” på film? Första halvtimmen är tjoffad med mysfaktorer som gör att jag bara sitter och njuter av den småputtriga vardagen hos familjen i huset. Snyggt fångat av regissören Colin Trevorrow (Jurassic World). Men sen jäklar! Kör han av banan så det ryker och gnisslar! Aj! Oj! Pang! Vad hände?? Fick både han och manuset spunk!??

Dramatik i rullen och plötsligt tar hela storyn en 90-gradare! Alltså sådär för-jävla-galet-turnaround! Oftast är det ju mest uppfriskande i filmer…men här blir det rullens svagaste punkt. Jäklars! Varför behövde det bli så? Det klär inte filmen, som fram till hit sett till att jag både skrattat och känt av dammet i rummet. Plötsligt blir fortsättningen mest en sträcka av störande och irriterande detaljer och en önskan om att rullen ska flippa tillbaka till den första tredjedelen. Vilket såklart icke sker.

Ändå kan jag inte säga att filmen blir ointressant, på något bisarrt sätt vill jag veta var allt ska mynna ut i finalen. Och skådisarna går icke att klaga på. De gör hjärtansvarma insatser alla, vilket får mig att gilla dem ännu lite mer. Dessutom ett par minuter för en av mina favvisar från stand-up-komikervärlden; Sarah Silverman!
En riktig knasresa under drygt 100 minuter som har sina förtjänster i starten och byggandet av vardagsfeelingen. Sen blir det hela havet stormar och jag är inte alls tillfreds med spåret filmen väljer. Trots att ambitionen uppenbarligen är att bli lite…spännande? Ojoj, det hade kunnat bli så mycket mer att räkna in på upplevelsekontot när eftertexterna rullar igång.

Oerhört bra start, mindre bra efter turnarounden.
Godkänt. Men inte mer.

 

I SoF-poddens #116 knorrar vi lite tillsammans över det faktum att filmen hade kunnat vara så mycket mer. Lyssna gärna här!

Nov 23 2017

Snacka om Film #116 – ”flugätarn”

Vi plitar dit #116, kurar i novembermörkret och bjuder på sedvanligt filmflum!

Braiga dokumentärer listas, Lejonkungen har möjligen flyttat till Norge (!), Är Brie Larson verkligen en femme fatale? Vad heter Tom Berengers brorsa? Vi vet svaret…det börjar på Glenn! Vi KAN också har sett höstens knepigaste genrekombo i en av veckans blu ray-premiärer!
Och varför spottar och fräser Fiffi??
Vad händer i Trångsund egentligen?​

DESSUTOM!
Vi snaskar ut en TÄVLING i samarbete med Universal Sony Pictures!
Läge att vinna hem julisar??
Vad behöver DU göra?? In och lyssna!

Som vanligt: mailbomba vår brevlåda med allt du kan komma på: film@sofpodden.se

November är hård.
Vi är mjuka i sinnet.

Get some!

Peace, Love and Handgrenades!

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film